Källa: Rapport från Kulturkoppra, Fornnordiska högtider, Elfdalsarkivet, Nordiska Museet, microfich S4795 volym 36 och microfich S4736

FORNNORDISKA HÖGTIDER

Återigen ett utdrag ur Lars Bäckvalls "Elfdalsarkivet". Denna gång har vi hämtat små delar på olika ställen ur Microfich S4795 volym 36, "Folket. Fornnordiskt Kyrkligt. Högtider. Bröllop." Tomtegubbar kommer ur volym 37, "Skrock. Skrönor. Visor." Microfich S4736.

"Intet år är så långt, att det inte till julafton blir trångt", säger ett gammalt ordspråk. Det skall putsas och fejas i hvar vrå, bakas, bryggas, slaktas så att det räcker hela julen ut till fastan. Slakten är dock utförd betydligt före jul.

Julen börjar med julaftonen med sina mångahanda bestyr och brådska som bildar bakgrunden till fastan och förbereder högtiden, och dagarna då alla sysslor skola hvila, och allmän frid råda. Julfriden är offentligen påbjuden och ansågs räcka julen ut till S:t Knut, då "julen går ut".

Kristi födelsedag - Den kristna julhögtiden - omkring mitten af 300-talet började man inom den västerländska kyrkan föra juldagen såsom dagen för Jesu ankomst till jorden. I det följande århundradet äfven af österländska kyrkan. Det var en djup tanke som låg till grund för valet af den 25 december. I det jordiska ljusets återvändande låg nemligen en symbol af det för världen uppgående andliga ljuset. Men äfven en annan synpungt gjorde sig gällande. Vid denna tidpungt hade af ålder de flesta gamla folk firat fastan åt sina gudar. En sådan fest var nordbornas "vinterblot".

Bruket att ha julgran fanns i Sverige på 1740-talet. Riksrådet Carl Bonde f. 1741 berättar i sina memoriarer: På särskilt julaftonen brukade hans far ställa stränga förhör med honom. Därefter "blef dörren öppnad till matsalen, som var helt iluminerad af en gran med på kvistarna hundra vaxljus och däromkring voro våra julklappar uppstädade på ett bord".

I en bondgård i Branäs på 1860-talet på julaftonen badade folket i ladugården, sprungo därifrån in i stugan barfota eller "tjeppskodda". På stugugolfvet låg julhalm. Den borttogs på aftonen hvarefter golfvet beströddes med hackat granris. Vid middagstiden påsattes å spislen en stor gryta med kött och fläsk. Sedan kokades på kvällen lutfisk och julgröt. Flottspad, som skummades af köttgrytan, hälldes öfver sönderbrutet bröd, kallat "Moli" och åts istället för att doppa i grytan. På juldagen kokades kål i köttspadet i stora grytan eller rofvor, morötter, palsternackor och afreddes med mjöl, kallat "sû". Vanligt var att koka klimp "krûmmâ" i köttspadet. Julkvällen var maträtterna gröt och lutfisk. På bordet grenljus. Under julveckan bars sämsta kläderna, kattraggen, dessa aftogos och nytt och bättre påsattes efter julbadet.

 

Tomtegubbar

Tômta = gårdstomten = plats där gård är i byggd i Dalby.

Tomtarna eller "Tômtgubban" som de kallades i Dalby voro småväxta. De största så stora som ett 3 à 4 års barn och andra mindre så att när de största orkade med att bära en hel sädeskärfve på axeln så orkade de mindre ej mer än ett enda strå.

De voro klädda i grå kläder: tröja och knäbyxor samt en röd toppmössa på hufvudet och långt skägg. De är kända för sin ständiga flit, att sammansläpa smula för smula tills i stora förråd voro samlade hos fromma och trefna menniskor, men ofta på bekostnad af en elak granne. De vistades mest i lador, bodar, ladugården men äfven i stugan på något ställe där de bäst voro i fred, (äfven vid kvarnen och andra vattenbruk där de vakade öfver arbetet, vattenvättarna).

Tomten var snarstucken. Det var därför farligt att stöta sig med honom.

Tomtarna undfägnades med mat, som framsattes. Tomtens egenskaper äro flit och hjälpsamhet. Om den sofvande är utsatt för fara väcker tomten genom bultningar och rop.

Elfdalsarkivet, Nordiska Museet


Källa: Rapport från Kulturkoppra, Fornnordiska högtider, Elfdalsarkivet, Nordiska Museet, microfich S4795 volym 36 och microfich S4736