Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar  

VIDSKEPELSE

Om vidskepliga brukseder i äldre tid

För att skydda kreaturen mot ont (och kanske även för att korna skulle gå snällt hem följande sommar) blandades mjöl och salt i en bunke på påskafton. Av detta fylldes om påskkvällen koskällan och korna matades av denna med nypan. Skällan och bunken förvarades inne i ladugården (på spishällen) under natten, och om påskdagsmorgonen sattes skällan på skällkon och korna matades med återstoden av fägnaden. Därefter togs skällan av och hängdes bort, tills den skulle användas på våren. Om någon formel hörde till ceremonien, känner man inte till numera.

På påskkvällen placerades också stål (yxor, knivar o d) över dörrar och gluggar i ladugården (stålet sattes på väggens utsida) och spjället stängdes omsorgsfullt, så att inte häxorna skulle ta sig in och göra något ofog med kreaturen, då de var i farten under påsknatten.

Långfredagen borde man inte tvätta sig. Gjorde man det, blev man mycket plågad av mygg och knott påföljande sommar.

Näcken, skogsrået m fl

Näcken, andeväsen i mansgestalt, höll till i forsande vatten och skall ha lärt en och annan att spela fiol.

Sjörået, andeväsen i kvinnogestalt, brukade ge fiskaren varningar om hans fiskeredskap var i fara.

Skogsrået, andeväsen i (vacker) kvinnogestalt, brukade visa sig för ensamboende skogsarbetare eller kolare och varna när någon fara hotade (t ex om kolarens mila slog).

Bergfolk, ett slags andeväsen i människogestalt (mycket småväxta), ansågs bo under jorden och som man blev ofredad av om man råkade rubba något i deras "bo" (t ex en stenhäll eller dylikt). De kunde åstadkomma stor skada. Det var dock endast vissa personer som hade förmågan att se dem, de övriga såg endast resultatet av deras "verksamhet" (t ex hur föremål kastades omkring, saker revs ned från hyllor och väggar, matkärl vändes upp och ner, korna löstes i ladugården, båsspiltor rycktes loss från väggen, mjölkhinken sparkades ur knäet på mjölkerskan osv). De tycktes trots sin litenhet besitta en oerhörd styrka. För blott ett par årtionden sedan visade sig ett fenomen av detta slag i ett torp i Slättneberget, Sysslebäck. Det troddes först allmänt, att det hela var arrangerat av illasinnade människor, men ett par personer satte sig på vakt i ladugården, sedan de spikat fast de lossbrutna båsstolparna med långa, grova spikar som en man inte kunde rubba utan spett eller en kraftig kofot. Fram på natten ramlade bindslena av korna, som skrämda sprang mot dörren, de grova spikarna for ut ur väggen med ett illvrål och båsspiltorna föll ihop som korthus. Spektaklet upphörde då en stenhäll som brutits upp invid torpet lades tillbaka på sin plats.

Och så fanns det riksbekanta fallet i Röjden i Södra Finnskoga, som aldrig blev helt uppklarat och som tvingade folket att flytta från gården.

Min far (som dog år 1917) berättade hur han en vår, då han befann sig i norra Dalarna på arbete, blev vittne till en oförklarlig händelse av liknande art (tillsammans med flera arbetskamrater). I väntan på flottningen var ett arbetslag sysselsatt med röjningsarbete vid en damm. Då vädret var regnigt hade de hoplagda, sura rishögarna som skulle brännas, fått ligga i väntan på lämpligt väder.

Då far en kväll gick ut ur kojan i ett ärende, upplystes hela nejden av ett eldsken - alla rishögarna stod i full låga. Han ropade inåt kojan och hela kojlaget kom ut och fick bevittna skådespelet. Ned från skogen kom några småväxta människor med en rad kor (som var i storlek som vanliga får), de flesta vita och med små pinglande skällor. De vandrade fram mellan de brinnande rishögarna, fortsatte över ån på dammen och försvann i skogen på andra sidan. När den sista försvunnit blev det åter kolmörkt - alla eldarna slocknade tvärt som när man nyper ut ett ljus. Att rishögarna låg fullständigt orörda morgonen därpå, behöver väl knappast nämnas.

Eftersom ett helt kojlag åsåg händelsen, kan den knappast betecknas som en synvilla. Och någon rimlig förklaring finns ju inte - såvida ingen av männen besatt någon hypnotisk makt och kunde suggerera de övriga.

Tomtar var godsinnade varelser, som hjälpte människorna. Den obligatoriska huvudbonaden var en röd luva, och det långa hakskägget ett ofrånkomligt attribut. Feminint kön av tomtesläktet tycks inte finnas; hur dessa varelser kunnat fortplanta sig och fortleva i generationer är därför en gåta.

Öde, lycka, vedergällning

Man skall inte sikta på folk med bössa, ty fan kan vara framme och ladda. Den som beslutat hänga sig, behöver bara lägga snaran om halsen så kommer fan och drar till.

En spindel bör man inte döda, ty då dödar man lyckan. Fågelbon skulle man inte röra eller förstöra äggen, ty då blevo fingrarna krokiga. Samma straff väntade den som snattade. Skrattar man åt en olycka stelnar ansiktet i en grimas.

Man ska inte skratta åt någon som har en åkomma (t ex utslag på huden), ty då får man själv åkomman.

Man skall inte skratta före uppstigandet, ty då kommer man i hökröven (tal till barn) - då råkar man ut för något som slutar med gråt före kvällen.

