Källa: Oscar V. Persson, Rökstugornas folk, Svenska Allmogeförlaget Vetlanda, Hvetlanda 1931 - Hvetlanda tryckeri aktiebolag, Pris 1:75

Rökstugornas folk

 

FÖRORD

Ännu en bok från de värmländska Finnskogarna, utbrister måhända den ärade läsaren. Och ha vi ej redan fått nog av litteratur från detta håll, frågas det kanske sedan. Ärade läsare! Finnskogarna äro stora och sägnerna äro många. De gamla rökstugorna ha väl fått ge vika för mera tidsenliga bostäder men sägnerna som berättats av farfars far fortleva trots allt generationerna igenom. Till sist vill jag hoppas att den ärade läsaren har överseende med de fel i språket som mina långt ifrån tillräckliga kunskaper i detsamma åstadkommit.

Vallheden i december 1931.

Oscar V. Persson.

 

 

I Finland före avresan till Sverige.

Det var en kall vinterdag för omkring två och ett halvt sekel sedan. Snön låg meterdjup över Finlands dalar och berg. Allt var tyst och stilla! Endast något hemskt vargtjut i fjärran bröt då och då tystnaden. Vintern var ovanligt sträng detta år och på grund av att även skörden föregående sommar slagit fel gjorde sig även hungern gällande i de flesta hem. Framför härden i sin stuga satt Matti Pajland tyst och sluten. Hans hustru höll just på att tillreda den enkla middagen som bestod av kött och barkblandat bröd.

Deras ardertonårige son Jakob hade trogen sin vana, redan i daggryningen begivit sig på jakt. Det hade dock blivit ont om, skogsvilt i trakten under den senaste tiden och mången gång fick den unge jägaren efter en dagslång vandring återvända hem tomhänt.

Denna dag dröjde han dock ovanligt länge och såväl Matti som hans hustru började nu på grund härav känna sig ängsliga över honom, när dörren plötsligt rycktes upp och Jakob trädde in med en stor tjädertupp i handen.

- Jakten har lyckats i dag ser jag, började Matti under det han ömsom betraktade den skjutna fågeln och ömsom sin ståtlige välväxte son borta vid dörren.

- Ja, svarade Jakob, men så har jag också i dag ränt vida omkring på mina skidor därute i markerna. Men trots detta har jag inte under hela färden lyckats upptäcka något mer matnyttigt villebråd än den här fågeln.

- Nej, återtog fadern, det synes som om allt villebråd snart skulle vara försvunnet från trakterna häromkring.

Jakob svarade ingenting på detta, han gick bort och satte sig i närheten av brasan, stödde huvudet mot händerna och försjönk i tankar. Han hade under den gångna dagen sammanträffat med grannens son och satt just nu och tänkte på vad denne sagt åt honom. Han hade nämligen berättat att kriget åter var färdigt att bryta löst. Det var ryssarna som på nytt i all hemlighet planerade ett överfall på gamla Finand.

Vidare hade han talat om de många som i dessa dagar lämnade landet och utvandrade till Sverige, och på grund av dessa ständigt återkommande oroligheter hade även hans far talat om saken, men om resan blev utav för dem var ju inte bestämt ännu.

- - -

Några dagar därefter anlände Mattis närmaste granne Pekka Hakkran till den förstnämndes hem på besök. Länge samtalade de båda männen om de svåra tiderna samt den ovanligt stränga vintern och snart började även samtalet röra sig om dem som ägnade sig över till Sverige samt om de, som redan hade utvandrat dit.

- Och,  sade Pekka till slut, jag har snart själv lust att fara dit över och lämna allt det här eländet som endast synes bli allt värre ju äldre man blir.

- Du, svarade Matti, och gav sin granne en prövande blick.

- Ja mitt egentliga ärende hit i dag var för att fråga dig om inte även du snart var nöjd med det här och fördenskull ville tillsammans med de dina följa oss över, sade Matti.

- Vi? Skulle vi också ge oss ut på en sådan färd om vars utgång varken du eller jag har den ringaste aning.

- Å, vad färden dit över beträffar, så är väl inte denna något hinder att tala om, och i synnerhet nu när "Viken" ligger frusen från land till land.

För flera veckor sedan var isen stark nog att gå över på, men i förrgår anlände tre hästskjutsar från Sverige som farit samma väg och dessa förklarade också att de knappast sett en enda "vindvak" ute på sjön. Så det kanske kommer att dröja flera år innan det blir så lätt att komma över som nu, tack vare den stränga kylan, genmälte Pekka och fortsatte:

- För några dagar sedan träffade jag Nicklas i Viken, han som du vet reste över till Sverige för några år sedan och nu åter gästade hemlandet för några dagar, och han berättade att skogarna där borta vimla av villebråd och att rågen å den plats där Nicklas har sitt hem mognar bättre än här i Karelen

- Ja, återtog Matti, jag skall tala med mor om saken och när vi beslutat oss så skall jag sända pojken över med bud. För tillfället kan jag inte svara varken ja eller nej till ditt förslag, men nog vet jag att det kommer att bli ödsligt här i trakten sedan du farit din kos.

Med detta besked for Pekka tillbaka. Redan på kvällen samma dag talade Matti med sin hustru om resan men något sådant var hon tyvärr inte alls hågad för. Hon ville helst stanna där hon var. Hon menade att det väl inte var svårare nu än för några år sedan när ryssarna översvämmade landet och plundrade och brände.

Jacob, som varit ute i skogen under Pekkas besök, trädde nu in.

- Vi ha haft främmande i dag, du Jakob, började fadern vänd mot den inträdande.

- Jaså, vem då?

- Å, vår granne, Pekka i Liden, svarade fadern. Han ämnar sig visst över till Sverige och han var i dag här och sporde om vi ville göra honom sällskap. Jag ville ej lämna honom något besked genast, fortfor Matti under det han rörde om i brasan, men nu sedan mor kom hem har jag talat med henne om saken och hon har alls ingen lust att ge sig ut på sådana äventyr.

- Ja men, avbröt honom Jakob, vars hela håg och längtan stod till Sverige, om man inte vinner något med resan så kan man ju inte förlora något med den heller. Det kan väl åtminstone inte bli värre än vi redan ha det här hemma.

- Nej, genmälte fadern, om vi redan vore i Sverige så tror jag nog att vi skulle komma, att reda oss bättre men det är just den långa resan dit vi mest frukta, mor och jag.

- Det blir således ingen resa av för oss då, svarade Jakob buttert.

- Nej, åtminstone inte så länge vi ha fred i landet och i morgon tar du på dig skidorna och far över till Pekka med detta besked, sade fadern.

- - -

En gråkall vinterdag begynte på nytt att gry över Karelens skogsbygder. Bort mellan de snöhöljda träden ilade en rask yngling åstad på sina skidor. Det var Jakob Pajland på väg till Pekka i Liden enligt det uppdrag hans far hade givit honom föregående kväll.

Dyster till sinnes ilade ynglingen bort. Nu skulle alltså Pekka resa tänkte han och således även dennes son lill-Pekka och dottern Britta, de, som varit Jakobs bästa kamrater så långt han kunde minnas tillbaka. Aldrig mera skulle lill-Pekka och han tillsammans få bege sig ut på jakt och aldrig mera skulle skallet av Pekkas varghund eka bland bergen som förr.

Ett långdraget tjut i fjärran avbröt plötsligt Jakobs tunga tankar. Vargarna, mumlade han för sig själv, under det han grep ett fastare tag om skidstavarna och gav den över axeln hängande lodbössan en hastig blick, det fattas bara att jag till råga på allt eländet blir kringränd av en hungrig vargflock här ute på vidderna. Jakob ökade farten. Den bistra nordan brände som eld i hans ansikte och de framträngande svettdropparna fröso till is uppe i den lingula pannluggen. Snart hade han börjat tillryggalägga den sista halvmilen.

En stund därefter stannade Jakob framför stugdörren hos Pekka i Liden. Jakob höll just på att berätta sitt ärende för Pekka då dörren öppnades och en medelålders man med ett blekt ansikte kom in i stugan. Allas blickar vändes mot den nykomne men ingen av de innevarande kunde erinra sig att de sett honom förut.

- Vem är du främling, och i vad ärende kommer du hit till Liden, började Pekka slutligen när främlingen ej gjorde min av att börja något samtal.

- Mitt namn är Heike Häikelä, svarade främlingen, och jag har sant nog aldrig varit här i trakten förut. Men som ni förstår är jag liksom många andra nu en flykting utan hus och hem.

Förvånade betraktade alla främlingen.

- Vi kunna ej fatta vad du menar Häike Häikelä, avbröt honom plötsligt Pekka. Du säger att du och många andra blivit hemlösa flyktingar, vad är orsaken till att ni nödgats lämna edra hem?

Förvånad såg främlingen upp. Hans stålgråa ögon sköto blixtar.

- Vänner, började han, veten i då inte att ofreden är lös, veten i inte att ryska knekthopar tränga in i landet söderut och bränna och förgöra allt som kommer i deras väg. Själv har jag fått mitt hem skövlat och min mening är nu att tillsammans med de mina bege mig över till Sverige. Borta i granngården, fortfor främlingen, där jag fått husrum åt mig och de mina för natten hörde jag berättas att även ni tänkt er över, och det var för den skull jag begav mig hit för att höra hur det var med den saken, jag menar att om vi skulle kunna bli reskamrater västerut.

Pekka berättade då att hans fulla mening var att resa över till Sverige, men att det kanske kunde dröja ännu en vecka innan de voro färdiga för avfärd. Med detta besked for främlingen tillbaka för att nästa morgon tillsammans med sin familj anträda färden ned mot havet.

Länge sutto alla tysta sedan främlingen hade lämnat dem. Kriget var således åter löst. Visserligen voro de vana att kämpa en ojämn kamp mot krig och hungersnöd men detta hade kommit så plötsligt.... Nog hade de hört att det varit oroligt borta vid gränstrakterna under den sista tiden men att det skulle bli allvar av hade ändå ingen tänkt.

Jakobs ansikte hade ljusnat ju mera främlingen berättade. Hans enda tanke var blott Sverige. Dit skulle inga ryssar våga sig för att plundra och bränna, ånej de kände svenskarna allt för väl för att våga något sådant. Nu började han också tro att hans föräldrar, när de fingo veta det öde som på nytt drabbade gamla Finland gärna önskade följa Pekka över.

- Nå Jakob, erinrade plötsligt Pekka, vad tror du nu att din far säger om resan, när han får veta att vi vilken dag som helst kan ha att vänta ett överfall av en hop ilskna ryssar. Men, fortfor han utan att invänta dennes svar, jag skall själv följa dig över och än en gång försöka tala med Matti om nödvändigheten av denna vår resa.

- - -

Den korta vinterdagen var för länge sedan slut, när Pekka och Jakob anlände till den sistnämndes hem. Husfadern stod just framme vid den flammande brasan och rengjorde sin gamla lodbössa när de båda männen inträdde.

- Guds fred i stugan, hälsade Pekka.

- Guds fred igen, svarade Matti, under det han gav Pekka ett frågande ögonkast.

- Har du hört att vi fått ofred i landet, Matti? frågade Pekka plötsligt för att gå rakt på sak.

- Ofred, utropade såväl Matti som hans hustru samtidigt.

- Ja, svarade Pekka, varefter han berättade om flyktingen söderifrån som under dagen hade besökt dem och som redan nästa dag med sin familj skulle vara på väg ned mot havet för att söka komma över till det lugna och trygga Sverige.

- Hör du Pekka, sade Matti, är det fortfarande din mening att resa till Sverige?

- Ja naturligtvis, svarade denne och i synnerhet nu sedan ofreden brakat lös, har jag ingen lust att stanna kvar och kämpa både mot svälten och ryssarna på samma gång.

- Nej du har nog kanske rätt, svarade Matti, jag tänkte inte så noga på saken, när jag sände pojken över i morse, vi tyckte i början att vi voro för gamla, mor och jag, att företaga en sådan färd, men vi ha i dag talat ytterligare om saken, så om du inte hade kommit hit i kväll så var det min mening att så snart dagen grydde fara över till dig med bud att vi i alla fall skulle följa med.

- Menar du det! utropade Pekka, under det han reste sig upp och räckte sin vän handen?

- Ja, svarade Matti, vi ha varit vänner och grannar hittills och jag hoppas också att vi skall bli det fortfarande även sedan vi lämnat hemlandet och slagit ned vara bopålar på andra sidan havet borta i svenskarnas mångbesjungna land.

 

Resan till Sverige.

En gråkall vintermorgon några dagar senare syntes tvenne dragslädar omgivna av människor sakta glida fram på de nästan obanade vägarna ned mot kusten. Det var Pekka Hakkran och Matti Pajland, som tillsammans med sina familjer voro på väg till Sverige. Färden gick under djup tystnad. Ingen syntes vilja avbryta den andres tankar. Då och då riste en bitande kall vindil de majestätiska granarna vid vägkanten och försvann i ett avlägset brus i fjärran. Var det naturens sorgesång över de människobarn som nu lämnade hembygden och drogo mot okända öden.

