Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar  

BYSMIDE OCH HOVSLAGERI

Bysmide

Vanligen hade varje by en yrkessmed som i egen smedja utförde mera krävande smidesarbeten. Annars fanns vid nästan varje bondgård en smedja, där husbonden själv med eller utan hjälp av drängar eller söner utförde nödiga reparationer på kördon och tillverkade enklare smidessaker för gårdens behov - arbeten som kunde utföras med de tämligen primitiva verktyg och redskap, som fanns i gårdssmedjan.

En yrkessmed måste kunna smida litet av varje. En och annan kunde, förutom smidesarbete i allmänhet, även tillverka någon speciell artikel som lås för dörrar och båtar.

Gårdssmedjan var ett mindre timmerhus som saknade golv och innertak. Yttertaket var av kluvet virke lagt på runda åsar och täckt med näver och torv. Den stod alltid på betryggande avstånd från gårdens övriga hus.

Dörren var placerad på ena gaveln. På gårdssmedjan var den ganska liten och hela vagnar kunde inte tas in. Påsättning av smide på större saker som inte var isärtagbara skedde utanför smedjan. Bysmeden hade i regel så stor dörr på smedjan, att kördon kunde tas in utan isärtagning. Även smedjan var där rymligare.

Muren av gråsten fanns ungefär mitt på ena långväggen med blåsbälgen på ena sidan och en binge för kol på den andra jämte en vattenho för härdvattnet. I somliga smedjor var muren vid bakre gavelväggen, något åt ena sidan, så att det blev plats för bälgen. Muren hade bakvägg och en hel sidovägg var helt öppen fram och hade en smalare "balk" åt andra sidan - detta för att ge bättre utrymme åt de föremål, som skulle läggas upp på härden. Längre järnstänger och dylikt lades upp med bakre ändan på en träbock.

På marken mitt framför härden stod en grov furukubb på vilken städet stod, och vid ena långväggen en bänk, där skruvstäd och filklove var fastsatt. Ovanför denna bänk var ett fönster och bredvid detta en eller flera på väggen uppsatta hållare för diverse smärre verktyg. De smedjor som hade härden baktill hade fönster på båda långväggarna.

Ett skåp med hyllor brukade finnas för förvaring av smärre verktyg, skruvar, muttrar, mejslar, nitar m m. I bysmedens smedja och även i en och annan gårdssmedja fanns borrmaskin. Denna brukade vara fastsatt på väggen bredvid dörren eller vid ena fönstret i smedjor med två fönster. De äldsta "borrmaskinerna" var hemgjorda (utom borret). Ett kraftigt fyrkantjärn bockades och fästes vid väggen med märlor. Genom övre grenen gick en gängad sprint, vars spets låg an mot en fördjupning i den lösa svängen, i vars nedre gren borret fästes genom att stickas i ett fyrkantigt hål. Under arbetsstycket lades en träskiva på ställningens undre gren, som i spetsen var kluven och utvriden för att ge bättre stöd.

I gammal tid upplystes smedjan under arbetet med törebloss, senare med en fotogenlampa. I somliga smedjor fanns också en gjutjärnsugn av något slag, eftersom värmen från härden vintertid blev för svag att värma upp smedjan.

Blåsbälgen var ca 3,5 alnar lång och baktill ca 1 aln bred, avsmalnande framåt mot pipan. Denna bestod av en järnbeslagen träkubb med hål, som fortsatte med ett avsmalnande munstycke av järn in i härden. Stommen till bälgen var av trä, s k bottnar, en övre, en undre och en i mitten, försedda med ventiler för insugning av luften.

