Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar  

BARNET, DESS VÅRD
OCH UPPFOSTRAN

Renlighet

Vid mera tillfällig tvättning mjölkade modern några droppar mjölk på en trasa, varmed barnet torkades. Detta skulle också göra att barnet skulle få vacker hy. Vid badning lades under barnet i badbaljan en blöja e d.

Hudlöshet behandlades med potatismjöl, torkade mattlummersporer och på senare tid talk och barnsalva (apoteksvara).

Stol med hål i sitsen har knappast förekommit speciellt för småbarns räkning, men större barn kunde vid behov använda den för vuxna personer avsedda stolen. De minsta höll man fram på nattkärlet, i äldre tid den för dylikt ändamål avsedda träbyttan.

Kläder

Vid lindningen lades lindan ut med manteln, trasan, blöjan osv på varandra i den ordning de skulle ligga, varefter barnet placerades på rygg. Lindans nedre ända lades mellan barnets ben och fötter, veks upp, togs därefter runt om benen och sedan runt kroppen undan för undan. Armarna korslades över bröstet med händerna uppåt mot hakan. Själva händerna fick vara fria.

Under första veckan gjordes lindningen tämligen hård men efter hand lösare, varvid armarna frigjordes helt. En del oförståndiga mödrar lindade så hårt, att de kunde nära nog ha förstört barnen.

Barnen lindades till 6 à 8 eller flera veckors ålder, något varierande efter utvecklingsgraden.

Barnmössa tillverkades av något mjukt tyg, exempelvis flanell, i äldre tid även av blekt lärft med ett inpassat ovalt tygstycke på bakhuvudet för att mössan skulle få den rätta formen. Den pryddes med spetsar längs framkanten och försågs med två knytband under hakan.

Föda

Barnen avvandes normalt vid 12-14 månaders ålder. Enstaka barn diade betydligt längre. För att underlätta avvänjningen beströks ibland bröstvårtorna med sot, tjära etc. och svart ull klibbades fast i tjäran. Andra dylika medel är salt, peppar, senap etc.

Om modern ej hade mjölk, gav man barnet komjölk blandad med vatten och något socker i en diflaska.

"Sudd, som gavs barnet i stället för bröstet", bestod av en gles tygbit, i vilken brödsmulor lades in, blötta i mjölk, eller också en sockerbit som krossats och lösts upp något i munnen. Sedan knöt man ihop med ett snöre upptill.

I enstaka fall lär det ha hänt, att kinkande barn "lugnats" med en dylik sudd, innehållande brödsmulor doppade i brännvin, men det torde ha hört till undantagen.

Tiden för övergången till annan föda än enbart modersmjölken var i mycket beroende på tillgången på modersmjölk. Merendels började man redan vid 6 à 7 månaders ålder ge barnen små tuggor av fast föda (mjukt bröd, potatis o d) vid sidan av modersmjölken.

All fast föda tuggades först innan den gavs åt barnet. Det var inte bara modern eller barnsköterskan som brukade tugga åt barnen; även främmande som hade ärenden till gården, brukade, om det så slumpade sig, få tugga åt "lillungen", vilket måste anses mycket ohygieniskt. För att utröna om maten var lagom varm tog den som matade barnet först maten i sin egen mun, detta gällde då mat som ej behövde tuggas, t ex mat som åts med sked; skeden fördes till munnen och innehållet vidrördes med läpparna. Metoden användes även med fast föda, sedan barnet börjat tugga själv.

Sömn

I äldre tid lades barnet i en avlång pärtkorg som med vidjor eller tåg, fastsatta i korgens hörn, var upphängd i en märla, inslagen i taket. Denna korg svängdes fram och tillbaka då man vyssjade barnet till sömns. Det entoniga knirkandet från vidjorna bidrog kanske på sitt sätt till barnets sövande.

Liknande pärtkorgar utan upphängningsanordning har också använts; man ställde korgen på en stol eller i en säng etc.

Den vanliga vaggtypen var av tätt hopfogade bräder av furu eller gran - något smalare i bottnen än upptill - och hade något svängda gavlar, den ena (vid huvudändan) en aning högre. Hörnen var på en del vaggor försedda med små runda träknoppar. Medarna var i regel tvärsgående. Vaggorna var oftast omålade, men även målade vaggor har funnits. Vaggmedarna tillverkades företrädesvis av självvuxna grankrokar för att bli hållbara. Vagga för upphängning har inte förekommit annat än den förut omnämnda så kallade huskan av handkluvna träpärtor.

Till skydd mot flugorna sattes ibland en träbåge över vaggan och ett glest tygstycke (en gardin e d) breddes över.

Att vaka över det nyfödda barnet torde inte ha förekommit annat än vid sjukdom.

Barnets rörelser

Till hjälp vid barnets första försök att gå hade man en fyrbent stol, liknande en s k nattstol men med ett större hål i sätet, där barnet fick stå med armarna vilande på sätet och sakta skjuta stolen fram över golvet.

