SKILDRINGAR
FRÅN
KLARANS STRÄNDER
I
NORRA WERMLAND

av
Wilhelm Edgren

*

NY OMARBETAD UPPLAGA
MED FÖRFATTARENS EGNA RÄTTELSER OCH TILLÄGG
SAMT KOMMENTARER AV
BENGT R. JACOBSON OCH TORLEIF STYFFE

*

MONTANA FÖRLAG
TILLSAMMANS MED
FÖRENINGEN FÖR
VÄRMLANDSLITTERATUR

*

Löjtnant Wilhelm Edgren (1809-1895)

 
Löjtnant Edgren

Löjtnant Edgren på Vingäng var en av Klarälvdalens mer kända profiler under senare hälften av 1800-talet, dels genom de skrifter han gav ut och dels genom hans djupa engagemang i allt, som syftade till att utveckla och förbättra förhållandena i norra Värmland.  Han tycks också ha varit en originell person, som efterfrågades och uppskattades i sällskapslivet.
Författaren Gustaf Schröder förvärvade tullegendomen i Vingäng under sin tid i Dalby på 1850-talet och kom därigenom att bli granne till löjtnanten. Han beskriver Edgren som "dalens rolighetsminister" och omnämner från det första mötet, att "löjtnanten föreföll mig genast som en både glad och hurtig man och mycket munter".

Från jakterna nämner Schröder att "det var alldeles omöjligt att finna tiden lång, då löjtnanten var med. Också var hans förråd på historier helt enkelt outtömligt". Trots att han var till åren kommen var han enligt Schröder en "flink och erfaren jägare", men i ett annat sammanhang skriver Schröder att "det var långt, till och med mycket långt mellan varje gång han sköt en träff".

Löjtnant Edgren har av kamrer Nils Jönsson (som var gift med löjtnantens sondotter Elisa) beskrivits som "försvars-entusiasten, naturdyrkaren, jägaren, fiskaren, den eftersökte sällskapsmannen med de tusen historierna och den oförbrännerliga, ständigt flödande humorn".

Av samma källa beskrivs Edgrens originella klädsel:"...i vardagslag gul sämskskinnsrock med blanka knappar och hög krage, grön, blommig väst med mässingsknappar, storrutiga röda och svarta byxor, militärmössa - eljest mörkgrön jaktdräkt med skört och blanka knappar. Jägarpipa och slidkniv i luden balja var ständiga tillbehör till såväl vardags- som helgdagsdräkt".

Wilhelm Edgren föddes på Vagge i Ny socken, Jösse härad i Värmland, den 15 mars 1809 som yngst bland åtta syskon. Hans föräldrar var befallningsmannen Erik Edgren och fru Ulrika Kjellin. Han blev student i Uppsala 1827, lämnade akademien 1828 och blev 1829 fänrik vid Värmlands regemente, där han tjänade till 1833. Han erhöll då avsked som löjtnant, och hans tidiga avsked från den militära karriären skall ha berott på, att den var svår att kombinera med hans befattning som flottningschef längst upp på Klarälven, närmast Fämunden. Det var denna befattning som förde Edgren norrut, där han också fungerade som timmeruppköpare.

1831 gifte sig Edgren med Anna Sofia Elfvendahl, född 1812, dotter till prosten Per Elfvendahl i Ekshärad, och med henne fick han fem barn.

Samma år som han gifte sig förvärvade han egendomen Gällserud i Lysviks socken, där han bodde till 1843. Runt år 1845 bosatte han sig i Ekshärad. År 1848 köpte han gården Vingäng i Dalby socken i "Liljeconvaljernas land", och där bodde han till sin död 1895. Även hustrun och de två yngsta döttrarna blev kvar där livet ut.

Från sitt Vingäng arbetade Edgren ivrigt med att få till stånd en förbättring av kommunikationerna till övre Klarälvdalen. Han var en ivrig förespråkare för järnväg till dessa trakter, men av detta blev intet. Bättre lyckades han i sin påverkan av myndigheterna, då det gällde vägnätet. 1872 kunde han i en artikel i Nya Värmlands-Posten meddela, att arbetet med landsvägsbygget Slättne - Höljes slutförts "efter 34 års strider". Artikeln avslutas: "Härav kan läras, att ett glömt samhälle, om vilket höga vederbörande sakna lokalkännedom, måste använda en outtröttlig ihärdighet och kraft för att kunna bereda sig och efterkommande något hopp om bättre utsikt till livsbärgning". Det är visdomsord, som fortfarande har samma aktualitet.

Samma år som han avled, var vägen klar ända upp till Långflon.

Även båttrafiken engagerade löjtnanten, och han bildade 1862 ett bolag, som skaffade och drev ångbåten Klara (senare benämnd Klara I). Den var en föregångare till Klara II, på vilken den här beskrivna resan företogs.

Edgren bidrog verksamt till en delning av det stora Öfre Elfdals pastorat, han var 1863-1867 ordförande i Dalby sockens kommunalstämma, och han gav ut skrifterna "Ditt och datt" (1881; en andra upplaga 1884) och "Skildringar från Klarans stränder i norra Wermland" (1884). Hans energi tycks inte ha känt några gränser.

En stor del av denna energi lade han ner på jakten. Edgren var medlem av Svenska Jägarförbundet ända från dess bildande 1830, och han medverkade med jaktnotiser i Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift. Intresset lär inte ha blivit mindre av, att han 1844 blev svåger med den vittberömde jägaren, hovjägmästaren Herman Falk på Risäter i Råda, när denne gifte sig med Jacobina Elfvendahl. Falk gästade ibland Vingäng, varifrån  jakterna i Dalby ofta organiserades.

Jaktintresset ledde till ett starkt engagemang i Dalby skarpskyttesällskap, som Edgren var med och bildade 1852. Han var föreningens ständige sekreterare, och då sällskapet övergick i Dalby frivilliga skarpskytteförening 1863, var han dess befälhavare. Föreningarna drev också en assuransförening med uppgift att ersätta värdet av tamdjur som dödats av vilddjuren. Efter stridigheter upplöstes även den sist bildade föreningen 1870.

Edgrens ord vid nybildandet av föreningen finns bevarade:
"Min första pligt är mot fäderneslandet, min andra mot maka, barn och vänner. Ord och tankar av så djup, så hög och hänförande betydelse, att man vid dess upprepande känner inom sitt bröst uppflamma dessa rena lågor av en sann fosterlandskärlek."

Fosterlandskärleken blossade hos löjtnant Edgren, och fr a gällde kärleken hans älskade Vingäng, gården i södra änden av Vingängsjön, just där sjön smalnar och åter blir till Klarälven.
"Jag älskar denna stilla, tysta dal med sina dagrar och fina skuggor, innesluten och omgiven av en högstämd, storartad och förtrollande natur", kan man läsa i hans dagbok.

Sista dagboksanteckningen är från 26 augusti 1895: "Sista höet sent omsider inhöstat på Wingäng".

Den 21 september 1895 avled Wilhelm Edgren. Han somnade in lugnt och stilla i sin länstol hemma på Wingäng. Några dagar före hans död hörde en av hans döttrar vid den gamles dörr, hur han bad "Gud som haver barnen kär" och "God och glad skall människan vara, när hon går att möta döden".

Han vilar på Dalby kyrkogård jämte hustrun Anna Sofia, som avled 1878.

*

Nedtecknat i Bergsäng, nära resans startpunkt, och i Ransby, nära resans mål, sommaren 1992,

*

Bengt R. Jacobson                 Torleif Styffe 

KLARÄLVEN - FRÅN EDEBÄCK TILL VINGÄNGSJÖN

Förord och inledning

Dessa anspråkslösa blad har man dristat utsända i den väl-menande afsigt och med den sangviniska förhoppning, att derigenom i någon mån söka göra en gömd och glömd trakt inom provinsen med dess ställningar och förhållanden mera känd och uppmärksammad; en ort med en egendomlig och gigantisk natur, som derjemte har att erbjuda en rikedom af materialier för vårt lands förnämligaste och vigtigaste exportartiklar, egande en skogsareal af öfver 800 000 geometriska tunnland (ett tunnland=0,4936 ha). Nedre Elfdals härad har något öfver 325 000 tnld skogsareal på 65 15/24-dels mantal (mantal: tidigare skatteenhet. Byns olika gårdar hade olika mantal i förhållande till storlek och skatteförmåga) som gör nära 5 000 tnld skog på helt mantal.

