Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar    

FORDON OCH DIVERSE HÄSTUTRUSTNING

Fordon för sommarbruk (försedda med hjul)

I äldre tid begagnades tvåhjuliga kärror eller vagnar med träaxlar och hjul av tjocka träskivor. (Hjulskivorna var tjockare vid navet än i kanten.) Slitbanan på hjulen skoddes med näver som förnyades allteftersom den slets ut. Senare användes järnband som skarvades ihop av flera delar; vagnarna försågs med järnaxlar och en järnholk sattes in i hjulet. Som smörja användes ister eller tjära.

En efterföljande typ var den tvåhjuliga skrovkärran med utbytbart skrov.

Hjulen på dessa kärror var vanliga ekrade trähjul (på de äldsta troligen kubbhjul), ganska stora och försedda med järnring runt om. Hjulaxeln av järn var inlagd i en ränna på undersidan av en fyrkantig trästock, något åt ena kanten. Genom två hål tvärs igenom stocken stack man de med "huvud" försedda trästycken, som höll fast skrovet på hjulstocken.

Skaklarna och bottnens sidoramar var i ett stycke, sammanbundna med tre tvärslåar - den mellersta med hål för ovannämnda träkilar placerades mitt över hjulstocken. Bottnen bestod för övrigt av täljda bräder, spikade (eller pinnade) på dessa tvärslåar. Sidostyckena hölls kvar vid bottnen med långa pinnar genom sidoramen (skakeln) och var avlyftbara. På den kortare typen användes även gavlar. Den användes som åkkärra och för transport av smärre gods och hade överst på vardera sidostycket en träfjäder, varpå en bräda eller en ryggstödsförsedd sittstol placerades. "Träfjädern" upptill på skrovet var oftast rak samt hade en uppsågad vågrät skåra längs efter utom på mitten, där åksätet placerades. Skåran tjänade till att göra "fjädringen" effektivare. Det fanns även ett extra tvärträ mellan skaklarna framför skrovet att placera fötterna på, då man körde vissa skrymmande varor och satt framtill på kärran. Det gav även skaklarna bättre stadga i sidled. Det längre skrovet begagnades för transport av större, tyngre och mer skrymmande varor och gjordes därför kraftigare.

Ett särskilt skrov med tippanordning fanns även för transport av sand, gödsel o d.

Arbetsvagnen var fyrhjulig med något större bakhjul än framhjul. De äldre vagnarna hade tunnare hjul med smal hjulring.

Till smörja för arbetsvagnar och kärror brukades en blandning av ister och trätjära; på lättare åkdon tunnare fett eller olja.

En lättare, fyrhjulig körvagn användes förr mycket dels som åkvagn, dels för transport av lättare gods. Den hade vagnkorg med sidor och botten av bräder vilande på fjädrande underrede samt avtagbart åksäte med ryggstöd.

Vinterkördon

Innan kälkar kom i bruk användes långsläde. Underredet var ett slags drög med långa, järnskodda medar och tre tvärträ förutom tvärträet längst fram, vari "draget" fästes. Tvärträna, som vilade på i meden intappade trästycken, hade utskjutande ändar på vilka stjälpmedar var fastsatta. Släden hade bakstam, bestående av två granslanor med en fastsittande rottåga. Slanorna flattäljdes och spikades fast vid alla tre tvärträna på ungefär en alns avstånd från varann.

Resten av slädflaket utgjordes av fastspikade täljda bräder. De två uppåtstående rottågorna var något avtäljda på sidorna och hölls samman upptill av ett intappat tunt tvärträ, ofta försett med hål och ornament i någon form. Tunna, kantställda kvarterbreda träskivor av gran eller furu, framtill hopböjda i snöplogform eller med krökar av täljda rotgrenar, sattes på släden vid körning av styckegods och säckvaror och bildade ett slags skyddskarmar.

Vid timmerkörning användes en kraftigare drög utan flak. Vid "bankarnas" ändar var en urtagning med en utanför denna sparad kant som stöd för yttersta stocken vid pålastningen. Länkfästet hade killänk i meden bakom främre och bakre balken.

Framför drögen placerades (vid timmerkörning) en stötting med fast balk, på vilken bottenvarvet lades och kilades fast med stöttingens killänkar. Eljest lastades så att hela tyngden vilade på drögen; stöttingen tjänstgjorde endast som en "buffert" mot stötarna på ojämn, gropig väg. Ibland lyftes lassets framända med stötting och skaklar högt upp i luften. Såväl drögens som stöttingens medar var på undersidan beslagna med järnspänger.

