Innehåll:

VALBORG I VINGÄNG
Tjärnen på bergets topp
Valborg
Norrmannen

NÄCKÅNAS ÄGARINNA
Jertrud i Uggenäs
Näckåna
Bäckvall
Vandringssägen eller Holetradition

SANN-SIRI
I Sandgården
Med order ovanifrån
Kina
Inte helt försvunnen

SÅNGFÅGELN FRÅN OVANSJÖBYGDEN
I Lillbergsgårdens prästgård
Karriären
Tystnaden

Valborg i Vingäng

Hon var både vacker och klok och bara sjutton år. Hon skulle inte bli äldre, om man får tro berättelsen om henne. Men flera hundra år senare dök det upp en norrman som möjligen kunde ge henne en helt annan livshistoria. Om hon verkligen har levat en gång och inte bara är en gammal sägen.

Den vackra Valborg växte upp på en gård i Vingäng. Bebyggelsen där är antecknad först vid mitten av 1500-talet och då som ett torp under Gunneby hemman i nuvarande Sysslebäck. Hundra år senare finns det i Vingäng två gårdar, som kom att kallas Nergården och Tjärn. Småningom kommer också den gamla Tullen att bli en friköpt gård. Tillsammans står de längre fram som ägare till Vingängsätern. Den spelar en viss roll i Valborgs historia.

I sent 1600-tal dyker kyrkoböckerna upp. Där letar man förgäves efter Valborg, hennes stora kärlek - drängen Börje - eller den påtänkta fästmannen Jerker. Är berättelsen om dem inte bara en saga utan en liten skärva av vår lokalhistoria - och den där norrmannen låter oss ana det - bör berättelsen höra hemma under senare hälften av 1600-talet.

Tjärnen på bergets topp

Den som i början av 1900-talet skrev ner historien om Valborg var Bertha Edgren, en gammal ungmö i Nergården i Vingäng. Hennes berättelse börjar med en skildring av en bottenlös tjärn högt upp på Branäsberget, en tjärn med central plats i Valborgs historia. Vi låter Bertha Edgren få ordet:

"Uppe på höga Branäsberget fanns långt tillbaka i tiden en stor tjärn, inramad av urskogens majestätiska tallar och granar. Sägnen förtäljer att denna tjärn, vars mörka vattenspegel med underlig makt lockade vandrarens håg, var bottenlös. Men en gång skulle sänklodet nå botten, och då stundade världens undergång. Då skulle först Branäsberget med väldigt dån, omvärvt av rök och lågor, störta ner i Klarälvens böljor, de andra kringliggande bergen skulle följa efter - jorden hade nått målet för sin vandrings bana."

(Det finns en annan liknande sägen om det mäktiga berget, som säger att berget, enligt en trollkunnig gumma, skulle rasa ner i älven om skogarna utmed bergssidorna fälldes. Just detta hände när skidanläggningen Branäs byggdes. Men berget står faktiskt kvar.)

"Många var de som i gången tid sökte loda tjärnens djup, och folksägnen berättar ännu om två olika tillvägagångssätt därvid. Det ena sättet var att man vred vidjor av björk-, hägg-, och videtelningar och fäste dessa tillsammans till ett långt tåg. I ändan av detta bands en sten av lämplig storlek. Men aldrig kunde man med denna nå tjärnens botten oaktat vidjetåget var längre än Dalby socken. - Det andra sättet tillgick så, att man av getragg och ull spann grovt garn, som nystades upp i väldiga nystan. En sten fästes därvid och sänktes ned i vattnet. Men snart tillkännagav ett ryck att tråden brustit, och då man halade upp den, syntes det tydligt att den var svedd och sålunda ej slitits utan bränts av. Man förstod nu att det var lönlöst för svaga människor att forska i de höga gudars rådslut. Lodandet upphörde i den mystiska tjärnen, som ännu i dag kallas Den bottenlösa."

I slutet av sin historia återkommer Bertha Edgren till tjärnens utseende vid hennes ålders höst. "Den bottenlösa tjärnen finns ännu kvar. Urskogen omkring den är borthuggen. För 50 à 60 år sedan, då sägnen först berättades för mig, fanns ännu en öppen vattenspegel, som liten och oansenlig låg mitt i solskenet. Av en person, som förliden sommar besökt stället, har jag hört att tjärnen nu är helt övervuxen med mossa - en s k flymyr." I dag är det bara en svacka med stora grästuvor. Den erbjöds förresten Värmlandshertigen prins Carl Philip som tomt för en skidstuga och besiktigades faktiskt av kungaparet. De fastnade emellertid för ett annat erbjudande nere i Sunne.

Valborg

Vi låter Bertha Edgren fortsätta sin historia:

"För länge sedan, täljer sägnen, bodde på Vingäng en rik bonde med en enda dotter; Valborg hette hon. Fager och klok som få var hon sina föräldrars glädje och framtidshopp. Fadern hade sin säter uppe på Vingängsberget, ej långt från Branäsberget och den bottenlösa tjärnen. Den sommaren Valborg fyllde 17 år skötte hon tillsammans med en tjänstepiga arbetet på sätern. En dag kom hennes far dit och bad henne nästa lördagskväll komma till hemmet. Den man, som föräldrarna utsett åt henne, skulle jämte sin far då komma. Äktenskap, brudgåva och bröllop skulle samtidigt bestämmas. Valborgs ångest blev stor vid denna underrättelse. Hon älskade en annan, nämligen faderns dräng Börje, en fattig men ung, vacker och karaktärsfast man. Visserligen fruktade de unga, att deras kärlek ej skulle bringa dem lycka och glädje, men de hade heligt lovat varandra trohet, hur än framtiden skulle gestalta sig. Valborg berättade nu allt detta för sin fader och tillade, att hon aldrig på jorden skulle svika sitt löfte till Börje. Fadern förklarade kort och gott, att sådana griller hade han ej väntat få höra av sin kloka dotter. Blev hon bara den rike Jerkers hustru, skulle hon ej vidare tänka på den fattige Börje. ’Han är nu i skogen och letar igen hästarna och jag skall ordna så att du ej vidare får träffa honom’, slutade fadern. Börje hade emellertid anat oråd och ankom till sätern en stund sedan den vredgade fadern begivit sig på hemväg. De kände väl faderns hårda sinne och insåg att de aldrig skulle få komma tillsammans i detta livet. Bättre då att dö. Den bottenlösa tjärnen skulle bli deras gemensamma grav. - Detta hände midsommarnatten.

