Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar  

BELYSNING

Med uttrycket "tranan bär ljus i säng" menas förmodligen, att man bör gå till sängs vid dagsljus från den tidpunkt på våren, då tranorna börjar komma.

Fotogenlampor med glas och sugveke fanns allmänt i bruk redan på 1880-talet, möjligen långt tidigare. Den vanligaste belysningen inne i stugan var före lampornas tillkomst elden i den öppna spisen, kring vilken man samlades för olika handarbeten. Därjämte hade man hemstöpta talgljus, som också användes för belysning vid arbete i ladugård, på logen m m.

Artificiell belysning användes i ladugården (vid utfodring och mjölkning), på logen (vid tröskning) och förekom även vid vedhuggning samt i vissa fall vid fiske (ljustring). Vid vedhuggning i mörker tände man en stockeld på marken. Den vanliga belysningen i ladugård, på logen osv var en lykta för talgljus eller olja (möjligen rovolja eller tran innan fotogen började användas). Den "praktiska" användningen av lysstickor, stickljus och dylikt inomhus känner jag inte till.

Ett glödande kol mellan två stickor kunde användas som lysämne en kortare sträcka.

Sådan ved som var ägnad att tjäna inte bara uppvärmnings- utan även belysningsändamål kallades också lysved och bestod av fet furuved; den stacks in mellan vedträna i den öppna spisen. Dylik ved hämtades ur torrfuror eller furustubbar och fraktades hem i tid, så att ett lager alltid fanns tillgängligt. Om den inte ansågs tillräckligt torr, klöv man sönder och torkade den. Den brukade förvaras i murnischen ovanför bakugnens bakre del, även i bakugnen, när denna inte användes. Av samma material tillverkades stickor till bloss för belysningsändamål.

Pärtstickor klövs ur fet, kådrik furuved. Rak, lättkluven ved, som inte innehöll så kallad tjurved, valdes ut och sågades eller höggs i passande längder (1-1,5 aln), som klövs med yxa i ca 1 tum tjocka skivor. Ur dessa späntades sedan tunna stickor med täljkniv eller med späntkniv. Om användning av lysstickor inomhus i gammal tid är mig inget bekant.

En sticka som lyse (utomhus) användes endast tillfälligt. För att få bättre ljus och längre bränntid användes som bloss ett knippe stickor, som hölls samman i handen.

Blosset tändes genom att främre ändan lades i spisbrasan. Allt som oftast måste stickorna flyttas om och ändras i läge och kolen rakas av, varvid man tog en av stickorna och pyntade de andra med. När ljuset började brinna dåligt, lutade man det nedåt några ögonblick för att det åter skulle brinna klart. Blossen användes huvudsakligen då man efter mörkrets inbrott hade ärende till någon gård och vägen gick genom skog eller var smal och svår att följa. Efter användningen släckte man blosset genom att sticka det i snön eller trycka det mot den våta marken. Återstoden av stickorna togs med in i stugan och stacks i brasan.

Om andra typer av bloss liksom hållare för bloss och lysstickor har jag ingen kännedom. Givetvis har dylik inomhusbelysning förekommit.

Om ljus och ljusstöpning

Några särskilda lyktljus stöptes inte, utan halvbrända ljusstumpar fick tjänstgöra härtill.

Av hemtillverkade ljus tycks endast talgljus ha förekommit. Fabrikstillverkade ljus, stearinljus och vaxljus, torde ha funnits att köpa sen rätt långt tillbaka, men de ställde sig för dyra för folk i allmänhet. Talgljus stöptes på såväl större som mindre gårdar, överallt där man höll kreatur och hade djur att slakta, så att man fick talg.

Som garn till vekarna användes bomullsgarn som tvinnades för hand. Man slog några spikar i en bräda eller i huggstabben, så att flera på en gång kunde sysselsättas. Ett stycke garn något längre än ljusets dubbla längd togs kring spiken, tvinnades med fingrarna och knöts baktill, varefter öglan hakades av spiken och veken snodde ihop sig av sig själv; den smordes därpå med talg. Vid senare tids ljusstöpning köptes färdigt vekgarn.

För att man skulle få ljusen glattare brukade något alun, som köptes, blandas i talgen.