- - -

I byn nere vid kusten levde befolkningen i ständig ångest för de alltmer annalkande ryssarna. Med bävan hade de väntat dem under de sista dagarna, men hittills hade dock ingen av dem synts till. Samma dag som våra resenärer anlände hade dock alla stridsdugliga män i byn dragit åstad söderut för att försöka tillbakaslå den alltmer framträngande fienden, vilka hittills ej rönt något nämnvärt motstånd på de platser där den dragit fram.

Hos en gammal fiskare som Pekka och Matti förut kände, fingo de lov att övernatta. Fiskarens stuga låg på en höjd ute vid havet och härifrån hade de en god utsikt över de väldiga isvidderna där utanför. Det var is och åter is så långt ögat kunde nå. Skulle de våga sig ut på dessa till synes ändlösa vidder? Och skulle de komma över med livet?

Snart voro de alla samlade framför brasan i fiskarens stuga och läto sig den magra reskosten väl smaka. Samtalet var åter igång.

- Hör du, sade Pekka vänd till fiskaren, du som varit på sjön i nästan hela ditt liv, kan väl berätta för oss något av de många äventyr, som du säkert varit med om.

- Ja, nog har jag varit med om äventyr, där livet många gånger hängt på ett hår som man brukar säga, sade fiskaren, och än i dag kan jag inte låta bli att rysa när jag tänker på min och mina kamraters kamp för livet därute bland de skummande böljorna. Att berätta om detta, vill jag dock inte gärna. Det är som att riva upp gamla sår, men eftersom vi kommo att tala om det så vill jag ändå berätta en historia för er som jag för många år sedan upplevat, men som jag minns lika väl som om det hänt i går.

Det var en klar höstdag för många år sedan. Vi voro sex ynglingar som tidigt en morgon lade ut från land i en liten fiskebåt. Det var till en holme ute i havsbandet vi ämnade oss, ty vid denna var fisket mycket givande. Färden gick under skämt och glam ut på havet och utan något äventyr nådde vi den omtalade holmen. Solen höll just på att gå ned när vi drogo upp båten över de glatta stenarna vid holmens västra sida, varför vi genast beslöto att slå läger för natten. Nästa morgon låg en tät dimma utbredd över havet, varför vi knappast kunde se tio steg från land. Vi måste därför även tillbringa dagen på holmen. Mot aftonen började det att blåsa och vågorna rullade höga som berg in mot land. Mot morgonen påföljande dag var det nästan lugnt, men himlen var grå och tunga regndroppar började falla. Jag frågade nu mina kamrater om vi skulle vända tillbaka till fastlandet innan stormen åter var över oss. Här ute på holmen kunde vi i varje fall inte stanna så länge mer. Matförrådet var i det närmaste slut, och om nu stormen började på nytt så kanske vi fingo vänta i flera dygn innan vi kunde bege oss av.

Detta mitt förslag gillades av mina kamrater, men först skulle vi pröva vår fiskelycka. Fisken nappade nu också bra, den ena strömmingen efter den andra hissades upp ur djupet. Fisket kom oss att glömma allt annat tills en våg sakta lyfte båten, och lät oss förstå att stormen inte var långt borta. Vi betänkte oss därför inte länge utan läto båten för kraftiga årtag ila mot hemmet. Stormen började nu på allvar och jag frågade mina kamrater på nytt om det inte var bäst att vända tillbaka mot holmen igen, och stanna där tills ovädret var över. Detta mitt förslag föranledde kamraterna att spefullt fråga mig om jag var rädd för en liten vindpust, men jag svarade att rädd var jag inte och förresten skulle jag nog hålla ut lika länge som någon av dem, men att jag kände sjön tillräckligt för att veta att vi med vår lilla fiskebåt aldrig skulle nå land om stormen tilltog.

Färden fortsattes således och ju längre ut på havet vi kommo, ju högre började vågorna gå. Plötsligt lyfte en väldig våg båten och slog den mot nästa så det brakade i skrovet. Sjön började nu gå alldeles vit och den ena vågen efter den andra slog över båten, vilken snart var halvfylld med vatten. Några av oss arbetade med att få bort detta medan de andra sutto vid årorna.

- Det hade nog varit bättre att vi stannat kvar på holmen. Vi kommer nog aldrig mer i land, yttrade en av kamraterna till mig.

- Det är försent att tala om varken holmen eller land nu. Och om vi levande kommer från den här färden, är en fråga som torde vara omöjlig att besvara nu.

Jag hade knappt talat till slut förr än en väldig våg fyllde båten ända till relingen med vatten. Denna kantrade samtidigt och kastade oss alla huvudstupa i de skummande böljorna. Som vi voro goda simmare lyckades vi dock hålla oss uppe så länge tills vi ånyo fingo båten på rätt köl och efter oerhörda ansträngningar lyckades vi även komma upp i densamma. En av årorna förlorade vi dock, och måste nu med hjälp av den vi hade kvar söka hindra båten från att åter kantra. Vågorna gingo nu höga som berg och vår lilla farkost kastades likt ett spån mellan dem. Ännu en gång kantrade båten och kastade oss i det brusande och dånande havet. När vi denna gång fingo båten på rätt köl, voro vi blott två som äntrade oss upp i densamma. Det var min granne Nicklas och jag, de övriga voro för alltid försvunna i det vredgade Bottenhavets djup.

Här slutade fiskaren sin berättelse och satt och stirrade in i den slocknade glöden. Upplevde han kanske för sitt inre den fasansfulla händelse han nyss berättat, såg han kanske åter sina kamraters lik kastas kring bland bränningarna därute.

Efter en stund reste sig den gamle fiskaren upp och lade mera ved på härden, där brasan snart åter flammade upp för att sprida ljus och värme i den dystra vinterkvällen.

- Hör du Pekka, sade fiskaren plötsligt, när jag nu berättat för er ett av mina många äventyr där ute på sjön, borde väl du likaså kunna berätta oss ett och annat från de djupa skogarna. Till exempel någon het dust med Nalle eller någon annan av skogens vilda djur, du som varit jägare ända sedan barndomen.

- Åja, nog har jag varit med om ett och annat äventyr under mina jaktfärder här i skogarna, sade Pekka, men dessa äro dock av mindre betydelse i förhållande till dina ute på det vilda havet. Men eftersom du önskar höra något av dem, så vill jag åtminstone nämna ett, då jag höll på att mista livet och att jag ännu har det i behåll, kan jag tacka min vän Matti för, sade han med en blick på denne.

Nåväl. Det var en bitande kall vinterdag for tjugo år sedan. Matti och jag spände på oss skidorna och slängde gevären över axlarna och drogo åstad. Jag hade nämligen dagen förut blivit varse ett björnide uppe vid de branta skären i Västerberget. Vi voro nästan säkra på att detta var "storbjörnen" som hade sin vinterboning däruppe.

Denne best hade sommaren förut rivit ihjäl så många av boskapen i trakten att ingen till slut vågade släppa den ensam ut i markerna. Nar vi nådde fram till idet, vilket var beläget under ett väldigt stenblock, ställde jag mig framför ingången med geväret skjutfärdigt medan Matti gick till blockets motsatta sida. Sedan han åtskilliga gånger ränt en stång i idet lyckades han också slutligen väcka Nalle ur hans vintersömn. Denna kom nu ut ur hålan med tindrande ögon och färdig att krossa mig, med sina väldiga ramar. Jag lyfte ögonblickligen, geväret, siktade och tryckte av, men skottet klickade och innan jag hann lyfta hanen en gång till fick jag ett slag av björnens ena ram, så att jag blev liggande i en snödriva. Björnen ämnade också just med ett andra slag, befria mig från alla vidare jaktäventyr, då Matti som stått bakom stenblocket och åsett alltsammans, med ett välriktat skott förpassade honom till de sälla jaktmarkerna. Detta var den största björn som ännu blivit skjuten här i trakten, han kallades också allmänt för Storbjörnen.

Under det att Pekka talade öppnades dörren och en man kom in i stugan. Ingen av de innevarande kunde erinra sig att de sett honom förut. Fiskaren betraktade främlingen misstroget, varefter han frågade honom vem han var, ock i vad ärende han kommit till dem i den sena vinterkvällen. Främlingen omtalade då att han var en av de många flyktingarna som nödgats lämna sina hem för de alltjämnt härjande ryssarna och att han ämnade sig över till Sverige. Det var därför han kommit hit för att fråga fiskaren som kände havet, om isen möjligen nu kunde vara stark nog att köra över. Du ämnar dig således över i morgon kanske både med häst och släde, frågade fiskaren.

- Ja, och jag är heller inte ensam, det är två andra som också ämna sig över i morgon med hästar och slädar, sade främlingen, och som vi äro okända här och inte känna till hur hårt havet är tillfruset ännu, gick jag hit för att få underrättelse av er.

- Ja, men inte känner ni väl mig?

- Nej, svarade främlingen, men där borta hos grannen som vi ämna stanna över natten, blev jag av husbonden hitskickad att fråga er om den saken, enär han själv ej visste om isen var tillräckligt stark eller ej.

- Nej, hur skulle han veta det, han som levat hela sitt liv på landbacken och aldrig vågar sig tio steg från land, varken vinter eller sommar. Men nog är isen nu så pass stark att ni utan risk kan fara över, upplyste fiskaren. Men här inne äro också några som ämna sig samma väg som ni i morgon, men till fots, fortfor fiskaren, men när ni nu tänker fara över med både hästar och slädar, borde ni väl kunna skjutsa dem över havet, i synnerhet som en av dem kommer att bli er en god vägvisare tills ni når den svenska kusten.

Främlingen svarade att detta fingo de gärna, och i synnerhet om någon av dem kunde visa vägen, vilken de själva voro alldeles okända med. Sålunda beslutades att våra resenärer skulle möta upp i daggryningen följande morgon utanför udden norr om fiskarens stuga.

- Nu kan ni nog vara lugna för överfärden, sade fiskaren, när främlingen gått ut.

- Ja, men det ha vi ju dig att tacka för, jag tror heller inte att vi fått någon skjuts om inte du sagt att vi voro förtrogna med vägen.

- Nej, det betvivlade jag också, och därför passade jag på att säga honom detta, sade fiskaren.

Följande morgon, långt före daggryningen, var det liv och rörelse i fiskarhyddan. I dag skulle man således lämna fädernebygden i gamla Finland, kanske för alltid, och söka sin lycka hos svenskarna, det folk vars ära och hjältedater på ryktets vingar flögo ut över världen.

Fiskaren gick ut och stod länge och betraktade den blåa himmelen. Om jag inte misstager mig allt för mycket blir det snart oväder, mumlade han för sig själv, men jag skall i alla fall varna dem, ty att stormen är i antågande därom råder intet tvivel. Därpå gick han in i stugan där alla redan stodo färdiga att anträda färden.

- Samma kyla i dag också, tillfrågades den inträdande.

- Ja, men något länge tror jag inte att kylan kommer att hålla i. Vi få nog snö innan kvällen så jag vill inte råda er att bege er ut på isen i dag, sade fiskaren.

Alla gingo nu ut för att se om någon snöstorm redan var i antågande, men så långt ögat kunde se upptäcktes ej ett enda moln, endast glittrande stjärnor i den tidiga morgonstunden. De gingo nu tillbaka in i stugan, där fiskaren tillfrågades varför han trodde att det skulle bli snöstorm redan innan kvällen, när inte ett moln syntes på himmelen. Utan att svara på detta, varnade fiskaren dem än en gång för att bege sig iväg, men eftersom de nu skulle få skjuts över havet, och detta tillfälle återkom nog inte ofta, trotsades fiskarens varningar även denna gång. De togo nu avsked av denne och hastade bort till den förut omtalade udden, där de skulle träffa skjutsarna enligt överenskommelse föregående kväll. Dessa väntade dem redan på den omtalade mötesplatsen. Snart befunno sig alla i slädarna och i muntert trav gick färden ut på den skimrande isvidden. Efter en stund syntes solen stiga upp vid horisonten. Men hon lyste med ett matt och rött sken, så nog syntes det som om fiskturen hade rätt att det skulle bli oväder, men man hoppades dock hinna över innan det bröt ut på allvar. Således gick färden med skämt och glam allt jämt framåt. Alla tycktes nu vara hågade för det äventyr de gett sig ut på.

När färden fortgått några timmar och hästarna behövde vila och de åkande samtidigt kunde intaga en hastigt middagsmåltid, stannade man. De hade endast rastat en liten stund när en stark vindil plötsligt for fram över isen, piskande de nålvassa rimfrostpilarna i ansiktet på dem. Alla sågo bestörta på varandra. Vad betydde detta? Var stormen redan över dem? Hur som helst var det dock bäst att genast fortsätta vidare. Att vända tillbaka ville ingen vara med om. I ilande fart gick färden snart framåt på nytt, men alla började nu med oroliga blickar speja bort mot synranden där en grå vägg sakta syntes närma sig. Det var snöstormen. De annalkande snöbyarna voro åtföljda av en häftig vind, varför dessa snart nog voro över dem, och såväl hästar som slädar voro inom kort så omvärvda av snön och tjockan att ingen av de åkande kunde se mer än några steg åt något håll. Det blev ett virrvarr i stormen sådant som ingen av dem varit med om förut, alla trodde nu att denna färd skulle sluta på havsbottnen både för hästar och folk.

