Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar   

HANTVERK

TRÄSLÖJD

På flertalet gårdar brukade bönderna själva delvis tillverka gårdens behov av träsaker, såsom en del körredskap (kälkmedar, skaklar m m), verktygsskaft, grövre möbler, en del laggkärl, träskedar, slevar, tråg, höräfsor och selpinnar m m. De utförde också tillfälliga reparationer, givetvis med ganska varierande resultat allt efter vederbörandes större eller mindre händighet. För snickring av finare möbler och mera svårtillverkade saker anlitades särskilda bysnickare. Som hemindustri för försäljning torde inte träslöjd ha bedrivits utan endast som beställningssnickeri inom socknen. Visserligen har yrkessnickarna vid mera lediga tillfällen tillverkat några stolar, bord, höräfsor och smärre träsaker "på lager" för avyttring inom närmaste omkretsen. På senare tid har ju en och annan mindre "industri" uppstått för tillverkning och avyttring av snickerier och möbler, men tillverkningen sker enligt modernare metoder och mera maskinellt.

På enstaka större gårdar fanns särskild snickarbod, men oftast höll man till i drängstugan om vintern; på mindre gårdar (där drängstuga saknades) hölls man inne i boningshuset och om sommaren ute i något skjul eller någon bod.

Virket och dess behandling

Det mest använda träslaget till snickring av möbler, kälkmedar (avsedda att beslås med järn), skaklar, skaft på redskap och verktyg, har varit (och är fortfarande) björk. Till grövre möbler (bänkar och bord) har i äldre tid furu använts i stor utsträckning. Till medar under lång släpkälke att köra på barmark med har använts gran med självvuxen krök i framändan, som täljts till av en grov rotgren. På samma sätt har krokorv tillverkats. Till räfsskaft har även använts asp och al för att bli lättare och mjukare för händerna.

Träskedar har också ibland gjorts av al eller asp. Räfspinnar brukar tillverkas av rönn eller hägg, som är sega och starka träslag.

Ibland har klibbal, som dock endast finns på vissa platser, använts till möbeldelar, framsida i lådor på grund av den fina ådringen som påminner om cederträ. Detta träslag är dock mycket löst och föga hållbart. Syren förekommer endast i trädgårdar och får ingen användning som slöjdvirke. Lönn är också ett planterat träd. Till laggkärl används furu.

Björk som växer på inägor på gräsbevuxen mark ger genom de vågiga fibrerna och glandelprickarna i veden en yta med vackert utseende och används ofta till möbler, såvida tillräckligt kvistrena exemplar kan påträffas. Masurbjörk används också till sådana möbler, där flammig yta önskas, men detta träslag är svårarbetat. Den ojämförligt största användningen får vanlig glasbjörk som är lättarbetad om ock något mindre hållbar. Myrbjörk är seg men stark.

Till sågning av bräder och plankor för olika ändamål används gran och furu, varvid de mera senvuxna anses starkare och bättre än de frodiga exemplaren. Större granar i täta bestånd har i regel raka, kvistfria stammar och ger fint sågvirke.

Självkrökt virke med tjurbildning används bl a till slitskenor under kälkmedar och till vissa löpskidor.

Självkrökt virke används även till spant i båt, som spikreglar under det välvda flaket på tvåhjulig gödselvagn och till skalmar på skjutkärra med ett hjul framtill. Skarpare krök används till repkrok, orvknapp, slevar och skedar m m.

Trä till kilar var av torr gran eller björk. Knöliga utväxter på trädstammar, mest björk och al men även på tall, kallades kotâ. Skålar och koppar tillverkade av dylika fick sålunda heta kotskål och kotkôpp.

Virkestagningen

Virket höggs i regel på vintern för att kunna köras hem på snöföret. Någon särskild tidpunkt känner jag inte till.

I äldre tid späntades takstickor av torrfur. Dessa fick betydligt större livslängd än de av färsk gran eller furu.

Fällning av träden skedde i äldre tid med yxa, senare med stocksåg. Barkningen utfördes också i äldre tid med yxa, först ett stycke in på 1900-talet började barkspade användas.

Virke, avsett för tillverkning av takstickor, barkades inte förrän det skulle kapas, klyvas och späntas.

Råbearbetning av virket

För att hindra ändträet från att spricka vid torkning lämnades barken kvar i ändarna.

I äldre tid sågades virket med kransåg som liknade en större stocksåg men var bredare (ca 10 tum) och var försedd med tvärs över bladet sittande handtag i bägge ändar. Tandgången var något framåtriktad och tänderna var tvärfilade på den skärande (främre) kanten för att ändträet lättare skulle kunna skäras; vanliga snedfilade sågtänder skär dåligt i ändträ.

Vid sågningen användes bockar med långa ben. På dessa fanns en gångbana av ett par plankor att stå på. Längs lutande slanor rullades stocken upp eller drogs upp med rep (kring stocken) på bockarna och slogs fast med ett par hålljärn. En man stod uppe på ställningen och drog sågen uppåt och en man på marken drog den nedåt. Sågen skar endast vid nedgåendet. För uppmärkning av sågritsen användes en snodd, doppad i rödfärg. Vid utsågning av ämnen ur bräder eller klenare rundvirke användes en kransåg (eller ramsåg) med smalt rakt blad, inspänt i en ram som fördes upp och ned liksom den större kransågen. Rätkluvna furustammar har också kilats isär med träkilar och täljts släta med bila till golvtiljor.

