BÄCKVALL, LEIF-UNO, artikel, Ur: NWT.

GAMMAL I GLESBYGD

Inga åldringar har någonsin haft det så bra som vår egen tids, hör man det ofta sägas. Men hur bra har vi pensionärer det egentligen? Nog finns det väl ett och annat som skulle kunna vara bättre, åtminstone för oss pensionärer i en glesbygd som vår i Sysslebäckstrakten i övre Klarälvdalen? Kan vi i så fall själva göra någonting åt det? Påverka ansvariga myndigheter kantänka? Eller hjälpa varandra med sådant som vi inte kan kräva av samhällets service?

Frågorna staplade sig inom vår pensionärsförening - men med ett arbetslivsutvecklande (ALU) projekt i samarbete med arbetsförmedlingen och tre arbetslösa kvinnor fann vi en möjlighet att söka svar på en del av vår undran. Det vi härigenom ´funnit vill vi berätta i denna rapport om gammal i glesbygd.

Huvudansvaret för projektet har vår ordförande Arne Larsson haft. Våra medarbetare var Carina Berglund, Gunvor Holmberg och Barbro Olsson för vars engagerande arbete vi känner stor tacksamhet. Rapporten har med stort stöd av medarbetarnas iakttagelser sammanställts av vår sekreterare Lars Elam.

Sysslebäck, hösten 1993
Dalby norra pensionärsförening

Innehåll:

Gammal i glesbygd

Vår undran
Deltagarna

Svårigheten

Servicen
Hushållet
Inköpen
Kontakterna
De allra äldsta

Saknaden
Vår hälsa
Vår trygghet och trivsel
Vår gemenskap med andra
Sammanfattning

Satsningen
De rättmätiga kraven
Krav som borde bli tillgodosedda
Krav på oss själva
Eftertankar

Bilaga

 
VÅR UNDRAN

Vi ville veta lite mer om hur gamla i vår bygd bor, om de har långt till brevlåda och soptunna, till affär och post och hur de klarar av hushåll, snöskottning med mera. Så växte en liten frågelista fram där konkreta fakta kunde antecknas.

Det har någon gång förekommit att den besökta pensionären och utfrågaren kommit överens om att begära viss assistans med ordförandens hjälp. Det kan ha hjälpt kommunens bistånd för att få nytt våtutrymme, högre diskbänk eller ny linoleummatta till exempel, men också informativ hjälp att söka bidrag.

Resultaten av denna utfrågning om vår yttre tillvaro redovisar vi i avsnittet "Servicen".

Men vi ville naturligtvis också höra hur åldringar i vår bygd rent känslomässigt upplever sin tillvaro. Härvid fick våra utfrågare arbeta under tystnadslöfte och någon skriftlig dokumentation förekom inte. Däremot har utfrågare antecknat vissa iakttagelser och tendenser utan nämna några namn.

Om dessa anteckningar och våra funderingar kring dem berättar vi i samråd med de tre utfrågarna i avsnittet "Saknaden". Slutligen antyder vi i avsnittet "Satsningen" hur vår förening kan förvalta den kunskap vi vunnit genom vår lilla kartläggning. Men före dessa tre avsnitt vill vi berätta om våra tankar kring tolkningen av det material som vi samlat in. Den försiktighet vi försökt hålla aktuell vid rapporteringen har vi skildrat i avsnittet "Svårigheten".

Men först ska vi se vilka deltagarna var.

Deltagarna

Undersökningen omfattade norra delen av Dalby församling i Torsby kommun. Det är där vår pensionärsförening verkar. Namn, ålder och adress på dem som fyllt, eller under året fyller sextiofem fick vi i första hand fram via kyrkans register. Det innebär att någon enstaka som gått ur kyrkan kan ha förbisetts. Under arbetets gång fick vi dessutom med fyra förtidspensionärer. Telefonkatalogen och postens listor gav oss telefonnummer och dagsaktuella adresser. Det lokala kommunkontoret försåg oss med kartor. Dessa förberedelser var våra utfrågares inledande arbete. Själva kontakten med undersökningsdeltagarna har de tre beskrivit på följande sätt:

För att ta kontakt ringde vi till de flesta dagen innan eller på morgonen och frågade om vi fick besöka dem. Ville de inte så frågade vi om det gick bra genom telefonen istället. De som nekade var nog mest de som var ekonomiskt oberoende. En del ville inte ha något besök, en del var rädda. De trodde kanske att vi var de dörrknackare som har härjat bland gamlingar i trakten. En del var rädda om sin integritet. - Men någon sa spontant: "Det är bra att någon tar tag och ser efter hur vi har det och kanske försöker att förbättra för oss."

