Källa:

Svenskbygden omkring 1730.

Någon förskjutning av svenskbygden över nya områden hade knappast ägt rum sedan 1640-talet, om man bortser från några enstaka torp, som av den gamla bygdens befolkning upptagits uppå moränområdena. Några av dessa hade uppkommit ur sätrar.

Blott ett fåtal byar hade tillkommit. Inom Fryksdalsområdet märkas Västanå, Långerud, Vitsand och Edet, vilka ej återfinnas på kartan år 1640. Men samtliga äro upptagna på 1644 års kartor och hade tydligen tillkommit omkring 1640, även om de ej äro med i några skattelängder från dessa år. Samtliga äro således gamla byar 1730. Inom Älvdalsområdet hade Västra Edebäck tillkommit med en åbo, och Skoga, som redan 1640 var uppdelat i Norra, Mellersta och Södra Skoga, hade nu utökats med Lilla Skoga. I Norra Ny var antalet byar oförändrat. Speckebol, som 1640 var ”öde och avhyst”, hade nu en åbo. De 1500-tals byar i Dalby (Baggerud, Brönäs, Fläskremmen, Skinnerud och Vingäng), vilka ej funnos med i skattlängderna omkring 1640, hade nu åter åbor. Nytillkommen by var Strandås, som visserligen skattlades redan 1630 till 1/8 hemman men dock ej återfinnes i några längder under lång tid. Strax efter dess skattläggning betecknas det i jordeboken som utjord. Enligt domb. för Älvdals härad år 1678 fick kaplanen Strandås som då var ”öde och eländigt”.

Ökningen av antalet åbor var avsevärd och gjorde sig särskilt gällande inom Fryksdalsområdet . Förut har framhållits som märkligt, att detta områdes byar hade så få åbor i förhållande till Älvdalen år 1640. I medeltal kom i Fryksdalsområdet 1730 ej mindre än 6,8 åbor eller rökar per by mot endast 2,5 år 1640. Denna kraftiga ökning i Fryksdalsområdet började mot 1600-talets slut.

Det är tydligt, att endast jordbruksdel avses med begreppet rök, då soldater, klockare, brukspatron, sockenskomakare o.s.v. redovisas särskilt. Så finnas t.ex. i Utterbyn både brukspatron och adjunkt, klockare i Kjälkerud och sockenskomakare i Torsby.

Därför voro några byar egentligen större, än vad som framgår av tabellen, då man nog kan antaga, att en del av de nämnda yrkesmännen hade egna bostäder och kanske även små odlingar, trots att de ej redovisats under antalet rökar. I synnerhet måste detta gälla de tre byarna Bada, Torsby och Oleby, där bruksrörelsen redan nu bidragit till ökning av befolkningen. På Bada hammare funnos år 1730 17 mantalsskrivna och på Torsby och Oleby respektive 11 och 12. Lägger man till antalet mantalsskrivna vid hammaren, blir Bada den största byn i Fryksdalsområdet och tillika i hela norra Värmland med 62 mantalsskrivna . Sedan kommer Östmark med 39 och Torsby med sammanlagt 34. Östmark i bygdens nordligaste del var en stor by med flera invånare än Torsby, trots att i sistnämnda by fanns bruksrörelse. Torsbys läge vid Frykens nordända, där de båda dalgångarna, Röjdåns och Ljusnans, löpa samman, borde dessutom ha gynnat utvecklingen liksom dess egenskap av kyrkby. Tydligt är dock att något behov av gemensamt handelscentrum ännu ej i någon större grad gjort sig gällande. Det var andra faktorer, som voro bestämmande för byarnas utveckling, såsom tillgången på lämplig odlingsmark och goda ängsmarker för slåtter liksom betesmarker för kreaturen. Tar man endast hänsyn till antalet hemmansdelar eller rökar, komma även då Bada och Östmark främst med vardera 17 rökar. Dessa byar ägde även de nämnda förutsättningarna i hög grad. Byarna Rådom och Västanvik hade vardera 13 och Fensbol och Vadje vardera 12 rökar. Därnäst kom Sörmark med 11, Åsteby och Långerud med 10 samt Svenneby, Överbyn, Vasserud, Millmark, Torsby och Önnerud med vardera 9 rökar.