För torkning efter sågningen lades bräderna oftast i stapel i det fria; bräderna lades i varv med tunna bakbitar som mellanlägg.

Den slutliga torkningen av slöjdvirke skedde på stänger under taket inne i stugan (respektive snickarboden), ofta med förtorkning på någon vind, varvid det togs in efterhand allteftersom man hade plats för det och i den mån det förbrukades.

Virkets egenskaper

För att hindra slöjdämnen från att spricka i ändarna strök man dem med linolja.

(Svar på frågelista 22, ULMA)

BÅTAR OCH BÅTBYGGE

Endast vissa personer sysslade med båtbyggeri. Här i övre delen av Dalby fanns i mitten av 1800-talet en person kallad Kutâ-jo (Springar-Jon), som byggde båtar. Denne emigrerade till Amerika, varefter en person på Sundhultmon, benämnd Lellhåkkåjonsa, som lärt sig konsten av ovannämnde Jon, tog vid och byggde båtar i en lång följd av år. Nära 100-talet båtar har han tillverkat, särskilt flottningsbåtar men även en del ekor. Han bedrev dock inte båtbyggeriet som huvudyrke utan var även skomakare, slaktare, korgmakare, flottningsförman m m. Denne Jon Jonsson i Sysslebäck, som nu är 87 år [1951], har lämnat det huvudsakliga stoffet till denna lilla uppteckning, det som behandlar själva båtbygget.

Vid sekelskiftet var priset på en färdigbyggd båt (vanlig strömbåt) 30 kronor (inklusive allt virke, spik och krampor). Det tog 10-12 dagar att förfärdiga en båt, så förtjänsten blev inte stor. Sågning av bordbräder och kölbräda utfördes vid vattensåg, men hyvling av bräderna och tilltäljning av stammar och spant utfördes för hand.

Bordbräderna och kölbrädan borde helst vara av furu, de förra sågades 1,5 tum tjocka, den senare 1-1,25 tum. Stävarna gjordes av asp med självvuxen krok och spanten av granrötter. Stockar som skulle sågas till båtbräder skulle vara möjligast kvistfria.

Båtarna byggdes sommartid och man höll oftast till ute på gården eller inne på någon rymlig loge. Då man höll till ute, brukade ett provisoriskt tak sättas upp över båtbocken som skydd för regn.

Närmast följande beskrivning gäller en vanlig flottningsbåt. En dylik (äldre typ) hade en längd av 18 fot. Kölen bestod av en tjockare, vanligen 1 tums, furubräda, som urfalsades med en hyvel i vardera kanten på översidan för de första borden. Kölbrädan böjdes något uppåt i ändarna, lite mera i framändan.

Vid byggandet användes en lång bock av en kluven furustock av samma längd som båten; den plana, jämntäljda sidan vändes uppåt och på undersidan iborrades fyra ben. Den kallades båtbock och användes även som hyvelbänk vid släthyvling av bräderna före byggandet. Kölbrädan hyvlades av i ändarna till samma bredd som stammen, lades ut på bocken och fästes vid denna med några spikar och kilades upp i ändarna för att få den rätta böjningen.

Stävarna fogades ihop med kölen enligt teckningen och nitades fast. Ett förstärkningsjärn brukade läggas i stammens nedre del. Noga riktning (med ögonmått) erfordrades, så att inte båten blev vind. Lodbräde brukades också för vertikal inriktning. Ett eller två spant sattes fast provisoriskt vid kölen ungefär mitt på för att ge rätta formen åt bordbräderna. Avfasningen av bordens kanter (övre ytterkant och nedre innerkant utom på nedersta och på översta bordet, där ena kanten var rak) utfördes i samband med släthyvlingen. Vid deras infogning i den i stammarna upptagna falsen (som ofta togs ur med stämjärn) måste justering göras med hyvel och kniv.

Falsen i kölen och i stammarna ströks med tjära, varefter en remsa av ruggat tyg (flanell) lades som tätningsmedel. Kanten på de två första borden tjärades och infogades i falsen samt fästes med krampor och nitar, böjdes i ändarna och passades in i stammarnas fals, där de spikades fast. Anliggningsytan för nästa bord tjärades, en ny tygremsa lades på och nästa bord infogades och fästes. För att man skulle kunna böja borden vid ändarna (där samtidigt en vridning uppstod) utan att de bröts, fuktades de med hett vatten.

För sammanpressning av borden vid inslagning av kramporna användes en träklämma. Kramporna slogs in från insidan och böjdes på utsidan. Båtkramporna var av järn, tunna och platta med ett längre ben för falsen och ett kortare. Två sådana slogs in mellan varje spant, därjämte sattes en nit i.

I båtar byggda i äldre tid förekommer bara krampor och spik (jämte några nitar i den vanliga flottningsbåten).

