Källa: Jonsson, Gunnar, Det sjunger i skogen, ABE-Tryck i Malung AB 1980
DET SJUNGER I SKOGEN
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Förord av Erik Goland - Doft av
myrmarker och nybarkat timmer
Förord till pilgrimspolska
Pilgrimspolska
Slätt-Markus en skogsman med musik
Slätt-Markus visa
Nu glesner liera
Ola å Bôra
Klaken
Hôfôr?
Når dä lir emot vårn
Lena i Snattra
Rekryten
Pipa
Tystnat har forsen
Jag lever i allt
Till mor
Vinden går över sommaräng
Än doftar blommorna
Vise fra tømmerkoja
Like bra i skog som seng
Julekveldsvandring
Med pilgrimsstav
och
näverkont
Doft
av myrmarker
och nybarkat timmer
Ödemarken blev den mörka trollmakt som tog bygdepoeterna borta i skogarna i norra Värmland. Det är sällsamt att uppleva hur poesin kunde gro i de karga markerna. Som blygsam skogsblomma. Långt inne i den "förbannade ursvenska tiodubbelskogen". Gransuset finns i verserna, vildmarksstämningar, lommar som spelar sin ballad, människor som doftar svett och kåda. Frostiga vintermorgnar och blå vemodskvällar.
Det var en poesi som hade sina rötter i den gamla berättarkonsten, den som gav kvällar innehåll i skogskojor och vid nyingar. Historier som vandrade fram och tillbaka genom skogsbygderna, förändrades och nydiktades men stod alltid folkets upplevelser nära. Man kan också upptäcka att många bygdepoeter bygger upp sina dikter som en historia, ofta med dialoger.
Historier och dikter gav både gemenskap och underhållning. Att dikta blev på en gång ett sätt att behärska fattigdomen och uppleva levandets glädje. Visserligen krävde dagen tungt och svettigt grovjobb för att det skulle bli något på gröttallriken. Men poesin kunde också kännas nödvändig som en rågbrödskaka. Livshungern blev inte riktigt stillad förrän man hade några poetiska ord på läpparna.
Ödemarken blev den mörka trollmakt som ... Ja, jag har lånat de orden från en dikt av Love Skog (Oscar Larsson), född i Norra Finnskoga. Det var ödemarken som gav inramningen till många av bygdepoeternas dikter. De hade ödemarken omkring sig nästan för jämnan. När de låg borta på huggning eller körning och bodde i ensliga kojor. När de under försommarens flottning sprang längs älvstränderna och övernattade vid nyingar. Men även när de drog ut på fisketurer och skogsvandringar. De sögs gärna in i vildmarksstämningar. Höjderna, vattnen, torrfuruskeletten, de blå skymningarna, vindens sus, kvistvedsbrasor, frusna gryningstimmar. Det blev upplevelser av detta som pockade på dikter. Blandade med mörkare funderingar om människornas lott i den tysta fattigdomen.
Långt tillbaka var "författarna" till dessa muntliga berättelser, skillingtryck och ramsor anonyma, okända. Jag har i sågspånet på gamla torpvindar hittat tjocka häften i svarta vaxdukspärmar fullskrivna med visor och historier. Men det finns aldrig ett författarnamn antecknat.
Så småningom började verserna och skrönorna knytas till någon bestämd person. Det skedde i och med att folkrörelserna började bryta fram och man alltid ville ha en uppläsare, en historieberättare på sina möten och samkväm.
Det fanns också - och finns - gott om skaldeämnen i de värmländska skogsbygderna. Inte minst i Fryksdalen och Klarälvsdalen. Det går utan större minnesmöda att räkna upp ett tjugotal namn. Flera av dem bar nog en Dan Anderssons-dröm innanför storvästen. Men knappast någon kunde på allvar ge sig hän åt den drömmen. Därtill var de alltför fattiga och blyga, för osäkra på sig själva. Det räckte för dem att i en anteckningsbok förvandla tillvarons upplevelser till poesi. De hade ingen som helst strävan att nå utanför sockengränsen, utanför den egna skygården. Att skriva vers var att slå opp ett andningshål i instängdheten.
Mycket av detta folkliga diktande är försvunnet. Anteckningsböcker och papperslappar och tidningsurklipp är bortkastade. Bara några få av bygdepoeterna kom ut i bokform; då var det ofta fråga om en liten tunn samling utgiven på eget förlag eller på Allmogeförlaget i Vetlanda. Senare också Finnbygdens förlag i Torsby.
För det mesta fick de söka sig till annat håll för att få något tryckt. Såningsmannen - med J. L. Saxon som redaktör - hade en spalt "Röster från fältet" där den folkliga lyriken fick växa fritt och otuktad. I en tidning som hette Nöjesjournalen och i provinstidningar som Karlstads-Tidningen och i den kommunistiska Nya Värmland kunde de också få lite spelrum. Bror Finneskog lät dem också komma till tal i tidskriften Finnbygden.
En av dessa bygdepoeter, Jonas i Lia - som egentligen hette Axel Frithiofson och var från Lekvattnet - skriver vid ett tillfälle:
"Så skriver jag lite emellanåt. Jag lyckas få in någon bygdemålshistoria och dikt i K-T, som jag får några kronor för, som ett tillskott till den magra skogsförtjänsten. Jag gör det mest för 'att glömma att jag själv finnes till'. För att inte ensamheten ska ta kål på mig."
När någon av poeterna fick in en vers i Såningsmannen kunde de i honorar få en bok av chefredaktörens egna skrifter. Exempelvis J. L. Saxons "Umgängeskonst".
