Källa:

Skattläggningen av finnarnas nybyggen.

Skattläggningen av finntorpen beredde ofta finnarna svårigheter. Drottning Kristinas förmyndare hade stadgat, att ingen skulle få besitta någon hemmansdel mindre än 1/4. Denna förordning kom senare att ytterligare skärpas genom skogsordningarna 1647 och 1664 samt genom ett kungligt plakat av den 18 juni 1684 (NORDMANN 1888 s. 32) Karl XI fann sig dock föranlåten att mildra dessa bestämmelser därhän, att 10 familjer skulle få bo på ett helt hemman (se sid. 19). Säkerligen bidrogo dessa bestämmelser till att man blev mera nogräknad mot finnarna vid skattläggningen av deras torp. Många blevo utdömda, därför att de inte kunde skattläggas till 1/4 hemman (senare 1/8 hemman). *18 Någon gång fick finnen betalning för nedlagt arbete (jfr not 19).

De gamla bolbyarnas klagomål vid rätten, att finnens torp var dem till förfång, kunde också leda till att finnen blev ålagd att flytta och hans torp förstördes. Sådana klagomål voro vanliga. *19

Tydligt är att nybyggaren vanligen fick erlägga betalning, bördspenning *19* till bolbyn för sitt torp. Genom denna bördspenning fick finnen rätt till torpet och det bestämdes , hur stort område detta skulle omfatta. Gränserna drogos mycket ungefärligt efter stenar och bäckar, vilket senare gav anledning till tvister. Särskilt i början av 1700-talet voro sådana tvister mycket vanliga mellan finnbyarna. Som exempel på bördspenning anföres: Finnen Erik Pålsson i Tväråna skall giva Sörmark och Millmark 40 rdr till bördspenning för grunden, som detta fjärdingshemman är uppodlat på, och sedan njuta hemmanet (Fryksdals härads dombok 1671). Bördspenningen kunde även delvis erläggas in natura. Enligt en överenskommelse om Tjärnberget skulle bördspenningen betalas med 30 rdr, 6 tunnor råg samt ett rågfall, som var sått en halv tunna på (BÄCKVALLs anteckningar). Hade finnen försummat att erlägga bördspenning, kunde det hända, att han förlorade sitt torp. År 1686 försökte åbor i Ljusnäs att få finnarna i Digerberget avhysta och få överta torpen, emedan de inga bördspenningar uppburit. De åberopade ett liknande fall, då finnen blivit avhyst av denna anledning. De klagade även på att finnarna gjort dem stor skada på deras byägor och mulbete och gått utanför sina råmärken. Av intresse är, att finnarna försvarade sig med att de gått in på en åbos mark, som ej hävdade sin skog, och därför ansågo de sig ha rätt därtill (Älvdals härads dombok 23/3 1686. Jfr not sid 84.). Detta skulle tyda på att byns skog även så långt från byn redan nu var delad mellan åborna och att dessa nu svedjade eller brukade myrslogar, vilket antagligen menades med uttrycket hävda. Att bördspenningen skulle erläggas efter ”mätesmannaord" antecknades i en del fall. Detta gällde tydligen, när tvister hade uppstått.

Något fall då arrende erlades, har jag ej funnit. Detta hade även förbjudits redan av Gustav Vasa (jfr ELGESKOG 1945 s. 28 ff.).
Men de finnar som fått sina torp skattlagda till hemman voro i sin tur nogräknade mot nybyggare. Så klagade Järpliden 1684 över oskattlagda torp, upptagna på Höljes skog av lösfinnar, och en finne begärde syn på sitt torp, emedan ägaren till Norra Flatåsen ville fördriva honom därifrån. Efter klagomål bestämde rätten, att Backmyra på finnhemmanen Skallbäckens och Flatåsens ägor skall utläggas, då torpet är dem till skada. Torpets ägare skulle dock ha vedergällning för nedlagt arbete (Älvdals härads dombok 4/10 1686). Det hände även, att finnar lämnade sina torp, när de fått dem skattlagda. *20

Genom gruvdriften huvudsakligen i Persbergs och Nordmarks gruvbygder och genom järnframställningen i hyttorna kring dessa hade skogen blivit värdefull även i Värmland liksom i övriga bergslagsbygder. Den hotades emellertid att förödas genom alltför intensiv svedjning, och myndigheterna ingrepo därför och kringgärdade svedjningen och bruket av skogen över huvud taget med hårda bestämmelser. Särskilt kommo 1647 och 1664 års skogsordningar att drabba finnarna hårt. *21 Svedjningen var ett livsvillkor för dem, då deras åkertegar voro alltför små för att kunna ge tillräcklig brödsäd. Domböckerna innehålla många exempel på att finnar dömdes för olaga fallhygge. *22 Finnen drevs att bli lagbrytare för att kunna existera. (Jfr svedjningen s. 108 ff). NORDMANN anser, att denna tid var en förföljelsens tid för finnarna. Den skulle börjat redan med drottning Kristinas patent mot finnar av 1636 (NORDMANN 1888 s. 45 ff. Jfr MAGNUSSON 1877). För norra Värmland hade dock de nämnda skogsordningarna större betydelse, och svårigheterna började med dem. Man kan dock knappast påstå, att finnarna voro utsatta för systematisk förföljelse, då bestämmelserna riktade sig mot lagbrott över huvud taget, men som redan påpekats, drabbade lagarna dem hårdast (NORDMANN aa s. 49 ff.). Lagstiftningen kom därför att motarbeta finnbygdens utveckling. De hårda bestämmelserna mildrades först genom 1734 års skogsordning, vilken gav åborna viss rätt att svedja.

På grund av de svårigheter, som mötte finnarnas kolonisation, är det troligt, att åtskilliga lämnade området. En utvandring ägde tydligen rum till Norge och i enstaka fall till Amerika. *23