Källa: ELAM, LARS, Ur: Hungrarnas skog i Dalby socken, 1992, från: Centrum för lokalhistoria i Linköping, Universitetet i Linköping, Rapport nr 4, 1992.

HUNGRARNAS SKOG
I DALBY SOCKEN


INNEHÅLLSFÖRTECKNING

PROLOG

HUNGRARNAS SKOG
Det besvärliga ordet
Omkring

FÖRSVENSKNINGEN
Omkring

HUNGRARNA
De hungrande
Trolldom
Människan och hennes jättar
Omkring

DE SISTA TROLLKUNNIGA
Pallin
Finn i Änga
Ivana-Julia
Omkring

DE GYLLENE ÅREN
Guldgräset
Att svedja
Guldfebern
Omkring

IN I DALBYSKOGEN
Sextonhundratalets ekonomiska klippare
Krigsår hemmavid
Nedsättningen
Äventyr på andra sidan havet
I ett äldre dunkel
Omkring

I SKOGSBRYNET 


 

PROLOG

Den här rapporten vill ge en lokalhistorisk översikt över livet i de nordigaste delarna av värmlandsfinnarnas skogar och visa på en del av den rikhaltiga litteratur därom, som under mer än hundra år sett dagens ljus.

Men rapporten vill dessutom ge någonting mer.

*

Den lokalhistoria som skrivs i vårt land av fritidsforskande människor vid sidan av högskolans professionella vetenskapare är mestadels beskrivande. Man berättar vad som hänt men inte varför. Detta har vi inom det lokalhistoriska centret vid Linköpings universitet, där jag funnits med på ett hörn, återkommande diskuterat och efterlyst lokalhistoria som mer inriktas mot att klarlägga en bygds förändring och orsakerna därtill. "Historia är summan av de händelser i det förflutna som inte tycks vara resultatet av nödvändighet", skriver Anders Pilz i "Mellan ängel och best" (Alfabeta 1991) och antyder därmed att det som skett i en bygd är en process som kunde fått andra förlopp än den fick. Det är en stimulerande tanke. Jag har mer och mer lockats att göra ett sådant processfokuserande försök.

Det låg nära till hands för mig att välja den värmländska finnskogens säregna enklav. Den har fängslat min fantasi och mitt intresse ända sedan jag första gången bosatte mig i Dalby socken för mer än trettio år sedan. Och dess historia bjuder verkligen på högst märkliga förändringar för dess folk; från ingalunda orealistiskt rikedomssökande som medeltida nomader med boskapsskötsel och storsvedjebruk via mer än sekellång agrar misär av tidvis otrolig art fram till nutida normalsvensk välfärd i glesbygd.

*

Samvaron i det lokalhistoriska centret har gjort mig uppmärksam på nutida forsknings inriktning jämväl mot mentalitetshistoria, där man söker finna vad vardagens människor tänkt, trott och tyckt i tider som gått. Detta har väckt en genklang inom mig, då jag förstått att mitt livslånga historieintresse egentligen livnärt sig på spekulationer och fantasier om människors varierande föreställningsvärld genom tiderna. Det har därför tyckts mig angeläget att pröva hur man kan skildra en geografiskt avgränsad människogrupps mentaliteter under flera generationer.

Även härvidlag var värmlandsfinnarna ett lockande motiv. Först genom försök till inlevelse i de långtströvande savolaxarnas tankevärld kunde jag ana mig till deras huvudmotiv för att småningom hamna i det som kom att kallas Finnskoga. Ett motiv där historikernas ryska soldathopar, boxarupproret eller Karl IX:s skattebefrielse spelar föga roll. Ett tappert försök till inlevelse i dessa finnars hungrar under sjutton- och artonhundratalen kunde ge mig ökad förståelse för all den magi som omgivningen pådyvlade dem - och som de drog nytta av. Nutida miljöhistorisk forskning kring "de långa tidernas skeenden" i stället för "individernas och händelsernas historia" - för att låna Sverker Sörlins uttryck i "Naturkontraktet"
(Carlssons 1991) - har härvid hjälpt till att förklara skogsfinnens samhörighetskänsla och samspel med naturen.

Sörlin berättar bland annat om den amerikanska miljöhistorikern Carolyn Merchants studier av människornas "ekologiska revolutioner" i New England. Den indianska urbefolkningen levde med en uppfattning om likställdhet mellan människan och naturen, där alla människans sinnen tillsammans gav "den komplexa informationen om den levande omgivningen som behövdes för att överleva". När de vita nybyggarna kom ersattes indianernas kollektiva nyttjanderätt till naturen med privat ägande där den visuella kommunikationen fick total dominans på de övriga sinnenas bekostnad. För de vita (som företrädare för den första ekologiska revolutionen) var indianernas samspel med naturen främmande och obegriplig. Indianerna blev i deras ögon lägre stående än de själva. - Det tycks mig nära till hands att jämföra Merchants skildring med relationerna mellan finnskogens invandrade folk (indianerna) och svenskbygdens befolkning (de vita).

*

Ett tredje diskussionstema inom det lokalhistoriska centret som påverkat mig har handlat om den historiskt obevandrade människans trygghetsbehov av att begynna sin historievandring i det näraliggande kända och därifrån söka sig bakåt och utåt. Samtalen har då företrädesvis gällt historieämnets struktur i skolan och ledde småningom till min rapport till centret om "Närheten i historia" (rapport nr 3, 1992). Under arbetet med den rapporten föddes emellertid längtan hos mig att pröva kräftgångshistoria även för vuxna läsare som är nyfikna på en bygds bakgrund.

Redan i den nämnda rapporten fann jag dock en hundraprocentigt konsekvent bakåtvandring diskutabel. Emellanåt bör man nog i en kräftgångshistorisk skildring kasta blickar åt andra hållet för att tydligare se en händelsekedjas sammanhang. Min erfarenhet från nu föreliggande rapport styrker denna min uppfattning.

Min kräftgångshistoria om Värmlands finnskog - med en del hopp åt andra hållet - har vintern 1992 prövats av ett dussin hembygdsintresserade ortsbor utan att någon av dem reagerat mot det ovanliga tidsperspektivet. De sade sig inte alls ha tänkt på det utan funnit det alldeles naturligt.

Kvar står emellertid frågan när och hur den ursprungligen historiskt - och inte minst lokalhistoriskt - obevandrade men nyfikna människan, ung eller gammal, skall byta sin inledande historiska kräftgång mot traditionellt perspektiv för att rätt se de historiska processernas gång. Jag ser i nuläget inte det svaret alldeles klart. Dock har jag en vag föreställning om att en människa efter ett första erövringståg bakåt i tiden spontant får en längtan efter att vända på steken och inrätta sig i sedvanliga historieskildringars led. (Detta är ett av motiven till att jag gett relativt fylliga kommentarer "omkring" mina åberopade källor hos vilka läsaren överallt möter beskrivningar i den tidsföljd som vi är vana vid.)

Emellertid finns det vid lokalhistoriska studier ett alldeles särskilt motiv för historisk kräftgång oavsett graden av allmän historisk orientering hos den som studerar. Alltför ofta fokuserar lokalhistoriska skildringar med start i ett mer eller mindre dunkelt förgånget (somliga börjar rentav med istiden) det avvikande, främmande och kuriösa under tidder som flytt i en bygd. Lokal-historia blir härigenom gärna en - mer eller mindre medveten - skildring av hur annorlunda, kanske rentav lägre stående, bygdens förfäder varit. Eller raka motsatsen: Man gör lokalhistoriska företeelser till redskap för en isolerande och osund lokalpatriotism, där bygdens förgångna i ett eller annat avseende ter sig förnämligare än resten av världen.

Söker man i stället efter inlevelse i och därmed förstående för lokala historiska processer, underlättas det förvisso av en försiktig start ur det nutida kända. Frågan är rentav om jag kunnat skönja guldgrävarandan bakom savolaxarnas vandring och den icke-agrara naturkulturen bakom värmlandsfinnarnas acceptans av återkommande hungrar men också bakom deras magi, varom rapporten i det följande berättar, om jag inte genom min kräftgång lyckats bibehållla en emotionell närhet till det folk vars process jag sökt. Ett par decenniers läsning av allehanda litteratur i ämnet hade inte fört mig dit. Mitt försök till en annorlunda lokalhistoria blev sålunda, lite överraskande, inte bara en redovisning utan också en personlig upptäcksfärd.

*

Så kom den här rapporten att bli en skildring medvetet riktad mot människor som vill veta lite mer om den värmländska finnskogens folk längst uppe i norr. Men den är alltså samtidigt en indirekt redovisning av mitt medvetna försök att ge en lokalhistorisk processbeskrivning som i sin tur förutsätter en mentalitetshistorisk attityd. Den vill också visa hur baklängeshistoria på lokalplanet kan tänkas te sig. Och den redovisar slutligen tänkbara svar på en del frågor kring den värmlandsfinska enklaven som hittills varit föga belysta.

Om jag likt räven gapat över för mycket är den vördade läsarens sak att bedöma.

Upp

 

HUNGRARNAS SKOG

Efter år 1809 kom förändringen. Människorna på östra sidan av Bottenhavet var inte längre svenska medborgare i kungariket Sverige. De var finländare och finnar i storfurstendömet Finland. Sakteliga blev de i synnerhet finnar och lät en egen finsk nationalkänsla växa fram. Den kom att återspeglas även i de sköna konsterna.

När tusentals östfinnar under några intensiva decennier ett par sekler före år 1809 flyttade över till Sverige från Savolax skogar var de sålunda svenskar som rörde sig inom det egna landets gränser. Vart de än småningom kom att bli bofasta; i Kolmårdens, Tivedens, Bergslagens, Dalarnas eller nedre Norrlands orörda skogar, kom de att relativt odramatiskt smälta samman med ursprungsbefolkningen runt omkring. Spåren efter dem är i dag en del ortnamn.

Men somliga drog på fortsatt jakt efter orörd skog vidare västerut mot trakterna av den värmländska riksgränsen. De följde gränsskogarna norrut och kom kring mitten av sextonhundratalet upp till nordvästra Värmland och angränsande nejder i Norge, innan deras upptäcksfärder tog slut. åtminstone på den här sidan Atlanten. En del av dem gav sig nämligen över till Nya Sverige. Sista skeppslasten finnar kom förresten dit sedan holländarna tagit över den lilla svenska kolonin. Där hoppades ättlingarna från Savolax äntligen finna urskog som aldrig tog slut, så som den gjort i östra Finland och i svenska moderlandet.

Folket i de svensk - norska finnskogarna kom emellertid inte att som annorstädes sugas in i ursprungsbefolkningen utan bildade något av en enklav, som ganska isolerat levde i mer än tvåhundra år.

Så gott det gick höll man fast vid sitt säregna svedjebruk, även om man tvingades överge sin nomadiserande ödemarkskultur och anpassa sig till bofast bondekultur. Att svedjebruket hårt reglerats i lag redan år 1664 hejdade inte skogsfinnarna nämnvärt. I den ursprungliga storsocknen Dalby, som omfattade hela nordtoppen av Värmlandstriangeln, skördades sista storsvedjerågen så sent som år 1893. I början av samma sekel hade förresten det värmlänska hushållningssällskapet konstaterat att svedjandet uppe i skogarna är "allmänt brukligt och för sådana orter oumgängligen nödigt". - Men deras övergång till bofast bondekultur gick egentligen inte värst bra för flertalet av dem. Finnarnas skog blev redan under sjuttonhundratalet och framöver de ständigt återkommande hungrarnas skog.

Man bibehöll också länge sitt språk trots att Fryksdals häradsrätt redan år 1646 beslutade att varje finne som inte ville lära sig svenska skulle få sitt torp nerbränt. Liknande påtryckningar från myndigheternas sida återkom under åren. År 1682 kom det rentav ett kungabrev om att finnarna på moderlandets skogar skulle lära sig svenska. År 1803 fick finnskogarna i norra Värmland särskilda skolmästare som vandrade mellan byar och gårdar. Med imponerande resultat dessutom om man får tro prästernas husförhörsprotokoll. Ändå berättar finnskogarnas förste präst Emanuel Branzell att de fick välja skolmästare "inom sig själva" eftersom rekryteringen utifrån var svår. Vid ett tillfälle rapporteras en femtonåring sköta skolmästarsysslan i en finnby med den äran. Men i vardagslag levde finskan, en gammaldags savolaxdialekt som deras förfäder hade haft med sig, ända in på nittonhundratalet.

I enklaven levde även värmlandsfinnarnas egenartade byggnadssätt vidare. Rökstugan med sitt hål i taket kunde småningom förses med en "svenskstuga" visserligen, men den nyttjades mest som gästabudssal och stod vanligen oanvänd. Orsaken var inte minst den att rökstugan med sin effektiva takisolering av rök var åtskilligt varmare än svenska bostäder. Badstugan var en självklarhet på finngården eller finnbyn. Den hade ingen motsvarighet i angränsande svenskbygder där den personliga hygienen var bedrövlig. Seden att torka sin råg i rior var de också ensamma om. Rian var förresten ett med det första skogsfinnen byggde. Den kunde inledningsvis duga även som bastu och bostad.

*

Runt kring den säregna enklaven i Akershus', Hedmarks och Värmlands finnskogar bodde folk som med undran och en viss naturlig misstänksamhet sneglade på sina grannar. Skogsfinnarna inte bara levde utan till och med överlevde under så annorlunda förhållanden och med en så annorlunda kultur. Skogsfolkets flickor hade dock rykte om sig att vara ovanligt vackra och mer än en pojke från svenskbygden i Klarälvens djupa dalgång vandrade förvisso uppåt höjderna på giljarefärd. Hade han framgång kunde han småningom få uppleva det för honom märkliga brudbadet, då han och hans utvalda motades in att ensamma rå om den upphettade bastun dagen före vigseln. Upplevelsen torde knappast ha varit oangenäm. I stort sett var kontakterna mellan värmlandsfinnarna och deras grannar fredliga även om sägner om motsatsen med framgång marknadsfördes under lång tid av nödår. Först under senare delen av nittonhundratalet kunde forskares tålmodiga källforskning vederlägga sådana legender och rykten. Men spåren av dem finns ännu kvar. Fördomar som etablerats är nästan lika svårutrotade som gräsmattans maskrosor.

Vad som däremot ingenstans nämnts är den omätbara effekten som nytt blod i en mäkta isolerad bondbygd innebar för befolkningens kvalitativa utveckling. Svenskbygden nere i översta Klarälvdalen hade haft föga eller ingen kontakt med världen där utanför under de hundra senaste åren. Det sannolikt enorma kulturinflödet, som under femhundra år strömmade genom dalen med pilgrimmers vandring till Sankt Olofs kista i Nidaros, tog slut genom Gustav Vasas förslag till riksdagen i Västerås år 1527 att gå över till Luthers lära.

Sedan den skogsfinska enklaven blev allmänt känd under artonhundratalets förra del, då hungrarna härjade där som värst, har förvånansvärt många forskare och andra vetgiriga - både finnar och svenskar - strövat omkring i finnskogarna. Dokumentationen är rik. Men flertalet var specialister på ett eller annat och någon riktig helhetsbild av livet i finnskogarna har knappast stått att få. Ett gott försök finns dock av Håkan Eles i museiårsboken "Värmland förr och nu" 1991, men hungerårsproblematiken går Eles i stort sett förbi.

Den som offrat hartnär ett livsverk på att mödosamt foga samman mängder av skärvor ur gamla arkiv var Richard Broberg. Han kom ur en skogsfinnesläkt i Östmark. Allt han skrivit om sin hemtrakt finns listat i hans sista bok, som kom ut först efter hans död. Den heter "Finsk invandring till mellersta Sverige" och är utgiven år 1988 av Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala tillsammans med Föreningen för Värmlandslitteratur.

Men även Broberg lämmnar de största frågorna otillfredsställande besvarade, kanske just därför att han var en så noggrann källforskare. Vad som verkligen kan ha legat bakom hungrarnas tid, de rikliga trolldomsryktena och den våldsamma folkvandringen för omkring fyrahundra år sedan återstår att berätta.

Detta är emellertid inte alldeles med sanningen överensstämmande. Olof Bylander har i en unik artikel (i "Finnkultur" 1990:2) försökt berätta skogsfinnens historia genom att jämföra en gårds kartor från olika sekel. Han har dessutom vågat använda det man i dag plägar kalla mentalitetshistoria och spekulerat över vad människor kan ha tänkt och drömt i gången tid. Resultatet blir att han ser den nuvarande glesbygdsbons närmaste företrädare under artonhundratalet som torpare eller skogsarbetare. Dessförinnan bodde sjuttonhundratalets boskapsbonde på gården för att i sin tur ha den lyckosökande svedjebonden som föregångare. Bylanders studie gäller byn Röjdåfors. Han frågar sig om de egna iakttagelserna kan ha mer generell giltighet, innan han ställer slutfrågan; när upphörde finnkulturen?

När en kultur strävar efter att klarlägga och skildra en annan kultur räcker det sålunda inte med kalla fakta ur gamla luntor. Förståelsen och inlevelsen måste komma till, har filosofen Georg Henrik von Wright påpekat i sin bok "Vetenskapet och förnuftet" (Bonniers 1987). Han fortsätter:

"Frågan är, i vilken utsträckning en sådan inlevelse och gemenskap i livsformer överhuvud är möjlig. Svaret beror naturligtvis på hur olika kulturer är, som försöker förstå varandra. Det som är förnuftigt ur den enas synpunkt kan te sig som oförnuft eller vidskepelse ur den andras."

Det gäller sålunda att vara på pass mot sig själv, så inte våra egna värderingar färgar vår blick på en främmande kultur som en gång levt i vår närhet. Själva tidsskillnaden är i sig en extra snubbeltråd. Författaren P D James har (i romanen "Ett opassande jobb för en kvinna", W&W 1974) angivit att det han kallar klyschan att vi måste studera det förflutna för att förstå nuläget är fel. "I själva verket är det ju precis tvärtom vi tolkar det förflutna genom vår kunskap om nuet."

Låt oss trots dessa risker göra ett försök att uppleva de nordvärmländska skogsfinnarnas öden och äventyr i gamla Dalby socken. Starta i nuet och försiktigt söka oss allt längre bakåt i tiden. Först må vi dock klara av ett begrepp som gärna ges varierande innebörd.

 

Det besvärliga ordet

Kultur är ett mångtydigt och därigenom misskrediterat ord. Största snedtändningen torde vara att se kultur som någonting fint att snobba med, någonting reserverat för en begränsad exklusiv grupp människor. Ordet blir därigenom något lite främmande och därmed skrämmande för många.

Kultur är dock lika med odling och odling är inte bara att skörda rovor och säd. Vi odlar också intressen, relationer, traditioner och anlag till exempel. När vi talar om skogsfinnarnas kultur innefattar det deras odling av - deras sätt att bruka och utveckla - sitt landskap, sin kunskap, sina redskap av alla slag samt sin livsform och livshållning, det vill säga de tankar och åsikter, traditioner, värderingar och oskrivna regler som de hade gemensamt.

Kultur står dessutom för människors längtan och glädje att visa upp eller titta på det hon odlar i de sköna konsternas spegel. Att själv skildra eller uppleva att andra skildrat någonting av människornas omfattande odling i ord eller bild, i rörelse eller ton har sannolikt alltid fängslat människor. När de lärde tror att spanska grottåldersfolkets vackra djurmålningar på sina bergväggar eller vårt stenåldersfolks hällristningar var böner till gudarna om jaktlycka eller livsframgång och ingenting annat, fråntar de våra föregångare rätten att glädjas åt att skapa för skapandets egen skull. Att det de åstadkom skulle bestå genom årtusenden tänkte de sannolikt inte på.

I varje fall gjorde inte skogsfinnarna det tyvärr, från dem finns knappast någonting kvar. Vi vet sålunda besvärande lite om deras sagor och visor, deras danser och utsmyckningar. Man skall för den skull inte frånta dem förmågan och viljan att blicka i de sköna konsternas spegel. Åtskilligt av det som forskare redovisat som deras tro på gudar, oknytt och annan mystik och magi kan mycket väl vara sådant som de diktat samman för att roa och glädja varandra, även om deras ättlingar och senare tiders upptecknare tolkat allt på fullt allvar.

Däremot finns det åtskilligt skrivet om hur finnskogens folk i det längsta brukade marken (odlade sitt landskap) på ett annorlunda sätt, hade sina egenartade verktyg, redskap och byggnader, utvecklade en egen kunskap om människans tillvaro och verkligen levde ett vardagsliv (hade en livsform) som var annorlunda livet i svenskbygden. De hade sin egen kultur i ordets fulla mening.

*

OMKRING

Savolaxarna slog sig ner på båda sidor om riksgränsen mot Norge. Den värmländska finnskogen omfattade söderifrån Gräsmarks, Lekvattnets, Östmarks, delar av Fryksändes, Vitsands, Nyskoga, Södra Finnskoga och Norra Finnskoga socknar. Gräsmark ingår numera i Sunne kommun, de övriga i Torsby kommun. De två nordligaste socknarna bröts under artonhundratalet ut ur Dalby socken. Det är dessa två Finnskogasocknar som denna skrift i första hand handlar om.

Finnbosättningar förekom även i västra Värmland bort mot Arvikatrakten men begreppet finnskog förknippas vanligen med landskapets norra och nordvästra del. 

Upp

 

FÖRSVENSKNINGEN

Värmlands finnskogar i gamla Dalby socken är idag en glesbygd av ganska typisk norrlandsmodell. Bondekulturen har stilla och tyst lagt sig att dö, inte bara på skogen utan även i älvdalens svenskbygd. Norra Värmland var visserligen aldrig en helgjuten lantbruksbygd. Det satte klimatet hinder i vägen för. Men svedjerågen gav somliga år imponerande skördar under skogsfinnarnas första tid om inte frosten slog till för tidigt. Den var då en handelsvara vid marknader i Fryksdalen och Dalarna. Storsvedjebruket var emellertid inte lantbruk i vanlig mening utan kvarlevor av ett säreget skogsutnyttjande nomadliv. Boskapsskötseln var däremot betydelsefull och mer än en bisyssla liksom fisket och jakten. Och småningom skogsbruket.