Den stora tröskeln för dessa skaldeämnen var dock bristen på självtillit. De tordes aldrig lyfta upp sin egen verklighet med hjälp av egna ord, av det folkliga språket som var deras eget. De valde därför ord och former och stämningar som de borgerliga, de erkända diktarna använde. De stöttade sig mot Gustaf Frödings, Oscar Stjernes och Dan Anderssons sätt att skriva. Det ledde till en viss osjälvständighet. Men kunde man bara vri ihop en strof på samma sätt som Dan Andersson gjort så borde den väl kunna "godkännas". Och deras dikter kan väl i dag te sig lite överspända i sin naturromantik, i sin idealism, i sin ödmjuka hyllning till det gråa slitets heroer. Men dikten blev för dem likväl en spång att vandra på.
Dessutom: de kom, som sagt, att betyda något för underhållningen i skogsbygderna. Även om de inte kunde förändra samhället så kunde de för en stund göra det lättare att leva genom att dra omkring till sammankomster och festplatser och läsa dikter och berätta skrönor. De fick kanske en femma, i bästa fall en tia för ett uppträdande. Någon gång fick de nöja sig med gratis bussresa fram och tillbaka. För det mesta åkte de cykel, tio, femton mil och fick nöja sig med lyssnares uppskattning. Jonas i Lia skriver i ett brev om en fest i Klarälvsdalen - dit han skjutsades i motorcykel med sidovagn. Det var på 20-talet och han kom från Fryksdalen:
- Färden gick över fjällbygden som skiljer dalgångarna åt och så färjade vi över Klaran. Stor flod. Ångbåtar. När vi nådde fram till festplatsen var det redan nermörkt. Ett stort grannt ordenshus, upplyst som ett sagoslott! Folk så det myllrade. Underligt folk. Nyktra, intresserade allesammans. Gamla kärngubbar, fulla av sprittande humor, vackra flickor med präktiga ben, höga bröst - - -. Föredrag, musik, sång. Tyst som i graven när jag läste "Ägnäsdotra" och "I skôppa" - - - Gummor med tårar i ögonen. Underligt folk."
Bror Finneskog kom att betyda en del för dessa poeter. Han drog också omkring på samkväm och samtidigt som han predikade för sina syndikalistiska idéer så läste han emellanåt nån dikt av bygdepoeterna. Finneskog har berättat om mötet med den poetiska eldsjälen Ante Anteé från Sysslebäck. Ante - ja, han skrev i en dikt att "han lever i allt som lever", och det gjorde han sannerligen. Finneskog berättar:
"Ante mötte med cykel i Bograngen och jag inbjöds till några korta dagars vistelse i hemmet. Ante var en impulsiv och fascinerande person. Strax efter ankomsten till Sysslebäck inbjöds jag att närvara vid den kommunistiska arbetarkommunens möte. Lenins porträtt tronade över ordförandebordet. Jag kunde inte uppfatta, att de sysslade med samhällsomstörtande planer. De sjöng arbetarsånger, men också seriösa sånger och visor samt deklamerade." Men den "röda barnmorskan" var också med. Selma Bengtsson i Långav, nybliven Sveriges första landstingskvinna. Selma, med en liten barnmorskeväska bredvid sig vid talarstolen, försummade aldrig ett tillfälle att propagera för proletariatets diktatur.
Ante Anteé var anarkist, säger Finneskog: "Han propagerade för världsspråkstanken och hade valt esperanto som den mellanfolkliga länken. Han var en hängiven nykterhetskämpe och en av spetsarna i logen Vårblomman, han var antinikotist och vegetarian. Han tecknade, målade, skulpterade, sjöng och musicerade. Det föreföll som inget mänskligt var honom främmande. Men först och sist var han en pennans man. Han hade bl. a. utgivit en tillfällighetstidning, Sysslebäcks Dagblad, där han nästan ensam spalt upp och spalt ned, propagerade för sina skiftande idéer. Han avrättade småborgerligheten i alla dess skepnader och ställde sig alltid på de svagas sida i samhället.
Ante formligen strödde artiklar, dikter, berättelser och noveller omkring sig. Han bar på en stor målsättning, att utge sina dikter samlade i en bok. Bara bokens namn blev verklighet.
Den föddes på logen hos vännen och kollegan Emil Bran, då de båda diktarna drog det lilla stiftströskverket för hand. Plötsligt släppte Ante veven och sprang för brinnande livet in i sin kammare, varifrån han efter en stund återvände. Bran undrade om han plötsligt blivit sjuk. Ante stirrade förebrående på honom med sina stora mörka ögon och sade:
- Begriper du inte att just nu fick jag klart för mig, vad min diktsamling ska heta. Strykare och timmerhuggare ska den heta."
Boken kom aldrig ut.
Det var säkert många böcker som dessa bygdepoeter hade planerat men som aldrig kom ut. Flera av dem kom inte ens fram till en boktitel. När Jonas i Lia efter många år - på initiativ av vänner - äntligen gav ut sin enda samling, Vardagsvisor, skrev han i en dedikation till en vän. "Jag ser att det sannerligen är vardagsvers."
Längre sträckte sig inte deras förhoppningar. Än att fånga in den förment händelselösa och torftiga vardagen i några verser och ge den ett innehåll. Det mesta blev till en skrift i sanden som snart försvann. Dessa bygdepoeter som på sitt sätt gjorde en så märklig kulturinsats har sällan kommit med i någon litteraturhistoria. Men så är det ju i en tid som har behärskats av borgerlig historieskrivning. Det var inget att bry sig om att några fattiglappar borta på försökte ta sig rätten att dikta, att uttrycka glädje och smärta. Och att de, trots hämningar, gjorde det på ett eget språk. Författare Ulla Torpe har sagt något bra om detta på tal om just Jonas i Lia:
"Han blev sin hembygds skald - detta fattiga överkörda landskap knusat av överhet, uppköpt av storbolag, bortglömda av de stora, de riktiga författarna.
