Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar   

TEXTILT HANTVERK - LIN OCH ULL

Lin

Då hemberedning av lin ligger tämligen långt tillbaka i tiden beträffande denna trakt, har jag inte lyckats få några närmare detaljer om denna verksamhet. Linodling har inte bedrivits i någon större skala här, endast för gårdarnas eget behov.

Linet såddes på välgödslad jord i relativt god växtkraft. Större linåkrar förekom inte. Rensning av linlanden skedde genom bortplockning av ogräs med händerna. När linet blev färdigt att skörda, vilket märktes på att knopparna började gulna, rycktes det upp med händerna.

Efter ryckningen bands linet ihop i kärvar som krokades på störar för torkning. Efter torkning förvarades det i regel till nästföljande sommar innan det rötades. Man hann inte med denna procedur (som tog lång tid) under skördeåret; man fick vara ett år i förväg med linförrådet.

Före rötningen tröskades det på logen med slaga för att fröna skulle avlägsnas och för att det skulle bli något "uppluckrat" och lättare "ta röta". Endast rötning på marken har förekommit i denna trakt. Man bredde ut linet i ett tunt skikt i en svag marksluttning mot solen.

För att utröna om linet var fullrötat gnuggades det mellan fingrarna. Om höljet då började lossna var det färdigrötat. Vattenrötning har inte tillämpats här.

Efter rötningen torkades det genom att läggas in på torkställning, ett slags glesa träbänkar i torkrian, där man eldade i den stora torkugnen av sten.

Efter torkningen bråkades linet för att det grova ytterhöljet skulle lossna. Vid bråkningen, som oftast försiggick i bastusvalen, användes en bråkstol av sedvanlig typ med en verkande "träkniv", rörligt fastsatt i ena ändan och i den andra försedd med handtag.

Ibland gjordes detta trästycke dubbelt, man satte två "knivar" i bredd, som följdes åt vid lyftningen, för att det skulle gå fortare. Klubbning av linet före bråkningen tycks inte ha förekommit, inte heller behandling eller bearbetning med "stångklyfta" eller liknande efteråt.

Efter bråkningen vidtog skäktningen. Till den användes ett fotförsett, upptill avtvärat och tunntäljt trästycke, över vilket ett knippe lin åt gången lades. Man höll då fast med vänstra handen, medan det bearbetades med ett tunt svärdliknande trästycke med den andra.

Sista proceduren var häcklingen. Det använda redskapet var ett avlångt trästycke med ett hål i vardera ändan och en rund grupp av långa, spetsiga järnstift mitt på. Man lade ena ändan upp på en stol och höll den andra i ena handen, medan man med andra handen drog en passande mängd lin upprepade gånger genom tinnarna i riktning mot den häcklande.

Vid häcklingen fick man ta endast små mängder åt gången och reda ut väl och vända på olika kanter tills det blev så fint som möjligt. Man fick dels långt, fint lin, dels ordinärt lin, medelgrovt. Därjämte fick man ett mycket grovt lin av avfallet från skäktningen.

Det finaste linet bands ihop i små knippor eller rättare vreds ihop. Dessa knippor togs sedan en och en vid spinningen. Det sämre linet rullades eller lindades ihop till små buntar som sedan vid spinningen placerades på den för denna avsedda ställningen på spinnrocken.

Ull

Det vanligaste materialet till strumpor och vantar är fårull, liksom till tröjor, schalar m m. I äldre tid användes också getragg blandad med ull till strumpor att dra utanpå vid vistelse i snö och vid stark kyla; de sög inte åt sig vatten så lätt och var starka att slita på. Även till vantar begagnades ofta getragg i ullen för att de skulle göras mer hållbara.

Fåren klipptes 3 gånger om året: på hösten vid hemtagningen från skogsbetet, vid jultiden och på våren innan de släpptes till skogen. Vid klippningen användes en särskild ullsax, ca 25 cm lång.

Vid klippning av getterna, som mestadels skedde på våren, begagnades samma ullsax men då kunde även en vanlig tygsax användas.

Då man klippte fåren, satt man på en på marken eller golvet utbredd matta och höll fast fåret mellan knäna. Det låg mestadels stilla om man inte skadade det med saxen. Ibland utfördes klippningen inne i stugan, dit man tog ett får i taget; de gamla ladugårdarna var i regel mörka.

Vid tillvaratagandet av ullen efter klippningen frånskildes med svett och smuts hopbakade klumpar, som inte var användbara. Den sorterades också efter färg och i någon mån efter kvalitet; den längsta frånskildes.

Ullen förvarades antingen i säckar eller pärtkorgar med huv av upprättstående modell. Tvättning av ullen förekom inte, möjligen med undantag för särskilt smutsig ull. Smutsen fick avlägsnas genom kardningen. Ullen ansågs bli betydligt sämre genom tvättning.