Då bud kom från sätern att Valborg och Börje var försvunna, blev det stor uppståndelse och sorg i fädernegården och bland släktingar och vänner. Man fruktade det värsta. Fadern gav ett heligt löfte med högra handen upplyftad mot himlen, att om de försvunna återfanns levande skulle Valborg bli Börjes hustru, ty Börje var en god och rättskaffens man utan annat fel än sin fattigdom. - Skallgång anställdes och skogen genomletades utan resultat. Slutligen kom man till den bottenlösa tjärnen på Branäsbergets topp. Där fann man på en sten Valborgs huvudkläde och näverskor och vid stranden två stora med vidjor sammanbundna stockar, vilka tjänat som brygga ut på djupet. Sägnen tillägger att Valborgs fader varje sommar så länge han levde lät söka efter den älskade dotterns lik i tjärnen, men utan resultat och utan att man någonsin träffade bottnen. Bredvid den sten där Valborgs huvudkläde och skor blivit funna byggde han själv ett kors av därtill utvalda stenar. Dit sågs varje år de gamla föräldrarna på dotterns dödsdag vandra för att förrätta sin andakt och bedja om ett saligt återseende under de eviga palmernas fridsälla skuggor."

Bertha Edgren kunde också berätta hur man sedermera uppe vid tjärnen en midsommarnatt med församlingsprästens hjälp lyste frid över de två unga.

Norrmannen

Gustav Larsson i Branäs, en på sin tid välkänd man, erinrade sig på gamla dar hur han långt tidigare träffat på en norrman hemmavid. Denne sade sig vara på jakt efter sitt ursprung. Norrmannen, som var från Trysiltrakten, hade berättat att hans stammoder varit svensk flicka som kommit barfota vandrande söderifrån. Hon och hennes färdkamrat, en pojke i ungefär samma ålder, var på flykt. Pojken hade dock - trots eventuella löften om evig trohet - fortsatt ut mot norska kusten för att bege sig till sjöss. Flickan blev däremot kvar i Trysil. Hon blev småningom gift och mora med flera barn på en präktig gård.

Mer än så mindes inte Gustav Larsson, men nog är det lockande att tänka sig att den sjuttonåriga Valborgs livsglädje var för stor för att dränkas i Branäsbergets svarta tjärn.

Sägnen om Valborg, som Bertha Edgren hört redan som barn, skrev hon ner tillsammans med andra sägner från sin hembygd i ett litet häfte "En hälsning från det minnesrika Vingäng", tryckt 1916 i Kristianstad.

Näckånas ägarinna

Hon måste ha mått illa där hon satt i den lilla kyrkan i Stommen. Var det måhända en stekhet sommarsöndag, då solgasset gjorde luften i kyrkan kvalmig och tung? Eller kanske var det en vinterkall julottemorgon, då den överfulla kyrkans instängda, fuktiga luft blev pressande tjock och osund? Det vet vi inte. Däremot låter sägnen oss veta att hon plötsligt fick nog. Hennes inre gjorde uppror så hon bar sig bedrövligt åt. Så bedrövligt att minnet därav levat kvar genom sekler och - som alla gamla skrönor - sannolikt förändrats och vuxit på vägen.

Hon var berusad och vräkte ut sitt maginnehåll på kyrkogolvet.

Vad hon hette, vet vi inte. Inte heller exakt när hon levde, men hon bodde i någon av gårdarna i Ovansjöbygden, numera Sysslebäck. Hon skänkte nämligen som bot ett präktigt skifte av hemskogen, Näckåna kallat, till sin kyrka. På äldre kartor står det att skogen tillhör Dalby kyrka. All annan kyrkoskog sägs höra till kyrkoherdebostället. Avkastningen därifrån var en del av prästens lön. Men Näckåna tillhör själva kyrkobyggnaden.

När den lilla medeltidskyrkan i Stommen revs, vandrade ägorätten till Näckåna med ner till den nya sockenkyrkan i Långav, som stod färdig 1726. Något gåvobrev eller någon anteckning om gåvan har emellertid aldrig återfunnits.

Jertrud i Uggenäs

Så alldeles unik var inte den bedrövliga händelsen i Stommens kyrka. År 1700 hände det sig i socknens andra kyrka, kapellet i Likenäs, att bondhustrun Jertrud Persdotter kräktes på kyrkogolvet mitt under högmässan. Det var en sommarsöndag.

Jertrud var berusad. Många i församlingen förargade sig storligen över hennes beteende och på sockenstämman några veckor senare fick hon stå till svars. Det berättar stämmoprotokollet av den 19 augusti.

Hon kallades fram och berättade då att hon, innan hon gick till kyrkan, varit i Oppgården där man firade bröllop. Visst hade hon tagit sig lite till livs av "Brännewijn och annat" men knappast så mycket att det varit orsak till att hon orenat i kyrkan. Hon hade haft dålig mage en längre tid, så även när hon dricker en "Miölckedryck" måste hon "strax af Swaghet gifva det öfver igen". Efter det sorgliga kyrkobesöket blev hon liggande så sjuk att hon kallat prästen till sig för att få nattvarden.

