Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar 

HUMLEODLING
OCH BRYGD

Humleodling

I stället för (eller jämte) humlegård hade en del humle som prydnadsväxt kring förstugan, där man spände upp trådar, som den fick slingra sig kring. Den förekommer flerstädes ännu. Humlegården bestod av barkade, långa, smala granstänger nedstuckna i marken ganska tätt på en rund, gödslad plätt, där humleplantor satts. Någon gång förekom, att man satte dem i en ring eller rektangel, så att en berså bildades, t o m en stomme i form av ett litet hus har konstruerats. I dylika fall placerades eller anlades humlegården på gårdsplanen, annars var den för det mesta till finnandes bakom något uthus eller på någon plats, där den inte var i vägen.

Eftersom humlegården avsåg endast gårdens behov, var den tämligen blygsam, och många gårdar ägde ingen humlegård alls. Numera odlas humle bara som prydnadsväxt. Humlebrygd har inte förekommit på mycket länge (annat än av de fabrikstillverkade koncentrat, som finns i handeln, t ex Bryggalette).

Humlegården luckrades försiktigt på våren med en hacka (harka) och rensades från ogräs, varvid något gödsel tillfördes. När skotten började skjuta upp ett stycke över marken, satte man ned käpparna.

Vid skörden av humlen, som företogs då man befarade att frost skulle inträffa på hösten, drog man upp stängerna med vidsittande rankor, vilka först skurits av med en kniv för att man inte skulle rycka sönder roten. Kottarna plockades av, stängerna "smöjdes" ur rankorna och tillvaratogs för att användas nästa vår (de förvarades under loggolvet). Rankorna kastades bort. Marken i humlegården täcktes med halm eller granris för att på våren skydda de späda skotten för frost.

Humlen torkades i ett tunt lager i såll eller spjällåda och förvarades sedan i tygpåsar, tills den skulle användas. Försäljning av humle har troligen inte förekommit, om inte möjligen i socknens södra del till Westby Bryggeri (efter dettas tillkomst omkring 1860) och de små kvantiteter, som överlåtits till grannar som inte själva odlat humle.

Maltberedning

Malt framställdes av korn eller en blandning av korn och råg, mera sällan korn och havre. Huvudparten var alltid korn.

Vid beredning av malt blöttes kornet först i en bytta, varvid det som flöt upp avlägsnades. Vattnet hälldes av, och då höll man en granriskvast mot kanten av kärlet för att hindra kornet från att följa med vattnet.

Det våta kornet breddes ut i ett 3–4 tum tjockt, jämnt fördelat lager på en lave i torkstugan, där den stora muren eldades upp till lämplig groningsvärme. För att inte kornet skulle bli torrt under mältningen fuktades det då och då genom att man stänkte på vatten.

När groddutvecklingen framskridit tillräckligt långt, skulle maltet torkas.

Muren eldades nu kraftigare, så att en nästan tropisk värme uppstod. För snabbare genomtorkning vändes mältan genom att man med händerna bröt loss kakor av de hopflätade maltgroddarna och vände. Ingen ständig vakt hölls under mältningen. Man såg till kornet då och då, eldade och ordnade, men man vakade inte över det.

Efter torkningen maldes maltet på en väl rengjord handkvarn av vanlig typ med stenar (samma kvarn som man grovmalde annan spannmål på i äldre tid).

Torkstuga fanns endast på en del av de större gårdarna. Den kunde vid behov få lånas av dem som saknade sådan. Där torkades också linet och där befriade man skinnfällar och pälsar från loppor och löss. Torkstugan hade en öppen svale.

Maltdrycker - bryggning

Vid beredning av dricka fuktades först det krossade (malda) maltet med vatten i mäskkaret eller mäskbyttan och rördes om med en träspade, ofta en vanlig brödspade, varefter maltet fick stå och sötna några timmar. Det fick inte stå så länge att det surnade.

Den sötnade mäsken kokades därefter under utspädning med vatten i en kittel eller järngryta, varunder den rördes om med träspaden eller med en stor ösa.