De viktigaste redskapen och verktygen vid båtbygge var (förutom båtklämman): täljyxa, såg, hammare, täljkniv, böjtång för kramporna, vanlig hovtång för utdragning av spik, och i de fall kramporna inte köptes färdiga utan klipptes till av plåt, en plåtsax. För hyvling av bräderna m m: oxhyvel, släthyvel, falshyvel och kölhyvel. Därjämte en del träkilar och stöd under båtskrovet samt kärl för tjära.

Olika båtbyggare hade inte alltid samma system, och båtformen kunde också variera; bredare och smalare båtar förekom. Några exakta standardmått existerade tydligen inte.

Det yttersta tjocka spantet i för och akter var dock i ett stycke. Om en lämplig granrot hittades, kunde dessa två spant sågas ur samma rot. De små avbalkningarnas vägg (inåt båten) spikades på dessa spant. Den bakre brukade prydas med en inskuren figur (stjärna eller dylikt) och här brände ägaren in sitt namn. Ibland hade båtbyggaren sina initialer på den främre.

Uppe vid relingen lades ett förstärkningsbord på utsidan, något smalare och med avrundade kanter för att ge bättre stadga och för att skydda kantbordet mot förslitning.

Sedan båten byggts upp, sattes spanten in. Sedan spanten genom täljning formats till, användes vid inpassning ett slags ritmått med två spetsar (av samma typ som det man använder vid draghuggning av stickor men mindre) för att märka ut upphöjningarna för borden som skulle tas ut ur spantet (utfördes med kniven). Vid båtar med slätt hopfogade bord var dock detta obehövligt.

I varje spant skars två små öppningar in, en på vardera sidan om kölbrädan för läckvatten, och i aktern borrades ett hål för urtappning av vattnet.

Spanten spikades fast från utsidan med spikar, ca 2,5 tum långa, platta och relativt mjuka järnspikar med centimeterstora huvuden. Man brukade såga isär lämpliga granrötter till två eller tre spant. Mera sällan hände att stamämnen sågades isär; man täljde i regel bara en stam ur samma ämne.

Spantens ändar var inte förenade med några tvärträn mellan relingarna utom det yttersta i för och akter, där en liten avbalkning gjordes. På det bakre låg ett löst lock som sittbräde och här förvarades öskärlet bestående av en skopa, bleckbunke eller dylikt, och i den förliga avbalkningens vägg var ett handtag för uppdragning av båten. På fiskebåtar förvarades här stenankaret, vars rep knöts fast i handtaget. Den länk, varmed båten förankrades vid land, hade också sin plats i denna avbalkning. Ingen särskild beklädnad av båtens botten förekom och "inredningen" utgjordes endast av de tre lösa brädtofterna, som med sina kantställda spikreglar låg på spanten i båtens botten.

Toft. På den mellersta satt man vid rodden beträffande båt med ett par årtullar; vid större båtar med två par årtullar satt den främre roddaren på främre toften.

Bordbräderna skarvades ogärna, men det förekom ibland om virket var för kort. Man ordnade alltid så att två skarvar aldrig kom mitt för varann. Stammarna var raksågade i övre ändan (hade för övrigt nära trekantig form), nådde ca 5 tum över bordbräderna och var där avrundade för att kunna gripas om med en hand (t ex då båten drogs upp).

Den vanliga flottningsbåten hade en längd av 18 fot (nyare typ 16 fot) och var försedd med 8-9 spant. Till en sådan behövdes ca 240 krampor och 180 spik jämte en del nitar. En något smalare och mer lätthanterlig typ används för fiske samt för befordran över älven, där bro eller färja saknas. Denna båttyp har endast ett par årtullar. Med roddbåt i allmänhet avses en vanlig båt (inte eka) som framdrivs med åror och stake (inte med hjälp av motor eller segel).

Årfäste, årtull på båt (eller eka) tillverkades av björk (helst masur) och var oftast förstärkta med plåt på översidan. De nitades fast på relingens insida. Flottningsbåtar och stora ekor (t ex draggekor) hade två par årtullar, vanliga båtar och ekor endast ett par. På ekor, gjorda i senare tid, kan som årfäste en sprint förekomma, fastsatt i en träkloss på relingens innerkant. På denna sprint hakas åran fast med en vid åran fastsatt järnögla.

Årorna tillverkades av senväxt gran. Roder användes inte på vanliga båtar. Något kortare åra för styrning brukade ha något längre blad.

Den stång som båten stakades med kallades skô’t. Den som stakade båten stod längst ut i båtens akter. En eller två reservstakar fördes alltid med i båten.

Segel användes inte på vanliga båtar och segelbåtar har inte förekommit, men ett provisoriskt segel av säckar eller klädesplagg kan ibland gillras upp under sjörodd vid lämplig medvind.

Ekor

I lugnvatten användes förutom båt även eka. Den äldsta ektypen var en urgröpt grov furustock.

De byggda ekorna är flatbottnade med tvär akter och för (dock något smalare i fören) och bottnen något uppsvängd framtill, så att ekan (pråmen) flyter lättare vid rodden.

På kanterna av kölen, en bred bräda, läggs två andra breda bräder, vilka tillsammans bildar botten. Det nedersta bordbrädet ligger mot bottenbrädets kant och de övriga borden vilar mot ytterkanten av det närmast föregående.

