Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar 

RENLIGHET

Tvättning, rakning m m

Man tvättade sig i allmänhet en gång i veckan (på lördagen eller söndagsmorgonen) eller annars om man skulle bort någonstans och måste byta kläder. Det blev bara övre delen av kroppen och armarna; ansikte och händer blev ibland tvättade något oftare ifall man hållits med något smutsaktigt arbete. Före måltid tvättades händerna om de var mycket smutsiga, annars ej. Tvättningen före de stora helgerna var dock betydligt grundligare. Mera därom längre fram.

Klippning av männens hår skedde med vanlig sax, som slipades först (eller filades) om den var slö. En kam (ibland fingrarna) användes för att lyfta upp håret mot saxskäret. De äldre hade håret rakt avklippt runt bakre delen av huvudet; de yngre rundklipptes (ungefär som på senare tid) med något längre hår framtill på huvudet, oftast kammat åt ena sidan. Småpojkar hade helt kortklippt hår. Oftast var det någon försigkommen, i "yrket" självlärd, som på lediga stunder klippte hår.

Den vanliga uppsättningen av kvinnors hår var att samla ihop det till en fläta i nacken, vira denna stadigt runt till en hårknut, som under lindningens gång fästes ihop och samman med det underliggande håret medelst hårnålar. En del kvinnor lade flätan till en platt hårknut baktill på huvudet, varvid flätan undan för undan "låstes" med hårnålar.

På småflickorna flätades håret i en eller två flätor, varvid ett färgat (vanligen blått eller rött) band flätades in och knöts till en rosett vid flätans slut som prydnad. Sedan de läst fram för prästen, bar de håret i två platta hårknutar, en på vardera sidan om huvudet. För övrigt har hårfrisyren växlat form i det oändliga under tidernas lopp - t o m sedan fruntimren klippte av det. Hårkammar som prydnad användes rätt långt tillbaka, i synnerhet av yngre kvinnor.

Vid rakning begagnades rakkniv som striglades på en läderrem med eller utan handtag. Vidare hade man rakborste, raktvål och varmt vatten. Modernare verktyg: rakhyvel, rak-klinga eller rakblad.

Vid tvättning av ansikte och händer begagnades en skål, i äldre tid av trä, senare av plåt, mera sällan användes en bunke eller gryta avsedd till matberedning.

Hjälpmedel vid tvättning var oftast såpa (som var billigare än tvål). För att avlägsna kåda o d på händerna brukade man gnida dem med en fläsksvål eller lite ister, som torkades av med mossa eller en trasa, innan de tvättades i vatten.

Handduk för torkning efter tvättning har använts sedan gammalt. Handdukarna var hemvävda av bomullsgarn. Även handdukar av linne fanns på burgnare ställen. Grövre handdukar användes för händerna och fick bli ganska smutsiga, innan de tvättades.

Merendels begagnades en något finare och renare för ansiktet. Vid eventuell tvättning borta från hemmet eller från bofasta människor fick ibland den avtagna skjortan tjänstgöra som handduk. Även vid bad hemma (då hela kroppen tvättades) brukade den mesta vätan torkas av på något av de avtagna underplaggen, som i alla fall skulle tvättas. Torktrasor, skurtrasor, disktrasor o d "tillverkades" av gamla slitna underplagg, som det inte lönade sig att lappa.

Om det var i syfte att rengöra munnen eller ej, så förekom tuggning av grankåda allmänt före tuggummits tid. Fin tuggkåda fanns i bärnstensliknande "droppar" på vissa granstammar här och var, som söktes upp.

Kosmetiska medel torde ha använts mycket sparsamt av "vanligt folk". På den tiden det var modernt att kvinnornas hår skulle ligga slätt på huvudet, brukade de stryka mjölk i håret, vilken stelnade och band samman hårstråna.

Användning av näsduk i vardagslag var förr inte så allmänt; man snöt sig med fingrarna och torkade av dem på byxbaken.

Svetten torkades av med skjortärmen. I vardagslag brukade kvinnorna torka sig om näsan med förklädet, någon gång med kjortelfållen som svängdes upp med en behändig rörelse. På söndagarna eller då man samlades till någon sammankomst, begagnades vid behov näsduk. I kyrkan och på bjudningar (begravning och bröllop) hade man en vit näsduk, men den blev nog av männen begagnad endast vid ytterst trängande behov; man hade i regel en annan (sämre) i beredskap. För kvinnornas del kom den något oftare till användning, om inte annars så vid eventuell gråt (av respektive glädje eller sorg).

Öronmusslorna rengjordes nödtorftigt med vatten och fingerspetsarna. Hörselgången petades med en hårnål.

Naglarna putsades (skars av på längden) emellanåt med täljkniven eller klipptes med saxen när spetsarna blev för långa, annars petades de med knivspetsen. Ömma liktornar måste emellanåt avverkas med en gammal rakkniv eller en välslipad täljkniv, sedan de först mjukats upp genom att fötterna hållits i varmt vatten.

Småbarnen brukade man tillfälligt tvätta med modersmjölk (eller varmt vatten) på en trasa. Flera gånger i veckan badade man barnet i varmt vatten.

