BYGDELIV UPPÅT VÄGGARNA

Om Paul Piltz' målningar i
Sysslebäcks kommunalhus

100 år efter konstnärens födelse 1898

Innehåll:

FÖRSPELET
MÅLNINGARNA
Fondväggen
Västra långväggen
Bakväggen
Östra långväggen
Idéskisserna
PAUL PILTZ

FÖRSPELET

I början av 1950-talet hade värmlandsmålaren Paul Piltz gift sig med Gulli från Åmotsfors, som han känt i många år. De slog sig ner på en ödegård i Utterbyn utanför Torsby. Spökslottet, som huset kallades, förvandlade de till ett vackert konstnärshem, där Paul Piltz äntligen fick rota sig efter en halvsekellång kringflackande tillvaro. Två decennier senare gick han bort. Då var han en välkänd värmlandskonstnär. Några barn fick paret Piltz inte. Spökslottets samlingar spreds omsider genom auktion och målarens skisser och anteckningar är i dag svåra att spåra.

Men ett brev är i alla fall bevarat. Det ingår nämligen i kommunens arkiv som bilaga till ett ärende vårvintern 1954 och är ställt till "Herr Ordf. i Finnskoga-Dalby kommunalnämnd". Där berättar Piltz om sitt förslag till dekoration av samlingssalen i kommunalhuset, som stått klart några år tidigare. Huset hade byggts för att härbärgera den nya kommunens administration. Socknarna Dalby, Norra och Södra Finnskoga hade gått samman till en kommun.

Konstnärens brev berättar om hur en anmodan nu fått honom att lägga fram ett förslag om hur kommunalhusets stora sal skulle målas. Det skulle bli bygdelivskildringar runt alla väggarna, menade han och sände med oljemålade idéskisser, som kommunen skulle få behålla om han fick uppdraget. Av dem framgår att Piltz måste ha besökt Sysslebäck, sett den aktuella salen och sannolikt också fått en del gamla fotografier och andra synpunkter som underlag för sina idéer. Men därom vet vi ingenting bestämt. En kort kommunalnämndsparagraf i mars berättar att nämnden dels tycker att fondväggen skall ha ett sommarmotiv, dels avser föreslå kommunalfullmäktige att till en kostnad av 8 000 kronor godkänna förslaget.

I april - på annandag påsk - är ärendet uppe i fullmäktige, som redovisar en viss manspillan. Tre av ledamöterna döms rentav till böter för att de utan giltig anledning uteblivit. Sedan en ledamot yrkat avslag blir det tydligen debatt. Beslutet kommer genom omröstning, då 15 röstar för och 10 mot förslaget. Piltz sätter snart därefter igång att måla och har att göra hela sommaren.

Förslaget var alltså i stort sett färdigt med val av konstnär, motiv och utformning, när det lades fram för nämnden och fullmäktige. Man anar den dynamiske kommunalnämndsordföranden och före detta skogvaktaren Alfred Svanhults hand där bakom. Han var i många år kommunens starke man, som gärna ställde övriga förtroendevalda inför relativt väl förberedda förslag och med god, envis argumentation fick igenom dem. Att den ganska isolerade skogskommunen på toppen av Värmland under ett par decennier utvecklades till en välfärd var till stor del hans förtjänst.

 
Alfred Svanhult

Paul Piltz var knappast välkänd i bygden. Intresset för konst var förvisso begränsat. Hade frågan om konstnärlig utsmyckning kommit upp till allmän debatt, skulle sannolikt någon av bygdens egna målare blivit aktuell. Men Svanhult hade, kan man tänka, hört talas om konstnären Piltz och ville ha ett mer erkänt namn.

De femton som röstade för tyckte sannolikt att den nya storkommunen och dess lilla centralort Sysslebäck behövde ha något att skylta med utåt. De tio som röstade mot ansåg troligen att 8 000 kronor kunde användas bättre.

Så fick den nordvärmländska bygden sin första offentliga utsmyckning.

MÅLNINGARNA

Kommunalhuset i Sysslebäck var en samlande symbol för den nya kommunen. Skulle bygdelivet i gången tid skildras, måste Paul Piltz få med inte bara motiv från Dalbydalgångens bondeliv utan också från skogsfinnarnas. De senares leverne kände han till. I ungdomsåren hade han vistats en hel del i Lekvattnet.

Piltz hade någonstans sagt: "Jag målar av kärlek till Guds skapade verk, skulle jag då inte måla naturen som den är." Han var sålunda naturalist i sin målning men ändå romantiker med mjuka behagliga färgtoner. Det gör att den fattigdom och den nöd som åtminstone tidvis låg tung över både dal och skogar knappast kommer fram i hans motiv. Bygdelivet i tider som flytt fick gärna något av idyll över sig.

Fondväggen

Motivet är från Sysslebäck - eller Ovansjöbygden som den förr kallades - och ger en översiktsbild mot norr med gamla Gubbgården i centrum. Den var byggd på 1840-talet av timmer från gamla prästbostället i Lillbergsgården som i sin tur var från 1600-talets sista år. Under 1930-talets senare del revs den.

Motivet vandrar i vänstra hörnet över till boskap på bete och i högra hörnet till en vattenkvarn. Sådana fann man förr lite varstans, där en bäck hade tillräcklig fallhöjd.

Hela det sammanhängande fondmotivet torde vara från senare delen av 1800-talet. I dag ter sig Sysslebäck ganska annorlunda.

