Källa: Lönnroth, Per-Olof, Katastrofen i Sysslebäck, G-P bilagan, 25 augusti 1979

Katastrofen i Sysslebäck:

Det lät som åskan men det var vatten och sten

Natten mellan den 20 och 21 juli 1973 var mörk och varm. Befolkningen i Sysslebäck i norra Värmland hade just gått till sängs, alla med förhoppningen att regnet skulle upphöra. Då hördes ett muller i Näckåns dalgång. Alla trodde det var åskan. Istället var det katastrofen, som rusade fram i dalgången mot de åtta bostadshusen. På några sekunder förvandlades den idylliska Näckådalen till en mardröm.Vatten och stenmassor svepte fram i en flodvåg som förstörde allt. En kvinna spolades bort av flodvågen. Nu, sex år efteråt, är dalen återuppbyggd och folket bor kvar.

Ingen i Sysslebäck glömmer den fasansfulla julinatten för sex år sedan. När som helst kan de i minnet höra det dova mullret i dalgången. Det lät som åskan, men marken skakade, uppgav vittnen efteråt. Att Sysslebäckskatastrofen bara krävde ett människoliv var bara en tillfällighet.

När jag sex år efteråt vandrar i Näckådalen är det svårt att minnas den hemska syn som mötte mig en lördagsmorgon i juli. Som en av de första journalisterna kom jag till Sysslebäck på morgonen den 21 juli och överallt var det vatten och stenmassor. Hus låg kringslängda i dalgången, som då var helt vattenfylld. Min första tanke var att här har många människor omkommit. Bostadshusen låg kringflutna av vatten, sten och vatten hade stigit metervis upp på väggarna.

Inget hördes

Utöver vattnets dån hördes nästan ingenting. Det var en olycksbådande tystnad. Människor jag mötte stod tysta, bleka och stirrade ut över dalgången. Katastrofen var en chock för alla.

Överallt möttes man av frågan; hur kunde det hända?

Nu vet man vad som hände, men än återstår ett litet frågetecken; hur fick det hända? Anledningen var en liten fångdamm några hundra meter uppströms i Näckån. Här fanns uppskattningsvis 12000 kubikmeter vatten och härifrån kom vattnet till Näckåns Kraftverk. Dammen var gammal och efter det skyfallsliknande regnet de sista dagarna - det kom 80 mm på ett dygn - blev påfrestningarna för stora. Dammen rämnade och allt vatten rusade utför dalgången som en jättevåg. Allt som fanns i dess väg sköljdes med.

Mullret som hördes i den mörka julinatten var flodvågen.

Rak fåra

När vattenmassorn störtade utför dalgången banade det sig en nästan rak fåra. Enorma massor jord och stenar sköljdes bort och allt följde med i vattnet.

Flodvågens effekt blev därför oerhörd. Stenbumlingar med flera meters diameter sköljdes med som smågrus och allt hamnade mot väggarna i bostadshusen i Näckådalens mynning. Många hus gav vika och bröt ihop som tändstickor, men förvånandsvärt många stod emot påfrestningen och är ännu bebodda!

Det här betongfundamentet är det enda som återstår av den fångdamm som orsakade Sysslebäckskatastrofen. Här fanns 12000 kubikmeter vatten, som forsade utför Näckån när dammen brast.

En tillfällighet som gjorde att inte fler människoliv krävdes i Sysslebäckskatastrofen var bingospel i Norge. Många hade besökt bingolokalen på fredagskvällen och kom hem sent på natten. De hade därför inte hunnit somna när flodvågen bröt fram några minuter före halv ett på natten.

Öronbedövande

En av ögonvittnena var Göran Mattsson i Sysslebäck. Han bodde 100 meter från dalgången och kunde från hög plats bevittna katastrofen:

- Min mamma Elsa och jag rusade ut när vi hörde mullret. Vi förstod att det måste vara något som hände i dalen. Dånet var öronbedövande. Jag rusade upp mot min morfar och mormor som bor i dalgångens sluttning. Där mötte jag stenar och vatten!

Görans mamma hade ett kusligt minne från katastrofnatten som förföljer henne genom livet: dödsskriket från den 47-åriga kvinna som omkom i vattenmassorna.

- Mamma glömmer aldrig det skriket. Det hördes nerför hela dalen. Skriket överröstade dånet från vattnet och stenarna.

Egentligen var det inte många som hann reagera över vad som hände. I mörkret gick det inte att överblicka katastrofen.

En krater

När solen gick upp på morgonen den 21 juli framstod katastrofen i hela dess vidd. Näckåns dalgång var en krater. Vägarna hade spolats bort. Många hus var borta och Näckån hade brutit sig en helt ny väg genom dalen.

Bilar som stått parkerade vid husen hade följt med hundratals meter ner mot utloppet i Klarälven. De stod nu i meterdjup sand. Bara taken stack upp. Ett litet härbre, där två 10-åriga pojkar brukade sova hela sommaren, hade försvunnit. Marken där huset stått var också borta. Turligt nog hade pojkarnas mormor övertalat dem att sova inomhus den natten.

Den natten hade regnet slutat. Det regn som var orsak till katastrofen. Det soliga vädret lockade i stället nyfikna i tusental. Sysslebäck blev en turistattraktion. Regering och länsmyndigheter reste hit och lovade hjälp. Vid naturkastrofer gäller inga försäkringar, fick man veta.