Först och främst tog han folkets egna ord därhemma, han tog till dialekten och gjorde dikt av den och så använde han sig av det som alltid har gjort livet uthärdbart - humorn, han avväpnade den grinande nöden genom att slänga en historia i käften på den så ofta han kunde."
Många av dessa bygdepoeters verk är dömda att bli glömda. Det är därför man blev så glad när Gunnar Jonsson häromåret lyfte fram deras verser och gav dem ton. Han gjorde det på ett följsamt och lågmält sätt när han 1978 gav ut samlingen Rösen och visor.
Redan i tidiga pojkåren hade Gunnar öronen öppna då klumpigt tillhuggna men underfundigt berättande landsstrykare drog omkring och tackade för nattlogi och mat med "otroliga skröner och historier". Det var hemmavid på Sundhultmon. Hans pojksjäl fylldes av sällsamma livsöden: Kongpelle-Ola, Britt-Ola, Skräddarn, Sme-Ida, Ola på Torp och allt vad de nu kallades.
Längre upp i åren stötte Gunnar samman med Ante Anteé i Skomakartorp: "Ibland deklamerade han. En tid övade han på att spela Hamlet, och lämnade mig också manus för en roll i denna Shakespeare-klassiker. Idén förföll emellertid så småningom, då rolluppsättningen visade sig svårlöst."
Och Gunnar träffade Emil Bran i Per-Jansatorp: "Detta vildmarks barn som föddes i fattigdom och misär i ett litet kyffe på Lettheden i vilda skogen, varefter familjen flyttade till Per-Jansatorp där de byggde sig ett hem. Emil hade många idéer och var något av kulturspridare. Skrev bl a också egna teaterstycken, som han arrangerade och satte upp för en grupp 'skådespelare', plockade bland de barn i omgivningen, som var intresserade. En gång demonstrerade han även hypnos för mig."
Och något hypnotiserad är nog den blide Gunnar Jonsson av dessa - i allmänhetens ögon - lite vilsekomna personer som har diktat och berättat i skogsbygderna. Samtidigt har han blivit en av dem. Han kan suga i sig historien om den musikaliske Slätt-Markus och göra en visa om honom eller göra en polska av legenden om pilgrimsvandringarna i Klarälvsdalen på 1300-talet. Och Gunnar går över gränsen mot Norge och upptäcker att Martin Vestlien också är en av "de våre", de som hör skogsbygderna på Finnskogen till.
Ante Anteés diktsamling kom aldrig längre än till titeln. Det är glädjande och viktigt att Gunnar Jonsson gått ett steg vidare så att hans nya antologi Det sjunger i skogen även kommer ut.
Det är en insats i hembygdsrörelsens anda. Det finns inte enbart prylar som bör bevaras, det finns även ord och musik.
Erik Goland
Förord till Pilgrimspolska
Ur "Anteckningar över gamla monumenter" (orig. i K. bibli.) finnes följande märkliga uppgift i beskrivningen från Älvdals härad: "Söder om kiörkian på Stoor (a) Dalbo Engh ähr stora gropar i Backen. Sågs av gambla men, att monkar och pilgrimmerna hafva der tvänne gånger hålitt mööthe om åhret, nembl. widh Botzmesse då pilgrimmerne Reste till Trånhems klåster, sammaledes om Mikaelis Tidh dåå de skola att Wadstena kloster och till Påfven uti Room efter aflåttzbref woro der hvardera gången 14:ton dagars tidh Samlade på Dalbo Engh der allmogen kom till dem hafvandes maat och dricka medh sigh, hvar medh monkerna och pilgrimmerne gjorde sigh lustige och dansade att det blef groper uti Engen."
Med denna skildring som underlag har texten till visan Pilgrimspolska utarbetats, men också på grundval av förekommande nutida företeelser som tonats in i bilden.
Händelserna utspelas i sin ursprungliga miljö.
Handlingen i visan är tänkt till medeltiden, då pilgrimsvandringarna, enl. tillgängliga uppgifter, torde ha varit som mest utbredda i våra trakter.
PILGRIMSPOLSKA
Text: Gunnar Jonsson Musik: Hugo Magnusson
Hugo spelar
hör fiolen.
Sommar över äng och gröna hagar.
Flickan kelar
hör triolen.
Här är sol och sköna sommardagar, tjo.
Ser du kyrkan ner i Dalen.
Dimmans dans kring älvens holmar.
Sommarnattens mättnad med dess söta dofter
gör mej vild och lite galen.
Men, i timmar
trådes dansen,
skrämda änderna i älven simmar.
Branäs berg i fonden tronar.
Ungdomsglam och första chansen, var det här.
Styrkans makt omkring det sköna.
- Livets lagar i det gröna.
Raffel och skrän.
Natten flyr hän.
Snart morgonsolen glimmar.
Dalbyjäntan skön som drömmen,
dansar med sin vän till ljusan dager.
Här går livets pulsar höga,
munkens id och vandel prisas föga här.
Och i gläntans dunkla gömmen,
en och ann' till flaskan tager.
Glädjeljuden blandas bryskt med tjuten
ifrån en som fått ett slag på "truten."
Men, i timmar ...
En dalbojänta kommer med mat till hungriga munkar.
Pilgrimsleden, - trakt med anor.
Dalbo äng och dans vid Munkeheden.
