Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar  

SAMHÄLLSKLASSER

En viss klasskillnad har alltid funnits, och det har nog i första hand varit förmögenhetsförhållanden som varit bestämmande härvidlag, något som delvis är fallet än idag, även om en betydande utjämning ägt rum. Beträffande bönderna har det visserligen inte funnits några större jordbruk i socknen mätt med slättbygdernas måttstock, men de representerade ändock ett visst värde med hus, inventarier och djurbesättning. Därtill kom de stora skogstrakter som följde egendomarna.

Bönderna var i viss grad självförsörjande, fastän bondens kontanta tillgångar oftast inte var så särskilt stora. Bönderna måste hushålla med de håvor naturen gav dem som lön för deras arbete.

Bönderna utövade länge ett visst självtaget egenvälde över arbetarklassen. Det mesta arbetet utfördes åt bönderna både i skogarna och på gårdarna, och arbetarklassen var därför i stor utsträckning beroende av bönderna. I medvetande härom behandlade dessa arbetaren ganska godtyckligt och avlöningen bestämdes av arbetsgivaren ensam. Skatten (i form av dagsverken) för de små, magra torpställena var orimligt stor. I slåttern fick torparen ofta gå med lien och slå på torpet om nätterna för att börja arbetet på bondgården tidigt på morgonen.

Nu är de flesta torp som brukas friköpta, och där arrende förekommer erläggs detta i pengar. Legodagsverken betalades efter i orten bruklig taxa, men jordbruksarbete (med kreatursskötsel) är inte eftertraktat. Detta har medfört att många jordbruk har lagts ned eller gjorts kreaturslösa på grund av dålig lönsamhet och brist på arbetskraft. Med det alltmer stigande trävarupriset har bönderna efter hand blivit "skogsbönder", som helt lever på skogsbruket.

Skogen får också ersätta förlusten på de jordbruk som fortfarande upprätthålls. Gårdsägarna vill ju av gammal vana (och även nedärvd kärlek till jorden) fortsätta med sitt jordbruk och sina kreatur, fastän ersättningen för det egna arbetet blir mycket liten: de har då alltid en kött- och fläskbit i huset och slipper den magra, standardiserade mejerimjölken.

Torparna hade oftast sina hem och brukningsdelar uppe på de smala platåerna ovanför låglandet, som sträckte sig längs älven. En del torp var också belägna uppe i bergssluttningarna.

Hantverkare (skräddare, skomakare, snickare, timmermän, murare, målare m fl) betraktades mest som vanliga arbetare, fastän man givetvis hade övlig respekt för deras yrkesskicklighet, vilket gjorde att de stod en aning högre än vanliga drängar och grovarbetare.

Ståndspersoner var i första hand prästen och doktorn, därjämte lantmätaren, ingenjör och högre officerare, s k herrskap (på herrgård). Apotekaren, bankkamrern, skolläraren, nämndemän och andra mera förmögna bönder var väl också ståndspersoner. Rättaren på en bolagsgård ansågs också som något förmer än en vanlig arbetare, liksom en skrivkarl i allmänhet betraktades som något slags halvherrskap.

Att inneha förtroendeuppdrag eller förtroendeposter var ett plus för innehavaren, ett bevis på att han ansågs för en klok och kunnig man, även om han inte därmed klättrade så många pinnhål upp på den sociala stegen. Då skulle det helst vara även förmögenhet och en viss smidighet.

Beträffande ståndspersoner användes titeln vid tilltal. Ett vanligt brukat tilltalsord till mera högtstående eller obekanta personer var också han och ho.

Bönder fick i likhet med vanligt folk heta du, och vid tal om sådana personer han följt av förnamnet (t ex han pär) och ho om bondens hustru (t ex ho kare) eller tjäringa hass pär.

Vid bjudningar och kalas skulle alltid de som ansågs som de förnämsta av de närvarande bjudas först till bordet och placerades i tur och ordning efter rangskalan nedöver, de "lägsta" fick sin plats kring nedre kortändan av bordet, dit också maten anlände sist vid kringbjudningen. Vid uppbrott från bordet var det också ståndspersonerna som man rättade sig efter.

Vid bröllops- och begravningsmåltider togs det dock i första hand hänsyn till släktskapen, och rangställning fick då träda i andra rummet.

Beträffande äktenskap var det nog mest vanligt i äldre tid att man gifte sig inom sitt stånd (dock ingen bestämd regel), och förmögenhet och utkomstmöjligheter vägde oftast tyngre än kärleken. (Den fick väl komma efter hand, om så skulle vara.)

Det ansågs dock inte på något sätt förnedrande om en bonddotter gifte sig med en vanlig arbetare, ifall denne var känd som ordentlig och arbetsam, eller om bondsonen valde en torparflicka - även om det inte hörde till det mera vanliga.

Givetvis sågs det ju helst att dottern i en bondgård blev bortgift med en bondson och sammaledes beträffande bondsönerna, men de tvingades inte till giftermål mot sin vilja. Det var hedersamt för en vanlig arbetare om han lyckades fånga en rik bondjänta.

Ifråga om klädedräkt skilde sig inte i vardagslag bondens från drängens, då han deltog i arbetet. Annars hade han sin dalbydräkt (beskriven i annat sammanhang). Samma var förhållandet med kvinnornas kläder. Lärda personer, som inte sysslade med grövre arbete, bar givetvis elegantare klädsel även i vardagslag.

Beträffande byggnadsskick så hade väl bonden i regel rymligare stuga än torparen och arbetaren (åtminstone de mera välbesuttna) med ett slags finrum förutom storstuga (kök) och en eller två kammare. Från sekelskiftet började mera pampiga 1,5- och 2-våningsbyggnader uppföras med grant utsirad veranda (inbyggd, lika hög som huset), ofta med en massa flerfärgade glas eller också en stor öppen farstu med krusiduller på front och sidor, ibland rena orgier i lövsågningskonst.

Torparens och arbetarens bostad bestod i äldre tid endast av en enkel timrad stuga (oftast omålad) med ett medelstort rum och en liten smal kammare.

Möbleringen var ganska spartansk i de äldre bondgårdarna, och det var först med det nyare byggnadsskicket som elegantare möbler började införas.

Prostgård, doktorbostad och så kallade herrgårdar var dock betydligt mera påkostade och hade förnämare inredning.

(Svar på frågelista M 65, ULMA)

Köp boken