Under lindan lades en mångdubbel tygbit av mjukt absorberande tyg över barnets bakdel. Denna lapp byttes med några timmars mellanrum. På hudlösa partier ströddes potatismjöl eller talk. Potatismjöl tillverkades förr i regel hemma för husbehov. Förutom de nämnda medlen användes även niktmjöl. Man plockade sporgömmen av mattlummer och torkade, utbredda på ett papper på den murade spishyllan uppe vid taket, varefter de skakades ur och mjölet förvarades i en flaska med tättslutande kork.

Bad

Karbad togs i regel före de större helgerna. Vatten värmdes i klädgrytan och slogs i ett stort kar (byk- eller tvättkar). I regel höll man till i ladugården med badningen, mera sällan inne i stugan. Om hushållsmedlemmarna var få, brukade de bada i samma vatten. Annars byttes det helt eller delvis. Barnen fick ofta bada i vattnet efter de vuxna.

Med lite såpa på händerna tvättade man kroppen i badet. Ofta hjälptes man åt att tvätta varandra på ryggen. Badstuga eller bastu i egentlig mening har inte nyttjats i gammal tid enligt vad de gamla minns. Den s k masstugga (torkrian) användes bara till lintorkning, mältning (för hembrygden) och "bränning" av ohyra.

Julbad togs på julaftonen i regel före klockan 5. Den smutsiga skjorta, som man burit hela veckan, kanske två veckor, och som då togs av, kunde bli benämnd "jultrollet". Några särskilda kläder sattes inte på före badet, men efter badet tog man på rena underkläder. Efter badet skulle man ha kaffe med dopp (dvs sedan denna dryck kom i bruk). Några ceremonier med badvattnet känner man inte till; det kastades helt enkelt ut.

Bada fötterna brukade man göra dels i renlighetssyfte, då de blivit smutsiga, dels för att mjuka upp förhårdnader, så att man lättare kunde avverka dessa med kniv, dels för smärtlindring vid ömma fötter (efter mycket gående) och dels för att sätta blodet i rörelse vid kalla fötter.

Av medicinska bad i hemmet har man hört omnämnas tallbarrsbad. Man kokade en lag på tallbarr, små kvistar, som blandades i badvattnet. Senare köptes tallbarrsolja på apoteket, vilken hälldes i badvattnet. Detta skulle visst vara bra för reumatiska åkommor. Därjämte har myrbad förekommit. Man gjorde ett uppkok på litet myrstack (inklusive medföljande myror) och blandade i badvattnet, vilket av somliga ansågs vara blodrenande.

Fotbad med tillsättning av något preparat till vattnet har inte varit vanliga. Somliga tillsatte en nypa salt, om fötterna var fria från sårnader och inte spruckna.

Uppvärmning av badvatten medelst glödgade stenar tycks inte ha förekommit. Inte heller ångbad tycks ha anordnats i hemmen. För uppmjukning av stela leder har man dock brukat hålla den sjuka lemmen (t ex arm eller ben) i ångan från kokande vatten i en gryta.

Badinrättning har i övre delen av Dalby funnits i Sysslebäck samt vid Klarabro, den senare en mera provisorisk inrättning, där vattnet från källan leddes i en träränna, lagd på bockar. Däremot fanns där en förnämlig gyttja för beredning av gyttjebad, och badanstalten vid Sysslebäck hämtade sin gyttja därifrån.

Källan hade järnhaltigt vatten som ansågs ha botande verkan för en del sjukdomar. Man drack också av vattnet.

Dylik badanstalt hölls öppen ett par månader under sommaren, och särskilt badanstalten i Sysslebäck besöktes även av folk från andra socknar, som sökte bot för vissa sjukdomar, särskilt reumatism och gikt. Läkarna rekommenderade dylika badkurer, men nu är dessa badinrättningar nedlagda sen många år tillbaka, och våra dagars badstugor har inget med "kurort" att göra.

En anställd kvinna skötte om badningen och gav också de badande som så önskade massage. Badborste användes vid tvättning jämte såpa. Vanliga varma bad och gyttjebad var de vanligaste, men även bad med tillsättning av medicinska preparat kunde i speciella fall tillagas och möjligen även ångbad anordnas.

Dusch var anordnad medelst en högt placerad vattentunna med stril i avtappningsröret.

Badanstalterna var privata företag, som startades i affärssyfte och var i bruk i en lång följd av år men måste läggas ned för några tiotal år sedan. Den lövskogsdunge, som omgav badhuset i Sysslebäck kallades Badhusparken.

Badning i sjöar, åar etc (här speciellt Klarälven) sommartid har förekommit även i äldre tid, i synnerhet av barn och yngre personer (de äldre har alltid varit mer "konservativa" i det fallet). De ej simkunniga höll sig på grunt vatten, doppade och tvättade kroppen liksom vid karbad.

Plats där man brukar bada var t ex ett relativt lugnt vattenparti nedanför en stor sten i vattendrag eller vid en sandbank (i den lugnare delen av älven), inne i en vik eller annan passande plats. Man valde som badställe helst en plats, där bottnen inte var alltför grovstenig och där det inte var för stritt vatten.

Vuxna badade inte ofta, om man bortser från s k herrskap. Barn i uppväxtåren badade för ro skull under varmaste delen av året; helst badade pojkar och flickor var för sig, baddräkt var ett okänt plagg.

Någon särskild tid eller dag på året, då man började bada, var inte bestämd; vattnets temperatur var härvid helt avgörande. På denna trakt badade man sällan förrän ett gott stycke fram i juni. Juli och augusti månader var (och är) väl den egentliga "badsäsongen" beträffande friluftsbad. Och det mesta badvattnet levereras av Klarälven.