Numera är boskapen borta och jakten och fisket mest fritidsnöjen, låt vara omfattande sådana. Det som håller finnskogen vid liv på sparlåga är skogsbruket. Finnarnas gamla gårdar och byar ligger till stor del öde, många av torpställena är till och med svåra att återfinna trots gamla kartor till hjälp. Skogen har tagit tillbaka den mark som människor slitit sina ryggar till krum för att kultivera. Värmlandsfinnarna har som folk försvunnit även om det under nittonhundratalets slutskede uppstått en mäktig rörelse för att rädda och återuppliva lite av den kultur som en gång fanns. Bygdegårdar och minnesföreningar har sett dagens ljus. Kurser och studiecirklar samlar nordvärmlands människor, oavsett etnisk bakgrund, kring diskussioner om finnkulturen. Men under den tid, försvenskningens tid, då kulturen ifråga utsattes för förintelse kom skogsfinnarna själva att gärna delta i utplåningen. Man förträngde sitt ursprung, kom att skämmas över det och förneka det. Ett enda försök kan hungerskogens historia visa upp, då värmlandsfinnarna försökte slåss för sin särart. Det var år 1821.

Idag är bebyggelsen till större delen samlad nere i den djupa, smala Klarälvdalen upp till Sysslebäck. Det är den gamla svenskbygden, befolkad redan i medeltid. Här ligger Dalby kyrka i Långav mitt emellan de två små samhällena Likenäs och Sysslebäck. Norrut utmed riksvägen mot Norge ligger Höljes med Norra Finnskoga kyrka och västerut går en annan väg mot Norge ungefär där en gammal handelsväg från Dalarna till grannlandet har gått. Utmed den ligger Bograngen med Södra Finnskoga kyrka. Därifrån utgår finnskogsvägen söderut mot Torsby i norra Fryksdalen. Vägen passerar förbi ett litet samhälle, Bjurberget, med ännu en väg mot grannlandet. Här och där i bygden ligger enstaka ännu bebodda gårdar och hus. Men resten är skog och åter skog. Med det moderna skogsbrukets väldiga kalhyggen förstås.

Långsträckta, mäktiga skogsåsar avlöser varandra, avbrutna endast av stora sjöar som människan skapat för att ge strömmande vatten åt tre större kraftverk. Tvärs igenom bygden fån norr till söder skär dessutom dalens älv, ner till Sysslebäck forsande vild, därefter sävligt ormande fram i ett välkänt meanderlopp. Ett par moderna vintersportanläggningar har sett dagens ljus på Långberget och på Branäsberget, det senare med en härlig fallhöjd ner till älvdalens bottenängar. Vid mitten av nittonhundratalet blev gamla Dalby socken den sammanslagna kommunen Finnskoga-Dalby men tillhör numera storkommunen Torsby. De gamla finnsocknarna Lekvattnet, Nyskoga, Vitsand och Östmark hör också dit. Men vi ska företrädesvis stanna i gamla Dalby socken, varur de två Finnskogsförsamlingarna skapades.

Dessa två församlingar är alltså numera typisk glesbygd, utsatta för en kraftig avfolkning under nittonhundratalets senare del:

 

  1879

  1900

  1947

 1989

 Norra Finnskoga

 1.539

 1.585

 1.520

  635

 Södra Finnskoga

 1.861

 1.611

 1.512

  598

*

Det var alltså på förvintern år 1821 som finnskogsfolket - på båda sidor om gränsen - gjorde sitt enda försök att hävda sin särart. En student från det ryska storfurstendömet Finland hade som åtskilliga andra finnar sökt sig över till Sverige för att studera vid universitet. I Uppsala fick han höra talas om att det levde finnar sedan hundratals år i Dalarna och Värmland. Hans nyfikenhet var väckt och andra halvåret 1821 vandrade han genom värmländska finnbygder, utrustad med en hemkomponerad grann uniform som i skogarna gav honom ryktet att vara prins eller i varje fall greve. Hans namn var Carl Axel Gottlund. Skogsfinnarna föll för den ståtlige ynglingen som dessutom talade deras eget språk och hade med sig lite finsk litteratur. Inte minst flickorna blev förtjusta, visade det sig när hela hans dagbok från vandringarna äntligen översattes i slutet av nittonhundraåttiotalet. Den första översättningen kom redan 1931 och 1932 som värmlandsmuseets årsböcker "Värmland förr och nu". Men de var i trettiotalisk prydhet hårt censurerade. Bortsett från de ättlingar som han till äventyrs lämnade efter sig, samlade han folket på skogen till aktion. Ett eget finskt län (eller i varje fall härad) ville de ha. Karta med utprickad storkyrkoplats täckte både svenska och norska finnskogen. Finskan skulle vara det officiella språket. Med dessa krav tågade en delegation till Stockholm och åstadkom äntligen kunskap hos en bredare svensk allmänhet om den finska enklaven runt värmlandsgränsen mot Norge. Men av kravet på respekt för områdets säregna kultur blev det intet. Tvärtom fick statens maktapparat uppgiften att, så gott det lät sig göra, försvenska landskapets norra del.

Kyrkor fick de på finnskogen, men de blev svenska med svensk präst. Den förste var kapellpredikanten Emanuel Branzell. Han blev legendarisk och kopplades småningom samman med Selma Lagerlöfs Gösta Berling. Båda blev försupna präster och lämnade sina tjänster. Numera vet man visserligen genom en marginalanteckning av författarinnans egen hand att förebilden var prästen Edvard Emil Ekström från Kil, men ryktet om Branzell lever kvar. Att han gjorde beundransvärd insats mot svälten och nöden i sina två kapellförsamlingar har däremot eftervärlden glömt. Nöden gjorde förresten att kyrkbyggena tog sin tid. Karl XIV Johans beslut kom år 1826, invigningen först år 1865. Ändå var det bara två enkla träkyrkor.

Man satsade också på statliga vägbyggen som en sorts AK-arbeten långt före arbetslöshetskommissionens tid. Tanken var inte bara att ge försörjning åt en del vägarbetande skogsfinnar utan naturligtvis också att bryta skogarnas isolering. Väg blev dragen mellan Norra och Södra Finnskoga kyrkor och från den senare bröts finnskogsvägen söderut ner mot Fryksdalen. Sedermera förbättrades också handelsvägen till Norge från älvdalen förbi Bograngen och Djäkneliden, där Södra Finnskoga kyrka ligger, och över gränsen vid Medskogen. I början av nittonhundratalet fick vägen rentav en överfart över älven vid Klarabro, den första bron över Klarälven norr om Karlstad.

Vidare ritades nya kartor över Värmlands nordliga skogsbygd där mycken möda offrades på att ge gårdar och byar, sjöar och bäckar och berg svenska namn.

Att försvenskningen blev så "lyckosam" berodde emellertid på skogsfinnarnas egen inställning. De fordrade inte - efter det misslyckade försöket under Gottlunds ledning - någon aktning för sin kultur. Tvärtom blev de mer eller mindre medlöpare till försvenskningen. Inte ens sådant som sånger och sagor, musik och traditioner höll de fast vid (annat än som kuriosa hos enstaka gamlingar). En gång hade dock deras skogar genljudit av vallhornens ekande toner, som mötte Gottlund, eller kvinnors vackra vallvisor, som en herre vid namn Olavus Linderholm lyssnat till och berättat om år 1788. Enstaka spår av deras runodikter och Kalavala-besläktade sagor har upptecknats på flera håll. Men av allt detta finns ingenting levande kvar hos skogsfinnarnas ättlingar. Finnharpan, som svenskbygdens invånare kallade deras kantele, försvann då fiolen hittade vägen upp till finnarnas spelemän, vars namnkunnigaste namn är Lomjansgutten. Han dog som sjuk och fattig sextioåring år 1875. Gunnar Turesson har i "Värmlandsfinnar" (Kulturfonden för Sverige och Finland 1986) berättat om hans varierande liv med studier för Ole Bull i Kristiania (Oslo), firade konserter på värmländska herrgårdar och armod bland vinterarbetande nordvärmlänningar uppe i Norrlands skogar. Thuresson lyckades teckna upp och rädda en del av lomjansguttens musik men för den förutvarande skogsfinnbygden är den numera okänd. Lomjansgutten var från Gunnarskog i västra Värmland. Uppifrån Dalbyskogarnas finnmarker finns bara ett fåtal spelemansnamn bevarade. Ett är Spel-Jon. Han var född år 1846 och levde större delen av sitt liv på den väglösa gården Länserud invid norska gränsen. Gunnar Jonsson berättar att Spel-Jon var vida känd och spelade sina och andras låtar på Skansen några somrar. Men purfinne var han inte. Däremot kom, enligt Gunnar Jonsson, under nittonhundratalet dragspelet att hanteras med skicklighet av finnättade spelemän från Klaråsen, Bograngen och Galåsen uppe på Finnskogen. ("Värmländsk kultur" 1989:3) - Men det var knappast sina förfäders musik de spelade.

I sent nittonhundratal ser man hur invandrare till vårt land kämpar för att behålla lite av sin egen kulturs särart trots att de inte samlats i enklaver utan blivit spridda ut över kommuner och län. Hos skogsfinnarna hittar vi däremot ingenting motsvarande förrän i denna vår tid, då deras kultur sedan länge är död. Denna brist på respekt för egen bakgrund kan te sig märklig men har sin naturliga förklaring: När en kultur vissnar bort är det normalt inte tillbakablickar som lockar. Enligt historien möter vi i en sådan tid antingen en - ofta dominerande - osund drift av själviskhet, av etikförfall och moralupplösning, eller skymten av en spontan vardagens humanism.

Ett par garvade skogsarbetarkämpar i Södra Finnskoga gav på nittonhundrasextiotalet exempel på det senare då de med ett generat leende berättade hur de cirkelstuderat Antiken när seklet var ungt. På häpen fråga varför i all världen de gjort detta kom svaret: "Vi var tvungna bli mer jämspelta med dem vi hade att förhandla med." Frågarens häpnad kvarstod om ock färgad av respekt.

Sanningen var alltså den att skogsfinnars tillvaro under artonhundratalet inte var mycket att yvas över utan för flertalet så eländig att en förändring, hur den än tedde sig, verkade lockande.

År 1898 skrev Väinö Wallin i sin lilla bok på finska om "Skogsfinnarna i Sverige" att Gottlunds drömmar om en bevarad finsk nationalitet i norra Värmland och angränsande norska nejder offrades av skogsfinnarna som nödvändig betalning för bättre materiella levnadsförhållanden. Han låter en av finnbygdens svenska präster säga:

"Så lever detta ovanliga folk som främlingar i eget land, som en särskild nation, utan att ens efter århundradens gång kunna smälta samman med Sveriges folk. Men såsom de ljusa svenskstugorna ständigt har trängt bort finnpörtarna, så kommer ljus och kunskap att vinna alltmera terräng bland detta folk, och trolldomstro och mörker försvinna. Och så, som vår tid ivrigare än någonsin förr omformar och utjämnar allt, kan man förutsäga, att i en ganska nära framtid finns bara avtynade rester kvar av Värmlands finnar."

Uttalandet daterar han till 1886 men tillägger att även svenskbygden erkänner att "det odlingsarbete, som finnarna utfört i Sveriges vildmarker, är ett vackert blad ur Finlands folks historia".

Om denne Wallins bok har Väinö Salminen berättat i boken "Tre resor i Värmlands finnbygd" (Värmlands museums småskrift nr 10, Karlstad 1971).

*

OMKRING

Milen i Tio- och Tolvmilaskogarna var gamla svenska skogsmil, vilket motsvarade ungefär fem kilometer. Bland skogsfinnarna talade man även om "näverskomil", det vill säga ungefär den skogssträcka som ett par näverskor höll.

Så sent som år 1974 redovisade en arbetsgrupp "Jordbruk i Norra Värmland", initierad av länsstyrelsen, en positiv syn på lönsamt jordbruk ända uppe i Finnskoga-Dalby. Man ansåg det realistiskt att tänka sig en högre avkastning från åkerjorden och ökad mjölkproduktion i området. För den nordligaste delen, övre Klarälvsdalen , talades med viss försiktighet om bär och potatisodling samt alternativ köksväxtodling. Om moränmarkerna, finnskogen, sägs inte mycket men fårskötsel borde ha goda förutsättningar i hela Nordvärmland. Några decennier senare kan man konstatera att utvecklingen ingalunda gått i arbetsgruppens riktning i FinnskogaDalby.

Skogsarbetaren Olov Olovsson i Östmark hade värmlandsfinska som sitt andra modersmål och bar på ett hembygdshistoriskt intresse långt före sin omgivning. Genom en finsk forskares besök år 1925 fick Olovsson vetskap om Carl Axel Gottlunds dagboksblad som låg i ett arkiv i Helsingfors. Efter åtskilliga fåfänga försök att få lite respengar lyckades Olovsson få Fryksändeprosten intresserad. Men villkoret var att prosten skulle få censurera manuskriptet innan det gick till tryckning. Gottlunds anteckningar var omväxlande på svenska och finska. Vissa delar var rentav på chiffer (som visade sig vara Gottlunds kärlekshistorier). På två månader i Helsingfors klarade Olovsson av översättning och dechiffrering. Men först år 1932 kom anteckningarna från Gottlunds resa i Värmlands finnbygder ut som bilaga till Värmlands museums årsbok "Värmland förr och nu". Gottlunds nio-tio dygn på Dalby finnskog återges på sidorna 326-377. Om Olovssons insats berättar K J Olsson i "Finnkultur" 1989:4

En blandning av förvisso äkta social upprördhet och nymornad finsk nationalkänsla, av äventyrslusta och ungdomlig kättja var sannolikt det som drev honom men också vaga drömmar om en egen framtida roll, måhända som fogde rentav, i ett nytt finskspråkigt län. ”Finnskogens egen apostel” kom han sedemera att kallas och stenar restes över hans minne. Sannolikt var han dock mer en fredlig revolutionär än en apostel eller kanske finnskogens Casanova, som finnättlingen Karl Hansson i vår egen tid sagt, än en apostel. I varje fall tycks Gottlund inte ha varit värst populär bland präster och kronobetjäning av hans egen dagbok att döma.

Den lyckade slutjakten på Gösta Berling har kyrkoherden i Kil Frej Alsterlind berättat om i Karlstads läroverks kamratförenings "Fårbenet" 1986:38

Försvenskningen gick avsevärt fortare i Norra Finnskoga än i Södra. Den förstnämnda bygden hade från början blandad befolkning med svenskbyarna Kärrbackstrand, Båstad och Höljes utmed älven. Gottlund fann till sin förtrytelse redan år 1821 en hel del ungdomar där längst uppe i norr som inte alls kunde tala finska. I Södra Finnskoga mötte han däremot många som inte förstod svenska.

Spel-Jon från Länserud hade en bror Håkon som också var speleman, likaså de två bröderna Einar och Julius Juberget från byn med samma namn. Dessa spelade tillsammans med en norrman på alla fester och danser i kyrkbyn Bograngen, berättar Gunnar Turesson i del tre av hans "Värmländska kulturtraditioner" (Tiden 1968), där många seder och sägner från finnarnas leverne återfinns. Alla låtar av spelemännen från Juberget och Länserud blev brända några år efter deras bortgång. Intet av deras musik spelas idag även om en och annan låt kunnat upptecknas ur andra spelemäns minnen.

En verkligen läsvärd skildring från artonhundrafemtio- och sextiotalen ger Rudolf Otterborg i sina "Barndomsminnen från Letafors bruk" (i Wermlandica 1989). Fadern var brukets siste patron. Otterberg berättar om bruket, dess smeder och torpare, varav flertalet var skogsfinnar. Deras arrende bestod av kolning och körslor. Brukstorparna fick inte svedja, vill Otterberg minnas, men de självägande skogsfinnarna gjorde det. Om somrarna "steg det upp rök från skogen på alla håll". Otterberg påpekar vidare -  vad som sedan också har nämnts av andra - att skogen på sikt mått väl av svedjandet och där växer bättre än annorstädes. Otterberg skrev sina minnen som sjuttioåring år 1919 men de publicerades först efter ytterligare sjuttio år.

Upp

 

HUNGRARNA

I slutet av maj 1831 sände Karlstadsbiskopen Johan Jakob Hedrén sin yngre bror, vicepastorn Noak, till stiftets finnförsamlingar i norr med uppgiften att "på lämpligaste sätt" fördela till de mest nödlidande 50 riksdaler banco i varje församling. Noak Hedrén tog sig med skjutskarl, häst och kärra norrut från Fryksände. Ofta var vägen så dålig och hästen så orkeslös att han långa sträckor fick vandra vid sidan om kärran. Via Lekvattnet, Östmark och Vitsand kom han in på Södra Finnskogas marker.

Här mötte han finnen Johan Mattson på väg till kvarnen med en åttondels tunna bark. Normalt blandade man barkdegen med malen halm men detta särskilt tunga nödår var även halmen slut. Till och med takhalmen hade man plockat ner och förvandlat till bröd. Vid Bjurberget fick han smaka på bröd av islandslav. Den urlakades, torkades och maldes till något som Hedrén liknar vid hackat gräs, innan den bakades. "Detta bröd äts ej av svinkreaturen", noterar Hedrén helt kort.

Han bjuds på "mjölkblanda" medan han får höra om den nyss döde Hans Olsson i Röjden. "Karlen var ute och taga bark. Utpinad av hunger, den allmänna kryddan i hela orten, bar han på hemvägen sin skörd och låg död nära sitt hem av hunger bredvid de opreparerade födesmedlen."

Hade Hedrén hört sig för ordentligt skulle listan på nödbröd blivit avsevärt längre. Det rena barkbrödet, bakat av mjöl som malts av tallbark, ansågs faktiskt vara sämst. Vid sidan av halmens hackbröd och islandslavsbrödet prövade man att använda mjöl av sälglöv och ljung, av agnar och ben. Men vintertid var det bara tallbarken man kom åt. Kindsjöns gästgivargård var däremot välmående, nästan förmögen, fann Hedrén. Men även där bakades detta år brödet av bark. Även gårdar i Bograngen, Djäkneliden och Skråckarberget är välmående, får Hedrén veta, men de är enstaka ljuspunkter i ett annars kompakt mörker av armod.

På vägen upp genom Klarälvdalen till Norra Finnskoga kyrkplats i gamla svenskbyn Höljes hör han berättas hur man långt bort till "de östra sjöarna" dragit på flerdagars fiske av laxöring, gädda och abborre som saltades ner för årslång förvaring. Hos Jon Hallvardsson i Höljes, ett "alldeles surprenant snyggt och ovanligt ordentligt ställe", får Hedrén förvisso äta sig mätt med välkomstmat i form av ostkaka, ett gott smör och filbunke. Som aftonmål bjöds han rimsaltad gädda, potatis och smörgås. På morgonen får han före avfärden gott kaffe ur "postelinscaffekanna" med både vitt socker och "brösocker i bitar". På bordet finns dessutom laxöring, harr, oskalad god potatis, kaka, filbunke, smör och någorlunda gott tjockt rågbröd.

Det fanns oaser mitt i svälten. Annars var nöden särdeles stor denna vår efter extrem missväxt året innan, då tjälen sades aldrig ha gått ur marken i hungrarnas skog. Likartade missväxtår hade man haft även 1826 och 1812 och enligt de gamle än värre 1773 eller 1774, man mindes inte längre så noga.

I Älvdals härads dombok från år 1785 intygar nämndemännen "det svaga tillstånd" skogsfinnarna befann sig i därför att deras gröda frusit bort förlidet år. De hade ej heller råd att köpa vare sig utsäde eller brödsäd eftersom deras sedvanliga men olagliga timmerhandel med norrmännen effektivt stoppats.

Landshövdingen Mörner hade år 1762 rapporterat om finnbygden: "Hela thenna orten är åhrligen i fara at om hösten förlora sin åhrswäxt genom nattfråster, innan det hunnit till mognad, hvilken olycka mäst hvarje åhr övergår åtminstone någon del af finnemarken."

Ny svår missväxt med efterföljande nödår skulle komma år 1850. Men hushållningssällskapet kunde år 1847 meddela att två finnar i Skråckarberget utvidgat sina myrodlingar och på två år klarat den egna spannmålsförsörjningen och till och med kunnat sälja ett litet överskott. Ännu en ljusglimt, men dessa skråckarbergsbönders slit verkade inte locka till alltför stor efterföljd. Längre söderut ner mot Fryksdalen kom däremot en omfattande myrutdikning till stånd. Man fick statligt bidrag till sådant arbete.

Sammanställer man olika källors notiser och anteckningar får man en otäck lista av nödår. Somliga uppgifter bygger på uppteckningar av vad skogsfinnar trott sig minnas eller hört berättats, så årtalens exakthet kan naturligtvis vara tveksam. Andra uppgifter framgår av Starbäcks-Bäckströms svenska historia i tio band från 1880-talet. Vidare kan ett nödår vara noterat för en by eller trakt utan att därför nödvändigtvis gälla hela Finnskogen, som Mörner påpekat redan år 1762. Likväl blir listan skrämmande och illustrerar det befogade i att tala om ständigt återkommande hungrar.

På gamla Dalby sockenskogar slår sig den förste finnen ner i Skallbäcken år 1647. Därefter hittar man följande år med mer eller mindre omfattande missväxt, nästan alltid på grund av frost: 1697-1699, 1733 (torka), 1754-1755, 1759, 1763-1765 (klen skörd), 1771-1772, 1784,1812, 1821, 1826, 1830, 1850, 1856 och 1860.

Ännu på mitten av nittonhundrasextiotalet kunde ett matkinkande barn i Södra Finnskoga få höra: "Ät upp maten för det kan bli som sextiosju!" Nödåren fortsatte sålunda även efter 1860. Församlingens kyrkoherde har berättat hur han ända fram i sent nittonhundratal la märke till att församlingens åttioåringar, som traditionellt uppvaktades av kyrkorådet, var genomgående födda på vårkanten. Det kan ha berott på att karlarna arbetade i skogarna norröver vintertid men också på att barn, födda under höst och vinter, inte överlevde.

En granskning av församlingens dödsbok visar hur antalet döda varierar starkt från år till år både under artonhundratrettiotalet och -sextiotalet men stabiliserades vid seklets slut. I allmänhet stod barn under femton år för hälften av dödsfallen och småbarnsdödligheten var hög. Denna tendens viker först under artonhundratalets senaste år. Att just år 1867 skulle varit ett svårår ger emellertid inte kyrkoböckerna stöd för.


