Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar  

KÄLLOR OCH BRUNNAR

Man hade i äldre tid liksom nu grävda brunnar eller naturliga källor (där sådana fanns), där man hämtade såväl dricksvatten och vatten för kokning av mat som övrigt vatten för diskning och tvätt och åt kreaturen. Man kunde även för sistnämnda ändamål vid lämpliga tillfällen ta tillvara takvatten från dropprännor och vid vattenbrist vintertid smälta snö för att dryga ut vattnet.

Ibland fanns särskild brunn vid ladugården med träränna in i ladugården. Kreaturen på skogsbetet om somrarna fick söka sig vatten där de kom åt. På höstbetet hemma vid gården bars vatten till djuren i hinkar från brunnen eller något annat eventuellt närmare beläget vattenställe.

Vid mera allmän vattenbrist har man måst köra eller dra vatten i kar och holkar från någon källa som hållit vatten. Gårdar invid Klarälven har i dylika situationer fått hämta vatten i älven. Dessbättre har vattenbrist inte förelegat så ofta (senast vintern 1947-1948, efter den svåra torksommaren). Vid eldsläckning har också Klarälvens vatten ibland måst anlitas, när brunnsvattnet inte räckt till.

När vanlig källa användes i stället för brunn, rensades denna upp och murades kring med stenar eller också sattes en avsågad (eller bottenlös) tunna ner för att hindra källan att slamma igen. Ett avlyftbart trälock brukade läggas på för att hindra löv och skräp att blåsa ner i vattnet på sommaren och utestänga snön på vintern.

Is som bildades vid starkare kyla höggs upp med en gammal barkspade. Från källa i sluttning eller från bäck lades ofta en träränna av en urgröpt stockhalva, varunder en tunna ställdes. Dylika brukade finnas här och var vid landsvägen för vattning av hästar. Vattenledning av borrade och hopfogade träklubbor, nedlagda i marken, lär också ha funnits på enstaka ställen. Där uppdämning av bäck förekom för att få vatten åt djuren, lades en bjälke tvärs över bäcken och pålades fast, klovor ställdes i lutande ställning mot denna, varefter man tätade med jordtorv och mossa.

Sökning efter vattenåder med slagruta har förekommit även i äldre tid, varvid vissa personer som var "känsliga" nog att effektivt handha detta instrument anlitades. Slagrutan bestod av en vanlig björkklyka (björkkvist), som skars på närmast tillgängliga buske. Den hölls med en hand kring vardera grenen, varvid händernas utsidor vilade på knäna; mannen gick något framåtlutad. En del slagrutemän gick också i upprätt ställning utan att stödja händerna mot knäna. Man sökte i första hand mellan boningshus och ladugård, annars grävde man där slagrutan gav utslag, om avståndet inte blev för långt.

Brunnsgropen grävdes tämligen vid. Sedan gropen blivit för djup för att jorden skulle kunna kastas upp med spade användes rep och hinkar (eller byttor) och även block (för stenar); större stenar sprängdes med krut (eller dynamit).

Djupare brunnar timrades i fyrkantig form med liggande, kluvet och täljt virke, helst av furu. Virket täljdes och timrades ihop uppe på marken och bitarna märktes på insidan med ordningsnummer och väderstrecksbokstav (t ex S13, N15, V12, osv). När några varv gjorts färdiga, plockades bitarna isär, det sist lagda (översta) varvet placerades på marken och timringen fortsatte. När brunnsgropen grävts så djup att ras befarades, timrades virket upp och fylldes kring, varefter man fortsatte att gräva och timra nedåt genom att gräva undan för ett varv i taget. I regel var jorden något fuktig nere på djupet, så att den höll form.

Då man började förmärka vatten, sattes en timrad fyrkant ner innanför det vanliga virket, varefter man fortsatte grävningen och sänkte "kistan", som timrades på efterhand och kunde få varierande höjd (1,5-3 alnar).

Brunnsvirket timrades på ett stycke (ca 1 aln eller något högre) över markytan och bildade brunnskar. För att ge detta bättre stadga narades eller spikades runt kanterna. En tredjedel av öppningen spikades över med bräder, och en trälucka med gångjärn (ofta av tjocka läderbitar) täckte återstoden. Luckan sköt något utöver kanten, varför handtag inte behövdes. Baktill på brunnskarets översida sattes en träklots fast till stöd för luckan, då den fälldes upp.