Munken tog en sväng med flickan
så att "stora gropar blev på Dalbo äng."
Lägg av kåpan, kasta påken.
Mera tagel uti stråken.
Öl i stånkan killar,
lite trivsel gillar
även munk med andra vanor.
Men, i timmar ...
Slätt-Markus en skogsman med musik
"Slätt-Markus var stark som en björn och vig som en panter. Hans kroppsbyggnad kom mig att tänka på en atlet. Han var ej särskilt storväxt. Till humöret var han snäll och godmodig, men om han blev retad kunde han bli vresig och besvärlig. Han var lite knäpp i huvudet".
Ungefär så har en av hans arbetskamrater beskrivit honom.
Slätt-Markus Karlsson föddes 4 juni 1879 i Slättstugan, ett knektboställe på Sundhultmon i Sysslebäck.
Soldattorpet finns förresten kvar än i dag tämligen oförändrat.
Fadern var indelt soldat för hemmanet Slättne.
Efter att ha haft olika boplatser i bl a Branäs och Tutstad, tillbringade Slätt-Markus största delen av sin levnad i Holmberget ovanför byn Vingäng, intill Vinga älv, ett litet tillflöde till Klarälven vid Vingängsjön.
Han dog 31 maj 1936.
Slätt-Markus uppfattades av sin omgivning som en särling med högst egna idéer. Han blev sällan tagen på allvar och utsattes, ibland även i arbetslivet, för spott och spe.
Ett fult tilltag var exempelvis när han av sin handlande blev lovad en mjölsäck, (100 kg), som belöning, om han utan att vila bar den på ryggen upp till sin bostad högst uppe på det tvärbranta Holmberget, en höjdskillnad på cirka 400 meter. Slätt-Markus klarade av detta, men blev sedan tvingad betala mjölsäcken ...
Han kom från en musikalisk släkt (en brorson till honom var en i Värmland känd profil på musikens område, nämligen framlidne musikläraren vid Ingesunds Musikhögskola, Erling Carlsson). Genom sin musikaliska begåvning fick Slätt-Markus ofta tillfälle att höja stämningen i timmerkojans grå vardagstristess genom att spela sina låtar på sitt munspel, som alltid fanns inom räckhåll.
Fiolen och dragspelet lämnade han alltid kvar hemma i bostaden när han var ute i arbetslivet. Ungdomen samlades gärna till dans i Slätt-Markus stuga vid Vingängsjön, där han bodde de sista åren. Då levde han upp bland ungdomarna, spelade på sitt dragspel och dansade gärna med flickorna och trivseln var ömsesidig.
I visan får han framstå som en symbol för människorna på livets skuggsida, de betryckta och avvikande, de många oförstådda som kanske helst avstår från att synas, de som söker svaret och trösten i tystnaden. Visan kan också ses som en satir gentemot vissa nutida småpåvar, som mer eller mindre väl förklädda i den s k hjälpsamhetens täckmantel samlas till inbördes beundran för varandra, ofta utstyrda i egna utmärkelser.
Slätt-Markus hade i varje fall varken lejon eller andra symboler som förebild, men ensam i sin vanda miljö i skogen, där kunde han känna sig som både kung och Gud.
Här kunde han vara sig själv utan att bli utsatt för hån och svek. Han kunde emellertid vara både snabbtänkt och slagfärdig vid behov denne musikbegåvade skogsman. En rik bonde skulle vid ett tillfälle från en hög bergtopp visa Slätt-Markus på sitt fina skogsskifte som löpte nedför bergsidan. Bonden försökte också övertala Slätt-Markus att hugga timmer åt sig till ett lägre pris än som var vanligt.
"Jesus frestades av Djävulen släng på släng" (Släng på släng är uttryckt på Dalbymål = Gång på gång.) svarade Slätt-Markus blixtsnabbt.
Slätt-Markus avsked till hembygden blev tragiskt.
En av hans fiskarkompisar, tillika fattigvårdsstyrelsens ordförande, fick som sin uppgift att transportera Slätt-Markus till ett sinnessjukhus.
Denne, väl medveten om sin väns enorma kroppskrafter tvingades begagna sig av en list och beslöt lura Slätt-Markus med sig på en fisketur för att få honom på gott humör.
Just framkomna till sjöstranden överrumplades Slätt-Markus av sin vän och ytterligare en man och belades med handbojor, varefter uppdraget kunde slutföras.
Efter denna omställning i sin levnad avled Slätt-Markus efter någon vecka och fick återvända till sin hembygd fri från alla bojor.
- Hans vän, en garvad knekt, kunde inte glömma detta avsked och blev, enligt min sagesman, aldrig fri från sitt uppdrag.
Slätt-Markus barndomshem
SLÄTT-MARKUS VISA
Text: Gunnar Jonsson Musik efter Slätt-Markus
Uppteckn.: Hugo Magnusson
I Holmbergets brant
där stod min koja.
Jag föddes till "fant"
men även med själslig boja.
Musiken blev min vän
när ensam jag fick gå.
- Kanske fick jag här igen
vad mången icke kan få.
Så tungsam blev min väg.
Min flicka från mig for.
Jag grubblade och teg
- hon skulle blivit mor ...
Men lungsotsdöd och tröst
gå ej i samma spår:
i drivan sov jag mot Ditt bröst,
sen dess som tok jag går.
Men felan hon blev min bästa vän
på henne kan jag lita.
Min pralldrill den känner hon igen,
vi kan tillsammans "rita".
Vi "ritar" väl mången konstig låt
med enkel rekvisita.
Vad gör väl det?
Du är min vän,
vi följas alltid åt.