Dödsorsaken skulle normalt antecknas i kyrkans liggare. I Södra Finnskoga slarvades stundom med detta, så dödstoppåren ger föga upplysning om vad som förde människorna till livets slut. Man finner visserligen anteckningar som "ihjälfrusen" och "köld" men de flesta har dött av olika sorters "sot", halsåkommor eller förkylning. Ett år dog fem nittioåringar i difteri och en nittiofemåring i kikhosta! Kolerans härjningar i vårt land under 1830, 1850 och 1870-talen tycks däremot inte ha letat sig upp till finnskogen. - Det bör dock sägas att prästerna inte var några medicinare och deras diagnosförmåga föga stor. Därför är den vanliga dödsorsaken "okänd" förståelig.

Det var dock inte enbart klimatet som skapade nöd i hungrarnas skog. Förfäderna tycks ha klarat sig bättre i samma marker - men de hade fortfarande utrymme för mycket av sin säregna odlingskultur, som sedan mitten av sjuttonhundratalet blivit alltmer kringgärdad. Vidare hade skogen blivit kolossalt överbefolkad. Vandringstiden var över, de tidigare nödvändiga dreftefinnarna, strykfinnarna eller lösfinnarna måste bli bofasta torpare - i nejder som egentligen inte dög till jordbruk. Dessutom var finnarna av tradition ett barnrikt släkte. Hedréns skjutskarl på vägen till Kindsjön skröt över sin "goffar" som hade haft 24 barn medan hans far bara haft 14. Redan år 1500 hade Peder Månsson konstaterat att "fruktsammast är Sveriges finnar, ty ganska många barn föder var kvinna". Till detta kom att Finnskogarna inte erbjöd värst mycket arbetsmöjligheter utöver det egna omöjliga jordbruket. Det som bjöds var de arrangerade vägarbetena och det lilla järnbruket i Letafors, där Selma Lagerlöf lät majorskan på Ekeby vara barnfödd (även om hon sett lite fel på kartan och lagt bruket nere vid Klarälven istället för uppe i skogen vid Lettälven).

Eländet lindrades under artonhundratalets senare del trots att Letafors lades ner. Finnar sökte sig äntligen arbete utanför sina skogar, det moderna skogsbruket kom igång och många sökte sin lycka i nordliga Amerika. Var tionde människa i Södra Finnskoga och nästan var trettonde i Norra Finnskoga gav sig iväg.

     1640  1805  1880  1900
 Befolkning i gamla
 Dalby socken
 (inklusive Norra och
 Södra Finnskoga) 
 ca 600 2.573 7.021 6.620

 Emigration till Amerika        1866 - 1913
              2.010

 

De hungrande

Försörjningen på Finnskogen var mestadels usel, måhända mer än usel under artonhundratalets förra del. Människorna bedömdes naturligtvis därefter. Den första finnskogsprästen Branzell rapporterade under sin tjänstetid (1830-1836) att "finnen anses och talas om i allmänhet med förakt af Svensken och likasom det ej vore någon synd att bedraga honom". Noak Hedrén hade svårt att förstå sig på det säregna folk han mött. Sammanfattningen formade han så här: "Det är med finnarna och med Elfdalingarna som med tiggaren när han får ost. Mjölet överflödar de straffbart i den tjocka näfgröten. Och äter allmänneligen dubbelt mot det övrige Vermeland - och visst fyra- eller sex-dubbelt mot vad de åtminstone i nöden kunde behöva. Men under allt, icke blott med tålamod utan med verklig förnöjsamhet, kan de ock, när så påfordras, svälta lika många gånger mer än andra."

"De fattiga i nordligaste värmlandssocknarna försörjer sig genom tiggeri", skrev den berömde Anders Fryxell i Sunne år 1837. "När korn- och potatisskörden frampå vintern var förtärd, gav sig kvinnor och barn ut på tiggarvandringen till sydligare socknar. Det hände att Sunne under loppet av en vecka hade besök av 70 till 100 tiggare." Selma Lagerlöf mindes med mer än en rysning sin barndoms finska tiggarkärring, och så sent som år 1964 tyckte Gunnar Lindberg synd om Emanuel Branzell för "det mörker av okunnighet, fattigdom och hedendom" han mötte i sina två församlingar.

Potatisen, som Fryxell nämner, var en välsignad räddning för många på skogen. År 1785 är den närmast obekant, tjugo år efteråt allmän hos finnarna. Den växte bättre på den sandiga moränjorden än nere i dalens leror.

Noak Hedrén stötte föresten samman med Branzell i Lillbergsgårdens prästboställe (i nuvarande Sysslebäck). Sockenkyrkan låg då i närheten men flyttades sedermera ner till Långav, då älven höll på att äta upp den sandbrink, där gamla kyrkan stod.

Branzell var ute i samma ärende som Hedrén. Prästen delade ut korn som köpts i Karlstad, där man samlat in medel vid "consert, spectakel och bal m.m." Strax efter dem for dessutom en greve Gyllenstolpe. Han var drottningens kammarherre och var på väg med 1000 rdr B:co som drottningen skänkt till de nödlidande i Värmlands norra finnskogar. Stöd kom sålunda från givare långt utanför det egna länet.

Vid Branzells sida i kampen mot hunger och svältdöd kom "Stormamsella" att stå. Hon hette Maria Frychius och var dotter till den förste finnprästen i Östmark. Över femtio år gammal vandrade hon med näverkont på ryggen och kritpipa i mungipan ända till kungs i Stockholm för att skaffa hjälp åt sina svältande landsmän, berättar Helge Kjellin (i "Värmeland i sitt ämne och upodling", Värmland förr och nu 1939-1940). En annan källa påstod dock att hon red. Hon lyckades och fick till och med kungamedalj vad det led, inte bara för nödårsinsatsen utan även för hennes mångåriga arbete som fältskär och postiljon, barnmorska och skolmästare, jordbrukare och kommunalpolitiker i sin hembygd, där hon skötte hela socknens affärer. Hennes små handskrivna borgenslappar godtogs som mynt vid järnbruken och ända nere i Karlstad. Hon påminner åtskilligt om Selma Lagerlöfs majorska på Ekeby.

Efter missväxten år 1850 gav en stor riksinsamling hela
836 000 rdr silvermynt som bland annat användes till nyodlingar i Fryksdalsbygden. Vid en musiksoaré‚ år 1838 bidrog historieprofessorn, skalden och värmlänningen i Uppsala Erik Gustav Geijer med ett poem:

Och högt upp där bor i den vilda skog
ett hårt, nära halvvilt släkte,
som knappast väl ännu vände en plog
eller lian mot skörden sträckte.

Deras sådd är att sätta skogen i brand,
och vad det inbärgar av svedda land
blir snart förtärt, som det vunnits.

Är nöd längre ner i odlarens tjäll
den grymmare härjar i skogen;
med hungerns blick från de ödsliga fjäll
den följer med vandraren trogen.

Du, rikare lottad, hans räddare bliv!
Fritt tadla hans seder, men frälsa hans liv!
Man först måste leva att bättras.

Som i så många andra fall blev brännvinet fattigdomens och svältens bedövning och tröst. Det söps alltså präktigt när skogsfinnar möttes. Att den ambitiöse prästen Branzell till slut fastnade i alkoholism är kanske inte märkligt. Han kan ha velat komma sina församlingsbor nära, bli accepterad av dem - och tog förmodligen seden dit han kom lite för obetänksamt och oförberett. Han är i så fall ingalunda den förste som så gjort.

Gustav Fröding är inte dålig i sin skildring av dunderprästen Bodenius' församlingsbor. Bodenius är - småningom försupen - finnskogspräst, alltså ännu en kopia till Emanuel Branzell. I sin krafts dagar skrämde Bodenius vettet ur folk. "Sômma ble som stôlli tå skräck för hällvit, di kröp ihop som sparkade hunner, å di are ble åg ifra vete, men dä va tå ilskenhet imot prästen som vell gör dôm te tam husdjur i ställ för di villdjur di va." "Han predickt å rest ikring å slogs mä finnan för ti få dôm te bli folk."

I slutet av artonhundratalet, när värsta nöden vikt undan, blir beskrivningarna dock mer nyanserade. Den seriöse forskaren Albrekt Segerstedt skriver år 1893:

"Finnarne skilja sig både till karaktär och lefnadssätt från landskapets andra inbyggare. Ännu bor finnen gärna i rökstuga, vars eldstad saknar skorsten. Han använder också en del för honom egendomliga maträtter. Är ingen brådska för handen, vill han helst sova och äta, men, när det gäller, kan han även lida brist och dock arbeta mer än någon annan. Till lynnet är han mycket trög men kan dock bliva häftig och våldsam. Han är den bäste vän men farligaste fiende, säger ordspråket."

*

Nästan ett sekels baktaleri satte sina spår hos finnarna själva. Forskaren K B Wiklund noterade år 1900 att "de såg på sin finska härstamning som ett underklassmärke, som man inte var angelägen att behålla".

Fattigdomens säregna kultur ter sig utifrån grå och trist, var man än möter den. Inte sällan är den förenad med för den utomstående diskutabel etik och moral. De som tillhör en fattigdomskultur verkar vanligen vara passiva och resignerande inför sin situation - eller också rakt motsatt samlade för revolt och erövningslusta mot den mer lyckligt lottade omgivningen. Skam över egen tillvaro, som hos skogsfinnarna, är däremot mera sällsynt. Den finner man främst hos en fattigdom som bakom sig har en historia med ljusare dagar. Detta gäller verkligen livet i hungrarnas skog, där tidigare nästan ett välstånd rått.

En antydan till revoltlängtan kan man emellertid finna även hos skogsfinnarna. Under artonhundratalet växte en flora av sägner och myter och skrönor fram, där skogsfinnen kunde höra hur hans förfäder kämpat tappert mot svenskarna som ville driva bort de främmande invandrarna i deras skogar. Berättelserna handlade om förföljelse och hämnd, om falskhet och mod. De hördes med viss förtjusning både av skogens och dalens folk och fick sitt verkliga uppsving runt sekelskiftet till nittonhundratalet av Gustaf Schröders många romaner från skogens och de små järnbrukens Värmland.

Så sent som år 1946 kunde Lars Madsén skriva att man "for hårt fram med finnarna. Man gjorde upp sitt gamla groll från jaktstig och slåtteräng med lodbössa och yxa, långa tider sov man med vapnen laddade och mötte varann vid svedjorna med stora uppbåd av folk. Det finns gott om protokoll över knivhugg, rån och bösskott och gott om domar liv för liv."

Det skulle bli Richard Brobergs stora verk att verkligen rota i gamla protokoll och småningom visa hur hela denna samling historier var just historier men inte historia. Även om de gärna hade en ursprunglig kärna av sanning.

*

Noak Hedréns "Berättelse och redogörelse av min resa till norra Finnskogarna i Wermeland i slut af maji 1831" är utgiven i Karlstad 1924 (NWT:s AB). Han ger där för varje socken en redovisning av fattigvårdens organisation (rotehjon, fattigkassa, sockenmagasin) men också antal gårdar och torp. Dessutom fick varje sockenpräst uppgiften att sända en förteckning över alla tiggare och deras barn till Karlstad. De senare finns emellertid inte redovisade. När han kommer till Södra Finnskoga kan han snabbt konstatera att fattigvården sköts av prästen ensam. Den allmänna fattigdomen ger endast ett ringa antal som kan försörja sig själva. Rotehjon, fattigkassa och sockenmagasin finns naturligtvis inte, utan den fattigvård som är möjlig måste bestå av främmande allmosor. "Om ock Finnarna kunna med tiden, som vederbör, omskapas; så synes dock svårt att de i det goda året kunna gömma eller äga öfver af årets knappa bergning för talrika familjer att gömma till hårdår", blir hans sammanfattande kommentar.

Tillståndet i Norra Finnskoga beskriver Hedrén som "enahanda det i Södra Finnskoga". Men här finns flera svenska bönder där tillståndet är "mycket drägligare och hjelpligare" även om det just det aktuella året finns nöd.

Vi får vidare veta att i Södra Finnskoga finns sexton eller sjutton finnehemman. Tillsammans med folket på Letafors finns här 997 personer, de 130 "serskildta Finntorpen" inräknade. I Norra Finnskoga är det bara två finnehemman med 32 finntorp och sammanlagt 236 människor.

Med en ganska talande liknelse vid regnbäckar tar han avsked av finnskogen. När allt går väl flödar skogen över likt bäcken när det regnar. När det är hårdår blir det ingenting såsom regnbäcken torkar ut när det inte regnar. Hemfärden från Höljes börjar han förresten med en vådlig flottfärd nerför Clara. Värst var färden där sedermera Klarabro skulle byggas, för där blev älven "smal nästan som en Landshöfdingska och grund som en Fändrik - med botten af idel skär så att strömmen här på par hundrade alnars längd framvältade med raseri uti skummande vågor."

 

Trolldom

Gustaf Fröding låter en finsk trollkäring förvandla den barske prästen Bodenius till alkoholist. Även Selma Lagerlöfs finnkärring kan - naturligtvis - trolla. "Hagel kan hon mana fram, blixt kan hon styra. Hon kan föra hjorden vilse och sända varg på fåren. Föga gott kan hon verka, men mycket ont."

Under artonhundratalet blev de värmländska skogsfinnarnas påträngande fattigdom och deras annorlunda levnadssätt mer allmänt kända, men det som främst gav dem deras rykte var deras påstådda trollkunnighet. Detta rykte skapade - som hos Fröding och Lagerlöf - misstänksamhet och rädsla men också en säregen sorts respekt hos omgivningen. Reaktionen var dock olika. Svenskbygdens innevånare inom den gamla skogssocknen Dalby, som i helg och söcken mötte sina grannar på skogen, kände knappast rädsla men sannolikt en viss respekt, måhända också parad med misstänksamhet och förakt. De försökte i första hand dra nytta av finnars omvittnade trollkunnighet. Söderut i Värmland kom däremot rädslan i förgrunden, i synnerhet under hungerår då tiggarskarorna från finnskogen kom dragande längs vägarna.

Att försöka skildra trollkunnigheten uppe i Nordvärmlands skogar har sina svårigheter. Den upplevdes som sagt olika hos de närmaste grannarna och hos dem som bodde längre bort. Vidare måste man skilja skogsfinnars verkliga säregenheter från fördomar som allmänt möter främmande folk i kontakten med sina medmänniskor.

Skildringar av skogsfinsk trolldom är nästan uteslutande givna utifrån av iakttagare som varit fångade av västerländsk utvecklingstro och framtidsoptimism. Det egna nuläget sågs i alla stycken vara bättre än det förflutna eller andra kulturers nuläge. De har sålunda med - en självklarhet utgått - från att sådant, som avviker från deras uppfattning om människans tillvarovillkor, är tecken på efterblivenhet. Skildraren ser det som är annorlunda som primitivt, kanske rentav beklagansvärt.

Slutligen gäller det att om möjligt se hur finnen själv betraktade det samspel med magiska krafter som andra klistrade på honom. Även här får man dock besinna ett utvecklingslopp: Om andra människor envetet och ihärdigt tilldelar någon en förmåga, kommer denne mer eller mindre medvetet att småningom leva upp till förväntningarna och spela med i den utifrån givna rollen.

Bakgrunden till finnskogens mystik är förvisso svår att finna bakom alla moln av fördomar och förvanskningar.

 

Den aningslösa utvecklingsoptimismens glasögon har under nittonhundratalets senare del fått kraftiga sprickor. Västerlandets människor är inte längre helt övertygade om att deras kulturvärld är i alla avseenden bättre än gårdagens och inte självklart ännu bättre i en morgondag. De är inte heller säkra på att folken utanför deras egen kulturkrets är i allo underutvecklade. Är man på jakt efter större förståelse för finnskogarnas mystik får man se upp med skildringar där skogsfinnar sägs vara "primitiva" eller tillhöra ett "naturfolk". Medvetet eller omedvetet har då skildraren betraktat sitt studieobjekt med nedlåtenhet. Det försvårar strävan efter en inlevelse.

Ett belysande exempel är skogsfinnens ursprungliga syn på naturen och sin egen plats i den. Synen har faktiskt drag som påminner om den grekiska antikens och ligger nutida "primitiva" indianfolks nära. De såg alla människan som en del av naturen, inte som herre över den såsom den västerländska kulturen gjort - och fortfarande till stor del gör. Naturen var full av krafter men inte av människoliknande varelser. Någon motsvarighet till de gamla grekernas alla gudar eller indianernas demoner finner man knappast hos skogsfinnarna. Häxor och tomtar och troll fanns inte heller i deras värld till en början. När de småningom från de mer vidskepliga svenskarna i grannskapet plockade in sådana och andra mytiska och mystiska varelser i sin föreställningsvärld, brukar utomstående berättare konstatera att skogsfinnarna äntligen "utvecklats" mot en högre kulturnivå. Dagens syn på människan och naturen, färgad av ekosofi och humanekologi och andra moderna uttryck, ligger sannolikt purfinnens natursyn närmare än gårdagens tekniska men aningslösa herre-på-täppan-uppfattning.

"Det är mycket vanligt att ett s.k. primitivt folk av närboende folk som står på ett något högre kulturellt plan tillskrivs omfattande kunskaper i magi och läkekonst." Orden är Lars Perssons i hans skildring av livet hos indianstammar i Colombias och Venezuelas bergstrakter ("Motilonernas berg", Norstedts 1967) och han tillägger:

"Det finns därför all anledning att vara kritisk mot de många berättelser som finns om medicinmäns kunskaper och mirakelkurer." På Finnskogen talade man inte om medicinmän utan om trollgubbar och trollkärringar.

Ett annat allmänt drag är att folk runt norra halvklotet ansett att ondska och trolldom kommit från norr. Lars Persson fann den tron hos indianerna. Skogsfinnarna själva såg med ängslan på lapparna, som förr i tiden kom strövande med sina renar ända ner till norra Värmland. I finnarnas nationalepos Kalevala bor ondskan norrut i Lappland. För värmlänningen i gemen kom även skogsfinnen norrifrån. Där, i norr, rådde mörkret och snön, kylan och myggen. Däruppe i bergen bodde nog också jättar och troll och de djupa skogarna dolde allehanda oknytt.

Till detta kommer att fördomar om en folkgrupp och förvrängningar om dess leverne gått och går starkt i arv. Det man hört berättas som barn håller man segslitet fast vid som vuxen och försöker man "utforska" bakgrunden till myter man ärvt, gör man det omedvetet för att få arvets "sanning" bekräftad.

Trolldom kan vara antingen vit eller svart. Den vita är positiv. Där vill den trollkunnige stödja, bota och hjälpa antingen sig själv och de sina eller andra som bett därom. Den svarta är destruktiv; vill såra eller fördärva andra människor som trollkarlens hämnd eller som hämnd åt någon som bett trollkarlen om bistånd. Den trolldom som utövas kan riktas antingen mot människors hälsa eller mot människors arbete och försörjning. När finnen är ute efter egen välfärd samverkar ofta hans trolldom till stöd för både hans hälsa och försörjning. När det gäller trolleri med försörjningen visar det sig att vit trolldom som förbättrar somliga människors tillvaro stundom får sådan utformning att den blir svart för andra. Trollkarlen eller trollkärringen förbättrar exempelvis sin egen eller en vänligt stämd svenskbondes mjölkproduktion genom att magiskt tjuvmjölka en annan bondes djur.

Skall man försöka få grepp om skrönorna kring skogsfinnarnas trollande verksamhet blir det sålunda en fråga om en sortering av myterna i sex olika fack, där det i boxarna för trolleri med försörjningen finns en överströmsmöjlighet från de vita till den svarta. Det som ger välstånd åt den ene kan alltså ge bekymmer åt den andre.

Det var nästan uteslutande besökande människor utifrån som upptecknade minnen av finnskogarnas mystik. De svarta boxarnas innehåll kom härvid, naturligt nog, att hamna i centrum. De vita boxarnas innehåll väckte möjligen förvåning men var vanligen inte lika spektakulära som de svarta. Därför hade de senare större överlevnadskraft.

Vit trolldom om hälsan handlade naturligtvis om örtdekokter av alla de slag, oavsett om det var för eget bruk eller som hjälp åt andra. Dessutom hade de trollkunniga finnarna speciella kurer. Den där de sjuke kröp eller drogs genom en rundväxt trädstam eller under en trädrot är en av de mest omtalade. Än vanligare var måhända att försöka tala naturen tillrätta med hjälp av runor; en sorts hemliga trollformler.

Ett efterlängtat åskregn i sommartorkan ordnade man genom att naken rulla storstenar nerför en forsande bäckbotten, så det dundrade ungefär som när åskan går. En variant var att kärringen drog och gubben "plöjde" med finnplogen nere i den steniga bäckfåran. Att båda då måste vara nakna var nog en självklarhet när det gällde att samspela med den natur som man själv tillhörde. Men för en skogsströvande svensk nerifrån dalen som smygtittade ner mot mullret i bäcken måste synen ha varit märklig.

I skogsfolkets kultur ingick inte blygsel för den egna kroppen. Pojkar fick byxor först vid femton års ålder. Dessförinnan var en fladdrande skjorta deras klädsel. Och byinvånarnas ogenerade möte i bastun väckte rimligen blandade känslor hos besökande utifrån. Även den finske studenten Gottlund erkände för sig själv att det var annat än moralisk upprördhet han kände i byarnas badstugor. I hans anteckningar står på ett ställe: "Där var två flickor om 13 och 14 år, och de stod framför mig så blanka både fram och bak som det var möjligt, de sökte ej en gång med handen skyla sig. Den äldsta dottern om 21 år var dock mera försiktig, men modern däremot ej mer än barnen. Jag hade den äldsta dottern att tvätta jakthunden Saukko, för vilket hon fick 24 skilling i drickspengar. På försök bad jag de andra flickorna lysa henne med pärten, vilket de genast gjorde och satt en lång stund nakna med eldblosset i handen, varigenom jag fick ett gott tillfälle att obehindrat beskåda Adams döttrar lika naturligt som om jag själv varit i paradiset." Man kan fråga sig var omoralen låg; hos de tre systrarna eller hos betraktaren Gottlund.

"Finnarna voro, trots tal om annat, ett religiöst och i sedligt hänseende högt stående folk", skrev signaturen Fryksdalspojken (i Nya Wermlands Tidningen) år 1930. Den bortglömde Teodor Svartengren hade drygt femtio år tidigare också tagit till orda till skogsfinnarnas försvar. Han gav ut ett litet häfte, delvis på folkmål, betitlat "Nô hört fra varmlandske skogsbygda" (Bonniers 1887). Fadern hade varit kapellpredikant i Norra Finnskoga, sedan präst i Gräsmark innan han blev kyrkoherde i Brunskog. Sonen Teodor var född och uppväxt i Gräsmark. Härom berätter Inge Ragnarsson (i "Nationen och hembygden" IV, Uppsala 1945).