Efter en stund läto de hästarna stanna och några av männen gingo ur slädarna för att se om land möjligen kunde finnas i närheten. Men det var omöjligt på grund av stormens fruktansvärda raseri att upptäcka annat än de närmaste föremålen, I stället blevo de nu varse något som var ännu förskräckligare än snöstormen. Isen började nämligen sakta höja och sänka sig. Med ett hopp voro de ånyo uppe i slädarna och gåvo hästarna lösa tyglar. Det gällde nu att fortast möjligt försöka nå land såvida färden nu verkligen gick mot detta. Stormen tilltog alltmer i styrka, det var som om alla avgrundens makter lössläppts.

Plötsligt hördes ett dån som överröstade stormens gny, samtidigt som man ropade till varandra från slädarna, att sjön gick upp, varefter hästarna drevs fram till det yttersta. Snart syntes också sprickor i isen alldeles intill, ur vilka vattnet sprutade upp. Men samtidigt syntes något annat som fäste uppmärksamheten. Några grå konturer började nämligen skymta fram genom töcknet. I nästa ögonblick hördes ropet: land i sikte, från den främsta av slädarna, och en liten stund därefter stodo de alla på den svenska jorden, samtidigt som isflaken började skilja sig från varandra några få meter från land.

Det gällde nu att i första hand försöka finna något skydd mot stormen som alltjämt fortsatte. Därför begav man sig genast in mot land för att om möjligt före mörkrets inbrott söka finna någon människoboning. Men när de ej kunde upptäcka någon sådan i närheten måste de uttröttade som de voro bereda sig för att stanna ute denna deras första natt i främmande land. De sökte därför skydd mot stormen i en liten skogsdunge där en torrvedsbrasa i hast iordningsställdes, och där de frusna och genomvåta människorna fingo värma sig efter dagens köld och rusk. Alla syntes nu tysta och modfällda, en och annan yttrade dock något om dagens svåra färd, den färd som om den skett till fots som den först var ämnad, säkert skulle ha kostat dem alla livet.

- - -

Snöstormen upphörde så småningom under natten, och vid daggryningen var himlen åter klar och vädret stilla. De beslöto genast att bryta upp enär de inte visste hur långt de hade att färdas innan de träffade på någon människoboning där de kunde få vila ut. De vandrade hela dagen i den djupa snön, men mot aftonen syntes deras strävan krönas med framgång i det de i fjärran fingo se en blå rök stiga upp mot den högblåa vinterhimmeln.

De fortsatte nu med förnyade krafter och i skymningen kommo de fram till ett litet torp i skogsbrynet. Pekka gick genast in för att fråga om de fingo stanna där över den tillstundande natten. Inne i stugan var det varmt och skönt och vid den väldiga spiseln i stugans ena hörn flammade en väldig brasa. På den väggfasta bänken intill satt en gammal man som var en jätte i kroppsstorlek och som av allt att döma även måtte ha ägt övernaturliga kroppskrafter en gång i tiden. Mannen syntes dock ha varit utsatt för någon olycka, ty hans ena ben var av trä och över allt på hans ansikte syntes väldiga ärr. På väggen ovanför honom hängde ett väldigt slagsvärd och strax intill hängde en musköt med påskruvad bajonett. Pekka stod länge vid dörren och betraktade det hela, varunder han tänkte för sig själv, att det syntes att de mött Sverige, det land, där både den grånade åldringen och den ljuslockige ynglingen voro lika väl beväpnade. Det var sannerligen inte att undra på att ryssarna blevo modfällda blott de hörde namnet svenskar nämnas. Han avbröts i sina tankar av mannen borta vid spiseln som sporde honom om hans ärende. Pekka omtalade då, att han kommit för att få husrum åt sig och sina vänner för den kommande natten.

- Jag märker att du är finne, avbröt honom den gamle.

- Ja, svarade Pekka, varefter han omtalade för denne sin egen, och sina medresandes svåra färd över havet föregående dag.

- Det är många som vandra över från Finland och hit till Sverige nu, återtog den gamle. Och mången natt förut har edra landsmän vilat under mitt tak i stormiga vinternätter. Så gärna får du och ditt sällskap stanna här över natten.

Snart sutto de alla kring den flammande brasan, och för första gången öppnades de medförda matsäckarna i ett svenskt hem. Under måltiden voro ock allas blickar riktade mot det väldiga slagsvärdet på väggen, vars blanka egg återkastade ljusreflexerna från brasan.

- Jaha, sade den kämpalike svensken, plötsligt, jag ser att ni alla betrakta mitt gamla svärd och eftersom ni äro finnar vill jag berätta för er en historia om hur detta svärd för första gången kom i min ägo.

- Ser ni, jag har även en gång i tiden varit soldat och kämpat för kung och fosterland, men inte endast vid våra gränser, har jag varit med och jagat fienden på flykten. Jag var även med vid Breitenfeld år trettioett och det var då jag av en döende fältkamrat fick svärdet. Det var även finnar med i kriget, fortsatte han, med en blick på de närvarande, och bland dessa var en som var min oskiljaktige vän och stridskamrat, och ofta hade vi tillsammans i de främsta leden kämpat man mot man med fienden. Nu förestod just det omtalade slaget vid Breitenfeld, och det var med otålighet vi på morgonen före slagets början inväntade den stund då vi skulle få rycka fram och visa våra fiender och deras anförare, den förut oövervinnerlige Tilly, att soldaterna från Norden ej bävade för hans stålklädda skaror. Det blev en hård kamp och i början var det sannerligen svårt att avgöra vem som skulle avgå med segern, men slutligen blevo dock våra anfall så hårdnackade att fienden måste vika undan tills de plötsligt satte åstad i vild flykt över fältet.

Jag visste ej ens att min finske kamrat var borta ur ledet, då jag plötsligt fann honom döende just där striden stått hetast och vänner och fiender lågo om varandra och de flesta sovo den tappre soldatens sista sömn på slagfältet. Innan han dog fick jag hans svärd och han berättade samtidigt en historia om detsamma som jag i början hade svårt att tro, men nu mer än vet jag dock att vart enda ord var sant. Svärdet kunde, sade han, för sin ägare förutspå kommande händelser, om denne blott kunde tyda dem. Till exempel, när ofreden var förestående, syntes alltid någon tid förut, röda fläckar avteckna sig i det spegelblanka stålet. Om nödår och hårda tider nalkades voro fläckarna gula likt björkarnas löv på senhösten. Om farsoter skulle komma att härja under den närmaste framtiden voro fläckarna grå eller svarta. Just nu, fortsatte den gamle soldaten äro som ni se fläckarna gula så nog synes det om om hårda tider snart skall stunda. Men se för resten själva, sade han under det han reste sig upp och tog ned det stora slagsvärdet från väggen. Mannen hade verkligen rätt i sitt påstående, åtminstone vad de gula fläckarna beträffade, ty sådana syntes talrikt avteckna sig överallt utefter de blanka eggen.

- Vem var svärdets förre ägare, frågade slutligen Pekka.

- Han hette Samuel Hackran och var från Karelen....

- Min farfar, utropade Pekka och reste sig upp.

- Vad säger du? sade svensken, kom hit in till eldskenet så får jag betrakta dig närmare. Jo sannerligen, du liknar din egen farfar och min forne vän upp i dagen. Gudskelov, att jag ännu en gång fick återse, om blott en ättling av de män, som fordom alltid stodo redo att offra sina liv för Sverige och Finland, när plikten det bjöd.

Påföljande morgon lämnade de den gamle soldatens hem och drogo vidare. De skiljdes nu från hästskjutsarna, vilka fortsatte västerut, medan Pekka och Matti med sina familjer drogo mot söder.

Färden fortsattes dag för dag genom de svenska bygderna. Ibland fingo de husrum över natten i någon människoboning, men ofta fingo de vandra hela de långa och kalla vinternätterna. Äntligen kom våren och sommaren efter den ovanligt stränga och kalla vintern. Åter började träden att knoppas och marken grönskas, men fortfarande voro de stadda på vandring, och som det såg ut förutan mål. Färden som hela tiden gått mot söder, ändrades nu i sydvästlig riktning. Genom milsvida skogar gick nu denna och ofta såg man ej på flera dagar någon människoboning.

 

Resans slut.

Det var en varm dag på försommaren. Våra resenärer hade nu färdats ända sedan soluppgången och det var nu middag. De befunno sig nu uppe i Värmlands nordligaste skogstrakter, i dessa väldiga skogar som solstrålarna knappt förmådde genomtränga och som syntes sträcka sig flera mil söderut. Trötta och hungriga hade de slagit sig till vila på den mjuka mossan.

Hör du Pekka, sade Matti efter en stund, hur länge skall vi fortsätta på det här viset. Jag är snart led vid alltsammans.

Ja, svarade Pekka, det är jag också och jag föreslår även att vi snart nog slutar det här och börjar tänka på våra blivande hem här i Sverige. Detta förslag gillades av de övriga varpå de reste sig och fortsatte uppför det berg de redan börjat bestiga.

De hade hunnit till bergets södra sluttning då Pekka som gick före, gjorde tecken åt de andra att de skulle stanna varpå han lösgjorde geväret från axeln och med detta i handen försvann han mellan träden. En liten stund därefter ekade ett skott därinne.

Samtidigt hördes ett brak och en duns mot den hårda marken varpå det blev tyst. Då kunde inte Matti stanna kvar hos de andra längre, utan med ett gevär i handen skyndade han efter Pekka. Då han hunnit fram stod denne med geväret i handen i en glänta och ett stycke framför honom låg en väldig älgoxe som han nyss med ett välriktat skott fällt till marken.

Jaha du Matti, sade Pekka när denne hunnit fram, nu har jag skaffat kött så det räcker för en lång tid framåt, och vad säger du om vi skulle tänka på att för framtiden slå oss ned här. Det ser ut att vara gott om vilt och marken synes även vara den bästa vi hittills träffat på.

Jag för min del har ingen lust att fortsätta vandringen längre, sade Matti, och förresten tror jag att en bättre plats än den här blir svårt att anträffa.

Ja, då är således vår mening lika och från och med nu vår långa vandring från vår hembygd öster om havet slut.

Några dagar därefter genljöd nejden av yxornas skarpa hugg och den ena efter den andra av skogens urgamla jättar störtade under dån och brak till marken. Snart började tvenne gläntor att lysa i den förut mörka urskogen. Det första de nu hade att tänka på var boningshusen. Det var en viktig sak att dessa stodo färdiga innan sommarens slut, de beslöto därför att hjälpa varandra med detta arbete så att de bägge familjerna därmed blevo färdiga ungefär samtidigt. Dagarna gingo och arbetet fortsattes. En kulen höstdag när dimman låg tätt över de vidsträckta skogarna, och tunga och kalla regndroppar började falla, kunde också Matti Pajland och Pekka Hackran med sina familjer taga sina nya hem i besittning. Vintern var nu redan i antågande men det var dock inte utan bävan man emotsåg densamma. Visserligen behövde de ej nu som den föregående, vandra ute i snö och kyla, men nog önskade ändå alla att det hade varit vår på nytt.

En tidig morgon några dagar senare var marken snöbetäckt och vinden kom isande kall ned från fjällen där uppe i norr. Dagarna blevo allt kortare och snön fortfor att falla. Nu började den bästa jakttiden för finnarna där uppe i skogen. Det var gott om villebråd och överallt syntes deras spår i den nyfallna snön.

Nästan var morgon drogo nu männen ut på jakt, tvenne älgar lyckades de fälla under de första dagarna och av de vargskinn som voro utspända på väggarna inne i stugorna syntes det också att flera av dessa fallit för finnarnas säkra lod. Snön låg nu meterdjup över vidderna där ute och från älven i öster vars brus under våren och sommaren gav eko i den närliggande nejden, hördes nu endast ett dovt entonigt mullrande, det enda som avbröt naturens djupa tystnad. Äntligen började solen så småningom att höja sig allt mer på himmeln och dagarna blevo allt längre och ljusare. Det var just en sådan eftermiddag som Pekka kom till Matti.

Hör du Matti, sade denne, sedan de bägge männen en stund samtalat om ett och annat, inom ett par månader ha vi väl åter barmark och då borde vi väl här, så väl som hemma i Finland, försöka att skaffa oss något utsäde.

- Ja nog borde vi det, svarade Matti, men var skall vi få tag i något sådant. Det blir sannerligen inte lätt här borta i ödemarken.

- Nej det har du rätt i. Inte blir det lätt, men jag vet ett sätt på vilket det skulle gå för sig.

- Nå, låt höra, inföll Matti.

- Jo, du minns i den där gården där vi övernattade sista gången innan vi kommo hit, hur de talade om att de ibland brukade fara till ett ställe som kallades Röros i Norge för att köpa sådant.

- Ja, men hur skall vi hitta till det ställe du talar om, och om detta skulle lyckas så ha vi ju i alla fall ingenting att köpa för, inföll Matti

- Ja, vad vägen dit beträffar så fruktar jag ingenting, ha vi förut hittat från Finland och hit, så måste vi väl nu kunna hitta några få mil och förresten träffa vi väl alltid någon människa som vi kunna fråga därom.

Och vad vi skall köpa för, skall jag också säga dig. Du vet att vi ha många vargskinn sedan i vinter och dessa ta vi nu med oss och i brist på penningar sälja vi dessa eller lämna dem i utbyte för vad vi behöva.