Kardning

De krökta stiften som bildar kardans "kam" är fästa i ett stycke skinn, som i sin tur är fastspikat på ett rektangulärt, skaftförsett trästycke medelst små nubb. Kvalitén och fastheten i kardskinnet beror till stor del på kardans användbarhet. Kardorna används alltid parvis och tillverkas i olika storlekar. De mest använda storleksnumren är 4, 5 och 6.

Två typer har förekommit: dels med i kardans rygg helt inskurna handtag, dels med endast delvis nedsänkta handtag; de senare har troligen inköpts från Norge, därav namnet. De äldre kardtyperna var plana, såväl de "svenska" som de "norska"; yngre kardor är något välvda och inte särdeles omtyckta av äldre karderskor.

Ullen grovkardas först. Förr användes härvid samma slags kardor som vid finkardningen; på senare tid har dock för detta ändamål särskilt tillverkade skrubblor kommit i bruk. Dessa är kraftigare, större och grövre än vanliga kardor och med något grövre tinnar än de vanliga. Skinnen med tinnarna köps färdiga och spikas på hemtillverkade trästommar.

Vid användningen av dessa skrubblor, sätts den ena fast i ett bräde och den andra hanteras med bägge händerna. Under brädet placeras en låda på golvet för uppsamling av smuts och avfall som uppstår vid kardningen.

Före kardningen värms ullen något. I äldre tid lades den på spiselhällen. Numera blir det oftast på stekugnsluckan till kokspisen eller på själva spisen, om den är lagom varm. Ullen blir därigenom lättare att karda.

Vid grovkardning formas ett slags tillplattade rullar av ullen av samma längd som kardan eller något längre. Dessa placerades förr i en avlång pärtkorg; dessa korgar torde dock numera mestadels vara ur bruk och ersatta med papplådor eller dylikt.

Vid finkardning tar man en sådan tull åt gången i kardorna och kardar omsorgsfullt. När den anses färdig formas runda, fina rullar med kardans baksida, dvs ryggen på den övre kardan.

Under kardningen stryker man emellanåt ullen ur den övre kardan genom att föra den i motsatt riktning mot vid kardningen. Vid urstrykning av undre kardan vänder man helt om på kardparet, vänder sedan skaftet på den undre kardan (som nu ligger överst) bakåt, varefter man stryker ur den på ovannämnt sätt.

Under kardningen samlas efter hand ett lager av smuts och avfall från ullen i bottnen på kardorna; då knackas med kanten mot golvet med omväxlande kortsidorna, varvid skräpet faller ur. Emellanåt genomrepas tinnarna lätt med en hårnål eller strumpsticka i avsikt att avlägsna den hoptovade småullen invid kardskinnet.

En del får har rent grå ull. Annars kardar man samman svart och vit ull för att få grå, men givetvis kardas även enbart svart eller vit.

Då getragg blandades i (förekommer numera knappast), tog man lämplig mängd och blandade med ullen vid kardningen och kardade ihop. Även sönderklippt och (med fingrarna) sönderplockat gammalt stickylle kardades, antingen enbart eller blandat med ull.

Numera skickas det bort till något spinneri för beredning. Oftast återtas produkten i form av färdigspunnet garn. Då slipper man anstränga sig varken med kardning eller spinning, arbeten som nutidens jazzbetonade flickor inte har någon större håg för.

Spinning

En äldre typ av spinnrock med mycket kort kropp och trampan placerad rakt under hjulet, som också var mindre än på vanliga spinnrockar, har använts i denna trakt; denna rocktyp kallades norsk-rock, då den härstammade från Norge. De vanliga spinnrockarna köptes in från Dalarna.

Första arbetsförfarandet vid spinningens början var att träda garnändan som lämnats kvar på bobinen genom hålet i rocktenens grövre ände; härvid brukar man ta en hårnål eller en pinne till hjälp. Denna garnstump uppluckras i änden genom gnuggning för att ge bättre fäste åt ullen. Finns ingen garnända kvarsparad på bobinen knyter man fast en.

"Tullkorgen" placeras inom räckhåll, ett knippe med "tullar" läggs i knäet, en "tull" trycks medelst högra nypan med ändan fast vid garnstumpen som hålls fast med vänstra nypan och snos genom rotationen fast vid denna. Under spinningen jämnas ullen mellan högra handens pekfinger och tumme, under det att man med vänstra nypan reglerar tvinningen och söker få garnet så jämnt som möjligt, så att inga klunsar bildas. Innan "tullen" helt passerat nypan och tvinnats måste man passa på och trycka fast en ny. Ibland händer att garnet går av i eller vid rockpipan; då måste man tvinna upp spetsen på garnet för att få ullen att fästa, då man skarvar ihop på nytt. Emellanåt måste man hålla upp för att flytta över garnet på en ny hake.

