Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar    

SKOR OCH SKOTILLVERKNING

De slag av fotbeklädnad som förekommit i orten sedan gammalt är veckstövlar (av något senare ursprung) och krökstövlar av läder, grova läderskodon, dels med höga skaft, dels vanliga kängor för män och kvinnor samt barnskodon av läder (åtminstone på vintern).

Vinterkängorna hade näverbottnar och halvhöga skaft; i mindre utsträckning brukades flätade näverskor. Dessutom förekom utanpåstövlar (överdragsstövlar) med pälsskaft, ett attribut till vargskinnspälsen vid åkning efter häst i s k husk eller kappsläde (vilket var vanligt före bilens tillkomst).

Numera är gummistövlar den mest använda fotbeklädnaden i vardagslag för alla som sysslar med utearbete, såväl män som kvinnor (och barn).

Skor utan skaft (lågskor) användes till Dalbydräkten.

För 40-50 år sedan var det "modernt" med knarr i skorna; särskilda läderbitar lades in med de glatta narvsidorna mot varann under bakre delen av sulan, just där skon böjs vid gång. För att ta bort knarr ur skorna brukade man borra några hål med en syl och droppa in lite olja eller annat smält fett.

Materialet

De flesta skodon har tillverkats av läder.

Vid sammanfogning av delarna i skon (respektive stöveln) och för att sy fast sulorna på s k sydda skodon användes becktråd. Becktråden tillverkades av skogarn, en otvinnad linnetråd, som var rullad på nystan.

Skomakaren lindade upp en avpassad längd på sin framsträckta, vinkelböjda arm mellan armbågen och handens utspärrade fingrar. Därefter fästes tråden vid den utskjutande delen av en svampliknande tingest av trä med en vidare del nedtill, ett slags svänghjul. Denna snurrades i luften, varefter det tvinnade stycket lindades upp på nämnda skaft. Tråden slogs ett par varv kring en liten krok i toppen på snurran, varefter ett nytt stycke tvinnades osv. Sedan tråden tvinnats rullades den av stycke för stycke och beckades. Becket lades in i en hopvikt läderbit, varmed man gned tråden. Efteråt gneds tråden med ett stycke skovax för att glida lättare vid sömnaden. Somliga skomakare använde ingen "becksnurra" utan tvinnade tråden med ena handen mot yttersidan av låret.

Tråden gjordes grövre och finare efter olika användning. Becket köptes mestadels färdigt, men en och annan skomakare kokade becket själv av trätjära. Det var emellertid en svår konst att få lämplig konsistens så att det inte blev klibbigt. Efter kokningen hälldes det i en näverask, där det fick stelna och där det även förvarades. Vid användning bröt man av ett lämpligt stycke och värmde upp så att det blev mjukt.

Becktrådens ändar skrapades med en läderkniv så att en fin spets bildades, som beckades omsorgsfullt. Ett grovt och stadigt svinborst klövs till omkring 2/3 av sin längd, den fina trådspetsen lades in i klykan, och borstet snoddes runt några varv så att trådspetsen tvinnades fast. Därefter vätte skomakaren tummen och pekfingret på tungan, tvinnade växelvis de båda borsthalvorna som snoddes om tråden. Borständarna låstes till sist på så sätt att en fin syl stacks genom tråden och borstet träddes ett par gånger genom detta. Därefter beckades skarven.

Kortare pligg fanns för sulor och långa för fastsättning av klacken. Pligg tillverkades av björk. Man sågade av passande längder, klöv bitarna i tunna skivor, som försågs med "egg" med hjälp av en skarp kniv. Sedan lades några stycken sådana skivor tillsammans med "eggen" uppåt, och med en tunn, rak läderkniv skar man så tvärs igenom bunten med några millimeters mellanrum och erhöll på så sätt ett stort antal pligg. Dessa lades i en långpanna och torkades i ugnen medan de rördes om emellanåt. Värmen fick inte vara så stark att pinnarna brändes, för då blev de sköra.

