Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar 

MÖBLER

Sittmöbler

Väggfasta bänkar - eller rättare säten - användes allmänt i stugorna i äldre tid på både större och mindre gårdar. De löpte dock inte runt hela stugan utan bara längs de väggpartier som inte togs upp av andra möbler (väggsängar, skåp), och dessa väggsäten förekom endast i stugan, inte i kammare eller "finrum" (om ej så har varit fallet i mycket gammal tid). De var fastspikade vid väggen och hade ett mot golvet vilande plankstöd i vardera änden, vid långt säte även ett på mitten. Längs framkanten fanns en medlöpande bräda. Vid avslutning (vid dörr, annan möbel etc) var sätet snett avrundat. Bakom matbordet löpte i regel väggfast säte.

Ett fristående säte fanns alltid framför matbordet. Dessa s k försäten liknade väggsätena men var lika på båda sidor.

Kortare fristående säte användes som stol. Denna var ca 1 ½ aln lång (plats för två personer) och tillverkad efter samma princip som försätet. I själva sittbrädans mitt fanns ett avlångt hål för lyftning av stolen med handen. Flera sådana stolar fanns i stugan och flyttades dit man för tillfället behövde dem. Liten, låg stol (pall) av denna typ användes av barnen. Modern använde också en dylik lillstol att sitta på, då hon lindade spädbarnet framför spisen.

En bredare modell av skarstol användes i mindre hushåll i stället för bord att äta på. Man satt då på vanliga skarstolar på ömse sidor om denna bredare stol.

På varje väggsängs framsida var fastsatt en sittbänk av samma typ som ett väggsäte (skara). Alla dylika långa sittmöbler var släthyvlade och oftast målade i mörkt rödbrun färg men hade inga utsirningar eller dekorer och sätena var alltid oklädda.

I visthus och andra bodar, där man sysslade med något och behövde sitta, användes enklare säten eller stolar med fyra direkt i sätet iborrade och fastkilade ben. Vid bredare säten (som användes som bord och upplagsplats för diverse redskap eller kärl) var benen intappade i tvärslåar på sätets undersida. Dessa stolar kunde vara av varierande storlek och kallades bängkâ. Bl a vid efterarbetet vid slakt (tillvaratagandet av köttvaror) och även vid diskning användes dylika bänkar eller stolar.

Kistbänkar tycks inte ha förekommit. De vanliga förvaringskistorna var väl inte avsedda som sittplatser, men man kunde dock vid behov slå sig ned på dem. De hade kupigt lock med lås och konstsmidda gångjärn, var målade i mörkbrun färg med granna blommönster och slingor i grönt, rött, vitt och svart och med ägarens initialer jämte årtalet för målningen. Dessa kistor brukade stå i kammaren. (Där någon sådan finns kvar, står den i skymundan uppe på någon vind eller ute i något härbre.)

Mindre kistor (för dokument och papper) hade platt lock (en bred plankbit till vardera lock, sidor och botten), kraftiga järnbeslag och lås. De var oftast brunbetsade.

Rund stol av en urholkad grov furu- eller granstam med ryggstöd i samma stycke, upptill med ett hål som handtag för lyftning, kallades stannstol. En del av dessa stolar var försedda med botten och hade upplyftbar sits, varför stolen kunde tjänstgöra som förvaringsrum för diverse klädespersedlar, men de flesta var öppna nedtill (för att inte bli så tunga) och hade med träpligg fastspikat säte. Då dessa stolar hade lätt för att spricka sönder, hände det att man satte ett par träband på dem. En eller ett par dylika brukade finnas i var stuga.

Den vanliga med ryggstöd försedda stolen ("styrstol") med fyrkantigt säte, något bredare framtill, var hemgjord. Varje något händig husfader gjorde vardagsstolar själv, och de förekom därför, särskilt vad ryggstödet beträffar, i en mångfald utformningar. Gemensamt var, att sätet vilade på en ram, bakre benen med ryggstödet var något bakåtsvängda, slåarna nedtill satt intappade i benen i en fyrkant runt om på ca 5 tums avstånd från golvet. I stället för intappning av slåarna (i fyrkant) på samma höjd var på en del av de vanliga hemmagjorda styrstolarna sidoslåarna intappade 2 tum från golvet, bakre slån satt 3-4 tum över golvet och främre slån 5-6 tum ovan golvet. På något nyare stolar finns även H-form på slåarnas placering.

När dessa stolar med tiden blev glappiga inpassades en trekantig träbit i vinkeln mellan bakre benen och ramen under sätet och spikades fast, varvid stolen blev stadigare.

