Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar  

MARKEN OCH VÄXTERNA

Mobildningar

Mo är en jordart som i fuktigt tillstånd ter sig som mörk lera men som torkad relativt lätt låter sig smulas sönder till mjölartat stoft (ofta blandad med mindre stenar); användes till murbruk efter krossning, begjutning med vatten och "piskning".

Växtförekomst i skog

Trädbeståndet i skog i allmänhet är övervägande barrträd, främst gran i blandning med något tall och en och annan enbuske. Insprängt förekommer björk, på vissa platser i tätare bestånd samt i mindre mängd asp och någon enstaka rönn och sälg. Intill vattendrag finns här och var hägg och buskar av måbär och olvon och även enstaka exemplar av brakved och tibast. I kanten av kärr växer gråal och gråvide. Gråalen växer även på ganska torr och stenbunden mark, i synnerhet om denna är något gräsbevuxen. Klibbal förekommer endast på enstaka platser (helst i kärr) i smärre grupper. Skogslind är sällsynt men lär finnas i något enstaka exemplar. Intill bäckar och diken växer också glansvide i täta ruggar. Krypvide finns här och var tillsammans med gråvide.

Undervegetation i barrblandskog

Olika mossarter förekommer; husmossa och väggmossa dominerar, på fuktigare ställen björnmossor. Blåbärsris växer i granskog och lingonris i gläntor och glesare bestånd samt på tallåsar och moar. Mattor av lummerväxter - främst mattlummer och revlummer men också plattlummer och lopplummer - finns, fast mera sparsamt. Bräkenarter förekommer, de mera storväxta som örnbräken och skogsbräken och de mindre arterna ekbräken och hultbräken. På klippiga ställen finner man ett och annat exemplar av stensöta. Av fräkenarter är skogsfräken den i skogsmark mest vanliga. I sumpiga kärr, grunda tjärnar och vid åstränder växer dyfräken och på sandiga ställen skavfräken. På torra åsar och moar finns ljung. Denna växer också på tuvor, i mossar och lite varstans.

Av örter (i granskog) märks linnéa, duvkulla, vitmåra (enstaka exemplar), olika vintergrönarter (Pyrola) och tätört på fuktiga och myllrika ställen. På sandig tallmo intill vattendrag på vissa platser (även i svedjefall) växer, dock mindre allmänt, mosippa. I torra åskanter intill myrar påträffas exemplar av mjölon.

Av marklavar, varav en mängd arter förekommer, är den grå renlaven jämte islandslaven den mest allmänna. Smärre grupper av fönsterlav växer här och var. Dylika lavar benämns gemensamt vitmôs och har förr hopsamlats i stora mängder till foder. En del trädlavar som skägglav och tagellav har också samlats till foder åt getter och får, vanligen på skarföre om våren.

Växtförekomst på åsar och moar

Trädbeståndet utgörs på åsar huvudsakligen av tall, ofta med inblandning av unggran och björk. Undervegetationen är skogsmossor, renlav och ljung, fläckvis även lingonris. På moar är trädbeståndet (tall) mycket glest, och undervegetationen består nästan uteslutande av ljung. Vid flottningsälvar och åar används moarna i stor utsträckning som upplagsplats för timmer, som skall flottas.

Växtförekomst på mossar

Mosslagret utgörs av rostvitmossa till varierande djup, de understa lagren förmultnade och mörka. På ytan växer enstaka tallbuskar, snår av dvärgbjörk, kråkbärsris, odonris, rosling, tranbärsrevor och hjortronplantor. Även ljung förekommer på torrare mossar. Större mossar är trädlösa. På mindre mossar står en och annan förkrympt tall med tvärhuggen, risig krona och skrovlig rotbark. Grupper eller mindre mattor av renlav och vitlav täcker här och var torvlagret, och på sumpigare remsor i mossen växer tuvull, kärrull, diverse starrarter och tågväxter. I torvtag och dylikt spirar sileshår, och i smärre grupper förekommer även vitmosslav.