Timmerdrögen hade oftast fyra tvärträ och var även ofta försedd med styrmedar på sidorna. En del drögar hade en tunnare slitbalk spikad ovanpå den ursprungliga. Länkfästet var mestadels anbragt i meden bakom den så kallade "fetran" vid främsta och bakersta balken. Någon länk mellan drögen och stöttingen användes inte vid timmerkörning, men drögen hade draganordning i "väjeln" och kunde köras utan stötting vid diverse andra transporter.

Vid släpkörning av timmer och ved på barmark begagnade man en kort stötting, som hade grova, runda obeslagna medar med vuxen krok, endast avtäljda ett stycke på översidan, där det trästycke placerades som bar upp balken. Trästycket fastborrades med två narar jämte en tredje genom balken.

Vid körning av ved o d, där varje slana inte kunde kilas, sträckte man länkarna nödtorftigt över lasset och kilade fast på ett par ställen, varefter man (i avsaknad av björnbindsle) begagnade en anordning benämnd bännrack.

En kluven eller rund kavle lades tvärs över lasset bakom länken, varefter "bändrackan" (av seg gran eller en) stacks in framifrån under länken och över kavlen, vändes över ända, tills den pekade bakåt, och låstes fast vid lasset med en ringförsedd kil genom ett hål i "rackan". Den kunde också knytas fast med en tågstump vid ringen.

Släpning av timmerstockar på barmark kortare sträckor med enbart skaklar förekom ofta. En länk - i ena ändan försedd med en ring, varigenom en kavle träddes - stacks nedåt genom det ena hålet i den breda hammaren och genom de borrade eller huggna hålen i stockändarna och upp genom det andra, där en tilltäljd träpinne stacks genom en lämplig länkögla och låste länken. Vid tomkörning fick länken släpa efter skaklarna. Dessa skaklar hade längre bakändar än vanliga skaklar.

Stakar användes ej på drög eller långsläde. Vid körning av hö lastades detta på slädens flak. En granslana med en iborrad pinne framtill och två pinnar bak lades ovanpå höet, en vidjehank fastsatt framtill i släden lades över främre pinnen. Med ett rep, fastsatt baktill i släden och försett med en träkrok, drog man ihop lasset. Detta gjordes sedan repet lagts över stångens bakända framför främre pinnen och tagits genom kroken och tillbaka över stången framför bakre pinnen. Därefter låstes repet med korslagda öglor kring bägge pinnarna och kring stången. Vid körning av kort hö lindades lasset dessutom flera varv runtom med ett smalt tagelrep.

Slip bestod av två långa, otäljda och beslagna medar av gran med en rotgren som "medhuvud" och hade två (eventuellt tre) "bankar" på trästycken intappade i meden och med långa fyrkantiga tappar i övre ändan genom banken, som var trädd på dessa utan spikning. Från medhuvudets ytterkant var två käppar fästa över bankarnas ändar längs hela fordonet och spikade i tapparna. Några störar eller bräder fästes på bankarna.

Slipar användes för diverse körning på barmark, även hö. På äldre slipar var bankarna fastlåsta med vidjor, virade kring den uppskjutande tappen och kring banken. Tillvägagångssättet känner jag dock inte i detalj.

Kälkar (för körning) kallas getdoning. Framkälken kallas bock och bakkälken jet. De förbinds med en länk fastsatt i en ring i mitten på den kortare länk, som är fäst i "getens" nos och hakas fast på en krok på baksidan av bockens undre fasta balk. Tre olika storlekar förekommer.

Med finns på framkälke, på bakkälke, på stötting, på drög och på slip. På framkälken (bocken) finns en grövre svängbar balk vilande på mitten på den undre fasta, och med en genomlöpande grov sprint på undersidan låst med en saxsprint. Den svängbara balken förekommer i olika längder. På bakkälken finns i regel två (fasta) balkar (men ingen "väjel"); endast den bakre, kraftigare och högre bär upp lasten.

På de minsta getdoningarna har bakkälken endast en balk och dessutom tvärträ framtill.

Länkfästena, bestående av en trekantig ögla, sitter numera på balkens översida längst ut vid ändarna och tjänar samtidigt som stöd för yttersta stocken (vid timmerkörning); på äldre modeller var de fästa på balkens baksida (på bakkälken).

Den moderna släpstöttingen har svängbank och är för övrigt utrustad som en vanlig bock men är kortare och har relativt stort avstånd mellan medarna.

Stakar förekommer inte på kälkdoning, men vid vissa transporter kan stakar anbringas i det överrede som används. Vid timmerkörning av sommarhugget virke (då lassen blir stora) används en länk med ringar i bägge ändar, vilken läggs tvärs över bottenvarvet, varefter en stake träds genom vardera ringen och sticks ner i snön. Sedan lasset är björnat, huggs stakarna av. All fastsättning sker medelst länkar och björnbindsle.

