Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar     

BÄRREDSKAP

Säcken

Säckar och påsar av kalvskinn (hopsydda) lär ha använts som mjölsäckar. Den ursprungliga ryggsäcken av kalvskinn (niffel) var av hopsydda, garvade skinnstycken, saknade lock och knöts ihop upptill med en rem liksom man knyter en vanlig säck. På ena sidan var bärremmar fastsydda, ofta skurna i ett stycke, sammanhängande upptill. "Niffeln" tjänstgjorde huvudsakligen som matsäckspåse vid arbete och vandringar i skog och mark.

Den senare typen av lädersäck var av ungefär fyrkantig form (30-40 cm) med botten och sidor i ett stycke och särskilt fastsytt framstycke och bakstycke. Längs bakstyckets överkant var locket - som täckte öppningen och nästan hela framsidan - fastsytt med söljor. Dessa var för fastspänningen placerade på lockets undersida.

Gårdfarihandlare hade stora säckar, nära en meter i fyrkant och med en halvmeters bälg - tunga bärredskap, men varorna var väl skyddade mot väta och åverkan. De nyare "nasarsäckarna" var av smärting. Nu har de övergått till vanliga kappsäckar på cykelns pakethållare eller sparkstöttingsätet. Den vanliga lädersäcken används som matsäck för hembärning av salt och diverse förnödenheter och även av jägare för hembärning av villebråd och kött.

Fågeljägare hade en läderväska med ett större rum och en ficka för patroner och dylikt. Locket som täckte väskans framsida var ofta klätt med lomskinn. Väskan hade axelrem.

Barnen har burits på ryggen i en lång schal som tagits runt om kroppen och över axlarna och fästs ihop framtill på bröstet.

Hemma lades barnet i en låg pärtkorg upphängd med vidjor i en märla i taket. Den försattes i en svängande rörelse för att barnet lättare skulle somna. Vaggor var också brukliga, de flesta med tvärgående medar.

Mesen m m

På de äldre mesarna, som var cirka 60 cm långa, täljdes ryggstycket i en bit av björkved, vuxen kring ett långt inhugg i stammen, eventuellt av en lämplig klyka. Det fästes med nederdelen i ett ca 6 cm brett ångkokat och böjt björkfaner, som väl följde ryggen och höfterna. I detta var tre kortare remmar fästa, som löpte samman i en ring och bildade den s k grimman. Från ringen utgick en längre rem, som fästes i en krok i ryggstyckets översta del. Därjämte var bindremmar fastsatta i mesens sidor att tas runt om bördan.

De senare tillverkade mesarna är kortare, cirka 50 cm och gjorda av flera bitar, tvärstycket nedtill täljt, kortare och mindre svängt samt tjockare. Bindningsanordningen är i huvudsak lika som på föregående typ.

Över hoptappningarna sätts ofta järnbeslag med genomgående nitar för att göra det hela starkare. Till bärremmar används läder eller sadelgjord, den ena med en hake nedtill för att underlätta påsättandet av den lastade mesen på ryggen. Puta av älghud eller annat material brukade sättas på mesens ryggsida men var inte obligatorisk. Mesen användes för att bära säckar och andra skrymmande saker, för hemkörning av älgkött från skogen samt för fastspänning av kärl vid hjortron- och blåbärsplockning. Enligt uppgift skall dock mesen inte vara något särdeles gammalt bärredskap.

En provisorisk mes kunde ibland spikas ihop av fyra trästycken (två längre och två kortare); som bind- och bärremmar fick vidjor tjänstgöra.

Som ett slags mes kan man väl också betrakta de bärbågar som i stor utsträckning sedan gammalt använts till allehanda bärning: foder, taknäver, granris, sängkläder m m. Redskapet bestod av två böjda, barkade granbågar, "tätade" med några kors av vridna björkvidjor; dylika tjänstgjorde även som "gångjärn" nedtill mellan bågarna. Upptill fästes ett smalt rep i den båge som vilade mot ryggen, vilket efter ilastningen togs runt om andra bågen och drogs till. Vid iläggning av godset fälldes bågarna isär upptill.

Bärremmarna, fästade i ena bågen, var av vridna björkvidjor. Bågarna gjordes i varierande storlek; en medelstorlek var av cirka 60 cm höjd och 50 cm bredd.

Vid foderbärning användes förr även bärvidja, särskilt på ungslåtter ute i skogen för frambärning till hässjan. Ett långt björksly vreds till halva längden (från toppen) eller så långt det gick och försågs med en ögla, genom vilken rotändan träddes, varefter anordningen drogs till som en rännsnara. "Skaftet" lades över ena axeln och hölls fast med händerna under bärningen.

I stället för bärvidjor har på senare tid ett rep använts vid foderbärning. Systemet vid hopdragning av bördan blev detsamma.

Vid bärning på jämnare mark användes de för två personer avsedda höstängerna av barkade och slättäljda smäckra granslanor, ca 4 meter i längd. De användes i regel fria för att lätt kunna dras ur, sedan höbördan ställts ner.

Konten

Den av näver flätade konten har sedan gammalt varit ett ytterst vanligt bärredskap. För flottnings- och skogsarbetare kan man säga att den var obligatorisk. Den användes ända fram till omkring år 1920, då den alltmer trängdes ut av den rektangulära spånkorgen, som såldes av kringresande dalkarlar och som även togs hem och såldes av traktens handlande. Orsaken till att dessa korgar blev så populära var nog främst den, att vissa matvaror såsom bröd och dylikt var bättre skyddade, korgen var stabilare och även rymligare än konten samt betingade lägre pris. Spånkorgarna oljades eller målades utvändigt och på locket nubbades vaxduk eller oljeduk fast. De används fortfarande rätt allmänt (förutom den moderna ryggsäcken med mes). Den vanligaste storleken rymmer 50 liter.