Öfre Elfdals härad har något öfver 565 000 tnld skogsmark på 45 2/3-dels mantal, som gör öfver 12 000 tnld skog på helt mantal. I saknad af ändamålsenlig jernvägsförbindelse med det stora svenska jernvägsnätet, förhindras man här att tillgodogöra sig de stora värderika skatter, som denna bygds djupa skogar i sitt sköte förvara och som årligen förökas med affall efter timmerafverkning, vindfällen och torrskog och hvilka tillgångar nu måste ligga och förruttna till oberäknelig skada och förlust så för det allmänna som ock för den enskilde.

Inseende sig vara stillastående på utvecklingens och framåtskridandets bana och seende alla andra orter gå framåt och förkofra sig så väl i lekamligt som intellectuellt hänseende, har Elfdaln omsider börjat gnugga sömnen ur ögonen och slutligen uppvaknadt till handling. Sålunda af egen drift och skyldig omtanke för sig och efterkommande, uppfattat och omfattat den djerfva och storslagna tanken, att genom en ändamålsenlig, af naturen angifven och utstakad, jernvägsanläggning komma i direct beröring med statens jernvägsnät. Undersökning m.m. kommer under detta års första sommarmånader att verkställas af Öfver-Ingeniören J. Danielsson. Medel härtill äro af Ekshärad, Ny, Dalby och Finnskogarne anslagne, derigenom blifvande i tillfälle, att kunna till både allmän och enskild nytta och vinst tillvarataga och använda de produkter, som naturen så rikligen tilldelat och förunnat denna afskiljda ort, men som i så många andra fall olyckligtvis är vanlottad, synnerligast genom bristande kommunikationer. Med något understöd af statsmedel, hvarföre rättvisa, billighet, som ock statsekonomiska skäl så högt tala, med fast och stadig vilje- och handlingskraft jemte någon uppoffring synes man hafva flere väl grundade och talande skäl för den trösterika förhoppning, att denna för Elfdalen, så att säga lifsfråga, bör kunna lyckligt och tillfredsställande i en ej aflägsen framtid lösas, hvartill ock den nu så lifligt omfattade anläggningen af Kongsvinger - Mora jernbanan, om den komme till utförande, ej så litet skulle bidraga; dock skulle synnerligast en fördelaktigare conjunctur å jern- och trävaror afgörande bidraga till detta välgörande företag och snara fullbordande.   

Då skall Klarelfdalen, förut glömd, af allmänheten föga känd och beaktad, komma i en framtid att framstå, som en bygd af en ej så ringa betydelse för Wermland och hela statskroppen, samt sprida trefnad och välstånd i dessa aflägsna nejder så väl för den talrika arbetande fattiga befolkningen, som ock för jord- och skogsegarne. Alltså lyfta och höja en förut vanlottad och ringaktad ort både i andligt och lekamligt afseende. Med så stora och ädla syften, ländande till både allmän och enskild nytta och fördel, bör man kunna få med hopp om framgång, förtröstansfullt förbida tiden och ej förtröttas i sina sträfvanden och bemödanden, för att slutligen uppnå det stora eftersträfvansvärda målet. Här synes den gamla välbekanta, hoppingifvande sentensen vara fullt tillämplig: "Tandem bona causa triumphat."  ("äntligen segrar den goda saken")

Wingäng i Mars 1884.
                                                                   Författaren.

Sedan författaren sökt gifva den benägne läsaren någon liten inblick i Elfdalens ställningar, förhållanden och framtida förhoppningar, vågar han taga sig den friheten inbjuda till en ångbåtsfärd* på den majestätiska Klarelfven, som "vattnar tvänne Konungariken", för att bese den sagorika Elfdalen, "Liljeconvaljernas land", med sin storslagna, nordiskt romantiska natur, och har han den svagheten och förmätenheten tro, att en kortfattad beskrifning i all enkelhet öfver de nejder, som passeras, skall vara af något intresse och således med någon välvilja omfattas.

 

*(Färden företogs på ång-båten "Klara II", som efterträdde "Klara I". Ångbåtar på Klarälven: "Klara" 1863-1867, i senare litt. även Klara I. "Klara" 1879-1887, senare kallad Klara II. (Stavningen varierar; "Klara" eller "Clara" har använts omväxlande i samtida skrifter.) "Vingäng" 1900-1926. (Stavas även "Wingäng".) "Klaran" 1908-1926. "Edebäck" 1879-1930 (bogserbåt, ansågs som den "bästa båten på den grunda Klarälven", enligt Sundquist). Flera mindre ångbåtar fanns dessutom. De båda förstnämnda båtarna visade sig vara för djupgående. Ur löjtnantens egen dagbok: "3/4 1887 försåldes ångbåten Klara No. 2. Pris: 9 000:-. Är alldeles otjänlig för detta vattendrag. Skall nu begagnas på den stora Ångermanälven.")

 Ångslupen Klara II.
Teckning av Evald Lönngren år 1887.

Elfdals härad har sitt namn af Klarelfven, som genomflyter det samma, och skall enligt Palmskölds uppgift, först hafva blifvit upptaget och bebodt dels af Graeim, som blef ihjälslagen vid Graeims åkrar, tre mil vester om Dalby kyrka, dels af Bold, som intog Graeims hemvist; sedan denne blifvit ihjälslagen, dels af Svelting, som bodde 3/4-dels mil nordost från Dalby kyrka, dels af Hök, som bodde än vid Rettnedalen, (Rettnedalen har ej kunnat identifieras; kan möjligen vara Slättnedalen.) två mil norr om Dalby kyrka, än vid Hökeberget, som nu kallas Ekesberget invid Ekshärads kyrka. Denne Hök blef af några norrmän, hvilka han förfördelat, ihjälslagen vid Gutedalen, ett litet stycke söder om Ekesberget. (P. Björkmans beskrifning öfver Wermland, förra delen, utgifven 1842.)

På denna färd 12 mil på Klarelfven; emellan Edebäck och Wingäng är visserligen endast 8 mil, men de slingringar, likt en orm, som elfven oupphörligt gör, kan med all säkerhet beräknas utgöra 4 mil, (Med alla slingor mäter älven 104 km på det 78 km långa flodplanet mellan Edebäck och Vingäng (Einar Sundquist i Ekshäradsboken).) ilar man förbi omkring 70 hemman, 20 s. k. herresäten, nära nog lika många handelslokaler, 12 större och mindre skolhusbyggnader, 4 poststationer och 3:ne kyrkor, alla belägna på Klarans stränder.

Utgångspunkten för denna nordiska färd är Edebäck, jernvägs- och poststation - här finnes ock en större landthandel. Edebäck är sydligaste hemmanet i Eks-härads socken, beläget 454 fot (sv. fot=29,69 cm) öfver hafvet vid 60 grader 5 min. nordlig bredd. Mellan Edebäck och Wingäng, beläget vid 60 grader 38 min. nordlig bredd, (Enligt nyaste kartorna ligger Edebäck nära 60o 4 min. nordlig bredd och Vingängsjön 60o 42 min. nordlig bredd.) framgår Klaran lugn och stilla; men vid Edebäck blir hon vild och orolig, bildande större och mindre forsar ända till hemmanet Skymnäs i Råda socken, något öfver 2:ne mil, der Uddeholmska jernvägen slutar; härifrån går hon lugnt till Munkfors 1 mil; der gör hon ett storartadt fall, som mycket beses af resande; men efter detta kraftutbrott framgår hon återigen stilla och lugn till Dejfors, 3 mil, der hon gör ett af sina större fall.

Edebäck. Foto från järnvägsbygget.
Järnvägen togs i bruk år 1877.

Tidigt på morgonen höres signalpipan på ångbåten "Klara" ljuda; man begifver sig fördenskull ombord på nämnde ångbåt och gör bekantskap med den välvillige befälhafvaren, som ögonblickligen är redo presentera denna lilla blygsamma broschyr, såsom ett nödvändigt "vade mecum" (Detta latinska uttryck kan översättas med "gå med mig", men här avses en handbok att ha med på resan.) på resan.

Morgonen är klar, frisk och lugn, en och annan dimpelare synes ännu qvarstå i bergen. Maskinen sättes igång och den romantiskt nordiska och uppfriskande färden tager alltså sin början.