I bygdens servicehus - Dalbygården och "Temporära" - finns ett sextiotal boende. De ingår inte i den fortsatta utredningsredovisningen. Undersökarna har dock mött drygt en tredjedel av dem och försökt förmedla sina iakttagelser direkt till servicehusens personal. Vidare kan noteras att 35 % av dem vi samtalat med hade nära släkting inom en mils avstånd och 43 % inom tre mils. Bara var femte saknade släkting inom bekvämt åkavstånd. Åtskilliga hade egen telefon (39 %) och hälften (52 %) visste att de fick kommunalt bostadstillägg; KBT. Ålders- och könsfördelning bland de servicehusboende var följande:

Ålder  under 65 år  65-75 år  76-80 år  över 80 år

Kvinnor         1         0        10        25        36

Män         2        0        6       13       21

Summa         3         0        16        38        57

En av medarbetarna, Gunvor Holmberg, berättar följande om sina intryck från servicehusen:

De som bodde i "Temporära" var nöjda och belåtna, tyckte om sina egna lägenheter. Lugnt och skönt. Gick in på Dalbygården för att äta och prata. Ville de ha hjälp med något, t ex ta ut mattorna vid städning, kom någon från Dalbygården.

På Dalbygården finns sköterska. En gång i månaden kommer läkare. En del av dem som bor där skulle nog helst vilja bo hemma i sitt eget hem, men insåg att de inte skulle klara av det ensamma. Ibland tycker de att det blir för mycket väsen bland annat när de skall se på TV. De flesta tyckte att allt var bra, maten och skötseln inget att klaga på. Personalen snäll och hjälpsam. På frågan "om de tyckte att pengarna räckte till" svarade de flesta att de inte behövde så mycket. Barn och anhöriga sköter betalningen, så jag fick inget klart besked om vad de fick kvar.

Det finns inte några rum avsatta för växelvård på Dalbygården. Växelvårdspatienter får rum där om plats finns, annars skickas de till Torsby eller Likenäs.

Några av de gamla från vår bygd vistas på sjukhemmet i Likenäs. Under projektarbetet har vi haft informell kontakt med sjukhemsföreståndaren Sigrid Skogsman som dessutom på ett pensionärsmöte berättade om de sjukhemsboendes vardag. Den är inte särdeles innehållsrik och hon betonade de boendes stora behov av stimulans utifrån.

Föreningsmedlemmarnas farhågor om äldrevårdens förvandling till enbart förvaring blev sannerligen förstärkt även om vi ännu inte är beredda att instämma i påståendet att äldrevården genom ädelreformen blivit "rekorddyr vanvård". Det måste självklart bli en pensionärsförenings betydelsefulla satsning att aktivt verka för en positiv kursläggning av den kommunala äldreomsorgen, men skildringen härav ligger utanför denna rapport.

De som vistas i servicehus och sjukhem är sålunda inte med i följande deltagaröversikt:

Därav ensamst. i:

Hus

Lägenhet

Ålder  förtidspens  65-70 år  71-75 år  76-80 år  över 80 år

Tot.    4   92   82   63   51  292

Kv.    4   52   44   27   34  161

Män    0   40   38   36   17  131

Kv.   0  13  18  10  17  58

Män    0    8    9    7    7   31

Kv.    0    4    6    5    9   24

Män    0    4    2    2    0    8

Det var faktiskt bara åtta av alla dem som kontaktades som inte alls ville vara med och tre som det visade sig omöjligt att få kontakt med. Men 292 ställde upp. Det är nästan 97% vilket måste sägas vara mer än ett gott resultat.

Geografiskt fördelar sig deltagarna som följande kartskiss visar:

SVÅRIGHETEN

Vid bedömningen av uppgifterna som vi samlat in har vi insett att en viss försiktighet måste råda. Svar och påståenden, önskemål och kritik kan förvisso vara mer eller mindre tillförlitliga. Vi har sålunda sett en del svårigheter i sammanvägningen av undersökningsresultaten.

Uppgifter som lämnats oss kan i första hand vara osäkra eller tvivelaktiga på grund av glömska. Att glömma är en mänsklig rättighet som dessutom stiger med åren. En speciell sida härvidlag är avståndsbedömningar, som även yngre kan ha bekymmer med. Så kan exempelvis en brevlåda på 400 meters avstånd uppfattas hänga nästan en kilometer bort och den långa vägen till posten skattas till ett par mil när det korrekta svaret är nio kilometer. En del har emellertid öppet sagt sig inte minnas eller veta svaret på någon fråga. Detta gäller exempelvis KBT som endast 20% säger sig ha eller hemhjälp som knappt 4% uppger sig få medan det korrekta talet bör ligga på omkring det dubbla.

Det behöver dock inte vara enbart glömska som snedvrider ett svar. Misstänksamhet mot frågan, utfrågaren eller undersökningens motiv kan ha fått en uppgiftslämnare att frisera eller fördunkla sitt svar. Men misstänksamhet tycktes möta våra utfrågare alltmer sällan ju längre projektet pågick. De som kontaktades hade sannolikt - genom pensionärsföreningens månadsmöten och genom djungeltelegrafen - fått en allt tydligare bild av vad vi var ute efter.