För att återgå till konten var det i äldre tid många personer här i trakten som flätade dylika. Cirka en tum breda näverstrimlor skars i spiral från kvistfria björkstammar i savningstiden och rullades ihop i buntar med savsidan inåt, tills de skulle användas.

För att locket skulle täcka öppningen helt, flätades en extra näver in i lockets kant. Kontarna tillverkades i olika storlekar; en medelstorlek mätte cirka 55 cm i höjd, 45 cm i bredd och 17 cm utåt från ryggen. Runt öppningen och locket brukade ofta sättas på en läderremsa för att göra den starkare. Särskilt hörnen ville gärna gå sönder. Vid stark kyla på vintern blev det bräckor i nävern, då man vek upp locket.

Bärremmarna gjordes av samma slags näverremsor som konten, hoplagda i flera lager och lindade med näver. I vikningen i ändarna lades läder in där den genomträdda läderremmen nötte. Denna träddes genom kontväggen och genom två hål i på insidan lagda tunna avlånga trästycken och knöts ihop på dessas baksida. I lockets hörn var ett snöre eller en läderrem, som efter lockets nedfällning lindades kring en flat avrundad trästicka instucken under en näver på kontens framsida.

Liten kont i storleken 30 x 25 x 10 cm (eller mindre) kallades jâttâkunt och användes av valljonen att bära matsäcken i. Numera ser man sällan en person som bär en näverkont; den är praktiskt taget bortlagd, och ingen tillverkar heller numera sådana bärredskap.

I början av 1900-talet kostade en ordinär näverkont 5-6 kronor. Priset steg efterhand och var 1915-1920 uppe i 18-20 kronor.

En skämtsam benämning på näverkont var "arvssynden". Sonen efterträdde fadern som bärare av näverkonten utan att lyckas få det något bättre ställt här i världen.

Vedhämtning

Vintertid sköts vattensån ibland på en bred med eller drogs på en kälke. Denna, som även tjänstgjorde som vedkälke mellan vedskjulet och stugan, hade lågställda bankar, tätt brädtak och stakar endast baktill. Den hade oftast järnstänger under medarna (åtminstone den nyare typen); den var endast avsedd för uppskottad väg.

För hemdragning av ved ur skogen på skarföre eller på trampad "trugväg" användes en längre kälke med tre bankar, långa stakar framtill och baktill samt korta stakar i mitten och försedd med andringar av grantjur - även talltjur användes. Dessa var fastsatta med trätappar genom meden med huvuden på översidan, på undersidan slogs små träkilar in i toppen för att den skulle sitta fast i andringen.

Denna kälke kallades "skidkälke". Den drogs med ett vidjetåg, senare vanligt rep över axeln. Över de längre stakparen träddes vidjehankar, sedan veden lastats på kälken. Den användes också för hemforsling av hö. Man lade då några bräder eller störar på bankarna. Höet drogs fast med ett rep eller också satte man fast en vidjehank framtill i dragträet och använde en lätt bändstång med en pinne fram och två baktill, som drogs ner baktill med ett rep med ifästad träkrok i likhet med anordningen på kördon fast i mindre storlek. På senare tid har använts en smäcker pinnryss, som placerats ovanpå kälken och vari höet trampats ner. Denna användes också vid hemdragning av torvströ.

Längden på en ordinär skidkälke var cirka 2,20 meter och bredden cirka 60 cm. Även något kortare kälkar med endast 2 stakpar har förekommit. Skidkälken är fortfarande i bruk på småställen, där häst saknas och där transporten ej behöver företas i för starkt motlut. Det är väl huvudsakligen för veddragning som skidkälken ännu används här och var i skogstorpen. Foderbärgning i skogen är numera inte vanligt.

Redskap för klövjning

Vid klövjning användes en klövjesadel av trä, cirka 1 aln lång och formad efter hästens rygg. På översidan satt två bågformiga trästycken, en i vardera ändan, ovanpå beslagna med ett järnband som längst ner var format till en krok för upphängning av klövjemesen.

Sadeln var på undersidan läderklädd och stoppad (mot ytterkanten tjockare stoppning) med älghår eller annat material. Den hade bukgjord och bakstycke av läder men saknade bröstrem. Bukgjorden, som spändes stramt, höll fast sadeln i motlut.

Det var mest till och från sätern som klövjning förekom. Godset som skulle klövjas lastades i två par granbågar, till formen ovala och liknande ett par stora trygor. De var ursprungligen hopfogade med vidjor. Senare ersattes dessa med läderremmar eller järntråd.

Sedan godset lastats (vilket skedde på marken) och bågarna dragits ihop med remmar eller tåg, lyftes bördorna upp och hakades med inre bågen fast på sadelkrokarna. En del hade en lång vidjehank i vardera innerbågen, som låstes ihop med en käpp mitt över sadeln. Sist fastgjordes ett rep i ytterbågarnas nederkant, vilket löpte över sadeln och spändes så att det lyfte bördorna något utåt från hästens sidor.

Om man skulle ha sängkläder, en hösäck eller annat utöver det som rymdes i klövjemesarna, lades detta ovanpå sadeln och bands fast. Skogskörare på lunning, som av en eller annan anledning inte hade stöttingen med hem, brukade klövja havre och hö på hästryggen utan sadel. En halvfylld havresäck knöts stadigt ihop, havren fördelades lika i säckens båda ändar och säcken kastades över hästryggen och fästes i selkroken.

Hemmagjorda ridsadlar har använts i äldre tid, men någon detaljerad beskrivning på en sådan har jag inte lyckats få.

(Svar på frågelista M 113, ULMA)

Köp boken