Ja, det var sannerligen inte så dumt uttänkt och jag börjar också nästan tro att vi kommer att lyckas, genmälte Matti.

Några dagar därefter föro tvenne skidlöpare med packning norrut. Det var Pekka Hackran och Matti Pajland på väg till Röros. Mot kvällen andra dagen efter det de lämnat sina hem, kommo de fram till en sjö långt uppe i skogarna norrut. Vid denna syntes en gård till vilken de genast beslöto att ställa färden, glada över att så oförmodat påträffa människor uppe i de vidsträckta ödemarkerna. Deras glädje blev dock fullständig när de inkommit i stugan och deras hälsning så väl som deras tal i övrigt blev besvarat med eget språk. Gårdens ägare var nämligen en deras landsman som några år tidigare med sin familj flyttat över och sedan slagit sig ned vid en liten fjällsjö djupt inne i de väldiga skogarna som sträckte sig utefter de norska gränstrakterna. Glädjen var ömsesidig över detta oförmodade sammanträffande och ännu långt in på natten fortsattes samtalet vid den flammande och sprakande kvällsbrasan. Tidigt nästa morgon drogo de vidare sedan de av sin landsman fått noga underrättelse om vägarna norr ut.

Några dagar därefter voro de bägge skogsfinnarna framme i Röros. De medhavda sakerna blevo snart avyttrade som Pekka hade förutspått och i stället för dessa fingo de nu skinnsäckarna fyllda med korn samt andra för dem nödvändiga matvaror, men även ammunition för de oumbärliga lodbössorna, hade de lyckats anskaffa. Ehuru färden till Röros i Norge var både svår och lång för de bägge finnarna, hade de dock ej behövt resa förgäves och glada över att de lyckats så väl i allt, vände de nu åter mot söder.

Snart stodo de återigen utanför sin landsmans dörr, vilken de under avresan gästat och åter blevo de erbjudna att stanna till nästa dag. Under det de samtalade med husbonden om sina hem blevo de av denne tillfrågade om de ägde någon boskap.

Nej, svarade Pekka och Matti på en gång, det ha vi inte, och det lär nog också bli svårt för oss att få tag i någon sådan.

Ja, men kom tillbaka hit någon gång under högsommaren så skall jag se till om jag kan hjälpa er något.

Detta lovade de gärna göra i synnerhet när det gällde en så viktig sak som boskap, någon sådan hade de ej tänkt sig kunna anskaffa ännu på länge. Ett par dagar därefter anlände Pekka och Matti åter till sina hem och stor blev där glädjen när de tunga skinnsäckarna öppnades, men ännu större när de omtalade vad deras landsman uppe vid fjällen hade lovat dem.

För var dag blev solen allt varmare, våren var i antågande. Snart var marken åter snöfri. Så fort denna torkade upp antändes det ris och den bråte som låg kvar sedan föregående sommar och med vindens hjälp leddes elden utefter marken i alla riktningar. Detta kallades att svedja. Sedan detta var gjort grävdes kornet ned i den feta askan och snart spirade en grön brodd upp mellan de svarta stubbarna.

Någon tid därefter lämnade Matti och Pekka åter sina hem. Deras mål var nu att uppsöka sin landsman på andra sidan gränsen enligt det löfte han givit dem. Visserligen räckte det dubbelt så lång tid för dem nu att gå till fots istället för att ila fram på skidor som de förut gjort, men mot kvällen tredje dagen efter det de lämnat sina hem voro de dock framme.

Enligt det löfte han givit dem vid återkomsten från Röros, skulle de nu få med sig hem tvenne getter, en gåva som Pekka och Matti ej nog kunde tacka sin vän och landsman för. Åter voro de båda skogsfinnarna på hemväg och glädjen över den gåva de fått mottaga, samt deras landsman som förärat dem denna, var deras enda och största samtalsämne under återfärden.

Även i de båda finnarnas hem blev glädjen stor när de båda efter sin långa och svåra färd slutligen anlände.

Men åter började sommaren närma sig sitt slut och åter började löven i björkarnas kronor att skifta i gult och där ute på svedjelanden stod kornet färdigt till skörd. Nu började dock framtiden te sig något ljusare för de ensamma människorna uppe i de norra skogarna. Någon tid därefter var marken åter snöbeklädd, den andra vintern sedan deras ankomst till Sverige var således i antågande. Ingen av dem ångrade nu mer sin resa från hemlandet öster om havet, men ofta när kvällsbrasan sprakade och vinterstormarna tjöto där ute gingo tankarna dit bort till det land och den bygd som de älskade högre än någon annan plats här i världen, men som de i motgångens och nödens bittra stund nödgats lämna.

 

Olov Tjärbaggen.

Vi lämna nu våra finska vänner och förflytta oss ett stycke längre mot söder till en plats som förr benämndes Tjärbaggstrand på grund av den förbiflytande Klarälven, och på grund av namnet å platsens första bebyggare.

Rakt västerut därifrån finnes uppe bland bergen ett gammalt ödetorp benämnt Torpfall vilket torde ha varit det först bebyggda stället på platsen. Den första bebyggaren därstädes var en norrman vid namn Olov sedermera kallad "Tjärbaggen" på grund av att hans huvudsakliga yrke bestod i att bränna tjära, som han senare avyttrade till befolkningen söderut. Vi skola här återge vad sägnen förtäljer om denne Olov "Tjärbaggen" och säkert skola vi sedan finna att det vilar en viss romantik över såväl denne mans liv och kamp mot obygden, såväl som över det gamla, nära nog skogbeväxta torpet där borta bland bergen, som var hans hem. Olov tjänade en gång som gårdsdräng hos en bonde i sitt hemland Norge. Men på grund av ett kärleksförhållande till husets dotter, en sak som hans husbonde icke kunde tåla, blev han av denne tillsagd att endera sluta med detta, eller också bege sig därifrån. Olov valde dock det senare. Ännu en gång lyckades det Olov att få tala med flickan och sedan de bägge unga ännu en gång förnyat det trohetslöfte de förut givit varandra, slutade Olov sin tjänst som hans husbonde befallt honom.

Redan påföljande dag lämnade Olov gården och ställde färden österut, genom de milsvida gränsskogarna till Sverige. I flera dagar vandrade han genom de mäktiga vildmarkerna tills han en dag vid middagstiden fick höra ett avlägset brus rakt öster. Detta brus kunde endast härleda sig från något större vattendrag det visste Olov ehuru han från den plats där han nu befann sig ej kunde upptäcka något sådant. Han beslöt därför att bestiga det höga och branta berg som han befann sig i närheten av, för att från dess högsta krön få en överblick över den omkringliggande nejden. Där uppe kunde han se flera mil åt alla håll men där längst i öster, nere i den djupa dalen flöt älven som han hört bruset av likt ett långt silverband när solstrålarna glimmade på de skummande böljorna. På bägge sidor var denna omgiven av urskogsklädda berg som syntes stupa sig tvärbrant ned mot stränderna.

Någon människoboning stod dock ingenstädes att upptäcka, endast vildmark, och åter vildmark, så långt ögat kunde nå. Olov stod nästan slagen av den storartade utsikt det höga berget bjöd. Där nedanför gungade sakta de väldiga urskogsträden för den milda sommarvinden, och där någonstädes mellan dessa, glittrade ett skogstjärns spegelblanka vatten likt ett trollöga inne i dunklet. Efter en stund lämnade Olov sin plats och fortsatte sin vandring österut.

Snart hade han lämnat de höga bergen bakom sig och befann sig på färd ner mot dalen. Här började han söka efter en lämplig plats där han kunde slå sig ned för framtiden. Det var dock svårt att anträffa någon sådan mitt inne i den djupa urskogen. Slutligen nådde han fram till en plats som av läget att döma, om jordmånen eljest var god, skulle uppfylla alla de önskningar han ställde på en sådan. Han fann också, efter att ha undersökt marken, denna tämligen god, en sak som han först noga måste övertyga sig om innan han började odla densamma.

Det var redan kväll och solen höll just på att försvinna bakom de höga bergen i nordväst, varför vår vandringsman trött efter sin långa och svåra resa, beslöt sig för att vila ut på den plats där hans blivande hem skulle stå, och det hem som han redan länge hade drömt om och som även varit målet för hans färd genom vildmarkerna. Snart sov Olov skogsmannens trygga men lätta sömn på den mjuka mossan under några sekelgamla granar, medan vildmarkerna där omkring drömde, och sommarnatten kastade sina lätta skuggor över nejden.

Nästa morgon började han, liksom finnarna, vilka läsaren förut gjort bekantskap med, att nedhugga träden för att av dessa göra virke till ett boningshus vilket var det första han måste tänka på.

Dagarna gingo och Olov arbetade med allt större iver. Han hade knappast märkt att sommaren svunnit sin kos när den första höstfrosten en natt klädde marken vit. Höststormarna där uppe bland bergen började nu också för var dag att rasa allt vildare. Nu var Olov också i det närmaste färdig med den stuga han byggt åt sig under den gångna sommaren och en mörk höstafton några dagar sedan flammade den första brasan i nybyggarens hem. Han slog sig nu ned på den väggfasta bänken framme vid spiseln som tills vidare fick utgöra både säng och sittplats. Han tänkte på den tidiga morgonen då han lämnat sin husbonde och vandrat österut genom skogarna. Sedan dess hade han inte sett en enda människa. Den sista av dessa han såg var hans husbondes dotter Inger, när han vid avfärden tog avsked av henne samt lovade att komma tillbaka och hämta henne, först den dag då han lyckats finna ett hem åt dem båda, långt, långt bortom hembergens blånande kammar. Han var även övertygad om att inga människor funnos här i närheten. Ty om så hade varit, måste han ha upptäckt några av dem under den gångna sommaren. Eller också skulle väl någon av dem ha upptäckt honom under hans arbete i vildmarken. Längtan efter människor blev honom dock för var dag allt starkare och några dagar senare begav sig slutligen Olov ut på spaning för att utröna om han verkligen var ensam härskare över de milsvida skogarna.

Han beslöt sig för att följa älven söderut för att se om någon människoboning möjligen fanns i närheten av denna. Ju längre mot söder han kom, ju lugnare blev älven. Slutligen liknade den en insjö. Om en stund kom han också in på en smal och stenig skogsväg. Genast slog den tanken honom att här måste det finnas människor i närheten. Han beslöt nu att lämna älvstranden och i stället följa stigen. Om en stund blev älven åter synlig och ett stycke söderut bredvid denna syntes också en större gård.

Äntligen! utbrast Olov för sig själv, träffar jag människor, varpå han påskyndade sina steg. Men - tänkte han, under det han plötsligt stannade. Vem vet, vem dessa människor tro mig vara, hur som helst är det dock bäst att jag förtiger det arbete jag i sommar uträttat uppe i skogarna i norr. Han gick därför in i första stugan, hälsade, varpå han slog sig ned på den väggfasta bänken nere vid dörren. Husbonden, en gammal, men reslig man, med ett bistert ansikte betraktade honom noga, varpå han sporde honom om hans ärende. Olov svarade nu att han sökte arbete och att han ämnade stanna så snart han fått något sådant. Vidare talade han om att han var norrman och att han nu ämnade söka sin lycka i Sverige.

- Nå, avbröt honom husbonden, du sade nyss att du sökte arbete, men vad för sorts arbete kan du uträtta?

- Jag är van vid vilket arbete som helst, svarade Olov.

- Jaså, då kan du väl även kanske bränna tjära?

- Det kan jag, svarade Olov, enär han var väl hemma i denna konst.

- Om så är, fortfor husbonden, kan du få arbete här hos mig med tjärbränning, åtminstone så länge marken är bar.

Detta ville Olov gärna och redan nästa dag började han sitt arbete. Snart var den första tjärmilan iordningställd, och sedan han antänt denna började han genast arbeta med en ny, på detta sätt var en mila alltid färdig att tändas så snart den gamla brunnit ner. Här fick Olov av ortsbefolkningen sitt tillnamn "Tjärbaggen".

Sålunda gick hösten, och Olov arbetade med sina tjärmilor ända tills snön och kylan hindrade honom därifrån. Då fick han en dag löfte av sin husbonde att stanna kvar över vintern om han som ersättning härför ville deltaga i på gården förekommande göromål. Detta ville Olov gärna, enär han visste att ensamheten där uppe i de stora skogarna, nu skulle bliva ännu mer tryckande än förut, om han nu återvände dit sedan han åter blivit van att leva tillsammans med människor.

En tidig vintermorgon några dagar senare finna vi honom ute på logen med slagan i handen för att tillsammans med husbonden tröska årets skörd. Även detta arbete var Olov van vid, vilket även den gamle gårdsägaren snart nog märkte.

Olov såg också snart att han hade hela sin nuvarande husbondes tillgivenhet, varför han även en dag omtalade för denne hela sin historia, om hur han övergivit sitt hemland Norge, och slutligen hur han under den förlidna sommaren arbetat på att grunda ett eget hem uppe i de stora skogarna i norr.