Mer märklig var den misstänksamhet som inledningsvis skymtade fram från samhällsomsorgens personal. Måhända trodde man att vi eftersträvade kritisk kontroll av skilda personalinsatser.

Hos äldre lever ännu en skamkänsla inför det som förr hette fattigvård. Därför är det ofrånkomligt att enstaka svar kan ha färgats av den utfrågades önskan att förminska eller rentav försköna ett personligt behov av samhällets stöd av ett eller annat slag. Hos en del kan sålunda någon uppgift ha - medvetet eller omedvetet - förgyllts.

Nära detta motiv till skönmålning ligger en lust att få skryta lite grann med vår förmåga att klara oss själva. Det är skönt att få framstå som duktig och stark. När exempelvis brevlådeavståndets 400 meter förvandlats till en kilometer behöver det inte vara glömska och bristfällig avståndsbedömning som ligger bakom. Det kan också vara ett sätt att indirekt få berätta om egen präktighet.

Våra tre projektansvariga kvinnor har sammanfattat sina upplevelser av deltagarnas attityder inför samtalen så här:

Ibland har vi fått intrycket av att de inte är riktigt sanningsenliga, eller att de håller inne med uppgifter. Man har svårt att få fram det viktiga. De kanske har mycket att prata om men tycker att det är svårt att börja. Man kanske heller inte vill öppna sig för en människa man inte har sett förut eller som man bara har pratat med någon timme. De flesta är anspråkslösa, har inga större fordringar, vill ej vara till besvär. Många har inte sökt KBT, tror att de inte är berättigade, tycker att det är socialhjälp eller fattighjälp, som de säger.

Deras sammanfattning är god - och visar dessutom att vi haft tur att få engagerade och kloka medhjälpare i vårt projekt.

Den samlade svårigheten att korrekt tolka givna svar bör vi sålunda ha med oss vid den fortsatta läsningen av rapporten. I den har dock hänsyn tagits till här nämnda felkällor på så sätt att en alltför detaljerad redovisning har undvikits.

SERVICEN

Vår frågelista handlade om hur vi gamla klarar av hushåll, inköp och kontakter med andra.

Hushållet

Nästan alla (cirka 97 %) sade sig i stort sett klara av sitt hushåll på egen hand. Endast tio (cirka 3 %) har ständig hjälp. Hushållsarbetet är naturligtvis varierande tungt. De flesta har exempelvis mindre än 50 meter till soptunnan (cirka 96 %) men en har hela 200 meter att gå med sin soppåse medan några har sopnedkast i anslutning till bostaden. Bara tio säger sig ha hemhjälp - men det antalet har vi, som ovan antytts, anledning att betvivla. Några får dagligen mat hemsänt från Dalbygårdens kök (cirka 6 %), ett fåtal anger att de har hjälp med annan form av vård (cirka 1 %). Sammanlagt är det exakt 25 % som har en eller flera former av kommunal omsorg. Där ingår även de 20 % som vet att de har KBT.

Tre av fyra skulle sålunda klara sig utan något stöd från samhällets sida. Även om vi redan markerat att fler sannolikt har exempelvis KBT, är otvivelaktigt antalet gamla som står på helt egna ben överraskande stort. Det må emellertid sägas att de därmed inte är helt tillfreds med sin yttre tillvaro. Vi återkommer till det i avsnittet "Saknaden".

Inköpen

De flesta av oss pensionärer i Sysslebäcksbygden klarar också av våra vardagsinköp (cirka 95 %). Några få utnyttjar färdtjänst och serviceresor (cirka 2 %) - ett tal som vi dock tror egentligen är högre - medan två av tre (cirka 64 %) har egen bil. Serviceresor innebär att den som bor minst 7 km från närmaste affär får ta taxi till reducerat pris en gång i veckan. Hela 31 % har emellertid mindre än en halv kilometer till närmaste affär och många av dem går till fots för att handla. Var tredje (cirka 33 %) har mellan 1½ och 2½ kilometer till affären, nästan var fjärde (cirka 24 %) har upp till dryga halvmilen men nästan 13 % har mellan sex och tio kilometers väg när de ska handla. Det är de som bor på Brattmon.

Kontakterna

Det är givet att tillgången till hjälpsamma människor i vår närhet är särdeles betydelsefull. Det kan gälla såväl snöskottning som trädgårdsarbete eller resor till affär, post eller apotek. Bara drygt 14 % anger att de inte har sådan hjälp.

Lantbrevbäraren är en levande kontakt med yttervärlden och en betydelsefull trygghetsfaktor. Sedan postverket för ett år sedan "moderniserade" sin service och - med kommunala medel! - fick gatuadresser i samhället, förlorade en stor del av undersökningsdeltagarna emellertid sin lantbrevbärare. 53 % har dock kvar denna samhällsservice. Avståndet till den egna brevlådan varierar stort. Två har uppgett att de har en halv kilometer att gå för att få sin dagliga post, medan nästan 74 % har den inom femtio meters avstånd. Några som bor i lägenhet får sin post in genom dörren (4,5 %) men 23 % har mellan femtio och tvåhundra meter att gå.