De mest använda stiften (för stiftning av översta klacklappen och halvsulor på stövlar) var av mässing, men även järnstift förekom.

Skospik (nyare benämning täx) för nitning (på t ex järnläst) användes vid reparationer.

Verktygen

Skodisken var ett lågt bord med en låg kantlist runt om samt försett med ett par (eller flera) synliga skjutlådor för verktygens förvarande. Skomakarstolen var en låg stol, oftast utan ryggstöd. Belysningen var en vanlig fotogenlampa (taklampa) med hängare.

Lädret skars till på ett bräde och putsades av, remmar svarvades där m m.

Hammarens slagyta var rund och något kupig, och pänen var tillplattad.

Knivar

Till att skära läder m m brukades läderkniv, krökt och rak (krökt åt höger för högerhänta personer, vilket var vanligast, och krökt åt vänster för vänsterhänta). Bladets bakdel lindades med beckade läderstrimlor för att bli stadigt att hålla i och för att det inte skulle skava i handen.

Därjämte fanns andra specialknivar med trähandtag:

beshyvel för avputsning av laskad söm med inlagd rem;

frånlöpare att skära rent den färdiga sulans överkant med vid sydda skor;

grovuppdragare för att vidga ritsen i en sula med;

en vanlig krökt läderkniv för renskärning av sulans kant (så att den blev jämn) begagnades oftast;

en avbruten läderkniv, som var tvär framtill för att inte skada ovanlädret användes ofta, där sulkanten endast obetydligt sköt fram.

Cirkel eller passare användes till att märka ut linjer för sömmarna och att rita upp en cirkelrund skiva, ur vilken läderremmar svarvades.

Tänger

Lädertång användes till att sträcka lädret över lästen med;

vecktång för tillpressning av vecken på stövlar efter urtagning av blocken;

en mindre hovtång för utdragning av spikar och stift (även stiftkniv användes) för lossande och åtdragning av chucken på pliggsylen vid ombyte av sylspett m m;

flacktång att hålla fast smärre föremål med;

håltång att ta hål för snörringarna;

snörtång för nitning av snörringarna.

I avsaknad av dessa sistnämnda tänger använde man en hålpipa att ta hål med och en massiv i spetsen konformad stamp, med vilken man spräckte snörringens kant. Denna pressades ned med några lätta slag av pligghammaren.

Anordningar att hålla fast arbetsstyckena med

Spannrem med en krok i ena ändan, som hakades in i något passande hål av de längs remmen upptagna.

Spannklämma av trä, vilken spändes ihop med en träkil, ena halvan försedd med "gångjärn" av en påspikad läderbit. Denna typ stöddes mot golvet under arbetet. En kortare typ med en vinkelrätt utstående bred "vinge", som placerades på stolen och på vilken man satt under arbetet, fanns också; denna spändes ihop med en kraftig vingskruv av trä.

Ett halvrunt, mot ändarna något avsmalnande trästycke (ca 2 dm långt) lades på knäet och arbetsstycket lades därpå och spändes fast med spannremmen under hålfoten.

Sylar

Klacksyl till borrning av hål för klackpinnarna vid fästandet av klacken, varvid man slog på sylen med hammaren;

Pliggsyl användes vid pliggning av sulorna.

Krökt syl kallades kroksyl.

Med benämning efter skärets form:

plattsyl (med platt skär) användes för bindsöm;

tvärsyl (med kantstående skär) användes vid avlappning;

rundsyl (rund utan skär) användes för olika ändamål;

lasksyl (långböjd med platt skär) för spannsömnad, där ett svängt hål måste borras. Annars användes en lång rak "stecksyl" , då man fick borra rakt igenom, t ex då arbetsstycket var fastsatt i spannklämma.

Om man inte hade alla syltyper skaftade bytte man om sylspets och använde samma skaft. Slöa sylar skärptes med fil.