Under spinningens gång liksom vid spinningens början måste drivsnörets spänning justeras med skruven.

Som smörjmedel för spinnrocken används numera vanligen litet skirat ister, förr begagnades mest avfallsfett från kreatursben.

Garnet spanns grövre eller finare beroende på vad det skulle användas till. Till garn avsett för vadmalsvarp kardades och spanns endast den längsta och finaste ullen. Spinningen skedde åt höger. Varpgarnet skulle vara fint och mycket hårdtvinnat. Man nystade upp garnet från bobinerna på härvelkorset och det skulle därvid pasmas upp, så att bredden på väven kunde bestämmas. (Längden på väven beräknades efter härvelkorsets omkrets.) Varpgarnet krymptes sedan i kokhett vatten och fick torka på härvelkorset.

Till väftgarn fick den något kortare ullen tjänstgöra. Detta garn spanns betydligt lösare och tvinnades åt vänster. Vadmalsväften måste vara lös annars kunde man inte stampa det färdiga vadmalet. För övrigt behandlades väftgarnet lika som varpgarnet dock utan pasmning.

Till kjortelväft skulle garnet spinnas mycket löst och så fint som det var möjligt. Höll det inte att nysta direkt på härvelkorset, fick man nysta av det med händerna och begagna tallrikar som "mellanlänk" i proceduren (dvs att lägga det på) vid avnystningen och härvlingen. Detta garn spanns också åt vänster.

Underkjolsväft och väft till fällkläden (för överklädnad av fällar) spanns grövre och tämligen löst och tvinnades framåt. För dylikt ändamål användes även garn av ullblandat "plock". Detta tillverkades på följande sätt. Gammalt stickylle klipptes i smala remsor eller strimlor, som sedan plockades sönder med fingrarna och kardades med gamla, slitna samt blandades därefter med lite nyull och kardades samman med denna.

Strumpgarn liksom övrigt garn för stickning spanns medelfint och tvinnades sedan ihop på spinnrocken från två eller tre bobiner, allteftersom man önskade 2- eller 3-trådigt garn, varvid bobinerna träddes på en rund trästicka eller en järnten.

I regel måste garnet efter spinningen, före tvinningen, nystas i nystan från bobinen. Dessa nystan placeras i en korg eller en låda vid tvinningen; ibland händer dock, att de hoppar ur korgen och rullar utefter golvet. Efter tvinningen måste garnet åter nystas upp i nystan.

Garn för stickningsändamål, handstickning, spinns fortfarande här och var i gårdarna av äldre kvinnor, som inte glömt bort konsten, fast det ojämförligt mesta garnet köps färdigt. Det är inte så ofta man hör spinnrocken surra. Hemspunnet stickgarn härvlas inte utan nystas till nystan från bobinerna.

Förr i tiden var överallt i gårdarna under de långa vinterkvällarna kardning, spinning och stickning en allmänt förekommande sysselsättning. Där deltog såväl husmodern som pigorna liksom eventuellt döttrar, som helt naturligt måste söka förvärva färdighet i denna viktiga gren av husligt arbete.

Ingen ung kvinna ingick väl då äktenskap och bildade egen familj utan att kunna tillverka åtminstone strumpor och vantar åt make och barn och sig själv. Helst borde hon väl också kunna väva till kläder för vinterbruk av för dylika ändamål spunnet garn. Att inte ha färdighet i sådana arbeten ansågs nästan skamligt. (Hur pass många av nutidens flickor som gifter sig, kan man månne ge ett sådant betyg?)

Kardning, spinning och stickning utfördes i äldre tid vid skenet från brasan i den öppna spisen. Efterhand kom väl en fotogenlampa i taket, som gav en något jämnare fördelad belysning och dämpade de fladdrande skuggorna.

(Svar på frågelista M 74, ULMA)

GARN

Garn, spunnet av ull och vid spinningen hårt tvinnat, har använts till varp i vadmalsväv; till övriga vävnader, avsedda för klänningar, blusar m m har till varp i regel använts bomullsgarn. Till väft har använts spunnet ullgarn i vävnader, avsedda till kläder för vinterbruk.

Till hellinnevävnader har använts lingarn i såväl varp som väft. I övrigt användes det finaste lingarnet till varp och det sämre till väft.

I vävnader avsedda till klädesplagg för enbart sommarbruk, användes bomullsgarn i både varp och väft. Lärftsgarn betecknar i regel vitt bomullsgarn för vitvävnader, dukar och lakan.

Blekning av bomulls- och lingarn skedde först efter vävningen, då väven lades ut på marken (eller snön) för att blekas i solen.