I för och akter är borden fastspikade i "gavlarna". Endast sidospant, nående något in på bottenbrädan och med utsågning för borden, finns utom i mitten, där ett helt spant är anbragt. Tvärs över relingarna i aktern är några tätt hopfogade bräder påspikade som sittplats och på bottnen en toft för roddaren. På relingens innerkant finns ett par årfästen av samma slag som på båtarna. Hopfogning av bräderna sker vid ekbygge med nitar och spik; krampor används inte. Tätningslister brukar dock läggas in på vanligt sätt.

En större typ av eka med stor bärkraft är den som används att ro ut ankaret med till spelflotte vid sjöflottning.

Flottar

Timrad flotte för ett par man används som farkost i lugnvatten vid fiske och vid flottning. Den består av 4-5 stockar med två överliggande tvärslåar: äldre med yxhål, genom vilka träkilar slogs in i stockarna; nyare spikas fast.

Kraftigare flotte av grövre stockar för transport av länskoppel o d stakas med en lång stång. Där vattnet är för djupt förs staken som en åra växelvis på ömse sidor om flotten. "Det går långsamt fram, men det går ändå fram".

En mycket stor flotte har förr använts vid flottning för transport av flottkarlarnas matsäckar. Denna hade en med vidjor fastsurrad styråra i aktern för styrning av flotten vid färder utför forsar mellan lugnvattnen.

Övrigt om båtar

Landningsplats för båtar: båt-sta. Sten med indriven märla användes - i denna fästes båten med en länk och låstes fast med ett kraftigt bygellås.

Forsling av båtar längre sträckor på land har väl knappast förekommit annat än då man kört en båt till ett visst vatten vintertid på släde. Där god körväg funnits har båtar också körts på vagn sommartid. Kortare sträckor (t ex förbi en fors) har båtar och ekor dragits på nybarkade granslanor, som lagts ut på tvären och flyttats fram undan för undan. Över dammar har på vissa ställen en rullbädd med trärullar varit anordnad.

Båthuset var ett långt, smalt, timrat hus med plats för en eller två båtar i bredd, och med dörröppning av hela ena gavelns bredd försedd med dörr. Här förvarades båten (eller båtarna) om vintern eller då de inte användes under en längre tid. Alla båtägare hade dock inte båthus. Somliga välvde upp båten på bockar under bar himmel och en och annan hade den förvarad hemma på logen, om det lämpade sig att köra upp den till gården.

Båten brukade tjäras på våren. Vid påstrykning av den uppvärmda trätjäran användes en stor borste eller ett träskaft med en i många varv pålindad säcktrasa. Båttjära framställdes ofta på gården genom s k grytbränning.

(Svar på frågelista M 93, ULMA)

LAGGKÄRLSTILLVERKNING

Laggkärl har endast tillverkats för husbehov och för försäljning till grannar, som tingat några kärl. Oftast tillverkades kärlen av vissa personer som var händiga med detta slags arbete, varvid bönderna höll virket själva. Men många gårdsägare laggade egenhändigt byttor och småkärl, som behövdes på gården. De använda verktygen var av primitivt slag, endast ett fåtal specialverktyg användes.

Numera laggas ingenting. Träkärlen har alltmer kommit ur bruk, och de tinor och kar som behövs för tvättning och vid nedsaltning av köttvaror köps från andra orter, där industriell laggkärlstillverkning bedrivs. Ännu finns dock en del gamla träkärl kvar här och var i gårdarna; de brukar plockas fram på auktioner.

Det mesta laggvirket togs ur rak och kvistren torrfura som var lättarbetad och torr på förhand. Även kullfallna furor gav fin laggved om de var raka. Till smörkärnor, mjölkbunkar m m där man ville undvika furusmak användes gran, helst senvuxen. Smalare laggstavar kunde också utvinnas ur ytveden av gran, där märgveden förtärts av röta. Dylika bortkapade klampar vid timmeravverkning var lätta att klyva.

Laggning av lövved har inte tillämpats. Däremot har helarbetad sida av asp förekommit (men inte allmänt) i mindre byttor, runda och ovala. De ville dock gärna gistna i bottenfalsen och spricka sönder och kunde inte drivas ihop.

De kapade längderna blev mycket olika, beroende på vad för kärl de skulle användas till. De klövs med yxa och träkilar i halvor och sedan i fjärdingar. I mycket gammal tid kapades allt virke och all ved med yxa.

Det mesta av märgveden klövs bort, en del av ytkanten avfasades på den sida av stycket där klyvningen påbörjades, en rak skåra höggs upp i ändytan med yxan och stavämnet kilades loss med en bred träkil. Proceduren upprepades tills trästycket kluvits upp. Var veden en aning vind, togs stavämnet såpass tjockt att staven kunde täljas rak efter klyvningen. Av grov torrfur kunde man få två till tre stavbredder, och man delade då först stycket genom klyvning.

De avkluvna stavämnena fasades av något på yttersidan med yxan och täljdes av på innersidan med ytterkanten av yxeggen, så att de blev något rännformade och jämnades för övrigt till så att de blev jämntjocka och raka. De lades därefter upp på stänger under taket för att torka. Sommartid torkades de ute i solen uppresta mot en vägg; även torrfurustavar torkades något.

