Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar  

SJUKDOM OCH LÄKEDOM

Sjuk och frisk, läkare och läkemedel

Det berättas att när rödsoten härjade i denna trakt i början av 1800-talet, fick skogen en rödaktig färg, där sjukdomen drog fram. De angripna spottade blod, och blod följde avföringen; man krystade så att ändtarmen kom ut. Många dog i denna farsot.

Sårbehandling, blodstillande metoder m m

Det ansågs bra, att såret blödde en stund före behandlingen. Ur mindre sår, sticksår o d brukade man trycka ut eller suga ut blod.

Större sår trycktes ihop före ombindningen. Var pulsådern skadad, sökte man hindra blodtillförseln genom att snöra av den skadade lemmen ovanför såret med en trasa, ett snöre, ett band eller vad som fanns till hands. Som stramare användes en pinne. Över såret lades en tunn skiva osaltat fläsk (om man så hade), vilken pressades fast stadigt med en binda. Annars använde man hoprullade linne- eller bomullstrasor som stoppar.

I äldre tid brukade man lägga spindelnät på sår. Om skadan skedde i hemmet hämtades näten i ladugården, där man rakade ned dem ur taket. De stora, köttiga bladen från växten Plantago májor (groblad eller läkeblad) användes också som plåster på sår. Om det var i blodstillande eller läkande syfte, känner man inte till nu.

Lysol var förr den mest använda kemiska sårreningsvätskan. Somliga hällde outspädd lysol på såret, men oftast späddes den ut med vatten godtyckligt. Man tvättade också sår med lysolvatten. Senare kom sublimat och Burows lösning i bruk jämte Lazarol och diverse sårsalvor.

Ett hemmagjort preparat var ett avkok på sönderhackade balsaminstjälkar, varmed man tvättade såret och hällde på kompressen som man lade på såret. Om salvor och sårpulver av örter och ämnen i naturen, som väl troligen använts även i denna trakt, har jag inte lyckats få några upplysningar.

En fet tjärvedssticka klövs i ena ändan och ister lades in, varefter stickan antändes. Tjäran och det smälta istret fick droppa i en burk, där det förvarades, rördes om och användes som sårsalva. Sår torkade ihop och läktes fort av denna salva. Björngalla lär också ha kommit till användning vid sårbehandling.

En blandning av tjära, ister och grädde användes för smörjning av kornas juver, spenar och buk under betesgången för att göra huden mjuk och även delvis skydda mot insektssting.

Mot klåda hos barn bakade man små kakor av mjöl, vari inblandats skrapat ormkött. Dessa kakor fick barnen äta upp.

Såren tvättades vanligtvis med vatten. Det har nog hänt att man hällt brännvin på sår i renande syfte (sprit används än i dag för sårtvättning).

Muggbetor hos hästar brukade man pissa på och bestryka med tjära, och det hände nog att man pissade på egna sår också.

Skrovlig och sårig hud på händerna smordes med osaltat ister.

Bölder, finnar, tandvärk m m förflyttade man till träd genom att i trädet slå in träpinnar, som man berört det sjuka stället med. Troligen hörde väl också någon läsning till. Om någon senare råkade avverka detta träd, fick han sjukdomen på sig. Vissa personer kunde också konsten att överföra en åkomma på en person som straff för någon oförrätt. De formler och läsningar som hörde till är numera bortglömda.

Såren bands om med remsor av linne- eller bomullstyg, om möjligt vitt. Hade man inget annat till hands, rev man av underkläderna (renligheten var man inte så nogräknad med).

Vid fingerskada lindades trasan runt fingret och bands om med sytråd eller en ullgarnsände som knöts. Som skyddsförband vid arbete sattes en skinntuta utanpå med läderremmar som knöts kring handleden. Vid större förband på andra kroppsdelar användes bredare och längre trasor, som lindades om och fästes på olika sätt: genom att sys ihop, genom att tudelas ett stycke, tas åt varsitt håll och knytas, genom att fästas ihop med säkerhetsnålar.

Sättet för lindning och fästande varierade efter vars och ens förmåga att kunna lista ut det för vart fall lämpligaste.

Sår skyddades mot kyla genom att man lindade plagg av ylle kring den skadade kroppsdelen.

Den lem som angripits av kallbrand måste i regel amputeras. Det lär ha funnits en eller annan "modig" person, som själv med yxa huggit av ett finger eller en tå, men annars fick väl doktorn ordna med amputeringen. I många fall gjordes ingenting, patienten fick dö så småningom.

Ett värkande finger brukade man hålla en stund i hett vatten för att "mjuka upp" det.

Sprickor i hälarna och sprickor i fingrar och tår brukade man "laga" med beck, som tuggades eller smältes varefter en ullgarnsända omlindades stadigt. Skomakare brukade linda en becktråd över sprickan.

Åderlåtning användes vid vissa blodstockningar.

Sår på munnen beströks med något fett ämne som grädde, smult eller dylikt.

Som ströpulver vid hudlöshet användes potatismjöl eller nikt, dvs lummersporer.

För att lindra svedan vid brännsår (brännblåsor) brukade man vid lindrigare fall hålla handen mot elden så länge man tålde, det lindrade en stund efteråt. Annars brukade man lägga på riven potatis eller bestryka med sirap, linolja eller rå äggvita. Små brännskador brukade man blåsa på - det lindrade så länge man blåste.

Frostskadad kroppsdel brukade man gnida med snö, hastig uppvärmning undveks. Frostsår behandlades med svingalla.

Liggsår ansågs som ett tecken på att slutet inte var långt borta.

Vid näsblod brukade man badda näsan och pannan med kallt vatten, doppa en trasa i kallt vatten och lägga kring nacken och trycka hårt med tummen mot näsroten. Man brukade också droppa ättika på bomull eller en trassudd och stoppa i näsan. Att inta ryggläge ansågs också vara bra.

