Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar      

ELDEN

Göra eld

Elddon utgjordes av en stålbit, en flinta och ett stycke fnöske vars närmare beredning jag inte känner till. Fnösket torde ha tagits ur fnöskticka, möjligen även ur andra liknande tickor. Elddonen bars i en skinnpung. Det är nu mycket länge sedan dylika saker kom till användning.

Fosforstickor av Jönköpingsfabrikat fanns i bruk redan på 1860-talet, troligen ännu tidigare, förpackade i fyrkantiga buntar i pappersomslag. De tändes genom att strykas mot något föremål som för tillfället lämpade sig: byxbaken, murbalken, bordskanten osv. De förvarades ofta lösa i västfickan eller hemma i stugan i en hållare av plåt, som hängde på väggen vid spisen. Senare blev dessa tändstickor förbjudna som varande giftiga; man kunde ta livet av sig med dem. Och så var de eldfarliga. De ersattes av säkerhetständstickor i askar.

Elden på härden

Torrfur ansågs i äldre tid bäst som bränsle (då fanns också ganska gott om sådan ved), men även björk och torrgran användes.

Numera är björk och gallringsvirke av tall och gran det mest använda vedbränslet samt i mindre utsträckning asp och al; övriga träslag saknar, på grund av sin ringa förekomst, praktisk betydelse som bränsle. Halm, torv, kreatursspillning o d har inte använts som bränsle i dessa trakter. (Numera "bränner" man elektricitet i ganska stor utsträckning.)

Bland härdar känner jag endast till dem som förekommit i skogskojor och flottarbaracker och om eldning på dessa. På äldre härdar, som saknade rökledare och där endast ett stort avlångt hål fanns i taket, användes lång ved (ca 2 alnar), som placerades liggande på härden. Några stenar på härdens ändar höll klamparna uppe, så att brasan brann lättare och hindrade dem från att rulla ned från härden. I öppen spis restes den alnslånga veden, då man eldade uteslutande för värmen i stugan. Eljest brukade man vid matlagning göra en liten brasa av kortare, mera finhuggen ved under kokkärlen.

Vintertid korsades den kluvna veden varvvis på ett underlag av runda kubbar. Natteldar i det fria utgjordes ofta av s k nying.

Beträffande kakelugnsbrasa läggs vedträna på ett tvärträ som underlag.

Äldre murar saknade spjäll; man hade en säckklädd trälucka på en stång som sköts upp i muren om kvällen, varvid stången stöddes mot spishällen, och togs bort om morgonen.

I äldre murar var en insänkning i murbalken under bakugnsöppningen; troligen var det i denna man rakade samman glödande kol och täckte med aska för att bevara elden till morgonen.

Vådeld

Olika brandredskap: brandhake på en lång stång, avsedd att riva timmerväggar med; brandstege; takstege (uppe på taket); brandspruta, liten handspruta av mässing, som väl knappast kunde göra någon större verkan vid eldsvåda - såvida man inte fyllde den med fotogen. På större gårdar förekom även pumpspruta med slang, senare s k assuranssprutor med dubbel pump och hävstång för två man. Dessutom brukades vattenämbar.

Brandförsäkring torde ha förekommit ganska långt tillbaka.

Folkminnen om elden

Irrbloss ansågs bebåda dödsfall i den gård, i vars närhet ljusfenomenet visade sig.

Rött födelsemärke hos barn ansågs ha uppkommit genom att modern råkat åse en eldsvåda under havandeskapet.

Andra födelsemärken kunde ha form av något visst djur (varg, råtta, orm etc), och modern skulle i sådana fall ha blivit skrämd av respektive djur. Hade barnet till äventyrs att födelsemärke som i någon mån liknade en bokstav, gavs åt barnet ett namn som började med denna bokstav.

När röken från skorstenen (eller annan eld) slår mot marken bådar det blidväder. Stiger röken rakt upp blir det kallt.

När sotet brinner under kokkärlen blir det regn.

När det fräser och "kurrar" i elden kommer det "skvallerfrämmande".

När ett barn var sjukt, tog man het aska i ett kärl som man höll över barnet och begöt med kallt vatten, så att ett fräsande ljud hördes.

(Svar på frågelista 13, ULMA)

Köp boken