Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar  

BRÄNNVINSBRÄNNING

Den tillåtna husbehovsbränningen minns nog ingen numera, men många som hade kvar gammal brännvinsattiralj brände i smyg. Ofta höll man till i ladugården (om spismur fanns) för att inte bli överraskad. Det hände också att flera brände tillsammans. Och söp i lag gjorde man ju för det mesta.

Som råmaterial vid brännvinsbränningen användes malt av korn, råg och havre. Även potatis (helst kokad och söndermosad) har använts. Beredningen av maltet (mältning och torkning) var densamma som beskrivs i avsnittet om brygd och humleodling. Färdig malt fanns också att köpa i handeln.

Maltet maldes på handkvarn och den kokade potatisen krossades oskalad med en trästöt. Över denna blandning hälldes kokande vatten i mäskholken under omrörning med en smal träspade. Hur mängden av de olika ingredienserna förhöll sig till varann, har ingen kunnat upplysa mig om. För mäsken användes laggat träkärl med tättslutande trälock (under detta brukade läggas ett tygstycke för att göra tätningen bättre).

Före pressjästens tillkomst använde man jäst tillvaratagen vid brygd. När mäsken svalnat till passande temperatur tillsattes jästen.

För att mäsken skulle hålla jämn temperatur, brukade mäskholken grävas ner med nedre delen i varm gödsel t ex i fårkätten i ladugården. Jäsningen fullbordades på 3-5 dagar, beroende på temperaturen.

Den kupiga överdelen på en riktig brännvinsapparat kallades hatt och själva kokaren brännvinspanna. Från överdelen utgick två långa rör, som ledde genom en tunna eller ett kar med kallt vatten, vintertid blandat med snö eller is. Kring rören i tunnan tätades med tunna trasor och grankåda. Såväl kokaren som rören brukade vara av förtennad koppar. Ibland användes en vanlig gryta eller kittel med tättslutande lock, som bands fast och till yttermera visso tätades med en mjöldeg, och i vilket ett par plåtpipor provisoriskt monterats in och tätats med deg. Det kunde också hända, att dessa förlängdes med ett par gamla bösspipor som gick genom kylkärlet.

Brännvinspannan (eller kitteln) ställdes på en trefot. Eldningen skedde försiktigt och endast under bottnen av pannan så att temperaturen hölls jämn under eller vid kokpunkten utan att det kokade. I annat fall blev brännvinet mycket grumligt.

Detta kunde dock inte helt undvikas. Över brännvinskärlet bands därför ett tygstycke för silning av det utrinnande brännvinet. Det hände också att man omdestillerade brännvinet, ifall man hade en bra och tät apparat, så att brännvinsgasen ej trängde ut och fattade eld. Omdestillering var dock inte vanlig.

Det sist utvunna brännvinet, som blev av lägre sprithalt och ganska illasmakande, brukade frånskiljas.

Någon färgning av brännvinet förekom ej men en mindre kvantitet kunde ibland kryddas (t ex med nejlikor, malört eller dylikt att användas till medicinskt bruk).

Den urkokade mäsken brukade utfodras (i små portioner) åt kreaturen (dock ej gärna åt mjölkkor); den var mycket sur.

Brännvinet förvarades i träankare eller i flaskor allt efter kvantiteten. Avlånga träskrin med 4-5 fack och i dessa passande kantiga flaskor av tjockt glas har troligen varit avsedda för resor. Fickflaskor av urholkade björkkotor har också funnits.

Någon försäljning i större skala av det hemtillverkade brännvinet har inte förekommit annat än till grannar och personer i orten. Det var väl egentligen "husbehovsbränning" men givetvis hjälpte man någon "behövande" med en skvätt, när det så passade, utan att det skedde i egentligt vinningssyfte. Den tiden då brännvin fick fritt försäljas fanns en och annan krogubb som drev handel med brännvin, som han själv köpte in från någon spritfirma.

(Svar på frågelista 6, ULMA)

Köp boken