Källa:

Invandringen.

Huvudsakligen under 1500-talets senare del och 1600-talets början ägde en stark invandring av finnar rum till Sverige och de Baltiska områdena. Denna invandring förde en betydande mängd nytt folkmaterial till vårt land, och stora områden kommo genom denna att koloniseras. GOTHE (1942 s. 99) menar, att man förr var böjd att underskatta denna invandring. Sedan GOTTLUND (1821) riktat uppmärksamheten på finnättlingarna, ha dock ett flertal forskare sysslat med denna invandring. NORDMANNs och LÖNBORGs arbeten (1888 och 1902) äro härvid grundläggande. Senare har NELSON (1913 s. 308 ff. och 1921) skildrat deras insats som kolonister i Bergslagen. Även till norra Värmland kom ett betydande antal finska invandrare, som slogo sig ned på de förut omtalade obebodda moränmarkerna ovanför sedimentområdena.

Den finska utvandringen hade sin grund i de svåra förhållanden, som vid denna tid rådde i Finland. Adelns och fogdars förtryck, gränsstrider med ryssarna, soldathopars härjningar, dryga skatter samt därtill missväxt utarmade befolkningen. GOTHE (aa s. 35) citerar den finske historikern J. E. Waaranen, som säger: ”Aldrig har så många sammanträffande omständigheter bidragit att störta vårt land i djupaste elände, som vid 16:de seklets övergång till det 17:de” (jfr NORDMANN 1888 s. 1 och 2, LÖNBORG 1902 s. 67 ff.). Särskilt svårt var det under Flemings herravälde, mot vilket bönderna gjorde uppror år 1596, det s.k. klubbekriget. Detta misslyckades emellertid, och därigenom endast förvärrades läget. Många finnar drevos att utvandra i förhoppning om bättre utkomst på annat håll. En del foro även för att slippa soldattjänst. Utvandring till Sverige hade dock förekommit tidigare. Redan under 1400-talet och 1500-talets förra del hade rekvisition av finsk arbetskraft till Sverige ägt rum (GOTHE aa s. 35) Den livligare finska utvandring som ägde rum efter klubbekriget, pågick i stor omfattning till bortåt 1640. Invandringen, som i början gynnats av myndigheterna (jfr NORDMANN 1888 s. 8 ff. och LÖNBORG 1902 s. 80), möttes dock rätt snart av klagomål från allmogen (LÖNBORG aa s. 466 ff.). Dessa klagomål bidrogo till att myndigheterna kommo att inta en annan ståndpunkt, men viktigare härvidlag var myndigheternas nya syn på skogens värde. År 1636 utfärdade förmyndarregeringen sitt plakat mot lösfinnar, vilket föreskrev, att dessa skulle begiva sig åter till Finland, och så kom 1647 års stränga skogsordning med uppmaning till myndigheterna att undersöka de finska nybyggena och avgöra, om dessa voro till skada för landet och bergverken. I så fall skulle torpet kunna rivas och finnen fördrivas. Lagen reviderades 1664 och blev då ännu hårdare mot de finska nybyggarna (LÖNBORG aa s. 467 ff.).

Troligen har stora flertalet av kolonisterna kommit till Sverige från Savolax samt det i Tavastland belägna Rautalampi socken (dåvarande Rautalampi omfattade nuvarande Laukkas härad). Även SEGERSTEDT anger i sina samlingar, att finnarna kommit därifrån.(SEGERSTEDTs samlingar, Vitterhetsakademiens arkiv s.53 och 363).