Husbonden blev mycket intresserad av den unge mannens berättelse och lovade också att bistå honom i framtiden på så sätt, att Olov i sitt hem där uppe i skogarna, skulle bränna tjära, som han sedan skulle hjälpa honom att sälja eller utbyta mot andra för honom nödvändiga artiklar.

En tidig morgon på eftervintern när skaren låg glittrande över berg och dalar, tog Olov avsked av sitt gårdsfolk och drog åter norrut till det hem han påbörjat åt sig. Han hade nu lädersäcken fylld med matvaror, men även en påse råg till utsäde hade hans husbonde givit honom. I skymningen samma dag var han åter hemma i sitt ensliga tjäll där uppe bland bergen. Snart satt han åter framför den flammande brasan tänkte på allt det nya han fått uppleva sedan förra gången han var här.

Åter var snön borta från marken och åter lyste vårsolen ned från en klarblå himmel. En dag var Olov i färd med att fälla träden vilka han, sedan han nedhuggit ett visst område satte eld på. På detta sätt fick han i den kvarblivna askan en fet och bördig åkerjord.

En vacker vårkväll när de sista rågkornen voro nedgrävda i jorden, satte han sig ned på en stubbe i närheten och besåg det arbete, han uträttat sedan han för första gången kom över skogarna med skinnsäcken på ryggen och yxan i handen och började sitt arbete här.

Nu skulle han om allt gick väl, inte behöva bäva för kommande dagar. Följande dag började han att hugga ved till tjärmilorna och några dagar därefter steg röken från dessa upp på flera ställen från marken. Olov hade börjat det arbete som i framtiden skulle bliva hans huvudnäring. Under det han vaktade tjärmilorna arbetade han med att bryta upp stubbar och stenar, för att därigenom så småningom bryta åkrar i den hårda vildmarken.

Sommarens dagar svunno hastigt där uppe i den susande urskogen, och åter började höstens kulna dagar att närma sig. Snart låg snön alnsdjup över bergen och där nere i dalen hade kylan förvandlat den brusande älven till en spegelblank bana. En kall vintermorgon litet senare finna vi Olov i färd med att lasta sina tjärbyttor på en kälke som han enkom för detta ändamål tillverkat. Han ämnade sig nu åstad till den bonde, hos vilken han förra vintern tjänat, för att avyttra den tjära han under den gångna sommaren bränt. Enär älven nu låg igenfrusen beslöt han att följa denna för att därigenom lättare kunna färdas fram.

Den tidiga vinterkvällens skymning låg redan utbredd över nejden och här och där började redan någon ensam stjärna tändas, när Olov efter sin långa vandring äntligen nådde målet för sin färd. Det blev en verklig överraskning för alla i gården när "Tjärbaggen" där uppe från skogen, som de nästan hunnit glömma under den långa tid han varit borta, på nytt helt oväntat steg in i stugan. Ingen av dem kunde fatta att Olov under denna tid levat ensam där uppe i vildmarkerna i norr.

Nästa morgon var Olov åter på väg norrut nu med kälken lastad med vad han erhållit i utbyte för den medhavda tjäran.

Än en gång hade den mörka och stormiga vintern uppe bland bergen svunnit sin kos och åter höll Olov på att gräva ned rågkornen på de ställen där han föregående sommar brutit läger. Så snart han var färdig med detta hade han beslutat sig för att återvända till sitt hemland Norge och till den norske bondens gård, som han en gång lämnat, och för att övertyga sig om att dennes dotter Inger, som han trogen sitt löfte, ännu efter dessa tvenne år väntade honom.

Ofta hade hans tankar, under hans liv i ödemarken flyktat dit bort och många gånger när ensamheten varit som mest tryckande, hade han varit nära att återvända. Nu stod han alltså redo, men kanske var det nu försent. Dessa och många andra tankar kommo över honom när han i daggryningen nästa morgon lämnade sitt hem för att återvända den väg han först kommit.

- - -

Några dagar därefter befann sig Olov åter i närheten av den gård som han en gång måst lämna. Från det höga berget öster om gården hade han fri utsikt över densamma. Därifrån såg han hur gårdsfolket där nere på åkrarna arbetade med vårsådden, men den han sökte kunde hans spanande blickar ingenstädes upptäcka. Om en stund fick han höra gårdsboskapen med sina för honom välkända skällor, närma sig den plats där han befann sig. Som han visste att dessa vanligen åtföljdes av vallare skyndade han att gömma sig bakom en sten för att ej bli upptäckt av denna. Ett litet utrop undslapp honom då han försiktigt spanade fram från sitt gömställe. Den som vallade var ju den han sökte, det var ju hans förre husbondes dotter Inger, för vilken han levat och kämpat där borta i de svenska skogarna och om vilken han drömt så många ljusa framtidsdrömmar, både när vinterstormen tjöt och när sommarsolen log kring hans stuga där borta i ensamheten. Olov skyndade genast fram till den plats där flickan befann sig. Hon ryggade förskräckt tillbaka inför detta oväntade sammanträffande. Var det verkligen Olov hon såg framför sig, eller var det hans vålnad? Han märkte hennes förvirring och frågade i det han leende räckte henne handen, om hon blev rädd?

- O ja, svarade hon. Jag gick just och tänkte på att jag kanske aldrig skulle få se dig mera, och plötsligt står du livs levande framför mig. Men varför har du dröjt så länge, fortfor hon, det är ju hela två år sedan vi sågo varandra sist.

- Ja, svarade Olov, men nu väntar dig också ett litet om än enkelt hem långt bortom skogarna i öster, om du fortfarande håller det löfte du gav mig, när vi skildes den där vårmorgonen för två år sedan.

- Ja, svarade flickan, det löftet har jag hållit och ämnade alltjämt hålla, hur länge du än dröjde, men nu när denna långa väntans tid äntligen är slut, står jag också redo att följa dig vart än färden går. Min faders tillåtelse därtill, får jag dock aldrig, varför jag föreslår att vi tillsammans fly i morgon natt, förr är det omöjligt.

- Ja, genmälte Olov, men kom nu i kväll till den lilla björkdungen nere vid sjön där vi förr brukade träffas.

- Ja, svarade flickan, varpå hon försvann på den branta och steniga vägen som ledde ned mot gården.

Olov återtog genast sitt gömställe bakom den stora stenen, där han kunde vara säker på att ingen kunde upptäcka honom. Hur annorlunda tedde sig inte livet nu mot för några timmar sedan. Nu visste han att han inte arbetat förgäves där borta i vildmarken. Snart skulle han återvända dit bort, dock ej ensam nu som förra gången han lämnade denna plats, hans drömmar skulle bli verklighet, ack vad livet log!

Den ljusa och korta vårnatten började småningom kasta sin lätta slöja över jorden och på de ännu snökrönta fjälltopparna i nordväst kastade kvällssolen sina sista strålar. Efter en stund lämnade Olov försiktigt sitt gömställe och fortsatte sedan sakta ned mot den förut omtalade mötesplatsen nere vid sjön. Snart sutto åter de bägge unga i den trolska skogsdungen mellan de vitstammiga hängbjörkarna. Och medan vårnattens skuggor föllo allt djupare, beskrev Olov det hem som nu stod färdigt för dem båda i den svenska älvdalen, långt bortom gränsskogarna i öster.

Den påföljande dagen måste även Olov tillbringa i skogen och han måste även därunder vara mycket försiktig så att ingen upptäckte honom. Ty om husbonden fått veta att han fanns i närheten, skulle han säkert ha anat att hans ärende gällde flickan, och för den skull noga bevakat henne. För Olov var denna dag lika lång som många andra tillsammans, innan kvällsolen åter dalade i nordväst. Skuggorna blevo allt djupare och Olov började nu invänta det ögonblick då han skulle få se Inger komma ilande över gårdsplanen.

Vid midnatt, hade hon sagt, när trasten slutat sin sång och dimman från sjön kommer svävande in mot land för den svaga nattbrisen. Ja, trasten hade för länge sedan tystnat och nattdimman där nerifrån blev för varje ögonblick allt tätare. Stunden var således inne! Olov smög sig sakta fram mot gärdesgården och spanade fram genom det vita töcknet. Jo äntligen! Där kom hon svävande likt en skugga genom dimman, fram mot den plats där han befann sig.

- Kommer du äntligen! utropade Olov i det han skyndade framemot henne, ack jag trodde nästan att du ändå i sista stund hade ångrat dig.

Tyst, tyst, varnade honom flickan, vi har ingen tid att förlora, när som helst kan min flykt bli upptäkt om den ej redan är det och då är det bäst att ha ett litet försprång.

Ja, genmälte Olov vars glädje nu knappast kände några gränser och få vi bara ett litet försprång så tänker jag att det sedan skall bli svårt nog för dem att hindra vår färd.

- Ja, låtom oss skynda, svarade flickan varpå de båda försvunno i den mörka skogen.

- - -

Vi återvända till flickans hem, morgonen efter det hon begivit sig åstad. Sedan hennes fader åtskilliga gånger, förgäves uppmanat henne att stiga upp, men inte ens fått något svar på sina uppmaningar, steg han själv upp och gick fram till den stora alkoven i rummets ena hörn för att väcka henne. Han drog förhänget som omslöt denna åt sidan och ämnade just fråga henne varför hon inte steg upp, när han till sin förfäran fick se att bädden var tom. Han skyndade genast att väcka gårdsfolket och underrätta dem om saken, samt fråga dem om någon möjligen hade sett flickan, men av dem alla fick han samma svar, ingen av dem hade sett henne sedan föregående kväll. Det blev nu ett ivrigt sökande över allt på gården, och bland de närmaste omgivningarna, men som vi förstå utan resultat. Flickan var och förblev borta. Mot aftonen trädde gårdens granne, en gammal man med en kroppsbyggnad som trots den höga åldern ännu vittnade om en okuvlig styrka, in i stugan. Han blev genast av husbonden tillfrågad om han sett dennes dotter, som spårlöst försvunnit under natten

- Nej, svarade denne, har hon försvunnit?

Husbonden omtalade nu att han på morgonen funnit hennes bädd orörd och flickan själv stod ingenstädes att anträffa. Grannen svarade att han inte sett något till henne. Men, sade han under det ett ironiskt leende lekte över hans ansikte:

- Hör du Arne, har du åter fått tillbaka drängen som for sin kos för ett par år sedan, jag menar Olov.

- Nej, svarade den tillfrågade, men varför frågar du efter honom nu.

- Emedan jag, när jag, för ett par dagar sedan var borta vid tjärnet för att ro ut mina nät, såg honom komma och gå hitåt.

Grannen hade knappast talat till slut, förr än husbonden sprang upp darrande av vrede.

- Då, utropade han, då vet jag också vart det blivit av min dotter, hon har rymt, hon har följt den där landstrykaren, men vänta bara, skrek han varpå han sprang upp och ryckte ned lodbössan från väggen och skyndade mot dörren. I samma ögonblick reste sig den gamle mannen borta vid dörren, fattade tag i den rasande bonden och tryckte ned honom på bänken bredvid sig. Där satt han fastklämd som i ett skruvstäd, det hjälpte ej att han bad sitt husfolk om bistånd, ingen vågade sig i närheten av denne man, som trots sina åttiofem år ännu gällde som krönt kung i skogsbygderna.

- Hör du Arne, började denne under det han fortfarande kvarhöll den rasande mannen, med vad rätt kallar du Olov för en landstrykare och med vilken rätt tar du till bössan. Du vet själv att Olov var den bästa gårdsdräng du ännu haft i din tjänst och ej vad du behagar kalla honom. Det är också ditt eget fel att han nu gett sig av med din dotter, eller var det inte för hennes skull du drev honom härifrån emedan du ansåg din dotter vara för god åt en gårdsdräng? Nu har du dock till sist förlorat dem båda och alltsammans beror på dig själv. Du kunde också ha fått rusa åstad med bössan strax, ty de båda du ämnade förfölja voro redan då så långt borta att du aldrig kunnat hinna dem, men först ville jag säga dig sanningen, Arne Sjögaard.

Därpå släppte han den rasande bonden på Sjögard, som nu hunnit sansa sig under den andres järngrepp. Han såg också snart det lönlösa i att sätta efter de båda flyktingarna varför det hela fick bero tills vidare.

När hans kämpalike granne där borta vid dörren såg att Arnes raseri redan försvunnit steg han upp och beredde sig att gå. Hans förvåning blev dock stor när Arne bad honom stanna.

- Hör du Jens, började han, jag vet att du kanske hade rätt i vad du sade för en stund sedan, och som grannar och vänner dricka vi nu tillsammans en skål for det hela och låter sedan saken vara glömd. Kommer Olov och Inger tillbaka medan jag lever skall ingen av dem mer behöva lämna gården och komma de inte förr än jag är borta få de taga densamma i besittning efter mig.

Snart sutto Jens i Fjelld och Sjögaardsbonden inne i lillkammaren, hos den förstnämnde, med varsin fylld horntumlare. På bordet framför dem stod det välförsedda brännvinsstopet. Dagens uppträde var redan glömt av dem båda och sedan Jens tömt ännu en horntumlare började han sjunga sin gamla favoritvisa:

Det satt en ensam flicka vid fjällsjön upp i norr,
och väntar hennes vän skall komma åter.
Och kinderna bli bleka av saknad och av sorg,
där hon spanar bort mot fjällen och gråter.