På senare tid har en ny syltyp tillkommit med en upptagen ränna längs sylspettet (utom i själva spetsen) att användas vid fastsyning av gummisulor under skor (och annan sömnad i gummi). Borstet på becktråden träds genom rännan innan sylen tas ut ur sulan. Vid borrning med vanlig syl går hålet igen. En dylik syl kallas gummisyl.

Nålar

Synålen var rund med spets utan skär, grövre eller finare. Skärnål med trekantigt skär var större för sömnad i tjockare läder och mindre för tunnare läder och skinn.

Läster

Skomakaren kunde använda raka läster (lika höger och vänster) - och då behövde han bara en läst för båda skorna - eller svängda läster (efter fotens form). En skomakare som sysslade med allt slags skomakeri måste vara välförsedd med läster.

Läderbit lades ovanpå lästen, om lästen var för låg. Ibland sattes (med pligg) läderbitar på tån (till förlängning av lästen) och även på sidorna (för att göra den bredare på mitten) eller på vissa andra partier av lästen, där så påfordrades för skons passform.

Beteckning för 'krok att dra lästen ur skon med' : lästkrok.

Block användes för utspänning av stövelskaft. Block fanns för veckstövlar och för krökstövlar.

Skydd

Skydd (av läder) fanns för handen vid becksömnad liksom fingerskydd. Syring av metall (vid sömnad med nål). Ring av läder för tummen vid sömnad med becktråd.

Putsverktyg

Putsjärn för varmputsning: dels brett och något kupigt för putsning av klacken, dels av olika form för putsning av sulkanter (av olika bredd) och randputsning.

Putsjärnen värmdes över en särskild lampa, försedd med hållare för verktyget, eller över glaset på den vanliga fotogenlampan. Där kokspis eller kamin fanns värmdes fumlarna på denna. Vid uppvärmningen togs fummeln ur skaftet och sköts, sedan den värmts upp, in i detta. Därefter stöttes skaftet mot skodisken eller annat föremål så att verktyget fastnade.

Träverktyg som användes för glättning av sula och hålfot samt putsning av vinkeln mellan sula och ovanläder kallades putspinne.

Före varmputsningen beströks sul- och klackkanterna med skosvärta tillagad av kimrök och vatten. Den ströks på med en pensel, vanligen ett knippe kasserade borst fastlindade vid en träpinne.

Andra putsverktyg: skorasp, en oval rasp med avrundade ändar och mejselhuggen grad i olika grovlekar på olika partier av raspen för raspning av sulans yttersida, klackkanter m m. Även plana skoraspar användes. Pliggrasp med långt, krökt handtag användes för bortraspning av pligg inuti skor och stövlar efter lästens borttagande. För finputsning av sulkanter (och i vissa fall även sulans undersida) användes glasbitar, som bröts isär, varvid man erhöll olika former och kurvor.

För uppruggning av läderyta vid klistringsarbete m m användes en ca 1,5 tum bred "karda" med bakåtkrökta stålstift.

Ett liknande trästycke med påsatt sandpapper användes vid vissa putsningsarbeten.

Skons delar

Ovanlädret uppdelas i främre, nedre delen och skoskaft eller stövelskaft. Om ovanlädret är avskuret mitt för hålfoten och den bakre delen inte är i samma stycke som skaftet, kallas denna del bakstycke.

Reseft kallade skomakarna ovanlädret vid tillskärningen, vare sig det var delat eller sammanhängande längs hela skons nederdel (s k helbesats).

Plösen kallades tunga. På vanliga skor skars denna till särskilt och syddes fast. Tåhätta förekom sällan på nytillverkade skor annat än i form av invändig styvning.

Stropp förekom endast i mansskodon. I manskängor sattes en stropp baktill, i stövlar en på vardera sidan inuti skaftet ett stycke från överkanten.