Vi ha redan sett, att i norra Värmland funnos stora obebodda skogstrakter, passande för invandrare att slå sig ned på. Så var även fallet i många andra svenska landskap. Redan Gustaf Vasa intresserade sig för ödemarkernas uppodling för att därigenom få ökad skatt. Han betraktade dem som kronans egendom och inbjöd vem som ville att uppta nybyggen på dem. *1 Karl IX var av samma mening beträffande kronans äganderätt. Som hertig var han särskilt mån om att få till stånd nybyggarverksamhet i sitt hertigdöme, och han tog gärna emot de finska invandrarna. I ett brev av den 10 sept. 1579 gav han en allmän tillåtelse åt var och en som ville slå sig ned på kronans skogsmarker, ”dock med sådana villkor och förord, att vår fogde och tolv beskedlige män av häradet skole först den plats bese, som avrödjas och byggas skall, så att det icke sker gamla bolbyar till hinder och men.” (NORDMANN aa s. 8). De många nybyggen, som upptogos i norra Värmland under 1500-talets senare del och 1600-talets början, får man säkert delvis se mot bakgrunden av detta hertig Karls intresse för nyodlingen. Förordningen av 1579 gällde även den gamla bygdens befolkning. Till en början beviljades 7 skattefria år men dessa minskades 1582 till 6. (NORDMANN aa s. 8). Därefter skulle torpen skattläggas. Att finnar redan kommit till hertigdömet visar ”Wisst conceptt för Finnar, som Torpeställe uptagit haffua och begynt byggia”, daterat 1583 (avtryckt hos NORDMANN aa s. 10 och 11).

Hertig Karl hade i sitt brev år 1579 tydligt sagt ifrån, att kolonisationen ej fick vara den gamla bygden till förfång. Bönderna i de gamla byarna sågo emellertid i finnarna inkräktare, som slogo sig ned på deras mark, och de sökte ofta med våld hindra dem. Med anledning därav utsände hertig Karl en skrivelse 1581 med ”Förbudh at hindre them, som Torpeställe optage vele”. Å andra sidan påpekas ånyo följande år, att finnarna ej fingo vara bolbyn till skada. I ett särskilt brev för Värmland 1582 påbjöds nämligen, att ingen skulle få röja och bygga gamla bolbyar till förfång och skada, men å andra sidan fingo dessa ej inhägna mera skog och mark, än de hade behov av. Brevet påpekar även de goda möjligheterna till nyodlingar i landskapet (NORDMANN aa s. 10, FALK 1921 s. 236 och Noraskogs arkiv II:664).

Till Värmland hade många finnar kommit redan före 1500-talets slut. *2 Det var landskapets östra delar, som först fingo mottaga invandrarna. *3 Fogderäkenskaperna för 1583 upptaga sex ”Fina på Bodarna” vid sjön Möckeln. Det äldsta torpet där synes vara från 1579. (FALK 1921 s. 239). Under de följande årtiondena upptogos i Bergsalgen många torp av finnar, och omkring 1620 fanns där en rätt betydande finnbebyggelse. (Jfr FALK 1921 s. 239 ff.). Ett torp låg här och var uppe på moränliderna i landskapets östligaste del, och på 1620-talet hade finnbebyggelsen även nått det här behandlade områdets sydgräns öster om Klarälven. Då bodde en Per Finne vid Nain i nuvarande Gustav Adolfs socken (BÄCKVALLs anteckn.).

Några bestämda data för den finska bosättningens början i norra Värmland är det ej möjligt att fastställa. I skattelängderna upptagas finnar först på 1640-talet. Enligt Kungl. Maj:ts regisratur den 19 juni 1635, hade dock en Matz Larsson begärt att få upptaga ett torpställe vid Lekvattnet

Denne Matz Larsson återfinnes i tiondelängden 1653 på torpet Lekvattnet. *4 (Jfr även PALMQVIST 1945 s. 16). I domböckerna omtalas även enstaka invandrare något tidigare. Så ville t.ex. en finne upptaga ett torp på Stensgårds mark år 1636 (Fryksdals härads dombok 1636). Nämnden vittnade emellertid, att det skulle vara bolbyn till förfång. Eljest är det först efter 1640, som domböckernas skildringar av de talrika tvisterna mellan finnarna och den gamla bygdens befolkning taga sin början. Även om man räknar med betydligt fler än de vanliga sex skattefria åren, kan man nog antaga, att endast obetydligt om ens någon inflyttning ägde rum före 1620. *5 Troligen fanns knappast någon fast finnbebyggelse före 1630. Finnarna skulle ej så lång tid kunnat undgå varje form av beskattning. *6

Särskilt i Bergslagen men även på andra håll funnos under en stor del av 1600-talet många finnar, som ej blivit bofasta utan drogo omkring som fiskare och jägare. Dessa voro till stort förfång för både svenskbygd och finnbygd, och upprepade klagomål framfördes till myndigheterna över dem.