Som lastflak på kälkdoning används dels tätt flak av bräder, dels glest flak av runda stänger (vid körning av buntat hö eller dylikt). För obuntat hö, torvströ etc används ofta en spjälhäck (ryss) som ställs ovanpå flaket och björnas fast över den undre ramen.

Draganordningen består av ett järn kring skakelhammaren med en stor, avlång ögla. På bocken (stöttingen, drögen etc) finns en i "väjeln" fastsatt bred plattad ögla svängbar upp och ned. Genom denna träds skakelöglan, och ett kraftigt trästycke av en självvuxen björkkrok sticks genom skakelöglan bakom tôgen. Den låses med en hopvirad mångdubbel järntråd, som är fäst framtill i trästycket och som träds genom ett hål genom trästycket bakom öglan och viras runt träet ett par varv. Endast ett "drag" förekommer på arbetsfordon. I äldre tid har (dock endast i undantagsfall) använts två. På vissa lätta åkslädar, t ex ämterviksåka, finns två dragfästen med skakelöglor och skakelträn i litet format.

Några lättare åkdon

Åkdon med hjul

Jigg: tvåhjulig med relativt stora hjul, korg av trä, åksäte med ryggstöd (för två personer) samt en låda baktill med lock att sitta på, såväl längsgående som tvärgående fjädrar under korgen, rakt stänkskydd (av plåt) framtill, stänkskärmar över hjulen, fotsack av läder och fotsteg på skaklarna.

Karriol: tvåhjulig med mycket stora hjul och smäckrare byggd än giggen men eljest snarlik denna.

Trilla: fyrhjulig med något mindre framhjul än de bakre, framdelen med skaklarna var svängbar, två säten, rakt stänkskydd framtill och stänkskärmar.

Åkdon med medar

Husk: ett smalt, lådliknande åkdon med litet avstånd mellan medarna och med breda stjälpmedar, svängd snöskärm (av plåt) framtill, säte för en person baktill med högt ryggstöd - sätet var det uppfällbara locket på ett förvaringsfack längst bak i den långa öppna lådan som utgjorde själva "åkkorgen", där hö förvarades; skaklar med hammare och skakelträ.

Kappsläde: betydligt lättare än "husken", med större avstånd mellan medarna och utan stjälpmedar, liten rak skärm framtill av metallnät i järnram, svängt säte utan ryggstöd och en kuskbock baktill (kuskbock förekom även på "husk"); skaklarna hakades var för sig fast vid medarna.

Åka: större åkdon med två säten (för vardera 2-3 personer), det bakre (utan ryggstöd) nedfällbart och tjänstgjorde då som lock för bakre delen av åkkorgen. Denna hade sidor av flätat tågvirke och botten av bräder; framtill stor svängd snöskärm (av plåt), på sidorna stjälpmedar. Två typer har förekommit: arvikaåk med fria skaklar som var för sig hakades fast i öglor framtill i den svängda delen av meden samt ämtervikksåk med skaklar, sammanfogade med tvärtä och försedd med dubbelt dragfäste och väjjel i medsvängen. Denna typ var tyngre och kraftigare än den föregående. Främre sätet var avtagbart (om man ville använda fordonet för fraktkörning).

Dylika åkdon är numera ur bruk även här uppe i finnbygderna. Det är för gammalt att åka efter häst; en karriol på vägen skulle säkert väcka lika stort uppseende som den första Fordbilen gjorde på 20-talet.

Seldon

Selbossa: hel modell användes så gott som uteslutande med en tjock filt under.

Loka: bogträ med nackrem och bröstrem samt en smal rem på vardera lokan snett uppåt till selbågen (för att hindra lokan och bossan att glida framåt, då hästen sänker huvudet).

Selkrok (selbåge): med fasta uppstående ringar för tömmarna eller dessas lädertyglar och selkoppar. På äldre selar var dessa utan ståndare och fastbundna direkt vid selbågen med remmar genom tillbakagående hål i koppen, senare med ståndare men fortfarande av oklätt trä; på nyare selar med stora, stoppade putor.

Dragläder: med beslag, ring och ögla.

Selpinne: kraftig dubbel rem från selbågens ytterända (på vardera sidan), som håller draglädret och öglan uppe.

Bukgjord: rem (på åkselar) runt buken för att hindra selkopparna från att hoppa kallas bukrem.

Baksele: av läder används vid körning i starkt medlut såväl vinter som sommar.

Hindertyg förekom endast på åkselar.

Hästklocka användes vid vinterkörning och hästbjällra vid skogsbetet på sommaren. Dombjällra eller bjällerkrans användes vid åkning med lättare vinteråkdon. Ett hithörande attribut var även piskan.

(Svar på frågelista 0, ULMA)

Köp boken