Remmarna av garvat läder svarvades ur en cirkelrund läderbit, varvid man använde en fyrkantig träpinne med inskurna fördjupningar i olika bredder. Sedan man först skurit loss en kort strimla att hålla i, stacks en rak läderkniv fast i skärbrädet med eggen framåtriktad, "lädertrissan" placerades intill kniven så att eggen kom i den påbörjade skåran, pinnen lades med den yttersta urtagningen intill kniveggen, varefter man drog i läderstrimlan. Sedan stycket svarvats upp, drogs remmen (på samma sätt) genom någon av urtagningarna i pinnen för att eventuella ojämnheter skulle avlägsnas.

Efter svarvningen blöttes remmarna och sträcktes genom att dras stramt genom händerna, varefter de svärtades. Tåstyvning inuti skon har inte använts i skor av tjockare läder.

Fyllning mellan bindsula och slitsula gjordes av sämre läderbitar eller stycken som skarvades ihop.

Benämning för beslaget under klacken på grövre skodon och stövlar var klackjärn. De var av järn i olika utföranden (även av mässing för damskodon). Beslag under sulans tåspets var tåjärn. I äldre tid förekom en sorts avlånga sulskydd, som fästes i ändarna med små spikar.

Sulskydd sattes på först sedan sulorna börjat bli något slitna, sällan på helt nya skor.

Benämningarna på de varandra motsvarande delarna av skon och foten var i huvudsak lika - med den skillnaden, att skon har blott en tå men foten har fem.

Skornas tillverkning

Vid beställning av skor togs mått. I kanten på en dubbelvikt pappersremsa (skomått) klipptes eller skars små hack för de olika måtten: fotens längd under fotsulan, vidden över fotens bredaste del, vidden över vristen taget över hälens högsta punkt, vidden kring fotleden och för högre skor och stövlar skaftvidd upptill.

Mönstren lades ut så att minsta möjliga avfall uppstod. Sulorna skars också till efter mönster med en tunn, rak läderkniv; man ritsade först med knivspetsen ett stycke in i lädret och drog sedan snittet något snett genom lädret, då det gick lättare att skära på det sättet. Sullädret blöttes först vid påsättningen av sulan (inte vid tillskärningen).

Kanterna på de tillskurna läderstyckena avfasades med läderkniv före hopläggning för sömnaden. Innan skomakarmaskinen började användas mera allmänt (på 1870-1880-talet) gjordes detta arbete för hand (med becktråd), varvid något smäckrare tråd användes.

Före hopnåtlingen fästes reseften ihop med små stift här och var för att ligga i rätt läge, åtminstone gjordes så vid användning av skomakarmaskin. Dessa stift togs ur efterhand som sömnaden skred fram.

Snörhålen i skodon gjordes med håltång eller hålpipa och nitades med skoringtång. I avsaknad därav spräcktes ringens kant med en körnare och flikarna knackades ned med hammaren eller klämdes ned med en flacktång. Så förfors även vid nitning av hakar. En typ av olackerade mässingshakar hade en bottenplatta med uppböjd flik som skruvades genom hålet, varefter fliken knackades ned i plan med bottenplattan.

Fodret i skon (såväl skaft som ovanläder och plös fodrades i regel) klistrades fast vid lädret före hopsyningen. Klistret tillreddes av rågmjöl och vatten. Alla invändiga kantförstärkningar sattes på och syddes fast. Sedan skon sytts ihop baktill, lades hälstyvning av bindsulläder in - sedan denna fasats av i kanterna och försetts med inskärningar i nedre kanten - och syddes fast.

Vid tillverkning av randsydda skor avfasades kanten på bindsulan, en skåra skars i bindsulan ett stycke från kanten snett utåt till bindsulans halva tjocklek, fliken veks upp och sulan pinnades fast på lästen, som därpå lades in i nåtlingen. Lädret sträcktes över lästens hand med en lädertång och fästes med pinnar vid bindsulan och lästen. Kanten på ovanlädret skars ren, randen lades intill ovanlädrets kant och den uppvikta delen av bindsulan och allt syddes samman med bindsöm. Undersidan avhyfsades på nytt, en läderstyvning lades över klack och hålfotspartiet, och den övriga delen under sulan försågs med fyllning av sämre läderbitar som skarvats ihop.