Efter badet brukade man tävla om att komma först i kläderna.

Man brukade vid badstället roa sig med att kasta stenar långt ut i vattnet för att pröva, vem som kastade längst. Med flata stenar, som singlades iväg nära vattenytan, kastade man "smörgåsar"; man räknade en smörgås för varje gång stenen studsade mot vattenytan. För övrigt roade man sig med att skvätta vatten på varann, knuffa varann i vattnet, på skämt gömma varandras kläder bakom buskar och stenar eller blanda ihop plaggen.

Att springa i kapp på stranden har också förekommit, ifall denna var lämplig härför, dvs inte för stenig.

Något särskilt uttryck för att det blir för kallt att bada på hösten finns inte, och ingen bestämd tidpunkt härför har varit fixerad; det är helt beroende på väderleksförhållandena, som kunde variera betydligt.

Vinterbadning har inte förekommit, om inte möjligen någon enstaka individ som ansetts snurrig experimenterat med dylikt.

Ohyra

Då man dräpte löss plockade man upp de enskilda exemplaren med nypan och lade dem på något hårt och tryckte tumnageln mot kräket tills det knäppte till, vilket förkunnade att plågoanden förpassats till de s k sälla jaktmarkerna.

När man befriade håret från löss användes en kam (vanligen en mässingskam) och en bricka som vanligtvis utgjordes av en vanlig kaffebricka (med baksidan upp), över vilken "delinkventen" fick luta sig. En annan medhjälpare fick assistera och noga söka igenom terrängen och sköta om "räfsningen".

Då lössen samlats på brickan, "knäpptes" de på förut beskrivna sätt, ibland lades de på den heta spisen för att "explodera". De svällde då ut så att man tydligt kunde se en mörk fläck på deras rygg.

Vid avlägsnande av loppor ur särken (eller skjortan) fördes en sopborste (eller en lampglasborste, en strumpa etc) under plagget ifråga, med vilken man sopade både fram och bak - de hittade nog i alla fall hem tillbaka. Då det kliade alltför svårt på ryggen, ställde man sig med ryggen mot kanten på en dörrkarm och gned fram och tillbaka. Vägglössen hölls efter med kokande vatten som emellanåt kastades på väggarna. I springorna skrapades med en bordkniv, som fördes fram och tillbaka ganska eftertryckligt. "Besättningen" reducerades ju alltid något.

Ännu så sent som 1905-1910 var förekomsten av huvudlus hos skolbarn mycket vanlig. Om några av barnen var fria därifrån då de började skolan, fick de ofelbart ohyran efter en kort tid av de övriga barnen.

Efter ovannämnda tidpunkt avtog denna ohyra mycket snabbt liksom lopporna, som dock höll sig kvar något längre. De tre senaste årtiondena har såväl loppor som löss varit helt försvunna - och även fårskinnsfällarna i sängarna. Vägglöss har endast sporadiskt framträtt i någon enstaka stuga och har sällan blivit gamla i gården.

De vägglöss man observerade krypande på väggstockarna, klämde man sönder med fingertopparna (så det skadade inte att skura väggarna någon gång emellanåt för att få bort fläckarna). Annars dödade man vägglus med kokhett vatten.

Ett speciellt slag av "ohyra" förekom i äldre tid i många småstugor här i trakten, nämligen syrsor som, där de kom in i stugan, tog hemvist i den varma murstocken och där förde ett infernaliskt oväsen. Dessa inhysningar var hart när omöjliga att bli kvitt förrän de frivilligt lämnade bostaden. De gamla murarna var fulla av springor och håligheter på den sida, som vände mot väggen, och i dessa springor höll syrsorna till. Något särskilt utrotningsmedel tycks man inte ha haft utom att dräpa dem man eventuellt fick syn på.

Råttor hade man nog sällan i boningsrummet. I andra utrymmen gillrades med brädlappar och gillerstickor eller också med hemmagjorda råttfällor av olika typer. Kattor har hållits sen gammal tid och i hög grad bidragit till utrotning av råttorna. Utläggning av råttgift har nog även i viss utsträckning förekommit, men inte mera allmänt.

Flugorna hölls efter med håv som tillverkades av ett glest tygstycke, vilket formades till en lång strut med en träring (böjd vidjekvist) i öppningen. Det hela sattes fast på en käpp. Flugsmälla kunde bestå av en läderbit, t ex en gammal skoplös med stampade hål, fastsatt på en käpp. Fluggift användes, dels i form av flugpapper som lades på en tallrik och övergöts med vatten, dels markuri som rördes ut i vatten eller mjölk.

Ett annat sätt var att strö litet socker på bordet och när flugorna samlats, vika en handduk flerdubbel, fukta den och drämma till, varvid man ofta slog mer än två flugor i en smäll. Fluglim har också använts samt glaskärl med en kantförsedd öppning i bottnen, som var försedd med tre låga fötter. Litet socker ströddes på bordet, och kärlet placerades mitt över och meningen var, att flugorna (av misstag) skulle flyga upp genom öppningen i kärlet för att där sno runt ett tag och så falla ner i vattnet på bottnen.

Vid mjölkning av korna i sommarladugården fick något av barnen fläkta bort flugorna med en kvist; man höll fast kons svans med ena handen och svängde kvisten med den andra.