I ett laggat kärl med tre längre stavar som ben och nere vid bottnen försett med ett sprund för avtappning lades några korsade käppar och täcktes över med ett tätt lager av halm. Somliga lade i stället flera varv uppkorsade enkvistar (med borthackad barr) och ovanpå dessa en säck. Genom denna anordning östes mäsken ur kitteln (där den allt efter behov späddes med vatten).

När vörten sjunkit ner och klarnat (provades genom avtappning av en liten skvätt), tappades vörten i en trätina. Därefter kokades vörten i bryggkitteln och ett avkok på humle tillsattes, varefter den östes eller stjälptes i en laggad holk. Denna var något smalare upptill och till den hörde även ett passande lock.

I en kvarsparad varm eller uppvärmd skvätt av den första vörten blandades jäst, som sedan den jäst upp tillsattes den vört som hällts i jäskaret. Vid jästens tillsättande prövades vörtens temperatur med fingret för att man inte skulle riskera att jäsämnena förstördes genom för hög värme. Med en skopa öste man om i drickat för att det skulle bli väl blandat. Jäskärlet fick stå med pålagt lock i vanlig rumstemperatur under ca ett dygn. För hög temperatur gjorde drickat surt.

Den ovanpå den jäsande vörten flytande jästen benämndes frôjäst. I denna brukade läggas en obarkad eller räfflad lövträdskubb, jästkubb. Den i räfflorna magasinerade jästen kunde användas vid nästa brygd genom att blötas av i varm vört.

Vid tappning på tunna begagnades ett slags tratt, en oval träbytta med en lång genomborrad tapp i botten, som stacks ner genom tunnans sprundhål, när byttan ställdes över detta. Genom denna östes drickat ner i tunnan. Sprundet tillslöts med en vid trätapp som brukade lindas med trasor eller tätas med deg.

För avtappning av drickat var i tunnans ena gavel (invid kanten) en genomborrad trätapp insatt med en urtagbar mindre tapp, som togs ur vid tappningen. För att luft skulle sugas in vid avtappningen och hindra vakuum i tunnan, var ett litet hål på tunnans ena sida (sprundsidan), vilket täpptes till med en smal träpinne.

Eventuellt kvarbliven jäst på botten av jäsholken tillvaratogs för att användas vid bakning. På många drickstunnor saknades särskilt itappningssprund och drickat tappades ner genom samma sprund som användes för urtappningen. Tunnan ställdes på ända, den grövre borrade tappen togs ur och sprundbyttan placerades över hålet.

Som serveringskärl för dricka har förr använts en laggad stånka med lock. På ena sidan har en stav satts in där en kvarsparad uppåtstående kvist genomborrats och fått tjänstgöra som pip. På motsatta sidan har en stav skurits ur ett tjockare trästycke, så att man kunnat forma handtag och även ett slags gångjärn för locket. Detta hade på toppen en snidad figur, ofta i form av en krökt tumme.

Ett annat laggat kärl, som dock mest användes för brännvin, hade formen av en liten oval bytta med botten i båda ändar och i den övre en vid ena kanten insatt metallpip (mest av tenn), som tillslöts med en trätapp. Kärlet kallades brännvinskanna och medfördes i färdkonten eller matskrinet. Små runda flata fickflaskor för brännvin, gjorda av en urgrävd kota och med insatta benskivor i öppningarna på sidorna samt ett hål med tapp i ena kanten, har också funnits.

Beredda drycker, som inte var maltdrycker

Beredning av mjöd känner man inte till annat än av fabrikstillverkade preparat med detta namn.

Dricka har framställts av enbär, men jag har tyvärr inte lyckats få någon redogörelse för dess beredning.

Björklake har också i någon mån begagnats som dryck i äldre tid, men hur man förfor med den, innan den förtärdes, har jag inte fått reda på. Den förtärdes sannolikt i oförädlat skick. Vid utvinning av saven slog man in en smal lie i en björk och hängde ett kärl på liefästet. Lien lutades något nedåt, så att saven kunde rinna efter den.

Möjligen kan en del andra drycker ha förekommit; numera är det nästan omöjligt att få reda på något härom. Sedan lång tid tillbaka bereds de drycker, som överhuvudtaget framställdes i hemmen, på i handeln inköpta, färdigställda preparat.

(Svar på frågelista M 87, ULMA)

Köp boken