Yttersulan lades på och fästes med några spik som slogs in endast till hälften och togs ur efter sömnaden, eller också med pinnar. Sulan formades efter lästens fason, och en rand drogs upp längs kanten. Denna skars förr upp med en vanlig läderkniv, sedan man först ritat en rand i lädret med en sylspets och tumnageln som "mall". Senare har man haft särskilt verktyg för ändamålet. Den uppskurna randen gjordes större med en grovupptagare ("barnmorska"), och med syl och becktråd syddes sulan fast vid randen. Den uppbända ritsen klistrades och knackades ner över tråden med hammaren, sulkanten jämnades av med kniv eller ett särskilt verktyg.

Klacken byggdes upp, varvid lapparna fästes ömsom med vanliga pligg, ömsom med längre klackpinnar om vartannat, så att klacken bands ihop och satt säkert fast. Därefter putsades den av, och såväl sulan som klacken fick en sista avputsning med en glasbit, randen behandlades med en rullande trissa. Klack- och sulkant svärtades och varmputsades och sulans undersida glättades med en träpinne eller med hammarskaftet. Även sulkanterna har i äldre tid kallputsats med träputsverktyg.

Vid s k becksöm förekom ingen rand. Ovanlädret veks utåt, en förstärkningskant lades på översidan och alltsammans syddes ihop tvärsigenom (liksom avlappningssömmen vid randsöm); när två sömmar syddes bredvid varann, kallades det dubbel becksöm; detta förfaringssätt gjorde skon mer hållbar och tätare.

Skor med näverbottnar syddes på samma sätt som vanliga becksömsskor men ingen läderbindsula användes, utan nävern som buntats ihop i flera lager fick gå ända in mot foten för att skon skulle bli varmare. Till slitsula användes en tunnare lädersula och även stiftlapp av läder på klacken. Alla grövre mansskodon försågs i regel med klackjärn.

Vid pliggade skor spaltades inte bindsulan utan pinnades direkt vid lästen. Sedan lädret sträckts över lästen och fästs med spikar, skars läderflikarna upp med sneda snitt och pinnades fast vid bindsulan och lästen, varefter spikarna togs ur. Därefter syddes med plattsyl och enkel becktråd med relativt långa sting, en söm i bindsulan och ovanlädrets kant.

Den tillskurna sulan blöttes och hamrades med hammaren på en platt sten med rundade kanter; stenen placerades i knäet under arbetet. Vid tunnare sulor lades ibland en kant under sulans kant, men oftast lades sulan direkt på ovanläderskanten och fästes med pinnar här och var; kanten avjämnades och med sylspetsen ritades två eller flera ränder att göra borrhålen efter med pliggsylen för pliggraderna.

Vid borrning i hårt läder fick man använda hammaren att slå på sylen med. Om en pligg vid inslagningen gick av eller krossades, borrades hålet om och en ny pligg slogs in. Fyllningen under sulans snitt (av läderbitar) kallas liksom vid övriga skor mellanlägg. Den utskjutande sulkanten var betydligt smalare hos pliggade skor. Ytterkanten svärtades och putsades liksom vid sydda skor. På stövlar brukade sulan stiftas med mässingstift i stället för pligg i raka eller "mönstrade" rader.

Ofta pliggades den undre långa sulan och den övre korta sulan stiftades. Klacken försågs med klackjärn och stiftlapp.

Tillverkning av stövelskaft gick till på följande vis. Det tillskurna framstycket med en från vristen uppåtgående flik, skuren i ett stycke med framstycket, spannades fast vid skaftet (denna beskrivning gäller veckstövlar).