Från församlingen intygades att hon varit svag en längre tid och legat sjuk även dagen före bröllopet. Att hon kallat på prästen visade också att hon varit verkligt illa däran, menade man. Med hänsyn till hennes skröplighet ansåg församlingen det vara nog om hon gav kyrkan 10 daler silvermynt. Man borde också ta hänsyn till att hon och hennes make Jöns Jonsson var "av ringa villkor" och stor fattigdom. Dessutom hade de båda bett om förlåtelse för brottet och förargelsen.

Jertrud Persdotter var ingen Dalbyjänta som försvann, även om hennes namn för länge sedan glömts bort. Den gång det begav sig slapp hon dock ganska billigt undan jämfört med Näckånaskogens ägarinna.

Näckåna

Nordvärmlands milsvida skogar styckades formellt upp mellan gårdarna först vid laga skiftet under artonhundratalets mitt. Men av hävd var de uppdelade mellan älvdalens hemman redan under medeltiden. Orsaken var att man ville hävda sina ägorätter gentemot kronans krav på marker som betraktades som allmänningar. Gustav Vasa var speciellt skicklig på att öka kronans tillgångar på detta sätt. Att gårdarna uppe i norra Värmland ville slå vakt om utmarksskogarna miltals hemifrån berodde dessutom på skogarnas stora betydelse för dalbornas välfärd. Det är först i våra dagar som forskningen visat utmarkens värde för bygdens förfäder.

De djupa skogarna bjöd sedan hedenhös - åtminstone sedan vikingatid - på fiske och jakt, nödvändiga för överlevnaden, på mossor, bark, ris och löv som vinterfoder åt djuren, småningom också säterbruk, utmarksslåtter och utmarksodling. För vår bygd i Nordvärmland gäller dessutom en överraskande stor järnframställning ur myrmalm och träkol, som mest intensiv under vikingatid och tidig medeltid.

Skogen spelade sålunda en avgörande roll i den välfärd som nordvärmlänningen åtnjöt redan under medeltiden. Det var därför ingen föraktlig gåva som Näckånas ägarinna förärade sin kyrka. Skiftet har naturliga gränser åt norr och väster genom Näckån och åt söder genom ett av dess små tillflöden. Skogen norr och öster om skiftet hör till Hole hemman. Därför har man trott att Näckåna en gång kom därifrån. Donatorn skulle ha varit en välbeställd bondmora i Hole. Det finns emellertid andra bud.

Det tycks inte ha varit så alldeles ovanligt med överförfriskade kyrkobesökare. Supandet hade ökat i hela Europa från och med 1600-talet. Historikern Peter Englund berättar som exempel om en dansk stad som faktiskt hade fastställda bötesbelopp. Den berusade som spydde under högmässan fick betala 5 daler, gick man fram till altaret berusad kostade det 8 daler och gifta kvinnor som dessutom var "något otuktiga" fick punga ut med 10 daler. Men att böta en hel skog är nog ganska unikt i historien.

Bäckvall

I Nordiska museets samlingar står en imponerande rad av pärmar och kartonger fyllda med anteckningar om norra Värmland och dess folk, så som de skymtat fram ur allehanda gamla arkiv. Bakom detta väldiga samlararbete ligger en enda man - arkitekten Lars Bäckvall. Ett säreget levnadsöde hade han.

Han var en fattig men begåvad pojke från Transtrand strax söder om Likenäs, född år 1858, som kom till byggsvängen i Stockholm efter studier vid praktiska skolan i Kristinehamn. På kvällar och helger studerade han med så gott resultat att han på dispens togs in på Tekniska högskolans arkitektutbildning. Därefter följde några års arbete i Chicago. Åter i Stockholm fängslades han av några Dalbynotiser i ett arkiv. Det kom steg för steg att omforma hans liv. Sökandet efter data om Nordvärmland i det ena arkivet efter det andra gjorde att hans egentliga yrke kom alltmer i skymundan och därmed också hans och familjens välstånd. Uttrycket lokalhistoria fanns inte på den tiden och värdet av en sådan forskning ansågs ytterst ringa.

Bäckvall orkade aldrig bearbeta sina anteckningar men anade nog deras framtida betydelse eftersom han skänkte dem till ett museum, låt vara att han kryddade gåvan med ett stort antikt skåp där anteckningarna skulle förvaras. I vår tid har Kulturkoppra i Ransby tagit itu med den väldiga uppgiften att med modern informationsteknik ordna upp hans material.

När vår nuvarande kyrkobyggnad skulle resas, hade församlingen ett verkligt gott stöd av virkesinkomster från Näckåna. Det låg därför nära till hands att dåvarande kyrkoherden Alf Norbäck bad vännen Bäckvall om hjälp att finna Näckånas givarinna. Men Bäckvall gick bet. Norbäcks krönika om kyrkbygget kom därför att innehålla följande magra besked:

"Vad vi icke på denna dag bör glömma är att med tacksamhet erinra oss, att hela detta stora byggnadsföretag växt fram som en frukt av en kärlekens handling många sekler tillbaka, då historien, åtminstone på denna punkt, ännu icke löst sig ur sagans famn. Den okända kvinna i medeltiden, som enligt sägnen skänkt kyrkskogen, vars avkastning församlingen nu fått tillgodogöra sig, är nämligen och förblir en sagogestalt. Icke ens Bäckvall, Dalbys noggranne historieskrivare, har något bestämt att förmedla härom, annat än att skogen måste ha kommit från Sysslebäcks hemman. Vi lyfta därför i tacksamhet våra hjärtan mot Gud, som ytterst är all god gåvas givare och som kan leda människorna till sådana ädla handlingar, vilka bära välsignelsens frukter genom sekler. Dalby församling intar till följd av sin kyrkoskog en förmånsställning som få församlingar dela."

