Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar   

SKJUTSHÅLLNING, GÄSTGIVERI OCH POSTGÅNG

Skjutsar, gästgiverier

På en gästgivargård (skjutsstation) måste alltid finnas häst och körkarl tillreds. Vid vissa tillfällen kunde inträffa att båda hästarna (man hade sällan mer än två skjutshästar på var station) var ute, och den resande måste då dröja. Vid särskilt brådskande körning hade man dock avtalat om vissa reservhästar från andra närliggande gårdar. Vilken häst som helst passade inte till skjutshäst - den skulle vara rapp, lättkörd och uthållig.

Taxan för gästgivarskjuts var 2 kronor per mil i början av 1900-talet, tidigare troligen lägre. Väntpengar togs ut vid extra dröjsmål.

Inom Dalby fanns gästgivargård (och skjutsstation) i Likenäs och Slättne [fler har funnits; red:s anm]. I Slättne var gården Nästäppa gästgivargård och skjutsstation i flera år, senare Gärdet. Norrgården norr om Näckån innehade denna roll under några år. Under en kortare period fanns gästgivargård och skjutsstation även på Brattmon. I Likenäs var tingshus och gästgivargård i samma byggnad.

Närmaste gästgivargård och skjutsstation var söderut i Stöllet, västerut i Bograngen, och norrut i Höljes.

Gästgivargårdarna hade i allmänhet ett eller ett par finare rum för ståndspersoner och enklare rum för folk i allmänhet. Om inredningen i de gamla gästgivargårdarna känner jag inget; i de nyare (på 1900-talet) hade rummen oftast 2 sängar, ett fönsterbord, ett litet bord vid vardera sängen med vattenkaraff och glas, ett tvättställ med gängse attiralj: handfat, handkanna, toaletthink och nattkärl. Ovanför tvättstället fanns handdukar och spegel. Resanderummen fanns oftast i övervåningen, medan matsal och kök m m fanns i nedre våningen.

Krogar har inte varit så vanliga i orten, men någon enstaka har likväl funnits. Före systembolagets tid, medan konjak och brännvin fick mera fritt försäljas, tillhandahölls detta fludium på såväl gästgivargårdar som i en del butiker, varför inget direkt behov av särskilda krogar förelåg.

Brännvin kunde köpas för 75 öre kannan (2,617 liter), påstås det.

Sedan spritserveringen upphört, hade gästgivargårdarna ölrättigheter och var ofta tillhåll för törstiga karlar i grannskapet; det räckte dock sällan med en flaska, för när de väl kommit i farten pimplade de i sig såpass att de befann sig i ett ganska omtöcknat tillstånd, då de lämnade gästgivargården.

Posten

Benämningen post avser det som fraktas per post (tidningar, brev och paket) men överfördes ofta på den person som körde eller bar posten.

I gammal tid bars posten (tidningar och brev) här i övre delen av Dalby från Ransby upp till Höljes i Norra Finnskoga. Man påstår, att det brukade vara (äldre) kvinnor som skötte denna syssla. Dessa fraktade även medicinpaket från apoteket i Långav. Tyngre varor kördes vintertid med häst efter älvens is, och mindre tunga varor kunde även klövjas sommartid.

Sedan landsvägen någon gång i mitten av 1800-talet (omkring 1870 från Sysslebäck och uppåt) blev färdig även i nordligaste Värmland, har posten körts med häst ända till dess bilarna började komma i bruk och övertog transporten. Först användes privata personbilar (man hade körning på entreprenad), senare satte postverket in särskilda bussar. Dessa vände till en början i Sysslebäck, men mot slutet av 1920-talet utsträcktes linjen till Klaråsen.

Under hästtransportens tid var åkdonet vanlig trilla, ofta med bakre stolen borttagen för utrymmets skull; vid körning i höstmörkret var den försedd med två lyktor framtill. Vintertid användes vanlig åksläde med bakstolen avtagen; i äldre tid lär långsläde med påsatt skrinda ha begagnats. På stänkskärmens baksida (respektive skrindans främre gavel) satt en plåtbehållare med lockförsedd springa, avsedd för brev, som man fick sända med postköraren.

Annars användes för såväl ankommande som avgående post väskor, som respektive ägare själv tillhandahöll. Dessa väskor var försedda med ett hänglås och ägarens namn. En nyckel fanns på poststationen och en hos väskägaren. Väskan var helt av läder, i storlek och utseende som en större portfölj med handtag eller en kortare bärrem. Den stängdes med en metallstång, trädd genom en rad järnöglor och med ett litet hänglås i ena ändan. Till postverket betalades avgift halvårsvis av väskägaren. De som hade tidningar på väskan fick erlägga avgift till väskägaren (50 öre per år och tidning). För vanliga lösbrev som lades på betalades 2 öre (förutom portot) och för värdeförsändelser som skulle antecknas i den till väskan hörande boken lades 5 öre i väskavgift. I min ungdom fanns fem postväskor på Brattmon (en by av ca en halv mils längd).

Utom de vanliga postförsändelserna (som skulle transporteras mellan poststationerna) tog postköraren jämte postväskorna med postbehandlade paket mot viss avgift (t ex 25 öre från Sysslebäck till Brattmon) och även andra paket och kollin mot en avgift som han själv bestämde. Han skjutsade även folk om utrymmet tillät.

Postskjutsen gick varannan dag (i början av 1900-talet) mellan Sysslebäck och Höljes (ena dagen upp och andra dagen tillbaka). Mot slutet av hästkörningens tid kördes sträckan fram och tillbaka samma dag. Tiden blev ganska varierande, i synnerhet på vintern, allt efter förets beskaffenhet. De första postkörarna hade uniformsmössor med postverkets emblem framtill. Sedermera var de helt "civila" tills postverkets fast anställda busschaufförer trädde till.

Postköraren hade också ett signalhorn som han blåste i, då väskan eller något paket avlämnades.

Postköraren försågs också av postverket med en revolver och ett magasin skarpa skott som en säkerhetsåtgärd i händelse av överfall; mig veterligt behövde dock detta vapen aldrig komma till användning här på orten.

(Svar på frågelista M 70, ULMA)

Köp boken