Själva bälgen var av tunt läder. Ställningen bestod av en stock längs vardera sidan av bälgen, vilande på bockar (eller baktill fastsatta i väggen). Två järnnålar från mellersta bottnen vilade på stockarna och bar upp bälgen. Under botten baktill var ett utskjutande trästycke påspikat och från detta ledde en repstump (eller remmar klippta ur fårskinn) till dragstången, som var upphängd i en klenare ställning ovanför blåsbälgen. Stångens ända nådde fram till härden. Bälgens undre halva pumpade luften upp i den övre halvan och från denna pressades luften in i härden. Ibland lades några stenar som tyngd ovanpå bälgen mellan de påspikade tvärträna, för att trycket skulle bli större.

Städet stod på en furustabbe framför härden. För att det inte skulle förskjutas under arbetet var några järndubbar inslagna kring foten.

Ett fyrkantigt hål i ena ändan av städets plana yta var avsett för fastsättning av ett huggjärn över vilket järnstycken höggs av. Ett runt hål i andra ändan begagnades vid tillverkning av nitar, varvid man använde ett plattjärn med olika hålgrovlekar, vilket lades över hålet i städet. Ett kärl med saltlake, t ex en träkopp, en plåtburk eller dylikt hade smeden till hands invid städet för att doppa huggmejslar och dylika verktyg i före användningen.

Använda släggor var liten smidesslägga, stor smidesslägga och mindre smidesslägga eller smideshammare.

Smidestänger att gripa och hålla fast järnstycken med hade smeden flera stycken av olika storlekar och med olika gripvidd. Därjämte några "specialtänger" såsom rörtång med något svängda käftar och räfflad gripyta, bulttång med en urgröpning i käftarna för fasthållande av bultar och nitar och kniptång med spetsiga krökta käftar. Dessutom småtänger att hålla fast järnföremål med vid inpassning.

Huggmejslar för avhuggning av järn användes liksom hålstamp och nitstans, skruvmejslar, svedjärn, bräckjärn, borrar och filar.

Gängverktyget bestod av skiva med gängtappar för gängning av skruvar och bultar. De äldsta bestod av en "skiva" av härdat stål med ett handtag i vardera ändan och med tre eller fyra olikstora gängade hål. I dessa passade skarpgängade skruvar (för muttergängning) med fyrkantiga huvuden för påhakning av ett järn för kringvridandet. Numera används modernare grejor, reglerbara för höger- och vänstergäng.

Skruvstäd fanns i varje smedja, men järnsvarv torde inte ha förekommit. Redskap och anordningar för bössmide minns ingen numera något om, då det ligger mycket långt tillbaka i tiden.

En kort men tämligen tung slägga, liksidig och utan avfasade kanter, liknade något en borrslägga men hade större slagytor och användes för diverse hamring, drivning av järnkilar, krossning av stenar och till dylika arbeten där man inte ville förstöra smidessläggan.

För mätning av längden av hjulringar fanns en trissa (av trä). Den vanliga metoden vid påsättning av nya band var dock att rulla hjulet stadigt längs bandet före böjningen och göra noggrant märke. Ett visst övermått beräknades för järnets krympning på bandets insida vid böjningen. På fullständigt cirkelrunda hjul kunde också omkretsen räknas ut enligt formeln d x pi. Bandet påsattes mycket hett och kyldes av i vatten under det man riktade in det genom knackning med hammaren. (Man använde förr smala hjulringar på vagnarna. Vagn med breda hjulringar efterträdde den gamla typen.)

Järn och stål erhölls från bruken i mellersta Värmland mest i form av stångjärn. En tid fanns också ett bruk vid Letafors i Södra Finnskoga.

Vid diverse reparationer hemma i smedjan använde man i stor utsträckning gammalt järnskrot, som smiddes om.

Det hände att bysmeden kolade en egen mila av köpt ved för att få smideskol. Annars köpte han kol eller bytte till sig för smidesarbete åt bönder, som kolade för att få kol till gårdssmedjan.

Till att ösa på kol på härden kunde särskild kolskyffel användas. En vanlig spade brukades mest, i äldre tid en plåtskodd träskovel.

Järnet lades i när man blåst rödvärme i kolen.