Den omgifvande naturen vid och omkring Edebäck är småaktig och föga intagande, inger således ej några högstämda tankar och känslor; men ju längre man ilar mot den "höga norden", desto mera storartade vyer, egendomliga scenerier och djerfva bergformationer, med få ord: naturen antager en högre, om man så vill, en vildare natur, som måste tjusa och hänföra den naturälskande resande. Midt emot Edebäck på elfvens vestra sida varsnar man hemmanet Gunnerud. Närmast från Edebäck passeras på östra sidan elfven hemmanet Emtbjörk, hvarest en större hvitmålad byggnad med sina påscher (påscher=sidoutbyggnader) framstår; der är handelslokal, äfvensom ett större garfveri, midt emot på elfvens vestra sida ligger trefligt Öfverberga hemman och nederst vid elfstranden är ett mindre skolhus uppfördt. På östra sidan litet norr ut är den tarfliga (tarflig=enkel) gästgivaregården Bergsäng belägen med sin ståtliga, högt liggande skolhusbyggnad. (Gästgivargården låg vid Mårsgården nära älven, medan skolan låg på höjdplatån längre norrut.) Snart ilar ångbåten förbi hemmanet Sälje, der färja finnes för att förbinda landsvägarne på ömse sidor elfven. Det var hit till Sälje, som Ulle Bondes, en rik och mäktig man, hustru i Ulleruds socken skall hafva fört barnsängsgröt, varm från sitt hem till sin grannqvinna i Sälje, 6 eller 8 mil, då hon åkt med släda efter elg, hvilken störtat under hemvägen, på Elgsjön, ej långt från Hökesberget, nu under namn af Ekesberget. Detta tilldrog sig strax efter Digerdöden, som Ulle Bonde öfverlefde. (Beskrifning öfver Wermland af Erik Fernow, (Originaluppl. av Erik Fernows Beskrifning öfwer Wärmeland trycktes 1773 (två avd.) och 1779 (en avd.).) utgifven 1773.) Snart glider man förbi de på elfvens vestra strand belägna hemmanen: Nore, Elfdebäck och Snöre, hvilka ligga så att säga uti en klunga, samt det egendomligt belägna Nygård  (Nygård är sedan 1920 lanthushållsskola, kallas numera internatskola för konsumtionsutbildning.), hvilket arrenderas och bebos af Elfdals kronofogde, och är tillhörigt Uddeholms aktiebolag, som eger större eller mindre andelar i alla hemman i denna Ekshärads socken. 

Det lilla täcka stället ligger vid foten af det i gamla sagotider beryktade och namnkunniga Hökesberget, som nu kallas Ekesberget, hvarest på 1600-talet en ättegraf af stora uppresta stenar öppnades och befans deruti en stor benragla af menniskokropp med stålboga på bröstet, antagligen efter Hök, en beryktad kämpe, som der dödt. (E. Fernow.) Denne Hök blef af någre norrmän ihjälslagen vid Gutedalen, ett litet stycke söder om Ekesberget. (P. Björkman.) På samma sida elfven är Elfdals kaptensboställe säteriet Öhna beläget; för omkring 50 år sedan såg man öfver förstugudörren till den lilla anspråkslösa envåningsmanbyggningen hänga en tafla med Karl den XI:s namn uppå och kunglig krona deröfver, ett stolt minne af att den store konungen derstädes legat öfver en natt* på en resa öfver tiomilaskogen mellan Klar- och Dalelfvarne, kommande från Dalarne. Bostället är sedermera flyttadt till Hjeltin på vestra sidan Ekesberget, förut säterplats, och den gamla byggningen med den historiska taflan har försvunnit och sagan är nära nog alldeles glömd af den generation, som nu verkar och armbågar sig fram i den lumpna verldsstriden, tänkande allt för mycket på sig sjelfom, så att den glömmer gamla minnen och gammal Nord.

*(Detta emotsägs av Karl XI:s egna almanacksanteckningar. För den 15 juni 1686 står: "...redhe til midagsmålti til Ny Sokens Prässtegåård, hwarest iagh tog båt och (for) dhen stora älwan uthföre, som kallas Maria, til Ekes Häredes Prestegåård, hwarest iagh blefw om nathen. Den 16 reste iagh til  Christinehamn..." Med älven Maria avses givetvis Klarälven. Kanske namnen Maria och Klara förväxlats.

Nu börjar naturen bli mera nordisk och allvarlig. Ångbåten signalerar och lägger till vid Ekshärads gamla prestgård (hemmanet heter i jordeboken Grinnemo), med sina tusende minnen. Här må ett bland dem finna plats: "Efter trettonhelgen bar det af till Ekshärad till prosten Piscators (Magnus Piscator (1746-1817)) gästfria hus, som alltid var en samlingsplats för den glada ungdomen. Sjelf spelade den hedersgubben violoncell och hans båda söner mindre violin till dans natten igenom. Alla tre voro rigtiga virtuoser. Husets tre döttrar hade utmärkt vackra röster och gubben en förträfflig bas och så utfördes de herrligaste sångqvartetter. Ack då var ett lefvande lif - nu" - -. (Fortsättning på Hågkomster från Ungdomen af H. Lilljebjörn.) Detta från början af 1800-talet, men huru många glada minnen från 1830- och 1860-talen. För omkring 50 år sedan hördes ofta med förtjusning i den ljumma sommarnatten från de öppna fönstren i denna sagorika prestgård vackra melodiska röster med accompagnemang af fortepiano sjunga i melankoliska toner dessa enkla, varnande ord ur en gammal folkvisa:
            "Vandra varsamt sköna flicka,
            Vet, att under blommans blad
            Ligga törnen, som dig sticka,
            Om du ej är vis som glad".
Men nu nog för denna gång, ty man får ej för mycket öfverlemna sig åt minnen från flydda glada dagar, ehuru kära de än kunna vara, ty "vägen går framåt, den går ej tillbaka", derom erindrar ock ångbåtens signalpipa, som låter höra sina gälla toner - framåt...

Bakom den minnesrika prestgården uppreser sig den gamla, byggd 1745, träkyrkans tornspira. Det var Ekshärads kyrka, som af en skytt upptäcktes efter Digerdöden i den djupa skogen, derigenom att pilen vid skjutningen efter en tjäder fastnade i kyrktornet, som var starkt mossbelupet. (Denna sägen, som finns även från andra socknar, gäller medeltidskyrkan, som troligen låg i Hara.) På ett af prestgårdens åkergärden finnes en graf med en deröfver liggande sten, med bilden af en man i upphöjdt arbete i kroppsstorlek, som säges vara af Herr Jon i Rangedal*, som var prest i Sturarnes tid och blef sedan lutheran. (E. Fernow.) Vid kyrkan är uppfördt ett större skolhus. Här finnes poststation och strax norr derom en större välbebyggd och välbelägen handelslokal.

*(Gravhällen, som nu är uppställd på den gamla kyrkplatsen vid Klarälven (1500-talskyrkan), visar bilden av kyrkoherden Benedictus Erici (1559-1634) och hans hustru Magdalena Svens-dotter Brunia (död 1634) samt tre av deras barn, som dog unga. De barn som nådde mogen ålder kallade sig ELFDALIUS. Den första kända bäraren av detta namn var dock deras faster Anna Eriksdotter Elfdalia, gift med Botolf från Askerud i Sunne. Dessa två blev stammoder resp. stamfader för släkten BERGENHEM. (Nämnda Anna och Botolf är uppgiftslämnaren Bengt R. Jacobsons farfars farfars farfars farfars fars föräldrar.) Den omnämnde prästen Jonas i Rangedal (född omkring 1450 och död i hög ålder 1537, gift med Brigitta - "ett engelskt fruntimmer") var farfar till Benedictus Erici och Anna Elfdalia. Son till Benedictus Erici och hans hustru Magdalena Brunia var Sveno Benedicti Elfdalius (Camoenius), som blev den förste superintendenten i Karlstad, när superintendentssätet flyttades dit från Mariestad 1647.)

På östra sidan elfven midt emot Ekesberget uppreser sig den löfrika, stora och vackra Aurena-höjden med sina goda och välkända jagtmarker, och hvarest skall finnas 3:ne ansenliga stenkummel (P. Björkman.) Det var härifrån, som Aurenas bergjätte i vredesmod kastade en större sten öfver elfven på sin granne och fiende, jätten på Ekesberget, men som i raseriet kastades med sådan kraft att den föll neder på andra sidan d. ä. vestra sidan Ekesberget; hvilken sten på 1820-talet högtidligen flyttades af då varande boställsinnehafvaren, den i hela provinsen beryktade och omtalade kaptenen J.U. Cedercrona, till Hjeltin, hvarest han upprestes midt för karaktersbyggningen, lärer nu vara flyttad och degraderad till grindstolpe. Stenen håller i längd mellan 2 à 3 alnar med 4-kantiga sidor af öfver ½ fot.