Att kyrkoherden låter Näckånagåvan bli en ädel kärlekens handling må nog tillskrivas generös hänsyn från hans sida. Att Bäckvall föreslår Sysslebäck som hemort för givarinnan beror sannolikt på att skogsskiftet åt väster gränsar till Sysslebäckstraktens norra bebyggelse, där hemmanet Skyllbäck finns. Detta namn sägs vara Sysslebäcksnamnets ursprung.

Vandringssägen eller Holetradition

Det skall i sanningens namn sägas att man på flera håll stöter på gammaldags sägner om storslagna kyrkogåvor från kvinnor i nöd. Kanske har Näckånakvinnan aldrig levat rentav, har det sagts.

Den intressanta forskningen från åren strax före senaste sekelskiftet om Nordvärmlands utpräglade utmarksbruk låter förresten ana ett annorlunda kvinnosläkte. Spåren visar att kvinnan sida vid sida med mannen arbetade i jordbruk, kolning och järnframställning. Huvudansvaret hade hon för boskap och säterbruk. Självständig och idog, egensinnig och stark måste hon ha varit.

Bäckvall och Norbäck trodde att Näckånakvinnan var medeltida. Andra i bygden tog historien om henne som en vandringssägen, en skröna. De gjorde alla det misstaget att inte fråga vad människorna i Hole möjligen ansåg sig veta om den aktuella händelsen. Då hade de kunnat få höra att kvinnan som spydde på kyrkgolvet levde i tidigt 1700-tal och bodde i en av gårdarna i Hole.

Att hon inte slapp undan lika billigt som Jertrud i Uggenäs kan ha berott på att hon var välbärgad och dessutom mötte en präst, Haquin Bergenhem, som var renlärigt sträng och på jakt efter resurser till en ny kyrka i Långav. Kyrkan stod klar 1726. Man kan tänka sig att den ståtliga Näckånaskogen kom väl till pass. Dog givarinnan dessförinnan, fick hon sin grav vid den gamla kyrkan i Stommen, granne till Hole. Där har Klarälven grävt bort spåren efter kyrka och kyrkogård.

Kanske var det av hänsyn till kvinnan som gåvan aldrig togs upp i något protokoll. Vår Herre och hans tjänare skall ju vara förlåtande. Skogsskiftet förvandlades till en egen fastighet utan någon lantmätares förrättning och antecknades som sagt tillhörig Dalby kyrka. Någon annan än sockenprästen skulle sannolikt inte ha klarat av ett sådant hemlighetsmakeri. Helt lagligt var det nog inte, så både präst och givarinna hade goda skäl att förtiga sanningen bakom gåvan.

Där finns, enligt traditionen i Hole, ett villkor knutet till gåvan. Om kyrkobyggnaden inte längre skall stå som ägare, skall skogen återgå till ursprungshemmanet. Endast kyrkobyggnaden och dess utsmyckning skulle ha glädje av skogen. Så lär det ha sagts.

"Människor i utmark", som skildrar skogens historia i Dalby och Gunnarskog, gav Eva Svensson en doktorshatt i Lund år 1998.

Alf Norbäcks krönika står i Karlstads stifts julbok 1929. Om Lars Bäckvall kan man läsa i hans bok "Om övre Klarälvdalen i gången tid". Det är Dalby hembygdsförening som 1978 samlat en del av hans anteckningar. Där har Ingvar Larsson skildrat Bäckvalls liv.

Om givarinnan finns emellertid inte mycket skrivet av naturliga skäl. Torleif Styffe har i sin "Nordvärmländsk historiebok" 1998 några rader om henne.

Prästerna i Dalby finns i korthet nämnda i "Med rötter i medeltid" (Dalby kyrkoråd 1998).

Sann-Siri

Frågan är om inte en del av henne - i varje fall hennes tankevärld - lämnade Ovansjöbygden (nuvarande Sysslebäck) redan då hon var fjorton år. Något hände henne som kom att helt förändra hennes tillvaro. Hon "blev född" och "lusten till fröjden i världen vart borttagen", skulle hon långt senare berätta i sin säregna memoarbok. Året var 1883.

I Sandgården

Hon hette Sigrid och var yngst i en syskonskara så stor att den räckt till ett eget fotbollslag. Den hörde hemma i Sandgården i Gunneby, där pappan Bengt Bengtsson och hans hustru Karin härskade. Pappan var under en tid riksdagsman minsann, dominant storbonde i bygden med en traditionell och självklar förankring i sockenkyrkans liv. Det innebar högläsning ur någon postilla på söndagsförmiddagarna för dem som inte kunde ta sig till kyrkan nere i Långav, men också utrymme för "dansnöjen och kortspel" på vardagarna.

Sigrids äldsta syster var den första i familjen som fångades av fria predikanters väckelsebudskap. Det var för pappa riksdagsmannen så bekymmersamt, att dottern måste förbereda sig på att lämna föräldrahemmet. Hon blev småningom gift och bosatt i Norge men fick dessförinnan uppleva hur fadern kom hem från riksdagen sjuk och nedbruten. Hemmet förvandlades till ett "bönehus", där både äldsta och yngsta dotterns byte av livsinriktning godtogs. En yngre bror fångades också, for småningom till USA och öppnade bok- och musikaffär i Minneapolis. Han och hans familj kom småningom att bli en fast rastplats för Sigrid under hennes resor till Kina.

