Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar  

KLÄDEDRÄKT OCH NAKENHET

Bygdens forna klädedräkt

Mina kunskaper på hithörande område är tyvärr mycket bristfälliga. De fragmentariska anteckningar jag gjort, grundar sig delvis på andra personers utsagor. Den ursprungliga bygdedräkten var redan bortlagd som allmän klädedräkt före min tid.

Mansdräkten

Sommartid begagnades i regel blott en skjorta, till vardagsdräkten vanligen en hemvävd bomullsskjorta i blå eller röd melering. Vintertid brukades oftast en lärftskjorta och därutanpå ovannämnda "undertröja" jämte en stickad bindtröja. Skjortan (tröjan) var hel framtill i bröstet med ett påsytt extra tygstycke, ett slags bröstveck och öppning på vänstra axeln, vilken hopknäpptes med knappar.

Halslinning på skjorta liksom ärmlinning knäpptes med knapp och knapphål. I vita lärftskjortor begagnades vita, glaserade knappar, i färgade skjortor och tröjor vanligen förnicklade metallknappar. Skjortan syddes med en kvadratisk, hörnställd infällning i ärmhålan.

Kalsongerna var av vit lärft. De hade ett kort sprund nedtill i vardera benet vid inre sömmen med isydda knytband samt upptill bak ett litet sprund med knytband för reglering av livvidden inom ett mindre område. Linningen knäpptes med knapp framtill och hade i sidorna hämpor att träda hängselstopparna igenom. Senare blev trikåkalsongerna så gott som allenarådande.

Som vardagsbyxor användes sommartid ofta hemvävda ylle- eller bomullsbyxor, i synnerhet under slåttertiden, men även färdigköpta sådana begagnades. De hade fullånga ben - men benvidden var ganska snäv - och var försedda med fickor i sidosömmarna. Vintertid var byxmaterialet hemmavävd vadmal. Byxor med långa ben var försedda med sprund framtill. Knäbyxorna (som bland annat användes till bygdedräkten) hade däremot en klaff med sidoknäppning. De spändes fast under knäet med knytremmar av läder (eller också mässingshäktor). Såväl hängslen som livrem var i bruk allt efter vars och ens tycke och smak, liksom förhållandet är fortfarande. En och annan bär bägge delarna på samma gång utan att därför vara särskilt pessimistiskt lagd. I dylika fall har livremmen endast till syftemål att uppbära kniven med slida. Annars hade man en vid vänstra höften fastsydd knapp av mässing, kupig så kallad kuv, på vilken knivslidan med tillhörande slidkniv placerades. Livremmen var (och är) mest gouterad av ungdomen.

Förskinn begagnades av hantverkare: skomakare, snickare, murare m fl.

Vintertid användes lösa resårstickade armmuddar, som drogs på handleden upp över skjortans (tröjans) handlinning. En yllehalsduk virades runt halsen en gång, knöts i en enkel, lös knut under hakan och stacks ned under västen. Den hade mestadels kulörta längsgående ränder på grå botten.

Dubbelknäppt vadmalsväst med rygg av vadmal eller bolstervarstyg samt vadmalsrock användes vid kall väderlek. Rocken var av vanlig kavajmodell med små slag. I arbete begagnades en hemvävd arbetsblus med linning vid midjan och knäppning framtill, vintertid av ylletyg, om sommaren av bomullstyg. Som vardagsväst sommartid fick oftast en något "bedagad" helgdagsväst tjänstgöra. Huvudbonaden var sommartid skärmmössa eller mjuk filthatt. Vintertid bars en rundkullig mössa av skinn (olika slag) eller av krimmer eller plysch, nedfällbar kant runtom som öronskydd.

Föga ändringar företogs i vardagsdräkten för olika arbetsförhållanden; det var mest årstiden (temperaturväxlingen) som föranledde förändringarna. Man hade inte så mycket kläder att välja på utan fick nyttja de plagg man till äventyrs hade på lämpligt sätt.

Som högtids- och helgdagsdräkt i allmänhet begagnades i äldre tid bygdedräkten, vilken även användes i vardagslag av personer som inte personligen deltog i tyngre och grövre arbete. Den bestod av lång rock eller jacka av brungrått vadmal med något svängd midja, veck i ryggen, uppstående krage, uppslag på ärmarna, röda kantband samt hopfästes med häktor fram; knäbyxor av vadmal i samma färg samt väst av något tunnare tyg i röd färg. Den tillhörande huvudbonaden var skinnmössa med skärm. Vita långstrumpor hörde till dräkten.