Det till vadmalsvarp avsedda ullgarnet spanns mycket fint och jämnt och tvinnades hårt vid spinningen. Därefter nystades det upp från spinnrocksrullen, bobinen, till härvor. Detta skedde på härvelkorset som hade fyra armar, i yttre ändan försedda med ett något böjt trästycke. En av armarna var fällbar för att man lätt skulle kunna ta av härvan. Härvelkorset var fastsatt på en ur härveln urlyftbar axel med vev.

Vid härvlingen träddes garnrullarna på ett tenspett av trä eller metall som oftast placerades på en upp- och nedvänd stol eller dylikt, eller också brukade barnen (där sådana fanns) få hålla i det. Någon särskild ställning (s k tvinnstege) för detta ändamål tycks inte ha funnits. Ibland fick garnrullen sitta kvar på rocktenen, vars hållare som lyftes av från spinnrocken hölls i vänstra handen vid härvlingen. För att få garnet rakt och slätt krympte man det genom att doppa härvan i kokhett vatten och låta den torka på härvelkorset som hängdes över spisen eller ute i solen (om sommaren).

Vid härvlingen lades över varje pasma en tråd som korsade mellan pasmorna. Kring en full härva knöts en extra tråd. Garn som köptes färdigt behövde endast nystas på vanligt sätt. Mattvarp till trasmattor (bomullsgarn) köptes färdig i buntar liksom övrigt garn för bomullsvävnader.

Garnet nystades på en bobin, bestående av två träkors som utgjorde gavlarna. Dessa sammanbands av fyra längsgående trästycken, avrundade på yttersidan och på vilka garnet nystades upp. Nystningen skedde i en speciell inrättning, där bobinen träddes på en axel som bringades i rotation med en vev. Axelns bakre del var fyrkantig och dess främre del rund, varför hålen i bobinens gavlar hade härtill avpassad form. En liten träpinne genom ett hål i axeln förhindrade bobinen att glida längs axeln. På äldre typer var bobinen placerad direkt på vevaxeln, varför man måste veva mycket hastigt; det gick i alla fall sakta att nysta med denna typ. En något nyare konstruktion har ett slags utväxling med rem.

Man spände remmen genom att lyfta bobinaxeln i olika trappstegsformade fördjupningar i de bägge "lagren". Då nyststolen inte användes lyftes remmen av för att inte bli onödigtvis uttänjd. Då man inte haft tillgång till nystställning, har man i äldre tid placerat bobinen på en rund käpp, som satts fast med ena ändan vid ett stadigt föremål. Sedan har man stuckit en pinne genom ett litet hål i bobinens ena gavel (ett dylikt hål finns på alla äldre bobiner) och med hjälp av denna vevat bobinen runt, vilket torde ha varit ett ganska tidsödande arbete.

Vid nystningen placerades garnhärvan på en nystkrona. Den äldsta typen bestod av två flata trästycken, som var försedda med ett slags tappformig utskärning mitt på. De lades ihop i kors och roterade kring en genom korsets mitt gående trätapp eller metallsprint. I dessa träblad var hål borrade, och i dessa sattes pinnar - en i var arm - på passande ställen allt efter härvans storlek.

Senare fanns ett slags nystkrona som påminde om en varpa i miniatyr, dock något avsmalnande uppåt och försedd med inskärningar för att hindra härvans glidning.

Den numera mest använda nystkronan är sammansatt av en massa små spjälor, varav en del är fästade i två hålförsedda runda trästycken. Utspärrningen sker genom hopskjutning i längdriktningen. Låsning i rätta läget sker medelst en träpinne eller en sprint genom något av hålen i den fasta axeln som i nedre ändan är avspetsad för att passa i ett hål, borrat i en långbänk eller dylikt.

Då varpen önskades randig nystades garn av olika färg på skilda bobiner. Vid varpningen samlades de i lämpliga kombinationer, som sedan närmare bestämdes vid trädningen av redkammen innan varpen sattes upp i vävstolen.

Men först måste det varpas. Redskapet som användes, varpan, bestod av en roterande träställning - två hopfällbara rektanglar, som utfällda bildade två kors med en sammanbindande vertikal slå mellan var arm på de horisontella korsen (parvis). Ställningen placerades inne i stugan, oftast i storstugan, där man för övrigt hölls med vävgöromålen. I taket satt en träkloss med ett borrat hål, vari den genom varpan löpande stången roterade. På golvet under varpan lades en flat stenhäll med en liten fördjupning, vari en liten järnsprint, inslagen i stångens nedre ända, roterade. Ibland begagnades för detta ändamål en plåtskodd brädbit. Man fick lägga under och justera, så att höjden blev den rätta.

