Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar 

STENARBETE

Vid uttagning av sten till klyvning och bearbetning togs först och främst hänsyn till möjligheten att transportera den kluvna stenen till bestämmelseorten. Oftast blev det i berg, backsluttningar och även i inhägnad ängs- och betesmark som man hämtade stenen. Stenen (granit: gråsten) skulle vara tät utan sprickor.

Den kluvna stenen användes till grund under bostadshus, till källare och som ledstångsstolpar (i äldre tid användes dock mest trästolpar för ledstänger), dessutom som grindstolpar, brofästen och i vissa fall ladugårdsväggar.

Gödselkällare under ladugård murades mest av okluven sten, så även brunnar, där sten användes. De flesta brunnar byggdes av kluvet trävirke.

Andra användningsområden: stödjemurar vid vägar, dammfästen och i vissa fall ledare i flottningsälvar, vägtrummor m m.

Speciella stenar: kvarnstenar, gravstenar (efter särskild putsning).

Borr avsedd för borrning vid skjutning, dels kortare och grövre 'bröstborr' ca 0,5 m lång att öppna hålet med, dels finare borr i olika längder upp till 2 m för den fortsatta borrningen. Mot djupet av hålet användes finare borr, ¾ tum, för att underlätta borrningen och undvika trängning. En del skjutborr var smidda finare ett stycke uppåt från skäret för att ge bättre plats åt borrmassan.

Ett stenarbetarlag bestod oftast av 2-4 man, då det inte gällde större företag, och ett borrarlag antingen av 2 man (en slår och en vänder borren) eller 3 man (2 slår och en vänder borren). I regel var det samma arbetslag som borrade, klöv, kilade och gjorde stenen färdig, som utförde läggningen och murningen av stenen men mera sällan hade hand om transporten.

Sedan hålet borrats färdigt, höggs med en tvärskärad mejsel en kortare rand vid kanten av hålet åt bägge hållen i den riktning man önskade klyvningen skulle gå vid skottet - detta för att narra stenen att klyva sig rätt.

Vid sprängning för stenklyvning användes bergkrut. Sedan hålet borrats färdigt packades papper eller trasor i bottnen av hålet för att absorbera kvarvarande fuktighet, därefter sand och krossad småsten. Där ovanpå hälldes det hagelformiga krutet (mängden anpassades efter stenens storlek och hålets djup och mättes i näven) och stöttes sönder med laddstaken. Denna bestod av en smal järnten med en ögla upptill som handtag. Tändtråden sattes ner mot krutet och krut fylldes på ett stycke upp med tråden och stöttes sönder. Sedan packades med papper. Därefter fylldes hålet med finkrossad sten eller krossat tegel, eventuellt med sand, under ständig tillpackning med laddstaken.

Efter tändningen ropades: tännt e râ her! Om hålet var för grunt eller laddningen för svag, hände det att laddningen sköt ur med ljudet av ett gevärsskott utan att stenen sprack. Då fick man borra lite djupare och lägga i litet kraftigare laddning. Man måste dock akta sig för att använda för kraftiga laddningar, då stenen lätt sprängdes sönder åt flera håll.

Borrar för kilning var kortare borr av vanligt borrstål. Borrhål för kilning borrades i rad efter att en rand mejslats upp med en riktmejsel. Kilar av järn, ca 5 tum långa, smidda jämnt avtunnade mot nedre ändan och i bredd fyllande hålet, användes. På vardera sidan om kilen lades ett tunnare plattjärn in (som vid användning blev kupigt), något tjockare nedtill. Före inslåendet smordes kilarna med fett.

Sedan kilarna med några lättare slag satts fast i hålen slogs växelvis på kilarna. Vid kilningen användes en tung slägga.

Ibland kunde en och samma person slå på borret och hålla det. Då användes ca 1 fot långa halsade borr och en lätt borrslägga.

Transporten av den färdigkluvna stenen skedde mest medelst körning på stendrög. Ibland lades stockvandring ut med en på denna glidande släpa av träkubbar som sköts för hand efter vandringen, sedan denna smorts med såpa eller spolats med vatten. Träkubbarna skulle vara av hård gran.

För lyftning och baxning hade man vågar (i främre ändan järnskodda granslanor) och spett. Lyftkranar kom på senare tid.

I arbetet med att täta fog i mur med cement användes en murslev som var något kupad utåt, så att fogen kom att likna en rund träns. Tjärstrykning förekom inte på sten utan endast på cementbetong. Möjligen förekom någon gång (t ex vid murning i vatten) att cementfogen beströks med tjära.

Vid putsning av stenen efter murning användes en fyrkantspetsad mejsel, 8-10 tum lång av 8-kantigt borrstål, på vilken man slog med en lättare hammare, vikt ca 6 hg.

Vässning och härdning av borrar och mejslar utfördes i någon smedja, där sådan fanns i närheten av arbetsplatsen. I annat fall medfördes en fältässja med inkapslad fläkt monterad med trampa och rem. Sådana fanns i bruk redan i början av 1900-talet, möjligen längre tillbaka.

Vässning och härdning utfördes oftast av någon i arbetslaget. Sätthärdning var vanligast, dvs upprepade doppningar i härdvattnet efter upphettningen.

Med att "stuphärda" menas att hetta upp borrstålet och därefter kasta det i härdvattnet för att kallna.

Betalningar för stenarbete var vid tiden närmast före förra världskriget, dvs 1910-1914, kronor 1,25 per sträckmeter och inkluderade klyvning, kilning och läggning (respektive murning) av stenen, dock inte transporter av densamma.

(Svar på frågelista ?, ULMA)

Köp boken