En och annan husfader, som sysslade lite med skoreparationer till husbehov utan att äga vanlig skodisk med lådor, hade en stol där ramen under sätet var bredare än på vanliga stolar och försedd med botten så att en låda bildades, i vilken verktyg (sylar, tänger, läderkniv, becktråd m m) förvarades. Sätet, som tjänstgjorde som lock på lådan, var avlyftbart.

En och annan karmstol fanns också. Den hade halvrunt säte (med den raka eller något insvängda sidan fram), en i halvcirkel böjd platt ryggslå och två platta armstöd. I sätet var tre ben inborrade, två fram och ett baktill. En nyare form av denna stoltyp, svängbar på ett fast underrede begagnas som skrivbordsstol. I de fall den även är höj- och sänkbar roterar den på en skruv.

I skogsvisten, fiskarstugor, vaktstugor vid flottning m fl förekommer också "stolar" av kluvna kvistiga tallstammar, där grova kvistar sparats kvar som ben. En sådan kallades krakk. Huggkubben framför spisen i stugan används också mycket som stol att sitta på.

Hur långt tillbaka fabrikstillverkade pinnstolar funnits i trakten är svårt att nu få besked om; de fanns redan i min moders (f. 1868, red:s anm) ungdom och begagnades som finstolar på bondgårdarna och började även leta sig in i småstugornas kammare. Dessa stolar hade svarvade pinnar i ryggstödet (som var svängt) och även svarvade ben och tvärslåar (som satt i H-form). Sätet var också modellerat.

En gungstol brukade också finnas (om inte precis i var stuga); ett stort åbäke med långa, framtill och på undersidan mässingsskodda medar och högt ryggstöd med en löst hängd fransad matta över ryggstödet och den svängda sitsen. Den hade också svängda armstöd och var vanligtvis svartlackerad med enkla dekorränder i vitt eller guld. En och annan finns kvar än i dag i någon rymlig stuga.

Sängar

Fållbänkar (eller bänkar med sidokarmar), avsedda att ligga i, har inte förekommit. I skogskojor användes britsar, vilka fick tjänstgöra både som liggplats och sittplats och många gånger även som matbord, då det ordinarie bordet (en provisorisk träskiva under det lilla fönstret) inte räckte till.

Väggfasta tvåvåningssängar var den vanliga sängtypen i äldre tid på både små och stora gårdar. De hade igenfodrade gavlar och även ett täckbräde på vardera sidan och ovanför den stora öppningen framtill, som i övrigt täcktes av ett förhänge. För att man lättare skulle komma upp i den övre bädden, var en klack påspikad vid öppningen framtill på den sida som vette åt benändan. Man steg först upp på bänken framför sängen.

Till somliga väggsängar hörde en lös säng med låga kanter, vilken löpte på trärullar; denna rullades in under väggsängen vid ena gaveln och drogs ut vid användning och kallades rulla.

Väggsängen var i likhet med övriga större möbler (säten, skåp och moraklockor), dörrar och fönsterfoder, målad i mörkt brun färg. Dessa sängar är numera helt ur bruk.

Näst väggsängarna torde de utdragbara sofforna vara av de äldsta sängtyperna. Utformningen av bakstycket och gavlarna har varit olika. En gammal soffa står på undertecknads vind och är påmålad diverse slingor och blommönster i vitt, svart, grönt och något rött på brun botten och med ägarens (min mormors och morfars) initialer jämte årtalet 1857 på framsidan. Den har i bakstycket och gavlarna infällda raka vertikala spjälor med inskurna rännor i var och en samt små täljda, låga knappar på gavelhörnen. Ett bakstycke av annan modell (troligen av senare ursprung) finns ritat.

Ej hopskjutbara sängar med låga gavlar och utan utsirningar samt med botten av på lister löst lagda brädstycken kallades stannsäng.

Senare tillkom hopskjutbar säng (ibland med högre huvudgavel) och med fast botten i bägge styckena. Somliga påstår att de benförsedda stannsängarna är äldre än dragsofforna. Skjutsängarna är däremot av yngre ursprung.

Bord

Den vanliga bordstypen i äldre tid var både i småstugor och bondgårdar en lös rektangulär skiva lagd på en fot. Denna fot kunde bestå av två vertikala plankstöd, ett i vardera ändan, sinsemellan förenade med en bom med kilar genom hål i ändarna för att få foten stadig. Foten kunde annars - särskilt på långa bord - bestå av ett plankkors i vardera ändan, i vars mitt hålet för bommen var upptaget.