Västra långväggen 

Här är det finnskogsmotiv. Kvarnen kan mycket väl höra hemma i Finnskogen. Fiskeflotten, vars män verkar rustade i medeltida kläder, är från någon av de talrika skogssjöarna. Männens kläder

skall nog vara ett försök att fånga skogsfinnarnas annorlunda klädedräkt långt tillbaka i tiden. Svedjandet hör naturligtvis finnskogen till liksom rökstugan uppe på åskanten. Men man må nog sätta frågetecken för svedjandet så nära en gård. Där borde man bränt långt innan gården byggts klar. Likaså tveksamt är att människorna piskade elden med granruskor. Det var först sedan elden brunnit ut som man med ruskor sopade ner askan från stenar och stubbar.

I Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" får den mäktiga majorskan på Ekeby vara barnfödd på Värmlands nordligaste järnbruk Fors. Det är Letafors i Södra Finnskoga.

Bruket anlades redan 1729 och dog definitivt 1871 under de decennier då stora flertalet av de värmländska järnbruken försvann. Bruket hette ursprungligen Gunneby efter det hemman på vars mark det låg. Till en början använde man myrmalm men fick småningom köpa tackjärn från Bergslagen. Det fraktades sista färden på båtar uppför Klarälven från Edebäck till Vingäng och därifrån med hästkraft upp till bruket. Redan på 1700-talet fick man tillstånd att sälja brukets produkter även till Norge.

Bruket hade i sina glansdagar knipphammare och knippsax, stålugn, manufaktursmedja med tre hamrar, stångjärnssmedja med fyra härdar och tre hamrar - samt en snuskvarn och ett tobaksspinneri.

Bakväggen

Vid 1700-talets slut slog sig en man från Bengården i Persby ner på ett gammalt ödetorps marker invid Dalagränsen i Norra Finnskogas sydöstra hörn. Gården kom att kallas Bennäset. Så hände det sig att gårdens söner Jöns och Ola, som övertagit gården vid faderns död, gick på björnjakt en vinterdag i början av 1830-talet. Jöns skadesköt björnen men inte bättre än att den avbröt sin flykt, snurrade runt och gick till anfall. Jöns blev liggande i snön med björnen över sig som bet och slet i honom. Han hade lärt sig att enda chansen var att spela död.

"Är du död, Jöns?" ropade den artonårige Ola, men fick naturligtvis inget svar. Han satte fart på skidorna hem till mor. Hemkommen berättade han att "han Jöns nu är kall i mun". Men på natten kom den äldre brodern stapplande hem, blodig och eländig. På morgonen gav sig Ola ut och kom småningom hem med en stor björn som byte.

Den kände storjägaren och vildmarksskildraren Gustaf Schröder, som känt de två bröderna väl, har berättat den märkliga historien som också återges i Oscar Larssons bygdekrönika "Från Finnbygden" 1954. Sannolikt har Piltz hört talas om de två brödernas björnjakt.

Kolmilor har det varit gott om i bygden från järnbrukstiden och fram till andra världskriget. Milorna har sålunda varit ett betydelsefullt inslag i bygdens arbetsliv. Det framgår att kolmilsmotivet är en ren beställning.

En särskild studie av milan i närbild hänger inramad i personalens kafferum. Fotot av den pryder den här lilla skriftens omslag.

Östra långväggen

Här fortsätter arbetet och livet i skogen. Först kommer skogskojan, där timmerhuggarna bodde under arbetsveckorna. Bredvid finns hästarnas stall och framför det ett snedtak, där höet, som körts upp under sommartid, förvarades.

Under vårflodstid kom den hektiska flottningen i åar, småälvar och Klarälven.

Överallt uppe i skogarna låg fäbodvallar. Här liksom i Norge kallas de sätrar. Säterlivet har gamla anor i Dalby. Hur utbrett säterlivet var har Herbert och Torleif Styffe berättat i "Sätrar i Dalby" (l 989).

Idéskisserna

Idéskisserna som Paul Piltz lämnat in tillsammans med sitt förslag finns delvis kvar som inramade tavlor. En, kolmilan, har vi redan stött på i personalkafferummet. I köket vid sidan av samlingslokalen hänger det brusande Digerfallet, som en gång fanns i Tåsan, gränsälven mellan Dalby och Norra Finnskoga. Det blev småningom tämjt av ett kraftverk.

I högstadieskolan på Kvistberget i södra Sysslebäck återfinns skisser av fiskeflotten, björnjakten och skogskojan.

PAUL PILTZ

Paul Piltz var prästson, född i Östra Fågelvik 1898. Redan elva år senare var han och hans sex syskon föräldralösa. Fadern hade då varit präst i Östra Ämtervik några år. De sju prästbarnen fick hjälp bland andra av Selma Lagerlöf. Mellanbrodern Paul hade tidigt och med stor envishet sagt ifrån att han ville bli konstnär och inte en studerad karl.

Förmyndarens försök att få honom utbildad vid läroverket i Karlstad och sedan till ritare vid stadens mekaniska verkstad gick om intet. Först sedan Paul hamnat hos en träsnidare i Arvika började hans mödosamma och ofta djupt fattiga konstnärsbana att ta sin form. Det blev oroliga perioder, ofta präglade av motgång, i Stockholm, Köpenhamn, Paris och hos en yngre bror i Bukarest. Tiderna mellan sina resor tillbringade han i Fryksdalen och uppe i Finnbygden. Åtskilliga hem stod öppna för honom och före andra världskriget blev han mer bofast för att slutligen som gift och stadgad karl slå sig ner i Utterbyn.

Journalisten och konstnärskollegan Patsy Åström i Torsby har i "Torsby förr och nu" 1978 givit en charmig beskrivning av Paul Piltz' levnadsöde.