Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar  

KVARNAR OCH MALNING

Vattenkvarnar

Vattenkvarn med lodrätt ställd hjulaxel. Hur många dylika småkvarnar som funnits inom socknen har jag inte kunnat få upplysning om, men det torde ha rört sig om ett ganska stort antal, en del av dem mycket primitiva. I en bäck norr om Bennäset i Norra Finnskoga står ännu ett dylikt kvarnhus med en del av inredningen kvar som man ämnar frakta ner till byn och uppföra vid hembygdsgården i Ransby [flyttad 1960, red:s anm].

Kvarnbyggnaden uppfördes av rundtimmer med knutning och var av litet omfång. De små vattenkvarnarna hade ingen särskild "undervåning", bara ett utrymme för vattenhjulet och hjulstocken, som ledde upp till stenparet. Dessa låg på en av stockar uppbyggd plattform inne i kvarnhuset.

Någon eldstad eller anordning för torkning av säd fanns inte vid dessa kvarnar utan mälden torkades hemma i bakugnen, om man inte hade särskild torkria.

Vattendammen hade lucka dels för överloppsvatten, dels för vattenrännan. Den korta, breda rännan nedanför luckan var för överloppsvattnet. Ofta hade man på detta ställe trälämmar i stället för lucka, vilka lades i efter behov. Vattenrännan utgjordes ofta vid de små skvaltkvarnarna av en urholkad grov furustockshalva eller också av täljda och väl ihopfogade bräder. Hjulstocken brukade man göra av vind gran, så att urhuggningen för de snedställda vingarna följde veden. Skovlarna hölls samman med järnband eller träribbor längs ytterkanten. Hjulstockens nedre axelända roterade i ett järnlager placerat i en stock som medelst en hävstång var något lyftbar för lättning av kvarnen. Hävstångens förlängning gick upp genom kvarngolvet och var i övre ändan försedd med en tvärslå i vilken man drog med bägge händer (resp. sköt ner); låstes fast med en spärrhake.

Över stenparet låg ett plankskydd, som kunde lyftas bort och ovanpå detta stod en träställning med kvarntratten. Under dennas öppning var skakningsanordningen. Överstenen var medelst "seglet" upphängd på en fyrkantig tapp i hjulaxelns övre ände. Nedanför denna var axeln rund och roterade i en järnholk, som med träkilar kilades fast i understenens centrumhål.

Stenarna till de små bäckkvarnarna, åtminstone till de äldsta, torde ha huggits på orten och släpats med häst till kvarnplatsen. De var ca 1,5 aln i diameter.

Dessa kvarnar användes höst och vår, då vattentillgången var tillräcklig för malning och isen inte hindrade, möjligen även vissa tider på sommaren efter rikligare nederbörd. Endast sammalning förekom och mälden torkades hemma i bakugnen. Till många av dessa småkvarnar fanns inte körväg, utan man bar mälden i kont eller bärbågar.

Större vattenkvarnar har bland annat funnits vid Näckån, Likån och Femtån. Dessa var tullkvarnar till ett stycke in på 1900-talet, varefter kontant ersättning erlades för malning. Kvarnen vid Näckån gick fortfarande helt med vatten omkring 1912, men sedan bröderna Svanberg byggt en mindre kraftstation, sattes en elmotor in som drivkraft för ett av stenparen och elektriskt ljus installerades i kvarnhuset. Sedan kraftstationen vid Digerfallet blev färdig på 1920-talet, elektrifierades kvarnen efter hand helt och hållet. Trots detta används den inte numera utan all mäld sändes till Femtåkvarnen, som är en modern kvarn, där även siktmjöl framställs.

Näckåkvarnen

Här följer en kortfattad beskrivning över Näckåkvarnen i dess ursprungliga skick. Kvarnbyggnaden var en tämligen stor byggnad av sylslaget timmer under spåntak i två våningar (den undre med väggar av murad sten) jämte vind. Längs bakre långväggens yttersida fanns en särskild utbyggnad för de tre vattenhjulen, stora trähjul med skovlar insatta i en ränna runtom hjulet. De var av överfallstyp.