Avståndet till posten är av betydelse i synnerhet för alla dem som förlorat lantbrevbärarservicen. Gångavstånd (upp till en halv kilometer) har drygt 22 %, mellan 0,6 och 2,5 kilometer har mer än 29 % och mellan 3 och 5,5 kilometer har cirka 22 %. Men mer än var fjärde (26 %) har mellan 6 och 10 kilometer. Det längsta avståndet på tio kilometer anger nästan 5 % av de tillfrågade. Det är boende i Ransby och - än en gång - de på Brattmon som har längsta vägarna till posten.

Att telefonen är betydelsefull för gamla i glesbygd är självklart. Den är väl den bästa isoleringsbrytaren. Så visar det sig också att hela 99 % har tillgång till telefon. Vad stegrade telefonkostnader (och därmed nu redovisad nedgång i antalet telefonabonnemang) kan innebära på sikt för i synnerhet glesbygdsboende gamla, vågar vi knappast tänka på. Men vi gör det likväl och återkommer till frågan i avsnittet "Satsningen".

Med telefonens hjälp kan man ha en levande kontakt med den nära släkten, även om den finns långt från Sysslebäckstrakten. Bara sex av de utfrågade (2 %) säger sig sakna nära släkt och för nästan 9 % finns den tjugo mil bort. Till Ekshärad och Torsby är det omkring åtta mil och till Karlstad arton. På sådana avstånd har 27 % sin nära släkt. Besök av dem eller hos dem är för åtskilliga pensionärer ett litet företag. Men 41% har kunnat berätta att de har släktingar inom en mils avstånd.

En översiktlig sammanfattning av gamlas yttre tillvaro i den glesbygd som Sysslebäckstrakten utgör ges i bilaga. Där anges procenttalen med en decimal.

De allra äldsta

En stor del av oss pensionärer i Sysslebäcksbygden är över 80 år, närmare bestämt 17 %. Ransby har procentuellt flest gamlingar (23 % av pensionärerna), Brattmon har minst (7 %). Kan det måhända bero på att Brattmon har den glesaste bebyggelsen och längsta vägen till affär, bank och post? Ingen av de allra äldsta på Brattmon lever ensam, vilket förstärker uppfattningen att Brattmon skulle vara den besvärligaste boplatsen när man blir riktigt gammal.

Den äldsta gruppen består av 34 kvinnor och 18 män. 71 % av dem lever ensamma. Man blir imponerad av att se hur väl flertalet klarar sig trots sin ålder. Nästan alla säger sig klara av sitt eget hushåll (86 %) och sina vardagsinköp (80 %). Även de äldsta på Brattmon tycks ansvara för sina inköp utan hjälp trots att vägen är omkring milen eller mer. En hel del tycks till och med sköta snöskottningen utan hjälp (39 %). - Det är alltså i genomsnitt spänstiga gamlingar i vår bygd.

Åtskilliga vill stå på egna ben även då det gäller kommunal omsorg och KBT. 39 % säger sig helt avstå från samhällsstöd i någon form.

Men det finns även mörkare sidor. Tre har ingen hjälpsam granne och nio har närmaste släkting tio mil bort eller mer. En har hela 48 mil till en släkting. Det är klart att uppgifter som dessa låter ana en del åldringars längtan och ensamhet.

SAKNADEN

Pensionärslivet är ingen helhjärtad idyll för alla. Det står klart för oss sedan vi diskuterat undersökningsdeltagarnas glädjeämnen och bekymmer, förväntningar och oro. Vi utnyttjar i denna del av rapporten i hög grad våra tre utfrågares kommentarer.

Pensionärstillvaron är verkligen skiftande människor emellan. En del är ofta ute och dansar och håller sig på så sätt i trim. Samtidigt är det ett sätt att söka kontakt. Andra är mycket ensamma, vill nog gärna ha kontakter men törs inte. Andra åter tar sig ingenstans och får ej heller besök. Men det finns också de som inte vill ha kontakt med någon. De är nöjda som de har det.

Många har fullt upp att göra, de får ibland inte tiden att räcka till rentav. De hjälper varandra, går på kurser, handarbetar och är ute på resor. Fiske, bingo och teve fångar pensionärernas intresse. En hel del arbetar fortfarande, heltid eller deltid.

De flesta får mycket hjälp av anhöriga som ställer upp och skjutsar, handlar och städar. Många litar på att barnen en dag skall ta hand om dem så de kan slippa Dalbygården. Det verkar inte som om den lockar.

Grannsämjan verkar på de flesta ställen god. Man bryr sig om varandra, ser efter att pensionärsgrannens rullgardin är uppe på morgonen, annars ringer man eller går dit för att höra att allt är väl.

