Diktens Dalby

av
Lars Elam m fl

Förord

Det har aldrig varit någon tvekan om att dikten har haft en stor betydelse i Dalby. Ett levande intresse för dikten har funnits i generationer. Kanske var det Bock-Per som beredde väg, när han gick omkring och spred sina tillfällighetsdikter i socknen runt sekelskiftet, eller måhända var han själv en produkt av ett redan befintligt intresse. Han citerades ofta i stugorna.

Tegnérs Frithiofs saga var populär i bygden, och många kunde läsa långa stycken därur utantill eller på annat vis knyta an till innehållet.

Små lustiga rim på skogskojornas väggar var vanliga, och skämtsamma visor av skillingtryckskaraktär om händelser och personer i bygden förekom. Mästaren i den sistnämnda genren var gamle knekten Georg Bergfeldt (1878-1969) från Ransby, som skrev sina satirer ofta med en känd psalm som utgångspunkt. Hans skaldestycken var främst avsedda för en trängre vänkrets men blev ändå kända i Ransby och omgivande byar. Jag nämner honom som ett enda exempel på det stora intresset i bygden för det rimmade ordet.

Nordvärmländska skrivare har väl aldrig rönt den där riktigt stora uppmärksamheten utan har efter årens lopp sjunkit ner i glömskan. Därför är det med extra stor glädje jag på Montana förlag kan presentera denna lilla skrift om Diktens Dalby, där en noggrann redovisning görs över bygdens skönlitterära skrivare och där dessa blir tagna på allvar. Med Dalby avses här inte bara dagens Dalby utan hela den gamla storsocknen som även omfattar dagens två nordliga finnskogaförsamlingar.

Diktens Dalby är resultatet av en studiecirkels mödor, och de största av alla deras mödor har lagts ner av Lars Elam, som har sammanställt forskningen till en inte bara läsbar utan även njutbar prosa. Genom (bl a) denna insats har Lars Elam visat att han själv hör till den stora grupp dalbybor, som drabbats av denna svårförklarliga skrivklåda som han skriver om och som han söker en rimlig förklaring till i Diktens Dalby.

Ransby, våren 1995

Torleif Styffe

 _____

Diktens Dalby

Den nordliga delen av Värmland, vars hela översta topp en gång var storsocknen Dalby, har av den värmlandsbördiga författaren Ulla Torpe beskrivits som "detta fattiga, överkörda landskap, kuschat av överhet, uppköpt av storbolag, bortglömt av de stora, de riktiga författarna"  Nog verkar det vara bortglömt. I "En bok för alla" låter Bengt Hallgren "Röster i Värmland" komma till tals. *1. Titeln är emellertid missvisande, eftersom alla åttiosju rösterna kommer från södra halvan av landskapet. I den norra delen råder, enligt Hallgren, tystnaden.

Hur kan man då komma på tanken att försöka samla ihop till en bok om diktens Dalby? En avlägsen, bortglömd utmark som blott några enstaka gånger nåtts av friska sydvindar upp genom den djupa dalgången, där Klarälven ringlar sig. Där var medeltidens pilgrimsskaror på väg mot Nidaros - munkar kallades de av dalens folk - som vår och höst lät sina hymner eka mellan dalgångens branta väggar men utan att lämna en enda rad eller ton kvar till vår tid. *2. 

Där var 1600-talets savolaxfinnar, vars vallåtar ljöd genom skogarna men sedan länge för-klingat. Dit nådde arbetarrörelsens sånger i sent artonhundratal, även om de numera inte sjungs ens på möten och träffar.

Men det finns sedan 1800-talet och än i dag förvånansvärt många som hemma vid köksbordet vänt och vridit på orden och plitat ner små författerier. "Millmarkôrn", Gunnar Ehne, tyvärr inte Dalbybo men en av de få vars alster sannolikt kommer att leva vidare, har i en Värmlandsbeskrivning sagt:

Å Värmlann ä ett lannskap
där dynga hetter dret
å överallt dä setter
nôn halvstôlli poet
sôm sträver å gär beter
sôm ingen kan förstå
ôm liv å svåriheter
emella berga blå. *3.

Visst är det sant att det sitter och har suttit poeter lite varstans, åtminstone här uppe i Värmlands nord. Men vilka de var, håller man på att glömma. Flertalet av dem var för blyga att kalla sig poeter och samlade sällan sina verk till en tryckt bok. Vi hade visserligen en prästfru i Dalby kring mitten av 1800-talet som "trodde sig vara skapad till poet", men inte ett enda skaldestycke finns kvar efter henne. *4.

Det är först i vår egen tid som en bygdens son vågat öppet kalla sig poet, om ock en lat sådan. Han visar också att den mindervärdesattityd av förlåt-att-jag-stör eller ursäkta-att-jag-skriver, som kännetecknat hans lokala föregångare, äntligen försvunnit. Bygdens nedvärdering av sig själv håller på att vika. *5.

*

OFIN LIKNELSE                                       
Om Värmland var en jättestor
person med kropp och själ, jag tror
att huvut satt i norr, förstås,
det brukar sitta högst, gunå's,
en njure satt väl, kan jag tro
i trakterna av Sunnemo,
den andra njuren funnes nog
långt västerut mot Gunnarskog.
Och magen räckte väl från Kil
och norrut en och annan mil.
Vad Karlstad skulle vara då...
det törs jag inte tänka på!
(Torleif Styffe)

*

Vårvintern 1994 gav sig några i bygden ut på jakt efter Dalby i dikten med hopp om att också finna motiven till "stôlliheta" att vilja skriva.

För oss som drog på jakt var dikt inte bara poesi utan även skönlitterär prosa. Dikt används ibland som benämning på "påhittat". Men även i verklighets-skildringar har vi någon gång funnit ett språk som står dikten nära.

Vi som jagade var Elise Lindow-Agnarson i Sysslebäck, Maj Andersson i Branäs, Maivor Bengtsson, Ann Markström, Maria Melchert, Lillemor Melin, Arvid Mogren och Lars Elam, alla i Sysslebäck. Den sistnämnde fick ta på sig uppgiften att skriva ner resultatet av vår jakt.

 
Inte alldeles bortglömt

Ulla Torpe hade en aning fel. Dalby finns faktiskt med på ett hörn hos några av "de stora, de riktiga författarna". De som man plägar säga hör till nationallitteraturens skapare. Nils Holgersson på sin gåsarygg får enligt Selma Lagerlöf (1858-1940) på hemfärden flyga in över Nordvärmland och följa Klarälvdalen en bit söderut. Men...

"i norra Värmland finns inte annat än stora, enformiga skogar, genom vilka Klarälven slingrar, smal och rik på forsar. Här och där syns en kolmila, ett svedjefall eller ett par låga skorstenslösa stugor, där det bor finnar. Men i allmänhet har skogen en sådan utbredning, att man kan tro sig vara långt uppe i Lappland.

Vildgässen slogo sig ner på ett svedjefall tätt vid Klarälvsstranden, och medan fåglarna gingo där och betade frisk nyuppkommen höstråg..."

Selma Lagerlöfs skildring verkar föga självupplevd. De böljande skogsåsarna upp emot Långflon påminner knappast om Lappland. Finnarnas stugor och svedjor låg inte nere vid älven. I Gösta Berlings saga får den väldiga majorskan på Ekeby gå på botvandring till sitt barndomshem vid Fors, Värmlands nordligaste järnbruk (Letafors). Det låg "däruppe i Älvdalens vildmarker", och vägen dit gick "genom de mörka skogarna längs den långa älven". Vi som bor här uppe vet att skogen ingalunda står fram till älvstranden förrän norr om vägen till Letafors.

Envist lever också ryktet kvar att finnskogens förste präst, Emanuel Branzell i Bograngen, skulle vara förebild till den försupne prästen Gösta Berling. I sagan sägs emellertid att prästens supbröder, en överste och en kapten, fanns med då Gösta höll sin sista predikan med självaste biskopen som visitator. Och på kyrkläktaren satt "herrskaperna" förutom en organist och en orgeltrampare. Tiden anges till artonhundratjugotalet. Intet av detta passar in på dåtidens Bograngen.

Däremot berättar Gösta längre fram i sagan, att han hört talas om finnskogarna, "där det stundom icke ens fanns ett boställe åt prästen, stora skogssocknarna där finnarna bor i rökstugor, de fattiga trakterna med ett par människor på milen, där prästen är socknens enda herreman".

"På Gud trodde de, men än mer på djävulen, mest dock på trollen i bergen och tomten på logen. All grödan förstördes i brännvinspannan. Ingen kunde se något slut på eländet."  *6.  

*

Beskrivningen är inte så oäven ens för historiker. Men tomtar och troll och annat knytt fanns ursprungligen inte i skogsfinnens föreställningsvärld. Om prästen Branzell i Bograngen berättade emellertid Gustaf Fröding (1860-1911) i "Räggler å paschaser" (1895). Han lät dock prästen heta Bodenius (han var själv avlägsen släkting till Branzell) och kyrkan var i Bogen.

Bodenius blev sänd upp till "Finnmarka" för att få ordning på den vilda befolkningen:

"Nu va prästen Bodenius ve den tia ansedd för te va en dunnerhogger te präst, en sôm hadd bå vet i skael å mål i muen å kraft i själa. Å däfför skeck di ôpp'en te Finnmarka å gjord'en te kaplan i Bogen, för att han skull lär finnan kristendom å moralibus.

Ja, Bodenius han lag sä te å gär unnervärka han va utsett te. Han dômder å skrek iffrå prädikstoln, han skeck ätter länsman å feck mang dömd te fästning - di are dömd'en sjôl te dä röhet, ni vet. Dä va int en tå finnan som skull slepp unna fördömelsen, sa'n. Varst regjord'en mot supinga, för den skull bort först, tänkt'en. Han pisk å slog finnan te lätt bli, han las ell å svaggel övver dôm, han satt dôm i stocken."

En full kärring, som han en söndag hutade åt utanför kyrkan, ilsknade emellertid till och satte trolldom på honom:

"Förbannat vare du, Bodenius, te ävi ti", skrek ho - "förbannat, förbannat, förbannat! Full ä ja, fatti å trasi ä ja å te hällvett kommer ja - men like tocken sôm ja här står, ska du stå en dag, Bodenius - tvi!"

Så gick det som det gick. En fruktansvärd tandvärk kunde prästen bara lindra med - brännvin. Försupen och eländig blev han.

*

Erik Gustaf Geijer (1783-1847) hade mer än ett halvsekel tidigare också skildrat skogsfinnarna i norra Värmlands skogar. Det var i samband med en omfattande insamling 1838, sedan övriga Sverige blivit uppmärksammat på svälten och fattigdomen här uppe.

*

Och högt upp där bor i den vilda skog
ett hårt, nära halvvilt släkte,
som knappast väl ännu vände en plog
eller lien mot skörden sträckte.
Dess sådd är att sätta skogen i brand
och vad det inbärgar av svedda land
blir snart förtärt, som det vunnits.

Är nöd längre ned i odlarens tjäll,
den grymmare härjar i skogen:
med hungerns blick från de ödsliga
fjäll
den följer med vandraren trogen.
Du rikare lottad, hans räddare bliv!
Fritt tadla hans seder, men fräls
hans liv!
Först måste leva, att bättras. *7.

*

Vilda slagsmål, inte minst med svenskborna i grannskapet, och supande, ofattbar fattigdom och okunnighet, osedlighet och trolldom beskylldes skogsfinnarna för. Att vi i dag vet hur ringa sanningshalt, bortsett från svälten, dessa rykten hade förbättrar inte då-bilden. Mest skrämde trolldomen. Ståtligast skildrad är den hos Selma Lagerlöf, som säger om den gamla tiggarkäringen från finnskogen:

"Hagel kan hon mana fram, blixt kan hon styra. Hon kan föra hjorden vilse och sända varg på fåren. Föga gott kan hon verka, men mycket ont."

Det är i Gösta Berlings saga vi möter denna skildring.

*

Några utomstående författare tog dock skogsfinnens parti, även om deras verk måhända inte kan räknas till vår nationallitteratur. Deras skildringar slår gärna över åt andra hållet och hamnar därför också en bra bit från verkligheten.

Maximilian Axelson (1823-1884) skrev efter vandringar här uppe dels en lång dikt, dels en reseskildring. Året var 1852. Dikten "Saimi" är ganska onjutbar i dag, även om han fick Svenska akademins silvermedalj för den. Så här kunde det låta, när två finngubbar ojar sig över sin tillvaro:

Se svensken kommer med hårda vapen,
talar oss till med svärd och lågor,
driver oss ut ifrån egen härd:
Minns du ej än, hur vid Höljans strand
förr han oss tvang ifrån hem och hjordar?
Se, ulven får bygga i fred sitt bo,
björnen i idet ostörd vila.
Älgen får vandra vid insjöns vatten,
tranan reda sitt läger på hed.
Men finnen, finnen, han kan ej lidas,
hellre skona de skogens vilddjur. *8.

*

I Axelsons "Vandring i Wermlands Elfdal och finnskogar" hittar man avsnitt med ganska härligt språk. Han är på väg från Järpliden till Medskogen med en finngumma som vägvisare, då plötsligt...

"sågs där i dälden nedom oss en gosse och en flicka på ängen; men så snart de blev oss varse, sprang de skyndsamt in i ett närbeläget pörte. Då föll det mig in att se efter, hurudant hem dessa små kunde ha, och jag gick därför in i bostaden. Denna var ett lågt, mörkt kyffe, där allt talade om den största fattigdom. Ingen äldre person fanns för närvarande därinne, endast de bägge barnen ihopkrupna i en vrå vid dörren. Då jag frågade dem var föräldrarna var, svarade den äldre att de befann sig ute på arbete. Stora tårar rullade härvid utför den lilles kind; och då jag först trodde detta bero på den hos barn så vanliga fruktan för främmande människor, nickade jag ett farväl och gick vidare.

Men kommen ett par hundra steg utåt vägen rann det mig plötsligt i sinnet, att de tårar jag nyss sett möjligen haft en annan, svårare orsak än fruktan eller blygsel - att kanske själva hungern pressat fram dem. I ett nu var jag åter vid pörtet och fann min aning bekräftad. Föräldrarna hade redan på söndagen gått hemifrån och därvid givit barnen 5 marker mjöl att livnära sig på till deras återkomst. Nu var det onsdag, mjölet var slut; men de bortavarande väntades ej åter förrän nästa söndag.

När jag, återkommen till vägviserskan, beklagade det fattiga folkets öde i denna bygd, som oaktat all möda och strävan ändå inte mäktade anskaffa dagligt bröd åt sina värnlösa små, svarade mig denna helt lugnt att det här var en tämligen vanlig sak att barn dukade under av hunger under föräldrarnas frånvaro på arbete. Så hade det hänt en av hennes egna bröder medan hon ännu var liten.

När barnen lämnas så där ensamma i hemmet och den knappa kosten börjar tryta, då - berättade kvinnan - inträder alltid det förhållandet, att den äldre av de små självmant tar den mindre portionen, varför också hungersdöden vanligen träffar denne först."

*

Två mästare på jakthistorier, med viss förankring i bygden, var Gustaf Schröder (1824-1912) och Sven Rosendahl (1913-1990). Den förre var som timmerhandlare en tid bosatt i Vingäng, men det var först som stockholmare på gamla dar han började skriva. 1893 kom hans första bok, "Örjan Kajland och hans pojkar". Så fortsatte han att skildra skogsfinnarnas liv i det förgångna utifrån de skrönor han hört: "Pekka Huskoinen" (1895), "Pavo Makkran" (1896) och "Finn-torpet i Västerskogen" (1899). *9.