Skogsfinnen "är icke meddelsam, sqvallrar icke och låter andras rykte vara ifred," skrev Svartengren och skildrar hans naturlighet och totala frihet från pryderi och falsk blygsamhet, något han kallar "paradisisk enfald". Det retar honom att omgivningen tolkar detta som omoral och förfall. "De äro hedningar, desse skogsbor, om med hedningar menas enkelt folk, okunniga om ondska och svek. Eljes kunde - - - man på en hylla invid den gamla klockan i hvarje koja finna en smutsig bibel och en ännu smutsigare psalmbok. De äro smutsiga, emedan styfva arbetsnäfvar flitigt vändt bladen, ej emedan årslångt damm lägrat sig på dem."

Nakenhet var för skogsfolket alltså naturlig inte bara i badet utan i många olika kurer och magiska riter. Måhända detta bidrog till en friare syn på sex än den omgivningen hade. Under det extremt fattiga artonhundratalets tidigare del ledde detta till återkommande fördömanden utifrån om omoral och skörlevnad. Redan under värmlandsfinnarnas första tid i början av sextonhundratalet visar de gamla domböckerna att "lönskaläge", där båda är ogifta, var det vanligaste brottet bland finnarna vid sidan av brottet att strunta i kallelse till tinget.

Lika naturligt och avdramatiserat som man såg på nakenheten betraktade man döden. Den var inget skrämmande inslag i naturens gång. Olika sägner finns hur man gärna behöll den dödes kropp eller benbitar därav. Om husbondens tid varit lyckosam borde han inte helt och hållet lämna gården och ta lyckan med sig. Om Håkan i socknens norra del och Näsgubben i den södra berättas att de enligt uttalad önskan röktes efter döden och förvarades under takåsen. Förresten begravde man inte så sällan de döda i gårdens närhet och for med en tom kista långvägen ner till sockenkyrkan, men fyllde kistan med sten strax innan man var framme. Det var sannolikt inte enbart för att förenkla den besvärliga transporten utan också för att man ville ha den döde kvar hemmavid.

Känslan för döden som ett väsentligt inslag i tillvaron går igen i berättelser om ett sista bastubad för liket. Den avlidnes händer fick också emellanåt med benäget bistånd rykta hästar och kor. Just denna tro på döda kroppars kraft sägs vara typiskt finskt.

Kyrkogårdsmull och benrester från kyrkans gravar var på olika sätt kraftbringande liksom annat från kyrkan. Om Per Josefsson i Aspberget sägs kring år 1700 att han knyckt med sig en oblat från nattvarden och hemma skjutit prick på den med sin bössa. Efter en sådan kur borde bössan ge oanad jaktlycka. Detta kom fram genom byskvaller efter hans död, då man ansåg honom ovärdig att vila i vigd jord. Dalbyprästen var dock en vidsynt man och Per fick en hederlig jordfästning.

Liknande historier om kyrkomull och oblater finns från många olika håll och är inte alls typiskt finska.

Dalens svenskar sände ofta bud efter en trollkunnig finne, (det var långt ifrån alla som hade den gåvan uppe på skogen,) då boskapen härjades av vilda djur. Trollfinnen eller finnkärringen kunde nämligen stämma, det vill säga hindra, björn eller varg så boskapen fick vara ifred.

Svart trolldom mot andras hälsa handlade om att sätta sjukdom eller död på någon. Ville man åt någons timliga välfärd kunde det ta sig sådana uttryck som Selma Lagerlöf hört sin finnkärring mäktig att utföra: Ordna frost eller oväder, skicka boskapshjorden vilse eller sätta varg på fåren.

I Södra Finnskoga lever fortfarande berättelser om hur boskapen kommit lös i fähusen och vandrat ut i det fria hur väl de än varit tjudrade. Sådana historier finns från Rickenberget och Huskeberget. Här är det oklart om någon illasinnad granne trollat eller om andra onda makter varit i farten så som skett i Välgonaho, där stugans inventarier inte höll sig på plats utan dansade runt över golvet. Till slut plockade man ner torpet och flyttade det till en annan plats där möbler och husgeråd fick ro.

När "Lakomäk-gubben" i Medskogen "kunde däive värme" (döda eld) och begränsa en skogs- eller husbrand genom att gå runt elden, skvätta lite vattendroppar och "läsa" var det däremot fråga om trolldom. Förresten tycks fler gubbar på finnskogen haft den förmågan, vilket bör ha varit en värdefull tillgång under storsvedjornas tid kantänka.

Folklivsforskaren Mats Rehnberg har konstaterat att skogsfinnarna - och inom parentes även lapparna - ingalunda var "mer skrockfulla än övriga människor i vårt land". Redan på sjuttonhundratalet vågade prästen i Trysil slå fast: "Jeg forsikrer at på Finnmarken har Fanden ikke mere at bestille end i sjelve Trysild." Finnen själv talade inte om trolldom eller magi utan kallade basen för sitt i andras ögon mystiska agerande "vetenskap", har Richard Broberg berättat. Hans genomgång av gamla värmländska domböcker visar förresten att finnar ytterst sällan anklagats för vidskeplighet, medan svenskar inte alltför sällan har dömts för trolldom.

I en äldre beskrivning av skogsfinnarna sägs att "de visste var de hälsobringande örterna växte och förstod att tillreda kostlig balsam för såren. De var inte naturforskare i vår mening. De behövde inte forska. Naturen var en öppen bok för dem i vilken de utan möda läste och fick svar."

Liknande tankegångar för den tidigare nämnde indianforskaren Lars Persson fram om de folk han studerat: De ser sig "inte utanför eller ovanför sitt universum, utan mitt i nuets verklighet lever de, i denna märkliga värld av dolda krafter - - - med en världsbild som domineras av sol, måne och en gnistrande stjärnhimmel och med berg och urskog som bakgrund, har indianernas sagor växt fram. För indianerna finns ingen skillnad mellan växternas, djurens och människornas riken. Allt är enkelt. - - - Det absurda, det visionära, blir en del av verkligheten." - Lägger man till vinterhimlens norrsken skulle nog Perssons beskrivning passa in ganska väl på purfinnarna i den nordvärmländska skogen.

Skogsfinnen ville - på sitt sätt och ur sitt perspektiv - förstå naturens gång. Men han ville dessutom lära sig umgås med naturen och påverka dess förlopp en aning med sina riter och sina hemliga ord. De senare, formade till runor, finns delvis bevarade. En runa mot människors sjukdomsplågor visar hur även stenar och berg är levande delar av naturen och bör komma människan till hjälp:

Stenen smärtor nog uthärdar, hälleberget sina plågor.
Ej den arma, svaga mänskan.

Smärtor jag i vinden driver, ut ur den av moder födde.
Gå i sten du värk och sveda, fly du sjukdom bort ur hullet.

Människors bekymmer och smärta kom från någon annan del av naturen och skulle återförvisas dit, bara man listat ut vart.

En variant av runan här ovan erkände finskan Elina efter tortyr inför domstol 1699 att hon nyttjat för att hjälpa sjuka människor - inklusive den egna sockenprästen. Hovrätten dömde småningom den 79-åriga kvinnan att slita spö och drivas från hemsocknen. Allt enligt Wäinö Salminen (i "Tre resor i Värmlands finnbygd") och påpekar att prästernas förföljelser av kloka gubbar och gummor baserades på avundsjuka. Kloka gamlingars runor och salvor tycktes, förargligt nog, bita bättre än prästers böner på smärtor och sår.

*

Den värmlandsfinska folktro som upptecknats är inte den ursprungliga utan den säregna tro som fötts ur en sammansmältning av finskt och svenskt, påpekar Broberg. Opersonliga makter och krafter i naturen; i marken, i vattnet, i bergen, i skogen, i himmelens moln, blev småningom andeväsen som näcken, forsgubben och sjörået, skogsrået, bergfolket och åskguden Ukko. Richard Broberg har berättat mycket härom i museiårsboken "Värmland förr och nu" 1953, även om till och med han ser det som "en högre och rikare utformad föreställningsvärld", då hans förfäder gjorde naturens anonyma krafter till människoliknande varelser.

Den naiva utvecklingstrons färgade glasögon är inte så enkla att ta av sig. För att ana sig till purfinnens ingenstans nertecknade uruppfattning om tillvaron må man dock lägga dessa glasögon åt sidan och istället söka efter människans tidlöst ständiga maktkamp med sin omvärld.

 

Människan och hennes jättar

Tre jättar har människan haft att kämpa mot under vandringen genom historien. Hon har antingen böjt sitt huvud och tjänat jättarna eller försökt göra sig fri och bli deras herre eller vända dem ryggen. Men frihetsförsöken har förr eller senare fört med sig jättarnas hämnd i en eller annan form.

Människan har dock ett tredje alternativ. Man har inte bara slav- eller härskarrollen att välja mellan i mötet med jättarna. Man kan faktiskt också försöka möta dem på en mer jämlik bas, bli kompanjon med dem. Komma "on speaking terms" som det numera heter på svenska.

De tre jättarna bildar tillsammans ett fängelsevalv som stänger in den lilla människan. Den första jätten är naturen som människan sedan begynnelsen haft att slåss mot för att leva eller överleva. Eller som antikens greker, indianerna och purfinnarna lärt sig umgås med och tillhöra. Sådan kompanjonsträvan är numera medveten och vetenskapligt studerad och möter oss i begrepp som ekosofi och humanekologi, vilket ter sig som ett allt nödvändigare alternativ till den europeiska kulturens herrefasoner över natur och miljö.

 

Den andra jätten är allt det oförklarliga som vi möter och känner. Det vi inte kan se eller mäta och väga, det vi inte kan höra eller ta på. Det finns liksom bortom naturen. Vi kallar gärna den jätten det övernaturliga och tänker då vanligen på guden eller gudarna, som vi antingen fruktar eller förnekar. För purfinnen från Savolax fanns emellertid ingen gräns mellan natur och övernatur. Dessa två var en enhet, fylld av kraft och makt som det gällde för skogsfinnen att vare sig frukta eller nonchalera utan försöka komma till tals med.

Finnarna var förvisso kristnade och försökte så gott de långa avstånden tillät att komma till kyrka och präst (även om de ofta inte förstod mycket av vad som prästen sa). Luthers lära hade de accepterat redan borta i Savolax utan allt för stor opposition. Men Gud tycks i deras ögon inte ha varit någon skrämmande Herre högt däruppe utan kanske ett samlingsnamn på den konturlösa kraft som besjälade deras gränsfria natur.

Den tredje jätten är samhället; ett samlingsnamn för de kollektiv som gruppvarelsen människan tillhör, från hembyn till staten. Här skulle man tro att skogsfinnen gärna vände samhället ryggen i sitt annorlunda och isolerade vildmarksliv. Men gamla längder visar att nybyggarna vid sina värmländska svedjefall var ivriga att få betala tionde till präst och kyrka för att bli accepterade som samhällsmedlemmar och fullvärdiga sockenbor. Visst bröt de en del mot samhällets regler, men begärde i laga ordning att reglerna skulle ändras och betalade sina böter, åtminstone så länge relativt välstånd rådde bland dem. Men de höll i det längsta fast vid sin säregna kultur (som upptecknare gärna kallade okultur!) och trevade efter medelvägen mellan upproriska rebeller och ödmjuka tjänare åt samhällsapparaten. Småningom skulle sådan strävan på andra håll komma att kallas demokrati.

*

Skillnaden mellan skogsfinnens och den svenska dalbons syn på tillvaron var stor. För folket i Klarälvsdalen var naturen närmast en fiende, Gud deras herre och samhället/staten ett myndighetsövande ok. De som levde i dalen kände verkligen att de levde under de tre jättarnas fängelsevalv. Skogsfinnen gjorde det inte.

I dalen var jordägandet nyckeln till trygghet. Den egna torvan och gården avgjorde bondens status i bygemenskapen och sockenstämman. Bonden styrde enväldigt sin gård inom byordningens gemensamma regler. Avkastningen var hans. Bara kronans fogde och prästens tiondeman hade rätt att granska bondens och gårdens tillgångar.

Uppe på skogen rådde ursprungligen en annan ordning. För svedjebruket var skogsfinnen helt beroende av god tillgång på arbetskraft vissa tider. Kringvandrande lösfinnar, - husfinnar, dreftefinnar, strykfinnar (kärt barn har många namn), - var hans räddning. Familje- och släktsammanhållningen var dessutom stark. Alla som hjälpte till med ett svedjefall blev som ett lag och delade slutligen på skörden. Skogsfinnen var sålunda inte husbonde i svenskarnas ögon, även om han hade egen gård. Äganderätten till mark och hus hade inte samma betydelse för honom. Boningshuset, rökstugan, var ingen statussymbol. Skogsfinnarna var ju från Savolaxtiden en sorts nomader, där bostaden och boplatsen sågs som tillfälliga.

Det var den orörda urskogens begränsning och statens strävan efter skattebelagda hemman som successivt tvingade skogarnas folk att överge sin egenartade skogsodlingskultur och bli bofasta. Lösfinnarna var redan tidigt förföljda av myndigheterna som såg dem som omkringdrivande tjuvaktiga fiskare och jägare, den bofasta befolkningen till förtret. Deras betydelsefulla tillfällighetsarbeten vid fallhygge, bränning och skörd samt vid den omfattande myrslåtter som de stora boskapshjordarna krävde, såg myndigheterna däremot inte. För att bli av med det kringvandrande packet försökte man fånga in dem och tvinga dem till arbete i Bergslagens gruvor eller till att bli skogstorpare, såvida statens företrädare inte, under sextonhundratalets mitt, fick dem att åka över till Nya Sverige. Torparpolitiken kom småningom att bidra till att finnskogarna sedermera blev tungt överbefolkade.

*

I spåren efter hungrarna och omgivningens ständiga tal om finnarnas nästan hedniska omoral hade väckelserörelser god grogrund. Från artonhundrafemtiotalet finns sålunda märkliga berättelser om en mäktig väckelse från norska Brandvold som hastigt spred sig över finnmarkerna. Det var unga flickor som på vissa platser i extas såg änglar. Här samlades imponerande människomassor i hopp om att få hälsningar från de döda och förebud om sin egen tillvaro efter döden, har Olof Lindtorp berättat.

I mänsklighetens historia har tänkare emellanåt medvetet förfäktat behovet av människors frihet från de tre jättarnas fängelsevalv genom att söka vägen mellan att vara jättarnas härskare eller jättarnas trälar. I efterhand har sådan strävan kommit att kallas humanism. Den har ofta hamnat i konflikt med teknikens rovdrift av naturen, med kyrkans överhöghet eller med statens envåldshärskare. Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright har i sina skrifter berättat om "humanismen som livshållning".

Hos skogsfinnen tycks ha funnits en med humanismen närbesläktad men omedveten syn på samspelet med jättarna. Den formades dock aldrig i ord eller ens i en idé. - Men den som fortfarande har utvecklingstrons glasögon på sig och därmed ser skogsfinnen som outvecklad och primitiv, kan givetvis inte acceptera skogsfinnen som en oskolad spontanhumanist.

*

OMKRING

Karlstads stifts julbok år 1964 ägnas Klarälvsdalen. Där berättar Gunnar Lindberg "Längs Klaran", Arvid Ernvik skriver om "Klarälvdalen som pilgrimsled" (vilket han mer omfattande behandlat i "Olof den helige och Eskoleia", Värmlands museum skrift 2, 1955), Richard Broberg behandlar "Finskt och svenskt i möte", dåvarande kyrkoherden i Södra Finnskoga Holger Jansson ger en sammanställning av sockenkyrkans mödosamma tillkomst; "Medan vi här vandra".

Jansson återger förresten en beskrivning av de finnskogingar som år 1822 vandrade till kungs med Gottlunds idéer om ett finskt län runt gränsen mellan Norge och Värmland. "Med sina yfviga skägg och långa efter ryggen nedhängande hufvudhår, klädde i wadmalshufvor, häktetröjor och kortbyxor med vidhängande långa knifskidor och i näfverskor, med näfverkontar på ryggen och yxa på armen" steg de inför Karl XIV Johan.

Beskrivningen är gjord av kapellpredikanten i Finnskogasocknarna, Wilhelm Svartengren. Han tjänstgjorde där åren 1845-52. Sonen Teodor utgav småningom den bara femtiosidiga skriften "Nô hört...". Där återfinns bland annat receptet på skogsfinnens vanligaste vardagsmat under svåråren. Den kallades "Bänkvälling" och kokades på veckans köksavfall av potatisskal, fiskben och andra matrester som samlats i en av köksbänkens lådor. (Denne Teodor utnämndes sedemera av Gustaf Fröding till "uppfinnaren av prosaberättelsen på värmländskt landsmål".)

"Spectakel" - som i Karlstad för de arma skogsfinnarna - var på den tiden något helt annat än idag. Det var teaterföreställningar, konserter, lyrikuppläsningar. Ganska högtidliga tillställningar med andra ord.

I Allhems bildverk "Värmland" (1956) ingår en översikt över "Värmland och värmlänningarna förr och nu" av Harald Elovsson, där han även berättar om finnbygden (sidorna 89-98). Han återger Geijers dikt från år 1838 och Gottlunds bastuupplevelse.

J V Palmqvist har försökt skildra "Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning jämförda med motsvarande företeelser på svenskt område" (NWT:s AB 1924). Hans idoghet att klarlägga "den opersonliga makten eller mana" och "de induvidiella makterna" samt "makternas användning i magien" är lika imponerande som bokens titel. Palmqvist påpekar finnarnas fruktan för lapparna. Han visar också att nakenheten som naturkraft funnits jämväl bland svenskbefolkningen.

Olaf Lindtorp från norska finnskogen har i tre böcker upptecknat "Fra finnskogene i Solør og Vermland"  (Kongsvinger 1946, 1948, 1954) fullt av minnen och skrönor och skildrat ett myller av legendariska bygdeorginal som skogsfinnarnas ättlingar hållt levande. Lindtorp har emellertid sällan sökt klarlägga verkligheten bakom myterna utan enbart återgett vad de gamla berättat. Hos honom är det Puro-Jo som med kärringen som dragare och en jättestor träslev som plog kör fram i en bäck för att skapa regn. På en illustration är de båda dock anständigt påklädda. Även Oscar Larsson har (i "Finnbygden", Karlstad 1954) mycket att förtälja om magi.

"Den kloka och husaktiga Gumman" (tryckt hos Joh. Pehr Lindh, Stockholm 1816) kan ge ett smakprov på de medicinkunniga trollkonornas verksamhet. De kloka gummorna fanns naturligtvis även utanför finnmarkerna.

"Att skaffa hår på ett skalligt huvud.

Tag 2 stycken levande grodor, bränn dem i en kruka till pulver, temperera det sedan med honung, smörj på det stället därmed, som håret skall växa på.

Eller: Linfrö till aska bränt och med bomolja tempererat, varmed smörjes det skalliga stället, är ock gott."

Under hungrarnas tid var det naturligtvis inte alldeles lätt för utfattiga skogsfinnar att se skattmasarna som jämlikar att umgås med. Skattmasarna själva hade ingalunda den ambitionen utan försökte med hot och mutor få ut mesta möjliga av dem som egentligen ingenting hade. Gottlund intervjuade en samling finnar om deras olika "utlagor och betalningar". Listan blev lång.

 För varje rök (hemmansdel, gård) skulle betalas till; 

 tinget  12 skilling riksgäld
 kyrkovaktaren  1 kappa havre
 klockaren  2 kappar korn
 profossen (krigsmaktens
 tjänsteman som ansvarade
 för allmänna ordningen) 
 

 1 kappa havre
 kaplan (biträdande präst)

 4 kappar korn

 kyrkoherden 

 1 lispund smör,
 12 dagsverken,
 humle, ull, kött 

 Dessutom för varje finnhemman;

 kyrkoherden

 3 kappar råg,
 3 kappar korn

 biskopens tionde               

 3 kappar råg,
 3 kappar korn och
 släpningspengar 

Kronotiondet var 1 riksdaler 12 skilling per år. Kronobetjäningen skulle ha 5 á 6 riksdaler banco för varje gång de kom (och det gjorde de ungefär varannan månad). Kronoskatten var spannmålsvärde mellan 40 och 80 riksdaler banco.

Knekten och hans boställe skall underhållas av varje hemman med smör eller fläsk, råg eller korn och pengar till kläder. Stuga och bodar, mullbete och bränsle skall hållas i stånd. Och blir soldaten kallad till tjänst skall han ha resmat och färdpeng med sig.

Fri skjutsning skall präst och kronobetjäning ha, annars krävs ersättning i reda pengar. Postpengar för den nya finnskogsvägen måste man ut med - trots att finnarna aldrig får något brev. Fångskjuts och skallgång skall man ställa upp på då det fordras. Dessutom avkrävs man apotekspenning, landsvägsunderhåll i form av arbete - och pengar till brobygge nere i Karlstad!

Sagan om människans tre jättar bygger på grundtankar från Georg Henrik von Wright som filosoferar runt människan och hennes värld i ”Humanismen som livshållning” (R&S 1978), ”Datorerna och samhällsutvecklingen” (Tiden 1981) samt ”Människan, naturen och tekniken” (i Rolf Edbergs ”Vårt hotade hem”, BB 1982).

Upp

 

DE SISTA TROLLKUNNIGA

Ljusnebergs-Nils var man rädd för när han varje år kom med sina hembundna riskvastar för att tjäna en slant, berättar Signe Eskilsson i Långav. Ännu i hennes barndom var ängslan för finnskogens trolldom levande. Men vad den där Nils kunde ställa till med minns hon inte.

Ett par trollkunniga finnar i slutet av artonhundratalet finns det däremot nerteckningar och levande minnen om. De sägs båda vara "sörfinnar", som man sa om dem som kom från Södra Finnskoga eller skogarna söder därom. De som härstammade från Norra Finnskoga kallades följaktligen "nordfinnar". Båda var emellertid bosatta nere i svenskbygden större delen av livet, den ena i Kärrbacksstrand och den andra söder om Likenäs.

 

Pallin

- Jag minns när de rev hans stuga uppe i Kärrbacksstrand, sa Karin Persson i Sysslebäck. Den hade stått tom och öde i flera år och vi hade ofta klättrat in genom de öppna fönsterhålen och lekt därinne. Men nu skulle pappa använda väggarnas timmer till nybygge. När pappa och hans medhjälpare kommit så långt att innertakets isolering av mossa kastades ut kom också en hopsydd liten skinnsäck nerdansande på backen.