För avjämning och fogstrykning av stavarna (sedan de torkat) hade man en ca 1,5 meter lång hyvel med en list påsatt på ena kanten. I främre ändan var på undersidan (när hyveln låg med tandeggen upp) en urtagning, som stöddes mot ett plankstycke, en stolkant, bänk eller dylikt och under andra ändan ställdes en skarstol. Där hyvelbänk fanns brukade också "fällbrynet" eller långhyveln sättas fast på denna i den främre skruvklämman.

Alla stavar till laggkärl hyvlades en aning smalare åt ena ändan (i regel den övre, utom för ämbar och vissa byttor jämte kar, som var något smalare i bottenändan) för att banden skulle kunna drivas. Traktens laggare tillverkade inga bukiga kärl med böjda stavar, bredast på mitten. De tunnor som gjordes hade holkfason (fast med två bottnar).

Passare för avmärkning av bottenstyckena kallades serkel. För ritning av större cirklar användes en trästicka med en syl eller smal spik genom dess ena ända, bildande cirkelns centrum; i ett uppskuret hack sattes timmerpennan eller knivspetsen och stickan fördes runt. Oval botten ritades på frihand eller efter ett mönster skuret av en dubbelvikt pappbit eller näver.

Iborrade pinnar för sammanfogning av styckena gjordes oftast fyrkantiga för att inte spräcka virket. Vid sammanfogning av avtagbara lock användes utom fästpinnar även en tvärslå. Denna brukade gradas in, uppsågning gjordes med gradsåg och urtagning med gradhyvel, varefter tvärslån sköts in i rännan. På smörbyttor och dylikt var denna slå utformad till ett handtag med en fyrkantig tapp i ena ändan för ett passande hål i byttans ena öra och i andra ändan en rundad urskärning för en snett nedåt-utåtgående pinne genom det andra örat.

På en del holklock förekom utanpåliggande tvärslå fastsatt med "träspikar", något uppskjutande och grövre upptill för att vid behov kunna drivas efter vid torkning.

Med en hyvel med i sidled rundad botten och tand hyvlades stavens insida av, utsidan putsades av något med släthyvel.

Uppritning av bottenlinjen gjordes i allmänhet med täljknivspetsen och oftast skars skåran upp med samma kniv. Veden mellan de tvenne skårorna sköts ur med en vinkelböjd kniv med ensidig egg i spetsen, så att ett spår med plan botten bildades.

Sedan bottnen gjorts färdig, satts ihop och hyvlats slät (den gjordes en aning tunnare ute vid kanten) ställdes en stav intill, och randen ritades upp efter bottnens tjocklek. Därvid såg man noga till att denna första stav blev vinkelrätt inpassad, eftersom man skulle rätta sig efter denna. Vinkelmått användes därför för den första staven. Man laggade halva kärlet åt vardera hållet från denna stav.

Hål borrades med vrickborr eller borrsväng och fyrkantiga fästpinnar, något avspetsade, knackades in. Sedan spåret tagits upp, knackades staven fast vid bottnen och nästa stav ställdes intill; spåret togs upp och hålen för de i första staven insatta pinnarna märktes av och borrades, nya pinnar sattes in i andra kanten och staven knackades fast mot den första.

Proceduren upprepades runt om hela kärlet. Vid inpassningen av den sista staven lossade man såpass mycket på de närmaste att man fick in fästpinnarna i hålen, varefter alla stavarna knackades till. Man använde en träklubba eller hammare och slog på ett rakkantat trästycke, som lades mot stavens kant för att inte skada denna. Stavarnas fogstrykning justerades efter behov under laggningens gång vid inprovning av staven.

Någon speciell arbetsbänk användes inte. För hyvling hade man en planka med ett stöd eller hyvelbänk, varvid staven spändes fast mellan dennes fästhakar.

Efter hopsättningen finhyvlades kärlet utvändigt med "långskaven" eller en släthyvel. Mindre kärl, byttor etc. hölls fast härvid med knäna, större kärl fick vila på golvet och vändes sakta runt. Om skåran för bottnen gjorts tillräckligt trång och fästpinnarna lagom grova, satt kärlet gott ihop och kunde hanteras. Annars brukade man linda hårt om med ett snöre nere vid bottnen, tills man fått på nedersta bandet. Ojämnheter inuti kärlet avlägsnades med rund handskave sedan kärlet bandats.

Banden gjordes av senvuxen gran, täljdes på insidan, värmdes över eld och böjdes (med på yttersidan kvarsittande bark, som efter påsättningen avlägsnades). Böjningen gjordes över knäet. Fullständigt raka smågranar (dvs med rak ved) kunde också klyvas och sedan täljas av, varvid två band erhölls, om toppgrovleken räckte till. Grangrenar med tjurbildning användes också och även engrenar, men smågran var vanligast. Endast yxa och täljkniv begagnades. Bandet sneddades i ändarna och en hake skars in i vardera för hopknäppning.

Detta ihoppassade dubbla parti av bandet kallades sväp. Den erforderliga längden mättes noggrant med ett måttband eller mätsnöre (på mindre kärl en pappersremsa). Om bandet senare vid drivning blev för långt sattes en liten pinne in i haket.

Järnband på kärl var inte vanliga förrän fram på 1900-talet.