På begravningar, bröllop och även vid kyrkobesök bars - då bygdedräkten inte användes - svart kostym bestående av lång livrock eller vanlig bonjour, långa byxor och hög, svart hatt eller rundkullig, hård hatt med på sidorna upprullade brätten. Till denna dress hörde svarta pjäxor med resår i sidorna. Även vanlig kavajkostym av svart ylletyg, doffel eller mörkblått vadmal förekom och halvhöga stövlar användes till helgdagsbruk.

Stärksaker var: dubbelvikt stärkkrage med långa snibbar, bröstveck. Vid begravning begagnades vit rosett, eljest vanligtvis svart kravatt.

Kvinnodräkten

Vardagsdräkten. Damlinnet var av hemvävt tyg, nederdelen av grövre linne och överdelen av bomullslärft med öppning framtill i bröstet. Kalsonger användes inte förr, inte ens i smällkalla vintern. Underkjol av hemvävt tyg med sprund upptill bak och försedd med knytband att ta runtom livet användes. Livstycket hade knäppning framtill. Av kjolar förekom olika modeller, alla dock av respektabel längd och vidd, dels rynkade upptill, dels med nedpressade veck upptill. Vardagskjolarna var i regel av hemvävt ylletyg. Sommartid användes även bomullstyg i kläderna. Kjolfållen var kantad med ett flätband på insidan, senare med velourband.

Äldre tiders blusar var dels av kort modell, dels med ett spetsigt skört baktill. De som användes till vardagsbruk var av något varierande färg i brunt, grått eller blått. Under tidernas lopp har modet föreskrivit olika slags puffärmar, ibland med ärmpåsen uppe vid axeln, ibland vid armbågen och ibland vid handleden. I regel har damtröjorna varit tättslutande kring halsen och försedda med krage.

Formerna för kläderna var i mycket lika sommar- och vintertid; endast materialet (ylle och bomull) växlade med årstiden. Vintertid användes en kort fårskinnspäls utanpå tröjan vid arbete utomhus.

Huvudbonad var i vardagslag huvudduk, om sommaren av bomull, oftast rutigt i varierande färger, om vintern av ylle. Huvudduken var försedd med frans, veks diagonalt och knöts under hakan.

Förkläde begagnades allmänt.

Inga större förändringar företogs beträffande vardagsdräkten föranledda av särskilda arbetsförhållanden. Man använde de plagg man hade, det var inte så mycket att välja på. Givetvis hade de som var förmögna bättre tillgång även på kläder, men i vardagslag skilde de sig inte mycket från de övriga.

Högtidsdräkten. Bygdedräkten för kvinnor bestod av en grå eller brun yllekjol med röda bårder, en kort blå vadmalströja samt halsduk. På begravningar (och eljest vid sorg) bars svart klänning. Detta var även vanligt vid kyrkobesök. Svartklänningen syddes i något varierande modell: för de äldre med rynkad kjol och utanpåliggande, vid midjan stramt åtsittande tröja och för de yngre med slät men vid kjol med utanpåliggande kjollinning och något lösare tröjmodell.

Till helgdagsklänningar i allmänhet användes hemvävda tyger av dels hemspunnet, dels köpt garn (ylle, bomull eller zefyr) av växlande färg. Färdigsydda klänningar fanns inte i handeln.

Huvudbonad till svart klänning var för såväl äldre som yngre kvinnor svart huvudkläde av silke med lång frans eller vid kylig väderlek huvudduk av svart ylle. Till kulört klänning användes rutig huvudduk. Vintertid förekom även svart skinnmössa samt muff av svart skinn eller krimmer. Mot slutet av 1800-talet började de yngre kvinnorna använda stråhattar, vilkas form och storlek sedan har varierat allt efter modets växlingar. Färgen var svart till svart klänning, i övrigt ljus med mörkt band.

De till högtidsdräkten burna underkläderna (linne och underkjol) var finare än de som användes till vardags och ofta prydda med spetsar.