 

- Rör den inte, ropade mamma till oss barn. Det är nog hans trollpåse. Men pappa och de andra karlarna skar upp den. Därinne låg fågelfjädrar och naglar och vad det nu var. Påsen skars sönder i strimlor och kastades bort.

- Men hans dotter Anna kommer jag väl ihåg, fortsatte Karin. Hon var väl så där en trettio år och bodde sedan många år hos min faster, granne med oss. Anna tyckte om att vara med oss barn för oss kunde hon "tala" med. Men för alla vuxna var hon både döv och stum. Det hade hon varit ända sedan trettonårsåldern. Hennes pappa Halvar Eriksson (Eskilsson enligt Oscar Larsson) hade gjort henne sådan. Ingen sa emellertid Halvar om honom. Alla kallade honom Pallin, Norra Finnskogas siste trollkarl.

Om honom har mycket berättats. Hans trolldom hade ofta något samband med rinnande vatten. Just detta ansåg svenskarna i Dalby var typiskt för finnars trolleri, har J V Palmqvist rapporterat som också berättat att Pallin var mest känd för svart magi. Oscar Larsson kan däremot berätta att Pallin kunde återfinna saker som kommit bort eller fördriva ont som andra trollat fram. - Men åter till vattnet.

En dag ute på fiske i båt med en granne säger Pallin oförmodat att nu "dödd" han (och så namnet på en gemensam granne). Väl hemma får de båda höra att Pallins varsel varit riktigt. Pallins båt nere vid älvstranden lånas gång på gång utan lov varför Pallin läser trolldom över den och får båttjuven att fastna vid båten tills Pallin kommer och löser förbannelsen. Enligt en version var det en man som blev halvt tokig på kuppen och resten av livet var mäkta rädd för båtar (Oscar Larsson), enligt en annan version var det två ynglingar på giljarefärd som stal båten och själva på gamla dar berättat hur de satt fast (för Valfrid Larsson i stencilhäftet "Finnskogen nola Tusa"). När Pallins hustru skulle begravas uppe i Höljes gick färjan över älven inte att rubba sedan begravningsföljet kommit ombord. - Det är nog jag som är för tung, sa Pallin och hoppade iland varefter färjan lätt gled ut på älven.

Pallins trolldomskraft handlade även om jakt på vilt. I Letteråsen lyckades han efter åtskilligt besvär skjuta ihjäl en närmast odödlig björn sedan hans gamla pappa med någon hemlig rit hade laddat bössan. En grannpojke hade tjuvvittjat en av Pallins fågelsnaror och lämnat en tjäder till sin mamma när Pallin fick tag i honom. Under trollgubbens omilda behandling erkände pojken. Då kom modern arg som ett bi och slängde fågeln efter Pallin. Som hämnd satte han vansinne på pojken.

Så var det då hans egen dotter Anna, där både vatten och jakt fanns med i bilden. Den trettonåriga flickan hade vandrat ut i skogen och funnit några av faderns fågelsnaror med fångst i. Hon vittjade dem. Under tiden var Pallin nere i Dalby dit han vandrat i något ärende. - Han skulle till kvarna, sa Karin Persson. Plötsligt känner han att någonting svårt har hänt därhemma och skyndar sig tillbaka. Där finner han sitt enda barn helt förändrat, utan tal och utan hörsel. Trollkarlen klarade inte av att befria henne från hennes straff. Han hade nämligen bundit trolldom vid sina snaror för att få ha dem ifred. Sådan trolldom bands under det att snarorna doppades i rinnande vatten. (Valfrid Larsson). Enligt en annan version sände han felaktigt trolldom på bror sin i tro att denne tjuvvittjat snarorna. Det var ett med det värsta en trollkarl kunde göra. Sände han straff till fel person, drabbade straffet hans eget hus (Palmqvist).

När trollgubben dött år 1913 (enligt Karin Persson) tog en granne hand om Anna. Det var alltså Karins faster. Pallintorpet kom ett av skogsbolagen över men sålde det småningom till Karin Perssons pappa, som rev den ruckliga stugan en dag. Vart Pallins svartkonstböcker tog vägen är det däremot ingen som vet. Sådana hade han nämligen, påstods det. Kanske hann han själv bränna dem eller fick dem med sig i kistan. Rykten av det slaget brukade gå om de trollkunnigas hemligheter. Böckerna sades de få tag i nere på marknaden i Karlstad. Efter specialimport från Tyskland visste några att berätta. Sannolikt rörde det sig om kloka gubbens och kloka gummans böcker som trycktes i början av artonhundratalet. Men "svartböcker och slikt var bara för nybörjare och fuskare, en äkta finngubbe behövde aldrig sådant," meddelar Olaf Lindtorp frankt.

Så berättas det om Pallin.

 

Finn i änga

Det rinnande vattnets trollkraft var allmänt uppfattad. Älvdalsborna lär rent av aktat sig för bäckarna på västsidan älven. De kom ju uppifrån finnskogen.

Det som "Finn i änga" blev mest känd för var däremot hans förmåga att se in i det fördolda. Hos Palmqvist kallas han Finn-Erik i Amnerud medan Gunnar Turesson namnger honom som Erik Johansson i Örsänga. Han bör ha gått ur tiden några decennier före Pallin.

Det Turesson har att berätta om Finn i änga är - som hos Pallin - hämndakter. En som tjuvvittjade hans fiskenät blev vithårig över en natt och fick tillbaka sin hårfärg först när han bett Finn om förlikning. En annan förlorade allt sitt hår sedan han i dispyt med Finn gripit denne alltför hårdhänt i nacken. När han senare åter gjorde sig vän med Finn började håret att växa igen. En tredje som råkade slå ut ögat på Finn-Eriks get blev själv blind på ena ögat. Först när Finn något år senare slaktade sin get vek blindheten från ögat.

Annars var Finn i änga som sagt mest känd för att - ofta som i dröm eller som ett medium i extas - kunna se ting som kommit bort, se orsaken till en sjukdom eller rentav se in i framtiden.

En kombination av hämnd och förmåga att se det gömda finner vi i berättelsen om handelsmannen som lovade Finn ett kilo kaffe om denne återfann en borttappad ring. Det gjorde Finn. Men när handelsmannen glömde att ge den ersättning som han lovat, lät Finn ringen försvinna igen. För alltid.

Finn använde naturligtvis också sin makt för egen vinning. Han hade blivit bötfälld vid tinget för någonting som man sedan länge glömt. Några pengar kunde - eller ville - han inte komma fram med, så det skulle bära av den långa vägen ner till fängelset i Karlstad. När hästarna dragit iväg en liten bit med Finn och hans väktare stannade djuren tvärt. Det visade sig omöjligt att få dem att ta ett steg till så länge Finn satt kvar på skjutsen. - Hur det gick? Sådant har sällan trolldomshistoriern brytt sig om att bevara. Det som var intressant var de trollkunnigas makt att betvinga både vilda och tama djur.

*

Skogsfinnens ursprungliga känsla för att vara delaktig i naturen och hans strävan att lära sig "läsa" naturen, att pröva och exprimentera för att komma till tals med den är efter ett par sekler nästan försvunnen. Istället möter vi trolldom likartad den som man kunde finna hos kloka gubbar och gummor lite varstans i Sverige. Kraften i de dödas kroppar och i det porlande vattnet är bland de få rester som levat kvar av tidigare generationers sökande efter "vetenskap" om naturen men ingalunda längre i utforskande syfte utan som döda riter.

En generations utprövade erfarenheter kan aldrig helt gå i arv till efterkommande generationer, om de senare enbart försöker härma efter vad de hört berättas utan att själva ha en ödmjuk nyfikenhet att utforska vidare. En gammal finne lär när nittonhundratalet var ungt ha klagat över att det unga släktet var så okunnigt och förlorat förmågan att förstå sin värld sedan det fått gå i folkskola och bara lära sig utantill.

Så är det alltså. Skogsfinnarna påverkades undan för undan av älvdalens folk och tog till sig av deras vidskepelse. Somliga av dem på skogen lärde sig till och med att utnyttja vidskepligheten som en makt. Och hur vidskepligare finnarna blev, desto mindre primitiva uppfattades de. Det är i sig ganska primitivt.

 

Ivana-Julia

Den nittioåriga Ivana-Julia dog så sent som 1969. Hon var själv övertygad om sin trolldomsmakt, berättas det fortfarande i Södra Finnskoga. Man kunde på nätterna möta henne vandrande långt från stugan i Ivana söder om Kindsjön. Hon hade varit på kyrkogården och hämtat mull, sa man.

Ivana-Julia sysslade bara med svart trolldom. Hon förutsa olyckor eller elände för dem som hon kom på kant med. "Dä kom te hända dej nå", var hennes kusliga avskedsord.

Tre män med skogsarbete i hennes stugas närhet sade sig inte ha tid att hjälpa henne med ved före instundande helg. "Tid ska ni nog få", menade gumman - och veckan därpå låg en av dem hemma efter att ha huggit sig och de andra två låg i feber. I den stilen går berättelserna om Ivana-Julia.

Sannolikt var Julia en bitter och besviken människa som livet hanterat hårt. Hon hade gift sig ung med norrmannen Ole Olsen men blev änka innan hon fyllt trettio. Hon återkom då till torpet i Ivana med sin son. Denne växte upp till en begåvad men säregen enstöring som fick klammeri med rättvisan och satt inne. Han dog långt före modern. Hon fick också som änka en dotter som däremot fick en tryggare tillvaro.

Julia talade aldrig gott om någon, hade sannolikt aldrig mött någon godhet eller glädje i livet. Folk undvek henne. Måhända var hennes trollande ett behov att hävda sig i en för henne ond värld. När hon vid slutet av sin levnad blev liggande sjuk i sin stuga nekade hemsamariter att besöka henne ensamma. De fick medgivande att vandra två tillsammans upp till gummans ensliga stuga. Man var rädd för henne.

OMKRING

Berättelser liknande dem om Pallin och Finn i Änga finns redovisade från helt andra delar av vårt land. Historier om att låsa en tjuv vid brottsplatsen tills ägaren kommer finns exempelvis från Orust och Bohuslän. En av dem handlar om en "finne" som med båt åkte runt i skärgården och köpte skrot. En man tjuvlånade hans båt för en färd över till Flatön men "låstes" vid återkomsten till Morlanda brygga av finnen och fick stå vid båten till skam och straff ganska så länge innan finnen löste honom.

Från Orust kommer också historier om tattar och finnkäringar som trollade ofärd på ogina bondmoror. Andra skrönor låter oss möta trollkunniga finska sjömän.

Om allt detta har Carl-Martin Bergstrand berättat i "Gammalt från Orust" (Orust kulturnämnd 1987).

Jan-Inge Wall visar - i boken "Hon var en gång tagen under jorden" (Dialekt och folkminnesarkivet i Uppsala, serie B:19, 1989) på en allmän uppfattning att avlidna "hade en fortsatt tillvaro under jord och sten". Han nämner vidare förekomsten av verbal magi (trollformler) i den äldsta nordiska diktningen som medel att bota sjukdom. Walls bok handlar egentligen om "finska Ingeborg Jonsdotter i Visby som år 1688 anklagades för att bota sjukdom med trolleri. Finsk var hon emellertid inte.

I Rickard Brobergs noggranna kartläggning av finsk bosättning i mellersta Sverige från medeltid till 1700-tal finns ingen enda registrerad i vare sig Bohuslän eller på Gotland. Ört och trollkunniga kloka gubbar och gummor fick gärna beteckningen "finska" var de än bodde i vårt land. Och berättelserna om dem är till övervägande del vandringssägner.

Upp


DE GYLLENE ÅREN

De värmländska finnarnas historia ger - som den hittills skymtat bakom häpna finnskogsresenärers berättelser och forskares skilda specialstudier - ofta motsägelsefulla skildringar av sprängrika storfinska släkter och extrem fattigdom, av svenskbefolkningens förföljelser och mer eller mindre ädel frihetskamp, av häpnadsväckande trolldom och illaluktande omoral. Orsaken till detta sammelsurium är att man inte tillräckligt tydligt sett att Finnskogarnas historia egentligen handlar om en märkligt givande men i längden omöjlig odlarkulturs korta blomstringstid följd av dess nedgång och slutliga förfall. De historiska skärvor som beskrivits har haft det svenska bondesamhällets perspektiv och berättat om skogsfinnarnas mödosamma vandring in i de förhållanden som gällde för svenskbefolkningen. Att de samtidigt var på väg ut ur sin egen bakgrund har sällan beaktats.

Lika lite har man tagit hänsyn till att svenskanpassningen skulle ske på en mark som svenskar i sekler bedömt som omöjlig att leva och överleva på.

 

Guldgräset

Ett oansenligt frö är förklaringen till savolaxarnas folkvandring under sen medeltid hemma i Finland och under hundra år fram till sextonhundrasextiotalet västerut genom Sverige. Det lär finnas mer än femtusenåttahundra gräsarter på vår jord. En av dem ger det lilla frökorn som för savolaxarna blev ett "guldgräs". Ur fröet kan växa en pampig tuva med uppemot tjugo långa strån som var och ett bär upp ett ax. Får axen chans att mogna kan därför det enstaka frökornet ge både sextiofallt och åttiofallt igen, måhända ännu mer, medan tuvgräsets nära släkting, vårt vanliga sädesslag råg, bara orkar ge en tiondel så mycket i savolaxarnas hemtrakter. Och i norra Värmland.

Det säregna tuvgräset kallas svedjeråg eller tuvråg. Ibland nämns det sotråg och antyder därmed denna gräsarts speciella egenhet att som i det närmaste ensam ört - gro och må gott i lager av nybränd granaska. Svenskbönders försök att odla den märkliga rågen på sina åkrar blev däremot inte lyckosam. Detsamma gällde försök att odla vanlig råg i granskogssvedd mark, som Gustav Vasas yngste son hertig Karl anbefallde, sedan han hört om savolaxarnas framgångsrika skogsodlingar.

Till yttermera visso krävde svedjerågen relativt ringa utsäde. Ett frökorn under en näverskos yta (enligt andra källor tre frön) eller sju på en yta stor som ett kalvskinn var enligt sägnerna tillräckligt.

Det var alltså tillgång på svedjerågkorn och urskog av gran på åsarnas sydvästsluttningar, där frosten inte så gärna slog till under vår och höst, som gjorde savolaxarna till jämförelsevis välbärgade nomader. Efter något eller några decenniers tillvaro på en plats måste de ge sig allt längre bort för att hitta nya lämpliga sydsluttningar att bränna och byggde sig då en ny gård där. En enkel koja att bo i blev första bygget. En kombinerad bastu, ria och bostad blev nästa. Man kan tänka sig hur en skogsfinne såg ut efter dagar av svedjande eller sådd i den lätta askan. Hans vana att bada bastu hade nog sin naturliga bakgrund. Först småningom kom fähus och rökstuga på plats.

Svedjefinnarnas gårdar var inga trygghetens borgar utan hade något utav provisorium över sig. När de senare hittat till Nordvärmlands skogar, skulle de uppleva hur norrmän eller anförvanter på norska skogar kom dragande till deras gårdar under sextonhundratalets många svensk-danska krig och brände ner dem. Känner man inte till hur enkelt skogsfinnen betraktade sitt boende, kan det vara svårt att förstå hur snabbt nerbrända byar på Finnskogen var återetablerade.

Hur savolaxarna fann det märkliga guldgräset har forskarna inte kunnat klarlägga i detalj. De har troligen fått det från ryssar som levde i Ladogatrakten.

 

Att svedja

Ingjald Illrådes son Olof flydde "västerut genom skogen" till Värmland och "började rödja, bränna och bygga". Det gav honom namnet Trätälja, där tälja närmast står för att hugga. Härom berättar Snorre Sturlasson i sin Edda. Svedjerök hade alltså stigit mot Värmlandshimlen hundratals år innan finnarnas rök la sig tung över Nordvärmlands skogar.

Att svedja är sålunda inte en uppfinning ifrån Savolax. Sedan urminnes tider har människan bränt skog för att skaffa sig nya odlingsmarker. Men det var lövskog och lövsly man ville bränna eftersom askan man fick då var god gödning för jorden. Tallskog hade man i Finland lärt sig erövra, även om erövringen tog sin tid. Träden barkades av i manshöjd och fick sedan stå i ett tiotal år för att torka ut och dö. Under tiden fick lövsly chans att växa upp - och kunde småningom röjas och brännas i vanlig ordning. Ett svedjeland fick efter några år som åker ofta bli äng och betesmark, förbuskades kanske så småningom och kunde åter bli svedjeland.

Det nya och unika med savolaxarnas granskogsved var alltså att de gav sig på storskogen, att deras svedjefall ursprungligen "odlades" bara en enda gång och sedan under några somrar blev en frodig betesmark. Det var ett eftersökt ställe sedan gärdsgården rivits. Inte bara för tamboskap utan även för vilt. En gammal sved var sålunda en nästan säker jaktplats för skogsfinnen där skogsfågel, hare och älg höll till och i deras följe räv, varg och björn. Älgjakt blev visserligen förbjuden på sextonhundrasextiotalet och helt reserverad för kronans skyttar. Men det kan inte vara alltför ofta som sådana skyttar dök upp vare sig i Savolax eller Värmlands vilda skogar för att jaga den då ganska sällsynta älgen.

På vårvintern sökte man upp den sluttning som man tidigare spanat in som lämplig och fällde träden utifrån kanterna och inåt. Sommaren året därpå brände man och sopade med granruskor ner askan från stenar och stubbar så snart det lät sig göra. Med "räfsor" av kvistiga grantoppar rörde man så om i den tjocka askan och sådde. Förutom svedjeråg odlade man också med viss framgång rovor. För att skydda sådden omgärdades fallet med en enkel gärdsgård. Nästa höst var det dags att skörda, elda i rian och torka säden innan man tröskade fram sädeskornen. Var skörden god och för stor att omgående frakta hem, lagrades den i gropar som klätts in med näver och täckts över. Så kunde rika odlingsårs överflöd bevaras i åratal och skottas fram under år då frost eller torka gett missväxt, och sådant hände, som tidigare nämnts, inte så sällan.

Rågen var under skogsfinnarnas första tid i värmländska bygder en god inkomstkälla. Med överflödssäd, skogsfågel och skinn for man till marknad långt neråt Fryksdalen eller ända till Karlstad.

*

Norrmännen är och har åtminstone sedan vikingatiden varit ett sjöfarande folk. Efterfrågan på mast- och sågtimmer har därför varit stor ända långt in på artonhundratalet. De norska skogarna var emellertid otillräckliga eller otillgängliga. Därför var de svenka gränsskogarna med åar och älvar som flöt västerut eftertraktade. Tallhedarna på skogsfinnarnas tolvmilaskog, som ändå inte lämpade sig att svedja, kunde därför ge Dalbybor klingande mynt om deras timmerskog stod västerut mot riksgränsen. Det var välkommet i en bygd där arbete vintertid emellanåt saknades och möjligheten till inkomst var ytterst ringa eller rentav ingen. Detta påpekade sockenborna första gången redan år 1690 och skrev att de verkligen behövde anbringa penningar till sina nödiga utskylder. Vidare underströk de att deras timmerskog mot norska gränsen inte kunde föras till svenska orter, varken genom flottning eller till lands över den obekväma och bergiga marken. Så skogen stod där och förföll till ingen nytta.

Det var bara det att Norge, som hörde till arvfienden Danmark, inte skulle ha något svenskt timmer enligt de styrande i Stockholm. Bara någon enstaka gång kunde man medge en begränsad export. När Norge blev förenat med Sverige i union släpptes emellertid exporten fri år 1815, med nedsatt tull dessutom, men då var norrmännens efterfrågan och beredvillighet att betala överpriser i avtagande.

Norrmännen hade dock inte varit utan finnskogens timmer under alla förbudsåren. Långt därifrån, tycks det, av alla skriverier att döma.

Man får lätt intrycket att nordliga Värmland var en helt isolerad och bortglömd trakt sedan pilgrimsvandringarna tagit slut under femtonhundratalet, då Gustav Vasa gjorde svenskarna till lutheraner. Först under hungrarnas värsta tid skulle trakten ånyo uppmärksammas. Men för landshövdingarna och deras folk kunde bygden uppe i norr aldrig bli helt bortglömd sedan nedsättningsbrevens korta tid kring mitten av sextonhundratalet. Och landshövdingarna såg i sin tur till att konung och riksdag återkommande påmindes om den avlägsna skogsbygden i Nordvärmland. Norrmännens längtan efter timmer var orsaken.

Från det Dalbyborna skrev år 1690 till frisläppandet år 1815 finns mängder av ärenden om timmerhantering. Den visar tydligt hur hårt reglerad handeln en gång var i vårt land, i tiden milsvitt från europeiska gemenskapens nuvarande frihandelssträvan. Den var reglerad för att tillgodose de stora timmerhandlarnas och statens intressen. Redan år 1643 hade Kunglig majestät beslutat att Karlstad skulle ingå i ett kompani med ensamrätt till masthandeln från Värmland. Karlstadsrätten preciserades och utvidgades genom senare beslut och gav staden handelsmonopol på allt timmer från Klarälvsdalen och Fryksdalen.

Men under de hundratjugofem åren försvann likväl avsevärda mängder timmer från de norra skogarna till Norge. Alla de många ärendena handlar om timmerförsäljning i smyg, om beslag av hugget timmer som sällan fann legala köpare där det låg utan höggs sönder och brändes, om statens märkliga men misslyckade satsningar på att förvandla Lettälvens steniga forsar till flottningsled. Vid ett tillfälle (år 1730) satt nästan hundra män från Dalby socken i tre månaders arrest i Karlstad för att de olagligt försökt sälja timmer till grannlandet. Bland dem fanns socknens toppar, en nämndeman och en bruksägare, likaväl som skogsfinnar. De slapp dock lagens straff, som var två års arbete vid Marstrands fästning, bland annat med hänsyn till att de sade sig ha fällt furuskog för barkens skull. Den skulle malas till mjöl. Dessutom påstod de att norrmän gått över gränsen olovandes och självsvåldigt fällt det mesta av timmret som landshövdingens folk hittat. Bygdens indelta soldater kallades in som statens vittnen, en - roll som tydligen inte var ovanlig för soldater i landets alla soldattorp, - men det visade sig att de ingenting hade sett och ingenting hade hört. Måntro det?

Genom åren finns antecknat sexton kungabeslut och fyra riksdagsbehandlingar, tjugoåtta landshövdingebrev och sex kungaskrivelser från sockenborna samt en rad domar i Älvdals häradsrätt om timmerhandeln från Dalby till Norge. I bygden levde länge uttrycket "marstrandsarbete" om särskilt tunga och besvärliga arbetsmoment i vardagsslitet.