Dessa ingrepo också med kraft mot lösfinnarna, som de kallades. (NORDMANN 1888 s. 43 ff.). FALK (1921 s. 246) menar, att det var detta ingripande, som påskyndade inflyttningen till norra Värmland. Enligt ett yttrande i rådet 1641 av landshövdingen och vice presidenten i Bergskollegium Johan Berndes tycks finnarna tvångsuttagits till arbete vid bergverken i Bergslagen (HECKSCHER 1936 s. 400). Detta skulle också varit en orsak till att många finnar lämnade Bergslagen för att bosätta sig i norra Värmland Finnen behövde stora områden för sin svedjning, varför det är troligt, att lämpliga svedjemarker snart saknades i östra Värmland och att han därför fortsatte till nya områden. *7 Men en del finnar kommo säkerligen direkt från Finland till norra Värmland.

Att i detalj följa finnarnas bosättning ställer sig svårt. De levde närmast som nomader den första tiden. Finnen ville först lära känna trakten, innan han bestämde platsen för sitt pörte. Under tiden bodde han i primitiva kojor, närmast påminnande om kåtor (jfr LÖNBORG 1902 s. 368). Ännu i början av 1800-talet fanns en sådan finnkoja kvar i Dalby. ØSTBERG (1934-1935 s. 272 ff.) anser i sin beskrivning av de norska finnmarkerna, att även de norska finnarna levde som nomader, innan de blevo bofasta.

I domböckerna och jordeböckerna finnas anteckningar om vilka år en del torp upptagits. Dessa anteckningar gjordes i samband med skattläggningen. Även om de ej kunna anses vara absolut tillförlitliga, ge de dock en uppfattning om tiden för kolonisationen. Detsamma gäller för årtalen, som ange, när torpen första gången finnas med i tionde- och mantalslängder. Man får då hålla i minnet, vad som förut påpekats angående tiden för finnens ankomst till området och året han började betala skatt.

De första finska nybyggena omnämnas i tionde- och mantalslängderna 1646. De voro Lekvattnet, Spettungen, Runnsjön, Ulvsjön, Mången och Röjdåsen. Enligt uppgift i jordeboken för år 1649 skulle alla dessa utom Spettungen upptagits 1644. Spettungen var redan skattlagt 1649. Ungefär samtidiga äro Röjdoset, Gransjön, Mulltjärn och Rattsjöberg samt något senare Tväråna, Arnsjön och Vittjärn. De nu nämnda finntorpen ligga alla i Fryksdalsområdet. Det var alltså denna del, som först koloniserades. *8 I Älvdalsområdet förekomma finnarna först några år senare i skattlängderna. Eftersom kolonisationen öster om Klarälven avstannade och endast två finnbyar, Brånberg och Näsberget, upptogos norr om det förut omnämnda Nain, talar allt för att det var från Fryksdalsområdet, som bebyggelsen försköts mot norr. *9 Fryksdalsområdets finnbygd kom även att utgöra en direkt fortsättning på nedre Fryksdalens finnmarker. *10 Sannolikt äro de nordligaste nybyggena yngre. Aspberget t.ex. omnämnes ej i några längder förrän 1661 (skattlades 1668).