Vid norra ändan af Aurenahöjdens fot och nästan midt emot Ekshärads prestgård ligger hemmanet Byn, som innehar den största skogsarealen i Nedre Elfdalen, nemligen öfver 21000 geom. tunnland. På andra sidan elfven, något i norr synes gästgifvaregården Näs; det är här, som den omtvistade märkliga Kongsvinger-Mora jernvägen skall gå öfver Klarelfven. På samma sida elfven något längre i norr är Hemmanet Hara beläget, af "hvilket sannolikt Hökes Hara fått sitt namn, som i tidens längd förbytts till Ekshärad. Häromkring voro 20 ättehögar tillfinnandes, innan de af elfven blifvit bortsköljda. Mellan Ekshärads prestgård och Snöreds hemman finnes ännu qvar några ättehögar; några af dessa ha blifvit uppgräfda och der funnits krukor, ben och kol" (E. Fernow.) Men detta Hara kan ej vara det Fernow talar om, ty detta ligger ½ mil norr om Ekesberget och Ekshärads kyrka.

Hemmanen Östra och Vestra Tönnet, belägna å ömse sidor elfven, glider man förbi; i det sistnämnda hemmanet presenterar sig ett litet nätt jägmästareboställe, tillhörigt Uddeholmska bolaget. Vidare färdas man förbi på elfvens östra strand hemmanen Hornäs och Stakerud; snart visar sig hemmanen Södra och Norra Loffstrand, belägna på vestra sidan elfven, hvarest det vackra med löfskog omslutna Löfstrand gör skäl för sitt romantiska namn. Det täcka stället eges nu och bebos af jägmästaren öfver Elfdals revier.  Under 1860-talet egdes och beboddes detta ställe af Baron von Below, en i högsta grad gästvänlig och elegant värd, där många angenäma och glada dagar tillbragtes. Stället inköptes, bebyggdes på 1840-talet af Bruksförv. N. Dahlman, af hvilken det inköptes och förskönades af  Below. ( Båda var flottningschefer på Klarälven med biflöden, Nils Dahlman 1837-1847 och Herman von Below 1856-1873.) Författaren tillåter sig här införa en enkel dödsruna ristad öfver vännen (se nedan).

__________________

Följande minnesruna förekommer inte i originalutgåvan:

Meddelande från allmänheten, nr. 51.
Insändaren utbeder sig, att i eder aktade tidning få kasta några enkla blommor på en wäns och jagtkamrats graf, hwilken i år 1881 på "Karons färja" öfwerförts till sällare jagtmarker.

Baron Herman von Below föddes i svenska Pommern wid den tidpunkt, då detta land afyttrades till Preussiska Monarkien. I sina barn- och ungdomsdagar hörde han allmänt Swerige och svenskarne lofordas och prisas, hwilket hade till följd, att hos honom uppstod stor lust och håg att besöka detta sagans och bragdernas land. År 1845 landade han på Swerges gästwänliga kust. Som stor älskare af jagten med dess romantiska skogslif och äfventyr stälde han sin färd till Wermland, björnarnes land, och tog sin boningsplats i närheten af det minnesrika Risäter, som då egdes och beboddes af Swerges mest framstående och widt frejdade jägare, hofjägmästaren H. Falk. Bäst trifdes han och tillbragte sina gladaste dagar i Öfre Elfdaln, jagtens och liljekonvaljernas land; blef swensk undersåte, och älskade högt det land, som han i sin barndom hört så mycket lofordas. Trofast, wänfast, gästwänlig, redlig och redbar egde han äfwen stor wilje- och handlingskraft. Med så wackra och intagande egenskaper begåfwad måste han högt aktas och wärderas af wänner, bekanta och alla, som med honom kommo i någon beröring, hwadan han ock var i åtnjutande af stort och wälförtjent förtroende och anseende.

Angripen för en tid sedan af en swårare sjukdom, företog han
innevarande år (1881) en resa till Tyskland, för att söka bot mot sitt onda. Hunnen till Leipzig, slutade han der sin händelserika lefnad, till stor saknad för talrika wänner så i hans nya som gamla fädernesland.

*

Mitt emot å andra sidan elfven synes ett anspråkslöst skolhus. Färja går här öfver elfven för forslande af effekter till och från det 1/8-dels mil från Klarelfven belägna Halgå bruk, anlagdt på 1830-talet i Halgån och tillhörigt det stora ofta nämnde bolaget(Uddeholms AB). Sedan det lilla näpna och välbyggda landtstället Novilla är passeradt, med sin i olja hvitmålade täcka byggning, omgifven af en rik löfskog, taga vi afsked af Ekshärads socken, som innehar en skogsareal af öfver 158 000 geom. tunnland på 34 ½ hela mantal, utgörande 47 hemman, som gör 4.600 tnld på helt mantal. Uti alla dessa hemman, med undantag af de 2:ne ecclesiastike och militere boställena, eger Uddeholms aktiebolag större och mindre andelar, till och med några hemman helt och hållet.

Nu inträda vi i Öfre Elfdalen och Ny socken. Nu antaga Klarelfdalens höjdsträckningar väldigare formationer, hvars löfbeklädda sluttningar mot elfstranden innehålla ett kraftigt och saftigt bete och hvars sköna och intagande jagtmarker i vildnadens hemland tjusa och inbjuda jagtvännen och älskaren af det uppfriskande och upplyftande skogs- och jägarlifvet, med sina sagorika äfventyr, sin naturfriska enkelhet och sitt upplifvande naturlif. Och nedom dessa vågformiga bergshöjder ligga hemman efter hemman i den lugna, stilla och tysta dalen på den majestätiska flodens stränder. Ångbåten lägger till vid det första hemmanet i denna nya verld, Wermlands Norrland, nemligen gästgifvaregården Fastnäs, hvarest en större välbebyggd handelslokal finnes, vackert belägen på elfvens vestra strand. Midt emot Fastnäs ligger på östra sidan elfven hemmanet Åstrand. Här hålles färja, ty den förfärligt backiga landsvägen, som har så stort och erkändt behof af snar omläggning (1885 erhölls ett mindre anslag af statsmedel på 7 500 kronor härtill), går än på ena än på andra sidan elfven.

På ömse sidor elfvens stränder glider man förbi större och mindre hemman. I allmänhet märkbart bättre, ståtligare och snyggare bebyggda i öfre än nedre Elfdalen, synnerligast gäller detta Ekshärads socken, så att större välmåga, trefnad och välstånd äfven i yttre måtto fäster den resandes uppmärksamhet ovilkorligt, ty så påfallande är skillnaden, att den ock måste föranleda till allvarliga och begrundansvärda reflexioner. På vestra stranden visar sig det trefligt belägna hemmanet Mjönäs, sedan man passerat flera mindre hemman på ömse sidor af elfven, såsom hemmanen Segenäs, Södra och Norra Torp, alla på vestra sidan elfven; snart passeras f. d. gästgifvaregården Grafol med flera vackra byggnader under skiffertak uppförda, belägna på elfvens östra sida. Vidare hemmanet Kårbol, der en större hvit oljemålad tvåvåningsbyggnad med sitt glänsande zinktak, tillhörig en välmående danneman, måste för ögonblicket upptaga den resandes uppmärksamhet. Snedt emot på elfvens östra strand ser man det välbyggda hemmanet Elindebol, hvarest en större vacker hvit oljemålad byggnad i 2:ne våningar, täckt med skiffersten från Glafva, faller i ögonen, som eges troligen af den rikaste storbonden i Ny socken och som anses ega den bäst besparade skog i socknen.

Vid middagstiden ilar ångbåten förbi Ny sockens kyrko-herdeboställe, Kyrkebol. En ny vacker manbyggnad är uppförd och under inredning, på det ställe der kyrkan varit belägen innan den flyttades och uppbyggdes vid södra Stöllet 1763 (När kyrkan i Stöllet invigdes 1764, stod den gamla ännu kvar i Kyrkebol och revs först 1773 (Åke Nisbeth).) (P. Björkman.) För omkring 20 år sedan uppmärksammade den resande med välbehag en vid elfstranden särdeles löfrik, vacker och väl vårdad björklund, som den poetiske prosten Setterlund kallade "Lundagård", ett minne från studenttiden; men hans efterträdare, den mera praktiske och prosaiske prosten, Elfdals pastorats sista kyrkoherde, Almquists odlingsifver sparade ej en gång Lundagård, der nu säd och potäter växa.