Ja det har svunnit dagar, ja det har svunnit år,
allt sen vi såg varandra sista gången.
Och tiden blir mig lång invid fjällsjöns klara våg,
och tåren faller uppå kinden mången.

- Tack för den visan Jens! avbröt honom Arne Sjögaard, i det han fyllde i ur trästopet, det var roligt att höra den gamla visan än en gång: Men fortsätt. Och Jens började på nytt:

Och flickan hon väntade tills tiden blev för lång,
och hennes håg blev mörk som vinternatten.
Men en dag hon tog ett språng från fjällets högsta,
brant och ned i fjällsjöns djupa lugna vatten.

Men ibland i sommarnatten när fjällsjön ligger lugn,
man hör en klagan djup bort ifrån skären.
Det är den unga tärnan som föll i näckens famn,
och aldrig mer får komma upp till världen...

En svag rodnad i öster bebådade redan den nya dagens ankomst, när Jens Fjeld tog avsked av Sjögaardsbonden för att återvända hem. Ja, han är en underlig människa den där Arne tänkte Jens där han vandrade norrut mot sitt hem i den tidiga morgonstunden. Till ytan hård som fjällväggen där uppe, men innerst inne god som guld.

- - -

Vi återvända till Olov och Inger. Dessa hade, sedan de på natten lämnat gården dragit åstad det fortaste de förmådde rädda som de voro att bli förföljda. De vågade därför ej heller stanna och vila ut förrän vid middagstiden följande dag. Sedan de ånyo hämtat krafter fortsattes vandringen genom vildmarken och en stilla sommarafton några dagar senare nådde de fram till sitt blivande hem.

Inger måste nu mer än någonsin beundra Olov, när hon såg allt det arbete han uträttat under den tid han varit borta. Och vilken vacker plats sedan, den sluttade sakta mot sydöst mot den uppgående solen och överallt var den omgiven av den djupa och hemlighetsfulla skogen vars djup inga solstrålar förmådde genomtränga och där små osynliga varelser tycktes tassa mellan trädstammarna i skumma sommarnätter.

Snart sutto de bägge unga framför den tända brasan inne i stugan, trötta efter den långa vandringen genom vildmarken. Därute lägrade sig den ljusa sommarnatten så småningom över nejden. Allt var tyst och stilla. Naturen tycktes liksom lyssna denna vackra försommarnatt och - kanske lyssnade den nu till tvenne människobarns ljusa framtidsdrömmar inne i skogens djup.

Med fördubblad iver skötte nu Olov sitt arbete under de varma högsommardagarna. Åkertegarna blevo allt större och stenrösen i närheten växte hastigt både i mängd och storlek. På de ställen där han odlat förra året växte nu rågen alnshög. Den hårda och karga vildmarken måste så småningom ge vika för den ihärdige odlarens hårda arbete bland sten och moras.

- - -

Sommarens sköna dagar svunno hastigt sin kos och snart började åter höstens kalla vindar att svepa fram bland bergen däruppe. Efter ännu några veckor var naturen återigen klädd i vinterskrud. En tidig morgon litet senare slängde Olov geväret - som varit hans trogne följeslagare allt sedan han för första gången drog ut i vildmarkerna - över axeln och begav sig inåt skogen. Spårsnön hade kommit och därmed var den bästa jakttiden inne. Dagens jakt gällde en älg vars spår han redan föregående afton blivit varse i närheten av gården Olov följde spåren, vilka fortsatte västerut uppför det av urskog och vildmark nästan otillgängliga berget i närheten. När han efter en lång vandring uppför branter och genom spår slutligen nådde krönet av detta, var det blott för att finna att spåren fortsatte ännu längre. Olov var nära att uppge förföljandet då han plötsligt blev varse någonting som rörde sig ute på den snårbevuxna myren framför honom och plötsligt blev älgen synlig i en glänta där framme. Olov darrade av jaktiver när han sakta lyfte det tunga lodet och lade an på detta skogarnas största villebråd. Skottet ekade dovt mellan de snötyngda träden och Olov skyndade genast fram för att se om det träffat. Det var ett mästerskott! Den gamla lodbössans tunga lod förfelade sällan målet, älgen låg stendöd ett tiotal steg från den plats där han skjutit på honom.

- - -

En kall vintermorgon litet senare finna vi Olov återigen på vandring ned mot den nere i dalen flytande älven. Hans ärende dit var att se efter om älven ännu var igenfrusen så att han nu liksom förra vintern, genom att följa denna, kunde draga åstad ned mot byggnaderna med den tjära han under den gångna sommaren bränt. Olov följde älven ett litet stycke söderut men när han såg att denna överallt var igenfrusen återvände han för att redan nästa morgon begiva sig åstad. Följande morgon finna vi åter Olov på väg söderut med sin tungt lastade kälke. Även denna vinter skulle befolkningen i Dalby få besök av "Tjärbaggen".

För Olov kändes det denna gång så tungt att lämna sitt hem och även Inger ensam där uppe i vildmarken medan han själv begav sig så långt bort. Hon hade ej heller velat följa honom, enär hon fruktade att hennes fader alltjämt efterspanade henne och ehuru hon ej trodde att dessa spaningar sträckte sig så långt var hon dock ej säker på sin sak varför hon beslöt att stanna hemma och invänta Olov. Hon hade dock bett honom att ej dröja längre än vad som var alldeles nödvändigt, hon kände sig så ängslig och liten bland de höga och majestätiska bergen där uppe i den öde vildmarken, där endast någon hungrig vargs hemska tjut då och då ljöd genom stillheten.

Nej han ämnade visst inte dröja länge, sade han för sig själv under det han ökade sina steg, ty när han nu var borta var det som om marken brände under hans fötter innan han åter befann sig innanför hemmets tröskel.

Det var klingande före utefter den spegelblanka isen, älven hade under den stränga kylan frusit till överallt så när som på några ställen här och där mitt ute i strömfåran där den på grund av strömmens djup och dess hastiga lopp aldrig kunde frysa till. När den bistra vinterdagen nalkades sitt slut hade Olov även denna gång nått målet för sin färd, nämligen den förut i berättelsen omtalade Dalbybondens gård. Nästa morgon vände Olov åter norrut sedan han ännu en gång uträttat sin byteshandel där nere i bygden. Nu gällde det att inte spara på krafterna om han skulle nå sitt hem där uppe i skogarna, där Inger väl redan började vänta honom. Olov hade ej nämnt ett ord om henne under sin resa ner till bygden, nej de kunde gärna tro att han var ensam nu som förr där uppe. Han fortsatte sin färd uppfor den isbelagda älven, då och då måste han likväl stanna och torka de alltjämt framträngande svettpärlorna ur ansiktet.

När de första stjärnorna började tändas där borta vid himlaranden och den tidiga vinterkvällen började kasta sina skuggor över nejden, var Olov äntligen framme vid den plats där han skulle lämna älven och fortsatta sin vandring uppför det branta berget väster om densamma. Efter en stund gick månen upp och kastade sitt silverglänsande sken mellan de jättestora träden där Olov med sin tunga kälke arbetade sig fram. Han hade nu äntrat de brantaste sluttningarna och stod nu färdig att beträda den intill hemmet liggande Stormyren då han i det starka månljuset fick se ett mörkt föremål som rörde sig ute på densamma. Olov märkte snart att det var en varg han hade framför sig varför han försiktigt lösgjorde bössan som han under hela färden haft fastsurrad på kälken och med denna i ena han handen medan han med den andra drog kälken efter sig fortsatte han sin färd. Gråbenet varseblev honom snart och upphävde samtidigt ett tjut vilket ögonblickligen besvarades från flera håll i närheten. Några ögonblick därefter skymtade flera grå skuggor där ute bland dvärgbjörkarna. Olov skyndade nu på det fortaste han förmådde, kunde han hinna fram till skogsbrynet väster om myren före vargarna så skulle han stanna och låta lodbössan tala vid dem innan han fortsatte vidare

Det blev en kapplöpning mellan Olov och vargarna vilka nu på allvar började förfölja honom. Olov lyckades dock hinna fram i tid, ehuru den främst vargen befann sig endast ett tiotal meter bakom honom.

Det var sannerligen hög tid, mumlade han för sig själv, samtidigt som han kastade geväret upp till kinden och sköt på den närmaste. Denne gjorde ett språng i luften och sjönk sedan ned i snön dödligt sårad av Olovs träffsäkra lodbössa. De andra lämnade också hastigt platsen för ögonblicket. Olov befarade dock att de snart skulle vända tillbaka varför han begagnade tillfället att ladda bössan på nytt, varpå han omedelbart fortsatte färden som förut. Snart hade han hunnit så långt att han kunde se röken från sin stuga däruppe. Av vargarna syntes dock inte ett spår sedan han sköt den djärvaste av dem nere vid myren. Olov blev därför överraskad när han plötsligt såg en av dem springa över vägen ett stycke framför honom.

Nu gällde det att vara på sin vakt om inte vargarna på nytt skulle försöka överfalla honom och detta innan han själv var det minsta beredd därpå. Han fortsatte ännu några steg varpå han stannade för att spana. Jo det var alldeles så som han beräknat, bakom det busksnår där han sett vargen som sprang över vägen försvinna, låg nu denna färdig till språng! Än en gång kastade Olov bössan upp till kinden och än en gång sjönk ett gråben ned i snön träffad av det dödande blyet. Olov kunde ej, hur han än spanade, upptäcka några flera i närheten varför han gick fram, tog den döda vargen, kastade denna på kälken och fortsatte det lilla stycke av vägen han hade kvar.

En liten stund därefter var Olov äter hemma från sin färd till bygden.

- - -

En tidig morgon några dagar därefter slängde Olov åter geväret över axeln, spände på skidorna och gav sig åstad. Han ämnade nu åter pröva sin jaktlycka, men denna syntes dock i dag, ovanligt nog utebli. Hela dagen rände han omkring på sina skidor utan att han lyckats skjuta så mycket som en fjällripa. På aftonen måste Olov återvända hem, lika tomhänt som han på morgonen farit. Han stod just färdig att låta skidorna glida ut på den nedanför honom liggande Långmyren då ett vargtjut utifrån densamma plötsligt kom honom att hejda sig. Olov visste nu åter att han kanske skulle få kämpa en oviss strid med dessa blodtörstiga odjur som i flockar strövade kring bland bergen och som utgöra en fasa för den ensamme vandraren här uppe i obygden. Med geväret i handen smög han sig försiktigt närmare för att se om 'han möjligen kunde upptäcka dem, samt om de voro många. Han blev dock stående där framme vid myrkanten utan att våga röra sig inför den syn han såg. Där nere på myren syntes en vargflock på minst tjugu stycken, vilka alla under det de upphävde avgrundslika tjut hastigt närmade sig den plats, där han befann sig. Olov tänkte hastigt vända och följa sina skidspår ett stycke tillbaka och sedan taga en omväg för att på detta sätt undgå dem, då han plötsligt fick höra ett vargtjut alldeles i närheten även i denna riktning. Tydligen förföljdes han av en flock medan de som kommo honom till mötes närmade sig allt mer och mer.

Olov kände verkligen en bävan genomila sig. Han tänkte på Inger! Hon satt nog därnere i stugan och väntade honom nu och kanske skulle hon få vänta förgäves. Kanske skulle han snart sönderslitas av de tjutande djävlarna, som nu tycktes närma sig från alla håll. Han hade dock snart utsett det enda sätt som var möjligt till räddning, frågan var blott om detta skulle lyckas honom. Han ämnade nämligen låta skidorna glida ned mot myren med hastig fart och när han befann sig mitt för varghopen skulle han avlossa ett skott mot dem, för att därigenom sätta skräck i dem för ögonblicket medan han själv samtidigt fick ett litet försprång. Olov satte genast sin plan i verket och under det han tog ett fastare grepp om bössan lät han skidorna glida åstad och med rask fart svängde han ned på myren jämnsides med gråbenen. Vargarna blevo omedelbart varse honom där han kom framilande ett litet stycke från dem och uppgåvo nu tillsammans ett tjut som i Olovs öron lät hemskare än alla de föregående. Nästa ögonblick var hela flocken på språng efter honom. Då stannade Olov plötsligt, lyfte blixtsnabbt geväret upp till axeln och sköt. Omedelbart därefter låg en av gråbenen sprattlande i snön träffad av Olovs säkra lod, medan de övriga stannade villrådiga inför detta oväntade mottagande.

Detta var just vad han hade beräknat och därför begagnade han nu tillfället med att fly undan det fortaste han förmådde. Vargarna började dock snart förfölja honom, men han hade dock lyckats få ett så långt försprång och avståndet mellan honom och gråbenen ökades ytterligare för varje ögonblick och slutligen måste dessa uppge förföljandet.

Olov var även denna gång, tack vare sin rådighet, räddad ur det livsfarliga äventyr han nyss varit med om, utan att råka ut för något nytt nådde han åter sitt hem i den bistra vinteraftonen.

Men under den påföljande kvällen och natten hördes det ena vargtjutet avlösa det andra alldeles i närheten. Vargarna tycktes ha samlat sig i otaliga skaror i trakten och att Olov sluppit undan dem under aftonen så lyckligt som han gjorde kunde han verkligen kalla för en slump eller ett lyckligt
öde.