Disk

Matkärlen diskades vanligtvis efter varje måltid. Visst har det här och var förekommit att var och en ätit med sin egen träsked, som efter användning "diskades" genom att strykas av i armhålan, varefter den stacks fast under en takås eller i en väggspringa. Kvinnan som kokade gröten eller vällingen och strödde i mjölet med ena handen brukade torka av denna i motsatta armhålan eller också på kjolen baktill. Att äta av välling, soppa, tjockmjölk o d ur en gemensam skål har också förekommit; man åt vid var sin kant. Sammaledes med gröt. En smörklick lades då (om man hade) i en liten fördjupning mitt i fatet, och i denna doppade alla sina grötbitar.

Men till ämnet. Vid diskningen användes en grantvaga (av fint granris) eller en tvaga av "skäfte", ett slags myrgräs, som var mjukare och smidigare. Disktrasa begagnades också jämte varmt vatten (eventuellt med tillsats av litet soda eller såpa). Mjölkkärl (av trä) skurades ganska ofta med fin sand, annars fick de otrevlig lukt av mjölksyran, som bet in i träet. Slaskvattnet efter disken användes till föda åt grisar och småkreatur. Detta förvarades i en bytta.

Grytan rengjordes i regel efter varje användning med varmvatten, dock först sedan allt ätbart i densamma tillgodogjorts. Efter grötkokning slogs lite mjölk i grytan för att lösa upp resterna, och denna vällingliknande anrättning förtärdes (oftast av husmodern själv eller barnen), dock inte eventuellt vidbrända rester.

En gryta, som inte användes på en tid, smordes med fett för att inte svärta. I en ny gryta kokades i detta syfte talg innan den togs i bruk.

Kopparkittlar måste skuras med fin sand för att inte bli ärgiga. De som var förtennade behövde inte sandskuras. Ärg är mycket giftig. Dryckeskärl, kaffekoppar och muggar diskades liksom tallrikar i en diskbalja av antingen koppar, zink eller galvaniserad plåt; varmt vatten och disktvaga eller disktrasa användes. Ett slags låg bleckmugg med grepe benämndes kosa. Dricksglas brukades inte i vardagslag.

Matknivar torkades av med den våta disktrasan, så även gafflar, men sådana användes sällan i vardagslag av s k vanligt folk. Knivar, gafflar och förskärare skurades någon gång emellanåt med särskild skursten, som förvarades i en särskild låda med en tygklädd slå tvärsöver, på vilken litet avskrapad skursten ströddes och verktygen gneds emot. I avsaknad härav skurades de med aska på en våt trasa.

Sängkläder

Sänghalm byttes oftast vår och höst. Såväl lös halm som halm stoppad i ett slags madrass (bom) har använts. Den hemvävda mattan som användes i stället för lakan måste tvättas då och då, ävenså täcken då de blev alltför smutsiga, vilket inte ville säga så litet. Skinnfällar samt underbredor och örngott av kalvskinn förekom på större gårdar. De hängdes ut och piskades med en käpp.

För att vintertid befria dylika plagg från loppor och löss lades de ut på snön, först med hårsidan upp för att svalna, vändes sedan med hårsidan nedåt för att lopporna (eller lössen) skulle frysa; sedan piskades plaggen grundligt med en käpp, där de låg på snön, varvid de stelfrusna krypen ramlade ur och ljöt en ömklig död i drivan.

Blev sängkläderna, i synnerhet skinnfällarna, alltför preparerade med ohyra, bars de till masstugga, där ohyran "brändes" ur dem i den starka hettan.

Kläder och klädtvätt

Skjorta, lintyg, byttes ungefär var fjortonde dag. Någon allmän regel fanns inte, det blev beroende på arbetsförhållanden och diverse omständigheter. Blev man mycket svettig, brukade man sätta på en torr skjorta medan den våta torkade, sen fick denna tjänstgöra på nytt.

Om vardagarna begagnades mörkare (hemvävda) skjortor. Vid kyligare väderlek bars före trikåtröjornas tid en lärftskjorta (oftast en kasserad söndagsskjorta) närmast kroppen. Vintertid bars en stickad tröja mellan de båda skjortorna. Den övre (mörka) skjortan, oftast blå- eller rödmelerad, kallades undertröja, konstigt nog, för då man bar en skjorta under, kom "undertröjan" att sitta utanpå.

Om söndagarna bars en vit lärftskjorta. Vid brådskande klädombyte hände det att man drog den utanpå den smutsiga vardagsskjortan. Att vända skjortan har inte tillämpats.

Rengöring av skinnkläder skedde inte ofta. Pälsar av berett skinn brukade beströs med sönderkarvad krita och skrapas med en kniv. Skinnplagg befriades (delvis) från ohyra genom att piskas med en käpp. Vintertid lades de först ut på snön i likhet med fällar och dylikt.

De i klädstugan förvarade kläderna hängdes ut varje vår till vädring och eventuell piskning.

Helgdagskläderna borstades före användningen med en klädesborste. Mindre fläckar togs bort genom att man fuktade borsten och gned.