Sven Rosendahl var gift med en flicka från finnbyn Digerberget i Nyskoga. Dalby möter vi i hans första roman "Elden och skärorna" (1946), en historisk skildring från tidigt 1600-tal. Esko, hans hustru och lilla dotter söker sig upp genom Klarälvdalen till Amnerud, innan de klättrar upp ur dalgången och vandrar västerut till Digerberget. Eskos uppfattning om de ogina Dalbybor han mötte är bister: "Skorviga djävlar. De är så lata, så de ids inte ens tvätta lorten från kropparna". I de första gårdarna där Esko och hans familj försökte få logi, blev de inte insläppta. Men så fick de syn på en liten gård bortom de andra:

"De fortsatte mot den ensamma gården, som låg nära älven bortom en ragg av skog. De hittade en stig, som ledde ditåt. Den var isig och speglade stjärnorna, vilka öppnats i det gröna svalget av rymd.

Gården hade en låg manbyggnad med svankigt tak och fähuset inbyggt i samma länga. Esko lyfte på klinkan: Lissu höll sig som alltid vid sådana tillfällen tätt i hälarna på honom. Två hönor tog kacklande till vingarna, när dörren gick upp. Rummet var till hälften skuggat och till hälften fyllt av eldsken från gråstens-ugnen. Just i brytningen mellan mörker och rött ljus satt vid långbordet en man med huvudet lyftat och blicken varsamt riktad mot dem. Han var nästan eländigare klädd än de. Han var också ytterligt mager med tråglikt urholkat bröst och skägget växande liksom direkt på nakna käkbenen. Inne i en stolsäng låg två sovande barn med vitulliga, påfallande stora huvuden. Ett får fanns det också där inne och en tupp, vilken kluckande flyttade sig uppe på den nästan tomma brödstången. Någon så fattig stuga hade de inte sett i bolbyn."

I Digerberget bygger Esko småningom en välbärgad gård, där han belåtet kan konstatera:

"Ingenting gick upp mot att äga. Att äga jord och skog, kreatur och hus. Att se en gård svälla ut och växa...Att en dag mäta upp två hundra tunnor råg. Att stå där i en bod och äga all den rågen..."

Vad Rosendahl inte visste, var att den invandrande savolaxfinnen närmast var att likna vid en nomad. Den svenske bondens och torparens traditionella fixering vid egen torva och eget ägande hade föga rum i hans föreställningsvärld.

*

Låt oss avsluta skogsfinnetemat med att för första gången möta ett par av bygdens egna skrivare. Den förstes böcker är besläktade med Schröders: En rad skogsfinneromaner följda av många volymer jakthistorier.

Han skrev under pseudonymen Jol Strand om "Lång-Kristoffer" (1939), "Torrfurors land" (1943) och "Ursula" (1946). Ingen, inte ens den egna familjen, visste att Jol Strand var skogsförvaltaren i Likenäs, Hjalmar Ljunggren (1887-1978), som satt på skogskontoret på kvällarna och "arbetade över". Även efter avslöjandet fortsatte han under sin pseudonym att ge ut finnskogsskildringar, eftersom de blivit högst populära: "Jussinaho - finnbyn" (1948), "Finnpastorn" (1950), "Löskefinnen", "Timmerkojan" (1951) och "Väderhus" (1960).

Ljunggrens skildringar av skogsfinnarna ligger avsevärt närmare dagens historiesyn än Schröders berättelser. Lättlästa är de båda, men Ljunggren bjuder på mer spänning och fart. *10.

Den andre från bygden härstammar åtminstone från gränstrakten mot finnbygden. Han skrev under pseudonymen Love Skog och var hela livet bosatt i Norra Finnskoga. Vi har anledning återkomma till denne Oscar Larsson (1893-1954). Här låter vi honom ge sin hyllning "till fäderna från Suomi" ur samlingen "Dagsvers och drömmar" (1928):

Ni svältens och den tunga mödans män
som fostrats i en fattig ödemark,
ert liv och era bragder tala än
fast ej från skrivna blad och tryckta ark.

Er växt var vildmarksfurans, seg och stark,
och kärva, allvarsmörka liksom den
ni levde i den gråa stillheten
och slet och åt ert hårda bröd av bark.

Ert liv var ständig kamp mot svält och nöd
i hårda tider, men ert hjältemod
gav seger åt er möda, när ni bröt
ur stenig vildmark edert magra bröd.
Då björnen föll för säkert riktat lod
och hungrig varg kring edra hyddor tjöt.

*

Den enda av nationallitteraturens författare som med säkerhet varit här i vår bygd är stockholmsskildraren Hjalmar Söderberg (1869-1941). En avlägsen släkting var apotekare i Långav, och tillsammans med pappan hade Hjalmar Söderberg "en gång som barn lekt bort en sommar" här uppe. Han återkom ensam 1893 en sista gång. Båda gångerna färdades han med båt från Edebäck. Dalens säregna storslagenhet glömde han aldrig:

"I den trånga dalgången längs med älven har människorna trängt sig samman, byggt sina hus och plöjt sina tegar. I öster och väster reser sig höjderna i branta avsatser; där bakom breder sig skogarna, myrarna, ödevidderna. Och i söder...I söder är landskapets stora bräsch, där man pekar ut i soldiset och säger: där borta är världen!"

Beskrivningen är ur en av hans små berättelser, "Flodfart" (1893). Nästan två decennier senare plagierar han sig själv i romanen "Den allvarsamma leken" (1912), när han låter huvudpersonen Arvid Stjärnblom vara barnfödd i Dalby:

"Man talar om berglandskap - det borde förr heta dallandskap. Man bor och lever nere i dalen, inte på bergstopparna. Och bergen skymmer för solen som höga hus i en gränd, så att det i min hemtrakt mest hela eftermiddagen är en iskall blåskymning. Det är bara en kort stund på dagen det är riktigt vackert där; det är när solen står i söder eller litet tidigare, mitt i Klarälvens floddal; då ser man söderut i solen och ljuset i älvdalens öppna vidd, och tänker: där borta är världen."

Det är inte utan att man som dalbybo ler igenkännande åt beskrivningen - men förvånas över att det bland alla våra rikskända författare bara är en, och en stockholmare dessutom, som gripits av dalens säregna skönhet. Det var dalgången med sin slingrande älv men också "de blå bergen" som levde kvar i Söderbergs minne. Älven där man utan egen arbetsinsats kunde glida med strömmen söderut men hade ett våldsamt besvär att ta sig uppströms. För Söderberg blev minnet av älv-färder ett bestående bevis för hans eget livs flanörtillvaro, där han av bekväm-lighet bara följde med strömmen men inombords bar på en längtan att samla kraft för att ta sig motströms.

I en novell från 1898 låter han Gabriel Mortimer göra ett krampaktigt men misslyckat försök att bryta sin färglösa stadstillvaro vid ett besök hos kusinen, provinsialläkaren, i "en avlägsen landsbygd". Det var vår bygd. Novellen heter naturligtvis "Med strömmen".

Nästan hundra år senare skulle en inflyttad dalbybo på ett högst personligt sätt skildra motsatsen. Han hade klarat en färd uppströms och det där som älven är som mest forsrik. Det är Gunnar Svensson, f. 1935, i "Med forsbåt uppför Klarälven" (1992).

De blå bergen möter vi återkommande i Söderbergs berättelser. I "Den allvarsamma leken" skapar Söderberg till och med ett berg som inte finns: Det trepucklade Femtåberget, högre än hela sin omgivning, som "hade en arkitektoniskt skön, som det föreföll välberäknad och meningsfull kontur". Man letar förgäves efter ett sådant berg i trakten kring Femtan. (Men på en skolvägg i Likenäs har målaren, utan att ha läst Söderberg, försökt fånga den typiska bergskonturen lite varstans här uppe med en trepucklad ås.)

Ännu ett minne hade Söderberg med sig från Dalby. Han blev den där ungdomssommaren förälskad. Vad värre var: han blev olyckligt kär.

I Transtrand fanns en flottningschef med namnet Eric Edgren, och han hade en dotter som hette Elin, f. 1876 (hon var barnbarn till tidigare omnämnde löjtnant Edgren). Om hennes gunst tävlade Söderberg och farmaceuten Karlsson, som sades ha varit rent bildskön. I det ungdomliga triangeldramat spelade en poesibok och en kyss en viss roll. I ett par berättelser låter Söderberg oss möta en förtvivlad huvudperson som ertappat sitt hjärtas dam ivrigt kyssande en rival. I en av berättelserna, "Syndens lön" (1897), finns poesiboken och en dikt med:

"Detta är historien om en ung flicka och en farmaceut med vit väst. Hon var ung och smärt, hon doftade av barrskog och ljung, och hennes hy var bränd av solen och en smula fräknig. Sådan var hon, då jag kände henne. Men farmaceuten var en helt vanlig farmaceut; han hade vit väst om söndagarna, och detta tilldrog sig på en söndag. Det tilldrog sig på ett ställe på landet, så långt bort i världen, att ingen där i trakten förstod sig på att ha vit väst om söndagarna mer än farmaceuten.

Se, saken förhöll sig på det sättet, att en söndagsmorgon knackade det på min dörr, och då jag öppnade, stod farmaceuten där ute i sin vita väst och bockade sig flera gånger. Han var mycket artig och mycket förlägen.

-Jag ber allra ödmjukast om ursäkt, sade han. Men fröken Erika var här i går med sina systrar, medan kandidaten var borta, och då hon gick, lämnade hon kvar sin poesibok för att kandidaten och jag skulle skriva någonting i den. Här är den. Men jag vet inte alls vad jag skall skriva dit. Skulle möjligtvis kandidaten...?

Och han bockade sig flera gånger.

-Vi skall tänka på saken, svarade jag vänligt.

Jag tog alltså boken och skrev för egen del in en översättning av "Du bist wie eine Blume", som jag själv har gjort och som jag alltid använder till detta ändamål. Därefter började jag leta i mina papper för att se, om jag möjligen hade några gamla verser från skoltiden, som kunde passa åt farmaceuten. Till sist hittade jag rätt på följande dåliga poem:

Du bringar min tanke yrsel, jag längtar min längtan matt.
Du kommer när jag är ensam - jag drömde om dig i natt.

Vi gingo sida vid sida i skymningen vägen fram.
I dina ögonfransar en tår, en glindrande sam.

Jag kysste din kind, och ur ögat jag kysste bort tårens rest,
men dina röda läppar kysste jag allra mest.

Man drömmer ej alltid så vackert! - Men sömnen hade jag mist.
Den långa nattens timmar jag vakade trött och trist.

Ty dina duniga kinder har jag smekt med min blick helt tyst,
och dina röda läppar, dem har jag aldrig kysst.

*

Jag visade farmaceuten detta poem och erbjöd honom att använda det. Han läste uppmärksamt igenom det två gånger och blev alldeles röd av förtjusning.

-Har kandidaten verkligen skrivit det själv? frågade han i sitt hjärtas uppriktighet.

-Ja, tyvärr, svarade jag.

Han tackade mig mycket varmt för tillåtelsen att använda poemet, och då han gick ut ur rummet, tror jag att vi båda hade en känsla av att vi måste lägga bort titlarna med det första."

På kvällen samlades ungdomen i den unga flickans hem. De lekte nere på ängen medan solen gick ner. Sedan stod de och småpratade, när flickan kom fram till kandidaten och frågade, om farmaceuten verkligen skrivit sin vers själv. Jo, det hade han gjort. Kandidaten hade hört honom gå av och an i sitt rum hela natten.

"Skymningen tätnade och det blev natt, och det brann en stjärna mellan träden i ungskogen, där vi gingo par om par.

Men jag gick ensam.

Jag minns icke längre, vilka vägar jag gick den kvällen. Jag skilde mig från de andra och gick djupare in i skogen.

Men djupt inne i skogen bland granarna såg jag en björk, vars stam lyste vit. Vid denna stam stodo två unga människor och kysste varandra. Och jag såg, att den ena av dem var den unga flickan, som doftade av barrskog och ljung. Men den andre var farmaceuten, och det var en helt vanlig farmaceut med vit väst. Och han höll henne tryckt mot björkens vita stam och kysste henne.

Men då han kysst henne tre gånger, gick jag bort och grät bitterligen."

Söderbergs berättelse visar en helt annan miljö än skogsfinnens eller den fattige åbons, närmast en herrgårdsmiljö som ett litet fåtal hörde hemma i.

Den unga flickan följde småningom sin familj till Fryksdalen i slutet av artonhundratalet och flyttade senare till Skåne. Hon förblev ogift. Hennes poesibok från tonåren finns bevarad och där återfinns minsann Söderbergs namn under en översättning av Heines dikt "Du bist wie eine Blume". *11.

Den nordvärmländska skrivklådan

Det finns ingen statistik över Sveriges alla bygdeskrivare och amatörpoeter, än mindre någon kartläggning som visar hur de fördelar sig över landet. Men det torde inte vara alltför djärvt att påstå, att norra Värmland har och har haft särdeles gott om dem.

-Varför? kan man i så fall fråga. Naturligtvis kan man inte med full säkerhet plocka fram bakgrunden till den nordvärmländska skrivklådan. Men några funderingar kring den må vara på sin plats.

*

"Skrifva för sig själf"

I juli 1900 skrev Selma Lagerlöf till väninnan Sofie Elkan: "Och så skrattar jag åt publik och jultidningsutgifvare, som tro att jag skrifver för dem. I grund och botten kan man bara skrifva för sig själf. Bara glömma bort hela världen och skrifva för sig själf."

*

Man behöver inte vara en blivande författare av världsformat för att känna en sådan drift. Erik Goland har i ett förord till Gunnar Jonssons (1916-1993) samling "Det sjunger i skogen" sagt om våra amatörförfattare: "Att skriva vers var att slå upp ett hål i instängdheten."

*

Och Elise Lindow-Agnarson, f. 1915, har sagt: "Jag skriver nog i första hand för mig själv", men tillagt att det givetvis "är roligt att få ut en bok". Men hon erkänner också annan drivkraft bakom sitt skrivande, skall vi så småningom finna.

*

Gunnar Svensson - som rodde uppför älven - säger sig skriva och teckna utan att närmare bekymra sig över varför han gör det. Det är roligt helt enkelt. En brokig bakgrund skymtar, innan han slår sig ner i Ransby. Han ville bli sjökapten men klarade inte av sjösjukan. Sedan tänkte han bli lärare, men det satte lungsot stopp för. Så det fick bli journalistik och tecknande med ett inslag av fyra Parisår. Bakom boken om roddturen uppför strömmen ligger en längtan efter att i ord och bild skildra "hur ofantligt vackert det är här", har han berättat. *12.

* 

Alla de tillfällighetsdikter och limerickar vi kan finna här uppe i Nordvärmland har naturligtvis kommit till av samma drift. Det har varit roligt helt enkelt. En tillfällighetsdiktare, vars namn ännu hörs någon gång, var Bock-Per (1863-1928). Egentligen hette han Per Jönsson. Han levde i Likenäs, ogift och tidvis utan fast bostad. Han var "alltid villig att leverera en tillfällighetsvers på stående fot både med humor och udd i. Han slöt därvid ögonen och gnolade en stund för sig själv. Därefter kom både två och tre verser, ibland flera", har det berättats.

En av de flickor Bock-Per haft ett gott öga till var Ingjal i Jakobgarn:

Ho Ingjal e mi glädje, ho Ingjal e min skatt,
ja bytte int bort ho mot e som har en hatt.
För ho har kor i båsan
å taller uppi åsan.
Sjung hoppsan, proppsan...(trall)

Får je bli gift mä Ingjal, je blir en rekti karl
(bortglömd rad)
je pengar får i pongen
å lever glatt som kongen
i alla våra dar.
Sjung hoppsan, proppsan...(trall)

*

Det var bara herrskapsdamer som gick i hatt på den tiden, är det väl bäst att påpeka. *13.