Det ter sig en aning märkligt att i dag läsa hennes levnadsskildring från år 1927. Den är tydligen baserad på dagboksanteckningar genom åren och utgiven med hjälp av brodern i Minneapolis. Sigrid bodde då i sin makes hemstad Toronto i Kanada med "över tjugo år i Kina" (som blev bokens titel) bakom sig. 75 cent portofritt kostade boken i Nordamerika, 3 kronor i Sverige. Upplagestorleken står det ingenting om, men 30 procent av de influtna medlen skulle gå till Kinamission.

Med order ovanifrån

Som fjortonåring var Sann-Siri, som hon kallades efter gårdsnamnet, och ett par av hennes syskon ingalunda ensamma om väckelsens budskap. Syskonen och jämnåriga "kusiner och andra" samlades ofta till bön. Men hos Sigrid var pånyttfödelsen uppenbarligen mest djupgående. Hon levde inte med Jesus; det var Jesus som levde genom henne. Livet igenom förde hon inre samtal med sin Herre om stort och smått i sin tillvaro.

Det var Jesus, inte hon, som bestämde att hon skulle bli Kinamissionär, att hon i lång väntan på detta skulle avvisa frestande "syndens lockelser" genom äktenskapserbjudande och annat, att hon i Kina skulle vandra från by till by och missionera, att hon skulle svara ja på ett friarbrev från en ung kanadensisk missionär som hon knappast kände.

Allt gör hon på befallning ovanifrån. Rövaröverfall och svåra sjukdomar klarar hon av, men det är Guds förtjänst. Allt det som sker i hennes nära omgivning blir Herrens under. Hennes bok är i ärlighetens namn ganska ensidig och stundom nästan tjatig.

De för en nordvärmlänning sannolikt märkliga och stundom storslagna landskap, som hon i åratal vandrar genom, tycks hon inte lägga märke till. De säregna bondbyar, där hon stannar upp för att missionera, ser hon inte. Någon gång slår hon sig ner på en äng eller vid en strand men inte för att njuta av naturen utan för att i ensamhet få tala med Vår Herre.

Men den mäktiga Yunnan-provinsen kan hon inte låta bli att beskriva. Provinsen är mycket bergig och ibland kan man få gå upp och ned för branta berg under flera timmar innan man kommer till en dal. Städerna är byggda i dalarna, där det också finns byar och marknadsplatser. - "Det är mycket svårt att bygga vägar, så man har endast små gångstigar, där man antingen får gå till fots, rida till häst eller fara i bärstol." - Månntro fanns det i Sann-Siris minne svaga bilder av hennes barndoms blå bergåsar och djupa dalgång, som fick henne att beskåda Yunnan-naturen med öppna ögon?

Man känner vid läsningen av hennes bok trots allt en respekt för hennes ständiga tillit till Gud. Tvivel eller kritik är inte att tänka sig. Hennes dotter fick på gamla dar en gång frågan om inte modern någonsin ångrat att hon avstått från en lugn och trygg tillvaro som välbärgad bonddotter i norra Klarävdalen. - "Ångrade? Aldrig! Religionen var hela hennes liv", blev dotterns svar.

Mestadels berättar Sigrid om härliga möten, då Herren kommit till dem, och om tillfällen, då densamme botat sjuka efter idog förbön. Låt oss ta ett exempel då hon och hennes följeslagare på 1910-talet kommit till staden Laiiang:

"När han (en infödd arbetare) hade slutat, stod min man upp och började att leda oss in uti det härliga 8:e kapitlet (av Romarbrevet), med alla de härliga löftena om befrielse från syndens makt och herravälde, genom Jesus Kristus och kraften av Hans dyrbara blod. Vilken underbar förändring i mötet! Vi började att tacka Herren för en sådan härlig frälsning och Guds ande verkade kraftigt ibland oss.

Efter ett möte en söndag kom en av de äldste och bad oss att vi skulle komma till hans hem och bedja för hans sjuka barn, som han sade, mänskligt sett, var nära döden. Som vi ej hade tillfälle att gå till hans hem, så sade vi till honom att vi skulle böja våra knän och gemensamt bedja för barnet i kapellet, vilket vi ock gjorde och när han kom hem, fann han att barnet hade blivit helbrägda, såsom svar på bön. - Pris ske Gud!"

Hur aningslös och jordfrånvarande hon faktiskt var kan man stundom spåra i hennes språk. När hon brevledes meddelat kanadensaren Hector McLean, missionär i Yunnan i sydvästra Kina, att Gud sagt att hon skall komma för att gifta sig med denne man, som hon knappast känner och inte har sett på flera år, startar hon den långa resan genom Kina. Hector möter henne på vägen och de färdas på båt mot målet. Hon skriver: "Under vägen uppför floden hade vi tillfälle att gå i land på flera ställen och vi hade många dyrbara tillfällen att få utså den ädla säden ..."

Att säden var Guds ord till hedningarna är för henne självklart, även om dagens läsare kan få någonting annat för sig då fästefolket äntligen hade råkats. - Nåja, annan säd förekom så småningom, för året efter vigseln föds dottern Karin, som fått namn efter mormodern. Hon blir deras enda barn. Sigrid var då 37 år.

Kina

Under senare delen av artonhundratalet tonade Västerlandets osakliga bild av Kina sedan sekler bort. Den mytomspunna bilden av måttlösa rikedomar, mäktiga kejsare och märkliga filosofer med Konfutse i spetsen ersattes av uppfattningar om ett stillastående, väldigt rike översållat med fattiga bönder i nöd. Inte minst skaror av kristenmissionärer berättade om detta vid sina kontakter med hemländerna. Den varierande och komplexa kinesiska kulturen såg de oftast inte - och såg de den förstod de den knappast.