Från dammen ledde vattenrännan med plan botten och raka sidor, vilande på bockar med korta mellanrum. Rännan löpte över hjulhusets tak, och mitt för varje vattenhjul var en luckförsedd öppning i rännans botten, reglerbar från kvarnens undervåning. Överloppsvattnet i rännan föll tillbaka i ån från rännans nedre öppna ända, som sköt ett stycke ut från kvarnväggen. I rännans övre ända var en dammlucka och vid sidan därom ett överfall (för överskottsvatten) som vid behov stängdes av med lämmar.

I kvarnens undervåning var själva kvarnverket inrymt med hjulaxlar och kuggdrev, i största utsträckning av trä, som åstadkom ett knirkande och gnisslande ljud, beledsagat av vattenhjulens och kvarnstenarnas dundrande.

I övre våningen sträckte sig längs bakre långväggen plattformen med de tre kvarnarna, två för malning och en för avskrädning av sådor.

Längst ut på plattformen vid ena kortväggen stod blåsmaskinen för avskiljning av sådorna efter avskrädningen. Närmast väggen var en avbalkning med dörr, dit sådorna blåste och utanför denna en liten låda, där söndriga och små oskalade kärnor samlades. Under kastmaskinen fanns en stor skjutbar låda för kärnorna.

På golvet mitt för varje kvarn stod en mjölkista, dit mjölet rann genom ett hål, som hade ett löst överlagt dammskydd av plåt. Detta skydd togs bort då man emellanåt måste sticka upp hålet med en pinne, eftersom det täpptes till av mjöl. På kistans kant fanns krokar för fasthakning av säcken, vari mjölet östes med en träskyffel.

Träskyddet kring stenarna var av bräder och åttkantigt till formen. Ovanpå detta stod kvarntratten; den hade fyrkantig sektion och fotställning. Under trattens öppning hängde på krokar en ledbar träho (som samtidigt utgjorde trattens botten) eller sko. Den var framtill öppen och höj- och sänkbar med ett snöre kring en vridbar träknopp på trattens framsida. Denna ho sattes i en skakande rörelse med en träpinne, fastbunden vid hons ena kant framtill och vilande mot insidan av järnringen i kvarnstensögat med dess tvenne hak, ett större och ett mindre. Med denna anordning matades säden i önskad mängd från behållaren ned i kvarnens öppning.

Överstenens upphängningsanordning var av ungefär samma typ som hos skvaltkvarnen fast av betydligt kraftigare dimension, eftersom stenarna var stora och tunga. Den långa järndubben, som roterade i understenens bussning och var indriven i hjulstocken, var upptill fyrkantig och passade in i hålet på "seglet" och satte överstenen i rotation.

Lättningsanordningens hävstång manövrerades med ett slags domkraft (skruv). En järnstång gick upp genom golvet invid mjölkistan och var i övre ändan försedd med en vev (senare ratt), som vreds runt vid höjning och sänkning av stenen.

Vid främre långväggen ledde närmast dörren trappan ner till undre våningen med ett räcke omkring öppningen. Därifrån sträckte sig ända ut till södra gavelväggen den stora tullkistan, vari den tullade mälden förvarades. På andra sidan om dörren var torkugnen med två större järnhällar med fotshög kant och två roterande vingar. Dessa drevs med en särskild transmission som ledde från skrädkvarnens hjulaxel och som växelvis drev fläktmaskinen. Stor eldstad fanns under vardera hällen med gemensam skorsten. Framför vardera torkhällen stod ett stort bord med höga kanter, dit den torkade säden rakades ut genom en lucka för att den skulle svalna före malningen. Den rördes då och då om med en raka av trä.

Även på torkhällen måste man emellanåt röra om med rakan, så att det understa lagret inte brändes.

För kvarnstenarnas lyftning för hackning var en grov stock upplagd mellan bjälkar under taket, en för var sten, med uttag för spakar för kringvridning, varvid en grov järnkätting lindades upp på stocken. Man lyfte först stenen något med ett tunnsmitt järnspett och stack under en trappstegsformad klots som sköts in etappvis (flera sådana klotsar kunde behövas) tills stenen lyfts så högt, att man kunde träda kättingen genom hålet i stenen. Sedan fortsatte lyftningen med stockens kringvridning med spakarna tills den lutade något bakåt mot ett par kraftiga stöttor i väggen. På senare tid skedde lyftningen med vindspel uppe på kvarnvinden.