*

Bland dem som haft roligt är sannolikt de av våra bygdepoeter som tycks drivna av en hejdlös lust att leka med ord och rim. Måhända har Gustaf Frödings mäster-skap varit inspirationskälla. Men särdeles ofta är limericken det som lockar. Vitsiga ordlekare framför andra är Axel Andersson, f. 1919, och Torleif Styffe. Den senare säger sig ha "den egenheten" att han gärna själv vill förstå det han skriver. Den moderna poesin får sålunda vara i fred för honom. Dessutom är han en "Lat poet":

Jag skriver en dikt om året, på det blir man inte fet,
så det är rätt bra för figuren att vara en lat poet.

*

En ordlekare av annorlunda art är Bengt-Göran Griffer, f. 1948, inflyttad konstnär, konsthantverkare och författare i Branäs. *14.

Ganska charmant är hans lilla visa "Kärlek och väderlek":

Vatten    puss    och    Kram    snö

Förebilderna

De nordvärmländska hemmen tyngdes förr sällan av digra bokhyllor. Det var främst hos präst och lärare man kunde finna små boksamlingar, men deras ägare tycks sällan ha gripits av skrivklåda.

Däremot fanns det bibliotek. Gösta Halvarsson, f. 1920, har berättat att han var ett ensamt barn som fann sin glädje i ett litet lånebiblioteks bokbestånd.

Och om Jakob Karlstam (1861-1944) sägs det i en anmälan av hans diktsamling "Toner från Klarälvsdalen" (1927): "Dikten var något som låg i blodet från barndomen. Hur glad var han icke, den drömmande ynglingen, när hans principal abonnerade på H C Andersens sagor. Det blev mången sömnlös natt, fördjupad i diktarnas värld. Vid 17 år började han skriva dikter." Långt senare skulle han själv bekänna sagoläsandets betydelse: "Till sagans underbart åtrådda land, säg, fördes du ej dit som barn ibland?"

Men går vi tillräckligt långt tillbaks i tiden, fanns i hemmen sannolikt inte stort mer skönlitteratur än vad bibel, psalmbok och ABC-bok kunde bjuda. Här fanns dock poesi. Den vanligaste första läseboken var länge 1865 års "Nyaste ABC-bok för små snälla barn", som kostade hela 35 öre. Av dess 63 små läsövningar var 5% på vers. Så här kunde det låta:

Du ROS, så vacker som en dag,
Du skall bli min, det lovar jag!
Så sade lilla Bertha.
Hon sträckte fram sin hand; - men ack!
På buskens taggar hon sig stack. -
Det gjorde mycken smärta.

*

I "Läsebok för småskolan" av Sofi Almquist (45 öre) med flera upplagor i slutet av 1800-talet hade poesin fått avsevärt större plats. Här är 32% av de 103 läsestyckena på vers med Zackarias Topelius väl företrädd. Även Erik Gustaf Geijer har fått lämna bidrag, exempelvis med "Vallflickans aftonvisa":

Min snälla flock,
lyss till mitt lock!
Hemåt bär det,
kyligt är det
och vägen lång i villande skog.
Vi känna den nog.

Spring ej långt fram
små kid och lamm!
Mina getter,
ingen bett er
så skalla kring i villande skog.
Jag hinner er nog.

*

Bertil Hammers och Andr. Wallgrens "Första läseboken" (för en och femtio) med otaliga upplagor då tjugonde seklet var ungt höjer poesiinslaget till 36 %, där till och med översättningar från engelskan och franskan förekommer:

Harald och Hans voro mycket små,
samman de lekte, samman de lå'.
Så hände en kväll, de kommo från ängen,
att Hanseman lade sig mitt i sängen.

"Hans, är du tokig?" sade hans mor,
"var tror du nu, det blir plats för din bror?"
Svaret skall gömmas till sena tider:
"Det är ju plats på bägge sidor!"

*

Nog mötte små dalbybor poesi förr i tiden. I dagens läsläror ser det dock annorlunda ut.

*

De bar nog "en Dan Andersson-dröm innanför storvästen", tror Goland i det tidigare nämnda förordet, men de vågar inte på allvar "ge sig hän åt den drömmen".

Han fortsätter: "De tordes aldrig lyfta upp sin egen verklighet med hjälp av egna ord, av det folkliga språket som var deras eget. De valde därför ord och former och stämningar som de borgerliga, de erkända diktarna använde. De stöttade sig mot Gustaf Frödings, Oscar Stjernes och Dan Anderssons sätt att skriva. Det ledde till en viss osjälvständighet. Men kunde man bara vri ihop en strof på samma sätt som Dan Andersson gjort så borde den väl kunna godkännas. Och deras dikter kan väl i dag te sig lite överspända i sin naturromantik, i sin idealism, i sin ödmjuka hyllning till det gråa slitets heroer. Men dikten blev för dem likväl en spång att vandra på."

*

Dan Andersson, Fröding och Stjerne är de förbilder som Goland nämner. Men det fanns fler. Jakob Karlstam har hyllat sina stora värmländska föregångare:

*

Ack Värmeland på dikt och sång så rikt
till skaldefödsloland naturn dig vigt.
Från Lagerlöf i ära till Tegnér
jag Stjerne, Fröding, Dahlgren, Geijer ser.

De alla utgått från värmländska hem
och sång och sägen minna varmt om dem.
Är det ej nog att lossa tungans band
och sjunga ut ibland Hell Värmeland.

*

Karlstams efterföljare hade även andra litterära idoler. Oscar Larsson har i sin diktsamling "Jord och rymd" från 1952 en minnesdikt till Kaj Munk, som "i det djupaste mörkret" under andra världskriget var "en flammande fackla som lyste vida". Han hyllar också minnet av Edith Södergran. Hon var "beskuggad" av sin lungsjukdom redan från barnaår och dog ung, men hennes "mörka trädgårds sällsamma blommor skall aldrig vissna", förutspår Oscar Larsson. Södergrans nyskapande diktsamlingar kom ut under åren 1916-1925, den sista, "Landet som icke är", postumt. Hon dog 1923. Hon gav de våra fritt fram för rimlös poesi.

*

"En eldsjäl fylld av den nya tidens strömmar, en stor rebell i fördomsfulla tider", är August Strindberg i Emil Brans (1907-1977) minnesdikt 1962.

Att komma i tryck

Skrivklåda är sannolikt smittsam. Om någon i grannskapet träder fram i tryck, eggas man måhända att själv försöka. Förutsättningen är emellertid att vägen in till ett tryckeri inte är alltför besvärlig. Det märkliga är att så var fallet för skrivglada dalbybor under förra delen av 1900-talet. Bygden har visserligen aldrig haft egen dagspress eller lokalradio men däremot överraskande många tidningar och tidskrifter av mer eller mindre tillfällig art. De öppnade gärna sina spalter för bygdens skalder och skrivare.

*

Jakob Karlstam undvek skogen som arbetsplats. Han gick i målarlära och hamnade vad det led i Falun, Stockholm och Timrå utanför Sundsvall. Till Norrland följde flickan Johanna Modén från grannbyn Branäs. Hon blev hans hustru och småningom mor till nio barn. Karlstam sökte emellertid lyckan än längre bort och for över till Nordamerika. Det blev dock si och så med lyckan over there. Hustrun hann inte följa efter förrän Karlstam efter drygt två år var hemma igen. De slog sig nu ner för gott i Ransby.

Karlstam var ivrig godtemplare och självskriven underhållare vid möten och sammankomster. Han gjorde till och med en uppläsarturné med egna och andras dikter. Av hans efterlämnade papper framgår att han också var huvudperson vid födelsedagar och andra familjefester. På små avlånga papperslappar hade han diktat "vem är vem?"-poem, där han glorifierade vederbörande jubilar. Man får intrycket att han då sökte rimord i första hand. Rytmen fick försöka rätta sig därefter.

*

Karlstam hade under Stockholmstiden blivit vän med Saxon, Johan Lindström, som tillsammans med sina bröder startat bokförlag, medan han höll i ett antal lantsortstidningar och SÅNINGSMANNEN. Till den sistnämnda tidskriften kom fler nordvärmlänningar än Karlstam att hitta vägen, bland annat mångsysslaren Ante Antée (1895-1960). Lindström Saxon understödde freds- och nykterhets-strävanden, ivrade för "vegetarism" och hembygdsrörelsen. Karlstam blev idog nykterhetskämpe när han återbördats till sin hemtrakt. Antée kom att kämpa för alla Saxon-idealen och fler därtill. Han var en ivrig skribent, såg - säkerligen med förtjusning - sig omnämnd som platsredaktör i KARLSTADS-TIDNINGEN och gav själv ut en tidning, SYSSLEBÄCK FOLKBLAD, låt vara med endast ett nummer. Året var 1919. Den sades vara ett organ för antikrigsrörelsen i första världskrigets slutskede och för socialdemokratiska ungdomsklubben i Sysslebäck. Där finns naturligtvis också en hel del dikter, varav flera av redaktörens hand. Antée rekommenderar förresten i en notis SÅNINGSMANNEN men också NYA VÄRMLAND, STORMKLOCKAN, FREDSFANAN, UNGA TANKAR och esperantisternas LA ESPERO (Hoppet) till läsning.

*

Under 1900-talet utvecklade en grupp kring Nyskogaynglingen Bror Henriksson, sedermera Bror Finneskog, tidskriften FINNBYGDEN - hembygdskulturell tidskrift för norra Värmland (utgiven 1924-1929 och 1947-1976). Antée var förstås en av medarbetarna.

*

I sent tjugotal kom också under några år ÄLVDALSBYGDEN med redaktion på Ramströms tryckeri i Sunne och bland andra en platsredaktör i Sysslebäck vid namn Ante Antée. Ännu en chans för lokala skrivare att få se sina författarresultat i tryck.

*

NORRA VÄRMLAND, "tidning för Norra Fryksdalen och Klarälvdalen", levde några år runt 1930. Det var ett fyrsidigt blad med lokala nyheter och annonser. Och en eller annan dikt från läsekretsen.

*

Södra Finnskoga idrottsförening bättrade vid fyrtiotalets slut och femtiotalets början på sin kassa med tidskriften SKILDA RÖSTER. Här möter vi åter Antée men också andra skrivare från bygden. *15.

*

Kanske denna varierande och återkommande möjlighet att relativt ocensurerat bli publicerad är en av de tyngsta förklaringarna till den ymniga floran av skrivare här uppe i Nordvärmland. Vi vet emellertid att trots detta vågade en och annan diktare aldrig öppna sin låda med manuskript. Det behöver sannerligen inte innebära att deras skaldeförsök var sämre än de som kom i tryck - men det får vi sannolikt aldrig chans att bedöma. Det hemliga hemskrivandet har nog ofta hamnat i brasor och värmepannor.

"Jag vet inte varför man sätter så många spärrar för sin egen kreativitet", skriver en ung arbetslös örebroare, signaturen Anneli i nådens år 1993 inför tanken att söka sin utkomst genom egen påhittighet. "Det är väl samhällsnormen som säger att känslor och skapande inte räknas. Det är det tekniska och produktiva som är något att ha."

Denna Anneli har enkelt och rakt fångat det som hindrat och hindrar allt för många från skaparvilja eller i varje fall från att visa och erkänna den.

"Född för barrikaderna"

-Så här uselt får inga husdjur ha det! Han såg sig bekymrad omkring i det lilla fähuset, inte stort bättre än en koja. Så stannade blicken allvarsam på den lilla krumma gumman vid hans sida. Det var Ivana-Julia, den sista bevandrad i finnskogens trolldom.

-Det ska du inte lägga dig i! fräste gumman ilsket.

Men då han, kommunens djurskyddsinspektör Ante Antée med ett brinnande djurvårdsintresse sedan ungdomsåren, förklarade sina befogenheter, surnade Julia till på allvar.

-Inte ska det stå länge på, förrän du faller stendöd ner, sa hon.

Och inte lång tid därefter segnade den sextiofemårige djurskyddsinspektören ner i vinterskogens skidspår.

Dispyten med Ivana-Julia är väl bara en av många skrönor som än lever kvar om den trollkunniga finngumman. Men Antées död ute i skogen en kall januaridag är sann. Året var 1960.

I september 1895 föddes barn nummer sex i det lilla Skomakartorp på västsidan älven en kilometer söder om Klarabro. På andra älvstranden ligger Sysslebäck. Den nyfödde var en pojke, som fick samma namn som barn nummer fem - Anders Georg. Denne två år tidigare födde hade dock dött som spädbarn. Kanske var det för att komma ifrån detta namnövertagande som den yngre Anders Georg tidigt tog fasta på smeknamnet Ante. Att han så småningom också förvrängde smeknamnet till efternamnet Antée i stället för Larsson var däremot sannolikt en längtan att synas och höja sig över anonymiteten. Skomakartorp blev han dock trogen och bodde där livet ut.

Ante Antée var en märklig man. En självlärd mångsysslare av rang, "besjälad av ett starkt ideellt och socialt patos", skulle man senare skriva om honom. Han var "född för barrikaderna", skulle det heta i en dödsruna.

Efter folkskolan läste torparpojken på Hermods, gick trädgårdsmästarskola söderut - trots att hembygden mestadels saknade trädgårdar - arbetade i skogen, där han småningom blev apterare och slutade alltså som kommunanställd inspektör. Detta är dock ganska ointressant i jämförelse med allt det som denne man hann med på sin fritid.

Man blir nästan matt, när man finner vad den unge Antée ägnade sig åt. Hans journalistjobb har vi redan mött. Däremot räckte hans tid inte till för att bilda familj eller att samla skrivandet till en bok. I en liten samling, "Bukett till er" (1949) är han dock med tillsammans med fem andra värmlandsskrivare.

Men läsa hade han tid med. I Skomakartorp låg högar av "dyra och fina tidningar", berättar en nyfiken grannpojke, som hörde till gruppen ungdomar runt Antée. De spelade också teater lite varstans i norra Värmland. Men när de försökte sig på "Hamlet" gick de bet, eftersom "rolluppsättningen visade sig svårlöst".

Klarade man inte av den seriösa dramatiken på egen hand, lockade man kringresande teatersällskap upp till övre Klarälvdalen. I maj 1925 gav ett litet sällskap Strindbergs "Fröken Julie" på Sysslebäcksbiografen. Platsredaktören Antée blev rent lyrisk, när han fick skriva om annat än högtidsdagar och dödsfall, olyckstillbud och idrottsresultat. Hans ofta överdrivet romantiska språk blommar för fullt inför huvudrollsinnehaverskan. Man undrar om han inte rent av blivit smått förälskad:

"Hon är en ypperlig konstnärinna, en av de få. I lördags och söndags tog hon allas hjärtan. Hennes spel är mjukt och lent och rösten faller lätt och obesvärat över i de högsta lägen. Hon viskar så det hörs, hon suckar så det gör ont och hon gråter så det stinger en själv."

Antées journalistik innehåller - förutom traditionella notiser - en del noveller, kåserier, reportage och berättelser. Någon gång en bokanmälan eller en dikt. Hans ambition att vara litterär gör dock i dag ett tungt och tempofattigt, stundom ganska svulstigt intryck. I en "Höstrapsodi" (1948) kan det låta så här:

"September! De skapande drömmande människobarnens stora högtid. Deras tid, vilka i ord, toner och färger skapa sina verk. Mörka allvarsmättade skapelser, som minna om Döden och Det Stora Livet. Deras tid, som leva i oro och längtan. De tänkande diktarnas tid."