Livlock: en ullock som sparades i bringan (mitt på hjärtat) på lamm vid första klippningen för att det skulle leva, växa och bära rikligt med ull. I påskveckan försökte en fårägare stjäla fårlyckan från en annan genom att nattetid smyga sig in i dennes ladugård eller fårhus och tjuvklippa en liten ullock från fårens kinder.

Folktro om rörelser

Före kärningen fördes kärnstaven tre varv motsols kring kärnan för att upphäva eventuell trolldom på grädden.

Vältning av en åker efter sådden skedde alltid medsols runt åkern för att grödan skulle gå bra till. Likaså skedde påläggning av takstickor på ett hus medsols, av vilken anledning vet jag inte. Numera lägger man av rent praktiska skäl spånraderna motsols (från höger till vänster) för att med handen lättare kunna trycka fast spånet under spikningen.

En nyinköpt ko ledde man tre gånger medsols kring en jordfast sten nära ladugården för att den skulle trivas på det nya stället och snällt gå hem från skogsbetet om sommaren. Någon läsning förekom härvid.

Torsdagskvällar fick man inte spinna - gjorde man det, fick inte spinnrocken fred på natten utan började röra sig; då måste man upp och ta i den (skaka den, om det behövdes).

För att få tur med sina harsnaror, dvs för att de skulle bli fångstgivande, lade jägaren dem över sin egen nacke och bad sin hustru (eller någon av gårdens övriga fruntimmer) att ställa sig bredbent varefter han med snarorna på nacken kröp mellan kvinnans utspärrade ben. Sedan saknades inte harkött hos den jägaren.

Från julottan skulle man köra hem i kapp; den som kom först hem, skulle bli först att få sin skörd under tak påföljande sommar.

Man skall inte låta bakdelen komma före vid uppstigandet ty då råkar man ut för något otrevligt under dagens lopp.

Tala och tiga i folktron

Man fick inte ömka ett slaktdjur, ty då dog det långsamt.

Om någon kom in på ett ställe under varpning av en väv, skulle man ropa till och ta ett långt steg, då skulle väven bli bred med många pasmor.

Att syssla med trollkonster och läsa besvärjelser kallades kockel [tjockt l-ljud]. Att genom besvärjelser förgöra någons husdjur hette skämma. Man brukade även "skämma" selen i stället för hästen. Att genom besvärjelser eller trolldom hemkalla bortsprungna djur eller människor kallades att "göra åt". För att utröna om den bortsprungna var vid liv, välte man (om det var fråga om ett kreatur) upp tre stenar nära ladugården; fann man någon levande varelse (insekt, mask eller dyl) under någon av stenarna, var det bortsprungna djuret vid liv. Fann man ett dött djur under stenen, var det bortsprungna kreaturet dött och kunde inte återkomma självt. Gällde det en människa, lyfte man på tre klovar på stugans nävertak och sökte inunder dem på samma sätt som ovan nämnts.

Uttryck för att genom besvärjelse överföra sjukdom eller annat ont på någon: ställa på. Att genom besvärjelse avlägsna ont: läsa bort. Att överföra bölder och finnar från en människas kropp till ett träd via träpluggar eller spikar: sätta kvar. Man kunde även säga sätta på.

Om någon sedan råkade fälla ett dylikt "böldträd", fick han bölderna på sig. Senknarr botades på så sätt, att den sjuke lade handen på en huggstabbe och den botande högg en bila i stabben bortom handen, så att skaftet riktades över det sjuka stället, varvid han yttrade: "nu hugger jag knarren ur led och i ved", varmed menades, att sjukdomen överflyttades till huggstabben.

Då man lagade drömgröt (som skulle kokas av lika delar mjöl, salt och vatten), åt och gick och lade sig, fick man varken tala eller skratta; inte heller fick man gå upp och dricka vatten, (gröten var förskräckligt salt och förorsakade svår törst).

Om man råkar ofrivilligt rimma i sitt tal tror man sig få brev inom kort. Om två råkar säga samma ord på samma gång, så kommer de snart på samma kalas; bjudning, bröllop eller begravning. (Sistnämnda uttryck och föreställning finns fortfarande.)

Om man såg något övernaturligt eller märkvärdigt, fick man inte nämna något om det förrän följande dag.

Man får inte tacka för ett blomskott, för då dör blomman (påstår somliga än i dag).

Man skulle aldrig berömma andras kreatur i ägarens närvaro. Denna kunde då tro att man missunnade honom djuren. Om så skedde, måste han komma ihåg och tänka t ex "det angår dej inte", annars kunde djuret lätt bli "skämt". Man fick inte önska någon "lycka till" då han drog åstad för att fiska, för då fick han ingen fisk.

På långfredagen skulle man vara stilla och tyst.

Om ett djur fick ett krampanfall, sade man, att djuret hade fått skôt; då pissade man i vänstra skon och hällde i djuret (under tystnad).

Om man kliar i vänstra handen, betyder det att man får brev.

Sömn och vaka

Ett sätt att få oroliga barn att somna, grundat på vidskeplig föreställning, lär ha förekommit i äldre tid. Man tog en skopa vatten samt het aska ur spisen, höll skopan över barnet och tömde askan i vattnet, varvid ett fräsande ljud uppstod. Denna procedur kallades stöping. Huruvida någon besvärjelseformel lästes under ceremonin är mig inte bekant.

För att kunna "drömma sant" lär man i äldre tid ha kokat gröt som saltats ovanligt kraftigt och förtärts på kvällen. Denna gröt kallades drömgröt, och den benämningen får fortfarande (skämtsamt) gröt som av misstag blivit alltför hårt saltad.

Några allmänna föreställningar om drömmars betydelse känner jag inte till.

(Svar på frågelistan ?, M 6, M 9, 29, 35 och M 41,
ULMA)

Köp boken