Vid timmerkojans härd
där kom jag i lära.
En overklig värld.
- Min nesa den fick jag bära.
Till löje och spe
ej sällan blev man gjord.
Jag fick dock ändå vara med.
- Vi åt vid samma bord.
Ifrån min horisont
min handelsman jag såg.
Ej lättad blev min kont
av dennes svek och båg.
Jag lovad blev mitt mjöl
om säcken hem jag bar.
Jag bar den hem. Åh vilken knöl:
En räkning blev hans svar.
Men felan hon blev ...
Här lever jag fri
ibland berg och myrar.
Livets symfoni
mig Vinga älv bedyrar.
Här är jag kung och Gud,
fast på mitt eget vis:
ty krona, lejon, ordensskrud
blev aldrig min devis.
Så har mig livet lärt
i slit i skog, på äng.
Att överheten närt
att "fresta släng på släng".
Likt Djävulen med Gud
ifrån sitt höga berg.
Så bländas icke av en skrud
med grann och prålig färg.
Men felan hon blev ...
Jag gärna velat dö
härute i min skog.
Men vid min fiskesjö
man mig i bojor slog.
Dit "socialens män"
mig bjöd på fisketur.
Jag såg hans grepp, min bäste vän.
Jag glömde när och hur.
- Allting blev så svart.
Jag frågar icke mer
om varför eller vart?
Blott hopplöshet jag ser.
Men efter några dar
i hospitalets vård.
En speleman nu hemåt far,
mot Dalby kyrkogård ...
Men felan hon blev hans bästa vän,
på henne fick han lita.
Hans pralldrill den kände hon igen,
dom fick tillsammans "rita".
De "ritade" mången konstig låt
med enkel rekvisita.
Vad gör väl det?
Du blev min vän,
vi följdes alltid åt.
NU GLESNER LIERA ...
Text: Axel Frithiofson (Jonas i Lia) Musik: Gunnar Jonsson
Nu glesner liera, där fôggelsangen
inunner gröna valv nyss geck i dur.
I körd å snö mi bygd snart ligger fangen
å uvärsstôrmer över berga gnyr.
Dä ä allt sôm dä kan att sômmertia,
sôm ä se fin ska var se snöpplet kort.
Ja geck se glå å snûssel här i lia -
min fattidom gömm' tätta bjärker bort.
Farväl å tâck da, ljuse sômmerdager -
dä lerker fell iväg i ur å skur,
tess trösten hörs igen i skog å häger
å bogårsrönna mi på nytt står brur.
OLA Å BÔRA I MYRA
Text: Axel Frithiofson Musik: Björn Sandborgh
Förspel = trall
Han Per Jansas Ola ä åtti år
å kärnga hass åttifyra,
De bor i fjälla dit spôr knafft når
på ett tôrp di kaller för Myra.
De böler mä jola på all'de vis
å mûrker mä finnskäggslôtten
å töler å har både krötter å gris
för evetten ä de sôm knôtten.
Han Ola ä litten å krokut å sne
å räcker snött faten på dôra,
se umaka par int ôft en får se
för se lang sôm e flaggstång ä Bôra.
Å Bôra ä körkle å läser å ber
å Ola han knarter å svär
men haller ihop jämt sôm langhalm å ler
dä gär de i alla (slags) vär.
Nä'de sätter å sår mener Myr-Bôra på:
"dä ä Gu' som gir växta på jola,
du ska be du ska trû för hör näv sôm du sår"
"Vesst fanken i vall", sejjer Ola.
Mellanspel = förspel = trall
Dä va ett tå åra dä stogg i ett bla
att dä snart skull bli yttersta domen
å Bôra ho las å ho sang å ho ba
se en kväll togg dä sotell i ommen:
"Å dommen, du Ola ho Myr-Bôra skrek
nå dä knatter å small ôpp i tuten
Ja jäken ansprätta tyckt Ola litt blek
nu ä dä nock sista minuten.
Se feck ve en präst här i sockna ett tag,
sûm prädik se han rakt kunn ha kiktn
å en gang nä ja va ûpp te Myra ett slag
jä unnersch mä Bôra höss ho liktn.
"Å käre du barn tocken kär te å tal
finns int mak te" sa Bôra "på jola"
"Nej te å var se litten å smal
ä han jäkli i sanning" sa Ola.
För se haller i hopp jämt sum långhalm å ler
dä jär de i alla (slags) vär
å int märker Ola att Bôra ho ber
å int Bôra att Ola han svär.
Gå direkt över i trall = förspel = mellanspel
KLAKEN
Text: Axel Frithiofson (Jonas i Lia) Musik: Gunnar Jonsson
I ögsyna kall de'n beskedlet fôr Per,
men annars se hadd han ett klecknamn på baken -
å kanske nä allt kom ûmkring hadd han fler,
men dä vanle va Klaken.
Hass stûgul' se langt bol i åävvla stog
i e väl uttå myrer å kûlsvarta tjärner;
hass sällskap va skâter å rôtter, sûm gnog,
å hemmelens stjärner.
I stjärnân där spådd han hôls väre skull' bli -
fast dä hänn nock iblann att de skamlet lur ôpp en -
å iblann tett han frammet i människers ti,
fast i kaffekoppen.
Han va sotut å mörkhydd bå' söckten å helg,
å tur kläa dä damm sôm tur tröskvârksskaka,
han va rynkut i fjäs sûm en dragspelsbälg,
mä en skäggtûfs på haka.
På rôksvarta vägger satt klûcker å peck,
han va hännu te plûnner mä väggura, Klaken -
men nä fûlk fack igen dûm va sällan de geck,
sa sômmel på baken.