Band av lövträd (vide) tycks inte ha använts.

Vid påsättning av banden på ett laggkärl användes en hake eller krok av trä med ett påsatt krökt järn på ena sidan. Sedan bandet trätts på, drevs det ned med en träklubba. Vid järnband användes en hammare, varvid ett järnstycke lades på kant mot bandet och man slog på detta för att inte göra märken i stavarna. Sedan alla banden satts på, drevs de växelvis för att kärlet skulle bli fullständigt tätt. Banden kunde brista vid för hård spänning vid omdrivning av torra band; de nytillverkade, ännu råa banden var mycket sega och starka. Bottenbandet räknades alltid som första band och sattes alltid på först.

Bukiga kärl har inte laggats i trakten. De tunnor som gjordes hade fason som en holk med botten i bägge ändar. Tunnor och kaggar med buk köptes från andra håll. De sirapstunnor, som handlarna tog hem, tingades för att hämtas när de blev tomma. Även tomma fotogenfat köptes, sågades av på mitten, lakades ur och rengjordes och blev bra vattenkar i ladugården.

Efter bandningen putsades kärlets insida av med en rundad skave. Mindre kärl hölls i knäna, större stöddes mot golvet. Avjämning och sneddning (avfasning) av stavarnas ändar gjordes med täljkniven. Avkortning av "örstavar" och justering av "benen" på ståndkärl gjordes med såg och avputsning med kniv. Mindre hål (för hank) i örstav borrades upp, större, halvrunt borrades först och täljdes därefter ur med kniven. Fyrkantigt hål för lock på bytta höggs ut med stämjärn.

I en bytta, där man gjort sidan i ett stycke av en urarbetad aspkubb, sattes en torr botten in, innan sidoholken hunnit torka. Var den redan torr lades den i hett vatten. En V-formad skåra togs upp med täljkniv eller sköts ur med hörnet på ett stämjärn, och bottenkanten avfasades till samma form sedan storleken noga kontrollerats genom mätning. Därefter drevs bottnen försiktigt in i skåran med en träklubba sedan lagga sneddats av. Efter torkning tätnade kärlet. Dessa kärl var emellertid mera opålitliga än de laggade och har därför inte brukats allmänt. På de laggade kärlen gjordes alltid |_|-formad "laggrand".

För att få gistna laggkärl täta, drev man först banden och lade sedan kärlen i vatten (i en bäck eller annan vattensamling). Otätheter i bottenfalsen tätades med tunna trasor.

En del lock på holkar hade inget handtag alls.

Rak pip borrades ur med en lång vrickborr. Färsk tallgren kunde också "borras" genom att märgveden vreds ur. Trästycket (pipen) måste då vara såpass lång, att man kunde offra ett litet stycke att hålla i vid vridningen. Man skar in en bred, djup skåra, och den kvarsparade tappen vreds försiktigt runt åt samma håll tills vridningen nått genom hela pipen, varefter den lossvridna märgspiralen drogs ut med tappen. (På samma sätt gjordes hål i en s k tallbössa, ett slags luftgevär.) Torrt trä måste alltid borras.

För att avlägsna kådlukt (och -smak) i nya kärl och för rengöring av begagnade, kokade man vatten på enris och lagen fick stå och dra i kärlen någon timme, varefter dessa sköljdes med rent vatten.

Laggkärl var i regel obehandlade (oimpregnerade och även omålade). Smärre byttor brukade ibland målas (efter bandningen) i blå eller rödbrun färg, varvid banden målades svarta. Smörkärnor brukade också målas utvändigt och även vattensåar.

Någon särskild anordning att ställa laggkärl på känner man inte till.

Några standardmått för laggkärl torde inte ha förekommit, utan dessa har tillverkats i de storlekar, som ansetts mest lämpliga i vart fall. En vanlig "hankbytta" för vatten eller sörpa åt korna rymde ungefär 1/8 tunna; man brukade mäta potatis i en dylik.

Försäljning av laggkärl till andra orter har inte förekommit. Däremot har laggkärlsförsäljare från Dalarna och Hälsingland farit omkring i Värmland med laggkärl, mest vintertid med häst och släde, och därvid besökt även Dalby och angränsande socknar. Kärlen kördes i en lång, bred skrinda, ibland med hög råge fastsurrad med rep.

(Svar på frågelista M 79, ULMA)

SPÅNSLÖJD

Spånaskar och andra kärl med vägg av helspån

Det mest använda slaget av spånaskar var den ovala smörasken, som tillverkades i olika storlekar från små, rymmande ca 1 hg smör (messmör eller saltost) och avsedda för dagsmatsäcken, till stora rymmande ett halvt kilo och mer, avsedda för 14 dagars bortavaro. Dessa askar gjordes med kupigt lock och plan botten, som pinnades fast vid sargen med små spetsiga träpinnar. Locket med dess sarg träddes utanpå den undre ett stycke. Sargen tillverkades av tunnkluven och finputsad björk. Skivorna kokades i vatten före böjningen och syddes ihop med rottågor av dvärgbjörk, som klövs i två halvor före användningen.

Större ask användes till förvaring av mjöl inne i skåpet, men de av bräder tillverkade - nedtill avsmalnande - mjölkärlen, som hängdes på väggen, var mera allmänna.

