Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar   

OM BONDGÅRDARNAS HANDELSFÖRBINDELSER

Någon handel med jordbruksprodukter att tala om har inte förekommit i socknen. Man producerade vad som gick åt vid gårdarna och sålde endast smärre kvantiteter till behövande grannar eller bytte med dem mot någon annan produkt, som för tillfället behövdes.

Kreatursantalet på gårdarna var på 1880-talet betydligt större än nu, men med den magra utfodring som bestods korna, blev såväl mjölkmängden som mjölkens fetthalt låg jämfört med nuvarande, och någon avsättning av mjölk, smör och ost annat än till grannar blev det inte. Något getsovel avyttrades nog till en eller annan mer välsituerad familj, men det rörde sig endast om små kvantiteter.

Säden maldes till mjöl för gårdens folk jämte legofolk, (samt för grisar och kalvar - korna fick inget kraftfoder, möjligen något sådor och gröpe som "mutor"). Den bästa säden rensades till utsäde.

Säden maldes på kvarnar, som fanns på ett par ställen i socknen, vid Näckån och Likenäs, dessutom vid Femtå på gränsen till Norra Ny. Namnet Kvarnbäcken på bäckar i såväl Hole som Persby tyder på att även där funnits kvarnar (troligen gårdskvarnar) långt tillbaka. Kvarnen vid Näckån användes till för några år sedan. Vid Likån är kvarnen fortfarande i bruk i moderniserat skick [runt 1950. Red:s anm.]. Kvarnen vid Näckån var en så kallad tullkvarn, där man tullade av säden som malningsersättning. I socknens norra del for man också till Letafors i Södra Finnskoga med mäld. Numera går nästan all mäld från socknens norra hälft till Femtå kvarn, då postbussarna ombesörjer transporten både tur och retur.

De som inte hade eget jordbruk, fick köpa mjöl av ortens handlare (om de hade råd) eller fick byta till sig något ibland mot arbete på bondgårdarna.

Slaktdjuren gick åt till gårdens behov för dess egna folk och till legodagsverkare. Största delen av arbetsersättningen utgick in natura. Kalvarna uppföddes från den egna besättningen; livdjur köptes endast vid nyuppsättning och då från någon gård, där man var villig att sälja någon ko eller kalv.

Smågrisar skaffades på så sätt, att man på någon större gård höll grissugga och på någon annan gård fargalt. Man växlade om, så att dylika avelsdjur alltid fanns på någon gård inom byn. Smågrisarna såldes (mycket späda) utom en eller två, som behölls på gården. Alltsedan lastbilarna började trafikera landsvägen, köptes alla smågrisar av kringfarande grishandlare. Ingen håller numera grissugga eller fargalt, men hushållsgrisar uppföds dock betydligt mer allmänt än förr - även på småställena brukar man ha en griskulting.

Den marknad som mer allmänt besöktes var "Grunnsättmarken" i Norge, dit man for för att köpa, byta eller sälja hästar. Då brukade även kvinnor följa med för att göra några mindre uppköp och se sig omkring.

Utbytet av jakt och fiske gick till det egna uppehället. Pälsskinn och dylikt såldes dock till uppköpare. Fattigare jägare bland skogsfolket sålde någon hare och fågel till "herrskapsställen" och gästgivargårdar, dit också någon knippa fångad fisk avsattes.

Av skinn från slaktade kreatur såldes en del till garvare, som åkte omkring i gårdarna vissa tider och hämtade skinn som man önskade bereda. Skinn bereddes till skodon, remmar, ryggsäckar m m, och ogarvade kalvskinn användes bl a till kuddvar, bolstervar, diverse knytremmar i trygor, skidor, vävstolstrampor m m.

Får- och getskinn bereddes också för bl a jaktväskor, tunnare damskodon, småbarnsskor m m.

Framställning av trätjära utfördes mest för husbehov för impregnering av kördon, skidor, skodon och visst byggnadsvirke (i källare och dylikt), för beckkokning, vagnssmörja m m (möjligen även för medicinska ändamål).

Framställning av träkol var väl mest avsedd för ortens gårdssmedjor. Först på senare tid har en del skogsbolag kolat mer industriellt, särskilt under "gengasens tidevarv" på 40-talet, då även s k gengasved gick åt i stora mängder.

Virket (sågtimmer och kubb), som bönderna högg på sina skogar eller sålde på rot efter visst tumtal till något skogsbolag för några kronor per trädtolft, kördes till flottled (Klarälven eller någon av dess bifloder) och inmättes där av timmermärkare från något virkesköpande bolag. Virket utvältades på våren och flottades.

Lin odlades endast för gårdens behov, bereddes, spanns och vävdes. Bomullsgarn (för vävning) köptes av ortens handlare. Tygstycken kunde även köpas av kringvandrande (eller med häst kringfarande) gårdfarihandlande.

Salt köptes liksom andra nödvändiga varor av ortens handlande - åtminstone en sådan fanns i varje större by. Handlande fick sina varor dels med ångbåten, som trafikerade Klarälven ända upp till Dalboängen vid Vingängsjön, dels från Norge med hästforor. Det senare förhållandet gällde mest beträffande fodervaror (särskilt hö), sill, fisk men även många andra varor som kördes från Flisen station. Det var norrmän som ombesörjde transporten. De brukade vara många i följe, en hel lång rad ibland.

Båttrafiken på Klarälven omfattade även personfordran och anlitades mycket vid färder upp och ned genom dalen, då man annars inte hade annat än hästskjuts att välja på. Den lades ner på 1920-talet, då lastbilarna och postverkets bussar blev för svåra konkurrenter. Av ångbåtarna hette en Klaran, en annan (nyare) Vingäng. På sista åren tillkom en motorbåt som inte hade något särskilt namn.

Vigselringar beställdes från Karlstad; man sände in ringmått och fick ringarna med posten eller lät någon betrodd bybo, som hade ärende till staden, ombesörja köpet.

- - -

(Svar på frågelista M 139, ULMA)

Köp boken