Denna onyanserade bild av kinesisk fattigdom, nöd och hedendom med en mängd olika religioner i ett land utan utveckling bar säkerligen Sigrid Bengtsson med sig, när hon kom till landet alldeles i början av nittonhundratalet. Och av hennes bok att döma behöll hon den bilden under alla sina Kinaår. Den enda utveckling hon såg var hos de människor som hon och hennes medhjälpare lyckades omvända och frälsa.

Ändå var nittonhundratalets första decennier i Kina fyllda av förändringar. Den säregna änkekejsarinnan Cixi - som haft den verkliga makten i över ett halvsekel - dog 1908 och några år därefter föll det flertusenåriga kejsarväldet samman; ett välde som bara ibland styrt över ett enat land. Kina var heller inte enat då Cixi gick ur tiden. Västerlandet, Ryssland och Japan hade naggat landet i kanterna för att kunna bedriva handel, inre uppror och revolter splittrade från och till landet, generaler med sina härar härjade stundom fritt och slogs om härskarrollen, innan den nationalistiska revolutionen började dominera.

Under Sann-Siris sista tio år i Kina fanns två rivaliserande regeringar - en officiell i norr och en under Sun Yat-sen i söder stödd av nationalistpartiet. Dess ledare blev sedermera Chiang Kai-shek, men redan 1921 hade det kinesiska kommunistpartiet samlats. Efter åtskilliga motgångar och den berömda "långa marschen" 1934"1935 kom småningom framgångarna under Mao-Zedongs ledning. Men då hade Sann-Siri för länge sedan lämnat Kina.

Om den omvälvande tiden 1901"1927 i Kinas politiska och militära historia finns dock ingenting i Sigrid Bengtsson McLeans minnesbok, bara en del möten med "rövare".

Avresan

Efter väckelsen 1883 fick Sigrid Bengtsson vid ett missionsmöte i Karlstad 1889 "kallelsen" att missionera i Kina. Hon hamnar på utbildning i Stockholm men får bud att fadern hemma i Sandgården blivit så krasslig, att han inte står ut med tanken på att ha lilldottern långt borta i främmande land. Modern hade "redan gått för att vara nära Herren".

Gud leder sålunda Sigrid hem för att i över ett decennium vårda fadern. Men det är för henne bara en väntans tid på det som skall bli verklighet. När fadern dör, avvecklar hon sin arvedel och lämnar den till en stiftelse, som får namnet Fridhem.

Stiftelsens pengar ger kommunalstämman i Dalby chans att långt innan lag så föreskrev bygga ett hem "för medellösa åldringar" enligt donatorns önskemål. Hemmet drevs de närmaste åren med hundskattemedel. Först 1918 föreskrev den nya fattigvårdslagen att ålderdomshem skulle finnas i varje församling. Stiftelsen finns ännu kvar, men den årliga avkastningen räcker numera bara till ett kaffekalas för de boende på Dalbygården, ett särskilt boende för äldre.

Våren 1900 kom Sigrid äntligen iväg. Resan till Kina tog dock lång tid. Hon skulle förberedas i missionsskolor i England och Kanada. Boxarupproret i Kina stängde dessutom vägen en tid. Först hösten 1901 börjar den sista etappen, sedan hon gästat brodern i Minneapolis och i Toronto - som sagts - mött en ung blivande missionär några gånger.

Sigrid Bengtssons färder. Första resan gick till nordöstra Kina, innan hon gav sig iväg mot sydväst för att möta sin blivande make. Det var i detta område som hon därefter verkade med Rangoon (i Burma) eller Hongkong som ut- och inreseplatser. Ringarna anger orter där hon under flera år var bosatt även om hon ofta gjorde långa utfärder i omgivningen.

Inte helt försvunnen

Två gånger under de följande decennierna besöker hon och hennes man övre Klarälvdalen. De är på långa turnéer i Nordamerika och Nordeuropa för att samla in pengar till sin mission. Den första hemresan sker efter åtta år (1908) och den andra sexton år senare (1924), innan hon och maken lämnar Kina för gott 1927 och slår sig ner i Toronto.

Sigrid har ett kuriöst problem inför hemresorna. Hon har bara kinesiska kläder. De europeiska kläderna lade hon av vid ankomsten till Kina. Det finns ett suddigt foto av hennes lilla familj då dottern är ett år. Sigrid är 38 men ser ut som en tärd gammal gumma. Den strama ungdomlighet som hon utstrålade vid avresan sju år tidigare är bortblåst.

Vid båda besöken hemmavid har paret McLean turen att möta tillmötesgående kyrkoherdar i Dalby församling. Första gången hette prästen Edvard Widing. Han var minsann "en troende man", kan Sigrid berätta. Kyrkan välkomnar paret till missionsmöte i kyrkan.

Andra gången är Alf Norbäck kyrkoherde. Han "bevisade i sanning en god och kärleksfull ande, då han även vid ett tillfälle inbjöd oss, tillsamman med Missionskyrkans predikanter och Frälsningsarméns officerare att tillsamman hava möte i kyrkan".

Sigrid fick vid båda besöken också tillfälle att tacka den "böneförening" som bildats redan då hon först gav sig iväg och därefter stått henne bi "i bön och kärleksanvisningar".

Dottern Karin gick i skola i Toronto innan hon återvände till Kina som tolk. År 1934 måste hon dock av hälsoskäl resa till Europa men kallas snart till Toronto och moderns dödsbädd. Med man och dotter vid sin sida lämnar så Sigrid Bengtsson McLean livet 1935, sextiofem år gammal. Allt hon lämnar efter sig går till missionen. Dottern får ingenting. Så långt tycks inte modern ha tänkt.

Sigrid hade i ungdomen allvarligt avråtts från sina missionärsplaner. Hennes hälsa ansågs för skröplig för de strapatser ett sådant arbete skulle innebära. Men redan då - liksom under resten av livet - brydde hon sig inte stort om vad människor sa till henne. Det var en annan röst hon sade sig lyssna till.