Mellan två slåar infogades i det undre korset ett ovalt trästycke, i vilken tre utåtriktade pinnar var inslagna och kring vilka varptrådarna korsades vid varje vända och bildade skäl. I en av slåarnas övre del fanns en annan pinne, kring vilken varpen vändes, då man skulle linda tillbaka nedåt.

Bobinerna, i regel fyra till antalet (vid mattvarp för trasmattor bara två), placerades stående på golvet. Rakt över dem slogs i taket in några märlor, genom vilka de olika trådarna från bobinerna först löpte. Därefter samlades de i den varpandes högra hand, som förde trådknippet uppåt och nedåt allteftersom spiralen på varpan bildades. Om den varpande skulle råka föra en tråd (eller ett trådknippe) till fel varv på varpan, uppstod ett messfall, vilket - om det inte upptäcktes i tid - förstörde hela varpen. Man måste då linda av ända tills man kom till felet och fick rätta till det.

På skälträet lades en pasmetråd kring varje full pasma (som innehöll 60 trådar). Den korsades mellan pasmorna och lindades ett varv runt (nödtorftigt) tills vidare, så att det hela inte kom i oreda. Efter avslutad varpning knöts pasmetråden ordentligt. Därjämte träddes en stark tråd genom skälets bägge partier och knöts ihop säkert, så att man inte skulle "tappa skälet" då varpen togs ned.

Då varpen var färdigvarpad togs den ned från varpan genom att man lossade den övre pinnen, fattade varpöglan med ena handen samt länkade varpen genom att växelvis med ömse händer dra in öglor i varann, så att det bildades liksom en fläta. Under tiden måste en medhjälpare sköta varpan och hålla igen, så att varpen hölls lagom sträckt och inte gled ihop. Efter användningen togs varpan ned, fälldes ihop och förvarades hängande på ett par pinnar på väggen i någon bod eller något uthus tills den åter skulle användas.

Den länkade varpen lades upp i en hög på ett bord med skälet fram. Två flata trästickor träddes igenom skälets bägge partier och bands över med snören (fästade i bägge ändar för att hindra stickorna att glida ur). Sedan kunde den förut nämnda skältråden tas bort. Därefter träddes varpöglorna genom en tämligen grov sked, redkam, med tillhjälp av ett tunt hakformat trästycke. Trädningen påbörjades vid skedens ena ände. Allteftersom den fortgick, stacks en käpp genom de framträdda öglorna för att hindra dem att glida tillbaka. Käppen bands sedan över med ett snöre för att den inte själv i sin tur skulle glida ur. Denna käpp har även en annan - ännu viktigare - uppgift: vid denna fästs nämligen snörena på varpbommen, då varpen skulle sättas upp i vävstolen. Men det blir en annan historia, som Kipling sa.

(Svar på frågelista M 71, ULMA)

STRUMPOR, VANTAR,
HANDSKAR m m

Strumpstickor

En sats strumpstickor innehöll 5 stycken. Vid vanlig strump- och vantstickning användes fem stickor, fyra för uppmaskningen och den femte att ta maskorna med. Vid stickning av muddar - ett slags lösa skydd för handleden, ofta flerfärgade och förr allmänna - begagnades bara två stickor. Dessa plagg bands raka och syddes ihop efteråt till en rund holk. Även vid stickning av grytlappar användes bara två stickor. Då man stickade raggsockor användes kraftigare, grövre stickor. Vid stickning av tröjor, schalar, västar och dylikt begagnades långa, grova stickor av trä eller metall med en knapp i ändan; de används fortfarande.

Strumpstickor köptes genom handlande, mest gårdfarihandlande. Då stickorna inte användes, lindades de samman med en garnända, som dels lindades runt stickbunten, dels stacks emellan stickorna här och var för att hindra dem från att glida i längdriktningen. Vid stickning åt andra hade man rätt att ta en garnända av en strumpstickas längd för detta ändamål. Det kunde nog hända, att garnändan blev något längre.

Garnet

Garnet benämndes allt efter det plagg det skulle användas till och spanns i varierande grovlek och fasthet allt efter avsedd användning. Till stickning av strumpor och vantar användes mest 2-3-trådigt tvinnat garn, grövre för vantar än för strumpor. Hemspunnet garn var sällan 4-trådigt, det blev för grovt. Vid stickning kunde man i vissa fall - om garnet var för fint - ta en extra tråd till som förstärkning (mycket vanligt i häl och tå på strumpor).

Det vanligaste garnet var av fårull, någon gång uppblandad med getragg (för raggsockor); ull av riven yllelump kallades plockgarn. För stickning av småbarnsstrumpor brukade man någon gång blanda harull i fårullen för att produkten skulle bli särskilt mjuk. Inblandning av människohår för spinning har endast undantagsvis förekommit, inte heller annat djurhår torde ha använts åtminstone för plagg till vanligt bruk.