En styvning av stadigt smorläder eller tunt bindsulläder klistrades och syddes fast längs nedre kanten, sedan en skåra skurits upp på vardera sidan ett stycke från övre kanten för stropparna. Baktill gjordes ena kanten längre och fasades av; denna skulle täcka den blivande spannsömmen. En läderremsa (ofta av blankläder) viktes dubbel och lades in längs övre kanten mellan lädret och styvningen och alltsammans syddes ihop med en genomgående söm. Stropparna av läder träddes i de upptagna skårorna så att de nådde upp till skaftkanten och syddes fast med genomgående söm, oftast i något liknande timglasmönster. Annars fick man vid "inre" sömmar inte sticka igenom det yttre lädret, utan med en krökt syl stack man ett stycke ned i lädret och upp tillbaka för såväl utseendet som täthetens skull. Numera sys alla dylika sömmar i mjukt läder genomgående på maskin.

Sedan skaftet färdigställts spannades detta ihop baktill med insidan utåt, antingen med vanlig spannsöm (utan inlagd rem) eller med s k bes-söm (med en inlagd rem). Denna jämnades sedan med beshyvel och knackades ned med hammaren för att bli tunnare. Därefter blöttes skaftet och vändes; om lädret var tjockt, fick man arbeta med fingrarna en god stund innan det blev färdigt. Sedan syddes hälkappan fast, den lösa kanten på styvningen baktill fästes, stöveln bottnades på vanligt sätt varefter den veckades. Härvid användes stövelblock. Framblocket och bakblocket jämte ett tunt mellanstycke sattes in och eventuella erforderliga kilar slogs in mellan blocken tills lämplig spänning på lädret erhölls. Vecken formades med lätta slag av hammarens pän, varvid en läderbit lades emellan för att inte skaftlädret skulle skadas. Därefter lindade man snören i vecken och lät stöveln stå ett dygn eller så för att vecken skulle stadgas. Sedan blocken tagits ur pressades vecken ytterligare med en tång med breda, plana käftar och långa handtag. Beträffande stövelblock har två olika typer förekommit, dels med runda veck i cirkel runt blocket, dels med veck, kilformigt inskjutna i varandra.

Ovanlädret på krökstövlar benämndes framstycke och bakstycke, och de båda styckena spannades ihop i sidorna. Skaftet blöttes och töjdes över ett särskilt block i ett stycke tills rätta krökningen över vristen erhölls. Krökstövlarna veckades inte; det fick bildas "självgjorda" veck på dem. Övre kanten på skaftet gjordes i äldre tid högre fram och något svängd med en insänkning på högsta punkten fram, senare gjordes veckstövlarna även med rakskuren skaftkant, i synnerhet de rundveckade. Skafthöjden nådde strax under knäet. Oveckade stövlar med lägre skafthöjd har förekommit, dock inte i större utsträckning.

Olika skotyper

De allra äldsta skotyperna har jag tyvärr ingen kännedom om. Benämningen 'skor' är gemensam för skor med varierande skafthöjd och av skilda material. Lågskor är skodon utan skaft, medan kängor är benämningen för damskodon med låga eller halvhöga skaft och för lättare mansskor med låga skaft.

Benämningen pjäxor har avsett skodon med högre skaft, avsedda för vinterbruk i något "elegantare" utförande än de vanliga. Numera begagnas pjäxor med låga skaft, avsedda för sport och skidåkning. De ovannämnda typerna var med remsnörning.

Alla av hem- och byskomakare i äldre tid tillverkade skor var av grövre läder. Stövlar är yngre fotbeklädnad än skor; de torde ha kommit i bruk under 1800-talets senare hälft. Krökstöveln, som numera är helt ur bruk, är troligen äldre än den veckade. Stövlar av vanlig tungstöveltyp med baksöm, men oveckade, har använts; de fick vecka sig själva under användningen.

Näverskor

Näverskor tillverkades och användes i viss utsträckning sommartid. De var lätta och luftiga men otäta och hade ingen större slitstyrka; de varade jämnt en näverskomil (ett ganska obestämt distansmått, beroende på näverns kvalitet och tjocklek).