Allt blir bara dyrare i samhället. Det är ett verkligt bekymmer. Hörapparater får man ännu ekonomiska bidrag till men måste man skaffa nya glasögon kan nästan hela pensionen gå åt. Dyrt har det blivit att ringa, speciellt för dem som inte har sina nära och kära här i trakten. Resor till vårdcentral och sjukhus, apotek, affär och post kostar också sitt liksom vinterns snöskottning. Är man dessutom rökare, snusare eller lite lagom krökare blir det inte många kronor över.

Alla våra önskemål kan sammanfattningsvis sägas gälla vår hälsa, vår trygghet och vår gemenskap.

Vår hälsa

Att få vara vid god hälsa är naturligtvis allas vår främsta önskan.

De relativt få som upptäckt möjligheten att få lagad mat från Dalbygården är mycket nöjda. Maten sägs vara både näringsrik, riklig och god. Det är ju ofta påtalat att vi pensionärer stundom slarvar med ätandet, då vi sköter matlagningen själva. Däremot skulle man vilja ha lite mer värme och vänlighet från dem som kommer med maten. De tycks ha så bråttom, lämnar snabbt från sig maten och skyndar till nästa "kund". - Det är sannolikt ganska typiskt för oss gamla att vi vill ha ut lite social glädje, lite gemenskap, när någon dyker upp i vårt hem oavsett orsaken till besöket.

Glädjen är också stor hos dem som fått kommunens hjälp till bekvämt våtutrymme. Här har Torsby kommun verkligen kommit med ett frejdigt nytänkande med sina dusch/toa-moduler. Dessa kan snabbt fogas som utbyggnad till ett omodernt hus - och sedermera avlägsnas då pensionären överger sitt hem, (såvida inte de anhöriga då vill köpa den och behålla huset intakt).

Klicka här eller på bilden för förstoring

Men så kommer önskemålen och bekymren. En bättre fotvård efterlyses av många. Förr kunde man få både fotvård och hårvård hemmavid - varför har sådan god service försvunnit? Sjukvården gruvar många sig för att behöva nyttja. Det har blivit både dyrt och krångligt. Sjuk måste man känna sig bara mellan klockan åtta och nio på morgonen såvida inte läkarbehov är akut. Det är bara under den tiden man får ringa och beställa tid på läkarvårdscentralen. Dessutom skall man numera tala med läkaren man vill besöka, vilket kan skrämma dem som ännu har självutplånande respekt eller Halidajen-rädsla för vita rocken och stetoskopet.

Skall man dessutom ha remiss kan en orolig väntan bli lång för en ängslande åldring och behöver man hörapparat måste man - efter halvårslång väntan - ta sig till Hagfors eller Karlstad. Det är en tungsam resa för mången gamling. Man drömmer om att utprovning av hörselapparat kunde ske vid den egna vårdcentralen i Likenäs. Nu drar sig åtskilliga för att söka hjälp mot sin försvagade hörsel. Det är så besvärligt att de hellre går kring och hör illa.

Ett läkarbesök på vårdcentralen leder ofta till medicininköp på vårt apotek. Men där har de lunchstängt. Så händer det lätt att man efter läkarbesöket får gå och vänta medan taxin eller färdtjänsten väntar.

De kommunala pensionärslägenheterna håller ofta en dålig standard, men här har kommunen visat ambitionen att undan för undan modernisera dem. Nu kan de sakna såväl dusch som hiss. Dessutom kan de gemensamma utrymmena vara rent smutsiga.

Vår trygghet och trivsel

Att hålla rent omkring sig är en fråga om både hälsa och trivsel. Vill man ha samhällets hjälp ber man kanhända om hemhjälp, hemsamariter. Men vad får sådana egentligen användas till, frågar många. Det sägs att de bara får städa två rum och kök och bara på nedre botten. Men om man har sovrummet en trappa upp eller ett arbetsrum där stimulerande hobbys odlas - vad gör man då? En del anlitar privat städhjälp (svart kan man tänka) för att få så rent omkring sig som man önskar. Vad annat gör förresten de som nekats hemhjälp, även om de själva tycker sig berättigade till det. Eller får beskedet att hemhjälpen saknar personal i dessa arbetslöshetens tider! Vi gamla vet helt enkelt för lite hur hemhjälpen egentligen fungerar. Kommunens hemtjänstbroschyr är som exempel inte världens lättaste läsning, även om ambitionen bakom den är god.

Varför försvann den städbuss som fanns förr, har man också frågat. Och vårdnadsbidrag åt anhöriga är det inte många som har. Somliga har blivit nekade sådant, andra har inte informerats om att det kan sökas. Däremot är det inte ovanligt att anhöriga blir uppringda från kommunen och anmodas ta hand om en släkting som kommunen inte hinner bistå.

Åtskilliga små förtretligheter som undergräver vår trygghet eller vår trivsel har vi gamla att rapportera. De som inte bor i själva samhället har exempelvis påpekat att posten och banken har eftermiddagsöppet på torsdagar men försäkringskassan på måndagar. Nog borde detta samordnas så man kan klara av alla sina ärenden under en resa. Förresten vill man ha bättre bussförbindelser; varför inte en mindre lokalbuss som kör runt från Höljes till Ransby. Det är många av oss som inte har bil eller inte längre vill sitta vid ratten.