- - -

Vinterns kalla och stormiga dagar svunno dock så småningom sin kos och ännu en vår göt sitt guld över nejden. Åter hördes fåglarnas glada sång från trädtopparna och vårbäckarnas starka brus i fjärran. På nytt var Olov i färd med att bryta stubbar och stenar, medan tjärmilorna som vanligt sände sin rök upp i rymden. Medan han en dag som vanligt höll på med sitt arbete fick han plötsligt se en man komma och gå in i stugan. Olov blev för en stund stående och stirra efter främlingen. Vem kunde det vara, och i vad för ärende kom han. Minst av allt hade han väntat ett besök här uppe i obygden, enär han visste allt det på flera mils omkrets ej fanns en människoboning. Hade Ingers far ändå till slut fått veta sin dotters vistelseort och nu kommit för att hämta henne tillbaka.

Men hur som helst beslöt han dock att genast gå in för att övertyga sig om i vilka avsikter främlingen kommit. Inkommen i stugan blev Olov minst lika häpen som när han förut sett främlingen komma och gå in. Där inne på bänken bredvid spiseln satt en yngling säkert flera år yngre än han själv och när han kom in i stugan steg denne yngling upp och räckte honom handen, samtidigt som han tilltalade honom på ett främmande språk vars innebörd varken Olov eller Inger kunde fatta. Ingen av dem kunde av mannens underliga tal sluta sig till något om honom själv, men plötsligt slog dem båda en tanke! Kanske var det en av dessa finnar som de hört talas om skulle ha invandrat under de sista åren, ehuru de själva aldrig sett någon av dem förut. Ja, så måste det vara och kanske den unge mannen trots sin ungdom redan var ute och sökte en lämplig plats där han kunde slå ned sina bopålar för framtiden.

Sedan främlingen vilat ut en stund begav han sig åter västerut åt samma håll varifrån Inger sett honom komma. Länge sedan främlingen hade avlägsnat sig gällde både deras tankar och ord denne underlige främling, som så oväntat hade besökt dem och som sedan hade dragit åstad lika hastigt som han hade kommit, men varifrån han kom, och vart han drog hän, det var för dem en ännu olöst gåta.

- - -

Sommarens dagar svunno hastigt och de båda unga människorna i vildmarken arbetade med rastlös iver och när höstens kulna dagar slutligen kommo, kunde de med glädje och stolthet se tillbaka på det arbete de uträttat under den gångna sommaren. Nu först började verkligen åkertegarna framträda avsevärt, deras framtidsdröm var ej mera så långt fjärran, nämligen den dag då torpet där uppe i vildmarken skulle föda sin man.

Det var en tidig höstmorgon litet senare, rimfrosten låg utbredd över markerna och blänkte som silver i den uppgående solens första strålar. Olov hade ännu inte börjat sitt arbete för dagen, när plötsligt dörren öppnades och främlingen, som en gång under den förlidna sommaren besökt dem, åter trädde in. Olov och Inger blevo länge stående och betraktade den unge mannen, som tycktes vandra omkring därute i skogarna, och som besökte dem så oväntat och vid de tillfälllen då de minst av allt väntade att få se någon människa. Han började nu åter tilltala dem på sitt underliga språk, men när han såg, att de därav ingenting kunde fatta steg han plötsligt upp och under det han närmade sig dörren gjorde han tecken åt dem båda att de skulle följa honom. De sågo frågande på varandra. Vad menade främlingen? Säkert gällde färden något visst mål, därom voro de övertygade, men vilket? Plötsligt slog dem en tanke. Kanske främlingen ändå hade sitt hem någonstädes i närheten och att det var dit han önskade att de skulle följa honom. Efter en kort överläggning hade de också beslutat sig för färden, kanske skulle de därigenom kunna utforska något om denne underlige man, eller rättare sagt yngling, som nu tvenne gånger så oförmodat hade besökt dem.

En liten stund därefter voro Olov och Inger på vandring med främlingen som vägvisare. Färden gick västerut uppför Markviståsens branta och skogrika sluttningar. När dessa slutligen voro äntrade fortsatte den vidare genom de nästan ogenomträngliga vildmarkerna i väster. Efter någon timmes vandring fingo de plötsligt se en glänta lysa fram mitt inne i den djupa skogen. Snart fingo de sikte på en liten stuga som stod mitt i gläntan och från vars rökgluggar en tunn blå rök sakta trängde ut. Det var således som de hade anat, främligen hade verkligen sitt hem här borta bland bergen och säkert var det hit han ville föra dem. Ensam syntes han dock inte vara, ty om så hade varit, hade han säkert inte lämnat elden att brinna där inne på härden medan han själv var borta i flera timmar. Olov och Inger gingo just och samtalade med varandra om vem som möjligen kunde finnas inne i stugan då dörren plötsligt öppnades och i dörröppningen syntes en ung flicka med håret hängande långt ner över axlarna och i övrigt så vacker att hon liknade mer en älva från skogen, eller från någon av de många fjällsjöarna än en människa. Hon syntes också vara väl beredd på deras ankomst, ty hon kom dem till mötes på den lilla stigen som ledde ned från stugan och sedan hon välkomnat Olov och Inger genom att räcka dem handen, gingo de alla in i stugan.

Där inne flammade en väldig brasa på en stenhärd, medan tusentals gnistor från densamma svävade upp mot den sotiga takåsen. Även flickan talade samma sjungande och konstiga språk som mannen. Nu behövde ej Olov och Inger tvivla längre, deras värdfolk voro verkligen finnar, som hade invandrat och grundat sitt nya hem här borta i skogarna i väster.

Hela dagen förblevo Olov och Inger gäster nos sina nya grannar. De lyckades också så småningom förstå varandra och de förstnämnda fingo nu en, om än svag underrättelse om sitt värdfolk och deras långa färd från hemlandet i öster om havet samt till sist deras kamp för tillvaron här i de svenska obygderna.

Den korta höstdagen svann hastigt i sin kos och när i aftonen kom och solen försvann bakom bergtopparna i väster blevo Olov och Inger erbjudna att stanna till nästa dag, ett erbjudande som de gärna antogo, för att ännu några timmar få vara tillsammans med sina vänner och grannar "väst på skogen". Snart låg den tidiga höstskymningens skuggor över berg och dalar, och från den molnfria himmeln däruppe kastade månen sitt silverglänsande sken ut över de drömmande och öde skogarna.

 

Finnarna börja förföljas.

Ner till grannsocknen Dalby hade ryktet om finnarnas framfart på de norra skogarna så småningom nått. Några jägare därifrån hade för några dagar förut påträffat flera finnstugor däruppe. Detta väckte genast en allmän förbittring bland allmogen därstädes, det hjälpte inte att många av finnarna bedyrade, att de hade löfte av de svenska myndigheterna att slå sig ned borta i de djupa skogarna, nej, bort skulle de, och deras pörten jämnas med jorden.

Några dagar före den händelse jag här kommer att beskriva, hade allmogen i den omtalade socknen kommit tillsammans för att hålla en kort rådplägning om hur de borde göra med de främmande inkräktarna där uppe på skogen. Hos samme bonde som Olov "Tjärbaggen" en gång vistats, skulle rådplägningen äga rum. Från när och fjärran hade man där kommit tillsammans för att besluta i denna viktiga fråga. När slutligen alla voro församlade reste sig husbonden och under det han lät sina blickar ila ut över menigheten började han:

- Vänner från när och fjärran, I som i dag kommit tillsammans i mitt hus av en orsak som I alla kännen, och för att besluta i en för oss alla dalboingar ytterst viktig fråga, I haven hört att främmande människor inträngt på våra skogar både i norr och väster, De stjäla vårt villebråd och skövla vår skog, skola vi alltjämt tillåta detta?

- Nej, hördes från de församlade.

- Nej, återtog husbonden, låta vi dem fortsätta bli dessa till sist värre än vargarna för oss. Låtom oss därför så fort om möjligt draga åstad och driva bort otyget, på så sätt att en skara av våra män följer älven, medan de andra draga mot väster. Till dem som ställer färden mot norr, vill jag dock säga några ord som dessa må noga ge akt på: Det bor en man någonstädes uppe i de norra skogarna, platsen känner jag ej, som heter Olov och som är känd här nere i bygden under namnet "Tjärbaggen". Honom må intet ont tillfogas av eder, såvida han inte hjälper finnarna. Ja, jag varnar eder till och med för att gå i strid med Olov, såvida ni inte tvingas därtill, ty han ensam är lika stark som fyra eller fem av våra bästa män.

Några dagar därefter drogo Dalboingarna åstad för att fördriva de intet ont anande finnarna från sina hem där uppe i skogarna. Den påföljande natten nådde de som drogo norrut fram till det första finska nybygget, samma ställe som Olov och Inger denna natt gästade.

Länge sutto Olov och Inger och samspråkade med sina finska vänner, under det kvällsbrasan flammade på härden och nordanvinden brusade i de hundraåriga träden därute. Plötsligt smällde ett gevärsskott utanför, och en kula splittrade samtidigt dörren och borrade sig in i den motsatta väggen. Nästa ögonblick öppnades dörren och en skara män rusade under vilda rop in i stugan. Det blev några hemska ögonblick för de innevarande, som minst av allt hade väntat ett överfall här i den öde urskogen. Ett par av de rasande männen rusade ögonblickligen fram mot finnen och slog honom till golvet, varpå de medelst sparkar och slag började misshandla honom

- Nu skall finndjävlarna bort från våra skogar röt en av männen, varpå han lyfte gevärskolven och riktade ett slag mot den redan förut sanslöse finnen.

Nu såg Olov att rätta tillfället att ingripa var inne om han skulle kunna rädda sin kamrats liv, och nästa ögonblick var han mitt inne i den vilda hopen utdelande slag till höger och vänster. De vildsinta männen blevo stående som förstenade, när de plötsligt befunne sig ansikte mot ansikte med Olov "Tjärbaggen". Honom kände de alla, de mindes också allt för väl den varning de fått vid avfärden. Intet under att de rasande männen plötsligt kände modet vika, när de helt oförmodat befunno sig i strid med denne vildmarkernas jätte.

Olov som redan förut hört orsaken till deras vilda överfall, sporde dem nu om det verkligen var deras mening att överfalla och plundra de fattiga och redan förut hårt prövade människorna, här uppe i skogarna. Ingen av dem vågade svara ett ord på detta, varför Olov, utan att tänka på den risk han själv utsatte sig för, böjde sig ned över den till synes livlöse finnen, som fortfarande låg orörlig på golvet. I samma ögonblick lyfte mannen, som förut ämnat slå finnen, återigen sin bösskolv och riktade med denna ett förfärligt slag mot hans huvud, som om det träffat, helt säkert skulle ha kostat honom livet. Olov lyckades dock i sista ögonblicket kasta sig åt sidan med den påföljd att bösskolven i stället träffade marken där den splittrades i småflisor. Inför detta lömska överfall förlorade Olov all besinning, hans vrede kände nu inga gränser, han sprang upp, grep den man som mattat slaget och som en vante kastade han honom ut genom den öppna dörren. De övriga fingo omedelbart följa sin kamrat, ledsagade av "Tjärbaggens" kraftiga nävar. Skräckslagna sprungo de in i den mörka skogen därute, alltjämt förföljda av Olov som i dessa ögonblick ej skulle ha känt den minsta bävan, även om hans motståndare varit dubbelt så många. När han återkommit in i stugan, efter att ha förföljt de skräckslagna männen ett långt stycke in i skogen, utan att han dock lyckats upphinna dem, hade finnen återfått medvetandet och reste sig nu med svårighet upp från golvet. Hela händelsen föreföll honom alldeles oförkarlig. Det hjälpte ej att Olov sökte klargöra för honom att det varit svenskar som nu ämnade bortdriva såväl honom själv som hans övriga landsmän från alla de platser de tagit i besittning i skogarna här omkring. Finnen skakade blott tvivlande på huvudet, nej, det var omöjligt att han kunde tro något sådant. Svenskarna! Det folk som han lärt sig älska och akta lika högt som sitt eget. Hjältarna från Lützen och Breitenfeld, nej, han kunde ej, han fick inte tro något sådant. De bägge unga kvinnorna som nästan ihjälskrämda under det häftiga tumultet tagit sin tillflykt till stugans bortersta hörn, vågade sig nu äntligen fram. Inger bad Olov att de tillsammans omedelbart och redan under natten skulle draga åstad mot sitt hem för den händelse, de vildsinta männen ännu en gång skulle komma tillbaka och överfalla dem. Olov svarade, att hon visst inte behövde hysa några farhågor för detta, de funno det nog klokast, menade han att åtminstone för tillfället hålla sig borta därifrån. Men vågade de likväl återkomma ännu en gång, skulle de sannerligen få erfara att Olov "Tjärbaggen" fortfarande var på sin vakt.

Natten förflöt dock utan något vidare äventyr och när morgonsolens första strålar glimmade i öster togo Olov och Inger avsked av sina vänner sedan de likväl tillsagt de båda unga människorna att vara på sin akt, för den händelse de ännu en gång skulle bli överfallna, vilket de också lovade att vara. De hade även lovat att tillsammans besöka Olov och Inger, om inte förr så när snön åter låg skinande vit över vidderna och skidorna gledo lätt utför branter och stup.