Varje vår tvättades de under vintern burna vardagskläderna såsom byxor, kjolar, tröjor, arbetsblusar m m som inte skulle användas förrän nästa höst; plaggen skulle därpå efterses med lagning och stoppning innan de hängdes bort. Sommarplagg av bomullsvävnad tvättades något oftare. Strumporna tvättades i ljumt såpvatten, när de blev för smutsiga och stela att använda. Dessemellan gneds de, då de var torra, eller bankades mot något hårt (t ex stugknuten) för att dammet från den torkade svetten och avnött ull skulle avlägsnas. Oftast företogs stoppning i samband med tvättning, då plaggen var rena, så att stoppnålen gled lätt genom garnet. Vid tvättning av smutsiga vardagskläder kom skurborste till användning (sedan dylika började komma i bruk omkring 1890), med vilken de ur vattnet upptagna kläderna skurades på tvättstolen.

Skosmörjan bestod av trätjära upphettad tillsammans med talg eller ister. Skodonen torkades först och värmdes framför den öppna brasan, varefter man strök på den varma skosmörjan med en trasa, sticka eller dylikt och gned in den med fingrarna. Proceduren upprepades så länge lädret sög upp någon smörja.

Till att torka av fötterna användes mest granris framför farstubron eller en björkkvast. Med denna sopades skodonen först på översidan, varefter kvasten lades omkull och man strök av skosulorna på den. Om man varit ute på åkern i fuktigt väder (då jorden fäster vid) eller i gödselhögen och fått skorna särskilt nedsmetade, fick man skölja av dem i vatten (vid brunnen eller i en närbelägen bäck eller en vattenpuss).

Stortvätt av kläder förekom vår och höst. Yrkestvätterska som mottog finare plagg för tvättning kallades tvätterska.

För blötläggningen begagnades ett stort kar, vilket också användes vid sköljningen. Dessutom hade man mindre kar, holkar eller trätinor. Vid bärning av vatten användes en vattenså med två motstående uppskjutande stavar, försedda med hål för tvärstången på oket eller den stång, varmed två personer bar vattensån. Denna stång var tillplattad i ändarna som vilade på de bärandes axlar. Kläderna togs upp ur blötvattnet andra dagen och lades över en tvättstol eller en stång för att rinna av. Därefter såptvättades de i en trätina i varmt vatten och gnuggades (antingen med händerna eller på skrubbräda) innan de lades ner i lut. Yllekläder lades inte i blöt utan tvättades genast; de fick heller inte lutas eller kokas så att de krympte.

Eftersom såpa ansågs dyr att slösa med inskränkte sig den omnämnda såptvättningen av kläderna, beträffande den fattigare allmogen, till endast gnuggning av linningar (hals- och ärmlinningar) och andra mera smutsiga fläckar före lutningen.

Luten bereddes genom att man kokade björkaska i vatten, som sedan fick silas genom en duk, varvid man erhöll s k klar lut. Eller också lade man askan, som först siktades, på duken och hällde det kokande vattnet över den. Då brukade den som hällde över det kokande vattnet skrika högljutt för att luten skulle bli "starkare".

Klädernas kokning i luten skedde oftast i den stora ladugårdsgrytan om man inte hade särskild tvättstuga. Sådan var inte så allmän ens på de större gårdarna. Man rörde emellanåt om kläderna i grytan, lyfte och vände på dem. Då de pöste upp, stötte man ned dem med en käpp och satte ofta som spärr ett par brädlappar eller vedträn mot grytans upphängningsanordning för att hindra att de pöste upp och kom i beröring med elden vid grytans kant.

Byk har förekommit även i äldre tid. Man kokade då inte kläderna i luten utan den klarnade luten hälldes över dem i bykkaret och tappades av genom ett sprund, värmdes och påhälldes på nytt upprepade gånger allt efter klädernas smutsighetsgrad.

Att man doppat kläderna i luten i samband med klappningen har ibland förekommit. Annars har kläderna vanligen tagits upp ur lutbadet och först klappats i medföljande lut och sedan i samband med upprepade doppningar i vatten. Man använde ett klappträ att klappa kläder med, gjort av björk i något svängd modell, längd ca 50 cm, bredd ca 10 cm. Klappningen utfördes på en vanlig tvättstol, rektangelformad av hyvlade bräder och med fyra ben.

För gnuggning av kläder användes en tvättbräda. Den bestod i äldre tid av en hemmatillverkad, räfflad (dvs med en massa uppskurna tvärränder) björkskiva, senare en korrugerad plåt i träram, som ställdes ned i tvättinan och lutades mot knäna, medan plaggen lyftes upp och gneds mot räfflorna.

När kläderna ansågs tillräckligt rena, sköljdes de i kallt vatten och vreds ur. Urvridningen skedde för hand. Vid större plagg som lakan, vävda underbredor, madrassvar etc var man två att vrida, varvid man vred åt var sitt håll.

Vid torkning ute (dvs vid lämpligt väder) hängdes kläderna upp på klädstreck, annars på streck eller stänger på en vind, men enstaka plagg torkades på takstängerna inne i stugan. Före upphängningen klatschades ett slag med plaggen för att avlägsna kvarhängande vatten. Mattor, grövre arbetskläder o d brukade hängas på hässjegolv, gärdsgårdar, i stegar eller där det kunde passa att bli kvitt dem. Frysning av tvätten i något bestämt syfte tror jag inte har tillämpats, men nog hände det ibland att tvätten frös utan att man kunde göra något åt det. Tvättklämmor tycks inte ha funnits i äldre tid.