Dan Andersson måtte ha varit favoritskalden här uppe i den nordvärmländska skogsbygden. Hans "Kolvaktarens visor" kom 1915. Antée berättar i en dikt om en gammal skogshuggares död i kojan vid Lomtjärn, där det bland annat heter:

*

Härinne på en bädd av starr en gammal usling ligger,
han kämpat har mot fattigdom och nöd i många år.
Nu ängslas han och väntar och om sista hjälpen tigger:
en vänlig hand att hålla då han över floden går.
- - -
När natten svunnit lång och svår och dagen börjar lysa,
då ligger han där kall och stel i lumpor på sin bädd.
Därutanför min rutas glas har jorden börjat frysa,
jag ser en stjärna glimma till så skälvande och rädd.

*

Denna aktiva virvelvind som en gång samlade Sysslebäcksungdomarna kring sig i engagemang för fred, esperanto, nykterhet, djurskydd, teater, frimärkssamlande och social rättvisa var naturligtvis kontroversiell i en del etablerades ögon. "Sprit, tobaksbruk, krig, dans och kortspel" var för Antée "vederstyggligheter":

Du ser hur vi människor leva
på jorden i synd och brott.
Du ser många tusen som treva
i mörkret med blodskuldens lott.

*

Vid kommunvalet 1922 dyker "arbetarpartiet" upp i Dalby. Antée står som första namn. Men senare försvinner han från den valsedeln och söker sig längre åt vänster. När kommunisterna 1934 gör sin entré i kommunvalet är han med där. Hans sociala patos behöver man inte tveka om:*

Hon plockade potatis
om höstarna åt de rika.
Hon hade grova händer
fulla med jord
men tomma på pengar.

*

Med åren tycks ensamheten ha kommit krypande in i Skomakartorp:

- - - allting utom människosjälen
har sitt givna rum,
den är alltid ensam,
har ej hem, ej fäste,
mitt i fest och glädje
snyftar den sin sorg.

*

Man får en känsla av att Antée hade för bråttom, när han satt och skrev. Kanske var han för otålig och spontan. Eftertanke och bearbetning hade förvisso inte skadat hans skaldeförsök. Men stundom lyckades han:

Nu dansar varje vårbäck yr och vild
och tranors lockrop ljuder över bergen
nu stiger trädens sav så len och mild
och björkens ris blir gredelint till färgen.

Nu klämtar gökens klocka dagen lång
och trasten spelar flöjt från videsnåren,
naturen ljuder av musik och sång
och allting på sitt sätt välkomnar våren.

*

I dag skulle vi kanske säga att Antée var en - småningom något desillusionerad - drömmare och utopist, ett exempel på den bortslarvade begåvningsreserven. Men runt varje hus i övre älvdalen finns numera små trädgårdar. Sysslebäcks ABF är vitalt, och Dalby hembygdsförening blomstrar. Att Antée en gång var med och ivrade för deras tillblivelse kommer vi sannolikt inte ihåg. *16.

Otillräckligheten

Erik Goland säger i sitt tidigare åberopade förord: "Den stora tröskeln för dessa skaldeämnen (i nordliga Värmland) var bristen på självtillit". Axel Andersson och Emil Bran kan ge oss exempel.

I Axel Anderssons "Orimligt ordmåleri" (1988) hittar vi gång efter annan självutplånande rader, såsom "det sitter en rimsmed i någon by och sysslar med onödigt huvudbry" eller "mången må finna mitt skrivsätt för löjligt och stelt monotont och föga förnöjligt". Nåja, varken stel eller onöjsam är hans dikt "Självkritik" ur samma samling:

Jag sitter ibland som en drömsk eremit
och glömmer bort vardagens krångel och slit
i avsikt att roa mig själv med mitt plit
förutan en tanke på pris och profit.

Jag fyller små ark i min rimsmidarflit
och tror nog ibland att jag lyckas få dit
en smula av sprängstoff, ett grand dynamit,
en fullträff i stil med vår skrivarelit.

Så kommer då samhällets bokbuss hit
var tredje vecka på glesbygdsvisit.
Jag lånar Alf Henriksons Bit för bit
och ser att det mesta jag skrivit är skit.

*

Emil Bran har en annan, mer sorgsen tonart i sin dikt "Men skriver ändå...":

Jag är en klåpare, som ej blev färdig
som går igen i brist på pretantioner
för det melodiska i dikt och toner
en drömmare som ej kan räknas värdig
att ens i lokalpressens spalter skymta
och leka skald och tro på illusioner:
att bli berömd och läst av miljoner
som inte hånler åt ens vers och grymta.

Jag blev en sån fanatiker som drömmer
i bunden form som haltar mycket illa - - -
men skriver ändå av en inre längtan.

Så må ni dock förlåta om jag glömmer
att be om ursäkt för det konstlöst lilla.
          (Ur "Över öde vidderna", 1963)

*

Man bad inte bara om ursäkt för egna verser utan vädjade också om överseende med grannarnas. Den pennflitige Ante Antée skrev i en anmälan i FINN-BYGDEN (1927) om Karlstam, att det inte får glömmas "att författaren till 'Toner från Klarälvsdalen' hör till de s k hemmagjorda diktarna - den arbetande klassens tänkare - och gör således inga anspråk på att kalla sitt verk 'stort' och 'litterärt'..." Bussig kollega kantänka.

*

Ibland är verkligen den språkliga förmågan lite otillräcklig. En av de ordsäkraste, Oscar Larsson, som skrev under pseudonymen Love Skog, gick i en Dan Andersson-inspirerad dikt i FINNBYGDEN (1927) bet på att hålla ordning på plurala verbformer. De "sleto" och "åto" men "gick" och "kom":

Det var tunga och strävsamma dagar jämt,
vi sleto i skogen som djur
och åto vår mat i en grop i snön
vid en brasa av kluven fur.
Och vår fattiga bostad vi sågo ej
vid dagsljus en endaste gång,
det var mörkt när vi gick och mörkt när vi kom,
ty arbetsdagen var lång.

*

Bekymret med verbformerna går igen hos flertalet av våra skrivare i tidigt 1900-tal. Övergången från plural till genomgående singular form tog sin tid.

*

Diktarlusten har under många år hållits vid liv hos de unga genom kulturnämndens skrivartävlingar. Att otillräckligheten lyser fram hos dessa våra yngsta poeter är inte förvånansvärt. Trots nödrim och andra brister kan dock deras skaldestycken ha en charm. Daniel Wall, f. 1975, diktar 1986 om sin älskade undulat Kalle att "han kvittrar hela dagen, fast han har ont i magen, han flyger runt i buren och drömmer om naturen".

*

Den jämngamla Jonas Ekström plitar 1985: "Nu är klockan åtta, katten jagar en råtta. Råttan levde bra, som inga råttor ska. Den blev lat - och kattens mat".

När en andraklassare, David Ekström, f. 1981, skriver en kärleksdikt 1989, finns det både rim och rytm i raderna:

Jenny är så vacker. Hon är fin på alla sätt,
när hon dansar fram så nätt.
En gång när jag satt på stranden
kom hon och kysste mig på handen.
Hon lyser som en sol
i sin guldgula kjol.
Hon kommer som en vårvind
och smeker min kind.
Jag i mitt hjärta henne gömmer
och aldrig henne glömmer.

*

Vad månde bliva av en sådan nioåring?

I tonåren tappar man rimrespekten. Då kommer komplexen krypande och ungdomlig livssmärta sipprar fram. Anna Lagerkvist, f. 1972, i sjuan skriver 1985:
- - -
Jag är en clown.
Folk skrattar åt mej
fast jag nästan gråter.
De ser inte mina känslor,
för de sitter inuti mej.
Visste de hur det var,
så skulle de inte skratta.
Men det är som det är.
Jag är bara en liten clown.

Folkmålet

Våra bygdeskalder vågade inte använda "det folkliga språket som var deras eget", påstod Goland i sitt förord. En aning fel är dock detta. Sitt eget folkmål använder de gärna. Jakob Karlstam och - inte minst - Karl L:son Bergkvist (1899-1981) skrev ofta och gärna på dalbydialekten. Det är ett mål som kan ge läsare utifrån lite bekymmer. Men kanske folkmålet gjort det lättare för dem att komma över den stora tröskel, som Goland nämnde. För senare efterföljare är det snarare tvärt om, sedan dialekten genom inverkan från skola och massmedia tunnats ut.

I Dalby hembygdsförenings "Rim och ramsor från Dalby" återger man bland annat en liten dikt av Bergkvist på dalbymål. Den är en limerick och nämns som exempel på att även skämtdiktning kan bli god lyrik:

Dâ satt en ve Åschlbäcken
å sku lâr sâ speling tå Näcken.
Nâ sûm finest dä let,
da satt'n å gret
- å fejoln sin stack'en i säcken.

*

En av Karlstams oftast återgivna dikter på mål handlar om hans pipa:

Ôm pipa vill je nu rimm nôôr raer,
ho e näär te hands, ho e inställsam,
ho går i elln för nôer tobaksblaer
å står i spessen i rök å damm.

*

Vers efter vers fylls därefter av den glädje hans pipa ger. Det går i den här stilen:

Å ä dä tongsamt så'n när på stôlper
tå dagens möer å släp å stök,
så finns dä intnô som bätter hjôlper
te tröst-sä mä, än e pipa rök.

*

Att Karlstams ättlingar inte vansläktats ser vi då femteklassaren Lars Karlstam, f. 1975, år 1986 ger oss en "Jägarlektion från Dalby":

Dä her vill jä säg...
å dä gäll int bär mäg:
När en ska ut å jag'
da gäll en viss lag.
Du ska hanter' börsa rätt,
å dä ä int' se lätt.
Du ska sekt' jämt baka bogen
om du ä jaktlagen trogen.
Nu måst jä slut',
å jä hôppes ne nu kan skjut'.

*

Torleif Styffe har i "Lättpoesi" (1994) skrivit ett antal dialektdikter. Dessutom har han gett sig på självaste bibeln med sitt Dalbymål. Effekten är märklig. Så här låter Psaltarens psalm 23:

Herren, dâ e att liksôm herdn min dâ.
Int ett dugga ska râ fattes mâ,
han lättâ mâ vil mâ på grö'n ängâ,
han ler fram mâ te vattn, der je får ta igen mâ,
han piggâ ôpp mâ ända in i själa,
han visâ in mâ på di rätt vägan.
Ôm je se geck i sjôlvaste gravdaln
har je ittnâ å vâr rädd för,
för du e mä mâ
å käppen å staven din tröstâ mâ.

Motiven

De utsocknes författare som i sina verk berört vår bygd och dess folk har fastnat för myterna kring skogsfinnens liv eller för vår storslagna men vilda natur. Våra egna författare har naturligtvis också ägnat dessa två motiv sitt intresse men än mer berättat om arbetet, samhället och människornas känslor.

Naturen

De blå bergen, de mörka skogarna och den djupa dalgången med sin älv, först forsande sedan slingrande, är de naturdrag som kännetecknar nordliga Värmland. Oscar Larsson (Love Skog) har i en och samma strof lyckats få med alla tre:

Här bölja de vida skogar, här sjunger älven sin sång,
och bergen skuldra vid skuldra i en kedja blånande lång
sig sträcker mot ändlöst fjärran och smälter med rymden in,
av hjärtat tackar jag livet, att denna skönhet blev min.

*

Att naturen ger inspiration har även Emil Bran återkommande vittnat om:

Från Nordanskogen susar en fläkt av dikt och färg
kring hukande små stugor och vildmarkskarga berg.

*

Men låt oss återvända till Love Skogs Norra Finnskoga en liten stund. Från Furufall väster om den nyskapade Höljessjön kom Märta Björklund (1923-1982), som med sina visor och sitt dragspel satt färg på fester och sammankomster i sin bygd. I dikten "Finnskogens sus" - som hon själv tonsatt - berättar hon:

Åh, jag bor uti Finnskogens djupaste famn,
där som Klarälven forsar mellan bergen fram,
dit som tranorna kommer i flock varje vår,
där som rådjuren leker i skogens snår.
Jag kan se hur en lekatt gör smidiga hopp,
plötsligt rusar en älgtjur förbi i galopp,
och jag kan höra hur bäcken spelar upp melodin,
i min barndom var det näckens violin.

*

Dikten återfinns i häftet "Visor från Liljekonvaljernas land", som Torleif Styffe har samlat och givit ut 1995.

Där möter man också texter av Märta Björklunds dotter Eva Björklund, f. 1956, som låtit sin sång ljuda långt utanför hemtrakten.

Den djupa dalen beskriver Gösta Halvarsson så här:

Kring byn ligger bergen i tungt majestät
likt jättar på tusenårsvakt,
sagoboksskog, fast beklämmande tät
för främling från annan trakt.

*

Vädrets makter fängslar också Halvarsson:

Vinden går över sommaräng, blommorna livet prisa.
Ljuvligt spelas på osynlig sträng tillvarons skiraste visa.

Fjärilar fladdra i solskenslek, lätta som ljusa drömmar,
mjukt som en barnkind är gräsets smek, och rusande blomdoft strömmar.

Men långt över Dalfjällets gröna mur sig höjer ett åskmoln sakta,
blixtar, stormvind och hagelskur hotfullt i fjärran vakta.

*

Karl L:son Bergkvist har fångat en bild av Tåsan, ett av Klarälvens biflöden, som han ansåg hade förstörts av kraftverksbyggarna. Dikten "Tystnat har forsen" är från 1962:

Skummande vit bröt du fram i natten,
ditt rykande dån hördes vida omkring;
fradga och skum över klipporna stänkte,
dem våldsamt du kysste och famnade kring.

I bojor av stål och betong man nu slagit
din kraft, som du ödde mot klippans granit,
i larmande industrins tjänst har man tagit
din eviga, outtröttliga flit.

Där grinar fallet med vittrande hällar,
bak-edans göl lyser slemmigt grön.
Teknikens män ha här vandaliserat
ett stycke natur, majestätisk och skön.

Torr ligger forsen med blanknötta stenar;
i gölar med alger och trådigt slem
snappar en ensam forell efter syre,
irrar omkring och hittar ej hem.

Tystnat har bruset från skummande forsen,
tystnat har dånet kring klippor och stup,
blott en porlande rännil sakta i kvällen
söker sig ned emot klyftans djup.

*

Gunnar Svensson har sina rötter norrut. Redan som tolvåring fick han uppgiften att rita och skriva om sin skola i Härnösand. Skrivlusten fanns också hos fadern, som var predikant. Det har genom åren blivit en del journalistik på frilansbasis. Den vackra boken "Med forsbåt uppför Klarälven" (1992) är dock den enda - än så länge - från Dalbytrakten. Det är en annorlunda bok med härliga teckningar i blåsvart och en säregen poetisk prosa:

"Jag närmar mig sakta Kuba. Två bävrar munhuggs med varandra. De dyker med ett våldsamt plaskande när de hör mig.

Kuba ligger på Sundhultsmon där man förr hade hängbro över älven. Bron hade ett hängande svaj, man kan fortfarande känna suget i benen. I stället för hängbro har Kuba nu en fin hoppbacke, där man kan lämna det jordiska för långa luftfärder.

På östra sidan ligger Slättnehammaren och sydost Barberget med sin jättesten. Torpen som en gång låg utslängda efter bergssidorna hade fantasifulla namn. Kejsartorp, Bortnär Kung Per Ola, Bortnär Römgröt Bolla. Namn för att dryga ut fattigdomen och de magra tegarna.

Uppe vid Ullersholmen svänger älven västerut. Det börjar bli full dag. Jag går i land för att sträcka på benen. Här på denna halvö brukar Doris ha sina får på sommaren. Om en månad eller två kommer Ullholmen att göra skäl för sitt namn.

Namnet på forsbåten finns inte inskuret, men den heter Pilar. Enligt Vilhelm. Om han gillar de hängande trädgårdarnas pilar i Babylon? Eller pilarna vid Brunnsbäcks färja? Eller Hemingways båt, jag vet inte. Hon pilar snabbt utför men mödosamt uppför.