Iblann kom han tassenes finnbygda runt,
mä ladder på skoân, fôrsiktit sûm räven.
På ryggtavvla bar han en utsleta kunt
å en kannbutt i näven.
I kannbutten hadd hann stött löbult å ten -
nä klûckarbet skar sä, ôt finnbygdas bönner
för en kôrv eller kyttbet va Klaken int' sen
te lag' kal, sûm va sönner.
"Fram nu mä käla mä rosthûler i,
nu ska de bli tätt sûm e r-v", sa Klaken.
Men tenklossân sätt han fôr jämna på si,
sa fûlk på baken.
Nä katta vasst klönnrân på gûbbens kunt,
han skratt' se han kav kunn ha sjôldö på fläcken:
"Tänk kattstôlla marker, att här ä jä unt
en smakbet i säcken".
Aliri va gûbbtjasken grinut å le,
han va stornögd mä allt å se kitter å vaken.
Fråg de'n i stûgan hôlls allting stog te -
"Härlet, härlet", sa Klaken.
Men te sist vart han liggen tå âllerdom,
å slut vart på löing å klûckruljansen.
Han vart flötta te går'n, sûm sällan står tom,
å stûga te - Skansen.
Där kan ne se'a den dag sûm ä,
men allt ä se töst i'a, ingenting vecker.
Ingen gûbblûrk på lut bålmä fönsterträ' -
inger klûcker sûm pecker.
HÔFÔR?
Text: Oscar Stjerne Musik: Henrik Lagerqvist
Men khärn han va trinn sôm en fin litten gris.
Hans öga va ongt å blankt som en is,
hans hår va i kruller, å fin som e flis
den lelle muntaschen i spessen.
Men han satt där å molteg å blängde i väj.
Å käringa sa: "Ä du sôrgsen, säj?"
Du har gods, du har gål, du har grunn, du har mäj,
å hôfôr ä du da lessen?
NÅR DÄ LIR EMOT VÅRN
Text: Oscar Stjerne Musik: Henrik Lagerqvist
Når dä lir emot vårn genom fönsteras ruter
dä skiner så vackert på stôgeras gôlv,
å strålera leker å ränner å kuter,
så rent en vill ränne å kute en sjôlv.
Dä ä sôm en vettvillingskropp en skull bäre
för bock å getkillingshopp vill en göre,
dä ä kav som dä vore en simpel sak
te ta kytt över körker å skutt över tak.
Når dä lir emot vårn får en se tockna skocker
tå ungdom hôr kvällning mot skogkanten går
å låt frå fejoker frå loera locker
å polskera vervler så damme dä står,
å pôjker å jänter
försômmer int stönna,
tess môrasol glänter
å glömmer där sônna:
Dä ä falit, för fästmö å bröstvärk dä fårn
gu nåen så lätt, når dä lir emot vårn.
LENA I SNATTRA
Text: Oscar Stjerne Musik: Björn Sandborgh
Nej se nej se där kommer Lena i Snattra
där skär hennes näse se vass sôm en kniv.
En känner nock te'na ho skälles för slattra
för skvallre å slattre ä hennases liv.
Ta småbrö tur skåpe sätt på panna på spisen
ta brännarn bränn kaffi tå oblannat slag
å ställ er i dôra å nig å vâr bli sen
å säj: dä va rart, se mor Lena idag.
Ho ska mutes mä mat å mä rikli förtäring
en ska se på mor Lena sôm känd en sej gla
för hällers se häckler ho hela ens gärning
å Gu vare tack ôm ho int gär ett ända.
Stig på, Hôll te gor's, Sitt i sôffa ve bole.
Hennes förkrok ä go, ho ä trinn ho ä fet.
Ho fyller te brädda sin kôpp, tar te ole
om allt dä ho vet - dä ä möe ho vet.
Ho tar ett i årning, ho börjer mä prästen
å klôckarns å hanlarns få lite te mans
å senn kommer bönner å tôrprer å rästen
å annfådd ho sluter mä fattighus-Frans.
Dä hörd ho dä såg nu vränger nu vrir ho
nu vänner ho kôlsvart i vitarste vitt
å puster - för ûpprörd i andanom blir ho
för onska regerar i vâla se fritt.
Dä värste dä veskes som ormväs dä tränger
sej fram te ett öra sôm närmest kan nås.
Nu töstner ho tvärt - nej, ho ôrker int länger
dä blir'na för uttäckt te äamnes gunås.
Fack en trô dä ho går mä tur gål å i gåle
va socktna så full tå elänne å skamm
å allt som ä usselt, se bodde hin håle
iblann ôss, han lyste fell kav som ett lamm.
Nu tar ho sin tretår nu smacker nu mår ho
nu ha ho allt slattre se mun hänger vinn
nu löfter ho på sej, nu tacker nu går ho.
Lätt dôra stå öppen se vär blåser in!
Där ä ho där går ho se kjolera slänger
ho känner int sola som smekerà milt.
Nej skarpögt ho långt innôt bôskera blänger
ho går sôm en jäger sôm lurer på vilt.
REKRYTEN
Text: Oscar Stjerne Musik: Björn Sandborgh
Lina i Tôrp for te Trossnäs fält,
fôr te hälse på fästmanskhärn sin,
å ho geck blann baracker å poster å tält
å te slut feck ho öga på Per'n sin.
Å han kom se dä blänkte tå mässing se blankt
å dä sken åtta livremsläre
å han rök en cegader, sûm osade strangt,
å muntasen va vréen i väre.