När de svenska skogsbolagen småningom arbetat sig upp genom Klarälvdalen till gamla Dalby socken i slutet av artonhundratalet kom tider då skogsägarna äntligen kunde få klingande mynt för sitt timmer utan att bryta mot lagen. Många sålde då sina skogar eller avverkningsrätten billigt för att få garanterat skogsarbete i många år. Somliga behöll sin skog och blev förmögna. Detta gällde hemmansägare både i dalen och på skogen.

*

Det var till en början behovet av träkol till järnbruken som gav skogen värde. Letafors hade lagt under sig skogar runt bruket redan från sjuttonhundratalet. Men då Uddeholm på 1830-talet - först genom bulvaner - satsade på stångjärnshammare i Värån, Femtån, Likån och Tåsan (östliga biflöden till Klarälven) blev det verklig fart på bolagsskogarnas tillväxt, även om Värån och Tåsan aldrig fick några bruk. Uddeholms intresse för de nordliga värmlandsskogarna kolliderade med många andras, har Ingvar Andersson berättat (i "Uddeholms historia", Norstedts 1960). Hemmansägarna ängslades över konkurrens om arbetskraften och timmerköpare som Trysils bolag och James Dickson & Co var redan i gång med virkesupphandling och skogsinköp.


Kolningens betydelse försvann med de små järnbruken under 1860- och 1870-talen. Däremot ökade behovet av massaved och virke snabbt. Stora delar av Norra och Södra Finnskoga blev bolagsskogar, i dag samlade i Storas ägor.

Bolagsskogskartan visar dock att somliga finnättlingar envetet behöll sina skogar - trots Uddeholms lockande löften om kontant betalning och spannmål, sill och salt att hämta nere i Edebäck. En hel del bolagsskog var ursprungligen muntliga arrenden på femtio år. Då tiden löpte ut hade de gamla markägarna inga papper att visa på sin egentliga ägorätt.

Även kyrkan och kommunen är numera ägare av gammal finnskog. Brukspatronen på Letafors skänkte på 1800-talet skog till kyrkan i Södra Finnskoga och kommunen fick på 1930-talet skog som ersättning för skatteskuld. Under 1960-talet köpte kommunen dessutom en del skogsskiften.

Redan år 1647 sades det från statsmakten ifrån att finnarna skulle göras till bofasta jordbrukare. Från senare delen av sextonhundratalet blev kraven på skogsfinnarna än starkare. De skulle bli fasta bönder, bryta sten och odla upp åker. Annars skulle de drivas bort eller föras till kronans arbetsplatser. Det var emellertid inte jordbruket som blev mest betydelsefullt för dem, förutsättningarna var ju omöjliga, utan de blev i första hand boskapsskötare. Sommartid bjöd skogarna och de gamla svedjefallen gott bete. Det finns förresten exempel på att svenskbönder bad finnar att svedja i svenskskogen och ta en rågskörd där för att svenskarna sedan skulle få bättre bete åt sina djur. Men att få fodret att räcka under vintern var ett verkligt problem. Hur skogsfinnen än slog och samlade hö på ängsmarker, myrar och svedjefall, utmed sjöar och bäckar räckte det inte till.

Lövskörd från asp och björk, sälg och rönn var nödvändig. Karlarna fällde träden och buskarna, kvinnorna hackade av kvistarna och band kärvar. Det skedde relativt tidigt på sommaren. Sedan fick kärvarna hänga på tork till hösten. Då lövskörden ägde rum långt hemmifrån, stackades kvistarna för hemtransport vintertid. Asplöven ansågs bäst och sparades därför gärna åt hästarna. Getter och får fick godta det sämsta. Det var renlav, som fått ligga ute och frysa i stora högar innan den höggs sönder och forslades hem. Även ljung och tallris samlades in för att få fodret att räcka.

Myrslåttern var ofta lite av en festlighet. Då hjälptes folket från flera gårdar - och ibland byar - åt. Ungdomen fick chans att träffas under dessa myrslåtterveckor, då man bodde under bar himmel ute vid myrmarkerna.

Myrarnas betydelse var stor, inte minst under den långa hungertiden. Det framgår bland annat att de markägotvister som uppkom finnar emellan, när skogen skulle skiftas mellan gårdar och byar, ofta gällde myrar. Och när de i Södra Finnskoga fick prästboställe - ett gammalt halvruttet tullhus som spelat ut sin roll - var man noga med att ett par små myrar skulle följa med. Prästen behövde ju också ha boskap.

Det goda skogsbetet sommartid gav förresten skogsfinnarna en extrainkomst ända in mot nittonhundratalet. Svenskbönder nere i älvdalen lät gärna en del av sina djur vara sommargäster på finnskogen och lämnade ersättning härför.

*

Olaf Lindtorp från norska finnskogen berättar om finnar på svensksidan gränsen som gjorde sig pengar på norskhästar. De tog inte hästarna från sina anförvanter på norska finnskogen utan drog sig längre inåt landet. Ofta stal de tydligen djuren som sommartid gick lösa i skogen. Det fanns också svenskfinnar som årligen köpte upp gamla hästar i Norge och drev dem neråt svenska jordbruksbygder för att sälja dem med god förtjänst. Bisysslan med häststöld eller hästhandel över gränsen skulle, enligt Lindtorp, ha pågått långt in på artonhundratalet och tagit sin början redan under gyldenlöwefejden tvåhundra år tidigare.

När Gottlund på väg mot värmländska finnmarker år 1821 kom till Karlstad var det i marknadstid. Säkerligen fanns det en del finnar därför i staden, fick han veta. Han berättar att han mycket riktigt träffade några finnar från landskapets nordligaste by Aspberget. De var på marknaden för att sälja hästar.

Gottlunds dagboksanteckning visar dels hur föga finnarna hindrades av långa avstånd (vägen mellan Aspberget och Karlstad måste vid den tiden ha varit över trettio mil), dels att finnarnas rykte som hästhandlare var befogat. Huruvidare de dessutom sågs som hästskojare - den roll som tattarna småningom fick sig tilldelade är - oklart.

Finnar, tattare och zigenare sågs förresten neråt Södra Värmland ofta som samma släkte. "Strykfinnar" var då samlingsnamnet.

Den siste som vid tinget längst uppe i Värmland fick slita spö lär ha varit en finne ifrån Svartberget som dömts för häststöld. Det skulle ha hänt någon gång kring mitten av artonhundratalet. Spöpålen vid tingsplatsen i Möre på älvdalens västsida i södra Dalby blev sedan en väggstock i en loge. Logen brann emellertid för många år sedan. När straffet för häststölden var utdelat passade finnen på - när han nu ändå var nere i svenskbygden med dess handelsbod - att köpa en saltsäck med sig hem. Med den tunga säcken på sin sargade rygg klättrade han uppåt skogen igen, berättas det.

 

Guldfebern

Finsk forskning kan berätta hur savolaxarna i östra Finland började röra på sig under sen medeltid. De vandrade med sitt storsvedjande åt norr och nordväst in i Tavastland, där urskogen stod obefolkad och orörd, tills de stötte på en annan befolkning eller den lämpliga svedjeskogen gick över i lappmarkernas glesa tallhedar. De vandrade också mot sydost ner i Karelen, vars ursprungsbefolkning övergivit sina hemtrakter sedan de blivit svenskar och ställts inför kravet att godta den lutherska läran. Karelarna var kristnade österifrån och ville hålla fast vid ryssarnas grekisk-ortodoxa kristendom. Därför hade de dragit österut och lämnat stora delar av Karelen öde.

Under femtonhundrasjuttiotalet började savolaxarna dra västerut över sjön till hamnstaden Stockholm och i viss mån till Gävle. Därifrån sökte de sig mot orörda skogstrakter, där Kolmården blev en av deras första erövringar.

Mycket har skrivits om varför dessa östfinnar gav sig iväg på upptäcksfärd. Ofta sägs det att hertig Karl, som småningom blev kung Karl IX, anmodade dem att flytta över till egentliga Sverige och hans hertigdöme för att öka hans skatteunderlag. Man har egentligen inget bevis för att det var så det gick till men åberopar brev där hertigen önskar få finska bågskyttar till sin slottsvakt i Nyköping. Eller också pekar man på något enstaka beslut, där hertigen medger finnar att slå sig ner på hertigliga skogar.

Det blodiga klubbekriget i Finland, då ståthållaren Cleas Flemming med kraft slog ner ett bondeuppror, har också angetts som orsak till östfinnarnas utflyttning. Klubbekriget, som fått namn med hänvisning till böndernas bristfälliga vapenutrustning, ägde emellertid rum hösten och vintern 1596-1597, alltså mer än ett par decennier efter det folkvandringen över till Mellansverige börjat.

Ständiga gränskrig med ryssarna, då svenska och ryska soldathopar gjorde savolaxarnas tillvaro hård och osäker, har också angetts som motiv för den östfinska massutflyttningen runt året sextonhundra. Även adelns tunga förtryck och kronofogdars självsvåldiga framfart skulle, liksom nödår och farsoter, ha varit bidragande orsaker. Men det närmast liggande skälet för skogsfolket i östra Finnland att drömma om nya trakter har forskningen förbigått nästan helt!

Där stod savolaxaren i Rautalampi storsocken med guldgräsets frön i sin hand och visste av erfarenhet att han kunde bli välbärgad och rentav rik, bara han hittade de rätta skogarna! Djupa skogar av gran som aldrig skulle ta slut utan varje år erbjuda honom nya slänter att hugga och bränna. Så får han höra talas om att sådana skogar finns. På andra sidan Bottenhavet och Östersjön...

Samma längtan och drift som några hundra år senare skulle få folkskaror att ta sig över vida större hav och vandra avsevärt längre vägar på jakt efter markens glittrande guldmetall, måste ha funnits hos savolaxaren. Det var med all sannolikhet rikedomslängtan som drev honom i första hand. Men sådan längtan finns inte nerskriven i fyrahundra år gamla luntor, som är de historiska källor vi har. Därför har den mänskligt naturliga längtan, som fanns i savolaxarnas hjärtan, förbisetts.

Med ett undantag: Ernst Lampén har skildrat "Finnarna i Värmland" (i Turistföreningens årsskrift 1928) på ett sätt som smakar inlevelse. "De voro genast redo - alltid färdiga att flytta vart som helst i landet, blott de fingo höra, att det fanns orörda skogar, där rågen säkert skulle växa hög och härlig i den välsignade askan. De fruktade icke stenar och grovt grus, ty de visste att askan kunde gödsla till och med hälleberget."

Följer man östfinnarnas öden på västra sidan av Östersjön, vilket Richard Broberg nogsamt gjort, ser man spår av deras "guldfeber".

När Kolmårdens skogar visade sig ha en ände, fortsatte nämligen många finnar mot väster. Tiveden och därifrån Bergslagen blev nästa områden, men snart såg de sig om efter mera skog: I Gästriklands och Hälsinglands inland, i Dalarnas nordliga marker, i Västvärmland - och därifrån norrut mot tolvmilaskogen mellan Klarälvens och Glommans älvdalar. Där tog deras hundraåriga sökande småningom slut, där lyckades de längre än i andra skogar envist hålla fast vid sin omöjliga skogsodlarkultur. Där blev de en enklav som obönhörligt avvaktade sin kulturs undergång. Det tog avsevärt mer än två sekel innan de sista resterna tynade bort. Förklaringen till deras uthållighet är naturligtvis att de i sin avlägsna skogsbygd inte hade något alternativ.

Det finns ett argument för skogsfinnarnas "guldsökar"-drift som inte uppmärksammats. Senare tiders guldletare stannade sällan vid en och samma vaskningsplats. De prövade lyckan på det ena stället efter det andra med drömmen att finna den verkliga guldådern till slut. Så ock skogsfinnarna. Ingen av dem som småningom blev bofasta i Dalbys skogar tycks ha kommit direkt från Finland. De hade, så långt man kunnat finna i gamla längder, först prövat lyckan söderut i Värmland, i Bergslagsskogarna eller i Gästrikland men övergivit dessa boställen. Drömmen om bättre skogar att bränna måste ha drivit dem.

Sägner om rågrikemän levde länge kvar bland skogsfinnarna i nordvästra Värmland. Richard Broberg har (i "Finsk invandring till mellersta Sverige"), berättat om dem. Mest kända är historierna om Hindrik Häkkinen på Rattsjöberg i Vitsand men med svedjefall högt upp i älvdalsskogarna, där han kom i delo med Juho Veteläinen (Jo Vedlan) i Medskogen. Även med Östmarks-släkten Oinoinen hade han dispyter, kan sägnerna förtälja.

Sägnerna handlar om osannolika färdvägar runt Bottenviken, om lika osannolikt liten utrustning; en yxa, en pilbåge, en bössa och lite rågfrön och rovfrön. Säkerligen var skogsfinnen avsevärt bättre rustad, med familj och boskap till exempel. Däremot kan skarorna av vandrande lösfinnar, som inga planer hade på att bli nybyggare, tänkas komma och gå med ganska ringa utrustning. Mestadels berättades dock om - stundom nog så blodig - osämja mellan finnar om svedjefall, okynnesbränning och sädesstöld. Under nedgångens tid, efter de gyllene åren, tillkom inslag av förföljelse och kamp med svenskfolket som motståndare, som redan nämnts. Men sägner är sägner där den bakomliggande sanningshalten vanligen är ganska liten.

*

Åren 1648-1649 var en märklig tid uppe på Finnskogen. Under loppet av tio månader inträffade två mord. Eller egentligen var det snarare dråp även om de var nog så blodiga.

I båda fallen var offren av finnsläkt. Båda var på långfärdsjakt efter älg vida hemmifrån. Men för övrigt hade de båda ogärningarna ingenting med varandra att göra även om de så småningom kopplades samman i folksägnerna.

På senhösten 1648 sedan snön hade kommit begav sig tre skogsfinnar från byn Mangen, långt söder om Finnskogarna, ut att jaga älg. De hade funnit spår söderut vid Överbyn och därefter följt efter älgen en flerdagars mångmilafärd upp till trakterna kring svenskgårdarna i Höljes. Norr om Mangen fanns vid den här tiden några enstaka svenska nybyggen ungefär halvvägs till Höljes men sedan var det ren ödemark till dess Klarälvdalen dök upp bakom trädstammarna.

Däruppe fälldes äntligen älgen och de tre jägarna kunde vända kosan hemåt med sina köttbördor på ryggen. I kvällningen slog de nattläger vid sjön Dypen (strax söder om nuvarande Bograngen). Där dök sex Dalbybönder upp och bad att få vila vid finnarnas eld. Att Dalbyborna var ute på spaning efter tjuvjägare på deras skogsmarker och att de stött på och följt finnarnas spår stod småningom klart. Fram emot natten gick ordväxlingen över i slagsmål. En av finnarna fick sätta livet till, en annan blev nog så illa tilltygad men den tredje hann smita undan och ge sig iväg hem till Mangen efter hjälp.

Redan i januari 1649 behandlades ogärningen första gången vid Älvdalstinget och drygt två år senare dömdes de sex från Dalby till dryga böter men ingenting mer. En av finnarna fick förresten böta för olaga jakt.

Ett år efter det domen över dråpet vid Dypen hade fallit fick Älvdastinget för första gången ta upp det andra dråpet trots att det skett nästan tre år tidigare. Även den gången handlade det om olaga älgjakt i Höljesskogarna men nu var det två finnbröder från Dala-Järna som mitt i sommaren dragit ut på långjakt.

Då Höljesbor kom på dem ute i skogen nekade de emellertid till att ha skjutit något djur - trots ganska tydliga spår efter djurslakt - och gav sig på hemväg. Det bar sig emellertid inte bättre än att de stötte på en vresig björn som slutligen dödades men först sedan en av bröderna blivit nästan ihjälriven.

Den andre vände då åter till Höljes by som vid den tiden bara bestod av några enstaka gårdar. Där fick han mat och natthärbärge. Men hur det nu var blev ordväxlingen om den tjuvskjutna älgen mellan honom och Höljesborna allt hetsigare. Grannar och grannars gäster nerifrån nuvarande Sysslebäcksbygden kom Höljesbonden till hjälp och finnen från Dala-Järna fick bra nog på pälsen, innan man enades om att binda honom och föra honom till myndigheterna nere i Karlstad.

Emellertid fanns ett par norrmän på plats i Höljes. De var på flykt undan rättvisan hemma i Norge. En av dem tyckte inte värst mycket om möjligheten att den fängslade finnen skulle avslöja var de båda norrmännen fanns, då han kom ner till Karlstad. Det var bättre att tjuvjägaren blev kvar i Höljes - för alltid. Och så "lät han lodet löpa" genom den redan hudflängde finnen. Tillsammans med sin kamrat fraktade han liket ut på en holme i Klarälven. Där grävdes den döde ner.

Hur det gick för den björnrivne, halvdöde brodern som lämnats kvar ute i skogen, kan sägnerna inte berätta. Men den skjutnes änka fick småningom höra rykten om vad som hänt där uppe i Höljes. Med hjälp av den nye man hon funnit neråt Ekshärad gick hon till tings. Efter många och långa undersökningar fann slutligen Älvdalstinget att de två norrmännen, som tycks ha varit ganska skumma figurer, dött på främmande ort men dessförinnan erkänt att en av dem skjutit en finne i Höljes år 1649.

Höljesborna och deras vänner från Sysslebäckstrakten fick bara böta 40 mark för att de hållit tyst om dråpet i flera år. Med Sysslebäcksborna var också "piltarna" Matts, Oluv och Matts. Den ene av dem hade pucklat på finnen med en käpp, den andre hade slagit honom med en liten handyxa medan den tredje ryckt åt sig finnens bössa och gett honom ett ordentligt slag med den minsann. De tre - som knappast var piltar längre - fick böta tre marker var för "pusterna" som de delat ut.

Mer än så var det egentligen inte. Men de båda dråpen växte i folktraditionen, växte väldeliga och blev småningom rena krigsdrabbningar mellan finnar och svenskar. Richard Broberg samt Höljesbon Oscar Larsson, kommunalman och poet, skall i första hand ha äran av att ha visat de verkliga sanningarna bakom sägnerna.

Dalen vid sjön Dypen, där en finne från Mangen dräptes av bönder från Klarälvsdalen, kom att kallas Lahtinotko. Lahti betydde i värmlandsfinskan vik - men händelsevis också slakt. Slaktardalen blev naturligtvis den bestående svenska översättningen. Holmen strax norr om Höljes, där en finsk älgskytt på olaga jakt grävdes ner, heter ännu i dag Mordön.

När historierna om händelserna vid Dypen första gången skrevs ner nästan tvåhundra år efter att de timat var beskrivningen fortfarande ganska nära sanningen. Det var fyra finnar som överraskats i sömnen vid lägerelden och tre av dem som dog, sägs det. Några decennier senare är det enligt en annan uppteckning sex finnar som får sätta livet till för att småningom - hos finnskogsskildraren Gustaf Schröder - ha vuxit till en hel hop jämte kvinnor och barn.

Dråpet i Höljes vävs småningom in i berättelsen om slakten vid Dypen. En holme i denna sjö får namnet Mördarön, för där sänkte svenskarna ner alla ihjälslagna finnar. Vidare blandas vaga minnen från norrmännens härjningar under hannibal och gyldenlöwefejderna in i historierna om Slaktardalen. De hör samman med danska krigen 1644-1645 och 1675-1679. Då brändes flera finnbyar ner. I folksägnerna blev det istället bönderna nerifrån Klarälvdalen som bedrev utrotningskrig mot skogsfinnarna. Men i gengäld får i berättelserna Finnskogens folk en gruvlig hämnd på slakten vid Dypen genom ett bakhåll - ibland vid Röjden, ibland vid Viggen - där hela hopen svenskbönder dödades och brändes upp i ett präktigt bål.

Kring Mordön i Klarälven vid Höljes har givetvis också sägner spunnits. Det var Karl IX:s utsända älgskyttar som dräpts och begravts på ön, påstods bland annat. I en uppteckning har den eftertraktade älgen i Höljes bytts ut mot en fager flicka. Hon var en skogsfinnes dotter, jägaren var en ung bonde från Vingäng. Flickans far avfärdade emellertid friaren som blev så arg att han med vänner från hembygden drog norrut till strid för att erövra flickan med våld. Fadern hade i sin tur uppbådat hjälp från finnbygden på båda sidor om riksgränsen.

Åtskilliga svenskar stupade - och grävdes naturligtvis ner på Mordön. Finnarna flydde emellertid men upphanns av sina förföljare - nere vid sjön Dypen. Och så gick det som det gick. Men vad som slutligen hände den fagra flickan sägs ingenting om.

*

Det var först på artonhundratalet, under de ständigt återkommande stora hungrarnas tid i Finnskogarna, som sägnerna om kampfylld fiendeskap mellan finnar och svenskar i norra Värmland började gro och växa sig stora.

Något annat som också växt betydligt sedan mitten av sextonhundratalet är älgstammen. Älgkött måste ha varit eftertraktat men sällsynt tillskott till hushållet, då man gladeligen offrade dagar och nätter på att söka upp en enda älg. Från och med 1660-talet var den, som nämnts tidigare, helt förbjuden att jaga för andra än kungens män. Sannolikt är det därför som Mordön småningom sades hysa kroppar efter förhatliga kronojägare.

Långvandringen var, som vi tidigare sett, ett naturligt inslag i skogsfinnarnas ärvda levnadsmönster från Savolax. Att gå, med eller utan skidor, till Höljes från Överbyn eller Dala-Järna var uppenbarligen ingenting märkvärdigt.

*

Verkligheten bakom ett par spontana dråp har väl inte mycket med en folkgrupps historia att göra, kan det tyckas. Hade man från början varit källkritisk skulle sannolikt också två fyrahundra år gamla ogärningar snart varit glömda. Men i Finnskogarna blev de det inte. Härigenom kan de berätta för oss att dråp ingalunda var vardagsvara ens i sextonhundratalets isolerade bondbygder. Om vi till äventyrs trott att den tidens människor i en skogstrakt var halvhedniska vildar, som sägnerna faktiskt vill göra dem till, är det sålunda dags att justera vår uppfattning.

Dessutom visar oss historien om de två dråpen en ganska god rättsordning för så längesedan, till och med i en verklig glesbygd. Även om den uppenbarligen arbetade långsamt.