Mindre djupa brunnar murades ibland av sten, även dessa i fyrkantig form. Mera sällan användes kluven sten, utan man valde lämpliga stenar ur vanliga stenrös eller bröt passande sten ur marken. Brunnskaret timrades av trä på vanligt sätt. Även i de murade stenbrunnarna sattes en "örkista" ned av trä, troligen för att i någon mån hindra underminering av det understa stenlagret vid rensning av brunnen. Lås på brunnar har inte varit vanligt.

För uppfordring av vattnet hade man vid grävda brunnar en träställning, bestående av en kraftig stolpe av asp eller furu. Denna hade en urtagning i övre ändan, vari en lång, grov slana av gran eller furu hängdes upp (svängbar i vertikal led) på en grov järnsprint. Om slån var för lätt i rotändan, sattes en tyngd på av varierande slag (t ex en liten, uttjänt slipsten, en träkubb, ett knippe järnskrot etc). I slåns toppända var en kraftig märla indriven och spetsarna krökta på baksidan. I denna satt en länkstump och i den en smal trästång av gran, i vars nedre ända ämbaret hakades fast och låstes med en krökt spik eller dylikt genom ett hål i det flatslagna järnet. Vid djupare brunnar skarvades två stånglängder ihop ledbart, varvid även högre stolpe och längre slå erfordrades. Ämbaret var en laggad träbytta, något avsmalnande nedåt och med påspikade (eller -skruvade) "öron" av järn och hall av en rund, böjd järnten.

I en och annan brunn begagnades rulle med vev och kätting, varmed ämbaret vevades upp. Dessa brunnar hade sneddat brunnskar, tämligen högt och med luckan på ena sidan. I mycket djupa brunnar hade man dubbel kätting och två ämbar, varvid det ena sänktes ned när det andra vevades upp. Denna anordning fanns i en mycket djup brunn vid Sysslebäcks skola (Näckån) - igenstenad för länge sedan. Det berättas att brunngrävaren, då han var nere på bottnen av brunnen, tydligt hörde att di sang i amerrika som han uttryckte sig.

Rullen med kättingen satt inne i det tämligen höga brunnskaret och ämbaret lyftes ut genom öppningen på brunnskarets avsneddade sida. Veven eller vevarna (där två förekom) satt på karets yttersida, direkt kopplade på rullens axel.

I grunda brunnar och i källor användes blott en kort stång med en påsatt mindre bytta eller hink i nedre ändan; den manövrerades med händerna.

Pumpar har förr inte begagnats i någon större utsträckning och de som använts har varit av gjutjärn.

Vid bärning av vattnet bar man en bytta i vardera handen. Om två personer bar användes en vattenså på en stång, flattäljd i bägge ändar för att inte skava mot axeln och med ett upphängt tvärträ på mitten, vilket träddes genom "öronen" på vattensån.

Ok att lägga över nacken vid bärning av två vattenämbar har använts. Det täljdes ur ett ganska brett trästycke i något svängd modell och med en rundad urtagning för nacken, avsmalnande mot vardera ändan, där en smal kätting var fastsatt, försedd med krok i nedre ändan att haka ämbaret på.

På vintern användes i äldre tid en bred med, täljd så att en stödklack blev kvar framför vattensån. Senare användes en kälke med järnbeslagna medar.

Vattensån hade sin plats på en pall bredvid dörren inne i stugan. I en del gårdar användes i stället en stor kopparkittel.

Som drickskärl vid vandring i skog, brukade man sommartid, då man träffade på en källa, vika ihop ett näverstycke, som man trädde på en i ena ändan kluven träpinne.

Någon särskild cistern eller behållare vid vattenkörning tycks inte ha använts, utan vanliga kar och holkar har ställts på flakvagn respektive långsläde. För att hindra skvalp lades några lösa brädlappar på vattnet; på vintern skottades lite snö på vattnet.

Vid eldsvåda fick en rad personer bilda en kedja mellan brunnen (älven, bäcken, källan) och eldhärden, så att ämbaren fick gå ur hand i hand åt bägge hållen.

Ränna från brunnen in i fähuset kallades fuggesränn; kortare ränna bestod av en urgröpt trästock, längre ränna var gjord av hopspikade bräder. Stängningsanordning i rännan genom väggen (för drag): ränntapp (oftast en hoprullad säcktrasa).

(Svar på frågelista M 68, ULMA)

Köp boken