Växtligheten i kärr

Växtligheten i kärr kan variera något. Stora kärr är i regel trädlösa. I mindre kärr förekommer sumpgran, mer eller mindre höljd av skägglav och tagellav, samt förkrympt tall jämte diverse lövbuskar av björk, gråal och gråvide. Undervegetationen i småkärr är gröntoppiga vitmossarter, myrbjörnmossa, carexarter, skogsfräken och på högre tuvor av rostvitmossa även lingonris, tranbärsris, kråkbärsris och rosling i likhet med på högmossar. En röd mossart (Sphagnum rubellum) förekommer också här och var i kärr och försumpad skogsmark.

Stora kärr är till övervägande del gräsbeväxta, dvs med calamariae-arter och i viss mån av junceae-arter, sådant som vi kallar myrgräs eller myrhy, och på de mera sumpiga ställena växer också dyfräken. Torrare remsor med högmosstorv bär samma växtarter som vanliga mossar.

Några av de i kärren förekommande starrarterna är småstarr, dystarr, gråstarr, stjärnstarr och flaskstarr. Andra förekommande calamariae-arter är myrsäv och myrag.

Växtbestånd i gläntor och kalhyggen i skogsmark

Av de mest framträdande arterna kan nämnas fårsvingel, skogsfibbla, mjölkört, piprör, hallonris, smultron, lingonris och blåbärsris. I gläntor växer också örnbräken.

Växtbestånd på odlad jord och på ej odlad mark, särskilt slåttermark

Sädesslagen på åker är havre, korn, råg och på senare tid i någon mån vete. Därjämte ärter mest i blandning med havre till grönfoder. Förr har även lin odlats.

I svedjefallen såddes råg. Senare användes de till slåtter eller bete. Numera är alla fall skogbeväxta.

Av ogräs och mindre önskvärda växter på åkerjord (öppen åker) märks tistlar (främst åkertistel och mjölktistel), svinmålla, åkerspergel, åkerrättika, åkersenap, pipdån, penningört, åkerviol, styvmorsviol, åkerförgätmigej, pilört, åkerbinda, snärjmåra, åkergyllen, tarald (smällkål), revormstörel (mindre allmän) samt i någon mån också maskros. Denna sistnämnda växer mest på vallar och annan vilande jord.

I trädgårdsland finns även gulsporre, vildrova och åkerkål. I gångar och på trampade ställen med packad jord växer gatkamomill, trampgräs, vitgröe och gåsört.

Rotogräs på åker är kvickrot, tistelrötter och maskrosrötter (på nyss upplöjd vall).

På obrukad åker blir växtbeståndet skiftande efter jordmån och gödselhalt, t ex kvickrotgräs, syrväxter, maskros och efter hand diverse ängsgräs i glest bestånd.

På starkt gödslade fläckar (på åker, i trädgårdssängar, intill gödselhögar osv) bildas täta mattor av våtarv.

På yngre vall växer klöver och timotej, mera sällan sår man ängssvingel, rajgräs och andra till foder lämpliga gräsarter. Alltefter som klövern går ut kommer genom självsådd vildväxande gräsarter, i synnerhet ängssvingel och ängsgröe m fl högväxta gräsarter med vippa, ängskavle, fjällkampe m fl.

På gammal vall, där klövern helt försvunnit och även timotejen glesnat ut, består gräsbeståndet förutom av ovan nämnda ängsgräs till stor del av örter av samma slag som på den vilda ängen, dvs vildgräs och blommor. Blommor avser örter med på långt håll synliga blommor, t ex kummin, rölleka, maskros, vanlig smörblomma, rödblära och på torrare mark även tjärblomster, prästkrage, baldersbrå, färgkulla (enstaka exemplar), sommargyllen, styvmorsviol, klofibbla, sandtrav (på sandigare mark), blåklocka, ängsklocka (på vissa platser), daggkåpa (skogsnäva), höstfibbla, grupper av kråkvicker och gulviol, grässtjärnblomma, vitklöver, vild rödklöver och syrväxter (ängssyra, bergsyra, krusskräppa, gårdsskräppa).