Den sistnämnda bordstypen användes mycket på långa bord som begagnades vid bjudningar, bröllop, gravöl etc, då större lag samlades och många skulle sitta till bords samtidigt. Man brukade också ställa två eller fler bord intill varandra och därmed öka på längden för att flera personer skulle rymmas. Bordfoten var dels slät, dels något utsirad i kanterna.

Flera typer än de illustrerade har funnits, troligen också kryssgavlar med inskärningar som prydnad i kanterna. För att skivan inte skulle glida var två slåar eller lister fästade på dess undersida. I stället för stödklack på slåarna förekom också lösa pinnar genom hål i slåarna eller listerna och bordsfoten.

Matbordet i stugan rättade sig i storlek efter hushållet och hade på större bondgårdar, där man höll både pigor och drängar och där tidvis torpare och legodagsverkare arbetade, en ganska rundligt tilltagen storlek. På mindre bord av denna typ brukade även en bred låda vara upphängd i på skivans undersida påsatta vinkellister och kunde dras ut och skjutas in på dessa. Lådans sidor hade en utstående list i övre kanten.

Duk användes inte på matbordet annars än vid större högtid, speciellt julen. Fram på 1900-talet kom vaxduken allmänt i bruk som bordsduk i vardagslag. I finrummet, den s k nösstugga, var såväl det stora bordet som eventuellt förekommande smärre bord och skänk(ar) täckta med dukar (hemvävda linnedukar).

En annan matbordstyp kallades slagbord och hade ett fotsbrett fast mittstycke och fällbara sidostycken. Dessa stöddes vid användning upp av ett ramliknande stödben. På längre slagbord fanns två dylika fästa vid vardera gaveln; på kortare bord endast ett på mitten. Vridanordningen åstadkoms genom att en trätapp i ramens övre och undre kant löpte runt i hål, borrade i de slåar som fällts in upptill och nedtill mellan bordets gavlar. För att det infällda stödbenet inte skulle hindra skivans nedfällning, fanns en urtagning i slåarna respektive i stödet, så att detta gick helt intill. Allt efter behov användes ena eller båda sidoskivorna.

De bord som tillverkades efter sekelskiftet hade en bred rektangulär sarg med ett ben i varje hörn. En skiva satt fast på sargen och sköt ut från denna ett stycke. I sargens ena långsida var en rektangulär öppning ursågad och två platta lister fastsatta mellan sargens motstående sidor, för att en bred låda skulle kunna skjutas in i bordsramen. Dess framgavel hade en träknapp som handtag. I denna låda förvarades bordsknivar (och gafflar), skedar, underlägg för stekpannan (då denna skulle placeras på bordet, vilket ofta hände). Stycken av torrt bröd brukade man också ha i denna låda.

I småstugor brukade man också en lös bänk som matbord i gammal tid, trots att bord fanns i stugan (se ovan). Matbord med intappade slåar mellan bordsbenen runt om i fyrkant (eller rektangel) ett stycke från golvet och en låda i ena eller i vardera gaveländan av ramen har också förekommit, men inte allmänt. Bord med en inbyggd utdragbar säng har också funnits och begagnats som matbord i stugan.

Halvrunda bord med trekantig ram och tre ben fanns efter sekelskiftet. Två sådana bord var avsedda att ställas invid varandra till ett runt bord men kunde även användas som separata bord, ställda intill vägg (eller som fönsterbord). I ramens ena kortsida (kateter) var en liten låda med lås och nyckel. Dessa bord användes dock sällan som matbord i stugan utan var ett slags finare bord.

Beträffande bord av den gamla typen med lös skiva, var foten ofta målad i brunt (men förekom också omålad); skivan var alltid omålad. Nyare typer med fast skiva och ram med ben var nästan alltid målade, även skivan (utom i de fall bordet också användes till bakbord eller bakskiva; annars hade man merendels särskilt bakbord eller bakskiva). Färgen varierade allt efter målningen på andra möbler.

Bord med dubbel bom, bestående av två vertikalställda plankor, bildade en lång låda med ett tunnare bräde som botten, inpassad i en ränna vid nedre kanten av de vertikala plankorna. Lådan har troligen ursprungligen använts för förvaring av brödkavlar, brödspadar och dylikt. I min ungdom såg jag den användas till förvaring av skolböcker, skrivböcker, griffeltavlor, pennskrin m m för barnen.

Liksom beträffande stolar tillverkade mången husfader även bord, men alla var ju inte händiga med möbelsnickrande eller ägde erforderliga verktyg, varför snickaren, som hade nödig verktygsuppsättning, måste anlitas. Senare fanns en liten snickerifabrik vid Näckån i Sysslebäck (tillhörig bröderna Jöns och Markus Svanberg), där sängar, soffor, bord och även stolar tillverkades (liksom fönsterramar, dörrar, skåp m m). Fabriken är nedlagd sen många år tillbaka.