Å han starrbleg stint å va stel sôm en stör
å föttera spände å sprätte,
å "halt" han gjorde å "frônt" å "honnör"
för Lina, se Lina ho skvätte.
"Nu ä ja int länger den Mobacka-Per,
sôm grov i jol sôm en jolmark.
Nu ä ja en krissman å kronans khär
å nômmero nittan på Nolmark.
En vän jä å fått mej senn ja kom hit,
en tjangs, som vi krissmän kallar't,
ho salverer ôss öl uppå marktenteriet,
å mej bjur ho beskar tå mallart.
Ho ä klädd på i hansker å hatt å sjalett,
å en gang va ho tjangs ôt majorn du,
å ve danser hôr sönda på bana se nätt,
int ätter klaverer, nej horn du!"
"Hunnör" å "helt um" han gjorde mä makt,
se "knak" dä sa i hans bälte,
å i krissmansprakt å i krissmanstakt
han geck sin väg övver fälte.
PIPA
Text: Jakob Karlstam Musik: Gunnar Jonsson
1 Om pipa vill je nu rimm nôôr raâ,
ho e nââr te hands, ho e inställsam,
ho går i elln för nôôr tobaksblaâ
å står i spessen i rôk å damm.
Föll säj di sômmel att dä e skale
å bruk ho myttji, men lätt dä vâr,
dä tôr väl kansji nô mer va fale
te bruk för myttji än pipa bââr.
2 Dä 'int kongsorl allt di förkunnâ,
dä kan en täntji sâ å begrip,
dä e fåle fôr att di messunnâ
en fatti släcker e tobakspip.
Säj hônt di vill så nock vill je rôtji,
för ellerst kun int je skriiv e ra,
dä e int gôtt te å orlå sötji
å sätt ihop dem så dä blir bra.
3 Ja bra, ånej da, je tar te baker -
dä 'skönna på te å kunn å vill,
men detta hörâ te anner sakâ,
ôm pipa va rä je nu skull drill.
Dä 'int allti dä e så ljuvle
i denna vahla för människa,
nock erâ röckvis som dä e gruvle
å aller vill dä bli rektet bra.
4 Å e dä tongsamt san närpå stolpâ
tå dagens möâr å släp å stök,
så finns dä intnô sôm bätter hjôlpâ
te tröst sä mä än e pipa rôk.
Bli hôss dä vill, sä int vill je mest ho,
ho e för kâr te å skôljes ve.
Å allihop som nô lit ha frest ho,
så säj di säkert dä samm som je.
5 För pipa gir'n da mang role stönnâ,
dä e da säkert sôm kjörtilås,
å klâr i huvu en blir da'n grônnâ,
nâr nô i pipa an har förstås.
Å nu da desse go tian börjâ,
sôm di har lôv ut, da dä vart tôll,
så trô int je fôr tobak sörjâ,
nu kan je rôk som ett gammert trôll.
Her har je stått nu min arme stacker
å skäfft tå pipa å gjort sånt räx.
Män alltihopa e bâre rackel,
åh, slängji pipa dit peppârn väx!
Karl L:son Bergkvist:
TYSTNAT HAR FORSEN
(Motiv från Tåsan)
Skummande vit bröt du fram i natten,
ditt rykande dån hördes vida omkring;
fradga och skum över klipporna stänkte,
dem våldsamt du kysste och famnade kring.
I bojor av stål och betong man nu slagit
din kraft, som du ödde mot klippans granit,
i larmande industrins tjänst har man tagit
din eviga, outtröttliga flit.
Dött grinar fallet med vittrande hällar,
bak-edans göl lyser slemmigt grön.
Teknikens män ha här vandaliserat
ett stycke natur, majestätisk och skön.
Torr ligger forsen med blanknötta stenar;
i gölar med alger och trådigt slem
snappar en ensam forell efter syre,
irrar omkring och hittar ej hem.
- - -
Tystnat har bruset från skummande forsen,
tystnat har dånet kring klippor och stup,
blott en porlande rännil sakta i kvällen
söker sig ned emot klyftans djup.
(1962)
JAG LEVER I ALLT
Text: Ante Anteé Musik: Gunnar Jonsson
Jag lever i allt som lever:
i solstrålars lek,
i regnets droppar,
i trädens sav,
i blommors kalkar,
i myllans jordmolekyler.
Jag är flera tusen år,
jag skall kanske vandra
ännu i flera tusen år.
Hela universum är mitt hem,
allt skapat är min släkt.
Jag själv är en irrande
ande på en slocknad
stjärna.
TILL MOR
Text: Emil Bran Musik: Gunnar Jonsson
1 Det har gått några år sedan barndomens vår,
i mitt hjärta blott minnena bor.
Av det vackra som var, som mitt hjärta har kvar,
är en bild av en öm liten mor.
Ibland furornas sus låg ett grått litet hus,
men det bästa i världen som fanns,
- där en mager och blek liten gosse på lek
sprang omkring i sin barfotadans
över ängens moras, för att plocka en vas
av de vackraste blomster på jord.
2 Det var blommor åt dej, det var vildväxt aklej,
det var blåklint från bråte och sten.
Och du gladdes däråt för din kind blev så våt
av din tacksamhets kärlek så ren.
- Ibland minnenas blad står det skrivet en rad
av en moder som ville så väl:
"Trots de år sen du for ifrån hemmet och mor,
lever blommornas doft i min själ."
VINDEN GÅR ÖVER SOMMARÄNG
Text: Gösta Halvarsson Musik: Gunnar Jonsson
1 Vinden går över sommaräng.
Blommorna livet prisa.
Ljuvligt spelas på osynlig sträng
tillvarons skiraste visa.