Ljusstöpningen företogs före jul, efter slakten. All förekommande talg efter olika slags djur blandades. En del av svinistret hade redan skirats till stekflott m m, något talg (eller ister) måste reserveras för diverse smörjmedel. Före ljusstöpningen hade man talgen hängande i knippor under taket för att torka (så att den inte möglade).

Talgen skars sönder i små bitar med kniv på ett bord och smältes i en kopparkittel, varefter flottet silades. De kvarvarande osmälta bitarna kastades bort eller användes till svinmat. En ljuskärna utgjordes av en kasserad smörkärna (av större modell) med bortsågat handtag.

Vid ljusstöpning höll man till inne i stugan (köket); en gryta med hett vatten hade man tillreds på spisen. Ljuskärnan fylldes delvis med hett vatten, smält talg hälldes i och nivån justerades med hett vatten. Om mycket ljus skulle stöpas, sparades en del av den smälta talgen för att senare fyllas på.

Träpinnarna, på vilka vekarna träddes upp hade fyra vekar på var sticka.

Ett kar med litet kallt vatten för uppsamling av talgdropparna ställdes på golvet bredvid ljuskärnan och två käppar lades tvärs över; på dessa käppar placerades pinnarna med de påhängda vekarna. En pinne i taget lyftes och vekarna doppades i talgen och lyftes samt placerades åter på sin plats. När man farit över hela raden, började proceduren på nytt med de första och fortsatte tills ljusen fått lämplig tjocklek.

Oftast var två stöperskor sysselsatta vid samma kärna; de kunde stöpa ett hundratal ljus på en dag.

Om talgen började stelna, fyllde man på lite hett vatten (om man inte hade mera smält talg kvar), likaledes när talgen började minska, så att nivån alltid stod över ljusen vid doppningen. När ljusen var färdiga, skars det ojämna partiet i nedre ändan bort med kniv.

Ljusstöpning i form tycks inte ha förekommit.

Grenljus åstadkoms genom att man knöt fast två vekar vid den tredje. Under stöpningen formades grenarna medan ljuset var mjukt. Andra än tregrenade ljus har jag inte hört omtalas.

Ljusstakarna var mestadels av mässing med en skål nedtill för dropptalgen och en skåra i staken med skruv för upplyftning av ljuset, så att detta kunde utnyttjas helt och hållet; en del hade grepe för bärning. Finare stakar (i olika modeller) var av tenn eller nysilver och riktigt fina av silver - men sådana hade inte "vanligt" folk. Hemmagjorda träljusstakar fanns väl också.

De äldsta primitiva lykttyperna känner jag ej. Lykta för talgljus och för olja fanns. Lyktan bestod av en fyrkantig metallställning med glasstycken på åtminstone tre sidor. För att man skulle komma åt ljuspipan i lyktans botten, hade somliga lyktor gångjärn för utfällning av en sida, andra hade gångjärn på bottenplattan. En del lyktor var försedda med en oljebehållare med urstansning i bottnen för ljuspipan, så att ljus eller olja efter behag kunde begagnas. Upptill hade lyktan en huv samt var försedd med ett handtag av järntråd.

Lykta för åkdon var av plåt med ljuspipa i botten och glas framtill samt cylindriskt fäste att träda i en hållare på åkdonet.

En liten sax av mässing kunde användas för ljussnoppning, men ofta användes fingrarna. De äldsta primitiva lamporna har jag ingen kännedom om. Fotogenlampa fanns dels med avlång brännare, dels med rund brännare.

Olika huvudtyper

bordlampa: med fot att ställas på bordet och oftast försedd med kupa;

hänglampa: taklampa med hängare;

vägglampa: med anordning för upphängning på väggen; hållare för glaset hölls fast vid brännaren med en förskruvning.

Fotogenlampan har, som tidigare nämnts, varit i bruk sedan 1880-talet (möjligen längre), och i större lokaler användes i början av 1900-talet stora lampor med specialbrännare som spred lågan, och med vida, kupiga glas; de förbrukade dock mera fotogen än de vanliga lamporna.

Omkring år 1913 fick en del av socknen elektriskt ljus, och 1918-1920 blev hela socknen elektrifierad bortsett från mera ensligt belägna skogstorp, vilka ännu saknar elektriskt ljus. En stor del av den yngre generationen har aldrig sett en "modern" fotogenlampa med sugveke och glas, möjligen en fotogenlykta med glödstrumpa, som nu används i skogskojor.

(Svar på frågelista M 76, ULMA)

Köp boken