Hör då de förvuxna och tillskarvade sägnerna om två dråp till en bygds historia annat än som kuriosa? Förvisso. De visar oss ganska tydligt hur människor försöker rätta till gången tids händelser efter sina förväntningar och önskemål. De återkommande norska härjningarna av skogsfinnars gårdar under svensk-danska krigen är helt glömda, kanske därför att de norska soldaterna till stor del bestod av de värmländska skogsfinnarnas anförvanter i Grue finnskog. När sedan svåråren kom över hela finnbygden på båda sidor av gränsen under sjutton- och artonhundratalen bands finnenklavens folk hårdare samman och gamla inbördes oförrätter sändes till glömskans domäner. Samtidigt ville man gärna odla sin avundsjuka mot svenskbygdens vällevnad jämförd med eget armod och finna svensk uselhet i det förgångna.

Att även kungliga myndighetspersoner blandades in på ett hörn i form av mördade kronojägare visar oss de små människornas längtan efter hämnd och makt över statsjätten, som de stundom kände sig förslavade under.

*

Det har ofta åberopats att statens myndigheter förföljde skogsfinnarna i synnerhet för deras skogsskövlingar, eftersom virket behövdes till järnhanteringens gruvor och masugnar. Skogsordningar kom åren 1647 och 1664, där svedjebruket kringgärdades med bestämmelser. Sannolikt hade dessa dock relativt liten betydelse i norra Värmlands avlägsna finnskogar, som järnbruk och gruvor - bortsett från Letafors - inte frågade efter. Dessutom stod det i 1664 års skogsordning att svedjande var förbjudet på mark som inte kan röjas till äng eller brytas till åker. Men om skogen behövde rensas och marken befrias från mossa för att förbättra boskapens bete fick jordägaren bränna, om kronans ombud och nämndemännen gav klartecken. Sådant medgivande var nog inte så svårt att få för skogsfinnarna. Bland nämndemännen fanns även finnar. Och svenskborna nere i älvdalen hade nytta av finnarnas skogsbete, eftersom man gärna "inackorderade" en del av sina djur hos finnarna över sommaren. Från år 1685 finns sålunda en kort anmärkning om att finnhemmanen endast kan bestå så länge skogen räcker.

Den oförtröttlige Broberg har gått igenom Värmlands domböcker för åren 1629-1639 för att få en allmän bild av finnarnas laglöshet. Där är olaga svedjande en sällsynthet. Då hade visserligen inte finnarna nått upp till Finnskogarna ännu och skogsordningarna inte sett dagens ljus, men den ringa laglösheten torde inte ha förändrats nämnvärt under sextonhundratalets senare del.

Största olagligheten bland både finska och svenska värmlänningar gällde brott mot sjätte Guds bud om könsumgänge. Det var enligt lagen bara vigda som fick ligga med varandra. Därefter kom bland svenskarna ägotvister och slagsmål. 

 Domar i värmländska domböcker 1629-1639
   totalt  därav med
 finne
 inblandad
 Olagligt könsumgänge:
 lönskaläge (båda ogifta)
 hor (en eller både gifta med
 annan)
 Ägotvister
 Slagsmål
 Stämmningsförsummelse
 Åverkan på annans mark och gods
 Skällsord
 Stöld
 Arvsmål
 Olaga jakt och fiske
 Tvister om pengar
 Olaga svedjande
 Trolldom
 Mord
   37
 (24)

 (13)
   28
   18
   10
   10
    9
    8
    7
    4
    4
    4
    3
    1
      7
     (5)

     (2)
      2
      1
      6
      3
      0
      0
      0
      1
      1
      2
      0
      0

*

OMKRING

Svedjebruket är ingående behandlat av Kustaa Vilkuna i Värmlands museums årsskrift "Värmland förr och nu" 1953, som helt ägnas åt de värmländska skogsfinnarna. Beskrivning av savolaxarnas speciella Huutha i orörd granskog hittar man också hos andra författare, exempelvis Kari Tarkainen ("Finnarnas historia i Sverige 1", Nordiska museets handlingar 109,1990). I den nämnda årsboken från Värmlands museum ger Ilmar Talve "Drag ur finnbygdens näringsliv". Samme författare återkommer till ämnet i "Värmlandsfinnar" (Kulturfonden för Sverige och Finland, 1986).

Lars Bäckvall, en Dalbyfödd arkitekt som småningom lämnade sitt ritbord för att slukas av sitt sökande efter hembygden i djupa arkiv långt innan lokalhistoria var på modet, har berättat om alla turerna kring timmerhandeln med norrmännen i "Om övre Klarälvdalen i gångna tider" (sammanställd av Dalby hembygdsförening 1978). (Att en ståtlig uniform imponerade på Dalby-allmogen utnyttjade Gottlund till fullo som falsk prins. Bäckvall kan i sin tur avslöja en falsk kung. Enligt folktron hade självaste Karl XII övernattat i Dalby sockens södra älvdal. I själva verket var det generalmajoren greve de la Gardie som i spetsen för dalregementet rastat på sin väg ner till Eda skans, medan kungen ledde anfallet mot Norge längre söderut...)

I romanen "Timmermän och nyckelpigor" från år 1913 har Bengt Ström skildrat skogsbolagens ankomst och framfart i norra Klarälvsdalen. Hur de norska skogsfinnarna förlorade sina skogar till handelshusen i Kristiania (Oslo) har Olaf Lindtorp drastiskt beskrivit i sina böcker.

Savolaxfinnarnas vandrardrift har skildrats i skönlitterär form av Gustaf Schröder och Hilka Alm; den förre med diskutabel sanningsbakgrund, den senare med imponerande källforskning som underlag. Savolaxarnas ursprung vid Volgas stränder bort mot Uralbergen kan man läsa om i Taisto Jalamo - Reijo Rüster: "Sverigefinnar förr och nu" (Bonniers 1983). Deras vandringar i Finland är redovisad av Tarkiainen och av Veijo Saloheimo: "Savolaxarnas rörlighet och expansion på 1500- och 1600-talen" (i Värmlandsfinnar").

Finland var efter Gustav Vasas död sonen Johans hertigdöme. Han höll ett vakande öga på lillebror Karl (som småningom skulle bli Karl IX) och var misstänksam redan mot broderns import av finska bågskyttar. Misstänksamheten bestod under Johans och hans sons tid som Sveriges kungar. En propaganda från hertig Karls sida för att få en östfinsk folkvandring över till det egna hertigdömet ter sig därför osannolik. Däremot fanns sedan medeltiden en västfinsk tradition att ge sig iväg över Ålands hav på vinterarbete i Mellansverige. De säsongsarbetade då i bergsbruk, byggarbete och jordbruk. Men savolaxarna var "inga jordbruksarbetare, vinterliggare eller arbetskraft i gruvorna", konstaterar Tarkiainen.

Om Slaktardalen och Mordön har Richard Broberg berättat i Fataburen 1981 och Oscar Larsson i "Från finnbygden". Brobergs samlade anteckningar finns numera på Torsby bibliotek för att bli en betydelsefull del av ett nytt finnkulturcentrum. Det är ovannämnde Tarkiainen som där letat reda på sammanställningen av de värmländska domböckerna från tidigt sextonhundratal.

Upp


IN I DALBYSKOGEN

När en finne hittat lämpliga skogsmarker för sitt svedjebruk med en tänkbar boplats stakade han på ett eller annat vis ut det område han ville disponera och begärde ett "nedsättningsbrev" (ibland kallat fastebrev eller byggnadssedel). Det skulle göra honom till markägare. Sägnerna blev småningom många om villkoren för hans "inringning" av den önskade marken, men dessa sägner påminner ofta om liknande sägner hos andra folk. Så som sägner ofta gör. Stundom hette det att han fick den mark som han kunde ta sig runt under en dag på skidor, eller andra gånger till fots. Någon gång påstods att han fick den mark som han kunde ringa in med ett trådnystan. Även sägnen från antikens Kartago gick igen: Den mark han kunde fånga in med en oxhud blev hans. Det var då underförstått att han knipslugt skar huden i strimlor och därigenom fick den att nå ganska långt. En sägen som verkar mera genuint värmlandsfinsk talar om den mark han kan vandra runt innan hans näverskor slits ut.

Nedsättningsbrev som gjorde skogsfinnen till hemmansägare fick de första savolaxarna av kungen själv. Redan Gustav Vasa hade begärt att all mark, som låg så långt från gårdar och byar att den inte utnyttjades för jordbruk och boskapsskötsel, skulle höra kronan till. I Värmland fanns dock ingen herrelös mark. All jord var uppdelad mellan hemmanen. Karl IX fick dock bönderna att släppa till sina utmarker bara det inte ledde dem till skada. Det förekom därför att skogsfinnen fick betala viss ersättning "bördspenning" till hemmanets bönder för att få nedsättningsbrev på deras skog.

Småningom då skogsfinnarna blev allt fler fick kungens befallningshavare, landshövdingen, uppgiften att underteckna nedsättningsbreven. Men dessförinnan skulle häradshövdingen, fogden och nämndemännen avsyna platsen och på tinget avgöra om finnens önskade marker dels räckte till för att bli ett skattegivande hemman, dels låg så till att de inte var närmaste svenskby till förfång.

Till en början var det sagt att ett finntorp måste värderas till minst 1/4 hemman för att bli godkänt och skattlagt, men småningom godkände man ner till 1/8 hemman för att få skattebetalare på skogen. Matts Isaksson fick exempelvis slå sig ner i Djäkneliden därför att hans boende var till gagn för resande till och från Norge, berättas det. I en dombok läser man däremot att Djäkneliden dömdes ut år 1688, då det ansågs ligga för nära Ransby och Tutstad! Änkan som bodde där måste frånträda torpet. Förresten hade hon en hop oönskade lösfinnar boende hos sig och de gjorde skada genom att "verka" i skogen.

 

Sextonhundratalets ekonomiska klippare

Smarta, själviska ungdomar har sannolikt i all tid haft sina drömmar om snabb framgång och rikedom. Att göra de verkliga klippen kom det att kallas under senare delen av nittonhundratalet och syftade på unga mäns svindlande framgångar på börsen genom djärva affärer med aktier, bolag och fastigheter. För fyrahundra år sedan var det emellertid fråga om helt andra klipp. Det var inte i stil med sagornas metod att fria till prinsessan och få halva kungariket. (Den svenska prinsessan och sedermera drottningen Kristina bör förresten ha varit ganska svårflirtad.) Det var krig som erbjöd de stora klippen i dåtidens Sverige, inte bara för de egna adelsynglingarna utan även för utifrån kommande. Av vissa skäl var det främst unga skottar som tog chansen att göra lycka genom att ställa sin värja till den framgångsrika svenska arméns disposition.

I Skottland var James V (i svenska historieböcker Jakob) kung. Han var son till Maria Stuart, som tvingades avsäga sig kronan år 1567 och fly till drottning Elisabeths England, där Maria blev fånge och småningom avrättad. När Elisabeth dog "som jungfrudrottning" (år 1603) - uttrycket är Kurt Ågrens (i Bra Böckers "Världshistoria", band 8, 1985) - fick James genom sitt släktskap även Englands krona och blev James I. Han hävdade sitt envälde, förtryckte adeln förutom sina gunstlingar och misskrediterade kungamakten "med sin självöverskattning, osmidighet, lättja, överdåd i mat och dryck samt öppet visade homosexualitet", skriver Ågren. För unga framgångsdrömmande skotska adelsmän som inte hörde till gunstlingarna syntes inte hemlandet ge några ljusa möjligheter. (När James son Charles I tog över år 1625 blev situationen inte bättre. Charles slutade på stupstocken år 1649.) Då verkade ryktena om den unge svensken Gustaf Adolfs fältherreframgångar mot danskar, ryssar och polacker avsevärt mer lockande.

Bland de unga skottar som sökte sig över till Sverige var år 1624 friherren Hugh (som i Sverige blev Hugo) Hamilton. Fadern, som var ärkebiskop på Irland, försåg honom med pengar som gjorde det möjligt att leja 150 skottar. Sedan klättrade Hugo Hamilton snabbt uppåt i Gustaf II Adolfs armé. År 1629 blev han överstelöjtnant efter att ha deltagit i polska kriget, köpte - sedan Sverige gått med i trettioåriga kriget - ett helt regemente i Schweiz som han blev överste över år 1632. Han blev fånge hos kejsarens trupper i slaget vid Nördlingen år 1634, satt tre år i fängelse men köptes fri och dök upp som överste för ett nyvärvat regemente i Ingermanland (öster om Estland) åren 1641 - 1644. Bas för Upplands regemente blev han år 1645 och kommendant i Greifswald år 1646.

När kriget äntligen var slut år 1648 blev han som tack också svensk adelsman. Friherretiteln kom år 1654. Genom förmånliga giftermål, - han hann med tre stycken, - kom han över åtskillig svensk mark utöver det han fick med friherretiteln och sedermera köpte, främst i Östergötland. När han så presenterade alla sina utgifter och omkostnader för trupper under krigsåren och begärde ersättning, satt drottning Kristina ordentligt i klämma. Det var många adelsmän som på likartat sätt kom med krav. Kronans pengar var otillräckliga, likaså kronogodsen. Hamiltons krav "på över åtta tusende blanka silverriksdaler", enligt Lars Bäckvall, måste delvis lösas på annat sätt. Han fick helt enkelt rätt till statens skatt som "everdeligt frälse" från åtskilliga hemman i Värmland, bland annat alla i Dalby socken utom de sju som skulle underhålla soldatknektar.

Därför var det Hugo Hamilton som utfärdade nedsättningsbrev för åtskilliga finnar på Dalby sockens skogar. Hamilton blev emellertid inte Sverige trogen. När förhållandena stabiliserats i Skottland och han fått ärva en lordtitel, flyttade han hem år 1662 och sålde några år senare hela sitt svenska markinnehav. Han lyckades sålunda rädda undan sin förmögenhet åt de sina innan reduktionen i Sverige satt igång på allvar för att återföra adelns tilldelningar till staten.

*

Skotten Hamiltons anknytning till norra Värmlands finnskog, - som han sannolikt aldrig besökte men gärna såg tätare bebodd med skattebetalare, - hjälper oss att se början av vår stormaktstid lite underifrån. I skolornas gamla historieböcker talas gärna om svenska härens mestadels framgångsrika framfart nere i Tyskland. Historien om Hugh Hamilton påminner oss om att vårt stormaktsvälde till stor del byggdes upp av utländska officerare och lejda trupper. (I det misslyckade slaget vid Nördlingen deltog faktiskt inga svenska soldater!) - Man kan vidare leka med tanken huruvida Hamilton under alla krigsåren stötte på värmlands-finska soldater. Finnarna hade rykte om sig att vara bland de djärvaste i svenska hären. Påverkade det i så fall Hamiltons uppfattning om dem som han sedermera lät slå sig ner i sina avlägsna skatteskogar?

Än intressantare är den bild bekantskapen med Hugh Hamilton ger av drottning Kristina. Om henne sägs i gamla skolböcker: "Uppvuxen på tronens höjd, i glansen av lysande segrar, ansåg hon sig böra uppträda med yttre ståt och prakt och kungligt belöna de många, som under hennes minderårighet utmärkt sig i krigets eller fredens värv. Hon började med slösande hand utdela förläningar, adelsbrev, gåvor och nådebevisningar av alla slag." (C T Odhner: "Lärobok i fäderneslandets historia", åttonde upplagan 1904). Men vad skulle hon göra med en Hamilton och hans gelikar som redovisade sina utgifter och omkostnader för hela regementen? Bilden av den slösande Kristina blir en aning ljusare.

 

Krigsår hemmavid

Även en gränsbygd, avlägsen från kungar och adelsmän, får sin del av ofärd i krigstid. Inga större härar eller fältslag ägde där någonsin rum men däremot för bygdens folk minst lika bekymmersamma härjningar och plundringståg. De hamnar dock inte i Sveriges historia men betyder för bygden måhända mer än de stora krigen.

Senast det var krigstid i finnskogarna var under andra världskriget, då skogsfinnars ättlingar - med god kännedom om grannskapet i det tyskockuperade Norge - var kurirer åt grannlandets motståndsrörelse.

På våren år 1808 kom en bataljon av Dalregementet marscherande till Medskogen, där den avvaktade order att tåga in i Norge. Förråd lades upp i Letafors och sjukhus förbereddes i Vingäng. Bataljonen var en av pusselbitarna i Gustaf IV Adolfs vilda planer på att snabbt erövra Norge från danskarna, kanske också Själland, för att sedan vinna tillbaka Finland, där ryssarna förberedde en invasion. Den svenske kungen, som småningom skulle bli avsatt, såg sig vara den ende fursten vid sidan om Storbrittaniens som bjöd Napoleon och alla hans medlöpare motstånd. Napoleon var i kungens ögon den onde själv och måste förintas!

Gustaf Adolfs planer och sättet att genomföra dem var orealistiska. Dalkarlarna i Medskogen kom bara en liten bit in i Norge, innan de hamnade i ett bakhåll vid Trangen, där norrmännen gick ganska illa åt dem innan de retirerade. Medskogsbor lär ha förvarnat sina norska grannar både om tid och väg för det svenska anfallet.

Karl XII hade knappt hundra år tidigare också haft planer på att erövra Norge. Det blev hans sista krig innan skottet vid Fredrikstens fästning genomborrade hans skalle år 1718. Redan ett par år tidigare hade kriget börjat. Dalbybönderna låg på vakt vid Vingäng. Vägar till Norge var spärrade. Finnarna på svensksidan gränsen hade uppmanats att hålla sig stilla. Även denna gång kom folk ur Dalregementet tågande genom tiomilaskogen från Malung men fortsatte ner till Eda skans. Bygden klarade sig även denna gång från att bli stridsskådeplats. Detsamma gällde då danskarna anföll Sverige efter Karl XII:s stora nederlag långt borta i Poltava år 1709. Då var det hälften av det egna Älvdalskompaniet som bevakade den känsliga knutpunkten vid Vingäng och vaktade gränsen.

Desto värre och blodigare måste det ha varit runt gränsen under sextonhundratalets återkommande krig. Under Karl XI:s svensk/danska krig (1675-1679) hette befälhavaren i Norge Gyldenlöwe, en kungason "till vänster". Skansar vid Ransby och Persby stoppade norsk härjning nere i Klarälvsdalen, men desto värre gick gyldenlöwefejden fram över finnarnas bebyggelse uppe på skogen. Det fördes "ett tygellöst rövarliv av finnar och löst folk från båda sidor" av gränsen, är Lars Bäckvalls beskrivning. Gård efter gård brändes ner - utom Medskogen som låg alldeles vid gränsen. Därför blev finnen där efter krigets slut beskylld för att ha gått fiendens ärenden.

Finnarna tycks dock förvånansvärt fort ha byggt upp sina gårdar igen.

Under krabbefejden åren 1657-1660, då Karl X Gustaf var kung, gjorde en värmlandsfinsk trupp ett längre härjningståg i Glommas dalgång. Året var 1659 enligt gamla rapporter. Finnar från bergslagen var kommenderade att vakta gränsen i norra Värmland. Det måste de ha gjort bra, för det fåtal finngårdar som då fanns på skogen, tycks ha klarat sig.

Hannibal Sehestedt hette befälhavaren över de dansk/norska trupperna under trettioåriga krigets svensk/danska strider åren 1644-1645. Den gången tog sig fienden ner i Klarälvsdalen, - på finnskogen fanns ännu ingen fast bebyggelse, - men kom inte längre än till Vingäng. Mittemot låg svenskarnas Ransby skans. Dalbyborna klagade över att "några finnar som ligger och bor på älvdalsskogarna" förstörde skogen, nekade att hjälpa till med försvaret och istället gick fienden tillhanda. Det är första gången vi hör talas om finnar på Dalby skog.

Det fanns faktiskt några hundra finnar vid gränsen år 1644, men det var finnar från Bergslagen som bådats samman och sänts att bevaka gränsen. De finnar Dalbyborna sa sig ha besvär av kan ha varit de ditkommenderade gränsväktarna men lika gärna långströvare söderifrån. Längre norrut än till Östmark hade inte bofasta finnar med nedsättningsbrev nått vid denna tid. Bergslagsfinnarna som bevakade gränsen såg emellertid vilka härliga skogar där fanns. Några av dem återkom därför när kriget var över och slog sig ner för gott.

Från sjuårskriget åren 1563-1570, då Erik XIV var kung, har vi de äldsta anteckningarna om krigets härjningar i norra Värmland. De framgår bland annat av avbrott i skatteförmågan då gårdar bränts. Från Norge kom år 1566 Måns Swale med hundra skyttar och drog ner till älvdalen, dit bebyggelsen var helt koncentrerad. Mest varenda gård i Höljes och "Ovan sjön", som Sysslebäcksbygden kallades, i Ransby, Branäs och Persby, kanske också i Långav, brändes och en del bönder togs tillfånga, innan norrmännen drog sig tillbaka. Men redan fyra år senare var Dalbybönderna - utom de i Höljes - redo att åter betala skatt, även om det fick bli efter begränsad förmåga.

Ett bestående minne av denna krigstid är att brännvinet då fann vägen upp genom dalen. - Då fanns inga finnar på skogen.

 

Nedsättningen

En finne från Rämmen i östra Värmland som hette Olof Matsson Koo (eller Olof Matsson Lehmoinen) slog sig år 1647 ner vid Skallbäcken i södra änden av Dalby sockens dåvarande öde tolvmilaskog mot Norge. Han var socknens förste bofasta finne, betalade tionde redan från första året och fick sitt torp och nybygge skattlagt till en fjärdedels hemman från år 1653. Sex års skattefrihet var utlovad för de torp som bedömdes hålla måttet för att bli skattehemman. Idag är Skallbäcken helt öde.

Sedan gick det undan. År 1649 tog finnar upp sved och boplats i Kindsjön och Röjden, året därpå i Bjurberget, Kringsberget och Älgsjön. Nybyggena fortsatte mot norr tills de sista gårdarna byggdes i Aspberget omkring år 1660 och blev skattlagda från år 1668. Kring de ursprungliga gårdarna växte under sjutton och artonhundratalen upp en mängd torp. Möjligheten att fortsätta mot norr ut i orörd vildmark var ju slut, så man måste försöka bli bofast och försörja sig så gott det gick. Att det inte gick så värst gott, är redan berättat.

Några av hemmanen, gårdarna och torpen gick skiftande öden till mötes, visar de gamla längderna. Än bytte de ägare, än låg de övergivna och efter gyldenlöwefejden låg de eldhärjade. Småningom fram mot vår egen tid stod flertalet av dem tomma. Stugor och uthus ruttnade ner eller flyttades. Några har räddats undan förgängelsen som fritidshus eller jaktstugor.

