Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar 

TJÄRBRÄNNING

Den mesta tjäran som brändes, var avsedd för husbehov och till försäljning inom socknen. En mindre mängd torde båtledes ha fraktats till samhällen längre ner i dalen och något har också försålts till Norge. Det var vissa personer, förfarna med detta slags arbete, som brände tjära, dels för vissa gårdars räkning, dels i egen regi, varefter de sålde tjära till dem som behövde. Priset på tjära var på 1890-talet ca 20-25 kronor per tunna (40 öre kannan).

Tjärbränning var mera en bisyssla och ingen levde helt och hållet på denna sysselsättning.

Tjärveden

I första hand kom gamla trästubbar till användning vid tjärbränning. Även grövre rottågor blottlades med jordgräv och höggs av med yxa. En del stubbar bröts upp med vidsittande pålrot, varvid man använde långa granstänger att lyfta med, sedan man med gräv och spett gjort passande hål under roten. Träklovar eller stenar lades som underlag att bända över. På en del stubbar som satt hårt fast, avverkades endast den "överjordiska" delen; man högg in laft med yxan nere vid roten och klöv loss (eventuellt med hjälp av kilar) stycken undan för undan, tills hela stubben avverkats. Murken ved jämte kol och sot täljdes bort. Även den uppvräkta roten till kullfallen fura höggs sönder och togs tillvara, om den innehöll tjärved. Veden kördes hem på drög eller drogs på kälke för att vidare sönderdelas i mindre dimensioner av växlande längd.

Då tjärbränning utfördes för en viss gård, togs i regel veden på gårdens skog, men tjärbrännarna brukade eljest hämtade töre varhelst de träffade på lämpliga stubbar utan närmare aktgivande på rågångar och dylikt; det ansågs inte direkt som stöld, för det var gott om törestubbar i äldre tid. Och tjärbränning blev nog ingen fet på, men sotig, svart och smetig utanpå.

För att vid bränningen få så litet vatten som möjligt i tjäran, använde man endast torr ved; den lades därför upp i kast efter sönderhuggningen. Någon uppmätning eller sortering av veden gjordes inte. Vid bränningen lades den ved in som man för tillfället hade. Den utvunna tjärmängden blev utom på mängden ved även mycket beroende av vedens tjärhalt men blev väl i genomsnitt 1 tunna av 5-6 kubikmeter. Veden höggs i ¾-1 tums grova stickor av varierande längd, 1-3 fot.

Olika tjärbränningsmetoder

Bränning i långsträckta gravar

Den vanligaste anordningen vid tjärbränning i något större skala var en avlång grop som grävdes i en sluttning. Bottnen var rännformigt kupig, dvs lägst i mitten; längden var 6-8 alnar och bredden ca 2 alnar, avsmalnande och avrundad mot främre (nedre) ändan.

Framför den långsträckta gropen grävdes en djupare, rund grop för kärlet och för tjärbrännaren att stå i vid tappning av tjäran. I den smala kanalen mellan groparna grävdes en behållare för tjäran, försedd med avtappningsanordning, ner under milbottnens plan. Denna behållare var uthuggen ur en stock som framför behållaren var borrad och med en trätapp för tillslutning av hålet. Behållaren (och hålet) brukade rymma 2-3 kannor. Över dess bakre del lades några pärtstycken och ovanpå dessa en kupad näver, som tjäran skulle rinna utefter ned i behållaren.

Därefter fortsatte man att klä gropens botten och sidor med näver (nedifrån och uppåt), varvid man noga såg till att inga sprickor och hål fanns, som kunde åstadkomma läckage. I botten lades sedan några längsgående stickor (av tjärveden) med större mellanrum och ovanpå dessa lades korta tvärgående stickor, detta för att bilda en kanal för tjäran att rinna utefter. Därefter lades veden in i längdriktningen utan annan lutning än marklutningen och utan inbördes ordning, dvs stickorna fick gå om lott hur som helst, bara man fick vedhögen så tät som möjligt med minsta möjliga luftrum.