Andra spånaskar för förvaring av olika saker fanns också (i olika storlekar) och benämndes mest ask. Dessa askar hade ofta plant lock och kunde också vara försedda med ett sorts knäpplås, en ståndare i vardera ändan av asken, den ena med en hake, som böjdes något utåt genom sargens svikt. De brukade också på locket förses med en eller flera inskurna korsliknande figurer antingen med nedskuret kors eller med nedskurna mellanrum. Figurerna gjordes med täljkniven.

Någon övrig dekor användes inte på de i trakten tillverkade spånaskarna. Däremot har från andra håll köpta askar haft inbrända mönster av olika slag. Smöraskarna var alltid trävita, eftersom de skulle skuras och hållas rena.

Utom dessa mindre asktyper förekom en stor kraftig typ med kupigt, järnbeslaget lock med gångjärn och lås samt handtag i locket avsett som matskrin vid längre färder med häst. Denna kallades "farsask" och var oftast svart- eller brunmålad. Som matsäcksskrin i allmänhet (för bärning) har spånaskar inte använts mycket. Pärtkorgar och näverkontar har varit vanligare.

Andra kärl med sida av helböjd spån av furu (eventuellt gran) är såskäppan, vilken hade oval form, jämte runda såll för sädesrensning samt siktar för siktning av mjöl. Såskäppan hade botten av kalvskinn eller tjock väv och en läderrem med hake i ena ändan för fastkrokning i en ring eller enbåge i löpens sarg. På somliga skäppor var ett krökt horn fastsatt på framkanten att gripa om med vänstra handen. Löpen torde rymma ungefär en fjärding men bars sällan helt full vid sådden och utgjorde därför inget exakt mått på utsädet.

Sållen hade botten av smala, tunna pärtor, glesare eller tätare allt efter det de var avsedda för.

Siktarna hade botten av gles väv eller tagel, senare metalltrådsnät.

I ovannämnda kärl var sargen ofta hopspikad med trådsinkor eller nubb som nitades, istället för sömnad med tågor. Några exakt bestämda storlekar (rymd) på de olika kärlen tycks inte ha förekommit. Risselsållet var dock alltid det största sållet.

Man skilde den tröskade men okastade säden från halmrester med det grövsta sållet genom att rycka det fram och tillbaka. Man rensade den kastade säden från frön och skalade kärnor m m med det finare sållet genom att svänga sållet i en ringformad rörelse.

Utom i ovan berörda fall tycks inte spånaskar ha haft någon utbredd användning i trakten, åtminstone under den tidrymd som de nu levande kan minnas.

Den enda spånask som fortfarande används är smörasken, som används av skogsarbetare och andra utearbetare. Någon "sålöp" finner också fortfarande användning vid utspridning av konstgödsel för hand och för sådd på småbruk i skogen, där även handsållen används vid sädesrensning och kastskoveln brukas - eller som "surrogat" för denna en vanlig sopskyffel.

Korgflätning

Tillverkning av spånkorgar - eller rättare pärtkorgar eftersom pärtorna klövs - har förekommit till husbehov och till försäljning till de gårdar, där man inte själv förfärdigade korgar. Det var mest foderkorgar som behövdes för bärning av hö vid utfodring, för mossbärning, vid lövrepning och insamlande av gräs m m, men också andra korgar av olika slag användes:

t ex att lägga den kardade ullen i;
korg för mattrasnystan;
för lappar och trasor;
för kläder och linne;
hängbar "vagga" åt småbarn.

Mindre handkorgar med böjd bärgrepe av tjockare pärta användes mycket som matsäckskorg och av skolbarn (särskilt flickorna) för smörgåsar och skolböcker. En något större typ användes för hembärning av smärre varor från handelsboden m m. Dessa handkorgar brukade målas utvändigt i brun eller blå färg. Därjämte användes flätad botten av smala pärtor i såll för sädesrensning.

Virket var av rak men senvuxen tall, helst sådan som växte i kanten av en myr eller sumpmark; den måste vara fullständigt fri från tjurved och med sega fibrer så att pärtorna höll att böja. Man prövade om den skulle "gå" genom att hugga in yxhörnet i stammen vid brösthöjd och bända loss en spjäla, som sedan drogs ur med händerna ett stycke. Man förstörde ju skog på detta sätt, men den var inte så värdefull förr i tiden.

Sedan man funnit en lämplig tall fälldes den, och den kvistrena delen från roten och uppåt kapades i de längder som pärtorna skulle ha (för vanliga foderkorgar ca 4 yxskaftlängder /4 alnar/, varvid man fick ett visst övermått). Därefter klövs styckena med yxa och träkilar från roten i halvor och fjärdingar. Om tallen var grov delades fjärdingarna ytterligare i två delar, varefter märgveden klövs bort; endast ytveden användes till pärtor. Styckena bars hem och klyvningen till pärtor utfördes.