Öfre Elfdaln utgjorde ända till 1814 jemte Ekshärad ett pastorat, sträckande sig från Munkfors till Sandkälleforsen, der rikslinien går öfver Klarelfven vid nära 61o nordlig bredd, utgörande en längd fogelvägen af 14 mil; 1814 delades detta vidsträckta pastorat i tvänne, Ekshärads och Elfdals. Den första kyrkoherden, efter delningen 1814, i Ekshärads pastorat var författarens svärfader P. Elfvendahl; förf. såg ock Elfdals pastorats första kyrkoherde J. Jerdin, hvars son nu, som första kyrkoherden efter andra delningen 1872 innehar Ny pastorat, som det nu kallas. 1872 delades Elfdals pastorat i trenne, nemligen Ny, Dalby och Finnskoga pastorater med 5 000 kronors inkomst hvardera. Efter nu varande kyrkoherdes i Ekshärad afgång kommer äfven detta pastorat sannolikt att delas i 2 eller 3.

Något norr om Kyrkebol på elfvens vestra strand är det stora hemmanet Osebol beläget, der en hvit reveterad tvåvåningsbyggning framstår, tillhörig en s.k. storbonde. Här finnes färja hvaröfver landsvägen går till Fryksdalen.

Nu landar ångbåten vid den välbebyggda herregården, nu ståtliga gästgifvaregården Södra Stöllet med sin oljemålade hvita manbyggnad i 2 våningar, (Gästgivargård från 1874; totalförstörd genom brand 1953. En ny blev byggd på samma tomt några år därefter.) hvarinvid Ny sockens gamla, nyligen restaurerade kyrka med orgel i 10 stämmor är belägen. Kyrkan, rödmålad, af trä, byggdes 1763 och invigdes 1764 (P. Björkman.) Här omkring är skolhus och handelslokal tillfinnandes. "När efter digerdöden folket kunde få prest (de som kvarlefde i Elfdalen begåfvo sig till Örebro för att låta döpa sine barn, enl. Björkman), hafva de till mer beqvämlighet uppfördt denna kyrka, midt emellan Dalby och Ekshärad", säger Fernow i sin bekanta beskrifning öfver Wermland. Midt emot kyrkan på elfvens vestra sida ser man det nätta, vackra och välbebyggda Björbyholm, som eges och bebos af ortens kronolänsman, och hvarest ångbåten som oftast lägger till för att afhemta varor; ty här är faktori för det varugods, som går genom Fryksdalen öfver Frykensjöarne. Det fallar sig för närvarande tid och förhållanden billigare, ehuru både onaturligt och otroligt det kan synas, att för Elfdalen taga sina varor via Fryken, oaktadt de måste köras 4 mil landväg mellan Fryken och Klarelfven, än på jernvägen till Edebäck. Deremot komma varorna pr jernväg fortare och utsättas ej för att skadas, så som vid körningen de 4 milen ofta inträffar, synnerligast vid regnväder. Vore ej dessa förhållanden, hvaraf jernvägsfrakten har företräde, så togos alla varor till Öfre Elfdalen genom Fryksdalen. Något längre i norr signalerar ångbåten och landar vid Norra Stöllet, för att aflasta varor, en täck och i villastil prydligt bebyggd handelslokal, der äfven poststation är anordnad.

Tåget går vidare mot norden och snart äro vi vid det på elfvens östra sida vackert belägna f.d. tingsstället Wärnäs, der nu en handelslokal florerar. För några år sedan upptäcktes här en källa invid Wärån, som här faller i Klarans öppna famn, och hvaruti några allmogemän anlagt en tullmjölqvarn; källans vatten har undergått undersökning och skall vara starkt jernhaltigt. Gyttja för badning finnes här ock tillgång på. Ortens sjuka begagna denna lilla anspråkslösa brunnsinrättning, vilken under brunnstiden besökes några gånger af ortens provincialläkare. (Brunnsinrättningen, som låg 300-400 meter upp efter gamla Malungsvägen, lades ner omkring 1920. Någon inkvartering fanns inte i anslutning till brunnen (Olof Jillhage).)

Midt öfver på vestra stranden ser man det stora och välbebyggda hemmanet Ljusnäs, hvars yttre ger tillkänna ett allmänt välstånd. På elfvens östra sida synes ett nätt och vackert skolhus, romantiskt beläget i en omgifvande löfskog på en frodig gräsmatta.

Snart bemärkes på samma sida elfven hemmanet Ljusnästorp med en tvåvånings hvit oljemålad större byggnad, täckt med jernplåt, bebodt af en välstående och välmående odalman af en gammal slägt. Här hafva några af socknens storbönder anlagt en såg, som drifves med lokomobil.

Hemmanet Munkebol, äfven beläget på samma sida, bekant af att Ny kyrka i fordom tima här skulle varit uppförd, men, af Klarelfven utbruten, blifvit flyttad till Wärnäs, der samma öde träffade henne (E. Fernow), då hon flyttade till Kyrkebol, hvarifrån hon slutligen uppfördes på sin nuvarande plats. Ambjörbytorp, äfvenledes på elfvens östra strand beläget, är det enda hemman i Öfre Elfdalen, som är af frälsenatur - alla de öfriga 46 hela mantal äro kronoskatte. Vid Ambjörby gästgifvaregård, hvarest en större välbebyggd handelslokal befinnes, landar vår ångbåt för att lossa diverse handelsgods. Här går Klarelfven nästan rakt i öster och vester. Snedt emot i norr på elfvens vestra sida är hemmanet Månäs beläget, sista och nordligaste hemmanet i Ny socken, egande största skogsarealen i denna socken, uppgående till 11 000 geom. tunnland. Ny socken eger en skogsareal af öfver 143 000 tunnland på 18 1/6-dels mantal, bestående af 27 hemman, hvilket gör 8 000 tunnland på helt mantal.

Fram på aftonen ilar man förbi Femtån, som har sin uppkomst i Dalarne och kastar sig här i Klaran med ett mycket högt, brusande och storartadt fall, utgörande gränsskillnaden mellan Ny och Dalby socknar. Här anlade på 1830-talet Uddeholms bolag ett stångjernsbruk med 2:ne härdar och en tullmjölqvarn: det förra nedlades i början af 1860-talet;* och härmed säga vi farväl åt Ny socken.

*(Bruksområdet vid Femtan inköptes i jan. 1836 av hovjägmästare H. Falk för att så småningom överlåtas till  Uddeholm.)

Dalen vidgar sig nu något mera och de omgifvande höjderna antaga en mera högnordisk, storartad skapnad. Vi inkomma i Dalby socken. Genom Dalby går den i gamla tider beryktade tolfmilaskogen; tiomilaskogen räknas mellan Klar- och Dalelfvarne och utgör i Wermland: östra delarne af Dalby och Ny socknar* (P. Björkmans beskrifning.) Aftonen skön och herrlig. Omgifningarne i den större stilen. Naturen klädd i sin solbeglänsta sommardrägt. Intrycket häraf blir hos den allvarlige betraktaren en vördnadsfull och högtidlig stämning. Vallhjonens lurar och joddlande jemte kreatursskällornas pinglande toner i bergen, som omsluta elfvens båda stränder, påminna om alpnaturen och nomadlifvet.

*(Tolfmilaskogen, tiomilaskogen; beteckningarna är lättare att förstå, om man vet, att vägmåttet skogsmil = ½ gammal landsvägsmil el. 1 rast. (Detta är väl utrett av Arvid Ernvik, se Att resa i Värmland, del 1, s. 157 och 158.))

Författaren kan ej neka sig det nöjet, att här få infläta en beskrifning af P. Björkman, på de mest storartade utsigter i Dalby: "Från Letteråsen, 1 200 fot, eller Lethöjden, 1 100 Svenska fot öfver hafvet, mellan sjön Letten och Klarelfven, har man den mest gigantiskt romantiska utsigt i hela provinsen. Längst bort i fonden på östra sidan Klarelfven uppstappla, än i raktgående, än i amphiteatraliska, än i zickzackformiga terrasser den ena bergshöjden öfver den andra under en rymd af 5 à 6 mil, som ligger öppen för synkretsen långt öfver Wermlandsgränsen in i Dalarne". M. Axelsson i sin "Vandringar i Elfdals Finnskogar" (Maximilian Axelson: Vandring i Wermlands Elfdal och finnskogar (1852)) beskrifver denna herliga utsigt. Äfven författaren till "Ditt och Datt", som i Letterås säter så ofta jagat i dessa sköna och goda jagtmarker, har vågat försöket att beskrifva denna hänförande och storartade vue och därmed förenade intryck.