- - -

I flera veckor hade de fruktansvärda snöstormarna rasat och överallt där uppe bland bergen låg snön alnsdjup. Länge hade Olov och Inger väntat besök av finnen och hans unga hustru, men förgäves. Dagar och veckor svunno, men ingen av dem syntes till. De började nu också ana att någon olycka hade hänt dem, och till slut beslöt Olov att själv fara åstad och undersöka saken, han stod ej ut med att längre vandra i ovisshet om sina vänners öde.

Den tidiga vintermorgonens grå skuggor vilade ännu över nejden när en ensam skidlöpare sakta arbetade sig upp för Markviståsens branta sluttningar, det var Olov "Tjärbaggen". I dag skulle han uppsöka sin vän finnen, nu skulle han alltså få veta orsaken till att dennes besök hade uteblivit. Snart stod han åter uppe på bergets högsta krön och som så många gånger förr, stannade han även nu och lät sina blickar ila ut över de väldiga ödemarkerna. Men vad var detta? Steg inte en fin rökpelare upp mot den rosenfärgade himmeln längst i öster. Olov blev länge stående häpen och betrakta denna för honom överraskande syn. Hade skogarna även fått en bebyggare i öster, började människor ändå så småningom bebygga de väldiga ödemarkerna.

Efter några timmars färd var Olov åter i närheten av den glänta i skogen, där han visste att finnfolkets stuga borde finnas. Glad över att han äntligen hade hunnit fram, lät han sina skidor glida åstad med rask fart ned mot gläntan, men vilken syn mötte honom icke där! På den plats där den lilla stugan hade stått, låg en väldig snödriva upptornad, och ur densamma stucko här och där några soliga bränder upp. Dalboingarna, mumlade Olov, under det han kramade skidstavarna. Dalboingarna ha således kommit tillbaka och bränt deras hem och kanske finnen och hans unga hustru ej heller denna gång lyckats komma undan. Med vemod tänkte han på finnfolkets hårda öde. Döljde måhända den stora snödrivan mer än resterna av det som en gång varit ett hem.

Dyster till sinnes vände Olov åter hemåt i den kalla vinteraftonen.

 

Det andra överfallet på finnpörtet utföres.

Olovs aning var också sann, i den mån att Dalboingarna hade kommit tillbaka och bränt ner finnens stuga redan ett par dagar efteråt sedan han och Inger lämnade platsen. Finnen och hans hustru hade verkligen lyckats undkomma, men för att söka skydd under den annalkande vintern hade dessa tvingats att uppsöka sina vänner och anhöriga på de norra skogarna.

Det andra anfallet hade tillgått sålunda, att när Olov första gången skrämde dem på flykten, hade de endast flytt ett litet stycke in i skogen, där de stannat för att invänta ett lämpligare tillfälle. Under den påföljande dagen vågade sig dock ingen fram ens för att spana, av fruktan för att ännu en gång helt oförmodat råka i händerna på Olov "Tjärbaggen" och det var någonting som de sannerligen inte hade lust till, ännu en gång. Påföljande natt vågade dock två av de djärvaste försöket, nämligen att smyga sig fram och spana. Under det de då smögo sig fram i utkanten av finnens svedja med bössorna färdiga till ögonblicklig användning om så skulle behövas, råkade en utskjutande trädgren vidröra avtryckaren på den enes gevär med den påföljd att skottet gick av, så att kvistar och bark yrde från de närmaste träden. De hade nu med sin egen oförsiktighet plötsligt varskott sig själva och i vild flykt återvände de till sina kamrater. De trodde nu alla att finnen genom trolldom förstått att skydda sitt hem, på så sätt att han låtit skottet från den ene av männens bössor brinna av innan det var ämnat, för att därigenom få kunskap om att de voro i närheten. Hatet mot denne växte om möjligt ännu mera genom detta och alla svuro de nu en dyr ed, att denna natt skulle finnpörtet jämnas med jorden.

Finnen och hans hustru som hört skottet, anade genast vad som var på färde, och väntade nu också ett omedelbart anfall, men detta syntes dock till deras stora förvåning utebli. De anade dock att det ej skulle dröja länge förrän ett nytt överfall skulle äga rum, varför de beslöto att redan samma natt bära det lilla bohag de ägde till den angränsande skogen och där föra detta i säkerhet samt själva stanna kvar i skogsbrynet och invänta händelsernas gång.

- - -

Solen kastade just sina första strålar på bergtopparna i väster, när finnen och hans hustru från skogsbrynet, där de befunno sig, varseblevo några mörka skuggor, som skymtade inne bland träden just där fjolårets svedja slutade. Det var dalboingarna, som nu förnyade sitt anfall. Finnen och hans hustru vågade nu heller inte att stanna i närheten, av fruktan för att männen, när dessa, funno stugan tom, omedelbart skulle börja undersöka omgivningen. De beslöto därför att tills vidare gå upp på det höga berget i närheten, för att därifrån noga ge akt på vad de hänsynslösa männen ämnade företaga sig. När de efter en stund befunno sig däruppe på bergstoppen och blickade tillbaka, mötte dem en hemsk syn. Där nedanför steg just nu lågorna från deras hem mot skyn och runt omkring syntes en skara män i vilkas ansikten hånleendets djävulska triumf syntes spela.

- - -

Våren hade kommit! Det sprudlade av liv därute i den nyvaknade naturen. Trasten sjöng och vårbäckarna brusade. Dagen var solljus och natten var trollsk. Snön hade nu försvunnit så nära som på ett par ställen uppe på den höga Markviståsens hjässa, där lågo ännu några små rester av densamma kvar som ett sista minne av vinterns storm och kyla. Olov hade under de sista tvenne dagarna varit borta vid den närbelägna skogssjön på fiske och befann sig just nu på hemväg. När han kommit i närheten av sitt hem fick han plötsligt höra högljudda röster därifrån. Olov blev stående som förstenad, kunde det verkligen vara de illasinnade dalboingarna som nu även letat rätt på hans hem och nu ämnade låta honom dela finnens lott. Men om så var skulle han först visa dem att det var Olov "Tjärbaggen" de nu överfallit och inga finnar. Han satte därför ned skinnsäcken på marken och med bössan i handen närmade han sig sedan försiktigt den branta åsen i närheten av gården, från vilken plats han tydligt och utan att någon varseblev honom, kunde se vad som försiggick därnere. Det var verkligen som han hade anat det var dalboingarna och bland dem igenkände han många från överfallet i finnpörtet föregående höst. Av deras högljudda röster och hotfulla åtbörder kunde han också snart sluta sig till att deras avsikter inte heller nu voro de bästa.

Efter en stund, gingo de in i stugan och därifrån kunde Olov snart höra deras skrän. Gevären hade de ställt utanför, det var åtta stycken sådana som stodo uppradade bredvid väggen. Då fick Olov plötsligt en djärv idé. Han smög sig försiktigt ned till stugan och utan att de stojande männen där inne varseblevo det tog han alla deras gevär och gömde dessa väl under en kullfallen gran i närheten. Nu först ämnade Olov gå in och spraka allvar med männen nerifrån "bygden" och hade de blott tillfogat Inger något ont, så kunde de ej räkna på någon misskundsamhet från hans sida. Han hade nu hunnit ända fram till dörren, där han stannade för att lyssna.

- Kan du inte säga oss var din man är, förbannade finnslyna, röt en av karlarna, och fortsatte han, var du lugn för att vi komma att invänta honom.

- Det har ni redan gjort, svarade Olov under det han ryckte upp dörren och steg in.

Om blixten slagit ned genom den öppna spiseln i stugans ena hörn hade de innevarande männen ej kunnat bli mer förfärade än nu. Olov. . . . Olov "Tjärbaggen", var det enda de förmådde framstamma.

Ödet hade åter låtit dem helt oförmodat sammanträffa med "Tjärbaggen", den man som de ensam fruktade lika mycket som alla de övriga männen på de norra skogarna tillsammans. De hade nu därför alla endast en tanke nämligen att undkomma. Men på vilket sätt? Att försöka överrumpla Olov vågade de icke, de mindes allt för väl dennes hårdhänta tag när de överföllo finnen sistlidne höst. De beslöto därför att använda sig av list för att därigenom ej endast själva försöka undkomma, utan samtidigt locka honom själv i fällan. De erbjödo för den skull Olov att han skulle få en viss kvantitet ammunition av var och en av dem, om han lät dom ostörda gå därifrån.

- För att sedan gå omkring och plundra de stackars finnarna, inflikade Olov. Tror ni inte, fortfor han att jag vet, att det var ni som brände ned finnens stuga i fjol höst, och jag börjar nu också nästan tro att ni samtidigt tog livet av både finnen och hans hustru.

Männen vågade ej annat än att erkänna, att de verkligen satt eld på stugan, men bedyrade samtidigt, att inga människor vid detta tillfälle funnos i densamma.

- Och nu ämnade ni förstås gå tillväga på samma sätt här, svarade Olov, under det han höjde sin knutna näve.

- Vi.... vi.... visste inte att den här stugan var din, stammade en av karlarna.

- Nej, det tror jag ganska väl, svarade Olov, ty om så hade varit, hade ni nog gått försiktigare tillväga, isynnerhet när vi som ni veta, ha litet otalt med varandra sedan förut.

- Männen svarade endast på detta, med att att åter erbjuda Olov den förut omtalade ammunitionen.

- Nåja, svarade Olov, efter en stund, en utav eder kan ju gå ut efter ammunitionsväskorna, så kunna vi ju sedan överlägga om saken.

En av männen beredde sig genast att gå ut efter dessa, men av de ögonkast som då växlades mellan denne och de övriga, förstod Olov, att om gevären och det övriga då funnits utanför, skulle snart ett skott genom dörrspringan ha förpassat honom dit, varifrån ingen återvänder. Plötsligt hördes svordomar utanför och mannen kom inrusande i stugan och berättade med skälvande röst, att både gevären och ammunitionsväskorna voro försvunna. Detta var en förskräcklig nyhet för männen, vilka genast trodde att någon hämdgirig finne varit framme och tagit dem, medan de varit inne i stugan, för att kanske sedan med hjälp av sina vänner, lägga sig i bakhåll för dem under återfärden, och sedan dyrt hämnas de oförrätter som tillfogats dem. Alla ville nu rusa ut för att om möjligt förfölja tjuven, men Olov ställde sig även nu i dörren och hindrade dem från detta.

- Hör ni, började han efter en stund, under det ett trotsigt leende flög över hans ansikte, den som tagit edra bössor, är ingen finne som ni säger, utan det är jag som tagit dem och det är nu på mig det beror, om ni får dem tillbaka eller inte.

Männen sågo bestörta på varandra.

- Och vad begär du härför? frågade slutligen en av dem, vänd mot Olov.

- Att detta edert plundringståg på de norra skogarna blir det sista, svarade denne.

Männen svarade härpå att de hade fulla rättigheter till vad de företogo sig rörande finnarna. Skogarna häruppe i norr voro deras, dessa hade de ärvt från far till son i flera släktled och de kunde ej nu utan vidare tillåta, att främmande människor brände och skövlade dem. Många av finnarna säga sig dock ha våra myndigheters löfte, att slå sig ned borta i de avlägsna skogarna, fortsatte männen, och de lovade nu Olov att först förvissa sig om, hur det förhöll sig med den saken, om finnarnas uppgifter voro sanna eller ej. Under tiden skulle dock dessa få leva ostörda.

Detta svar tillfredställde Olov, och han visste även av egen erfarenhet, att dessa män höllo vad de en gång hade lovat. Han beslöt därför att återlämna deras gevär sedan de likväl först hade lovat, att omedelbart återvända hem, samt att de under hemfärden ej skulle ofreda de av skogarnas bebyggare, som de möjligen påträffade.

- - -

Åter var det vår och på nytt voro dalboingama på väg mot skogarna. Deras ärende gällde även denna gång bebyggarna däruppe. De hade nu på sin förfrågan hos myndigheterna, rörande dessa fått till svar, att de av skogarnas bebyggare, som kunde bevisa, att de hade deras löfte att bygga och bo borta i dessa avlägsna trakter, ej skulle ofredas, då däremot de som ej kunde lämna sådana bevis, skulle bortdrivas. Många av skogarnas bebyggare blevo nu på grund av denna, hänsynslösa förordning hemlösa flyktingar. Bland dessa voro även Olov och Inger. Dessa måste nu hur tungt det än kändes, lämna sitt genom möda och arbete hårt förvärvade hem där uppe i vildmarken.

Sekel ha svunnit sedan Olov "Tjärbaggen" odlade och röjde sina tegar där uppe bland bergen. Det gamla torpet har nu åter förvandlats till vildmark. Men där inne bland träden mellan de igenväxta åkrarna skymta de väldiga mossbetäcka stenrösen som oförgängliga minnen från den tid då de första bebyggarna slogo sig ned häruppe i norra Värmlands ödsliga skogstrakter och kämpade sin hårda och prövade kamp för tillvaron.


Källa: Oscar V. Persson, Rökstugornas folk, Svenska Allmogeförlaget Vetlanda, Hvetlanda 1931 - Hvetlanda tryckeri aktiebolag, Pris 1:75