Några magiska medel mot näsblödning känner man inte till nu.

Vid invändiga blödningar borde den sjuke ligga på rygg så stilla som möjligt. Huruvida några särskilda behandlingsmetoder använts i sådana fall, har jag inte lyckats få upplysning om.

Stämma blod

Även i denna trakt har i äldre tid funnits personer som haft förmåga att förhindra förblödning (vid svåra skador). Hur formeln som lästes lydde, har jag tyvärr inte fått reda på. Dessa personer kunde också stämma blodet på avstånd, om de fick reda på vilken person det gällde samt sårets art och läge. På en havande kvinna lär det dock ha varit mycket svårt att stämma blodet.

Blodstämmarkonsten ansågs som trolleri men var väl troligen ett slags suggesion, grundad på orubblig tro och stark koncentrationsförmåga. Om dylika personer, som tydligen ägde en obändig viljestyrka, hade studerat läran om hypnotismen metodiskt, skulle de utan tvivel ha blivit skickliga hypnotisörer och illusionister.

Behandling av ledvrickning, benbrott, sträckning m m

Någon person som ägnat sig åt behandling av enbart ledvrickning, benbrott, sträckning och dylika skador tycks inte ha funnits i orten, men vissa personer har väl försökt syssla med sjukdomar i allmänhet och även prövat på att behandla ovannämnda åkommor.

Vid benbrott sökte man med hjälp av fingrarna utröna de brutna bendelarnas läge för att så gott det gick kunna lägga dem tillrätta. Om magiska metoder känner man numera inget.

Då man drog i en axelled, brukade en träkavle läggas i armhålan, varvid man samtidigt drog och bröt över denna. Ibland satte en annan person axeln i "patientens" armhåla och armen bändes över denna. Då en axelled "spårat ur" upprepade gånger, blev senorna som höll ihop leden så slappa att den sjuke själv drog leden tillrätta.

För att lindra svullnad, ömhet och stelhet, som uppstod efter ledvrickning, användes våtvärmande (även kalla) omslag. Påstrykning av blyvatten, ättikslösning m m har också förekommit.

Bandage runt om livet vid ryggvärk har förekommit, dels för att hålla kvar något värmande plagg, kompress eller dylikt på ryggen, dels för att stödja ryggen.

Den sjukdom i leder eller senskidor som yttrar sig i smärta och styvhet och förorsakar ett knarrande ljud vid rörelser benämns "knarren". Den uppträder företrädesvis i handlederna, någon gång i armbågen.

I äldre tid brukade man "hugga bort" knarren. Den sjuke fick lägga handleden över en huggstabbe och en annan person, helst en "kompetent knarrbotare" högg med en yxa "över" det sjuka stället, dvs så att yxan träffade huggstabben bortom handleden, varvid han yttrade: tur le å i ve. Man brukade också linda en trasa stadigt om handleden som ett slags stödförband. Mot uppkommen svullnad användes omslag.

Någon särskild dialektal benämning för "enkelt" och "dubbelt" benbrott finns inte, men givetvis betraktades de fall där bägge benpiporna gått av som allvarligare, liksom fall då benet var splittrat. Brott på lårbenshalsen och lårbenet var allvarliga benbrott och svåråtkomliga att lägga till rätta.

Många som råkat ut för denna olycka blev krymplingar för hela livet. I alla händelser medförde brott på de nedre extremiteterna, även då de läktes "normalt", svår hälta.

Benbrott på armar och ben spjälkades.

Spjälor som anbragtes till stöd togs av det material man hade närmast till hands och som var lätt att klyva, i regel gran. Antalet som användes var inte fixerat, men de skulle stödja den brutna lemmen i alla riktningar och borde vara minst fyra. För att hindra skavning anlades ett bandage närmast huden och för spjälornas fasthållande lindades starka linneremsor stadigt runt om. För att hålla en spjälkad arm uppe anbringades en bred bindel kring armen och över nacken. I en del fall bands armen fast vid kroppen.

Läkning av benbrott tog olika tid allt efter patientens ålder och kroppens läkekraft, men tog alltid flera månader. Så snart man kunde stödja på benet var man uppe och linkade, stödd på käpp eller krycka.

Vid revbensbrott lindades ett stadigt bandage kring bröstkorgen.

Det var mest i de nedre extremiteterna som sendraget satte åt, i synnerhet då man gått våt om fötterna. Man brukade då sträcka ut benet, sparka med det eller om man hade tillfälle därtill klämma fast hälen i en dörr, en stövelknekt eller dylikt och hålla benet sträckt tills senkrampen upphörde.

Den vanligaste behandlingen mot ryggskott var liniment av olika slag, värmande plagg, kattskinn m m. Även plåster har begagnats. De som var svårt ansatta av reumatism använde liniment som de gned in vid stark värme och sökte för övrigt i görligaste mån skydda kroppen för kyla och väta.

Vid svullnad och ömhet i musklerna har man förr (liksom nu) brukat massera (gnida, knåda) det sjuka stället.

Några bestämda regler för massering med tummarna respektive knogarna förekom inte utan blev beroende av hur pass ömt det sjuka partiet var och hur pass hård behandling patienten tålde. Man masserade i riktning mot hjärtat, dvs mot blodriktningen i pulsådrorna, uppåt på armar och ben.

Vid massering insmordes huden med något fett, exempelvis ister, osaltat smör, grädde eller dylikt, i senare tid användes vaselin.

Vid massage mot reumatiska smärtor utfördes behandlingen i värmeutstrålningen från spisen.

(Svar på frågelista M 123, M 125, 118 och M 130, ULMA)

Köp boken