Frånsett de prydnadsknappar av olika slag som påsyddes plaggen, samt insättningar, krås och dylikt, tycks smycken ha förekommit mycket sparsamt. Det allmänt förekommande smycket var brosch i olika utföranden och av skiftande material (även guld och silver) - den fästes framtill i tröjkragen (som på finare svartklänningar var kantad med vitt spetskrås upptill). Halsband, pärlband och dylikt bars företrädesvis av flickor och yngre kvinnor. Öronprydnader (hängen, ringar, pärlor) har inte varit allmänt brukade. Armband torde i viss utsträckning ha begagnats.

Till prydnader hörde väl också de vanliga fingerringarna, som utgjordes av förlovnings- och vigselringar av guld i bred, slät modell. Egentliga prydnadsringar av guld, silver eller annan metall med infattad pärla har också förekommit, även förgylld ersättning för slät guldring.

Vanligt var att ett mindre ur förvarades i barmen, buret i en smal kedja av silver, gulddoublé (eller guld) kring halsen.

Barndräkten

Den för gossar och flickor i stort sett gemensamma dräkten upp till ca 4-6 års ålder var kolt, med sammanhängande tröja och kjol, som nådde ett gott stycke nedan knäet. Vid ungefär 5 års ålder fick gossarna byta kolten mot ett par byxor som räckte ett stycke nedanför knäet. De var i regel för stora i början, för att pojken inte så snart skulle växa ur dem. En dylik byxmodell bars av pojkarna ända upp till konfirmationsåldern, då byxor med långa ben anlades. Pojkar tillhörande rikare eller förnämare folk hade vanliga knäbyxor, som räckte jämnt till knäskålen. Vid yngre ålder hölls byxorna uppe med knäppning, knapparna var fastsydda i ett livstycke, senare med hängslen över axlarna.

Den klänning som flickorna bar efter det kolten avlagts vid 4-6 års ålder hade en viss likhet med denna; den var sammanhängande med knäppning eller hopfästningsanordning med häktor i ryggen, men kjolen hade större längd och vidd. En dylik sammanhängande klänning bars under hela skolåldern.

Materialet till barnkläderna var hemmavävt tyg av ylle eller bomull allt efter årstiden. Färg, tjocklek m m fick bli efter som det passade, man fick utnyttja de tygbitar man hade på bästa sätt (åt pojkarna syddes rockliknande jackor, tills de vid konfirmationsåldern fick vanlig rock). Huvudsaken med tyg som användes till barnkläder var, i synnerhet då det skulle användas till pojkkläder, att det var starkt att slita på. Fattigt folk fick ofta sy om begagnade plagg, och där det fanns många barn i familjen, fick de yngre slita de äldres urvuxna kläder så länge de varade.

Under konfirmationsdagen samt efterföljande nattvardsgång bar flickorna vita klänningar och gossarna (om de så hade) svarta eller i varje fall mörka kostymer med långbyxor.

Kläder som inte användes, förvarades mestadels upphängda i en klädbod. Smärre plagg, underkläder och dylikt förvarades i en kista.

Nakenhet

Brukseden att ligga helt naken i bädden har väl aldrig förekommit i dessa trakter. Kvinnorna låg i linnet och männen i skjorta och kalsonger, samma plagg som användes på dagen. Någon särskild nattdräkt begagnades inte av "vanligt folk". Med undantag för de mindre barnen har nog den naturliga blygheten alltid skapat en viss motvilja mot att helt blotta sin kropp för det motsatta könet; såväl äkta makar som makar och (vuxna) barn har i sitt förhållande till varandra alltid respekterat denna blyghetskänsla. Då är den yngre generationen betydligt fördomsfriare i detta avseende, men man lägger dock märke till, att där något äldre pojkar och flickor t ex badar på samma plats och baddräkt inte begagnas, får händerna helt ofrivilligt tjänstgöra som "fikonlöv" för att nödtorftigt skyla den kroppsdel, som den vaknande blyghetskänslan framför allt fordrar skyddad mot offentligt beskådande.

Beträffande den övriga delen av kroppen har man inte ansett det för oanständigt att blotta den, åtminstone för sina anhöriga, och mellan individer av samma kön har ingen större blyghetskänsla förekommit.

Uppgifterna i denna uppteckning torde bäst överensstämma med förhållandena i slutet av 1800-talet och ett stycke fram på 1900-talet. Uttryck och benämningar som har med kläder i allmänhet att göra, är till stor del hämtade ur den vokabulär som alltjämt [1949] kommer till användning i dagligt tal.

(Svar på frågelistan M 67, ULMA)

Köp boken