Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar    

TILLTAL OCH HÄLSNINGAR

Utom det vanliga tilltalandet "du" användes "ni" (ne) även i singularis av yngre personer, i tilltal till äldre, barn till föräldrar och övriga vuxna.

När barn ber far, mor eller annan vuxen släkting om något och inte får direkt besked, kommer ett ne! i bedjande ton, vilket upprepas allt som oftast tills barnet får klart besked. Numera blir det oftast dû (dû mamma!).

Till okända eller mera förnäma (högtstående eller lärda) personer med obekant titel används tilltalet han (ho).

Tjänstefolk tilltalade vanligen husbondefolket med du, endast mera förnäma husbondefolk kunde få heta hûspen och frua. Doktorn (doktorinnan) tilltalades dûktâ’rn (dûkterinna); prästen pastâ’rn; vid tal om prästen användes benämningen prästn, oavsett den verkliga titeln.

Man hälsade fordom på varje mötande (även obekanta) - det var mindre livlig trafik då. Bekanta tog man i hand. Männen brukade ta av huvudbonaden med högra handen och sticka den under vänstra armen, medan de tog varann i hand. På obekanta brukade man hälsa genom att föra högra handen till mössan eller lyfta litet på mösskärmen. Flickor (och även kvinnor) hälsade genom nigning, pojkar (och även män - vid handslag) genom bugning. Några speciella (mera intima) sätt att hälsa känner jag inte till.

Då man kommer in i ett rum, där flera är samlade (dock inte beträffande offentliga samlingslokaler) har det varit bruksed att gå runt och ta alla i hand (även obekanta). Denna bruksed tillämpas ännu (i synnerhet på bjudningar och kalas och vid besök i en gård, där man inte varit på längre tid).

Helt främmande personer stannade oftast i dörren tills de blev ombedda att slå sig ner. I äldre tid, då väggfasta säten var allmänna i stugorna, nådde ett sådant fram till dörren och det blev i regel här som en främmande besökande fick slå sig ner i första hand.

Uppmaning att sitta ned: sitt (uttalas i inbjudande ton, inte i befallande). Senare, då vanliga stolar kom i bruk, sattes en sådan fram med förutnämnda inbjudan.

När det gällt att ta av huvudbonaden så är detta (och har även förr varit) beroende på hur pass "främmande" man känt sig i gården. Mera långväga och främmande besökare tog väl oftast av huvudbonaden vid inträdet i stugan, men beträffande grannar och i övrigt nära bekanta blev den oftast sittande på, tills det eventuellt bjöds på någon förtäring. Att äta med huvudbonaden på har (beträffande män) alltid ansetts som ohyfsat utom i skogskojor och vid måltid utomhus.

Innan kaffet blev vanligt som fägnad, brukade man bjuda den besökande på en fjärdedels rågkaka med påbrett smör och messmör samt en kopp mjölk. Det var sed att inte äta upp allt på en gång utan lägga ifrån sig maten flera gånger för att bli tillsagd att fortsätta ätandet.

Sedan kaffet kom mera allmänt i bruk, blev detta jämte smörgås (senare småbröd) den vanliga fägnaden, vilket fortfarande är bruksed att bli bjuden på.

Hälsningsord av religiös färgning: gussing eller gussin! (= Gud signe!). Troligen har även guss fre använts i äldre tid. De yngre använder numera ofta hälsningsordet häj till jämnåriga. Den hälsade svarar i allmänhet med samma hälsningsord.

När bybor träffas, rör sig i regel de första fraserna efter hälsandet om väder och årsväxt, sedan mera individuella frågor om förhållanden i respektive hem.

Vid inbjudan till måltid var det förr vanligt att det skulle bjudas upprepade gånger. Orsaken till detta krusande var nog den, att ingen ville gå först, utan man väntade på varann, för sen det en gång började "lossna" gick proceduren tämligen ledigt. Brukseden lever i någon mån ännu kvar.

För påtåren (vid kaffedrickning) var det också vanligt förr att man skulle krusa under allehanda ursäkter (fast man gärna ville ha påtår).

(Svar på frågelista 10, ULMA).

Köp boken