Många tar sig ingenstans när man bor i en glesbygd utan lokaltrafik. Kanske rundtursbussen är en för optimistisk dröm, men färdtjänsten borde man vara generösare med. Samåkning till vårdcentral och sjukhus fungerar inget vidare men serviceresorna där man samåker i taxi till affären en gång i veckan är uppskattade. Hemkörning av varor kunde dock fungera bättre.

Cykelväg mellan Brattmon och Ransby vore bra. Den nyanlagda trottoaren i samhället är redan mycket uppskattad, men plogningen av den var det si och så med i vintras.

Det kusligaste exemplet på usel trygghetsservice gäller dock larmapparater som åtskilliga av oss äldre har. Blir det något fel på exempelvis en telefons blinkklocka, sägs vederbörande service i Hagfors meddela att man inte kör upp till vår byggd om det bara gäller en enda felanmälan. Är detta sant må det betecknas inte bara som nonchalans utan som otäck människovärdering. En glesbygdsboende gamling i behov av en larmapparat är det inte lika noga med som med tätortsborna - i ett land där man plägar tala om människors lika värde.

Förresten tycks det behövas en allmän översyn över våra eventuella behov av trygghetslarm, som sannolikt är mer utspritt än vi - och den kommunala omvårdnaden - insett. I detta sammanhang kan dessutom nämnas att en hel del av oss har svårt att hitta - i synnerhet samhällets hjälp och service - i den nya utformningen av telefonkatalogen. En sambandscentral dit man kunde ringa och få hjälp om man inte vet vart man ska vända sig, har efterlysts.

Vår gemenskap med andra

En centralt belägen samlingslokal, där man i vardagslag kunde träffas, skulle inte vara dumt. Nu träffas ändå ett trettiotal tillhörande pensionärsföreningen en eftermiddag i månaden utom på sommaren (då pensionärsdanser ordnas istället). Behovet att träffas är stort hos många. Men varför inte i väntjänst hälsa på äldre, ta med en kaffekorg och sitta och prata en stund, har våra tre projektgenomförare antecknat. Det vore nog avkopplande både för gammal och ung, har de tillagt. Och glöm inte att somliga vill ha lite trädgårdshjälp sommartid och snöskottning vintertid, påpekar de i sina anteckningar.

Sammanfattning

Med glädje har glesbygdsgamla i våra trakter tagit emot i sina hem färdiglagad mat, larmsignaler och till och med moderna tvättrum. Men det finns mycket mer man skulle vilja hälsa välkommen vid sin dörr för att känna sig trygg, trivas bättre och må gott: Från topp till tå med hårvård och fotvård. I både kropp och själ genom mer okomplicerade kommunikationer med det omgivande samhället och ökad stimulerande samvaro med andra gamla. Och ett eget hem som - med omtänksam hjälp - kan hållas rent och snyggt. Där man också kan få en varm hemsjukvård när det kniper.

Att önska är lätt. Men att ha möjlighet och råd att förverkliga drömmarna är vanligen något helt annat. I en samhällsekonomiskt bister tid är de personliga finanserna alltmer bekymmersamma för pensionären. Naturligtvis gäller det särskilt de gamla bland oss som måste bo i servicehus eller sjukhem, där avgifter av alla slag snabbt tömmer portmonnän. Men även för dem av oss som kan och vill ha eget boende har kostnaderna för mat, hygien, medicin och transporter tenderat att stiga snabbare än pensionerna.

Ju äldre vi blir, desto lättare har vi att oroas och känna otrygghet även för bagateller. Det tycks vara naturens gång för många av oss. Just därför är det betydelsefullt att alla yngre människor i vår omgivning inte bedömer - och dömer - oss efter sina egna värderingar. Det talas i våra dagar åtskilligt om inlevelse, empati och förståelse oss människor emellan. För oss äldre är det viktigt att yngre människor inte bara talar därom utan låter det tränga in i sitt livsmönster och sitt beteende. Vi behöver så väl att de tar våra bekymmer på allvar och att de har tålamod med oss.

Vår upplevelse av vår egen tillvaro är vår verklighet! Även om den ter sig oriktig eller osann i yngres ögon.

SATSNINGEN

Vad kan så en liten lokal pensionärsförening uträtta som följd av en undersökning likt den som vi gjort? Tankar och önskemål verkar vara så många och olikartade. Flertalet av dem tycks dessutom ligga bortom det en förening kan greppa. Det ligger nära att gripas av handlingsförlamning.

Men så får inte ske hos oss i vår förening! Det gäller att se och fröjdas åt sådant som fungerar väl för oss gamla. Och det gäller att steg för steg försöka ta itu med det vi vill förändra. Inte gapa över för mycket och inte se oss som en fientlig motpart mot dem som bromsar våra förändringskrav. Det är inte trots samhällets organ utan tillsammans med dem, som vår förening skall sträva efter en god och trygg tillvaro för oss gamla i glesbygd.