Lek

Köpta leksaker av olika slag torde ha funnits i bygden sedan långt tillbaka. Av hemmagjorda leksaker kan nämnas trähästar, dels små, dels större att rida gränsle på, en del försedda med gungmedar. De målades med oljefärg (brun eller vit) och försågs med en svanstofs av tagel.

En hemmagjord leksak som levat kvar genom tiderna är trasdockan i olika utföranden; den kan man se än idag här och var i stugorna, även om en och annan på senare tid försetts med huvud av celluloid eller plasticmassa.

Lekkulor utgjordes förr av runda kiselstenar, som plockades vid älvstränder och i bäckar. Färgade glasbitar och trasigt porslin hörde ofta till "husgerådet" i lekstugan liksom tomma småburkar, trasiga och spruckna träkoppar m m.

Barnskolan

Hur undervisningen var ordnad innan den statliga skolplikten infördes har jag ingen kännedom om, men den var enligt de äldres utsago ganska primitiv ännu på 1870-1880-talet. Småskolan var ambulerande och inhystes i någon stuga eller kammare, där även lärarinnan bodde under tiden till nästa flyttning.

Folkskolan var inrymd i ett särskilt hus och gemensam för ganska stort distrikt, så att barnen ofta fick traska mer än halva milen både morgon och kväll, vintertid många gånger i djup snö längs oplogade vägar. De måste ibland inhysas i främmande gårdar, belägna närmare skolan. Den årliga skoltiden var i folkskolan ca 8 veckor (och omfattade två årskurser), och den dagliga skoltiden räckte från halv nio på morgonen till halv fyra på aftonen med en timmes uppehåll jämte en för- och en eftermiddagsrast om en kvart vardera. De medhavda smörgåsarna förtärdes inne i skollokalen, som hade en långbänk vid två av väggarna, en för flickorna och en för pojkarna.

Eldningen i skollokalen ombesörjdes i tur och ordning av eleverna. Den som skulle elda måste infinna sig en halvtimma tidigare. Även folkskolan förestods ofta av en lärarinna, ibland av en lärare.

Standardutrustningen i skollokalen var långa träbänkar med plats för fyra elever i varje. De var försedda med en lång sittbräda, en lutande skiva för böcker och armbågar och under denna ett förvaringsfack. Bänkarna var uppställda i två rader, en för pojkar och en för flickor. Framtill ett bord för lärarinnan (läraren) och på väggen en svartmålad trätavla, på vilken skrevs och räknades med krita. I nyare skolor fanns även en hängare för kartor att användas vid undervisning i geografi.

I småskolan och även i folkskolan användes griffeltavlor av skiffer med träram, till vilka användes griffel. Ena sidan var ritsad med linjer för skrivning, andra slät för räkning o d. På översta linjen skrev lärarinnan (läraren) bokstäver, och på de följande skulle eleverna med mer eller mindre framgång söka efterapa denna. Men först skulle barnen lära sig känna igen de tryckta bokstäverna och lära sig stava och läsa dylik text. Om barnen läste flitigt, kunde det hända, att tuppen "värpte" eller "sket" i abc-boken (en karamell, en kaka eller någon annan godsak).

Kristendomsundervisningen intog en framträdande plats i folkskolan. Stora delar av katekes och bibelhistoria skulle läras utantill, och det blev en ansträngande läsning hemma på kvällarna och värst för dem som hade svårt för att lära.

Multiplikationstabellen måste ovillkorligen inläras.

I småskolan lärdes endast de första grunderna i räkning men skrivning förekom. Vid skrivning efter föreskrift av lärarinnan begagnades griffeltavla, och svarta tavlan kom också till användning.

För dem som gick i 1840-1850-talets "skolor" på landsbygden bestod skrivfärdigheten (hos många) i att kunna rita sitt bomärke. Min mormor exempelvis hade inte fått lära sig skriva; hon kunde dock läsa tryckt skrift men inte handskriven.

Nattvardsskolan

Denna omfattar konfirmationsförhör samt nattvardsgång.

Om en elevs kunskaper vid konfirmationsförhöret var bristfälliga, hände det att konfirmanden måste läsa för prästen även andra året. Förhören ägde rum i prästgårdens drängstugkammare, en dag för flickorna och en dag för pojkarna var vecka under ett halvår (januari - juni). Vid konfirmationsförhöret i kyrkan placerades pojkarna på högra sidan och flickorna på vänstra (från dörren räknat) i de främsta bänkraderna.

I övrigt förekom ingen rangordning vare sig efter kunskaper eller förmögenhet. Nattvardsdagen bar flickorna mörka klänningar och även pojkarna hade (om möjligt) mörka kostymer (svarta eller mörkblå), stärkt krage och vit rosett. Numera bär flickorna vita klänningar vid nattvardsgången.

(Svar på frågelista M 35, M 31, 31, ULMA)

Köp boken