Blekning företogs oftast på eftervintern, när solen började gassa, då linne- eller lärftsvävarna lades ut på snön. För att hindra att de blåste bort lades tyngder här och var i kanterna, snöklumpar eller vedträn. De kunde då inte heller komma i oordning.

Efter ca en vecka vändes väven på andra sidan. Även plagg och vitvaror som gulnat eller blivit mörka av tiden lades ut på snön för att blekas. Efter blekningen måste vävarna eller plaggen tvättas. Härvor av nyspunnet lingarn hängdes ut i solen för att blekas. Då blekning av plagg undantagsvis företogs vid barmark lades de aldrig på marken utan hängdes på stänger.

I de fall då vävarna inte blev färdigvävda medan snön låg kvar, tillämpades ibland gräsblekning, varvid vävarna lades ut på gräset sedan detta började skjuta upp och täcka marken. Som tyngder (vid blåst) användes käppar, vedträn o d, lagda på kanterna eller hörnen. Väven (eller plaggen) vändes ofta för att blekas jämnt (då ingen blekning skedde underifrån). Eventuellt uppkomna gröna fläckar gick bort i den efterföljande tvätten.

Två kavlar användes vid mangling. Bordet och brädet var planhyvlade och spåntade. Brädet var försett med kanter och belastades med sten. Duktyget eller plagget som skulle manglas, rullades omsorgsfullt (med händerna) på den fria kaveln, och ytterst rullades en speciell lång duk på för att plagget eller väven inte skulle rubbas. På samma vis gjordes med den andra kaveln när denna frigjorts genom att mangelbrädet förts åt ena ändan och tryckts ned något (det balanserade då på den första rullen).

Sedan rullades fram och tillbaka på bägge kavlarna. Hela redskapet kallades mangel och brukade finnas på en större gård i byn, dit man fick gå och mangla. Storleken var ca 2x1 m. Mangelns underrede (med skivan) var av kraftig konstruktion.

Förutom den beskrivna tunga mangeln, för vars handhavande två personer behövdes, fanns i hemmen mera allmänt en kavle av björk jämte ett bräde, som i ena ändan var försett med ett handtag på övre sidan. Vid kavlingen, som gjordes på ett vanligt (slätt) bord, rullades plagget upp på kavlen, brädet hölls i högra handen (med handtaget) och trycktes ned framtill med den vänstra, under det man sköt brädet framåt. Efter varje skjutning flyttades kavlen tillbaka; den fick rulla endast åt ett håll för att plagget inte skulle lindas av. Kavlens längd var ca 80 cm och diameter ca 10 cm; brädets längd ca 80 cm och bredd ca 15-20 cm.

Brädet flyttades i sektioner längs kavlen med början vid ena ändan, tills man kommit över det hopvikta plaggets hela bredd. En dylik "mangel" var föga effektiv. För att öka effekten togs ibland ett försäte, långsäte (med benen i vädret), till "mangelbräda", och en unge sattes på sätet till tyngd (och gratisnöje). Då måste två personer hjälpas åt (helst tre - en som flyttade kavlen).

Strykjärn har funnits sedan långt tillbaka; de äldsta nu levande minns strykjärn från sin ungdom. Två typer har använts, dels helgjutna av gjutjärn, dels ihåliga. Inne i de senare fanns ett gjutjärnslod, som var format efter strykjärnet. Lodet värmdes i elden och sköts in i strykjärnet genom en öppning baktill, som tillslöts med en lucka, vars kanter löpte i falsar på järnet. Strykjärnen var av olika storlekar.

Yrkeskvinnor på området hade en särskild ugn liknande en kamin, vars översida hade fördjupningar för 4-6 strykjärn; strykerskan höll sig med flera stycken för att ha ett varmt jämt.

Strykjärnet användes för alla plagg som inte passade för mangling - små plagg, svängda plagg och plagg med knappar. Grövre arbetsplagg användes mestadels utan någon strykning.

Om andra redskap än strykjärnet använts vid glättning av linne, har jag inte lyckats utröna.

Städning

Sopning av stuggolvet utfördes när som helst under veckans lopp, när det blev mycket nerskräpat; vintertid höll karlarna emellanåt till inne i stugan med täljning och snickring, och golvet blev då belamrat med spånor och stickor, som sopades ihop och eldades upp i spisen. Annars var lördagen den vanliga rengöringsdagen, då man sopade mera omsorgsfullt än annars och även skurade med vatten och sand, om man ansåg det vara av behovet påkallat.

Vattenskurning av golvet företogs dock inte till varje helg, men alltid före de större helgerna och till exempel efter slakt, potatistagning o d arbete, då man smutsat ner mer än vanligt.

Vid sopningen begagnades en björkkvast. Före sopningen stänkte man vatten på golvet för att binda dammet. Vid mera tillfällig sopning sopades skräpet ihop i en vrå vid spisen, där även huggstabben hade sin givna plats åtföljd av stabbyxa och eventuellt en vedlår. Vid lördagssopningen gjordes alltid sopvrån ren från sopor.

Vid vattenskurning av golvet började man längst bort i stugan (motsatt mot dörren) och hällde litet varmt vatten på en remsa av golvet i taget. De lösa "möblerna" flyttades ett stycke. Fin sand ströddes på. Under hålfoten på skon placerade man en tvaga av torrt granris, som före användningen uppmjukats i hett vatten. Denna gned man fram och åter bit för bit i golvtiljornas längdriktning. Blev det för torrt, skvättes mer vatten på golvet.