Pärtorna klövs parallellt med årsringarna i veden (inte på kant som man klyver laggved och takstickor), sedan styckena täljts av med yxa till den bredd pärtan skulle ha. För vanliga foderkorgar och de flesta andra större korgar var denna bredd ca 2,5 tum - den kunde bli något olika efter vedens lämplighet. Vid klyvningen, som alltid skedde från roten, användes en stadig täljkniv som man knackade fast med en hammare, varefter man genom vridning av skaftet lossade pärtan, som därefter försiktigt drogs loss med handen bit för bit. Efter klyvningen putsades pärtorna med täljkniv och sneddades av något i ändarna på båda kanter.

Vid flätning av vanlig foderkorg lades det antal pärtor, som behövdes för bottnens bredd, parallellt med varandra på marken eller golvet (sommartid hölls man mest ute med detta arbete). En pärta träddes växelvis över och under de utlagda och så nästa pärta på samma sätt, så att korsflätning uppstod. På en vanlig foderkorg gjordes bottnen fyrkantig (ca 3 kvarter).

Därefter bröts pärtorna försiktigt mot en brädkant och första pärtan i sidan träddes ned. Härvid tog man en stol till hjälp för att stödja upp pärtorna vid bortre kanten. Nästa pärta träddes ned uppifrån osv undan för undan, varvid man ordnade skötarna så, att de aldrig kom mitt för varann och att pärtändan alltid blev gömd under en annan pärta. Första sidovarvet bröts något i hörnen, därefter gjordes korgen rund.

När flätningen fortgått till lämplig höjd (ca 4-5 kvarter), justerades de uppskjutande pärtändarna och veks försiktigt över kanten växelvis inåt och utåt och stacks ned under ett av de övre sidovarven. Därefter putsades eventuella flisor o d bort med kniven, och korgen var färdig.

För att inte pärtorna skulle torka under arbetet och bli sköra, klövs endast såpass mycket åt gången som gick åt till en korg. Korgarna gjordes en aning vidare upptill genom att man pressade samman pärtorna något mindre. För att få ut mesta möjliga av virket gjorde somliga korgarna ganska glesa, men sådana korgar hade mindre hållbarhet.

Sämre pärtor (utskott), olika breda och tjocka, spruckna och med felaktigheter sparades till sist och flätades till en sämre korg, som visserligen inte var jämförbar med de övriga men dock användbar.

Om pärtorna under tiden torkat något, lades de i blöt i vatten.

Till bärremmar i foderkorg användes vridna björkvidjor fastsatta i en vidjebåge som ställdes inne i korgen. För att hindra vidjeöglan att glida av bågens ändar täljdes en grop i den grövre ändan och en grenklyka sparades kvar i den smalare. Hål skars upp med täljkniven för vidjorna på lämpliga ställen i pärtornas korsningspunkter. En liten vidjehank brukade också sättas i baktill i korgens överkant att lyfta i.

Flätning av andra korgar gick till i stort sett på samma sätt, fastän fason och storlek blev olika.

"Tullkorgar", klädeskorgar och "huskor" hade rektangulär botten och låga sidor. På de små matsäckskorgarna, som också var rektangulära, bröts bottenlinjen på sned över pärtorna, så att dessa fick snedstående ställning i hela korgen. Sedan kantades med en tunn list upptill på såväl insidan som utsidan och nubbades ihop med fina spikar. Pärtorna skars av jämnt med listen och veks inte. Bärgrepen stacks in mellan pärtorna och spikades fast i listen; den var fästad i gavlarna och löpte i korgens längdriktning.

En och annan korgmakare hade en anordning för slätputsning av pärtor, bestående av en kort träkubb som skruvades fast med en skruvklämma vid en stadig stol. I trästyckets övre del var ett par olika breda spår uppsågade, i vilkas kanter ett vasst järnstycke satts in. Pärtan drogs genom det spår som passade dess storlek.

Korgmakaren anlitades av gårdsägaren och fick hämta nödigt virke på hans skog och kunde då också få hjälp med att frakta hem virket. Korgarna gjordes då mestadels på den gård, där de skulle användas. Men allt som oftast letade korgtillverkaren en lämplig tall varhelst den påträffades och gjorde någon korg då och då "på lager", ifall någon kom och ville köpa en hemma hos honom.

Korgtillverkning (till försäljning) hade inte varit lönande om man inte fått virket gratis. En färdig foderkorg kostade vid sekelskiftet omkring 2-3 kronor. Nu får man knappast en dylik hemgjord korg för mindre än 10-15 kronor, om man över huvud taget kan uppbringa någon. Högst få av de yngre kan med att klyva virke och fläta en korg, sedan de gamla korgmakarna har gått bort.

Då och då reser någon korgförsäljare från andra orter (Dalarna) omkring med bil och saluför industriellt tillverkade spånkorgar av hyvelspån med påsatta lister, låga, vida, otympliga åbäken som gnager ryggen. Däremot är de s k Våmhuskorgarna mycket i bruk som praktiska och relativt lätta bärdon, som fått ersätta den förut traditionella näverkonten.

Storlek på foderkorg (ordinär): bottenbredd 3-3,5 kvarter; vidd upptill (diameter) 3,5-4 kvarter; höjd 4,5-5 kvarter.

Storlek på liten skolkorg: botten ca 6x9 tum, höjd 4,5 tum.

Något större handkorg: botten ca 8 gånger 11 tum, höjd 6-7 tum.

(Svar på frågelista M 94 och ?, ULMA)

Köp boken