Efter denna lilla episod, fortsätta vi vår färd till det första och sydligaste hemmanet i Dalby socken, som helsar den resande, då han kommer söder ifrån, Gellstad, beläget på elfvens vestra sida. Här har i forna dagar komministerbostället i Dalby socken varit beläget; försåldes 1697, då Lillebergsgården inköptes, såsom bättre beläget och beqvämare för allmänheten än i yttersta ändan af socknen, då kyrkan antagligen var flyttad till hemmanet Stommen, beläget i norra ändan af Wingängsjön i s.k. Ofvansjöbygden, strax invid Lillebergsgården; förut hade kyrkan stått i Likenäs hemman vid den tid troligtvis, då i Gellstad var prestgård.

Sedan man ångat förbi hemmanen Mörbacka och Kattstjerten, landas vid Backa hemman, der ett större skolhus är uppfördt på en hög kulle och som är beskärd med en handelslägenhet, hvarefter färden fortgår till det vackra inbjudande Westby med sina löfrika lundar, hvarest Bäijerskt ölbryggeri anlades på 1860-talet, det första i Elfdalen;* på östra sidan om elfven ligger hemmanet Amnerud, hvaraf Westby ugör en del. Vägen går framåt förbi hemmanen Brönäs och Baggerud, båda belägna på elfvens vestra sida, äfvensom något längre i norr hemmanen Möre och Uppgården.

*(Bryggeriet anlades i början av 1860-talet av Carl Johan Borgman (1823-1872) från Göteborg. Han var gift med löjtnant Edgrens äldsta dotter, Wendela (1832-1875).)

Nu varsna vi på östra sidan elfven belägna, de stora hemmanen södra och norra Transtrand, der en handelslägenhet äfven är tillfinnandes. Folktraditionen i dessa bygder förmäler, att Gustaf den 1:ste i hemmanet Transtrand hvilat öfver en natt och folksagan vet ännu den dag, som i dag är, att utvisa den tomt, hvarest han haft sitt hviloläger. Konungen kom från Dalarne efter den enda ridväg, som då fans, gående efter Femtån, der han i en tall invid vägen afref barken och inristade en kunglig krona; för 3 à 4 år sedan nedhöggs beklagligtvis detta märkvärdiga träd, som flere generationer, äfven den närvarande, så ofta vallfärdat till. Trädet höggs dock  ofvanför den kungliga kronan, och något år derefter har en man, som vistades i nejden  i och för Landtmäteriförrättningar, och som var älskare af gamla sagominnen, under den gamla teckningen, förnyat den.* Här framstår den väl och högt belägna herregården Transtrand, med en vidsträckt utsigt, omgifven af väl vårdad trädgård med mångahanda fruktträd, bärbuskar, allehanda växter och blommor. Styrelsen för Dalby trädgårds- och trädplanteringsförening har fått här anlägga en trädgårdsskola, för att förse allmänheten med härdade fruktträd, ty man antager på goda skäl, att fruktträd, uppdragna här i orten, äro mera härdiga mot klimatförhållandena i dessa nejder, än de, som hemtas från sydligare trakter, uppdragna i mildare klimat. På en högre kulle presenterar sig ett prydligt och vackert beläget skolhus.

*(I sin skrift Från Klarälvens stränder (1932) skriver Sven Bohlin om en tall (säkerligen den här omtalade), som stått vid den s k Kungsvägen, den väg som kom fram vid Femtan.  Enligt B. kallades tallen Karl XI:s tall, eftersom det var denne kung som - ridande - kom vägen fram.)

Likenäs stora hemman framträder nu för den resande, der ett nybyggdt, tidsenligt tingshus i 2:ne våningar är uppfördt (Tingshuset blev färdigbyggt 1881 och togs i bruk 1882 (Hampus: Älvdals övre tingslags historia).) och till sommaren skall uppbyggas ett häkte och arkiv af sten, hvartill är uttaxeradt 100 kronor pr hemman på tingslaget d.ä. Öfre Elfdalen. Här framstår äfven en hvit reveterad tvåvåningsbyggnad, tillhörande en af socknens s.k. storbönder; här förbi framflyter Likån, uti hvilken förut ofta nämnde bolag på 1830-talet äfven anlade tvänne stångjernshärdar och en tullmjölsqvarn, hvilka förstnämnde likaledes nedlades på 1860-talet. I gamla tider har i Likenäs en kyrka varit uppförd och ännu synes stället, hvarest hon stått, äfvensom begrafningsplatsen kan skönjas. * Likenäs kapell nedtogs 1730, då det sades ha stått i 150 år, så berättar P. Björkman i sin beskrifning öfver Wermland. Men snart nog äro dessa spår efter en förfluten forntid försvunna, ty skogen intager nu allt mer och mer de ställen och platser, hvarest förfädren i sin andakt knäböjt och bedit. Nu ser man det natursköna Likanå, beläget på elfvens östra strandbädd, omgifvet af trädgård och vacker löfskog, med en hänförande utsigt i norr efter Klarelfven.

*(Beträffande här omnämnda kyrkor och kyrkplatser i Dalby: På Lillheden i Likenäs fanns en begravningsplats och ett kapell, som lär ha uppförts 1638. Sista gudstjänsten i Likenäs kapell hölls den 7 augusti 1726 av Haqvin Bergenhem, samtidigt som hans far, Jacobus Danielis Bergenhem, höll slutpredikan i Stommens medeltida kyrka. Den sistnämnde avled två dagar efter denna gudstjänst, och han efterträddes som komminister av sonen Haqvin. Enligt Lars Bäckvall stod Stommens kyrka kvar ett par tiotal år, sedan den nya kyrkan i Långav - invigd 1726 - ersatt de båda tidigare Enligt Lars Bäckvall stod Stommens kyrka kvar ett par tiotal år, sedan den nya kyrkan i Långav - invigd 1726 - ersatt de båda tidigare. Den nuvarande kyrkan, byggd på samma plats som den tidigare, invigdes 1928.)

Tåget fortgår mot norden och snart ilar man förbi Uggenäs välbebyggda hemman, och nu presenterar sig Dalby utmärkt vackra kyrka i sin enkelhet, reveterad både ut- och invändigt, med sitt glänsande zinktak och sin höga tornspira. Kyrkan har en orgel i 15 stämmor och upp-värmes af 2 jernugnar. Hon ombyggdes på 1850-talet till korskyrka. Fernow säger: "Det är troligt, att Dalby kyrka blef byggd under Olof den helige, ty en berättelse innehåller, att af Olof den helige här upprests ett kors, sedan han efter en skarp ordvexling förvandlat några troll till stenar, då han drog härigenom till Nerike, men 1311 lärer hon blifvit ombyggd. Detta årtal fanns på en stock i väggen under brädfodringen, då kyrkan togs ned 1725" och nybyggdes vid Långaf, der hon nu står. I urgamla tider skall Dalby kyrka varit moderkyrka och anser Fernow henne vara den äldsta i Wermland, näst efter Gillberga och måhända Eda kyrkor. Kyrkan, belägen i hemmanet Långaf, hvarest en välbebyggd s.k. herregård framstår, med en särdeles vidsträckt och intagande utsigt i norr och söder efter Klarelfvens dalgång. Här omkring finnas 3:ne handelslokaler, stora, välbebyggda och välbelägna. I närheten af kyrkan och på Långafs hemmans grund är det med landstingets medel prydliga sjukhuset uppfördt, med utrymme för 14 sjuksängar.* Der invid synes den vackra läkarebostaden och apoteket, med sina egendomliga dalgångar, inbäddade i den vackra löfrika björkskogen, hvaruti den hvitoljemålade byggnaden tager sig särdeles väl, trefligt och inbjudande ut.

*(År 1862 tillsattes Walfrid Friberg (1831-1911) på den i Dalby nyinrättade tjänsten som provinsialläkare för Norra Ny, Dalby, Nyskoga samt N. och S. Finnskoga. Friberg, som föddes på Geijersholms bruk, blev kvar i Dalby till 1891.)

Ångbåten Vingäng trafikerade Klarälven
ett kvarts sekel från år 1900.