Jag öste henne nyss, snart kommer hon att vara helt tät. Båten har skött sig bra men än har jag inte prövat de riktiga forsarna. De kommer norr om Klarabro. Något sjökort har jag inte. Blå kartan heter den, en utflyktskarta. Blå som de blånande bergen.

Bergen med de branta sluttningarna är imponerande här nere från älven. Ibland när älven rätar ut sig kan man se bergen stå på rad. I olika blåtoner, från grå, ljusblå över gråblå till intensivt blått. Blå himmel, blå älv. Fjolårsgräset ljust brunt, gråalen grå, björkarna är rödlila strax innan de fäller ut sina musöron för att lyssna till älvens sång.

På sluttningarna ner mot älven växer getrams, trollduva, myskmåra och skogstry. Det låter inte verkligt, mera som H.C. Andersens sagor."

Från Gunnar Svenssons "Med forsbåt uppför Klarälven"

Gunnar Svenssons samhällsengagemang är starkt, han är aktiv kommunalpolitiker till vänster. Hans tid skall emellertid också räcka till för att måla. Resultatet härav kan man numera se i Nordvärmlands (och förmodligen hela landskapets) enda Konst-och boklåda, som han öppnat i en liten, av honom själv renoverad timmerstuga invid hemmet i Ransby.

Årstidernas växlingar lockar till naturlyrik. Karl L:son Bergkvist ser i "Höstdimma" *17. en särartad stämning. Året är 1948, andra världskriget är över, men det kalla kriget börjar anas. Dikten visar Bergkvists språkliga säkerhet och den natur-romantik, som han delar med flertalet andra bygdepoeter här uppe i skogarnas värld. Att han låter bokträd kanta bygatan må väl ses som en pegasisk frihet för att få rimord på "dok":

Höstdimmans drypande våta dok
lägrar sig tungt över marken;
det droppar från hängbjörk, från al och bok,
och fukten sipprar i barken.

Tyst ligger bygatans dunkla stråk,
öde och trist som en öken.
Dock, livet förnimmes i stuga och kåk
med ångande värme från köken.

Fast ännu är långt till kväll och natt,
en tryckande skymning råder.
Vattnet droppar från rock och hatt
som flöde ur öppen åder.

Ur diset skymtar man träd och hus
som svävande, vaga skuggor,
det flimrar av lampornas bleka ljus
ur fönstren i gårdar och stugor.

Från en dörr på glänt hörs ett skärande skratt
och en radios skrällande toner.
-Man känner sig olustig, nedstämd och matt,
anfäktad av dimmans demoner.
- - -
Därute i världen är också natt,
än skönjs ingen gryningstimma.
Fredsklockans ton är dov och matt
- och framtiden höljd i dimma.

*

Johan Lindström Saxon hade kallat Jakob Karlstam "naturskald" men menade knappast att Karlstam var naturskildrare utan en naturbegåvning utan egentlig skolning. Men efter traktens långa, mörka vinter utbrister även Karlstam i ett "Det är vår!":

Det är vår, det är maj, det är svällande lust.
Se, hur allting i knoppning står!
O, vad flödande sav. O, vad närande must,
se, vad sprudlande liv! -Det är vår.

Vilken fängslande syn, vilket liv i natur'n,
hör, det prasslar i buskar och snår!
Det är spel överallt ifrån trasten i fur'n
ner till grodan i pöl'n. -Det är vår.

O, vi skulle då jag, oberörd som en sten,
då allt liv så pulserande slår,
icke tjusas därav? Jo, som fågeln på gren
glad jag sjunger min strof. -Det är vår.

Ser du vårfloden som utav hinder ej stängs,
väller fram med en kraft som förslår.
Öppna slussarna fort, innan dammarna sprängs,
det är längtan till havs. -Det är vår.

*

Elna Westén, f. 1905, återkom till sin barndoms Sysslebäck efter en framgångsrik karriär som affärskvinna ute i vida världen. I hennes bok med ungdomshågkomster "Klarälvsbygd i bild och minne" (1981) hittar vi en hyllning till februari månad från 1972: *18.

Februari, du är vårens unge hjälte
Kung Bores son och hurtige drabant
Du har solig blick, dagsmeja i ditt bälte
och hänger spiror utmed takets kant.
Vart fjärde år du låter flickor fria
men själv du stannar alltid hos Maria.

*

Emil Brans drömmar om vårens ljus gav en vårsymfonisk sonett 1976:

Nu spelar vårens symfoniorkester
och blyga sippor titta fram på ängen - - -
små kryp och larver kravla sig ur sängen
för nu har Bore tagit sin semester.

Här samlas sångens prominenta gäster - - -
en skock av starar i en ungbjörks hängen
av kärleksskäl tar om och om refrängen
med göken ivrigt kompande i väster.

Här är det surr av humlors lek i gräset,
en snok i yra slingrar fram på näset
- - - ett samspel vari alla tager del.

Vi under vinterns köld bak frostig ruta
har tåligt väntat att få se och njuta
av detta vårens stora skådespel.

"Ett vildmarksbarn"

Letälven forsade vild ner mot Klarälven i en djup ravin, innan kraftverket stulit merparten av dess vatten. Uppe på bergshyllan norr om ravinen låg sedan mitten av 1800-talet ett ensamt torp, anlagt av en soldatson från Branäs. Torpet kom därför att heta Bran Olleheden. Yngste sonen tog småningom över torpet. Hans fyra barn tog Bran till efternamn.

Familjen flyttade senare ner till Perjansatorp på Klarälvens västsida strax söder om Klarabro. De två äldre pojkarna kom med i gruppen kring Ante Antée, deras närmaste granne i Skomakartorp. Den yngre av de två bröderna var Emil Bran. "En långhårig yngling som slöt sig till vår krets", har Bror Finneskog - eldsjälen bakom tidskriften FINNBYGDEN - berättat.

Som ung var Bran en verklig "barrikadsångare som ville stämma massorna till strid. Men hans tongångar blev dock vekare och mera inåtriktade allt vad åren gick". *19.

Gunnar Jonsson kallar Bran "ett vildmarksbarn som föddes i fattigdom och misär i ett litet kyffe på Lettheden i vilda skogen". Bran skildrar själv sitt barndomshem i en dikt till modern:

- - -
Ibland furornas sus låg ett grått litet hus,
men det bästa i världen som fanns,
- - - där en mager och blek liten gosse på lek
sprang omkring i sin barfotadans
över ängens moras, för att plocka en vas
av de vackraste blommor på jord.
- - -

Minnena från Bran Olleheden möter vi flera gånger i hans diktning. Som i "Här susar vinden":

Här susar vinden över hallonris och stenar
och gråa, lutande förfallna hus.
Här sträcker sig en apels mossbelupna grenar
mot stugans gavelvägg, där videsnår och grenar
sökt rot och hem i ödegårdens grus.

Hit kommo människor för länge sen - då våren
stod full av sol och sav, så späd och grön.
De röjde sig en sved och bröto mark med åren,
och bugande i vindens sus bland vilda snåren
gav kornet odlaren hans drömda lön.

Här susar vinden över gårdens minnen döda
från svunna år i ödemarken grå.
Här blommade en gång bak strid och svett och möda
den löftesrika vårens alla blommor röda
i denna tysta undangömda vrå.

*

I förordet till Brans enda utgivna diktsamling, "Över öde vidderna" (1963), som han gav ut när han var på väg mot de sextio, säger arvikarektorn och författaren Erik Norelius att Brans lyrik "tonar äkta - - - och har en genuin underton". Att Bran dessutom klarat av att skriva sonetter gladde förordsskrivaren särskilt. Boken gavs ut i Arvika. Bran hade nämligen flyttat till Västvärmland redan 1936 och bytt ut skogsarbetet mot eldarens vid bruket i Jössefors.

Emil Bran kan nog sägas vara bygdens säkraste rimsmed. Sannolikt lade han ner stor möda på sina verser. Tongångarna från hans penna, som sjunger i Dan Anderssons stil, leder oss till fattigdom, vildmark och ensamhet, till rotlöshet, kyla och tillkortakommande."Ditt liv är blott strävan och slit, människobarn, vem sände dig hit för att slåss mot svältnödens mara?" heter det i en dikt. Han gick "i världens snårskog fel", berättar han i en annan.

Vännen Gunnar Jonsson sjöng sedermera vid Brans jordfästning:

Från Letälvens stup det sjungit en sång.
En sång som Dig präglat som pilt.
Du kämpade tåligt när världen var vrång,
i Ditt bröst brann det stormigt och vilt.

*

Tungsinnet tycks dock ha mattats med åren och givit utrymme för något av en förlikning med tillvaron sådan den var. I FINNBYGDEN fick han in en dikt som antyder detta. "Sjung din vackraste visa" heter den. Året var 1967:

Sjung lyckans sång om än världen syns grå,
ja sjung din vackraste visa.
Låt glädjens blomster i hjärtats vrå
för åldern ge tröst och lisa.

Gläds åt den tiden då himlen var blå,
då världen var lek och glitter - - -
om än frusna är ängens gräs och strå,
om i moll hörs fåglarnas kvitter.

Om än aldrig ens lyckan du kunde nå
så fanns dock din dröm om våren
med längtan och hopp - dit du kunde nå
för tro om ljus under åren.

Jag sjunger lyckans sång med minnen från då
om än skrovlig och hes är rösten.
Om livet och världen är si och så
finns det dock färger i hösten.

*

Det lilla ljus Bran ser i tillvaron är barndomsminnena - "lyckan log ljus i vårt unga land" - men också i ålderdomens tid: "Den vind som susar över ålderns bo blir till musik, fullödigt rik, för ensamt hjärtas längtan efter ro".

Brans framgång var obetydlig. "Det var för det mesta fiaskon, ibland en aning succé". Även om vemodet genomsyrar hans verk får man hoppas att diktandet gav honom en inre tillfredsställelse, delad med hustrun Margareta, som också skrev vers. Någon gång kan faktiskt optimism skymta fram: "Låt hoppets stjärna, i en värld så tom, i kärlek stråla kring mitt kalla hus."

Man talar stundom om ordens musik. Gustaf Fröding och Dan Andersson kunde skapa sådan, brukar det sägas med rätta. Brans diktning ligger härvidlag inte så alldeles långt efter. Ett tecken härpå är att Dalbytrubaduren Gunnar Jonsson ton-satt flera texter ur "Över öde vidderna".

Vi tar farväl av Emil Bran med att citera en välformad sonett, där innehållet får oss att tänka på Dan Andersson. "Till en skogarnas son" heter den:

Jordad till ro i en fattigmanskista
av bräder som gistnat i skarv och fog,
sågna ur finnmarkens vresiga skog - - -
blev kolare Karlssons sovplats - - - den sista.

I tanken jag vill på din gravsten rista:
"Här vilar från kyla, från svält och knog
en skogarnas son, som utsliten dog
från resved och kol, från röken den trista".

Så var du dock, Karlsson, en av de många
som offrat din lyckas livs romantik
som garvats i bitande nordanvinden.

Lugn blir nog vilan i jordnätter långa,
som känns lika skön för fattig som rik
innanför gnällande kyrkogårdsgrinden.

Historien

En och annan har försökt skildra verklighetens Dalby i historiskt perspektiv. Den förste var Lars Bäckvall (1858-1935).

Han var en fattig pojke från södra Dalby, som i Stockholm arbetade sig fram och upp till arkitekt. Han hade också några framgångsrika Amerikaår. Men återkommen slukades han mer och mer av jakten på gamla fakta om hembygden i skilda riksarkiv. Resultatet blev en mäktig samling anteckningar - men också ett snart uppgivet försök att dikta i prosa om gången tid i övre Klarälvdalen och dess skogar.

"Bilder från Dalby" hade han kallat försöket, som så småningom trycktes 1978 i hembygdsföreningens utgivning av valda delar ur hans omfattande material, "Om Övre Klarälvdalen i gångna tider".

Bäckvall hade om sitt avbrutna författarskap sagt sig "inte behärska det skrivna ordet så som han önskat". En otillräcklighetskänsla alltså, lik den vi redan funnit hos andra skrivare från vår bygd.

Ett litet smakprov ur hans Dalbybilder låter oss dock ana, att hans förmåga att bruka vårt språk ingalunda var oäven:

"Se, det var så, att innan han kom till sina giller, hade det suttit en älg i ett av dem, men en finne från Järna hade varit framme och stulit älgen. Men de fingo fatt i finnen hos Bengt i Höljes, och där gav de sig på honom med både 'segt och hårt', så mycket han tålde, och mera till. Och då han sökte ränna iväg, var det två förrymda norrbaggar som satte efter honom. Den ene baggen lät lodet gå genom finnen, och den andre hjälpte till att släpa honom ut på en holme i Höljessjön, som sedan dess fick heta Mordön."

En som sannolikt inte bekymrade sig över om hon behärskade det skrivna ordet - hon såg sig nämligen inte alls som författare - var Bertha Edgren (1844-1928).Hon var en av den legendariske löjtnanten Wilhelm Edgrens döttrar och medverkade i en liten skrift "En hälsning från det minnesrika Vingäng" (1916). Den innehöll dels en artikel om fadern, dels en av honom efterlämnad jakthistoria. Men dessutom hade alltså en av döttrarna berättat "några sägner och minnen" från barndomshemmets trakter. Hennes sätt att berätta ligger inte långt från det skönlitterära. Den första sägnen handlar om "Den bottenlösa tjärnen":

"Uppe på det höga Branäsberget - 2 000 fot över havet - fanns långt tillbaka i tiden en stor tjärn, inramad av urskogens majestätiska tallar och granar. Sägnen förtäljer att denna tjärn, vars mörka vattenspegel med underlig makt lockade vandrarens håg, var bottenlös. Men en gång skulle sänklodet nå botten, och då stundade världens undergång. Då skulle först Branäsberget med väldigt dån, omvälvt av rök och lågor, störta ner i Klarälvens böljor, de andra kringliggande bergen skulle följa efter - jorden hade nått målet för sin vandrings bana.

Många voro de som i gången tid sökte loda tjärnens djup, och folksägnen berättar ännu om två olika tillvägagångssätt därvid. Det ena sättet var att man vred vidjor av unga björk-, hägg- och videtelningar och fäste dessa tillsammans till ett långt tåg. I ändan av detta bands en sten av lämplig storlek. Men aldrig kunde man med denna nå tjärnens botten oaktat vidjetåget var längre än Dalby socken. - Det andra sättet tillgick så, att man av getragg och ull spann grovt garn, som nystades upp i väldiga nystan. En sten fästes därvid och sänktes ned i vattnet. Men snart tillkännagav ett ryck att tråden brustit, och då man halade upp den, syntes det tydligt att den var svedd och sålunda ej slitits utan b r ä n t s av. Man förstod nu att det var lönlöst för svaga människor att forska i de höga gudars rådslut. Lodandet upphörde i den mystiska tjärnen, som ännu i dag kallas 'Den bottenlösa'.