2 Fjärilar fladdra i solskenslek.
Lätta som ljusa drömmar.
Mjuk som en barnkind är gräsets smek.
Rusande blomdoft strömmar.
3 Långt över Dalfjällets gröna mur
höjes ett åskmoln sakta.
Blixtar, stormvind och hagelskur
hotfullt i fjärran vakta.
ÄN DOFTAR BLOMMORNA
Text: Oscar Larsson (Love Skog) Musik: Gunnar Jonsson
Än doftar blommorna på vårens ängar,
än klingar felorna och dansen går ...
Tids nog får sorgen grepp om glädjens strängar
och tids nog blir det tristessen som rår.
Brinn ljuva ungdomseld i vårens vaka,
låt unga ögon tändas av din glans.
All fröjd är kort,
håll ej din fot tillbaka när livet lockar
med sin lust och dans.
De liljor vita och de rosor röda,
kom hjärtanskär och vila i min famn.
Om några korta somrar är vi döda
och sen skall ingen minnas våra namn.
VISE FRÅ TØMMERKOJA
Text: Martin Vestlien Musik: Gunnar Jonsson
Han ligger på brisken i koja og grubler
på livet som er og på det som skal bli -
mens småflammer blafrer på kabbom i mura
og månen står trolsk över vinterkledd li.
En stakkar som strever i fillom i snøa
og lever på kolbull, potiser og sild,
han kan nå full rekne med det ät han slepper
å havne i helvetets evige ild.
Men kommer'n til himmels, mon tru om han trives
deroppe blant templer og troner - å nei -
Han ryster på hue og sokker og tenker:
Det livet det passer nuk itte for meg!
Je vil itte sitte andektig og lye
til salter og harpers metalliske klang -
men rusle i lier på fredfulle stier
til vinden og småfuglens vårglade sang.
Je vil itte vandre med krone på hue
og vil nå slett itte i hvitkjortel gå,
men slentre avgårde med luva på skakke,
med skjortbrøste oppe og slengbuksa på.
Je vil itte knele blant himlens hærskarer,
je vil itte klampre på gater av gull -
men svinge i valsen med skogfreske jenter
i tussmørke netter og drekke meg full.
Men klokka er mange, det blir full å kvelde
i mårrå da lyt'n i granrota att
og slite i snødrevet, sveitte og banne -
men først skal det hviskes et stille godnatt.
Ja, hviskes en hilsen frå hjertet til henne
som rusler og pusler så vårvarm og go'
långt borte bak snøtonge åser og vidder
som drømmer i månskinn og vinternattsro.
LIKE BRA I SKOG SOM SENG
Text: Martin Vestlien Musik: Gunnar Jonsson
Jenta ho traller, jublende gla;
brevet det kom med posten i sta',
nå skal ho møte gutten sin da,
borte i ville skogen.
Mora ho ber: "Du må ikke gå!
Gutten han meiner sikkert å få - -
Skam över dere hvis dere lå
sammen i ville skogen!
Synda er stor og straffa blir streng!"
Jenta ho minner: "Bestefars dreng - -"
"Ja, men vi lå i hus og i seng.
Du ble ikke gjort i skogen.
Derfor så ble du velskapt og pen,
slank som ei lilje, vakker og ven,
- sikkert fordi jeg ikke lå me'n
borte i ville skogen."
"Vent, mor," sa jenta jublende gla,
"ska' nukk få sjå at all ting går bra.
Gjør ikke sånt, vi - langtderifra!
Ikke i ville skogen."
Men tia den kom, da jordmora sa:
"Ongen er stor og velskapt og bra."
"Det var da rart," sa jenta så gla,
"for denne er gjort i skogen."
JULEKVELDSVANDRING
Text: Martin Vestlien Musik: Gunnar Jonsson
Jeg sitter og tenker på tid og forandring
til minnene lister seg inn i mitt sinn -
De griper meg helt, og jeg legger på vandring -
går livsvegen om att frå barndommens grind.
Jeg krøkler meg fram gjennom vekslende landskap,
ser åra og ongdommen flyte forbi -
Går bevrende bruer av bønner og bannskap
der motgångens flodbølger bryter min sti.
I veikhet og feighetens sumper jeg vaser
der mest itnå anna enn skamliljer gror.
De stinker imot meg frå giftgule klaser
forpestende lufta langs vegen jeg for.
Et sted går den like mot ytterste stupet -
jeg svimler og vingler på avgrunnens rand -
Makter og mennesker puffer mot djupet -
dog kravler jeg över - til sløvhetens strand.
Iblant kan det gå gjennom håpgrønne lunder
der vonene vakner ved lykkestreifdryss,
og halvsprungne roser, lik ongpikemunner
som sødmefylt åpner seg langsomt til kyss -
Så vandrer jeg atter der håp ligger slukket
og ferden i kvelden går tongsamt og seigt -
Et kors ligger attlagt i vegkanten, brukket -
prøvet i nøden og funnet for veikt.
Jeg vandrer og vandrer i minnenes verden
mens julekveldstimene tikker og går -
men vegen er tornfull, jeg trøtner på ferden
og blodtårer pipler frå rifter og sår.
- - -
Jeg vakner og ser mot den ødslige rute
og lyer mot skogødets julenattsus -
Stjernene blinker på hvelvet der ute
og tong ruger natta i drøm om mitt hus.
Illustratör Gunnar Svensson samt illustrationer ur boken.
Vardagsvisor av Axel Frithiofson.
Notskrift Torsten Svensson.
Källa: Det sjunger i skogen, Gunnar Jonsson, ABETryck i Malung AB 1980 Det sjunger i skogen