På myllrik jord växer även hundloka.

På vallar och ängar på mossjord växer timotej, fjällkampe, kärrkavle, revsmörblomma, tuvtåtel, kruståtel, ängssvingel, ängsgröe, kärrgröe, kärrstjärnblomma och gökblomster (ej allmänt). På sumpigare platser finner man åkerfräken, nysört, åkermynta, som även förekommer på öppen åker.

I kärrängar, kring bäckar, i gräsbeväxta dalar etc finns kabbleka, smörbollar (ej så allmän), älgört, strätta, brudborste, våtmåra, vänderot (dock ej allmän), bäckkrasse (mindre allmän), kärrviol, kärrspira, kärrtistel, vitmåra, våtmåra, kärrduntrav, kovallrot (på vissa platser), humleblomster och kråkklöver.

På myllrika platser finns knölsyska (ej så allmän). Stagg (finnskägg) växer allmänt på både våtare och torrare mark, mångenstädes i blandning med andra gräsarter, liksom blodrot och fingerört. Förgätmigej (huvudarten) växer mest på mera fuktig mark, bockförgätmigej på mera torr mark.

Av mossarterna på fuktig, gräsbevuxen äng märks bl a palmmossa, kråkmossa och skär nickmossa.

På torr ängsmark och i backar märker man höskallra, ormrot, diverse fibblor, käringtand, kattfot, hundviol, sandviol, brunört, ärenpris, stagg, spärrlosta, rödsvingel, luddhavre, ängskavle, bergsyra, kummin (på mera gödslad ängsmark), rölleka, åkervädd (och ängsvädd på mera sandig mark), buskmåra (i grupper), gulmåra (ej så allmän), tjärblomster (på sandig äng), backtrav, fyrkantig johannisört, backanis (ej så allmän), svartkämpar, rödkämpar (ej så allmän) och ekorrbär.

I steniga och något skogbeväxta backar växer piprör, gullris, skogsfibbla och liljekonvalje (på vissa platser).

På skuggiga ställen som under alar o d växer ormbär. Därjämte finner man ögontröst, stenhallon, smultron och bergglim.

Vid stenrös växer bl a renfana och mjölkört samt hallonris och vid uthusväggar, på avstjälpningsplatser m fl ställen brännässla.

På steniga och något fuktiga platser i skogbeväxta backar kan man hitta smärre grupper av skogsklocka (med vita och blåvioletta blommor), fjälldunört, gullpudra, getrams, bergkrasse och hönsbär.

I lundar och lövskogsbackar växer allmänt ängskovall och skogskovall, och på våren blommar vitsippan i fuktiga sänkor och harsyran i skogsbackar. Enstaka grupper av gökmat och häckvicker förekommer. Nyponbusken växer i lövskogsbackar. I barrskogsbackar hittar man på våren vårfryle, medan knippfryle trivs bäst på ängsmark. Där kan man också finna enstaka exemplar av majsmörblomma. I fuktigare ängsmark växer allmänt fläckigt nyckelblomster samt bland övrigt gräs också en del starrarter såsom knagglestarr, blekstarr, hirsstarr och tuvstarr samt vårstarr (som också växer på tuvor i skogskärr).

I sjövikar och tjärnar simmar gul näckros. Invid vägar och på av kreatur trampade gläntor i skogen växer enstaka exemplar av vägtistel. I rågåkrar skymtar en och annan blåklint.

Bland odlade växter har i äldre tid även humle varit av betydelse, eftersom "kottarna" använts vid brygd efter torkning.

Denna lilla förteckning med de svenska namnen på i trakten förekommande (fanerogama) växter omfattar endast en del av de större, mera "synliga" växterna. Det är dessutom endast ett ytterst litet område inom nordliga delen av Dalby, som jag (tämligen ytligt) genomsökt.

(Svar på frågelista M46 och ?, ULMA) 

Köp boken