Till Den bottenlösa tjärnen är följande romantiska händelse knuten. För länge sedan, förtäljer sägnen, bodde på Vingäng en rik bonde med en enda dotter, Valborg hette hon. Fager och klok som få var hon sina föräldrars glädje och framtidshopp. Fadern hade sin säter uppe på Vingängsberget, ej långt från Branäsberget och Den bottenlösa tjärnen. Den sommaren Valborg fyllde 17 år skötte hon tillsammans med en tjänstepiga arbetet i sätern. En dag kom hennes far dit och bad henne nästa lördagskväll komma till hemmet. Den man, som föräldrarna utsett åt henne, skulle jämte sin far då komma. Äktenskap, brudgåva och bröllop skulle samtidigt bestämmas. Valborgs ångest blev stor vid dennna underrättelse. Hon älskade en annan, nämligen faderns dräng Börje, en fattig men ung, vacker och karaktärsfast man. Visserligen fruktade de unga, att deras kärlek ej skulle bringa dem lycka och glädje, men de hade heligt lovat varandra trohet, hur än framtiden skulle gestalta sig. Valborg berättade nu allt detta för sin fader och tillade, att hon aldrig på jorden skulle svika sitt löfte till Börje. Fadern förklarade kort och gott, att sådana griller hade han ej väntat få höra av sin kloka dotter. Blev hon bara den rike Jerkers hustru, skulle hon ej vidare tänka på den fattige Börje. 'Han är nu i skogen och letar igen hästarna och jag skall nog ordna så att du ej vidare får träffa honom', slutade fadern. Börje hade emellertid anat oråd och ankom till sätern en stund sedan den vredgade fadern begivit sig på hemväg. De kände väl faderns hårda sinne och insågo att de aldrig skulle få komma tillsammans i detta livet. Bättre då att dö. Den bottenlösa tjärnen skulle bli deras gemensamma grav. - Detta hände midsommarnatten."

Så gick det som det gick. Sorgen blev stor, när man upptäckte att Valborg och Börje var försvunna. Faderns ångestfyllda löfte att låta dem få varandra, bara de kom till rätta, var fåfängt. Allt man småningom fann var Valborgs huvudkläde och näverskor vid tjärnens strand. Draggningar blev naturligtvis resultatlösa - tjärnen hade ju ingen botten.

*

År 1899 sitter prästen i Södra Finnskoga och skriver ner det lilla Letafors bruks historia. Han hette C W Bromander (1865-1963) och blev småningom välkänd domprost och hembygdsforskare i Värmland. Brukets verksamhet lades ner våren 1871. När den unge prästen nästan tre decennier senare står vid det som är kvar av bruket blir han rent lyrisk:

"Vid Letafors sänder ingen brukshammare mer sitt dån genom skogen. Där är nu tyst och stilla emot fordom och endast grundmurarna i ån vittna om att här en gång stått ett industriellt verk. Dammarne finnas väl kvar, men tvinga ej mer Letån till människors tjänst, utan låta henne obehindrat rusa över öppna dammtrösklar eller leka kurragömma i springor och rämnor och sjunga sin sorlande sång över oinskränkt frihet, tider som flytt och mänskoverks förgänglighet. Och då solen bortsmälter snön, så blottar den obarmhärtigt grundmurarnas för varje vinter allt flere och större vordna rämnor, över vilka dock smidiga lövbuskar söka breda sin blida grönska för att helt dölja dem."

*

Oscar W Persson (1901-1968) från västra Kärrbackstrand skrev bara en enda liten bok. Det märkliga är att han faktiskt samlade sig till ett bokverk. Hans bakgrund ter sig utifrån vara den sämsta tänkbara: fattig, och vad det led mångbarnsfar - somliga fick lämnas bort. Utan utbildning och utan förmåga att behålla ett fast arbete förgyllde han dock sin och omgivningens tillvaro med sina tillfällighetsdikter. Och, som sagt, med en bok. "Rökstugornas folk" (1931) hette den och byggde på hans samtal med gamla finnättlingar. Den är inte märkvärdig, inne-håller åtskilliga sakfel men är av intresse genom att den visar skogsfolkets sägner om sina förfäder. *20.

Vad som imponerar är Perssons stundom mycket säkra förmåga att hantera språket. Han lär ha strött slagfärdiga dikter omkring sig, bland annat i form av limerickar, denna diktart som så många roat sig med här uppe i norra Värmland. Ett härligt exempel på Perssons lyrik är en dikt om "Finnskogen" som han fick införd i FINNBYGDEN 1927. Den är inget dåligt amatörarbete, sin något svulstiga naturromantik till trots:

Allvarstung och tyst stod skogen över vilda ödebygder,
och uti dess dunkla gömslen lurade båd' varg och lo.
Björnen, ödemarkens konung, ännu kunde ostörd vandra
mellan fjäll och myrar, moar, ännu fanns ej jägarns lod.

Forsande och strid flöt älven genom vildmarksklädda dalen,
och dess dån i fjärran hördes, dånet utav forsens brus.
Tusenårig tall på branten lutad över vilda böljor,
ingen storm förmådde störta den i vilda djupet ned.

Åren svunno, år blev sekler, ännu inget män'skobarn
irrat sig till dessa trakter, där blott växte fur och gran.
Vildmarksstormens dån blott hördes skakande naturens jättar.
Vargens tjut i vinternatten hördes genom mörkan skog.

Tider kommo, tider svunno, tills en dag bland trädens toppar
ifrån svedjeland i skogen steg den gråa röken opp.
Män'skor sega av naturen slogo ned i ödemarken,
bröto bygd och byggde hyddor uti vildmarksöde skog.

*

Axel Andersson, läraren i Bjurberget och Bograngen, är den verklige ordakrobaten. Militärår i Boden och polisjobb i Stockholm lämnade han bakom sig av hemlängtan till Södra Finnskogas nejder. Först 1988 samlade han en del av sina dikter i häftena "En krubb-bitares krumsprång" med verk från tidigare år, "Orimligt ordmåleri" och "50 limerickar". Men "Skippy" som han allmänt kallas ända sedan Bodentiden är också en perfekt tillfällighetsdiktare.

Hans ståtliga epos om den gamla storsocknen Dalby med sina två finnskogar, som tre pojkar framförde vid invigningen av högstadieskolan på Kvistberget 1962, är värd att minnas. Ur "Tre modiga män":

Dalby:            Här har vi bott sedan hedenhös,
                    vi fria äldalsbönders skara
                    och rutat in med rå och rös
                    den jord som vi fått av Klara.
                    I dalens mångfamnsdjupa sidiment
                    fick ax och strå sin goda näring.
                    Från bergen fram till älvens slänt
                    vi skördade vår rika äring.

                    - - -

                   Och Klaran tungt och sävligt flöt
                   sin bana fram, den tusenåra,
                   och lugnt vi njöt vår havregröt
                   och plöjde tryggt vår gamla fåra.
                   När solen ned bak bergen smög,
                   det viskade av dikt och sägen,
                   och vemodsfull vår längtan flög
                   den gamla glömda pilgrimsvägen.

                   - - -

S. Finnskoga: Långt bort i västlig utanskog
                  det strävade en senig finne,
                  som sökande kring landet drog
                  och fann en vildmark efter eget sinne.
                  Snart rök från tända svedjeland
                  steg upp mot vårens ljusa skyar.
                  På sluttningar vid sjö och strand
                  det växte fram små gråa byar.

                   - - -

N. Finnskoga: - - -

                   Nog går det ofta överdrivna rykten
                   om glesbygdsbyars snara död,
                   men snart besannas de, ty landsbygdsflykten
                   får alla goda makters stöd.

                   - - -

Alla:              Vi måste alla hjälpa till
                   med all vår samlade förmåga.
                   Nog skall det lyckas, blott vi vill
                   att klara denna svåra fråga.

                   - - -

S. Finnskoga: För oss är skogen det primära;
                   så länge den får växa fritt
                   och sina rika skördar bära
                   lever vi i livets mitt.

Alla:             Vi vet att framtiden ska växa
                   ur resterna av det som var,
                   och varje dag blir som en läxa
                   med nya frågor, nya svar.

*

Skippys yngre lärarkollega uppe i Höljes, Torleif Styffe, är en härlig blandning av tecknare, journalist, författare, förläggare, musiker och schlagerdiktare vid sidan av lärarjobbet. Hans på sikt betydelsefullaste insats för bygden är sannolikt som lokalhistoriker och kulturskribent med ett stort antal artiklar och reportage.Hans poetiska verk har hittills redovisats i "Lat poet" (1988) och "Lättpoesi" (1994). De innehåller till stor del slagfärdiga smådikter. Som den om skapelsen:

Att förneka en skapande hand
bak en blomma, ett fjäll och en älv,
det är som att se på en tavla
och tro, att den målat sig själv.

*

I den första samlingen hittar vi också "Torpar-Daniel" :

Nu snart är arbetet slut för dagen
och solen sänker sitt röda klot,
och slåttermyren har börjat tömmas
på folk, som vänder sig hememot.
Ja, där går pigor och där går drängar
med trötta ryggar och tunga ben,
och lite efter går Torpar-Daniel
och kisar tankfullt mot solens sken.

Snart är hans husbondes lador fulla,
hans egen finns det ej mycket i,
på lika sätt kom vi hit till världen,
men tänk så olika det kan bli.
Sån't kan man grubbla sig galen över
att en är stadig och en är klen,
så tänker Daniel, där han går hemåt
i branta backar i solens sken.

Men om den ene har gott om pengar,
så har han brist någon annanstans,
och Torpar-Daniel längst bak i ledet
kan spela fela, när det blir dans.
Då är det han som bestämmer takten,
och bonden följer i trav och sken.
En ringa tröst finns i vart elände -
och sommarkvällen är ljus och len.

*

Styffes torpare minner oss om det odlingsarbete, som dominerat vårt land och vår bygd i tusen år. Men på blott några decennier har vår gamla jordbruksbygd förtvinat, utan att någon reagerat.

*

Med ett litet undantag:

En gammal bondbygd sedan många hundra år,
trångt nerklämd i en älvdals djupa skreva,
har tyst och stilla slutat leva,
sedan den skumögd sett hur nejden skyndsamt går
i andra, nya, ännu aningslösa spår.

Nog har det genom dalen susat nya vindar mången gång,
som våldsamt ändrat människornas levnad;
för somliga till nöd, för andra till en ökad trevnad.
Men mojnat har var tidigare stormby, kort som lång,
och åter hördes bondelivets vardagssång.

Nu hörs ej längre boskaps betesgång i skog
och sätervallarna är längesedan döda.
På åkertegarna vid älven odlas ingen gröda
och bakom fähusväggen rostar harv och plog.
På slåtterängen liesvängen dog.

(Lars Elam vid hembygdsfesten i Dalby 1990)

*

Hellre riktar man blicken framåt i tiden. I SYSSLEBÄCK FOLKBLAD vågade sig Ante Antée på att skissera ett kommande fyrtiotal då "middagståget rusar in på Slättne station. Det är liv och rörelse i den lilla köpingen."

Det gick med de framtidsdrömmarna som det brukar. Varken tåg eller köping blev det. Kanske Bengt-Göran Griffers drömmar har större lycka med sig. Det är vårt förhoppningsberg Branäs han drömmer om. Med en blomstrande dal och hus med solceller...:

- - -
Jag drömde om en anläggning byggd utav timmer
Vår nordvärmländska råvara
Att råvaran förädlades till möbler
Att namnet Branäs gick ut över världen
Som garant för bra kvalité
En året runtanläggning byggd av stolt folk i norr
Jag drömde om Berg, Edberg, Rolf
Om ett hus på Branäsbergets topp
Ett författarcentrum för visdom & kultur
Där människor från alla världens hörn samlades
Såg ner över dalen - för att verka för fred & miljö
Jag drömde om bussar som kom, om bussar som gick
Ja, som av sig själv - drivna av sol, vind & regn
Ett vattenspel, meanderlopp
En älv som syresätter, sej själv
Ett landskap i vitt som gjort utav gräddglass
en skidbacke där man blir full utav skratt
En älv full utav fisk - där man kan rekreera sig frisk
Ett paradis på jorden - ja, visst, varför inte
En utopi? - Nej, varför då
Jag drömde
och jag drömmer än.

I unga år

Att Jakob Karlstam mindes barndomens underbara sagovärld och Emil Bran ljuset i sitt unga land, har vi noterat. Samma nostalgiska kärlek till ungdomstiden möter vi hos Erik Johan Kihlstadius (1843-1928) i den enda dikt som finns bevarad efter honom. "Nattscener" har han kallat den. Den slutar så här:

Där en ungdomsskara ler och dansar
och plockar glatt av glädjens röda ros,
men de vissna dessa nöjets kransar
och ungdomsglädjen flyktar då sin kos.

*

Kihlstadius var - som det hette på den tiden - "oäkta" barn till pigan Helja Persdotter i Gunneby och "inspectorn" E O Kihlstadius enligt dopboken. 1841 hade de bosatt sig i eget hus som torpare på Sundhultmon väster om älven. Sonen Erik Johan står 1895 antecknad som "egare". Han har uppenbarligen då övertagit torpet tillsammans med hustrun Karin och så småningom tre barn. Gunnar Jonsson hade egna barndomsminnen av grannen Kihlstadius, som med sin kraftiga getabock som dragare skötte torpets lilla torva och emellanåt i det jonssonska köket vyssade lillebror med ett säreget nynnande.

*

Sjuttioåringen Rudolf Otterborg (1849-1934) skrev ner sina "Barndomsminnen från Letafors bruk", där pappan var brukspatron till 1871. Sonen hade då sedan länge lämnat barndomshemmet för studier i Karlstad, Örebro och Stockholm samt slutligen vid Lantbrukshögskolan. Otterborg förblev därefter upplänning. Hans minnesbilder var avsedda för hans efterkommande och lämnades inte ut för publicering förrän sjuttio år efter de skrivits (se Wermlandica 1989).

*

Ett pärlband av barndomsminnen från hemmet i Sysslebäck ger Elise Lindow-Agnarson i ord och bild genom tre små böcker: "När jag var liten var jag väldigt liten" (1976), "När jag var liten var allt så väldigt stort" (1979) och "Innan allt är lömt" (1992).

Fadern hade lanthandel - den en gång välkända Lindows affär - och modern var utbildad sömmerska. I Elise Lindow-Agnarsons förtjusande böcker är teckningar och text professionellt enkla och stilrena. Författaren har en reklamtecknarutbildning i Stockholm med sig från ungdomsåren. Som pensionär lever hon mestadels i sin lilla stuga högt uppe på dalbranten i Sysslebäck. Därifrån kommer tidningsartiklar och debattinlägg i radions "Klarspråk". Hennes samhällsengagemang är stort, odlat under lång tid inom den statliga arbetsmarknadsorganisationen. *21.

Det fanns många luffare, när jag var liten. Det var arbetslösa män, som bara ägde kläderna på kroppen. När det inte fanns arbete att få måste de tigga mat och  någonstans att sova. De kom in i vårt kök och stod vid dörren, tysta tills någon tilltalade dem.

Vi barn tittade förundrade på dem och tyckte synd om dem.

 Från Elise-Lindow Agnarsons "Innan allt är glömt".

Arbetet

Dalby är en gammal skogsbygd. Det arbete skogen gav före de mäktiga skogsmaskinernas tid var tungt och hårt. Det gällde avverkning och timmerkörning i snörik vinter men också flottning och plantering under vår och sommar.

Herbert Styffe, f. 1915, har realistiskt och utan romantiskt skimmer berättat om skogsarbetet i boken "På barkspadens tid" (1993) men också kryddat sin redo-görelse med små personliga minnen fritt berättade. Som historien om Stöt-Hanna: "En profil i de nordvärmländska skogarna var Stöt-Hanna från Branäs. Hon var officer i Frälsningsarmén, och hon målade och tapetserade, men bäst trivdes hon nog i skogen - särskilt om hon fick ligga över i någon stuga. Hon bodde länge i Herman och Gerda Magnussons stuga vid Norra Liksjön, då hon var på arbete, och där strövade hon gärna omkring i varma sommarkvällar med bar överkropp. Blyg av sig var hon då rakt inte.

Hanna var en samvetsgrann arbetare. När hon var med på skogsplantering vid Vimyren, och det var dåligt med jord, gick hon och hämtade jord för att plantorna skulle få rotfäste. Det skulle inte många ha besvärat sig med.