Materialet var björknäver. Denna togs från släta björkar i savtiden på försommaren genom att man med knivspetsen skar en spiral med lämpligt avstånd mellan skårorna (för önskad bredd på nävern), lossade nävern och rullade ihop den till en spole, en från var björk, vilken knöts ihop med en smal näverstrimla. Om nävern förvarades en längre tid måste den fuktas och värmas före flätningen. Samma slags näver användes till flätning av näverkontar.

Näverskon förfärdigades i lågskomodell, dvs nådde upp till fotleden och var ganska bred över fotens mitt och hade tvär tå. Utrymmet i hälen och vristhöjden avpassades så, att skon inte skulle glappa. Den saknade remmar och bara träddes på foten. Den användes såväl med som utan strumpor.

Något enstaka stövelpar av näver har också flätats. Själva flätningen kan jag inte redogöra för då jag aldrig haft tillfälle att iaktta tillvägagångssättet. Numera förfärdigas inga näverskor.

Tofflor

av tunt läder eller tyg (även med överdel av stickat garn) och med vändsydd lädersula av bindsulläder, utan klack (eller bestående av en enkel lapp), har även använts inomhus (dock ej så allmänt); de har även tillverkats (respektive färdiggjorts) av byskomakare. Nyare, fabrikstillverkade typer är försedda med gummisula, i regel utan bakkappa. De används på kvällen, då man tagit av skorna som man haft under dagen.

Fötterna av avskurna stövlar (eller skor, som haft höga skaft) används också som tofflor (även utomhus); de kallades stövelskor. I skogskojor används sådana att sticka fötterna i, då man på natten måste ut ur kojan för naturbehov och de övriga skorna hänger på tork. De benämns då pesshästâ.

Ytterskor

Kvinnor och barn använde mest stickade damasker; även dessa benämndes snösockor. Männens vadmalsdamasker var fasonskurna efter benets form och knäpptes i sidorna med mässingshäktor.

Vid svår halka drog man gamla avklippta strumpfötter utanpå skorna.

Skovård och skolagning

För att göra läderskorna starka och vattentäta smorde man in dem med trätjära och talg vid värme.

Svarta skor som blivit ljusa och fläckiga svärtade man tillfälligt med lite sot eller skosvärta på en borste eller trasa. Om någon svärta fanns kvar i borsten efter föregående användning, kunde man spotta på den och gnida lädret. Borste för rengöring och blankputsning av skor hade tagel i grupper på ena sidan av en träskiva med format handtag baktill; på övre sidan framtill satt en liten rund borste för påstrykning av putsmedel.

Att med läst utvidga en sko som dragit ihop sig av fukt kallades te lest ut sko' n.

Yrkesförhållanden

Under 1800-talet och framöver 1900-talets första år var det vanligt att byskomakare vidtalades om höstarna av bönderna att göra skor i gårdarna. De gjorde då gårdens årsbehov av skor. "Verkstaden" var i regel gårdens drängstuga. Under andra årstider tillverkade de skor på beställning i hemmet.

Oftast arbetade skomakaren ensam, men han kunde också ha en lärpojke som i början fick utföra diverse enklare arbeten. Ibland arbetade två skomakare tillsammans.

För att bli mer skicklig i yrket och få nya rön besökte i äldre tid en och annan yngling, sen han arbetat som lärling hos byskomakare, någon skomakare i stad eller större samhälle, där han arbetade som gesäll en tid för att grundligt lära yrket.

Något särskilt "skomakarspråk" har inte använts på denna ort.

Efter det de fabrikstillverkade skorna ett stycke in på 1900-talet nästan helt trängt undan de hemmagjorda, har skomakaren sysslat mest med skoreparationer i sitt hem och där förfärdigat de enstaka måttbeställda sko-par som önskats.

De flesta benämningar, som använts i denna uppteckning, är de som min far (avliden 1917) använde och sådana ord och uttryck, som fortfarande förekommer i dagligt tal mellan äldre personer.

(Svar till frågelista 20, ULMA)

Köp boken