Hjälp?

Hur gick det nu med den hjälp som då utlovades? Landshövding Rolf Edberg agerade med fasthet och fick fram medel så att återuppbyggnaden kunde börja. Stora genomfartsvägen genom Klarälvdalen var avskuren och måste repareras, liksom många andra vägar. De människor som blivit utan bostad måste inkvarteras.

Idag sex år efteråt är Näckådalen återställd, så långt det nu gick. Näckån har återfått sin gamla fåra. Fångdammen, som orsakade flodvågen finns inte längre. Ett litet betongfundament är enda minnet. Gräsmattorna är åter gröna framför husen i dalgången och människorna börjar glömma detaljerna om katastrofen. Underligt nog flyttade ingen från dalgången efter katastrofen.

Göran Mattsson har flyttat in i den lilla stuga där hans morfar och mormor bodde. Han bygger nu till och tror på framtiden. Katastrofen upprepar sig inte, det vet han. Den kusliga stämning som rådde i dalgången den närmaste tiden efteråt är borta.

Näckåns Elektriska AB höll på att knäckas av flodvågen. Det var detta lilla elbolag som ägde dammen och kraftstationen. Kraven restes nu om skadestånd och frågan var om det fanns försäkringar som kunde träda in. Elbolagets lilla kassa skulle inte räcka långt.

Regnet orsak

- Vi blev aldrig ersättningsskyldiga, säger VD Arne Carlsson. Orsaken till katastrofen ansågs vara regnet och därför behövde vi inte betala. Men flodvågen innebar att vår kraftstation fick läggas ner.

Nu är Näckåns Kraft AB ett litet distributionsbolag.

Sluträkningen på katastrofen är också framräknad. Den blev inte så stor som man befarade. På länsstyrelsen i Karlstad har man räknat samman kostnaderan till 1 118 027:65.

Kostnaderna fördelar sig på följande: Återställelse av rasplatsen 726 807 kr. Vägbyggnad 324 000 kr. Staten har sedan betalat denna summa till länsstyrelsen.

De enskilda husägarna som led förluster har fått 458 200 kr. Om detta täckte alla förluster har vi inte kunnat konstatera. Ingen i Sysslebäck är dock beredd att klaga. Istället glömmer man.

Åtta bostadshus fanns i dalgången. Ingen av dem behövde överges. Nu är marken uppröjd igen och husen reparerade. Syssleböckskatastrofen kostade staten 1,1 miljoner, betydligt mindre än vad man först trodde.

Näckådalen är en trygg plats
Vad som hände upprepas inte

- Glömmer helt gör man aldrig, men man måste tränga tillbaka minnena. Att flytta härifrån har aldrig varit aktuellt, även om man ibland blir påmind om den hemska natten. Per-Olov Olsson är 23 år idag och han berättar om när han förlorade sin mamma i Sysslebäckskatastrofen för sex år sedan.

En människa omkom i katastrofen i Sysslebäck. Det var 47-åriga Ingrid Olsson, som spolades med av flodvågen, när hon rusade ut ur sitt hem för att komma i säkerhet. I mörkret valde hon fel väg och sköljdes bort.

- Efteråt fattade jag inte riktigt hur det hade gått till. Jag rusade ut först och sprang utför dalgången och upp i den södra branten. Efter skulle pappa och mamma komma.

Per-Olov Olsson berättar för oss om mardrömsnatten i juli 1973. Han förstod inte katastrofens innebörd förrän efter flera minuter:

- Jag tyckte att mamma och pappa dröjde så länge. Då fick jag se pappa stå ensam utanför huset. Han stod i vattnet och stirrade ut i mörkret. Mamma fanns ingenstans.

Per-Olof Olsson förlorade sin mamma Ingrid i Sysslebäckskatastrofen. Hon sköljdes med av flodvågen när hon rusade ut från hemmet. Familjen Olsson bor trots alla dystra minnen kvar i huset.

Letade förgäves

Hon hade i det ögonblicket spolats bort i vattnet och var försvunnen. Pappa Enar och sonen Per-Olov chockades svårt. De letade förgäves i rasmassorna efter Ingrid.

Först en vecka senare hittades hon av några kanotister liggande i Vingängsjön, åtta kilometer söder om rasplatsen. Hon hade följt med Klarälven.

- Första tiden var svår. Vårt hem var halvt begravt i sten och sand. Mamma var borta och vi visste inte hur vi skulle göra. Men att flytta härifrån hade vi aldrig diskuterat. När de röjde upp efter flodvågen flyttade vi in här igen.

När vi vandrar Näckådalen utför med Per-Olov i sällskap berättar han de kusliga minnena utan märkbar sinnesrörelse. Glömmer man en sådan sak? Påminns du varje gång du kommer utanför dörren och ser dalgången?

- Helt kan man aldrig glömma. Men numera tänker man inte på det varje dag. Skulle jag ständigt plågas av minnet när jag kommer ut här så kunde vi inte bo kvar.

Näckådalen är trots allt en trygg plats att bo på, tycker Per-Olov Olsson och hans pappa Enar. De delar tron med de andra som bor kvar: katastrofen upprepar sig inte.

På några sekunder förvandlades den idylliska Näckådalen till en mardröm. Vatten och stenmassor svepte fram i en flodvåg som förstörde allt. Mullret lät som ett kraftigt åskväder var på väg.