Den vanligaste färgen på vardagsstrumpor och -vantar var grå och erhölls av garn från naturgrå ull eller hopkardning av vitt och svart till mörkare eller ljusare grått. Givetvis begagnades även helt svart och helt vitt garn. Färgning av såväl garn som färdigstickade plagg har förekommit, men metoderna och medlen före färgpåsarnas tillkomst är för mig okända. Garn till vadmalsvarp gjordes mörkare (blåmelerat) med hjälp av vitriol och albark. Däremot tvättades garnet ytterst sällan före stickningen. En del stickerskor brukade dock skölja upp det lätt i varmt vatten.

Garnnystan

Man brukar använda ett hopknycklat papper som ämne att nysta på. Då man nystade ett hålnystan (mera vanliga förr än nu) begagnades inget ämne, utan garnet lindades först kring fingrarna (som man spärrade ut), varefter garnet lindades runt kring den uppkomna lilla "härvan". Man fick då en fri tråd från såväl insidan som utsidan av nystanet.

Maskorna

Två "huvudmetoder" vid stickning har förekommit; dels att låta den löpande tråden ligga över vänstra pekfingret och ta upp den med stickan; dels att hålla den i högra handen och kasta den över stickan. Den sistnämnda metoden är vanlig hos vana stickerskor.

Att sticka med varannan maska avig och varannan rät kallades te bi’nn e utvänn å e rättvänn, liksom 3 aviga och 2 räta blev tre utvänn å två rättvänn osv. Gemensam benämning var te bi’nn utvännt å rättvännt. Resultatet blir ett slags resår- eller ribbstickning, som ofta tillämpas i såväl strumpskaft som vantar (finare) och tröjor. Att sticka dubbelt genom att lyfta på varannan maska på vartannat varv tillämpades förr i strumphälar och vantar. Stickning med enkelt (entrådigt) garn förekommer inte ofta, men däremot kan en tråd läggas till.

Att öka vidden på en strumpa eller dylikt går till så, att man ökar vissa varv med en maska. Att minska vidden går till så, att man med 3-4 varvs mellanrum hakar en maska på en annan. Detta görs baktill på strumpan och förekommer alltid på damstrumpor från vaden och nedåt och för övrigt på långa strumpor och på alla strumpor ovanför hälen.

Den hastiga minskningen i tån på strumpan vid färdiggörandet av foten utförs genom att man hakar in en maska på varje sticka på vartannat varv, dvs sammanlagt fyra maskor på vartannat varv, tills tio maskor på var sticka kvarstår. Då tar man in en maska på varje sticka på varje varv, tills tån är färdig. Minskar man för långsamt blir tån spetsig, minskar man för hastigt blir den för tvär.

Virkning

Med hjälp av virknål har utförts en del "stickningsarbete" såsom spetsar i olika utföranden, mindre dukar, sängöverkast m m. Till sängöverkast virkade man fyrkantiga stycken, som sedan syddes eller stickades samman.

Virkning är ett slags länkning av maskorna. Maskan bildas genom att man vrider virknålen och maskorna dras med hjälp av det i nålens spets filade haket in i varandra växelvis, varierande efter mönstret som kan bestå av hål, rosor och krusiduller.

Flätning

Flätning av garn endast med hjälp av fingrarna utan stickor har förekommit, t ex tillverkning av kjolfläta att sy fast kring kjolen nedtill på insidan som ett slags slitskena. De flätades av garn i närmast samma färg som kjolen och i fast flätning. Det kunde behövas att begagna sådana den tid, då kjolarna räckte ner på skorna.

Stickningsarbetet

Stickningsarbete har nog alltid betraktats som ett speciellt kvinnogöra. Detta har dock inte hindrat att en del män också lärt sig sticka till husbehov under tider, då de inte haft något brådare arbete för sig eller av någon anledning inte kunnat deltaga i tyngre arbete. Det mesta kardnings-, spinnings- och stickningsarbetet utfördes på vintern. Annars har äldre kvinnor haft för sed att sticka närhelst de haft tillfälle därtill - vid vallning av kreaturen, vid gång till och från arbete, vid besök i stugorna och närhelst de tagit sig en vilopaus.

Vid vanlig slätstickning torde en duktig stickerska hinna med en halv långstrumpa eller en hel halvstrumpa eller en vante per dag. Det var brukligt att pigorna skulle göra var sitt strumppar färdigt mellan juldagarna. Kvinnor som hade stickning till sitt huvudsakliga yrke tog emot såväl kardning som spinning och stickning åt andra. För kardning och spinning betalades ca 75 öre för marken (marka - ej fullt 1/2 kg.); för stickning erhölls 40-60 öre per par strumpor eller vantar omkring sekelskiftet.