Den lossnade smutsen jämte vattnet sopades med kvast upp på en vanlig sopskyffel och hälldes i en bytta. Nytt vatten skvättes på omedelbart; detta torkades upp med en trasa eller med vitmossa. Då mossa användes, måste golvet sopas efteråt, sedan det torkat.

När man farit över halva golvet med skurningen flyttades "lösöret" över till den rena sidan och skurningen fortsatte tills hela golvet var renskurat.

För att inte dra in för mycket smuts i stugan hade man granris, som nämnts, utanför farstubron att torka av skorna på och i många fall en trasmattstump innanför dörren. Trasmattor på golvet i övrigt var inte vanligt i äldre tid. De mattor som vävdes användes till "sängöverkast", underbredor o d.

Efter skurningen ströddes finhackat enris (där sådant fanns, eljest granris) på golvet. Sommartid repades asplöv och ströddes på golvet, ja, även avnupna vildblommor (av vad slag som helst, som var lättast att finna) användes för detta ändamål. Denna "golvprydnad" var endast för sön- och helgdagar. Även barret sopades ut i början på veckan, då det var söndertrampat eller torkat.

Användning av trasmattor på golven blev allmän först sedan tunnare fabriksvävda tyger och plagg i många olika färger började komma i bruk. Dessa höll inte länge och blev till passande material för mattrasor. Förresten skulle det ha varit olämpligt med mattor så länge man spottade på golvet. Denna osed som numera är helt bortlagd, var ytterst vanlig förr; man spottade även i spisen, i vedlåren.

I äldre tid var rökning allmän bland äldre allmogekvinnor (liksom bland "finare" damer i vår tid), men då begagnades pipa och rulltobak, varför kvinnorna efter bästa förmåga hjälpte männen att spotta på golvet.

I en del stugor förekom spottlåda, en rektangelformad låda, hopspikad av brädlappar. I botten lades mossa och ovanpå denna ströddes hackat granris. Vid helger eller högtidliga tillfällen lindades runt sidorna en bit av en gammal tidning, för att inrättningen skulle se prydligare ut. Men man spottade nog lika ofta en bit ifrån lådan. En in på senare tid ofta använd plats för spottning var kokspisen; man lyfte ett lock med spiskroken och spottade i hålet. Sedan kokplattor monterades in på spisarna, måste även detta spottningsställe överges.

Nu får man springa ut på farstubron med snustuggan, när man blir bjuden på kaffe i granngården.

Av stugans möbler skurades långstolar, långsäten, väggsäten, holkstolar, bordet och andra omålade möbler med vatten och sand och grantvaga, ofta i samband med golvskurningen.

Målade möbler såsom väggsäng med säte, skåp m m tvättades mera sällan. I samband med den mera ingående rengöringen av stugan före de större helgerna brukade de tvättas försiktigt med en i svagt asklutvatten doppad trasa. Så förfors även med andra målade ytor såsom dörrar och fönsterkarmar m m. Den gamla mörka färgen höll ju med smutsen så bra, så det var onödigt att tvätta; dess allmänt prisade hållbarhet berodde nog främst på, att den sällan stiftade bekantskap med något tvättredskap.

Matbordet användes inte allmänt i vardagslag, man åt på en skarstoL, som torkades av med disktrasan efter måltiden. Vid högtidliga tillfällen breddes ett rent lakan på matbordet.

Fönsterrutorna rengjordes med vatten och trasa. Många stugor saknade innanfönster. Väggar av täljda stockar brukade skuras med tvaga (sand och vatten) någon gång emellanåt, då de blivit mörka och rökiga. I en del stugor igensmetades mossränderna med en "gröt" kokad av sågspån, draglim och något rågmjöl. Senare, när tidningar började bli mer vanliga, klädde mången väggarna med utlästa exemplar, ett slags föregångare till papp och tapeter.

Taken, som oftast var av kluvna halvor lagda på täljda kanter på takbjälkarna, var flerstädes kritade (även innertak av helt runda kavlar förekom. Då de blev mörka, torkades de av med en våt trasa och kritades på nytt. Spindelnät sopades bort med en kvast.

Rappade väggar har inte förekommit.

Vitlimningen (för muren) bereddes av malen krita och vatten eller också av krita och skummjölk, som rördes och vispades till en tjock välling som ströks på med en hartass.

Muren kritades till jul och midsommar. På senare tid har användningen av oljefärg på muren blivit vanlig.

Där sommarstuga fanns, brukade man, då man slutade elda i spisen inne i stugan, klistra papper (tidningar) inne i den, sedan man torkat bort det mesta sotet. Eldstaden rengjordes, aska och kol skyfflades ut. Åtminstone en gång om året rensades rökgången med en granruska på en stång, som stacks ner uppifrån och fördes upp och ner upprepade gånger i skorstenspipan. Ifall inte säcken eller annat skydd hängdes framför muröppningen, vilket inte alltid var fallet, så fick man stugan full med sot.

Vädring av stugan förekom inte vintertid. Någon gång kunde väl dörren öppnas en liten stund då man sopade eller om det rykte in. I gamla stugor var fönstren sällan försedda med gångjärn och krokar. Ibland var ett fönster utrustat med dylika anordningar.