Solen är nu i sin nedgång, förgyllande de östra bergstopparne, då färden går förbi hemmanen Södra och Norra Persby. 1677 uppförde bönderna i Dalby i Norra Persby en skans, (Enligt Fernow besköts Daljunkern år 1527 från Persby skans. I ett annat sammanhang nämner samme författare, att skansen byggdes under Gyldenlöwefejden på 1670-talet (!)) då ofrid var i Norge, hvarför ock än i dag stället heter och kallas Skansheden (P. Björkman). Efter Fernows berättelse skulle i sistnämnde hemman i den gråa forntiden Dalby kyrka varit belägen, men af elfven utbruten blifvit flyttad till Wingäng på den s.k. Digerheden. Någon folksägen härom finnes numera ej spår efter; att deremot kyrkor varit uppförda i Likenäs och Stommens hemman lefver lifligt i folktraditionen. Midt emot det vackra hemmanet Strandås (Wilhelm Edgren (1862-1919) förvärvade Strandås genom köp 1895. Han var löjtnantens sonson och farfar till nuvarande ägaren jägmästare Vilhelm Edgren.) ligga på elfvens vestra sida hemmanen Södra och Norra Branäs (Namnet uttalas Brannäs (kort a-ljud), eftersom det hör ihop med substantivet brand.) i det stora Branäsbergets skugga och vid dess fot. Här finnes en stor och vacker skolhusbyggnad uppförd.

Från Ekshärads kyrka till Ny kyrka är 3 mil; härifrån till Dalby kyrka 3 mil; härifrån till Södra Finnskoga kyrka 3 mil, och till Norra Finnskoga kyrka, provinsens nordligaste kyrka 4 mil, hvarest landsvägen slutar, hvarföre ock dess prest benämnes Öfverste Presten, en titulatur, som förskaffade i slutet af 1860-talet Finnskogarnes dåvarande kapellpredikant af sin kyrkoherde en anklagelse på halsen inför consistorium. (Fredrik Thorelius var kapellpredikant i N. och S. Finnskoga 1861-1870, och dåvarande kyrkoherde i Elfdals pastorat var Johan August Almqvist.) Ifrån N:a Finnskoga kyrka vid Höljes till Långflon, där flere hemmansägare äro boende invid riksgränsen, är 2 mil. På dessa 2:ne milen bor och lefver omkring hälften af kommunens befolkning, utan kommunikation, hvarföre ock deras lifsförnödenheter blifva obarmhertigt dyra, och befolkningens tillstånd i alla afseenden försämras; i få ord: denna kommun är ostridigt den mest vanlottade af alla i provinsen i kommunikationsväg synnerligast. För några år sedan hade allmänna flottningen på Klara elf den välviljan för denna fattiga ort, att på egen bekostnad låta verkställa undersökning och kostnadsförslag öfver väganläggning mellan Höljes kyrka och rikslinien; bekant är att Norge kommer att fortsätta med vägbyggnaden på norska sidan intill Trysil mellan 3 à 4 mil, om och när väganläggningen blir af å svenska sidan. Men af brist på understöd från Statens sida har ej något intill denna dag kunnat företagas, ty kommunen är allt för fattig att kunna med bästa vilja förmå något bidraga. Emellertid är närvarande tillstånd odrägligt att uthärda i längden, hvarföre de i sin olyckliga belägenhet ämna försöka att agitera och verka för väganläggningen i fråga efter sin lilla förmåga, ty förtviflan inger mod, då rättvisa och billighet tala så oemotståndligt för saken och mod inger förhoppning.

Nu visar sig på östra elfstranden Ransby gästgifvaregård, hvaruti poststation finnes, och Dalby kyrkoherdeboställe, utgörande 1/4-del af Ransby hemman, från grunden nyuppbyggdt, framstår i sin prydno och fäster den resandes uppmärksamhet, dess läge vackert, intagande och trefligt, dess byggnader durabla och prydliga. Den i 2 våningar uppförda manbyggnaden har hvit oljemålning och inredd efter nutidens stora fordringar.*

*(Sedan ny prästgård uppförts i Långav, användes gamla prästgården i Ransby en tid som realskola och småskola. Den har sedan sålts till privatperson.)

Midt emot den vackra prestgården uppreser sig på vestra sidan elfven det stolta och imposanta Branäsberget, hvarpå under 1850-talet under 3 års tid triangelmätningar varit anställda. Detta nyanlagda och i allo nyuppbyggda och ordnade prestboställe med åtföljande omkostnader för Dalby kommun, uppgå till den betydliga summan af närmare 30 000 kronor, (häruti ej köpesumman inberäknad), hvaraf en beskattning uppkommer af nära 1 500 kronor på hvarje helt hemman. En beskattning, som för de mindre bemedlade hemmansegarne blir allt för tryckande och kommer utan tvifvel att inverka störande och hämmande på kommunens framtida utveckling. I Dalby socken finnes omkring 180 hemmansegare, hvilket gör på hvarje i genomsnitt den ej obetydliga summan, för mången mer och mindre i framtiden undergräfvande dess välstånd, af 166 kronor. Under sådana dystra förhållanden och mörka framtida utsigter har församlingen ansett sig både af pligt, samt nödig och skyldig omtanke för socknens framtida väl och trefnad böra ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan, att få hjelp till dessa stora kostnaders bestridande af den s.k. Öfre Elfdals löneregleringskogsfond, hvars kapitaler mellan 3 à 400 000 kronor äro insatta i statskontoret med 5 % ränta och hvilka kapitaler årligen förökas. Af dess medel utgå årligen som bidrag till presterskapets aflöning i Öfre Elfdaln räntan af ett kapital å 200 000 kronor. Denna skogsfond är uppkommen genom försäljning i slutet af 1860-talet af virke från Öfre Elfdalns prestbols stora skogar, hvaribland stora Laggåsskogen, innehållande 14 000 geom. tunnland är den största och betydligaste, hvarigenom pastoratets delning i 3 med 3 kyrkoherdars aflöning kunnat utföras, till lättnad för allmänheten så i kyrkligt som kommunalt hänseende.*

*(Den långvariga tvisten mellan församlingarna i norra Värmland om äganderätten till Laggåsskogen är nu genom medlingsdom bilagd.Laggåsskogen förvaltas numera av stiftet, och de berörda församlingarna åtnjuter avkastningen.)

År 1882 ökades denna fond i fråga ej obetydligt genom försäljning af f.d. komministerbostället Lillebergsgården, hvilken inbringade en köpesumma af öfver 84 000 kronor. Af denna summa afgår dock omkring  50 000 kronor, som åtgick till inköp af det bättre belägna prestbostället Ransby. Denna för Dalby högvigtiga sak ligger ännu hos Kongl. Maj:t till afgörande. Så väl billighet, rättvisa äfvensom sedd från statsekonomisk synpunkt, synes alltså böra ingifva goda förhoppningar om en lyckosam och önskvärd utgång. (1884, den 23/5 föll utslag, hvari Dalby erhöll af fonden: 14 863 kr.)

Vi lemna nu Dalby nya, vackra prestgård med dess bekymmersamma omkostnader och fortsätta den nordliga färden. Just som solen kastar sina sista strålar på de högsta bergstopparne, visande en praktfull nedgång, som Wingängssjöns blanka spegel återger i många lysande färgbrytningar kastar ångbåten ankar vid Wingängs löfbeklädda stränder. Färja går här öfver elfven och förbinder landsvägen, som går åt brödralandet Norge. Wingäng, beläget i södra ändan af Wingängsjön, der Wingån blandar sitt vatten med Klarans, har en i sanning storartad och imponerande horisont, förenad med en egendomlig och intagande belägenhet. I norra ändan af Wingängsjön, "De hundra holmars sjö", uppstiger den s.k. Ofvansjöbygden, utgörande 6 hela hemman, hvaribland Gunneby, som eger den största skogsarealen i Dalby socken, nemligen nära 24 000 geom. tunnland; sedd från Wingäng liknar denna byggd på afstånd en liten förstad.

Gården Wingäng, där löjtnant Edgren bodde.
Fotot är taget år 1980, då gården hade stått obebodd en tid.
Efter renovering är den åter bebodd. (Foto: T. Styffe)

I söder reser sig Wermlands förr ansedda högsta berg, det stora högtidliga förr omnämnda Branäsberget eller Åsleberget, 1 886 Sv. fot öfver hafvet, 1 452 fot öfver Klarelfven. För några år sedan mättes det s.k. Enberget i Norra Finnskoga kapell, som skall vara något öfver 200 fot högre än Branäsberget. Klarelfven ligger otvifvelaktigt här öfver 200 fot högre än vid Branäsberget; alltså skulle Enberget, som ej osannolikt är samma berg, som P. Björkman i sin beskrifning öfver Wermland kallar Jätteberget, ligga lika högt öfver hafvet som Fämundsjön d.ä. omkring 2 300 fot, och altså vara provinsens högsta berg. (Rattahälla, 2 400 Sv. fot i Dalby socken, nära Dalgränsen, är Wermlands högsta berg.)*

*(Enligt de senaste kartbladen är Granberget med sina 700 m ö h Värmlands högsta berg. Höjdsiffrorna för Jättestensberget, även det i N. Finnskoga (vilket nog här avses) är 677 m ö h och för Enberget i samma socken 654 m ö h. Branäsberget i Dalby med sina 567 m ö h är möjligen det högsta, beräknat från basen. Rattsjöhalla i Dalby (som troligen avses) med sin höjd av 575 m ö h kan ha förväxlats med det höga Persby-Gillersberget, 659 m ö h, som ligger rätt nära intill.)