När de andra planterarna, mest ynglingar, ville slå till med en strejk för att höja lönen, vägrade Hanna. Hon tyckte att det räckte med det pris som var satt. Det retade förstås de andra.

Hon arbetade nog helst med yxa och bågsåg, vid gallringar och hyggesrensningar. Jag var bas för henne vid flera arbeten, och vi kom alltid bra överens. Men munvig var hon och blev aldrig svarslös."

*

Det strävsamma arbetet, som ändå gav så ringa välfärd, lyser ofta fram i våra bygdepoeters verk. Det har vi redan sett flera prov på. Efter Bonn Jöns Olle, Olov Jönsson (1843-1931), finns rester av en lång visa om skogsarbetets mödor upptecknade:

   På våren sjuttinio jag denna visa skrev,
   när man besparingsskogen i Transtrands socken drev.
   Om någon lyster veta vem visan diktat har,
   i Liknäs skall ni veta, och faderlös han var,

berättar han i slutet av sin visa. Den handlar om hans arbetsresa vintertid till Dalarnas skogar men berättar egentligen mest om fattigdom och nöd, ett motiv som efter honom skall färga dalbydiktarnas rader åter och åter igen. Om den svåra tiden skriver Bonn Jöns Olle:

Den ringa arbetsklassen får detta känna först,
som efter arbet' söker med ett oroligt bröst.
Vi må dock vara glada som ingen familj har,
men stackars nu en fattig som många småbarn har.

*

Ja, många mil från hemmet han måst få draga hän,
han lovat att hemsända, så fort han pengar tjänt.
Det händer nog att mannen får resa vitt omkring
kanske i flera veckor och tjäna ingenting.

*

Den socialt engagerade Ante Antée hade rimligen också behov av att skriva av sig ilskan över att kapitalet finner det lönsamt att bygga "timmerbilbanor", skogs-bilvägar för virket, men inte vägar för skogsbygdens människor:

Timmerbilbanorna
slingrar sej
in genom skogarnas
gröna väv,
förbi levande
gråa trädstammar,
som snart ska ligga
likt vita lik
utefter marken.

Nyttan drar
bilbanorna
genom skogarna,
timret ska fram
till älvarna,
till sågverken.

Dom små skogstorpen
blir alltid väglösa,
men breda autostrador
drar in där timret finns.

Det fattiga folket 
i dom hukande stugorna,
i dom små skogstorpen
får smyga sej fram
till "civilisationen"
på obanade stråk
genom snårskogen.

Att levande människor
som producerar
rika materiella värden
ska räknas sämre
än den döda materien!

*

Gösta Halvarsson skildrar i dikten "Teater" vardagens lunk, där arbete, bekymmer och byskvaller varvas:

Visst fanken gillar jag jobbet!
måla är trivsamt och bra,
man tjänar rätt vackra stålar
till föda och brännvin, jaha.

Glad jag skrattar och skvallrar
och senaste nyheten drar:
Ketty skall ha sig en batting
men vet ej vem som är far.

Blyberg sköt på en orre
men träffa' en käring där bak.
Man påstår att prästen super
fast ingen svär på sin sak.

I Halla blir drivning till vintern,
den största på många år.
Tjolinda fått visdomständer
och Jazz-Kalle krusar sitt hår.

Var dag är ett stycke teater,
jag spelar min roll rätt väl
och gömmer med leende blickar
en sjuk och gråtande själ.

*

För Oscar Larsson (Love Skog) är livet emellertid ingen teater. Han pendlar i sin diktning mellan dröm och verklighet, men drömmarna innehåller föga förhoppningar utan kretsar kring det som livet aldrig gav:

Stundom mig tycktes förspillda år,
                  då i nyttans sold jag tjänat,
ty intet de åt min längtan gav,
                  blott bitter smärta förlänat.

*

Det är skogsarbetaren, banktjänstemannen och kommunalmannen - småningom Norra Finnskogas starke man - som inleder sin första diktsamling med dessa rubriklösa rader. Samlingen kom 1928 och hette "Dagsverk och drömmar" med "Love Skog" som författare.

Love Skog

Oscar Larsson har bara lämnat två diktsamlingar och en hembygdsbok jämte några högtidspoem efter sig, men är ändå - med all rätt - den av våra lokala för-fattare, vars minne är mest levande. Om Karlstam kan sägas vara den händige ordsmidaren och Bran den känslige amatörkonstnären, är Oscar Larsson en kombination av dem båda. Vi har redan mött flera exempel på hans diktning.

Ur hans första samling väljer vi de inledande stroferna till dikten "Varför", där vi anar hur han likt Hjalmar Söderberg pekar söderut i soldiset och säger: -Där borta är världen.

*

Varför kom jag hit, att vandra i en värld som jag ej känner
över sand på heta hedar, ödeland med snö och sten.
Varför fick jag denna oro, som mitt inre sönderbränner,
denna ångest inför livet sågande i märg och ben.

Längtande till lust och fara, hungrig mitt i livets vimmel
efter livet slog mitt hjärta ångestfulla vilsna slag.
Stod jag ensam i den djupa natten, under stjärnströdd himmel
var jag blott en namnlös längtan i ett trälfött jordiskt jag.

*

Den trettiofemårige skalden är i sin första samling 1928 ett sökande oroligt människobarn med levande minne av en torftig barndom:

En barndom, glädjefattig, arm och grå,
ett hem, som sällan haft en solvarm strimma,
där än jag tycker mig ur varje vrå
min barndoms kvävda snyftningar förnimma
om allt jag längtat till men måst försmå.
- - -

*

Och med näraliggande erfarenhet av tjugotalets hårda skogsarbete:

Nordöver snöiga skogar och somnade vildmarksvatten
flammar norrskenets lågor upp i den stora tigande natten.
Där ligger ensliga kojor vid fjärran myrar och stränder,
där brasor i bistra kvällen tändas av svarta skogsmäns händer.

*

Den snart sextioårige Oscar Larsson tycks i sin andra samling motvilligt ha accepterat den lilla människans livsroll. Samlingen heter "Jord och rymd" (1952). "- - - vi måste fly / och finna oss en rymd / dit vardagen ej når", skriver han denna gång i inledningsdikten. Men en bestående bitterhet över sitt ärvda öde och tillvarons orättvisa fördelning av livets möjligheter anar man i mitten av en sonett om "väg och mål":

I ödmjukhet du lyssnat till de lärdas
kartlagda fakta över allt som är,
de tillfredsställdas och de rikt beskärdas,
som övervunnit hinder och besvär.

Men du har intet nått och intet vunnit
och du skall brinna, som du alltid brunnit
av sökande och längtan utan slut.

*

Hans egen längtan ger honom förståelse för den som med buteljens hjälp flyr verkligheten.

Han ger 1952 svaret på frågan "Varför?":

Varför ska Karlsson supa
och sköta sig som ett svin?
-Han super för mod till att skratta
åt livets tjat och grin.

Han super för ro till att sova
sig bort från sparkar och slag
och drömma sig till en glädje
som aldrig livet gav.

*

Vemodsfull längtan löper som en röd tråd genom Oscar Larssons dikter:

Jag drömmer stundom att jag är
en vandrare, en resenär
med pass till någon fjärran ort.
Jag släckt mitt ljus och stängt min port
och sen är allt en okänd värld
dit jag i natten styr min färd.

*

Dessutom skymtar vi hans känsla av ensamhet:

Människors vägar går fjärran,
fjärran och bort från min dörr.
Drev min förtegenhet bort dem
alla, som kom till mig förr? 

Har jag förverkat den ringa
vänskap, som kom mig till del?
Är det i mörkret omkring mig
ondskan som driver sitt spel?

Hemlängtan

Hemlängtan finner vi hos Signe Lagerkvist (1892-1970), bosatt på Dalboängen norr om Vingängsjön, i den enda dikt hon lämnat efter sig. Den var en avskedsdikt till bästa vännen som 1914 utvandrade till Amerika. Vi möter här ungdomlig nyfikenhet inför utvandraräventyret blandad med saknad efter det man lämnar bakom sig:

I Värmelands skuggrika dalar
mitt hem stod vid Klarälvens strand,
där tusende björkar och alar
tycks famna varandra ibland.

Så börjar "Amerikaresan". Därefter följer strofer om barndomen och hemmet, om avresans farväl och den stundande båtfärden och om ankomsten till det nya landet. Men sedan kommer som en avslutning hemlängtan:

Jag längtar och tänker så ofta
på hemmet där uppe i nord,
där gräset och blommorna dofta,
ej vackrare plats finns på jord.

*

En flicka från finnskogarna gav sig under senare delen av 1800-talet ut i vida världen och blev lärarinna. Hon hette Elina Halvardsson, f. Karlsdotter (1857-1936) och föddes i Skråckarberget. Hon blev folkskollärarinna vid seminariet i Karlstad 1877, därefter tjänstgjorde hon några år i Ransäter, Grava och Västra Ämtervik, innan hon och maken Olof (Ola) slog sig ner på Jonstorpet i Juberget, Södra Finnskoga. De hade sju barn. Under vistelsen i södra Värmland angreps hon tydligen av hemlängtan emellanåt. En dikt skriven våren 1878 med titeln "Till mina kära i hemmet" är bevarad. Där heter det bland annat:

Ensam jag sitter fjärran från Eder.
         Tankarna flyger dit upp emot nord,
ila med kärlekens heliga längtan
         åter till Finnskogens älskade jord.
Ej kan bland präktiga tempel jag glömma
         nävertakshus och den doftande mon.
Krokiga granar på bergen där hemma,
         hemlivets frid och mitt modersmåls ton.
- - -
Nu dock till Eder jag bilderna sänder,
         tankar av kärlek ha framkallat dem.
Tag dem som hälsning till vänner och fränder
         i Hjerplidens skogar och rökstugehem.
Dit går min längtan när stjärnorna strålar
         högt uppå fästet i underbar prakt,
därom jag drömmer då nattliga dunklet
         ut över sjöns trolska spegel sig lagt.

*

För Axel Andersson blev hemlängtan till slut så stark att han vände åter från storstaden till barndomens Bjurberget och Röjden. Dessförinnan fick hans längtan följande form i dikten "Hemma" från FINNBYGDEN 1947:

Kunde jag som sommarvinden
smeka skogar, sjöar, floder,
smekte jag dem ömt som kinden
på min gamla, kära moder,
viskande i stilla susning
fylld av glädjerik berusning
om min hembygds vilda tjusning.

Här från bergets höga hjässa
ser jag milsvitt över landet,
känner lycka våldsamt pressa
bröstet och förstår hur bandet
mellan mig och skogens lyar
trolska tjärn och himlens skyar
sällsamt stort min själ förnyar.

Och i minnets magasin jag lagrar
berg och blåa sjöar, dalar,
barrdoft, färgspel, skuggor, dagrar.
Allt, som om min hembygd talar,
när från gamla, gråa gränder
tanken trofast återvänder
till min barndoms sagoländer.

*

I radions "Värmlandstoppen" låg vårvintern 1994 en låt om de granna dalbyungdomarna högt på listan i flera veckor. Torleif Styffe svarade för både text och musik. Han skrev visan redan 1968 åt broderns lilla dansband. "Det är trångt emellan bergen" heter den:

Vi vill leva här i Värmland, vi vill spela vår musik,
här är skönt i våra skogar långt från gator och trafik.
Men man måste ju försörja sig, och här är ont om knog,
så det enda blir att spela eller köpa harv och plog.
         Det är trångt emellan bergen här i nord,
         men det finns ej bättre ställe på vår jord,
         här är flickorna så granna,
         undra på att man vill stanna,
         blott det bästa duger, sanna mina ord.

*

Har ni letat efter lyckan, har ni funnit den till slut?
Fick ni möta den därhemma, eller fick ni ge er ut?
Vi behövde inte söka på en väg så trång och smal,
vi har funnit vad vi sökte i vår vackra Klarälvdal.
         Det är trångt emellan bergen...

När längtan är fåfäng

Den mestadels limericklekande Olov Femtvik (1917-1977) i Dalbys sydligaste ände har i ett poem "Vid ett vägskäl" avslöjat sina innersta tankar om tillvaron. Man finner det i FINNBYGDEN 1974:

Broder, om än du har något verk, som inte är fullbordat
som du måste hinna göra innan sista dagen grytt,
utan dröjsmål gå till verket, timglassanden utan raster
oförtröttligt rinner undan tills det sista kornet flytt.

Det finns intet bortom randen när man ändat vandringsleden,
har passerat sista kurvan, sista vakten lämnat av,
lagts uti en blomprydd kista
kanske buren utav vänner till en stilla rofylld grav.

Det du varit finns ej mera, vad du drömde ingen känner,
snart du glömts av dina vänner, jorden snurrar ju som förr.
Det som lever kvar är minnet hos de kära, som du lämnat
och som dina händer tryckte när den stängdes, livets dörr.

*

Femtvik var skogsarbetare och aktiv kommunalman på yttre vänsterkanten; godmodig, initiativrik och lättsam att samarbeta med. Hans limerickar passade väl in i detta hans vardagliga yttre, men dikten här ovan visar att han hade ett vanligtvis dolt inre liv av betydenhet.

Kärleken

Var och en som bär på en olycklig kärlek blir gärna diktare, säger ett gammalt danskt talesätt. Även folket i gamla Dalby storsocken har varit plågat av kärleksbekymmer som stundom satt fart på skrivarklådan. Som hos Gösta Halvarsson, vars unga sångmö Sonja möter oss i hans diktsamling "Jagad" (1950):

DEN FALLNE
Räck mig handen Lilla vän
så skall jag resa mig igen,
ta mitt svärd och kämpa hårt
för kärleken och livet vårt.

Du fick min nyckel Lilla du
hjälp mig då på fötter nu.
Jag blir din slav och riddersman,
allt du vill jag också kan.

Förlåt, jag tigger nu igen,
Du bad ej om min nyckel, Vän.
Skratta Du och lämna mig,
Jag önskar lycka på Din stig.

*

Det som jagar Halvarsson och fått ge namn åt hans enda samling är den onåbara kärleken som "är någonting av himmelen den blå / något av violer, konvalj och stjärnesken / och någonting av majvinden len". Men det är också en tryckande mindervärdeskänsla:

Ung och vacker och jättestark
Erik vandrar i grågrön mark.

Hans kropp är frisk som en vårlig vind
och gången smidig som lo och hind.

All jordens lycka bör vara hans
och hela livet en rosendans.

Men Erik misstror sig själv och allt
och pojkens hjärta är vinterkallt.

Han i sin ficka en repstump har,
det bittra slutet på trista dar.

*

Efter Sigrid Mattsdotter (1836-1911) från Mattesgården i Likenäs finns bara en enda dikt bevarad, en ungdomsdikt om hennes olyckliga kärlek:

Det var allt om en aftonstund jag uti ängslan stod,
och utav mina ögon blå rann mången tåreflod.

En krans jag band av blomster mång, med ängslan i mitt sinn,
jag tänkte på min lilla vän, som förr har varit min.

Men huru ömt jag väntade, och hur mitt hjärta sved,
men ingen tröst jag kunde få, och det åt kvällen led.

Ja, nog har jag fått glädje stor i mina ungdoms år,
men jag i sorgen måste gå och fälla mången tår.

Ja, fastän jag ej dig kan få, jag ser det fåfängt är,
tro aldrig jag förglömma kan den vän jag håller kär.

*

Denna dikt, liksom många av våra äldre poeters, finner man i Dalby hembygds-förenings "Rim och ramsor från Dalby" (1973), samlade av Ingvar Larsson. Där får man också veta att både Sigrid och hennes hjärtevän blev lyckligt gifta på var sitt håll. Sigrid, som är den äldsta nu kända bygdeskalden i Dalby, flyttade på gamla dar till södra Värmland.