Vid hackning användes en liten hacka med fyrkantig sektion, vässad i bägge ändar och försedd med ett kort träskaft. Man hade flera sådana nyvässade hackor till hands och bytte om när en blivit trubbig.

Understenen hade bågböjda räfflor för ledande av mjölet ut mot kanten; de nådde dock inte helt in till stenens centrum. Överstenen saknade räfflor och hackades jämnt över hela ytan, dock något finare ut mot kanten. Kvarnstenarna var bandade runt om med kraftiga järnband.

Som avvägningsinstrument användes vattenpass eller en triangel av trä med lod för vågrät avvägning, och för att utröna om stenen hade plan yta användes en bräda med rak kant. Att fira ner stenen gick till på samma sätt som vid uppfirningen fast i motsatt riktning. Stenen jämkades på sin plats med hjälp av spettet.

Dörren, en dubbeldörr med ena halvan delad, var placerad mitt på främre långväggen. Utanför var en trappa, bestående av ett bredare och ett smalare trappsteg ned till fyllningen framför kvarnhuset, vilken sluttade något ner mot körvägen.

Alla föremål i kvarnhuset täcktes - liksom tak, golv, väggar och fönster - efterhand med ett tjockt lager mjölstoft, och under sädens torkning fylldes kvarnen med en tät vattenånga. I kvarnen fanns ingen kammare eller någon annan eldstad än torkugnen, men de malande brukade förtära medhavd matsäck där, varvid "svalbänken" fick tjänstgöra som bord. Vid kylig väderlek var det kallt och dragigt i kvarnhuset.

Den brådaste malningstiden var senhösten; då maldes till långt ut på nätterna. Under den kallaste tiden på vintern maldes inte något, eftersom vattenhjulen blev nerisade och gärna frös fast. Fram i april, då vårsolen började värma, hackades hjulen loss och malning utfördes åt dem som hade något att mala. Verktygen vid isväckningen var yxa, spett, korp och hacka.

Malning

Nära kvarnen boende och övriga personer som hade endast litet att mala, brukade bära mälden på ryggen i säck, i näverkont, bärbågar eller dylikt. Vid snöföre drogs mäld också på kälke.

För skrädmjölet brukade man medföra en linnesäck, som var tät, så att inget mjöl skulle damma bort. För det sammalda begagnades samma säckar som säden förvarats i, sedan de vänts och fastsittande sädeskorn sopats bort med en kvast.

Den gamla regeln, att den som kommer först till kvarn får först mala, har noga tillämpats även på denna ort. De som bodde långt från kvarnen och därtill kanske hade en saktfärdig häst måste vara i farten tidigt.

Ibland var det fullt i kvarnen, så att säckarna måste lämnas kvar och man fick återkomma andra (eller tredje) dagen. Ägaren hade sitt namn eller bomärke på en träbricka, fastknuten i säcksnöret eller i säckens övre fåll.

Endast sammalning och skrädning utfördes vid de äldre kvarnarna. Siktkvarnen vid Femtå har tillkommit på senare tid.

Sedan mjölet fyllts i säcken, fick denna stå öppen en stund, för att mjölet skulle svalna bättre och ej ge upphov till hopklumpat eller unket mjöl.

Att kvarnen malde tomt undveks sorgfälligt, då stenarna därigenom blev förstörda och eldsvåda lätt kunde uppstå.

Hemma på gården förvarades mjölet i rymliga mjölkistor med lock på gångjärn (på större gårdar) eller i laggade holkar i härbret på mindre gårdar. Även i säckar kunde det förvaras, men de var inte så praktiska att hämta upp ur med den stora träsleven utan att spilla.

Sådorna maldes antingen enbart eller, vilket var vanligast, blandades i sammälden till kreatursmjöl.

(Svar på frågelista M 43, ULMA)

Köp boken