De flesta nybyggarna tycks ha kommit från finngårdar söderut kring Frykens norra ände. Några kom, som nämnts, från Bergslagen och östra Värmland, någon från Gästrikland om de gamla akterna talar sant.

Finnarnas upptäcksfärder efter orörd urskog förde dem förbi svenskarnas områden. Från Bergslagsskogarna sökte de sig alltså till västra Värmlands skogar. När strövtågen vändes mot landskapets norra del undvek de Klarälvsdalens bebyggelse. På tiomilaskogen öster därom mot Dalarna liksom på åsarna västerut närmast dalen fanns dalbornas sätrar. Därför sökte sig finnarna väster om sätervallarna. Först norr om Höljes kunde de breda ut sig över hela landskapets topp.

Om Kringsberget, nu sedan länge helt öde, berättar en källa att det upptagits av finnen Kristoffer Havuinen som tillsammans med sin bror kommit över från Finland. Brodern hade slått sig ner i Äppelbo i Dalarna. Finnarnas rörlighet är imponerande. De var vandringsmän, såg inte som någonting märkvärdigt att ge sig ut på veckolånga strövtåg som i vår tid ter sig helt otänkbara.

Hur det var med Kristoffer på Kringsberget kan dock sättas i fråga för torpet blev enligt domboken upptaget år 1650 av Per Henriksson. Han betalar tionde från nästföljande år och året därpå får han utöka sin mark så att den kan skattläggas som en fjärdedels hemman år 1659. Per Henriksson var minsann länsman för finnbygden och hans torp alltså länsmansgård. År 1670 antecknas att Per sålt sitt hemman till en annan finne som några år senare säljer i sin tur till Tomas Henriksson Havuinen (där Kristoffers namn dyker upp igen). Med denne Tomas kom "ett kraftigt och intelligent folk" till gården, sägs det i en beskrivning. I dag är gården borta.

I Medskogen fick Johan Johansson Veteläinen nedsättningsbrev av landshövdingen år 1653. Enligt sägnerna var denne finne mäkta rik och klarade väl sina mellanhavanden med den beryktade Hindrik Häkkinen på Rattsjöberg. Veteläinen sägs ha byggt tvåvåningshus och gick omkring i peruk, så dalkarlarna på väg till marknaderna i Norge hälsade honom med mössan i hand. Veteläinen högg många fall och sålde en del av sin råg i Bergslagen. Medskogen är fortfarande levande.

Avensåsen (ursprungligen Avundsåsen) får i en gammal sägen vara första finntorpet på Dalbyskogen. En dalbybonde brände ner hans torp och tog hans boskap med sig hem till älvdalen. Någon tid därefter fann svenskbonden sin gård omringad av uppretade finnar i mängd, beredda att hämnas. Svensken fick snällt återlämna boskapen och bygga upp torpet igen - och svälja sin avund mot finnen och hans nybygge. Så fick torpet sitt namn.

Enligt en annan sägen kom en gång tre norska flickor och tog Avensåsenfinnens kor som gick på bete i skogen. Men getterna brydde de sig inte om. Getterna sprang hem och varskodde på så sätt finnen att någonting hänt hans kor. Han tog sin bössa och fann snart spåren efter de bortdragande korna. Vid Juberget alldeles intill norska gränsen hann han ikapp norskorna och djuren. En av flickorna sköt han för att få stopp på de andra, men när det inte hjälpte knäppte han ännu en flicka. Då sprang den tredje för livet och finnen föste sina kor hem igen.

De två sägnerna är nertecknade kring sekelskiftet till nittonhundratalet och är typiska för floran av historier om finnars konflikter med sina grannar. Någon verklighetsbakgrund har man inte funnit. För övrigt var Avensåsen inte så mycket att avundas. Det blev visserligen finnhemman med två rökar men är idag sedan länge helt öde.

År 1681 stred åbor i Båstad och Höljes inför häradsrätten med en finne i Järpliden om det oskattbara torpet Brintåsen (sedermera Bringåsen). Några år senare är det folket i Järpliden som ber om hjälp att bli av med lösfinnar som slagit sig ner i torpet. Några decennier därefter finns det dock bofast folk, komna från Järpliden, på torpet. Men det blir aldrig godkänt som hemman för där fanns inte "så mycket åker att den kunde uppmätas". Något år står torpet helt öde men får åter bofasta torpare som år 1741 är "alldeles utfattiga och kan icke betala någon skatt", varför torpet enligt landshövdingens order skall "rasjeras och ödeläggas". Där finns likväl bofasta något decennium senare och sedan långt in på nittonhundratalet. En kort glansperiod under seklets senare del fick torpet uppleva några dygn då det rustades och utnyttjades för kungajakt på älg.

Bringsåsen hörde hemma på Höljesskogen där den största finnbyn var Aspberget, upptaget med flera gårdar omkring år 1660 och skattlagt år 1668. Sägnen vill påstå att finnar och lappar möttes här och levde som grannar. Byn blev helt utbränd under gyldenlöwefejden men blommade snart upp igen och var omkring år 1730 den största bondbyn i hela Nordvärmland norr om södra Ekshärad. Uggelheden sägs till en början vara Aspbergets sätervall, för övrigt en ovanlig företeelse bland skogsfinnarna, men blir sedan utgård och år 1766 eget hemman.

Kring Aspberget rör sig särdeles många historier om jakt på björn. Bland annat har engelsmannen Arthur Llewellyn Lloyd berättat därom. Han uppehöll sig mellan åren 1823 och 1831 mestadels i Värmland på jakt eller fiske. Efter en björnjakt i Aspberget fick han uppleva hur man tre gånger drog en ung hund mellan skinnet och kroppen på den skjutna björnen. Det var för att göra hunden björnvan.

Den väldige björnjägaren Per Jonsson Huuskoinen från Aspberget, Huske-Per kallad, träffade Gottlund år 1821 i en koja i Husketorp. Jägaren och den oslagbare skidlöparen var då en orkeslös, utfattig och bortglömd gamling med bara ett djurskinn runt sin magra kropp trots att det var vid jultiden. Hans välstånd lär sonen ha raserat. Närmare sjuttio björnar hade han dödat i sin krafts dagar. Ett tiotal björnskallar låg fortfarande staplade bakom uthusväggen.

Bengt Hakkarainen i Aspberget fick fem hästar efter varandra rivna av en björn. Han följde slutligen med bössa i hand björnens spår och kom småningom fram till en lappkoja. Där fick han av en lappgubbe veta att denne kunde förvandla sig till en björn. Det var han som rivit Bengts hästar. Bengt hade ju varit så dum att han hängt samma skälla (bjällra, klocka) på häst efter häst utan att rena den först. Den lockade vilddjur på långt håll. En skälla måste brännas i eld för att bli ren om djuret som burit den blivit taget av vilddjur, fick Bengt veta. Denne trodde emellertid inte att lappen kunde förvandla sig till björn. När han så gjorde sköt Bengt honom och flydde från kojan. Men efter det var man noga att bränna skällorna rena i eld.

Den våldsamma befolkningsökningen ledde till en nästan lavinartad torpbebyggelse, där ett torp i sin tur kunde få flera undertorp eller "inhysestorp", som Bo Hansson kallar det. Han har på jakt efter sina rötter analyserat kartor, längder och protokoll gällande finnbyn längst i norr; Aspberget. Även den fortsatta finnbygden i södra Trysil fram till fjällen har han redovisat. I en rad artiklar i "Finnkultur" berättar han om bebyggelsen runt riksgränsen i Värmlands topp. Aspberget - det största finnhemmanet med många tusentals tunnland skog - hade under artonhundratalet på sina vidsträckta marker åtskilliga sätervallar till skillnad från andra finnbyar. Några av dem blev bofasta torp. På Aspberget, där tre finnar slagit sig ner omkring år 1660 (enligt Broberg) kan Hansson från storskiftet år 1804 redovisa mer än dussinet gårdar i själva byn och gårdar i Långflon och Uggelheden. Från laga skiftet år 1850 finns dessutom fem torpområden och åtta sätervallar med. Ett av torpen, Rådelsbråten med boställen på båda sidor om gränsen, innehöll på svenska sidan åtta bosättningar. Detta ger sammantaget en bild av hur tre nybyggarfamiljer blivit omkring femtio hushåll på mindre än två sekler i marker som svårligen gick att bruka. Talet om överbefolkning är inte obefogat.

Redan i början av sjuttonhundratalet fann de norska skogsfinnarna norr om riksgränsen att Aspberget hade sex gånger mer människor än vad som egentligen kunde livnära sig där. Det var i samband med att norrmännen klagade över att deras nabor på svensksidan fiskade alldeles för mycket lax i Storälven (Klaran). Detta laxfisket var det mycket bråk om vid tinget. Även svenskborna i Höljes förfäktade att de av hävd hade förtur till fisket. I äldre tider var älvens laxfiske klosterägt.

Kärrbackstrand vid Klarälven söder om Höljes har en något annorlunda historia. Kiärrbaggstorpet sägs ursprungligen vara ett finntorp, upptaget av Erik Kiärr, en finne som flyttat in från norska finnskogen (och sålunda var en norrbagge). Torpet döms emellertid ut år 1732. Sannolikt var där då ett par finngårdar men något nedsättningsbrev fick de aldrig eftersom hemmanen Persby och Långav som ansågs äga marken ville behålla området. Småningom flyttade också familjer därifrån upp till Kärrbackstrand. Finnarna hade blivit bortkörda.

Kärrbackstrand är det enda exemplet i gamla längder från Dalby där svenskar lyckades bestående driva bort finska nybyggare och själva ta över boplatsen. Bograngen och Djäkneliden dömdes visserligen ut, som nämnts, men enbart för en kortare tid. Höljesborna försökte förgäves först få Aspberget, sedan Uggelheden utdömt, men annars tycks bara något enstaka oskattlagt finntorp ha övergivits därför att älvdalsfolket krävt det.

Båstad var ursprungligen ett svenskt torp under Höljes men blev år 1606 eget hemman. Under tidigt sjuttonhundratal tog unga svenskar och svenskor i Båstad "sina giften från finnarna", skriver Oscar Larsson som även berättar sägner om den rike Halvarsgubben i Halvarsgården. Han skall ha avlidit år 1811 etthundratre år gammal. I Båstad ser vi alltså ett exempel på hur finskt och svenskt flöt samman inom ramen för ursprungsbefolkningens bondekultur, det mönster som var normalt för savolaxarnas bosättning i övriga Mellansverige - utom på värmländska finnskogen där istället finnkulturen försökte överleva även vid blandäktenskap.

*


Årtalen för de första bosättningarna är av naturliga skäl lite osäkra. Vidare visade det sig i vissa fall svårt att avgöra vilket svenskhemman ett nybygge låg på. Somliga finntorp fick i längderna föras över från ett hemman till ett annat. Ute i den öde tolvmilaskogen hade man inte haft någon anledning att dra upp ägogränserna.

På varje finnhemman fanns genomgående mer än en gård eller "rök" som det kallades. Kringsberget, en gång länsmansgård, är enda undantaget. Förutom i tabellen redovisat antal hemman och rökar omkring år 1730 skall det (enligt Yngve Nilsson 1950) ha funnits fjorton rökar på torpställen. Hundra år senare anges antalet torp vara över etthundrasextio!

 

Äventyr på andra sidan havet

Det var inte bara unga skotska adelsmän som under sextonhundratalet sökte framgång i främmande land. Vid mitten av seklet fanns bland värmlandsfinnarna liknande drömmar om kolonin Nya Sverige på Nordamerikas ostkust. När skeppet Kalmare Nyckel gjorde sin tredje resa till Amerika år 1641 fanns en del finnar med ombord. Det var västfinska hantverkare men dessutom en del lösfinnar från värmlandsskogarna. De hade fått välja mellan straffarbete hemma i Sverige eller fritt nybyggarliv i amerikanska skogar som inte tycktes ha någon ände. Nils Jacobsson, som skildrat Nya Sveriges korta historia (år 1938), ger bakgrunden till den första skogsfinnexporten på ett sätt där de segslitna fördomarna om savolaxarnas folkvandring går igen:

"Hertig Karl, sedermera Karl IX, hade på 1580-talet inbjudit en del finnar att uppodla och bebygga torpställen på allmänningarna i Södermanland, Närke och Värmland. För att rädda sina liv undan Klas Flemming d ä:s s k klubbekrig 1596 och 1597 hade även en del finska bönder invandrat i Norrland, Dalarna, Västmanland och Värmland, där många av dem blev duktiga kolonister men en del levde ett kringflackande liv, uppehållande sig med jakt och fiske, och voro genom sitt tiggeri till stort besvär för folket. Dessa finnar i de svenska finnmarkerna beräknas till c:a 13.000 personer. Genom sitt svedjande och brännande vid sitt jordbruksarbete förstörde en del av dem skogarna. Dessa skulle nu bli duktiga banbrytare i en bördig vildmark."

Det är inte särdeles mycket som överensstämmer med dagens bild av savolaxarna.

Drygt ett decennium efter det några lösfinnar tvingats iväg över Atlanten stod värmlandsfinnar nästan i kö för att få åka. Då var det inte längre fråga om misshagliga lösfinnar enbart utan om hela familjer som sålt det de ägde för att ge sig av. Det sista svenska skeppet seglade iväg år 1655 flera månader efter det att holländare erövrat den svenska kolonin, - snabbare än så var inte nyhetsförmedlingarna på den tiden, - men värmlandsfinnar fortsatte likväl en tid att söka sig över på holländska skepp till det nya landet. Sannolikt hade de redan anat att skogarna runt värmlandsgränsen mot Norge inte var utan ände. Man har uppskattat de värmlandsfinska nybyggare som stannade kvar vid Delawarefloden till upp emot trehundra.

Holländarna tog alltså över makten i Nya Sverige år 1655. Men nio år senare kom engelsmännen och besegrade dem. Efter några år uppstod ett litet uppror bland finnarna mot sina nya herrar. Året var 1669, påstår Lindtorp. Upprorsskaran var inte fullt åttio man, berättar Jacobsson. Som ledare för upprorsskaran stod en son till den för svenskar välkände greven och generalen Königsmarck, som under trettioåriga kriget blivit mäkta populär bland soldaterna. Han ledde självsvåldigt sina trupper på givande rövartåg ända ner till Prag. Nu hade alltså en av hans tre söner dykt upp på andra sidan Atlanten och manat nybyggarna till uppror.

Men det var inte Königsmarcks son utan en värmlandsfinne, "Långe Finn" kallad. Egentligen hette han Marcus Jacobsson, vet Nils Jacobsson att berätta. I stället för att bli guvernör, som "Långe Finn" drömt om, blev han fångad och piskad, brännmärkt i pannan och sänd som slav till de engelska sockerrörsplantagerna på ön Barbados i Västindien.

Får man tro Lindtorp lyckades "Långe Finn" småningom fly och ta sig tillbaka till Europa. Som en gammal man kom han vandrande upp till sina hemtrakter och slog sig ner i en koja invid riksgränsen i Östmark.

Berättelsen om värmlandsfinnarna i Amerika och om den falske Königsmarck visar att nyheter verkligen spreds över land och hav även på den tiden. Även om det tog tid. Berättelsen låter oss också ana att färder i små träskepp över vida vatten inte kylde ner skogsfinnars nomadblod.

 

I ett äldre dunkel

Måhända var inte skogsfinnarna de allra första bebyggarna på finnskogens marker. Omkring år 1880 hittade en vallpoje en liten järnkittel i Medskogsån, hopsmidd av tre plåtar. Ett par decennier senare hamnade kitteln i Nordiska museets samlingar. Den kulturhistoriskt intresserade domprosten C V Bromander ansvarade för att fyndet kom till Stockholm. Han var vid den tiden präst i Södra Finnskoga och meddelade att nästan varje hemman i Dalby hade haft sitt eget lilla blästerverk i urskogen, där järn tillverkades av myrmalm, innan trakten fick sitt eget järnbruk i Letafors. Det kom igång år 1729 och hette först Gunneby bruk eftersom det låg på Gunneby hemmans skog.

Ganska snart fann man på bruket att traktens myrmalmstillgång "utbrukats" och fick tillstånd att köpa småjärn och tackjärn söderifrån. På pråmar stakades järnet uppför älven till Vingäng och forslades sedan med häst upp till Letafors. Redan år 1738 fick bruket rätt att sälja sitt överskott i Norge. Småningom hade man tre spik- och två knipphammare, sedermera också en stålugn och två stångjärnshammare jämte en stångjärnssmedja. Ett tobaksspinneri och en snuskvarn fullständigade bruksanläggningen, där en hel del finnar fick sin försörjning under svåråren. Men när norra Klarälven fick egna hammare i Likanå och Femtå och norrmännen fick järnvägstransporter upp utmed Glomma gick Letafors mot sin undergång och lades ner år 1871.

Kitteln från Medskogen var förvisso smidd av myrmalmsjärn men bedömdes vara avsevärt äldre än vad Bromander trott. Sannolikt var den från medeltiden. Det sätt varpå den smitts liknar rent av vikingatidens. Värmlands museum, som erinrar om fyndet i sin årsbok år 1937, påtalar den sannolikt mycket gamla handelsvägen från Dalarna via Vingäng och Medskogen in i Norge. Man finner det troligt att någon vägfarande långt före skogsfinnarnas tid förlorat kitteln under sin rastning "mitt på skogen", det vill säga Medskogen.

Under arkeologisk kartläggning av norra Värmland sommaren 1990 återfanns spår efter gamla myrmalmsugnar långt uppe i finnskogen. Dessutom fann man en gammal boplats på "Gammelvallen" vid Avensåsen norr om Bograngen, som inte låter sig enkelt infogas i längderna över de första finnboställena. Åldersbestämningar av ugnarna och boplatsen kan komma att ge besked om finnarna möjligen haft sina föregångare i Södra Finnskoga.

Vid sjöarna på Dalagränsen öster om Höljes fann man i samband med sjöregleringar vid mitten av nittonhundratalet rester av en gammal lägerplats, där en del fynd hade mönster som lät ana samband med norska västkustens bronsålderskultur.

Men dessa eventuella premiärinvånare på finnskogarna har inte, som finnarna, satt några spår i dagens folk och bygd.

Det innebär inte att de marker i Dalby socken som skulle bli finnskog legat helt öde innan nybyggarna kom. Upp genom Klarälvdalen gick i femhundra år den vår och höst rikt trafikerade pilgrimsled, som började på Hammarön vid Vänern och fortsatte upp till Nidaros (Trondheim). Vid Vingäng korsade leden dalmasarnas gamla handelsväg från Malung till Glommadalen i Norge, en väg som alltså gick tvärs igenom det blivande Södra Finnskoga. Rastplatser och enkla skogshärbärgen fanns säkerligen utmed dessa leder men några spår efter fasta boplatser finns inte före finninvandringen.

*

OMKRING

Hugh Hamiltons karriär framgår bland annat av släkten Hamiltons krönika. Han är på riddarhuset registrerad som friherre af Deserf.

Gränsfejderna nämns, förutom av Bäckvall, också i Brobergs artiklar och böcker. Broberg har en redovisning av de olika finnhemmanens tillkomst i den tidigare nämnda "Finsk invandring till mellersta Sverige".

Yngve Nilssons "Bygd och näringsliv i norra Värmland" (Gleerups 1950) är en innehållsrik källa för allehanda fakta även kring den svenska kolonisationen på "Älvdalens moränområde".

Om "Långe Finn" berättar Hilka Alm i romanen "Honungslandet", Olaf Lindtorp i sin andra bok och Nils Jacobsson i "Svenska öden vid Delaware" (Diak styr:s förl 1938)

 

Tidskriften "Finnkultur" är i första hand forum för släktforskare men ger dessutom - som i Bylanders och Hanssons artiklar - spännande lokalhistoriskt stoff. Hansson berättar exempelvis om varför den nordliga värmlandsgränsen fått ett "knä" vid Halsjön.

Här bodde en finne som ville vara norrman och anade att man tänkt dra gränsen tvärs över sjön när gränsen runt mitten av sjuttonhundratalet äntligen skulle rösas. Eftersom den svenske gränskommissarien var mäkta förtjust i fisk drog finnen upp några vackra öringar och förärade svensken som välvilligt lät staka ut gränsen som finnen ville.

Uppgifterna om Letafors är hämtade ur Jalmar Furuskogs "Hyttor och hamrar i östra Värmland" (i Värmland förr och nu" 1918).

Upp


I SKOGSBRYNET

Vårt försök att med lite inlevelse tränga in i de nordliga värmländska finnskogarna har förhoppningsvis fått oss att ana svaren på en del av frågorna kring den märkliga enklaven av savolaxare: "Guldfebern" som drev dem till folkvandring över Ålands hav. Det enda - men omöjliga - alternativet som bönder i moränmark vilket bjöds dem i norra Värmland, när deras - lika omöjliga - svedjebrukskultur begränsades. Alla dimmorna av fördomar och förvanskningar som döljer sanningen om deras trolldom.

Men somliga frågor får vi lämna obesvarade till framtida lösningar: Måhända kom svenskbonden aldrig på tanken därför att han saknade en bysammanhållning likt skogsfinnarnas. För att fälla, bränna och skörda en storsved krävdes sannolikt hundra man eller mer. Skogsfinnarna höll ihop och bands samman av sina släktnamn sekellångt innan svenskarna började använda efternamn. Varför lockades inte fattiga svenskbönder att pröva skogsfinnarnas storsvedjeteknik, när de under de gyllene åren såg hur det främmande folket på skogen kunde göra sig förmögenheter? Varför togs ingenting av skogsfinnens omedvetna, genuina ekologikunnande till vara av vare sig honom själv eller hans svenska grannar? Kanske var den allmänna tekniktron och utvecklingsoptimismen i vårt land så stark under så lång tid att till och med skogsfinnen själv betvivlade värdet av nedärvd naturkunskap. Visst kan vi i nuläget spekulera kring frågor likt dessa, men än har vi för osäker mark under fötterna för att komma med självsäkra svar.

Historien om hungrarnas skog är långt ifrån färdigskriven...

 

På Hia i maj 1992

Lars Elam


Källa: ELAM, LARS, Ur: Hungrarnas skog i Dalby socken, 1992, från: Centrum för lokalhistoria i Linköping, Universitetet i Linköping, Rapport nr 4, 1992.


 

Köp boken