Vedhögens höjd över marken blev beroende av den vedmängd man vid tillfället hade att lägga i milan (genomsnittligt 3-6 kubikmeter för ½-1 tunna tjära). Den täcktes med granris och mossa (ej näver), eventuellt gamla säckar, om man så hade; behållaren och näverrännan täcktes med pärtor eller spån, varefter det hela övertäcktes med jord utom baktill (övre ändan), där den fick vara öppen för tändningen

Tjärbränningen utfördes företrädesvis på försommaren, då nätterna var ljusa, så man slapp använda något lyse vid tappningen, och om möjligt vid lugnt väder. Man utvann mesta tjärmängd vid långsam förbränning av veden. Någon fläktanordning användes inte.

Tändningen skedde med hjälp av täljda spånor i milans bägge (bakre) hörn, och sedan det brunnit in ett stycke, tändes i mitten. Bränningen fick hela tiden fortskrida i en cirkelbåge, och elden reglerades genom påskottning och tilltrampning av jord.

En medelstor mila brändes färdig på 6-8 dygn. Inträffade hård blåst, måste den vaktas noga, så att inte elden tog för stark fart; eljest kunde tjärbrännaren (som oftast var ensam) få stjäla sig till några timmars sömn då och då, när milan brann lugnt.

Efter tändningen dröjde det 8-12 timmar (allt efter milans längd) innan tjäran kom. Man undersökte detta genom att ta ur tappen. I övrigt togs den ur endast för tappningen, ty något drag fick inte uppkomma den vägen. Märktes att rök trängde ut genom tapphålet, måste tappen genast sättas i, även om tjärbehållaren inte tömts fullständigt. Kärlet vari tjäran tappades var ett laggat träkärl utan lock.

Det första tunna tjärvattnet brukade hällas bort. Den tunna terpentinrika tjäran avskiljdes till en del men hälldes inte bort. Den användes bl a till impregnering av dörrposter och dylikt och takstickor före påläggning eftersom den snabbt trängde in i träet utan att smeta ifrån sig. En del av "lagen" fick bli kvar i tjäran för att göra den mera tunnflytande och lättstruken samt med bättre konserverande verkan.

Efter omrörning med en träspade hälldes tjäran i tunnan, varvid man brukade begagna en tratt av näver. Om regnväder inträffade under bränningen, lade man näver eller en plåt över kärlet mellan tappningarna.

Allteftersom milan brann skottades jord över de glödande resterna och trampades till. Några kol utvanns inte ur en dylik "mila". Mestadels hade man milan hemma vid gården, dit man körde eller drog veden på kälke (ofta på skarföret) om våren; man använde då samma grop till upprepade bränningar, men ibland gjordes en mila borta i skogen på någon plats, där det var gott om törestubbar, helst dit det var framkomligt med häst och slip, på vilken tjärtunnan kördes.

Tjärbränning i trätrumma nergrävd i marken känner ingen i trakten till och det torde inte ha förekommit.

Andra miltyper

Tjärdalar av norrländsk typ tycks inte ha använts. Inte heller mila av hög rund typ med mittuttag och ränna för tjäran. Däremot lär i äldre dagar en slags trattformig mila av rund eller fyrkantig typ ha förekommit. Denna täcktes med ett jordlager och eldades ovanpå med ved på samma sätt som när man bränner tjära i gryta. Närmare detaljer om denna miltyp har dock inte kunnat erhållas.

Tjärbränning i slutet kärl

Tjärbränning i järngryta har varit en vanligt förekommande metod, då man behövt en mindre mängd tjära till husbehov. Den tog inte så lång tid (3-4 timmar) och kunde utföras av nästan vem som helst. Som underlag för grytan lades en slät stenhäll i något lutande ställning och en ränna mejslades ur för tjärans avrinning. Om grytans kant inte följde hällen överallt, justerades detta med mejseln; man högg ur en rand för grytkanten.

Den finhuggna veden ställdes in i grytan tills den blev väl fylld och kilades sen med finare stickor, så att hela bunten satt fast och ej sköt ut utanför kanten. Grytan ställdes upp- och nervänd på hällen, och runt om kanten tätades med lera eller mo. Över den del av den i stenen uthuggna rännan, som sträckte sig utanför grytan, lades en flat stenhäll, varefter ett lager av sand eller jord fylldes kring grytan ett litet stycke upp på dess sida.