Först och främst måste vi försöka dela isär vad vi pensionärer har rätt att kräva av samhället, vad vi borde ha rätt att kräva av samhället och sålunda inom pensionärsrörelsen skall kämpa för och, slutligen vad vi bör kräva av oss själva för att stödja varandra.

De rättmätiga kraven

1. Uppenbarligen är kommun (och landsting) usla informatörer när det gäller att göra klart för oss gamla vilka rättigheter vi faktiskt har. Det är en gammal arvsynd hos lokalsamhället att amatörmässigt hantera sin samhällsinformation och den kommer gärna extra till synes då budskapen riktas mot oss gamla, där försvagad hörsel och syn och tankesnabbhet ofta kräver en mer professionell informationsteknik. Härvidlag kan vår förening sannolikt hjälpa till i hög grad. Vi är ju själva experter på att vara åldrande människor.

2. Vi kan inte bortse från möjligheten att samhällsomsorgens företrädare av sparsamhet, okunnighet eller privat bedömning avvisar pensionärers bön om hjälp. Här har vår förening en stor uppgift att föra den enskilda åldringens talan och oförtövat kräva att gällande regler, normer och beslut skall följas.

Vi bör exempelvis omgående klarlägga gällande villkor för kommunens hemhjälp, för pensionärers behov och rätt till larmanordningar av skilda slag (och service därav) samt för villkoren gällande färdtjänst, serviceresor, varutransporter och samåk till sjukvårdsinrättning. Därefter bör vi försöka hitta en enkel och klar information härom och gå ut med den.

3. Än viktigare är måhända att föreningen försöker bygga upp ett fortlöpande avdramatiserat samarbete med företrädarna för den offentliga sektorns äldreomsorg. I återkommande informella samtal bör vi eftersträva att kunna berätta om äldres problem och bekymmer utan att omsorgens företrädare tar det som kritik! Vi måste ta varnande exempel från exempelvis skolans värld, där föräldraföreningar sällan utnyttjas som den viktiga utvärderingsfaktor de skulle kunna vara, därför att skolan varit på sin vakt mot anklagelser eller krav.

Utvärderande samtal handlar inte om anfall eller försvar. De vill visa hur berörda parter - både "kunder" och personal - subjektivt upplever sin tillvaro och hur man gemensamt kan positivt ändra upplevelserna.

Krav som borde bli tillgodosedda

Vår förenings engagemang inom pensionärsrörelsens kamp mot höjda telefonkostnader är ett skönt exempel på en verksamhet, där den egna föreningen har varit och fortsättningsvis bör vara aktiv.

Detsamma gäller föreningens krav på förhandlingsrätt, innan kommunen ändrar regler och avgifter inom äldreomsorgen. Det brukar sägas att vägen till fullt demokratiskt inflytande går från information om beslut sedan de redan fattats via information före besluten till samråd och medbestämmande fram mot viss vetorätt eller rentav självstyre. Pensionärsrörelsens föreningar kan visserligen inte kräva självstyre eller knappast ens vetorätt men nog borde samråd och medbestämmande, säg gärna förhandlingsrätt, vara ett självklart krav. I vår kommun ligger kontakterna mellan för äldreomsorgen ansvariga och oss pensionärer på det mest outvecklade stadiet, där det i stort sett bara handlar om information. Detta är genant för våra kommunala politiker.

Två väsentliga frågor att i så fall begära förhandlingar om är dels den oönskade förvandlingen av omvårdnad till mer förvaring än vård, dels vårdkostnadsnivåerna. Som det nu är tycks vi äldre - lite tillspetsat - vara på väg att betala alltmer för en allt ihåligare omsorg. Visserligen sägs det från socialstyrelsen att anmärkningar mot ädelreformen är få, trots all kritik som förts fram i massmedia. Men frågan är om centralmyndigheten tagit hänsyn till den resignation och rädsla för blåsväder eller strid som kännetecknar många av oss åldringar. Våra tre utfrågare har bland annat vittnat om pensionärers benägenhet att framstå som nöjda och tillfreds - trots allt.

En tredje mer långsiktig förhandlingsfråga bör gälla tankar på ökat gruppboende för oss äldre. Att gruppboende, där var och en upplever sig vara till lite nytta efter sin egen förmåga, visat sig motverka senilitet och åldersdemens är väl omvittnat även om det ännu ej seriöst prövats i våra trakter. Men någon form av gruppboende även för pigga åldringar skulle måhända vara en stimulans genom den gemenskap och det samarbete den kan ge. Att den offentliga sektorns omsorg samtidigt skulle kunna effektiviseras gör idén inte sämre.

Krav på oss själva

Trots allt är måhända vår förenings möjlighet att förgylla vår pensionärstillvaro störst då det gäller våra egna aktiva insatser där "yngre äldre" stöder "äldre äldre" i omgivningen.