Övriga möbler

Bland stugans övriga möbler var i äldre tid ett stort skåp, såväl brett som djupt, som vilade på golvet och räckte nästan upp till taket (en öppning på 6-7 tum mellan tak och skåp brukade finnas). Övre delen med bakvägg och hyllor hade två halvdörrar, som stängdes mot varandra. I nedre delen, som oftast var öppen (eller täckt med ett förhänge), förvarades grytor och pannor.

Ett ca 3 fot brett, grunt skåp utan bakvägg och öppet framtill med framkanterna täckta av ca 2 tum breda lister kallades kärlskåp. Det var försett med 4-5 hyllor i övre delen; mellan de två översta och ovanför den översta var hörnstående lister (sektion <>) insatta vid framkanten, över vilka tråg och skålar välvdes. På hyllorna nedanför ställdes mjölkbunkar och mjölktråg med uppsilad mjölk (vintertid). Nedre delen av skåpet var dubbelt så djup som överdelen och med endast en högt upp placerad hylla som inte nådde fram till kanten. Denna sektion användes liksom undre delen av det stora skåpet till förvaring av grytor och pannor. Övre delen av skåpet täcktes i regel med ett förhänge.

Väggskåp, mindre skåp för diverse småsaker som medicinflaskor, plåster m m, uppsatt på väggen, med vackert snidad front och målat med vackra blommönster, hade en eller två hyllor, dörr (ibland dubbeldörrar) och lås.

I kammaren brukade en byrå med fyra (eller fem) skjutlådor ha sin plats. Där fanns också ett skåp för flaskor med starkvaror. I kammaren brukade också (åtminstone i något senare tid) finnas ett skrivbord med låsförsedda lådor för förvaring av papper, räkningar och de kontanter, som eventuellt fanns hemma för löpande utgifter.

I större manbyggnader, uppförda efter sekelskiftet, fanns ett särskilt rum som kallades kantor, där skrivbord, eventuellt telefon och flerstädes även kassaskåp hade sin plats.

Sedan kopparkärl kom i bruk, förvarades dessa på en vägghylla, skurade och blanka. Hörnhylla var en liten hylla i stugans ena eller båda från spisen vända hörn för prydnadssaker, eventuellt böcker (bibel, psalmbok, postilla).

Väggklocka hörde i regel till stugans möbler, oftast en moraklocka med helt fodral, framtill med en dörr eller endast överdelen med verket, varvid pendel och lod hängde fritt. Loden var för respektive gång och slag.

Invid spisen var träkärl upphängda på väggen, ett eller två för mjöl (större typ) och ett mindre för salt.

Det stora matbordet stod oftast i ett hörn av stugan, så att väggfasta bänkar löpte bakom ena långsidan och ena gaveln; framför främre långsidan stod ett försäte och vid behov ställdes en skarstol vid den återstående kortändan. I somliga stugor stod dock bordet längs väggen längre in i stugan så att båda kortändarna var fria.

Om placeringen kring bordet vid ätandet i mycket gammal tid vet man inget. I något yngre tid tycks husbonden alltid ha haft sin bestämda plats, som han vid varje måltid intog. Allt efter bordets placering i stugan blev denna något olika, men husbonden satt så att ansiktet vände mot dörren och om möjligt vid bordets kortända. I de flesta fall var det husmodern själv som ordnade med maten, varför hon sällan fick tid att sitta till bords med de andra. Någon rangordning i övrigt förekom inte vid matbordet, utan man slog sig ned som det passade. Vid bjudningar och kalas var det dock alltid rangordning.

En del mindre stugor av gammalt ursprung saknade farstukvist; de hade bara en flat sten utanför väggen men i stället en inre förstuga med dörr in till stugan och med en stege eller trappa upp till vinden. Denna inre förstuga användes som förvaringsrum för diverse redskap.

Beträffande inredningen och möblernas placering är det mycket svårt att skissa upp detta, då ingen mera bestämd regel tycks ha funnits härvidlag. Numera finns inte heller den gamla inredningen kvar i de få gamla boningshus, som ännu inte skattat åt förgängelsen.

Övergången till nyare förhållanden med avseende på byggnadssätt och möbler har skett succesivt under lång tid. Alltid har en blandning av gammalt och nytt förekommit; i de flesta stugor, utom i de hypermoderna villorna, finns väl fortfarande någon möbel kvar av äldre ursprung.

(Svar på frågelista M 78 A-B, ULMA)

Köp boken