Först 1653 omtalas finnar i skattlängderna från Älvdalsområdet. *11 Nämnda år betalade 10 finnar tionde, men endast namnen på tiondegivarna omnämnas och ej nybyggena. I jordeboken för samma år äro Bjurberget, Kindsjön, Röjden, Kringsberget upptagna som finska nybyggen och Medskogen som 1/4 hemman. Nybyggena anges vara upptagna mellan 1649 och 1653. Förutom dessa betalade finnar från Järpliden, Skråckarberget, Skallbäcken, Brånberg, Tjärnberget, Viggen, Flatåsen, Öjeberget och Kringsberget tionde år 1655. Något år senare tillkommo Avundsåsen, Älgsjön, Mögsjön, Mackaretjärn, Blysjön, Djäkneliden, Bogerudstjärn samt 1661 Aspberget. *12 Redan 1657 upptagas dock följande finnbyar på Johan Pederssen Torings karta (Delineation öffwer Frÿxsdalen samt Ellffvedalen i Wärmeland): Bredsjön, Runnsjön Spettungen, Norra Lekvattnet (Stora), Södra Lekvattnet (Lilla), Vittjärn, Gransjön, Arnsjön, Röjdåsen, Röjdoset, Lillåna, Tväråna, Mulltjärn, Mången på Fryksdalsområdet samt Tjärnberget, Flatåsen, Öjeberget, Skallbäcken, Bjurberget, Mackaretjärn, Kringsberget, Röjden, Kindsjön, Skråckarberget, Järpliden och Medskogen. *13 Denna karta visar, att kolonisationen gått snabbt och att redan på 1650-talet en ganska vidsträckt bebyggelse uppstått.

De flesta torpen skattlades på 1650- och 1660-talen till 1/4 hemman. Man har ej påträffat några skattläggningsinstrument rörande finntorpen. Av yttrande i domböckerna framgår dock, att en nämnd granskade finnarnas nybyggen för att utröna, om de kunde skattläggas till 1/4 hemman utan att vara bolbyn till förfång. *14 Finnhemmanen redovisades i jordeboken under titeln ”skatte” och icke under ”krono”. I Bergslagen däremot antecknades de i allmänhet vara av krononatur. Hertig Karl hade, som förut påpekats, betraktat ödemarkerna i Värmland som kronans egendom. I norra Värmland ansågo emellertid de gamla bolbyarnas bönder, att skogsmarkerna voro deras och att finnarna slogo sig ned på deras mark (jfr CARLSON 1915 not s.10 ff.) I verkligheten voro även skogsmarkerna ofta uppdelade mellan byarna, även om gränserna voro svävande. *15

Kolonisationen gick ganska raskt framåt och vid århundradets slut fanns ett relativt sammanhängande område med finnbebyggelse från Spettungen och Bredsjön i söder till Älgsjön i nuvarande Södra Finnskoga. Något norr om Älgsjön lågo Kindsjön Skråckarberget, Djäkneliden, Medskogen, Avundsåsen och Järpliden. Från det nordligaste av dessa nybyggen var det omkring 2 1/2 mil till Aspberget. Avståndet mellan Bredsjön i söder och Aspberget i norr är omkring 10 mil. Glesast befolkat var området i norr med endast en finnby, Aspberget, uppe på skogen och två svenskbyar, Båtstad och Höljes, nere i dalen. Där fanns således ännu vid 1600-talets slut gott om utrymme även efter finnens fordringar.

Avståndet mellan finnarnas nybyggen och svenskbygden blev genomgående ganska stort. De närmaste finnbyarna i Älvdalsområdet lågo 12 till 15 kilometer från svenskbygden. I Fryksdalsområdet var avståndet mellan den gamla och nya bygden något kortare. Rattsjöberg t.ex. låg endast 5-6 kilometer från Killingerud, som var närmaste svenskby. Att avståndet blev så stort, berodde på att svenskbygden använde så vidsträckta områden för sin boskapsskötsel. Finnen fick ju ej vara bolbyn till förfång och således ej göra intrång på det av bolbyn nyttjade området. *16 Svenskbygden använde redan nu sätrar, och sätermarken sträckte sig en till två mil från bygden och utgjorde en viktig del av bygdens ekonomiska underlag. Det var också i säterområdet, som svenskars och finnars ekonomiska intressen först kommo i konflikt med varandra. Upprepade gånger klagade dalbygdernas befolkning vid rätten på de finska kolonisterna, som gjorde skada på deras sätrar, höggo fall på deras skogar och fördärvade deras mullbete och myrslogar. *17 Men även finnarna framförde i sin tur klagomål. I domboken för Älvdals härad 1686 heter det, att nämnden skall bese en säter, som Uggenäsborna upptagit finnen Christer i Älgsjön för när och till skada på hans myrslogar genom Uggenäs boskap.