De tre utfrågarnas minnesanteckningar talar inte bara om hjälp med trädgårdsarbete, snöskottning, tvätt och städning utan än mer om vardaglig samvaro helt enkelt. En pratstund, en kaffekorg, en biltur - eller bara ett telefonnummer att slå när ensamhet, oro och problem blir väl tunga att bära för sig själv.

Att skaffa en liten "gråhårsstuga" med kaffebryggare och telefon med någon sorts jourtid är kanske ett av föreningens främsta mål?

Eftertankar

Vårt ALU-projekt och dess undersökning har liksom denna rapport varit inriktade mot att spegla hur gammal i glesbygd har det i vardagslag. Intresset har härvid varit att lyfta fram sådant som kunde vara bättre, sådant man drömmer om även om ett och annat är dömt att aldrig bli någonting annat än en dröm.

Det är emellertid nödvändigt att vi inte stirrar oss så blinda på det som vi inte har, att vi inte uppmärksammar det vi har. Flertalet av oss mår trots allt ganska bra och vår förenings huvuduppgift måste vara - som nu - att ge oss chansen att månatligen bara samlas, roa och roas och umgås vid en kopp kaffe och en god smörgås.

Klicka här eller på tabellen för större bild

BILAGA 

Levnadsvillkoren för gamla kartlagda

Sysslebäck (NWT). Ett lite annorlunda Alu-projekt har under ett halvår pågått i Sysslebäck med omnejd. "Gammal i glesbygd" heter projektet som nu resulterat i en sammanställning om hur levnadsförhållandena egentligen är för de äldre i området.

Hur långt är det till soptunnan? Till butik och post? Hur ordnas med snöskottning? Ja, det är några av de levnadsfaktorer i vardagslivet för de äldre i Syssleäcksnejden som utretts.

Dalby norra pensionärsförning har tagit initiativet till undersökningen. Det hela gick att ordna som Alu-projekt och medel har kommit frän länsarbetsnämnden. Arbetsförmedlingen plockade sedan fram en trio som skulle göra det praktiska fältjobbet; Carina Berglund, Gunvor Holmberg och Barbro Olsson.

Lovordas

Och den här trion får lovord från Arne Larsson, ordförande i Dalby norra pensionärsförening och huvudansvarig för projektet:

- De har varit fina medarbetare. Ett bättre val kunde arbetsförmedlingen inte gjort!

- Vi inom föreningen ville försöka starta en väntjänst. Och då var det lämpligt med det här Alu-projektet som en förundersökning, säger Arne Larsson.

I ett halvår har intervjuarbetet pågått. Stomme i utredningen har varit kyrkobokföringen. Och det innebär att någon kan ha förbisetts om vederbörande inte är med i svenska kyrkan.
Andelen är dock med säkerhet försumbar.

292 pensionärer i den norra delen av Dalby socken har utfrågats. Det innebär hela 97 procent och det är en mycket fin siffra. Bara åtta (!) tillfrågade ville inte alls ställa upp och tre gick inte att få kontakt med.

- Intervjuerna har fått ta den tid som behövts. En del har tagit ett par timmar. Då har man pratat om allt mellan himmel och jord. Till exempel jakt och fiske eller vad det nu varit för intressen som pensionärerna haft, berättar Carina Berglund.

Därigenom byggdes ett förtroende upp för intervjuarna. Från en i början kanske naturlig misstänksamhet mot projektet spred sig i efterhand en positiv attityd via djungeltelegrafen när syftet med arbetet stod klart.

Tystnadslöfte

Utfrågarna har givetvis arbetat under tystnadslöfte. Under arbetets gång sammanställdes och lagrades alla uppgifter på data. Men i och med att det nu slutförts har alla personliga fakta förstörts.

- Allt har bränts. Det enda som sparats är anonyma kryssblanketter, säger Carina Berglund.

Utredningen har resulterat i en del konkreta resultat Det visade sig att många äldre inte var så insatta i vilka rättigheter och möjligheter som fanns att exempelvis få bidrag eller hjälp med anpassning av hemmet. Så där har kontakter förmedlats mellan de berörda och rätt instans inom kommun och landsting. Utredningens följdslutsats av det blir också att kommun och landsting är usla på att informera gamla om vilka rättigheter de har.

Praktisk hjälp med trädgårdsarbete eller städning är givet vis ett problem för äldre i glesbygd. Men utredningen finner att ett socialt nätverk som motvikt till isolering och ensamhet är minst lika betydelsefullt. Vardaglig samvaro - en pratstund, en kaffekorg, en biltur eller bara ett telefonnummer att kunna ringa är mycket värt för en ensamstående äldre exemplifierar utredningen.

I sammanhanget efterlyses också en "gråhårsstuga" med kaffebryggare och en telefon med jourtid. Och den blir verklighet. Pensionärsföreningen har inlett en verksamhet med måndagsträffar i "Niten", lottstugan i Sysslebäcks centrum.

LEIF-UNO BÄCKVALL

BÄCKVALL, LEIF-UNO, artikel, Ur: NWT.