Främsta källan om Sigrid Bengtsson McLean är givetvis hennes egen lilla bok: "Över tjugo år i Kina" (Minneapolis 1927).

Elna Westén har berättat om henne i sin "Klarälvsbygd i bild och minne" (Malung 1981) liksom Torleif Styffe i "Klippt och skuret om norra Värmland" (Ransby 1987) samt i "Nordvärmländsk historiebok" (Ransby 1998).

I "Klippt och skuret om norra Värmland" berättar han också om bygdens missionsförsamling och om stiftelsen Fridhem. 

Sångfågeln från Ovansjöbygden

I Paris nordvästra utkant ligger förorten La Garenne Colombes. Garenne betydde ursprungligen ett trädplanterat eller sandigt område med gott om vildkaniner som sedermera reserverades för adelns jakter. La Garenne Colombes blev egen kommun så sent som 1910. Här fanns under åren 1938-1986 ett svenskt sjukhem som dessutom hade eget område, La Carré suedois, på kyrkogården.

Här begravdes i januari 1947 en ogift, åttioåttaårig gumma efter att tidigare på dagen ha blivit jordfäst inne i svenska Sofiakyrkan i Paris. Dödsorsaken antecknades vara slaganfall. I kyrkans församlingsbok står hon antecknad som kommen till den svenska församlingen 1911, en sångerska född i Dalby församling i Värmlands län och inflyttad från Engelbrekts församling i Stockholm. Den sistnämnda uppgiften visade sig emellertid vara felaktig. Hon hade 1910 skrivits ut från Hedvig Eleonora församling. I socialstyrelsens arkiv finns ingenting om det svenska sjukhemmet. Gumman tycks vidare - efter att ha överlevt två världskrig i Paris - vid sin död vara fullständigt bortglömd i sitt gamla hemland, vilket allt bidragit till att försvåra kartläggningen av hennes levnadsöden. Hon försvann in i tystnaden någon gång under tiotalet.

Hon hette Emma Kristina Holmstrand.

I Lillbergsgårdens prästgård

Till Lillbergsgården, Dalby församlings dåvarande prästgård, kom i maj 1844 skomakarsonen från Kristinehamn Johan Petersson som nyutnämnd komminister. Han hade i åtskilliga år flackat omkring i stiftet som pastorsadjunkt, kapellpredikant eller vice pastor, bland annat i Ekshärad tre gånger. Där fann han sin maka, prostdottern Christina Lovisa Elfvendahl. De har två barn med sig till Lillbergsgården, en son som småningom blir lantbrukare i Ödskölt på Dal och dör åttioårig utan familj år 1915 samt en dotter Ester Christina Adelaid som gifter sig vid tjugofem års ålder med den 22 år äldre prästgårdsarrendatorn Anders Holmstrand från Ör på Dal.

Året 1866 får de sitt enda barn, en dotter.

Det är Emma Kristina Holmstrand.

Flickans barndomsår i prästgården var ljusa och glada, om man får tro vad granngårdsflickan och lekkamraten Marit senare berättade för sin dotter Elna. Emma fick i skolåldern egen guvernant. Grannflickan Marit fick ibland vara med på lektionerna, vilket gav henne minnen för livet.

Fadern Anders var femtio år, när dottern föddes. Han hade varit timmermätare innan han tog hand om prästgårdens lantbruk. Modern Adelaid hade en moster på Vingäng, mammans yngsta syster Anne-Sofie, som var gift med Nordvärmlands starke man under många år, löjtnanten Vilhelm Edgren. De hade fem barn. En av dem var sonen Eric som Emma kom att kalla sin morbror trots att han bara var mammans kusin. Morbror Eric var, vid sidan av mamman, Emmas enda kontakt med hemlandet när nittonhundratalet var ungt.

De helt dominerande gestalterna i Lillbergsgården var morföräldrarna. Morfadern sägs enligt en redovisning i stiftets herdaminnen vara "knubbig, rörlig, gick fort. Hade rikt, grovt, lurvigt, mycket vackert hår, en ovanligt stark och vacker prediks- och mässröst samt ännu i ålderdomen en utmärkt handstil". Men där tar de positiva omdömena slut. Hans prästgärning innehåller prostanklagelser och biskopsvisitationer om irrläror, svordomar, råhet, fylleri och mässfall.

Mormodern, den stolta prostdottern från Ekshärad, skulle i eftermäle beskrivas som en överspänd, opraktisk hustru som ville bli betraktad som poet minsann. Men det lilla som hon ibland lyckades åstadkomma "tycktes tyda på förståndsrubbningar", berättar Rudolf Otterborg, sonen till den siste brukspatronen på Letafors, när han på gamla dar skriver ner sina barndomsminnen.

När Emma är nio år dör morfadern sjuttio år gammal. Då rämnar den ljusa barndomstillvaron. Familjen måste året därefter lämna prästgården. Mormodern hamnar i Slättne där hon åttiosjuårig dör 1892. Den lilla Holmstrandsfamiljen flyttar först till Likenäs, där fadern antecknas - liksom i yngre dar - som timmermätare. Några år senare är de dock skrivna i Uggenäs, pappan som "hyresgäst", vilket då betydde arbetslös. Hösten 1882 flyttar de till Kristinehamn. Där antecknas de tre ha fulla betyg i kristendomskunskap och läsning innantill. Pappan klämmer nu till med att vara före detta förvaltare. Det blir till och med bruksförvaltare när han och familjen flyttar till Stockholm 1887, där de bosätter sig i Hedvig Eleonora församling.

Emma Kristina Holmstrand har på våren året innan blivit sopranelev vid musikkonservatoriet i Stockholm. Hon skulle aldrig återkomma till Dalby, där hennes sångröst inte lämnat alltför tydliga minnesspår efter sig.