Ett slags ull som benämndes islannsull togs hem av ortens handlande och fick köpas i butikerna. Denna ull var stel och grov och mycket hårdkardad. Den blandades med vanlig hemull, och garnet användes till stickning av vanliga vardagsstrumpor och -vantar. Även garn av repat stickylle kunde användas på nytt om det nystades på härvelkors, sköljdes i hett vatten och fick torka på härvelkorset. Då rätades det ut.

Till strumpor för sommarbruk användes även plockgarn av sönderkardad yllelump. Detta garn var inte så hållbart eftersom ullfibrerna blev kortare vid bearbetningen, och strumporna ansågs inte heller vara så varma som dem av prima, ren ull.

Under stickningen händer ibland att det tvinnade garnet vid avrullningen från nystanet vill trassla till sig. Man låser då fast garnändan vid nystanet med en strumpsticka, lyfter nystanet med garnändan och låter det snurra runt av sig självt, varvid garnet tvinnas tillbaka.

Strumpor

Hälen stickades samtidigt med strumpan.

Vid slätstickade strumpor brukade man på halvstrumpor sticka en resårrand längs skaftet på vardera sidan för att de skulle sitta uppe bättre, möjligen även för utseendet. På handstickade (rundstickade) strumpor bildas ingen rand baktill som på fabrikstillverkade.

Strumporna tvättades i hett såpvatten och sköljdes därefter i hett vatten innan de togs i bruk.

Valkning förekom knappast beträffande vanliga strumpor och vantar. Däremot valkade man de så kallade Dalbyvantarna (som hörde till Dalbydräkten) och krympte dem genom gnuggning på en tovbräda, en träskiva med en massa inskärningar.

Mindre hål på strumpor (liksom på vantar och andra stickade föremål) lagades med stoppning. Om hälarna blivit illa åtgångna brukade man sy fast en tyghäl, som formades efter den gamla så att inga större valkar uppstod. Därefter klippte man bort de värsta trasorna på insidan.

Vid stoppning användes en rund träbit med skaft, liknande en vanlig rörsopp, eller i avsaknad härav använde man förr en vanlig träsked. Större hål på strumpskaft brukade även lagas med bitar från gamla strumpor. Sen strumporna blivit utslitna klipptes de sönder och plockades och kardades till plockgarn.

Sockor av ullblandad getragg att dra utanpå strumporna (och byxorna) kallades raggsockor och räckte över knäet, somliga ville ha dem så långa, att de nådde ända upp till grenen. De användes av skogsarbetare, körkarlar och andra vid vistelse i snö och vid stark kyla. Även kvinnor använde ibland raggsockor.

Stickade damasker som nådde till knäet och med en bred tunga fram över vristen, användes förr av såväl kvinnor som män. Även knähöga damasker, sydda av vadmal och med plös som på de förutnämnda, begagnades av männen. Dessa damasker, som var formade efter benet, knäpptes ihop längs utsidan med stora mässingshäktor. För att damaskerna inte skulle glida upp var en bred läderrem fastsydd i nedre kanten och löpte under hålfoten.

Vid halkigt eller snöigt väglag brukade ibland gamla strumpor dras utanpå skorna, dvs då man hade finare skodon på sig. Det blev i allmänhet gamla utrangerade exemplar av vanliga strumpor om formatet räckte till. Det gick ju att töja ut dem en hel del.

Till inläggssulor i skor begagnades mest filtsulor klippta av gamla filthattar och fastsydda på korslagd näver. Även sulor av enbart näver i två eller flera lager förekom. Som tofflor inomhus, i synnerhet vid vävning användes gamla, avklippta strumpor.

Strumpeband var förr allmänna, då knästrumpor användes, och knöts runt benet strax ovanför vaden. "Knytningen" skedde så, att man trädde bandets ena ände under lindningen, varvid den ena eller de bägge små tofsarna i bandets ändar fick hänga ner. Till halvstrumpor (mans) användes inga strumpeband.

Strumpebanden stickades, i synnerhet så kallade pjäxband med stora tofsar, för pjäxor och för lapptussar av renhud, som kom från Norrland och inte var så allmänna.

Strumpebanden stickades ofta i flera färger (mönstrade eller randiga) samt försågs med små tofsar i ändarna. De kunde också vävas. Den mest primitiva bandvävstolen var en platt träskiva med uppsågade spår (för "varpen") och ett hål i varje mellanbalk, som varannan varptråd löpte igenom för att bilda skäl. Väfttrådarna pressades efter trädning genom skälet intill varandra för hand. Bindningen skulle i regel inte vara så fast. Troligen har dock mera "fulländade" bandvävstolar funnits även i denna trakt.

