Mat att minnas

Lärkan och murklorna har siktats i Mellansverige nu när jag skriver detta i mars. Murklor! Min barndoms läckerhet. Fortfarande tycker jag att en murkelomelett eller en hemlagad spröd krustad med murkelstuvning är det godaste jag vet.

I mitt hem på 20-talet fanns det gott om murklor. Vi var nästan de enda på orten som åt dem, så vi fick, eller möjligen köpte, en massa. De hängdes upp på tork på magasinsvinden uppträdda på stark björntråd. Min lillasyster minns att hon en gång trädde upp elva meter murklor, vilket hon var stolt över. Något av ett rekord, kanske?

Då trodde man att giftet skulle fördunsta vid torkning. När vi hade ärende till vinden snusade vi i oss den goda lukten av murklorna, inte visste vi då att det kunde vara riskabelt. Vi blötlade dem före användning och jag tror att vi använde blötläggningsvattnet till smaksättning av stuvningen, det var ju rena giftet, det skulle jag inte göra i dag. Men vi överlevde. Dubbel avkokning rekommenderas!

Så mycket gammal granskog, som det fanns nära bebyggelsen, gjorde att det fanns rikligt med svamp. Senare på sommaren kom röksvampen - det kan ha varit äggsvamp också - som vi barn plockade nere på gärdena där småkreatur betat och sprang hem och stekte omedelbart och åt dem. Det var bara plockaren som fick njuta av dem, det räckte antagligen inte åt fler.

Min mamma älskade att lägga plättar på en smörgås och äta, och då tänkte jag på hennes barndom med åtta syskon som skulle dela på plättarna. Det kan inte ha blivit så många per man.

Att fä slicka ur skålen som man vispat sockerkakssmet i var trevligt. Lillasyster och jag gjorde ett streck tvärsöver skålen och hade varsin del att noggrant peta i oss. Äggtoddyn på valborgsmässoafton var rena kalaset. När vi hade varit ute och tittat på elden, där de ibland hade en gammal tjärtunna som gödde lågorna förutom allt hopsläpat ris, var det skönt att komma in från kylan till det varma köket. De vuxna hade konjak i äggtoddyn, vi fick smaka, den var mycket godare än vår.

Köttbullar var populärt och är så än i dag bland barn. Med mycket sås, som vi mosade potatisen i. Och potatiskorv med dillsås, nu kallas den värmlandskorv. Min äldre syster förberedde sig omsorgsfullt. Hon mosade potatis och korv i såsen och byggde upp en stympad kon av moset. Först då började hon äta. Jag tittade förundrat på henne.

Söndagssteken var god med sås, grönsaker och vinbärsgelé. Brylépudding var en sällsynt läckerhet, ris à la Malta också. Saftkräm var inte så dumt men mera vanligt.

Alla sorters kakor och tårtor åt vi så mycket vi fick, det var inte vardagsmat. Det fanns mat, som jag inte tyckte om. Havregrynsgröten på kvällen, den blev kall innan jag fick den i mig. Mamma sa att de ryska barnen skulle vara glada om de fick gröt, jag hade varit glad om de fått min. Sen dess har svältkatastroferna växlat i världsdelarna, nu vet vi att kanske bara en tiondel av världens befolkning får äta sig mätta.

Det värsta var rågmjölsgröt med vinbärssaft till. Jag satt och glodde på de ljusbruna korvarna i den röda saften och kunde inte uppbringa någon aptit. I dag vet jag att det var nyttig mat. Med den knapphet på mjölk som rådde under vinterhalvåret räckte den inte till, då var inte saft någon dum ersättning.

Tusenbröder var små abborrar, som fiskades i skogstjärnarna. Det rymdes många i stekpannan, där de hårdstektes. De vuxna åt med god aptit, själv var jag rädd för att få ben i halsen och undvek dem.

Rårakor var gott, fast det var nog något mellanting mellan rårakor och raggmunk som vi lagade. Ungdomar hade rårakskalas ibland. De skulle ätas direkt från pannan helst, med lingonsylt eller fläsk. De var godast stekta i fläskflott.

Vi gjorde också någon sorts klimp av mjöl och råriven potatis ungefär som norrländsk palt, som kokades i saltvatten. De skulle ätas med smör och mesost. Själv tyckte jag bäst om dem när de senare skivades och stektes.

Jag köpte en kokbok på Kafé Finnskog vid Vermundsjön. Det är Hedmark bondekvinnelag, som samlat gamla maträtter. Där hittade jag en del gemensamma recept för Sverige-Norge. "Hårdaskost og häradsmat", vardagskost och helgdagsmat heter den.

Där hittar jag till min glädje min barndoms hyllo, skrädmjöl, socker, sylt eller färska bär och grädde rör man ihop till en gröt och avnjuter. Godast var det med färska smultron. Norrmännen kallar den vid sitt riktiga namn, hillo, som är det finska ordet för sylt.

Där står också recept på kolbullar och nävgröt - motti - precis som vi lagar det. Att det var vatten i stället för mjölk i kolbullarna berodde ju på att skogarbetarna inte hade med sig mjölk. Men det påpekas också att rätten blir sprödare med vatten! Eftersom min mamma "lärde sig till sömmerska" i Hamar, där vi hade släkt, hade hon en del norska recept med sig hem, som mellommatskake, en sockerkaka utan ägg, och döler, läckra kakor med grädde och potatismjöl. Snipper var goda också.

Som vuxen uppskattar jag också andra rätter än barndomens favoriter. Paltbröd med fläsk och vit sås äter jag ibland. Fläsk med löksås. Stekt salt sill med mycket lök. Blodpudding med lingon. Lutfisk, som jag inte hade mycket till övers för som barn, tycker jag är en läckerhet.

Pasta med köttfärssås, som gör sitt segertåg i våra skolkök, undviker jag. Jag äter helst potatis till sovlet. Potatis är en av huvudingredienserna i mitt hushåll, det finns massor av sätt att tillaga den. Råriven, stekt som råraka, är den en läckerhet.

Elise Lindow-Agnarson