Smidning av hållhake: ett stycke rund- eller fyrkantjärn hettas upp i härden, huggs av om det är för långt, smids ut till en fyrkantig spets och kröks över städets kant.

Andra ändan upphettas i härden och samma manöver upprepas med denna. Smidning av en märla går till på ungefär samma sätt, men här spetsar man först bägge ändarna, varefter tenen hettas upp på mitten och rundböjs över städets runda del.

Vid tillverkning av en dörrhake utsmids ena ändan och en ögla formas över städets nos, andra ändan kröks och avhyfsas.

Vid vällning använde man fin kvartssand och vid rengöring av ytorna borax [ett salt som innehåller natrium och bor; red:s anm]. Genom att ge akt på färgen på gnistorna då man strödde på "vällsanden" utrönte man lämpligaste temperaturen för hopvällningen. Svetsning i svetslåga har inte tillämpats förrän på senare tid, då svetsapparater (svetsaggregat) börjat användas.

Även vid hopfogning av två stålrör med hjälp av annan metall (mässing) användes borax för rengöring. Gjutjärn och gjutstål och föremål av dylikt kunde inte smidas och omformas, men stycken av gjutjärn och smidesjärn kunde i vissa fall fogas samman medelst vällning eller brasning.

Graden av härdning bedömdes efter färgskiftning på det härdade föremålets yta. Vid härdning av t ex en flottningshake som lämnats in till smeden för vässning upphettas den främre spetsen och spetsas på städet, varefter samma manöver upprepas med den bakre i rät vinkel utstående spetsen. Därefter hettas båda spetsarna upp och doppas försiktigt i härdvattnet upprepade gånger. Sist doppas hela haken ned för avkylning.

För smidning upphettades järnet till stark rödglödgning eller svag vitglödgning. För härdning av stål användes endast svag rödvärme. Oftast fick stålet självsvalna en kort stund i luften, innan det började doppas i härdvattnet för att man i görligaste mån skulle undvika sprängningar i godset. Hårdheten hos eggstål prövades efter härdningen genom att t ex kanten av en fil trycktes mot eggen.

Färdigsmidda järnföremål kastades på smedjegolvet och fick självsvalna, såvida de inte omedelbart skulle användas och hanteras med händerna, då de avkyldes i härdvattenhon eller (på vintern) kastades utanför dörren.

Smeden smidde också spik i olika storlekar. Handsmidda spikar används fortfarande för vissa ändamål, t ex för fastsättning av flottningshakar på skaft. Spiken formades och vässades på städet, stacks därefter i ett lämpligt hål i håljärnet, som lades över hålet i städet, och spikhuvudet formades med hammaren.

Smeden sysslade med allehanda smidesarbeten (även om en del utfördes i gårdssmedjorna hade han ändock ständig sysselsättning): att tillverka järn för byggkonstruktioner, smidning av borr för stenborrning och flottningshakar, vässning och härdning av borr och hakar, smidning av järnkilar och sprintar, hackor, gräv och diverse jordbruksredskap, smidning av harvpinnar (med eller utan gängning), reparationer av jordbruksredskap, lagning av vagnar och kärror, smidning på vinterkördon och skaklar, smidning av länkar och öglor och lagning av dylika. Efter vattenledningarnas tillkomst fick smeden också tjänstgöra som rörmokare.

Smeder har i viss mån även sysslat med plåtslageri, särskilt grövre saker, ugnsrör och andra tillbehör till spisar och ugnar, i senare tid också takrännor, stuprännor och påläggning av plåttak.

Vikning av plåten för falsning utfördes över kanten av en rak järnstång lagd på en planka, varvid en vanlig hammare användes. Vid nedknackning av falsen begagnades en träklubba. Om det gällde falsning av ett rör, träddes detta på en rund träkubb eller en järnstång.