Enligt öfverstelöjtnant Hellströms afvägning ligger Wingängssjön 492 fot öfver hafvet. Således Branäsberget nära nog 2 000 fot öfver hafvet. Enligt samma mans uppgift ligger Wingäng endast 38 fot högre än Edebäck, hvaremellan är 8 mil, som gör ej fulla 5 fot på milen. Uti Ekshärads socken stryker elfven starkare än i Ny socken, och i Ny starkare än i Dalby socken. Sjön Fämund säga geograferna är 12 mil lång, men Agardh i sin stora statistik, anser honom ej vara öfver 8 mil, Klarelfvens källa ligger 2 300 fot öfver hafvet, således omkring 1 800 fot högre än Wingängssjön: emellan dessa sjöar är 15 mil fogelväg, som gör 120 fot på milen; också går elfven från Fämund allt intill Wingängssjön med s.k. slakfors mellan de många större och mindre forsar som hon under sitt lopp bildar. Efter denna vilda galopad hämtar hon först andan i Wingängssjön, hvarifrån hon sedermera framflyter stilla och lugn 8 mil till Edebäck, der hon börjar återtaga - till någon del - sin vilda natur, hvarom här förut är anmärkt. Wingängssjön ligger alldeles midt emellan Fämund och Wenern, hvaremellan är 30 mil fogelväg. Elfven går från Fämund till Wingängssjön på stenbotten. Från Wingängssjön till Wenern på sandbotten.

Midt emot Wingäng på elfvens östra sida ligger en hed som kallas Munkheden, hvarest kloster fordomdags under katolska tiden varit uppfördt och af munkar bebodt; en hed invid söder ut, kallas Grafversheden eller Kyrkheden, der begrafningsplats skulle ha varit, så lyder folksägen ännu den dag, som i dag är.*

*(Det har aldrig funnits något kloster i Värmland; möjligen kan det vid Munkheden ha funnits en sorts station för de pilgrimer (munkar på bygdens språk), som under närmare 500 år vallfärdade till Olov den heliges grav i Nidaros (Trondheim). Kyrkheden ligger söder om Graversheden och är avskild från denna med en djup bäckravin. På Kyrkheden skall enligt traditionen en kyrka ha legat.)

Också finnes och förvaras i de gamla husen i Gunneby hemman heliga minnen från dessa kloster och munktider, såsom radband, runstafvar, m.m.

Snart fortsätter ångbåten färden öfver Wingängssjön till dess norra ända, slutpunkten för resan. Den uppfriskande färden har alltså uppnått sitt slutliga mål. Dagen är äfven slut. Allt tyst och stilla i den trollska nordiska  sommarnatten med sitt förtrollande, mystiska halfdunkel.

Vid Gunneby äng har nu ångbåten "post varios casus" ("efter olika öden" ) lagt sig till hvila. Här hafva munkar och vandringsmän hållit möte 2 gånger om året, Botvidsmessan den 28 Juli, då de reste bort till Sanct Olsstad, Trondhjem, och Michelmessa, då de kommo tillbaka och då antingen drogo till Sanct Brigitas graf vid Wadstena, eller ännu vidare till Rom efter aflatsbref. Bägge gångerna blefvo de undfägnade på allmogens bekostnad af de härvarande munkar i 14 dagars tid, hvarunder öfvades många lustbarheter. (E. Fernow.) På denna äng, der munkar och pilgrimer i fordom timma skola hafva dansat och förlustat sig med sådan fart och vildhet, att de gropar, som der förefinnas, skulle vara en följd af den vilda och kraftiga dansen; sålunda lyder folksagan i dessa nordiska nejder, berättar Fernow i sin ofta åberopade beskrifning öfver Wermland.

Dalby utgör 21 1/24-dels hela mantal, bestående af 33 hemman, som ega en skogsrymd af öfver 200 000 geom. tunnland, som gör nära 10 000 tunnland på hvarje mantal. Både i Ny och Dalby socknar ser man på elfstränderna många kolhus redan uppförda, tillhörande en del det s.k. stora bolaget, en del allmogen; hvilket är ett glädjande bevis på, att kolning skulle komma att med allvar bedrifvas till lycka och välstånd för Elfdaln, om en för orten ändamålsenlig jernväg kunde komma till stånd, hvartill bättre conjuncturer för jern- och trävaror skulle väsendtligt och afgörande bidraga. Jernkontoret har haft den välviljan att äfven i år vilja anordna en kolareskola i Dalby, om ett tillräckligt antal lärlingar sig anmäla.

Klockan 7 följande morgon höres ångbåtspipans ljud, inbjudande resande, att i den daggfriska, solbeglänsta morgonen tåga från "Sagans land" till sydligare nejder. Oemotståndligt skall minnet af denna sagorika färd på Sveriges längsta flod, (C.A. Agardh), genom Wermlands nordligaste och längsta dalsträckning, (P. Björkman,) med sina storslagna vyer, egendomliga och hänförande scenerier och högtidligt allvarliga natur hos känslige och naturälskande resande fortlefva och skall, så älskar författaren att få hoppas, denna lilla anspråkslösa och enkla skildring i framtida dagar upplifva minnet af den romantiska färden i Wermlands Norrland.*

*(Det finns i litteraturen flera berättelser om båtfärder på Klarälven. Vi nämner här Hjalmar Söderbergs "Flodfart" (1893), som skildrar en resa till Likenäs för ett besök hos en släkting på apoteket i Långav. Känt är, att S. en tid var förälskad i Elin Edgren, löjtnantens barnbarn.)

___________

Efterskrift

Det har nu gått 108 år sedan löjtnant Edgren gav ut sin rese-handbok för ångbåtsfärden på Klarälven mellan Edebäck och Vingäng. Det är en 108-åring som är väl värd att bekanta sig med och som delar med sig mycken kunskap om den tidens Nordvärmland. Men under dessa år har naturligtvis språket förändrats en del, och texten kan verka lite tung och ålderdomlig. Trots det menar vi, att det inte är nödvändigt med någon modernisering, eftersom språket i sig ger en hel del av tidsstämning - och texten är säkert fullt begriplig för de flesta. Även den gamla stavningen har bibehållits - också i de fall, där inkonsekvenser förekommer, har vi följt den ursprungliga stavningen. De ingrepp som gjorts i texten från vår sida är bara en något ändrad styckeindelning i avsikt att öka läsbarheten. Orden är dock löjtnantens egna.

Genom vänligt tillmötesgående av Patrik A. Edgren, Lidingö, har löjtnantens eget exemplar av skriften ställts till vårt förfogande, och de rättelser och tillägg författaren själv gjort i marginalerna i sitt exemplar har vi infogat i texten i denna utgåva.

Våra egna marginalkommentarer är mest fördjupningar och förklaringar av vissa begrepp men även någon rättelse av rena sakfel.

Vi tackar Karl-Axel Johansson, Edebäck, som hjälpt oss att skaffa fram fotografier, och vi tackar alla andra, som bidragit till arbetet med boken.

Wilhelm Edgrens böcker är rara. När de vid några få tillfällen dykt upp på bokauktion eller i antikvariatskatalog under de senaste 50 åren har de betingat höga priser. De saknas också i de flesta bibliotek. Vår förhoppning är, att denna utökade och kommenterade utgåva skall fylla ett behov, att den skall glädja människorna i Klarälvdalen och i förskingringen, de besökare som kommer till "Liljeconvaljernas land" samt älskare och samlare av värmlandslitteratur. Om något av detta infrias, har vi fått belöning för vårt arbete.
                                              Redaktörerna

______

ISSN 0349-3016
ISBN 91-970986-6-3
(normalupplagan)
ISBN 91-86134-09-4
(bibliofilupplagan)

Källa: Edgren, Wilhelm, Skildringar från Klarans stränder i norra Wermland, Montana förlag, 1992, 91-970986-6-3

Omslagsbild: Wid Wingäng i Öfre Elfdalen, efter en teckning av A. Winquist, lith. och tryckt hos A.J. Salmson.
Ur Wermland i teckningar, utgivna 1858-1867, av Franz von Schéele och (efter Schéeles död 1863) av Uno Troili.

Köp boken