De största byarna lågo med få undantag nere vid Fryken och vid de mindre sjöarna, där även den för odling lämpligaste marken fanns. Av de större byarna hade Långerud en hastig utveckling. Som förut omtalats, torde byn upptagits först omkring 1640 men var redan en storby med 10 rökar. Orsaken till byns snabba utveckling är ej så lätt att utröna. Möjligen var det byns karaktär av den gamla bygdens utpost mot skogs- och finnbygden som spelade en viss roll liksom den goda tillgången på slåttermarker upp efter Röjdåns dalgång. Byns karaktär av utpost framhäves även därigenom, att tullstation för förtullning av de varor, som häröver fördes till och från Norge, var förlagda hit. *3

I Älvdalsområdet lågo de största byarna i områdets södra delar. Så fanns det i Ekshärad 6 byar med minst 10 åbor mot endast en i Norra Ny och ingen Dalby . De största byarna i Ekshärad voro Råda med 12, Bergsäng och Solberg med 11 samt Norra Mossberg, Sälje och Ämtbjörk med vardera 10 åbor. Sedan kommo Byn, Hallen, Östra och Västra Tönnet med vardera 9 åbor. De flesta mantalsskrivna hade Byn med 36 samt Råda, Södra Skoga och Ämtbjörk med vardera 33.

Här hade byn Solberg den märkligaste utvecklingen med 1 åbo 1640 och ej mindre än 11 år 1730. Denna bys utveckling påminner om Långeruds i Fryksdalsområdet och det gör även dess läge. Även Solberg var bebyggelsens utpost men ej mot en finnbygd utan mot ett vidsträckt säterområde.

Av Ekshärads storbyar lågo Råda, Solberg och Norra Mossberg på lerområdena vid sjöarna väster om Klarälven. Samtliga dessa och för övrigt alla byar inom detta område kännetecknades av en kraftig ökning av antalet åbor sedan 1640-talet. Ej mindre än 44 åbor hade här tillkommit mot 56 i Klarälvsdalen. Södra Skoga räknas då till den första gruppen, trots att byn ligger nära Klarälven, men den är ej bunden till själva dalen på samma sätt som de övriga byarna vid älven. Skoga ligger även delvis på sandjord. Omkring 1640 bodde 46 åbor utanför dalen, om Skoga medräknas, och 97 i själva dalen. En betydande förskjutning till förmån för byarna på lerområdena utanför dalen hade således ägt rum. Ökningen av antalet åbor var 95,7 procent i byarna utanför dalen och 57,7 procent i dalbyarna.

I Norra Ny var Månäs störst med 10 åbor och sedan kom Ambjörby med 9. Månäs hade även de flesta mantalsskrivna.

Likenäs var störst i Dalby med 9 åbor och 26 mantalsskrivna, därnäst kom Backa med 8 åbor och 21 mantalsskrivna.

Det genomsnittliga antalet åbor per by var inom Ekshärad 5,4, i Norra Ny 4,3 och i Dalby 4,1. Med dessa siffror som bakgrund framstår ökningen i Fryksdalsområdet till i medeltal 6,8 åbor per by som stark, om man betänker, att sistnämnda område 1640 hade ett mycket mindre antal åbor än  Älvdalsområdet.

Orsaken till den snabbare ökningen i Fryksdalsområdet får man nog bl.a. söka i den omständigheten, att endast en ringa del av sedimentjordarna här tidigare lagts under kultur, varför här fanns gott om odlingsmark. Antagligen berodde detta åtminstone delvis på att man förut saknat lämpliga redskap för att kunna uppodla lermarkerna i någon större utsträckning samt på dålig dränering av lerjordarna.

Förutom den goda tillgången på odlingsbar mark spelade säkerligen även bruksrörelsen en viss roll för den snabba befolkningsökningen inom Fryksdalsområdet . Redan på 1620-talet anlades Åsteby stångjärnshammare och 1649 erhöll Bada hammare sitt första privilegium, Torsby och Oleby sina 1692. Området fick således bruksrörelse mycket tidigt. Endast 4 hammare väster om Klarälvsdalen äro lika gamla som eller äldre än Åsteby och Bada. De lågo i södra Värmland och voro Dömle, Kvarntorp, Edsvalla och Borgvik. (jfr FURUSKOG 1924). FURUSKOG (1924 s. 226) nämner Torsby och Oleby som exempel på stångjärnsbruk, som anlades i en gammal kulturbygd.