För uppdrivning av falsar (vid omfalsning) hade man ett mejselliknande verktyg, som man slog på med hammaren. Vid falsning av rörknän gjordes endast enkel fals. Ena plåtkanten böjdes utåt och den andra viktes över och knackades ned eller klämdes ned med tång.

Smederna tillverkade inga bleckkärl (hinkar, bunkar, baljor och dylikt) och hade inga specialverktyg härför. Bleckslagare har dock funnits som förfärdigat plåtsaker av vitplåt, t ex runda bunkar, avlånga bunkar, låga vida bleckmuggar med grep, tvättbaljor och diskbaljor av tjockare plåt, ugnsplåtar med kant av svartplåt, i senare tid också uttrar för fiske med pontoner av hoplödda plåtrör, gjorda av tunn plåt, samt vattenuppsamlare (en skjutbar låda) under disksåll.

Förtenning av kopparkärl brukade utföras av kringfarande tattare.

Vid förtenning upphettades kopparkärlet kraftigt i öppen eld, rengjordes med saltsyra, varefter det smälta tennet hälldes i och fick rinna ut i ett tunt lager, som jämnades till med en trasa. För att göra tennet mera lättsmält blandades det ofta med bly, som var billigare fastän mindre lämpligt i kokkärl. Kopparkärlen är numera helt ur bruk.

För smältning av tennet vid lödning användes lödkolv, som värmdes upp i öppen eld innan blåslampan kom i bruk och för rengöring saltsyra och salmiak. Numera används mest lödpasta vid lödning. Saltsyran släcktes med zink som i små bitar löstes i syran.

Rostiga eller starkt förorenade ytor putsades först med en fil eller med sandpapper. Smärre hål på bleckkärl lagades med lödning och falsar på föremål som inte skulle utsättas för stark värme, löddes för att bli täta. Pipar, "öron" och skyddsringar på bleckkärl sattes fast medelst lödning osv.

Hovslageri

I de flesta fall skoddes hästarna hemma på gården av gårdens eget folk, i regel den som körde hästen, men smeder brukade också syssla med hovslageri.

Verktyg: hovtång, hammare, kniv utan spets, som man slog på med hammaren, vanlig tälgkniv och hovrasp. Oftast lades verktygen på en upp- och nervänd låda eller på marken.

Att jämna av hovens undersida kallades te å vâ’rk hova. Det mesta togs bort med skokniven, varefter man jämnade till med täljkniven och raspen, medan man gång efter annan prövade med skon (man tryckte på skon med tummarna) tills den låg stadigt utan att vicka. Sedan spikades skon fast. Sömspetsarna klipptes av nära hoven och den korta utskjutande delen nitades med hjälp av den därtill avsedda kanten på hovtångens ena käft, varvid man med hammaren slog på sömhuvudet. Om niten blev för lång, klipptes den av ytterligare och nitades om. Hovens kant putsades av efteråt med raspen.

Vid skoningen lyfte en medhjälpare upp hästens ben, men somliga klarade skoningen ensamma om hästen stod lugn, men det tog hårt på ryggmusklerna.

Oxar torde knappast ha använts som dragdjur i denna trakt.

Troligen smiddes i gammal tid de hästskor, som användes, hemma på trakten. Några upplysningar om hästskosmide har jag ej lyckats få. Hästskor har funnits att köpa i handelsbodarna sen långt tillbaka. En del kom från Norge. Erforderliga söm köptes också i handelsboden.

För att lättare hålla en bångstyrig häst i schack under skoningen användes någon gång en anordning som bestod av en platt träbit med ett hål i vardera ändan, genom vilket en tågstump (vanligen tömtåg) träddes och låstes med en knut i ena ändan. Den andra rullades kring en pinne. Anordningen träddes över hästens mule och en medhjälpare drog åt tåget med pinnen.

Upphittad hästsko ansågs föra lycka med sig; den spikades upp ovan stugdörren. Fanns söm i den fick de sitta kvar.

(Svar på frågelista 23, ULMA)

Köp boken