*

Den första kärleken är nästan alltid olycklig. Känslan är ny och obegriplig. Tillvaron bjuder den växande människan en dimension hon inte har anat, inte har någon försvarsmekanism mot. Genom de skrivartävlingar, som kommunens kulturnämnd ordnat i många år, har vi fått chans att blicka in i ungdomlig kärlek i tjugonde seklets slut. Förmodligen är flertalet unga Dalbydiktare som vi här möter enbart tillfällighetsskrivare, som småningom slarvar bort sin skaldepenna, men en och annan strof ur deras försök att fånga sin knoppande kärlek kan vara värd att ta till vara.

*

Siv Hagström, f. 1974, skriver som elvaåring 1985:

Hösten kommer mörk och kall.
Då:   flyttar fåglarna
        fryser vattnet
        faller löven av träden
        vissnar blommorna.
Men i mitt hjärta är det vår.
        Där kvittrar fåglarna
        där porlar vårbäcken
        där smälter snön
        där får träden nya löv
        och där slår rosorna ut
varje gång du ser på mig.

*

Fyra år senare, 1989, är det ånyo kärleken - men sannolikt en annan den här gången - som driver hennes penna. "Som en skör kristall, som glittrar i solen, men som går sönder, om man råkar tappa den..." är då hennes känsla.

*

Någon gång kan en ung skrivare fånga det svindlande lyckorus som förälskelsen ger i sina ljusa ögonblick. Linda Olsson, f. 1974, vill rusa iväg och spraya på alla väggar år 1988:

Jag vill spraya alla väggarna.
Skriva JAG ÄLSKAR DIG.
Färgen skulle vara röd och lysande.
Kakelugnen skulle jag värma upp
tills den blev lika het som jag själv. och kyssa mej
På de ihopslagna dörrarna ville jag
spraya ett stort hjärta.
Färgen skulle vara våt
och droppa
när han öppnade dörren.

Det skulle bli en fläck på golvet
och ingen fick gå på den fläcken.
Bara han.
Sen skulle han gå fram till mej
och kyssa mej
och se mej i ögonen
och aldrig ens en gång se bort
Sen skulle vi gå in i kakelugnen
och svalka oss.

*

Har man kommit upp i gymnasieåldern är lyckokänslan lite mer disciplinerad, åtminstone hos Susanne Riddarsporre, f. 1971, år 1990:

Om jag kunde spinna som en katt
eller som syrsan spela sin sång
skulle jag spinna för dig, min skatt,
och spela för dig min kärlekssång.

*

En fjärdeklassare, Jakob Edmark, f. 1977, tecknar med sparsamma ord den svårbegripliga syskonkärleken 1988:

*

Min lillasyster !
hon skriker ibland
hon är arg
kan bara säga:
-Nej!
-Min!
Hon slabbar med vatten.
Men ändå tycker jag om henne.

*

För Gunnar Jonsson är den ungdomliga kärleken en härlig dans. Han ville i första hand framstå som trubadur med egna och andras melodier på repertoaren. Men han skrev också en hel del texter till egen musik. I hans första bok "Rösen och visor" (1978) hittar vi fem och i hans andra samling "Det sjunger i skogen" (1980) två egna texter. Han var till yrket rörmokare med egen firma i Sysslebäck under många år. Men det lämnar inga spår i hans texter. Det är kärleksvisor och danser han skapar:

Men i timmar trådes dansen.
Skrämda änderna i älven simmar.
Branäs berg i fonden tronar.
Ungdomsglam och första chansen, var det här.
Styrkans makt omkring det sköna
- livets lagar i det gröna.
Raffel och skrän.
Natten flyr hän.
Snart morgonsolen glimmar.

                           (Ur "Pilgrimspolska" 1980)

*

Kärleken till hembygden lyser fram i dikter till hembygdsgårdarnas sommarfester. Jakob Karlstam tycks ha varit självskriven medverkande i flertalet högtider i hans bygd. Inför sista högmässan i Dalby kyrka, innan den skulle rivas 1926, fanns en specialtryckt lång minnesdikt av hans hand. Vid första hembygdsfesten i Ransby var det Karlstam som med en lång dikt stod i fokus. Hans skaldeverk var tillägnat Lars Bäckvall.

Det är intressant att jämföra Karlstams hembygdshyllning med de dikter som i början av femtiotalet hördes i Södra och Norra Finnskoga hembygdsgårdar, skrivna av Oscar Larsson. Hos den senare dominerar vildmarken, de grå stugorna, arbetsslitet och fattigdomen. Karlstam ägnar sig däremot åt interiörskildringar. Som den här:

Låt oss i tanken göra ett besök
i stugans vardagsrum, den tidens kök.
"God dag! Gu' sign!" blir vänligt svaro-ordet.
Far tronar på sin bänk därovan bordet.

Varenda sak, snart sagt, är hemmagjord:
skåp, kärlskåp, hörnskåp, stannstol, bänkar, bord,
tråg, bunkar, kotskål, skedar, stop och "ösa"
med flera saker, fasta liksom lösa.

*

Karlstam såg med åren allt sämre och blev småningom blind. I "Känslosvall" skriver han:

Det skymmer för min blick, men anden trår
i stilla stunder än se'n många år
till diktens outsägligt fagra värld
att solas där vid skaldens offerhärd.

O, kände du vad skalden känt och tänkt,
när pannan emot handen stödd och sänkt
han tankekorn i ädel form oss gav,
din känslosträng i dallring kom därav.

*

När synen svek honom la han ner sin penna. I dag är det inte många som läser hans dikter i "Allvarsord och raljeri" (1904), "Toner från Klarälvsdalen" (1927), "Bygdekrönika" (1929), "Slagskuggor och ljuspunkter" (1933) eller specialtryck som "Sista söndagen" (1926). Ur den sistnämnda kan det dock vara värt att påminna om en strof som visar Karlstams säkerhet som rimsmed:

Vår gamla kyrka de gångna led
sågs vörda.
Den sorgbetryckta här lade ned
sin börda.
Brännhet var tåren
vid kistan - båren,
men här göts balsam i hjärtesåren.

Överblick

Visst kan vi le åt ett och annat ordsmideri, som vi mött under vandringen genom diktens Dalby. Den surt kritiske kanske rentav muttrat något om pekoral. Detta är enligt Nordisk Familjebok "en sällsynt dum och löjlig skrift" och enligt Björn Collinder i hans "ordnyckel" en "skrift som är helt misslyckad (till innehållet och utformningen)". Men det är att ta i , även om vi emellanåt mött tvivelaktiga fakta och nödrim, överdrifter och språkfel.

Värdet av skildringarna i diktens Dalby ligger kanske främst i det som författarna gett oss av stämningar och upplevelser, tankar och känslor i det förgångna hos människor här uppe i Värmlands nordtopp.

Dessutom skall det väl ärligen erkännas att en hel del av våra lokala författares verk är god prosa och poesi, även om de inte hamnar i Sveriges litteraturhistoria.

Debuterna

Här kommer en tidtabell över debutverk från de rikskända författare som kan tänkas ha påverkat våra lokala skrivare samt de senares debuter i tryck.

1879 Strindbergs Röda rummet
1891 Lagerlöfs Gösta Berling
        Frödings Guitarr och
        dragharmonika
1893 Schröders Örjan Kajland
1895 Söderbergs Förvillelser
1901 Stjernes Visor och vers
                                                1904 Karlstams Allvarsord 
                                                        och raljeri
1915 Dan Anderssons
        Kolvaktarens visor
1916 Södergrans Dikter
                                                1928 Love Skogs Dagsverk
                                                         och drömmar
1930 Ferlins En döddansares
        visor
                                                1931 O W Perssons
                                                         Rökstugornas folk
                                                 1939 Jol Strands Lång-
                                                          Kristoffer
1946 Rosendahls Elden och
        skärorna
                                                1949 Bukett till er (Antée
                                                        medv.)
                                                 1950 Halvarssons Jagad
                                                1963 Brans Över öde
                                                        vidderna
                                                 1976 Lindow-Agnarsons
                                                         När jag var
                                                         liten var jag väldigt
                                                         liten
                                                 1978 G Jonssons Rösen
                                                         och visor
                                                 1981 Westéns Klarälvsbygd
                                                         i bild och minne
                                                 1988 Styffes Lat poet
                                                         A Anderssons En
                                                         krubbitares
                                                         krumsprång
                                                 1992 G Svenssons Med
                                                         forsbåt uppför
                                                         Klarälven

*

Spåren efter flertalet av de våra, oavsett om de givit ut egna böcker eller ej, får man söka företrädesvis i tidskrifterna FINNBYGDEN och SKILDA RÖSTER.

*

Bibliografier

Axel Andersson (Skippy)       En krubbitares krumsprång, 1988
                                        Orimligt ordmåleri, 1988
                                        50 limerickar, 1988

Ante Antée                       Bukett till er (medverkar), 1949

Emil Bran                           Över öde vidderna, 1963

Lars Bäckvall                        Bilder från Dalby (i Om övre
                                         Klarälvdalen i gångna tider), 1978

Gösta Halvarsson                 Jagad, 1950

Gunnar Jonsson                    Rösen och visor, 1978
                                         Det sjunger i skogen, 1980

Jakob Karlstam                      Allvarsord och raljeri, 1904
                                         Toner från Klarälvsdalen, 1927
                                          Bygdekrönika, 1929
                                          Slagskuggor och ljuspunkter,
                                          1933

Oscar Larsson (Love Skog)      Dagsverk och drömmar, 1928
                                          Jord och rymd, 1952
                                          Från finnbygden (postumt
                                          utgiven
                                          hembygdsbok), 1954

Elise Lindow-Agnarson            När jag var liten var jag väldigt
                                          liten,
                                          1976
                                          När jag var liten var allt 
                                          så väldigt 
                                          stort, 1979
                                          Innan allt är glömt, 1992

Hjalmar Ljunggren (Jol Strand) Lång-Kristoffer, 1939
                                          Torrfurors land, 1943
                                           Ursula, 1946
                                          Jussinaho - finnbyn, 1948
                                           Finnpastorn, 1950
                                           Löskefinnen, 1951
                                           Timmerkojan, 1951
                                           Väderhus, 1960
                                           dessutom en mängd fiske- och
                                           jakthistorier

Oscar W Persson                    Rökstugornas folk, 1931

Torleif Styffe                         Lat Poet, 1988
                                           Lättpoesi, 1994
                                           dessutom en mängd böcker
                                           och artiklar av
                                           lokalhistorisk karaktär, några
                                           tillsammans med
                                           fadern Herbert Styffe

Gunnar Svensson                   Med forsbåt uppför Klarälven, 
                                          1992

Elna Westén                          Klarälvsbygd i bild och minne, 
                                           1981

Slutord

Dalby gamla storsocken, det vill säga nuvarande Dalby samt Norra och Södra Finnskoga församlingar i Torsby kommun, är i dag en bygd i "periferins utmarker", enligt en del samhällsforskares vokabulär.

Den urgamla näringen jordbruk och boskapsskötsel är helt försvunnen. Skogsbruket - till stor del bolagiserat - är modernt rationaliserat med ganska få sysselsatta. De stora kraftverksbyggenas tid är förbi. Industrin är minimal med Ransby-sågen som enda flaggskepp. Samhällsservicen är än så länge hyfsad och kan kanske så förbli med stöd av framtidshoppet turismen. Här är det det mäktiga Branäsberget - som så ofta fängslat bygdens skildrare - som utgör den stora satsningen. Bara vi får snörika vintrar. Och det borde vi få i en trakt med Europas mest utpräglade fastlandsklimat väster om Uralbergen.

Men den stora samhällsomvandling - med hög arbetslöshet - som pågår i Värmlands nordligaste nejder har hittills inte drivit lokala författare nämnvärt att berika diktens Dalby med nutidsbilder. Måhända är det så att människan i allmänhet vill ha lite tidsperspektiv på en bygds liv och leverne, innan pegasen börjar röra på sig.

      Sysslebäck, vårvintern 1995

                            Lars Elam

Personregister

Almquist, Sofie
Alsterlind, Frej
Andersen H C
Andersson, Axel
Andersson, Dan
Andersson, Maj
Antée, Ante
Axelson, Maximilian

Bengtsson, Majvor
Bergfeldt, Georg
Bergkvist, Karl L:son
Björklund, Eva
Björklund, Märta
Bock-Per(se Jönsson, Per)
Bonn Jöns Olle(se Jönsson, Olov)
Bran, Emil
Branzell, Emanuel
Bromander C W
Bäckvall, Lars

Colliander, Björn

Dahlgren, F A

Edgren, Bertha
Edgren, Elin
Edgren, Eric
Edgren, Wilhelm
Edmark, Jakob
Ehne, Gunnar
Ekström, David
Ekström, Jonas
Elam, Lars
Elkan, Sophie

Femtvik, Olof
Ferlin, Nils
Finneskog, Bror Henriksson
Fröding, Gustaf

Geijer, Erik Gustaf
Goland, Erik
Griffer, Bengt-Göran

Hagström, Siv
Hallgren, Bengt
Halvarsson, Elina f. Karlsdotter
Halvarsson, Gösta
Hammer, Bertil
Henriksson, Alf
Holmbäck, Bure
Holmstrand, Emma

Jonsson, Gunnar
Jönsson, Olov
Jönsson, Per

Karlstam, Jakob
Karlstam, Lars
Kihlstadius, Erik Johan

Lagerkvist, Anna
Lagerkvist, Signe
Lagerlöf, Selma
Larsson, Anders Georg
(se Antée, Ante)
Larsson, Ingvar
Larsson, Oscar
Lindow-Agnarson, Elise
Ljunggren, Hjalmar

Magnusson, Herman och Gerda
Markström, Ann
Mattsdotter, Sigrid
Melchert, Maria
Melin, Lillemor
Modén, Johanna
Mogren, Arvid
Munk, Kaj

Nordmann, Peter
Norelius, Erik

Olsson, Linda
Otterborg, Rudolf

Persdotter, Helja
Persson, Oscar W
Peterson, Johan
Peterson, Lovisa

Riddarsporre, Susanne
Rosendahl, Sven

Saxon, Johan Lindström
Schröder, Gustaf
Skippy(se Axel Andersson)
Skog, Love(se Larsson, Oscar)
Stjerne, Oscar
Strand, Jol(se Ljunggren, Hjalmar)
Strindberg, August
Styffe, Herbert
Styffe, Torleif
Stöt-Hanna
Svensson, Gunnar
Söderberg, Hjalmar
Södergran, Edith

Tegnér, Esaias
Tolling, Sven
Topelius, Zacharias
Torpe, Ulla
Trosell, Aino

Wall, Daniel
Wallgren, Andr.
Westén, Elna

Århem, Torsten

Ortnamnsregister

Omnämnda platser i gamla Dalby storsocken´.

Amnerud

Bjurberget
Bograngen
Bran Olleheden
Branäs
Branäsberget

Dalboängen
Den bottenlösa tjärnen

Femtåberget
Furufall

Gunneby

Halla
Höljan
Höljes

Ivana

Jakobgarn
Jonstorpet
Juberget
Järpliden

Kejsartorp
Klarabro
Kuba
Kärrbackstrand

Letafors
Lettheden
Likenäs
Lomtjärn
Långav
Långflon

Mattesgården
Medskogen
Mordön

Norra Liksjön

Perjansatorp
Ransby
Röjden

Skomakartorp
Skråckarberget
Slättne
Slättnehammaren
Sundhultmon
Sysslebäck

Transtrand
Tåsan

Ullersholmen

Vimyren
Vingäng
Vingängberget

Källa: Elam, Lars, Diktens Dalby, Montana förlag, 1995, ISBN 91-972111-33

Omslag: Lars Elam.

Köp boken