Hysande av djur (frånsett hund och katt - och insekter) inne i stugan har nog under den nu levande generationen inskränkt sig till förvaring av spädgrisar de första dagarna efter inköpet, då de var ömtåliga för kyla; de förvarades i en låda på golvet. Slakt av småkalvar (dvs avdragning av skinnet, öppning och styckning) lär i äldre tid någon gång ha förekommit inne i stugan vintertid, om det varit för kallt ute och ladugården varit för mörk.

Farstun sopades vid behov med kvast och skurades samtidigt som man skurade stuggolvet; även trappan (trappstegen) skurades. Avbarrat granris utanför farstutrappan togs bort, barret sopades upp och nytt lades i stället.

I säterstugan skurades golvet i boningsrummet i regel till varje helg. Där sätern inte var belägen alltför långt bort från bygden, kom ofta besökare om helgerna, och då ville säterkullan ha fint och städat. På senare tid kläddes rummets väggar och många gånger även taket med tidningar, för att det skulle bli ljusare och trevligare i stugan.

I mjölkkammaren skurades också. Såväl golv som bänkar, bord och hyllor för mjölktråg och ostar måste hållas rena för att inte mögla. Eventuell utspilld mjölk torkades upp genast med trasa. Alla mjölkkärl (av trä) sandskurades tid efter annan.

Avfall och avträde

Den plats där slaskvatten och sopor tömdes ut benämndes slaskhög och var oftast belägen i någon sluttning intill stugan, helst på baksidan. Avståndet var inte fixerat. Sågspån och avfall från vedbacken brukade man också frakta dit. Tvättvatten o d som inte innehöll någon "större" orenlighet kastades vanligen rakt ut från stugdörren. För insamling av urin användes nattetid en träbytta före nattkärlens tid. Pisstället för morgon- och kvällsbehovet var mestadels bakom knuten, helst på stugans nordsida; inga särskilda anordningar fanns. För sjukliga personer hade man en särskild stol med något större säte än på en vanlig stol. Hålet i sätet var försett med lock. Stolen hade ett lågt ryggstöd samt armstöd. Under stolen ställdes en bytta (i nyare tid en hink).

Många gårdar saknade förr avträdeshus. Man hukade sig ned lite varstans. Fanns ett buskage i närheten, fick detta tjänstgöra som "kamouflage". Eljest blev oftast gödselhögen "vallfartsort", där man hukade ner sig ("ställde in kameran") som det bäst passade. Den nu under en mansålder förekommande typen av avträdeshus är timrat (nyare av bräder) med taket lutande åt ett håll och placerat intill stall- eller ladugårdsväggen eller också fristående på betryggande avstånd från boningshuset. Inredningen består av en "plattform" med 1-3 hål alltefter familjens och gårdens storlek och anseende; även hålen olika stora för att passa olika åldersgrupper. Eftersom "produkten" vintertid fryser till en klump, måste denna för att inte bli hindrande slås omkull med en stör då och då. På en del gårdar anordnas vid uppsättningen av avträdeshuset lämplig fallhöjd genom placering av "tronen" ett par eller tre trappsteg till väders.

Sedan "stationära" avträden kommit i bruk, har latrinen använts som gödsel (dock helst för nedplöjning). Den blev givetvis tillvaratagen även då gödselhögen begagnades som avträde. Det berättas om bondgubbar som var så måna att de, om de befann sig i någon främmande gård då de kände "behovet nalkas", sprang hem om det så var en hel kilometer för att avbörda de omvandlande kolhydraterna till den egna fäderneärvda torvan; de nändes inte låta någon främmande dra nytta av näringen.

Vid utgrävningen blandades latrinen med sand, jord eller kalk för att kunna hanteras. Detta arbete har alltid ansetts som ett av de otrevligaste.

I gamla tider, då man hade ont om papper (av andra orsaker än nu), fick mossa och gräs tjänstgöra som "putsningsmaterial", och ibland tog man med en sticka eller spån ur vedvrån; (efter användning kastades den bort). Någon permanent "rövsticka" torde inte ha förekommit. En grankotte måste nog ha ansetts var alltför "skarp", åtminstone i torrt tillstånd - men utan tvivel effektiv, ifall man vänt den åt rätt håll. Numera får postorderfirmornas utlästa kataloger oftast fylla denna viktiga uppgift.

De i denna uppteckning lämnade uppgifterna avser i huvudsak förhållandena på små och medelstora gårdar i slutet av 1800-talet fram till omkring 1910. Träkärl började alltmer komma ur bruk i hemmen under 1900-talets första år och ersattes efter hand med kärl av förtennad eller emaljerad plåt, som var lättare att hålla rena. I sätrarna fanns träkärlen kvar något längre. De sista mjölktrågen som fanns kvar blev oftast använda till potatistråg att lägga upp den kokta potatisen i. Tallrikar av trä har inte förekommit under den nu levande generationen; dessa liksom kaffegodset var av porslin. Däremot begagnades flerstädes matskedar av trä ända fram till sekelskiftet. Slevar av trä att röra i kastruller och grytor med används fortfarande, men alla är inte hemmagjorda.

Någon enstaka visp av björkris görs väl fortfarande i lövsprickningen men i regel har stålvispen fått företräde i både såspannan och grötkastrullen då de är lättare att rengöra.

(Svar på frågelista 9 och M 140, ULMA)

Köp boken