Karriären

Åren 1886-1891 studerar Emma sång i Stockholm och Paris. Hon är rentav anställd vid Kungliga teatern (Operan) 1889-1890, där hon gör debut i februari 1889 i "Konung för en dag". Hon knyts åter till Operan 1892-1895 innan större scener i Bryssel, Tournai (merovingernas gamla huvudstad) och Paris fångar in henne. År 1899 är hon engagerad vid Opera comique i Paris men gör dessutom konsertresor lite varstans i Västeuropa.

Vid nyåret skriver hon i ett bevarat brev till "morbror" Eric om en konsertresa i Tyskland "som i allo gick bra" och ett år senare berättar hon på ett vykort om ännu en Tysklandsturné. Men sedan är det tyst ...

Om hennes röst skriver man i "Svensk Musiktidning" 1892 och 1901 att den icke hör "till de större kraftigare" utan förefallar i vissa lägen "väl svag". Men när den "sväller ut i fortet hör man att den äger både volym och klang". Hon lägger dessutom "behag och känsla i sin sång och den framlyfter så lätt och obesvärat, att den aldrig, vilket fallet kan vara med många större sångerskor, framtvingar en oskön, om ansträngning vittnande, mimik".

Naturligtvis måste hon haft drömmar om att kunna tävla med de internationellt välkända sångerskorna Jenny Lind och Christina Nilsson, men dit nådde hon aldrig. Jenny Lind hade erövrat Paris 1841, innan hon ett decennium senare tog Nordamerika och London med storm. Christina Nilsson kom till Paris tjugo år efter landsmaninnans debut där. Emma Holmstrand kom dit efter ytterligare tre decennier.

Emma gjorde sig uppenbarligen bra på scenens bräder med "sitt behagliga utseende och sin för scenen passande figur samt ett ovanligt ledigt spel". Det sades en annan gång om henne, att hon hade "en förtjusande apparition, värdighet och behag i varje rörelse, välljudande och uttrycksfullt sångföredrag". Paristidningen Figaro meddelar i en anmälan 1899 att "hon synes vara ämnad en glänsande framgång på franska scenen". Men sagan blev kort alla lovorden till trots.

Tråden till Figaro ledde ingen vart i sökandet efter Emma Holmstrands fortsatta karriär. En förfrågan hos tidningens arkiv besvarades aldrig.

Emma Holmstrand blev flickan som försvann. När fadern dog 1896 sjöng hon i Bryssel och hade ingen möjlighet att åka hem. Hon fick underteckna bouppteckningen på svensk-norska konsulatet. När modern nästan åttio år gammal dog på Hornsbergs sjukhem i Kungsholms församling 1917, antecknades hon som dement och senil och så fattig att bouppteckning inte kunde upprättas. Om dottern i Paris sägs då ingenting. Första världskriget härjade med sitt långa ställningskrig på västfronten mellan Frankrike och Tyskland.

Tystnaden

Något måste ha hänt Emma Holmstrand från Dalby omkring 1910. Hon försvann från operascener och konsertestrader, kunde inte ta hand om sin gamla mor utan hamnade småningom själv på sjukhem. Vad som hände kan man bara spekulera om.

Kanske höll inte rösten, kanske var den i långa loppet "väl svag". I så fall hamnade hon möjligen i operakören och fann sitt misslyckande så tungt att bära att hon dolde sig för världen. Hon hade tydligen inga förtroliga band med Sverige sedan "morbrodern" gått bort och modern blivit senil före sin död.

Den kände journalisten Adrup skrev 1986 om Christina Nilsson: "Smålandstösen var både klok och målmedveten, hon lät sig inte förvillas, varken av den spirande berömmelsen eller av uppvaktande kavaljerer." Detsamma kan uppenbarligen inte skrivas om sångfågeln från norra Värmland.

Var det möjligen alkoholen som blev hennes öde i det vinflödande Paris? Morfadern, komministern i Dalby församling, hade ju rykte om sig att gärna titta för djupt i glaset, så hon hade att brås på.

Någon olycklig kärlekshistoria eller chockerande graviditet finns det inga spår av. Hon dog ogift utan någon uppgift om efterlevande.

I nyårsbrevet till "morbror" Eric 1904 antyder hon bekymmer om moderns tillvaro. "Från mamma har jag nyss haft brev. Hon finner sig bra hos Fröken Olsson, men jag kan ej låta bli att ibland vara orolig för henne. Vid hennes år blir det allt svårare och svårare att sköta allt och laga sin mat själv. Nu har jag ställt så att hon har en städerska som kommer morgon och afton." Så länge mamman är frisk, är svårigheterna överkomliga, konstaterar dock dottern i sitt brev.

Så kommer brevskriverskan över på sitt andra bekymmer. Det handlar om hennes egen situation. Hon ber om brev: "Jag känner mig ibland lite ensam i livet och då vore det gott känna att man har en bundsförvant."

Källorna om Emma Holmstrand är inte många. Om morföräldrarna berättade som nämnts Rudolf Otterborg (i "Wermlandica 1989").

Grannflickans dotter Elna Westén berättar vad modern kom ihåg i "Klarälvsbygd i bild och minne" (Malung 1981).

Stiftets herdaminnen har uppgifter om präster och deras avkomma men uppgifterna är dessvärre inte alltid korrekta. Detsamma gäller en uppgift från svenska kyrkan i Paris. Korrekta är däremot data från Emigration & Historia i Östmark, Stockholms stadsarkiv och Sveriges ambassad i Paris.

God och ihärdig hjälp ger naturligtvis Torsby bibliotek som bland annat letade reda på Statens musikbibliotek i Stockholm.

Köp häftet