Tillverkning av strumpeband genom så kallad smöjning utan några redskap har också förekommit. Man begagnade då endast fingrarna och länkade garnet på ett sinnrikt sätt, som jag emellertid inte är i stånd att beskriva. Under arbetet spändes garnet över en stolsrygg. Dessa band var oftast flerfärgade med en tofs i ena ändan.

Mönsterstickning på strumpor har inte varit vanlig, möjligen på finare strumpor. Däremot stickade man mönstrat på vantar, tröjor m m i två- eller flerfärgat garn. Även vid enfärgat garn fick man genom att vrida maskorna efter visst system fram ett slags krusing. Genom gruppering i små, hörnställda rutor fick man så kallad kuntbinning imiterande flätningen i en näverkont. Påsydda figurer (blommor) förekom endast på de så kallade Dalbyvantarna (se nedan).

Vid sekelskiftet och även senare var det vanligt med strumpor stickade i två färger i tvärrandning. Tvärränderna var ca 1/2 tum breda och de vanligaste färgsammansättningarna var grått-blått, grått-rött, svart-grått samt även vitt-blått, vitt-rött, svart-vitt osv. Dessa strumpor användes av såväl kvinnor som män. Undertecknad använde också dylika strumpor i ungdomens dagar. Ett slags motsvarighet har vi i våra dagar i fotbollsstrumporna, men där är ringarna eller fälten mångdubbelt bredare.

Vantar

Två huvudtyper har förekommit: tumvantar och fingervantar. I fråga om handstickade vantar har ullvantar (av fårull), raggvantar (av fårull, blandad med getragg) samt i någon mån plockvantar (av omberett ylle) förekommit. Därjämte har väl färdigköpta maskinstickade bomulls- och trikåvantar använts.

Som finvantar användes förr i stor utsträckning så kallade Dalbyvantar med påsydda blommor i grälla färger. Dessa vantar stickades med en hopsnörning vid handleden och med en trattliknande krage. Färgen var mörkgrå (för fruntimmersvantar även vit) och blommornas färg var blått, grönt och rött i olika variationer och kombinationer.

Av tyg tillklippta och hopsydda vantar av t ex vadmal, oftast skinnskodda, har använts. Också de stickade vantarna brukade skinnskos på tummarna och handens insida. För timmerkörare och lässkarlar, som hanterar länkar och sax, håller inte vanliga, "obehandlade" stickvantar länge.

Vid handstickning av vantar har utom den vanliga slätstickningen och ribbstickningen ibland tillämpats ett slags patentstickning. Den gick till så att man vid stickning släppte av varannan maska och vid nästa varv tog upp dessa maskor men i stället släppte av maskan näst intill, som togs upp vid nästa varv osv. Stickningen blev härigenom på sätt och vis dubbel och vanten därigenom tjockare och starkare, men garnåtgången blev också därefter. Detta stickningssätt har även tillämpats på strumphälar.

Halvvantar (utan fingrar), dels avklippta gamla vantar, dels särskilt stickade, har begagnats vid vissa arbeten, t ex potatisplockning eller något knåpgöra, som fordrade fria nypor.

Handskar

Arbetshandskar var inte så vanliga förr som de blivit på senare tid. Det var gott om ull, och kvinnorna stickade flitigt, så att vantar alltid funnits för behovet. Sådana skinnhandskar har dock funnits. Vid användning begagnades ett par yllevantar inuti, för skinnhandskar är kalla. Skomakaren, skräddaren eller någon annan händig person tillverkade något par emellanåt av garvat får- eller kalvskinn. Vanliga arbetshandskar saknade krage och var försedda med en hämpa och motsvarande knapp av läder för upphängning. Handskar med krage användes ibland för helgdagsbruk och av skjutskarlar. Handskar av hundskinn med håren kvarsittande begagnades som skjutshandskar med eller utan fingrar. Finare handskar av skinn eller trikå köptes färdiga.

Sommartid användes sällan någon handbeklädnad i arbete. Under skörden brukade dock kvinnorna gamla handskar eller fingervantar för att skydda fingrarna mot den vassa stubben på åkern. På armarna brukade de dra ett par gamla strumpskaft. Då man gick till kyrkan hade man handskar (eller vantar), på vintern så kallade Dalbyvantar, på sommaren trikåhandskar eller tunna skinnhandskar. Sommartid var männen oftast utan handbeklädnad.

Övrigt

Skrock förbundet med stickningsarbete

Man borde aldrig påbörja ett stickningsarbete på kvällen, för "då blev det aldrig färdigt".

En flicka borde aldrig avbryta stickningen mitt på en strumpsticka, för "då skulle fästmannen vända om hem ifall han var på väg till henne".

(Svar på frågelista 21, ULMA)

Köp boken