Sedan eldades med ved (helst björkved, som hettade bra) såväl på grytans botten som runt om. I gropen framför hällen ställdes under rännan ett kärl och för att hindra framträngande tjärgaser från att antändas av elden, fästes en plåt eller en stagad näver över rännans mynning och ut ett stycke. Om det likväl fattade eld släckte man med sand, varvid man tyvärr lätt fick sand i tjäran.

Den utvunna tjärmängden blev givetvis beroende av grytans storlek och av vedens halt av tjära. Det blev alltid någon kanna. Mycket brännved gick dock åt för upphettning av grytan, men den värderades inte högt i äldre tid. Grytbränd tjära ansågs sämre än milbränd; den blev också mörkare till färgen (troligen genom rökinblandningen) och ganska tjockflytande. Kolen kunde visserligen tas tillvara men hade inget högre värde.

Huruvida murad ugn för tjärbränning använts inom socknen i äldre tid, känner jag inte till. I Norra Ny har emellertid funnits sådana, åtminstone i något senare tid, byggda för mera "industriell" tillverkning av tjära med tak över anläggningen.

Tjärans behandling efter bränningen

Eftersom bränning och försäljning av tjära inte skett i någon större skala, har ingen sortering eller klassificering av densamma ägt rum. De till tjärans förvaring använda tunnorna var oftast rengjorda fotogenfat eller sirapsfat. Även mindre träkaggar kom till användning. Utom till bönder, husägare, timmerkörare, båtägare m fl har tjärbrännare, åtminstone i senare tid, sålt tjära till vägstyrelsen (för impregnering av broar, vägräcken o d) och till flottningsföreningen (för impregnering av dammkonstruktioner m m).

Tjärans användning

Den hembrända tjäran (här avses miltjäran) var vackert brun till färgen, dvs vid användning av träkärl; i plåtkärl blir all tjära mörkare. Den ansågs dessutom som betydligt bättre än fabrikstjäran, ur vilken terpentin och andra biprodukter tagits ut, varför dess förmåga att tränga in i träet minskat.

Tjära användes till konservering av allehanda träföremål mot röta och vatten: slädar, drögar, kälkar, vagnar, skidor, en del byggnadsvirke (som var utsatt för fukt och vatten, såsom trävirke i källare och ladugårdar), broar, stolpar, dammbyggnader etc samt till impregnering av båtar. Takspån brukade ibland impregneras med tjärlag eller beströks spåntaket efter påläggning med en blandning av tunn trätjära och rödfärg.

I stället för borste begagnades också en träkäpp kring vars ena ände lindats en remsa säckväv i många varv som ombands med ett snöre. För omröring i pytsen hade man en träspade, som även användes för påstrykning i fogar och dylikt. Vid kall väderlek värmdes tjäran genom att man ställde pytsen i närheten av elden och vände på den då och då under omrörning av tjäran. Användes plåtkärl, ställdes detta direkt på elden eller hölls på en stång över elden.

Uppblandad med fett (ister, talg) användes tjära som hjulsmörja på kärror och vagnar och till skosmörja och som lädersmörja i allmänhet samt till vallning av skidor.

Tjära torde i en viss utsträckning ha använts till medicinskt bruk i gammal tid, men jag saknar närmare detaljer härom. Hudsår hos kreatur brukade bestrykas med tjära. Till skydd mot mygg och knott brukade kreaturen bestrykas med tjärlag eller tunn tjära i bringan och under buken, där de inte kom åt att jaga bort dem.

Skomakare, sadelmakare med flera, som använde becktråd, kokade tjära till beck i en liten benförsedd tackjärnsgryta över glöd eller svag eld under ständig omrörning med en träspade. Becket prövades genom att man lät en mindre klick svalna och sedan klämde den mellan fingrarna och bet i den; om becket klibbade svagt, var det indunstat till lagom konsistens. Det var en svår konst att koka beck så att det blev bra. Efter kokningen hälldes becket i en liten näverask och fick stelna.

Vid uppkomna hudsprickor i fingrarna lade man beck i sprickan och lindade en garnända omkring. Beck kunde även användas till att täta mindre springor i kärl, att provisoriskt laga hål på plåtkärl.

(Svar på frågelista 18, ULMA)

Köp boken