Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar  

STIG OCH VÄG

Mindre tydliga stigar markerades genom bläckor i träd, ibland genom att man lade upp mindre stenar på stubbar och tuvor bredvid stigen. Bläckning användes alltid då man första gången "gick upp" en stig.

Lämplig sten bredvid stigen där man brukade vila med ryggbördan kallades vilarsten.

Vinterväg är väg, som körs på vintern över sanka myrar och sjöar, sedan dessa frusit till. Den användes speciellt av skogskörare och (i äldre tid) för forsling av foder från myrslåtter samt i vissa fall som vinterfärdväg till ensligt belägna gårdar, om de därigenom kunde få en något genare förbindelse med bygden. Gårdar på den sidan om Klarälven som saknade landsväg hade vintertid vägen över isen. För att få vakar (i strömt vatten) att lättare frysa till, brukade man hugga in ett par pålar i iskanten och lägga slanor och granruskor (eller björkar) tvärs över vaken för att hejda den flytande issörjan, som då packades och frös ihop.

En annan metod att underlätta igenfrysning av vakar var att ovanför en smalare del av vaken ur iskanten såga (eller hugga) ut ett isflak, vars längd beräknades något större än vakens bredd. Isstycket manövrerades ut i vaken och fick svänga över så att det blev liggande tvärs över vaken.

Under den gamla, backiga landsvägens tid kördes ibland sträckvis på Klarälvens is, som gav jämnare "väg". Dock endast under gynnsamma snöförhållanden; en dylik väg plogades nämligen inte.

För att man skulle hitta vägen över is i mörker och snöyra, satte man ner granruskor här och var längs vägen, i synnerhet i närheten av vakar.

Den som ordnade med plogning på allmän landsväg kallades snöplogfogde, vilken budade dem som stod i tur för plogning; det var samma person som byfogden, som utsågs av roten för hemmanen. De hemmanslotter som saknade häst fick lägga sin andel i kontanter. Sedan många år tillbaka har vägstyrelsen hand om snöplogning och övrigt vägunderhåll.

Platserna där man vände med snöplogen var belägna på en halv mils avstånd från varandra. Vissa hemman hade även snöplogsträckor på en fjärdingsväg.

Snöplogarna var träplogar med rakt uppstående sidor, ca en aln höga och nedtill järnbeslagna. Stor plog, varmed man plogade hela vägbredden på en gång kallades helplog. Vid stort snödjup användes för denna plog fyra hästar, eljest två. När plogen gick för tungt sattes en stötting under framändan, varvid en del snö fick bli kvar i vägbanan. Vid möte med hästfordon måste plogen vältas upp.

Mindre plog (halvplog) med en rak sida tog halva vägbredden och drogs av två hästar. Den raka sidan hade ett brett kantställt järn, som hindrade plogen från att glida inåt på vägen. Denna plog var ställbar på bredden genom att de tvärgående trästyckena kunde hakas fast i öglor längre bak på den raka sidan.

Mindre plog (för en häst) för plogning vid gårdarna kallades gårdsplog. Lätta, mera provisoriska, plogar av bräder användes för plogning av timmervägar.

I äldre tid hade var hemmanslott sitt vägstycke på allmän landsväg att underhålla. Många av dessa vägbitar var belägna miltals från respektive gårdar, ofta i andra socknar. Vägstyckena markerades med trästolpar med "ägarens" initialer i en ursågning i stolpen. En del stolpar var rödmålade med vitt namnfält och svarta bokstäver. Stolpen var snett avsågad upptill och hade en påspikad brädbit som tak.

Vägmaterialet blev ganska skiftande; ordentligt väggrus fanns endast på få ställen, varför både vanlig bergjord och sand kom till användning.

Först skyfflade man igen hjulspåren med spade; somliga körde en hjulring, liggande med en brädbit tvärs över, som man stod på. Efter grusningen rakades stenarna bort med en räfsa.

Några stora skärningar förekom inte vid anläggning av den äldre landsvägen, varför den var mycket backig. Man följde i görligaste mån fastmark, åsar och längs bergsidor, även om vägen därigenom blev tämligen krokig. Över myrar och sankmarker lades vägbanken på en bädd av trädstammar och ris.

I klövjevägar och gångstigar lades broar, mest av längsgående trädstammar som var avtäljda på översidan för att bli stadigare att trampa på. De lades oftast två eller tre i bredd. Var marken mycket sank lades tvärgående underlag här och var.

Broar av rundvirke lagt vinkelrätt mot vägens längdriktning har också förekommit. Över bäckar och smalare åar lades antingen några längsgående stockar, täljda på översidan, intill varann eller också lades två stockar ett stycke från varann, och tvärs över dessa lades kluvna halvor med den kullriga sidan uppåt, vilka spikades fast vid underlaget. Längre broar av denna sistnämnda typ (över större åar) hade spann, bestående av två hopsneddade träbalkar med en i ändarna gängad järnten genom mittpunkten av den undre bjälken; en dylik "båge" eller "spann" gjordes på vardera långsidan av bron. Spannet sträcktes medelst kraftiga muttrar på järntenen.

En vägtrumma, vid större vägar av kluven sten, har oftast fyrkantig form med tvärlagda stenar till tak. Ofta består taket av plankor på träbalkar. Vägtrumma med murat valv är mindre vanlig i denna trakt men torde möjligen förekomma.

Till färjställe fanns grävd väg. Färjan hade i vardera ändan en landgång, som vilade på marken, då färjan stötte mot land, så att hästfordon kunde köra upp på den. Färjan drevs fram på så sätt att en kraftig kätting, som satt fast i älvens stränder och vilade på älvens botten, löpte över ett tandat hjul på färjan. Detta hjul drogs runt med vev av två personer.

På nyare färjor var en svängbar trävinge påmonterad nere i vattnet, varvid strömdraget fick hjälpa till att föra färjan åt önskat håll; vingen ställdes snett uppåt mot strömriktningen och endast en man behövde då veva tandhjulet. Vid högre vattenstånd med åtföljande starkare strömdrag gick färjan helt av sig själv, då den väl kommit ut ett stycke från land.

Milstolpar av sten tycks inte ha förekommit i trakten.

(Svar på frågelista M 95, ULMA)

Köp boken