Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar 

MATORDNING
OCH BORDSSEDER

Matordning

På större gårdar (bondgårdar) har man haft regelbundna måltider även i äldre tid (såvida inte särskilt brådskande arbete förelegat), men på fattiga ställen har det nog här och var förekommit, att de eventuella köttbitar som hamnat i grytan kokats på en gång, och sen har man ätit så länge det räckt och närhelst det passat samt därefter svultit.

På en bondgård var matordningen på 1880-talet följande: Vid uppstigandet kl 6 kaffe utan dopp; kl 8 frukost bestående av en ¼ rågkaka med smör, messmör och ost på samt skummjölk att dricka till; kl 10 dagvard som bestod av välling, bröd av sammalet havremjöl med smör och messmör (och eventuellt rå sill). Middagsmålet kl 3 bestod av kokt potatis och sill (eller kött), havrebröd och sur tätmjölk. Det varierades ibland med köttsoppa, ärter eller kål. Kvällsmålet bestod av gröt, kokad av skrädmjöl (eller kornmjöl) med mjölk till (oftast tätmjölk) och åts kl 8. Kort därpå gick man till vila för natten.

Under slåttertiden steg man upp kl 3 (ibland tidigare, om det var lång väg till slåttern) och man fick då ett stycke mjukbröd till kaffet. Frukosten åts då kl 7, och till dagvarden (kl 10) fick man "messmörvälling" (av messmör och skrädmjöl; detta slags välling förekom för övrigt under hela sommaren, medan kreaturen var i säter). Övriga måltider intogs ungefär som förut relaterats.

På lördagsafton efter skurningen brukade pigorna få skurkaffe med en mjukbrödsfjärding eller vetebrödsskiva. I övrigt var man mycket sparsam med den drycken.

På lördagen kokades i regel en gryta med kött och fläskstycken, och spadet användes till soppa med litet ärter eller bitar av rötter och morötter. Dylik soppa åts på söndagen och blev något över värmdes detta upp till måndagens middag. Som omväxling förekom även mosad potatis med påhällt köttspad till söndagsmiddagen, och ibland kokades kålsoppa (av hackad och brynt vitkål). Det kokta köttet fick räcka i flera dagar.

(Upplysningen om matordning och mattider är lämnade av min moder Kerstin Olsson, född 1868, som i sin ungdom tjänade som piga på en bondgård i socknen.)

Vid skogsarbete medfördes matsäck liksom vid myrslåtter, fiske och körslor på längre väg. Vallhjonen (i sätern) hade matsäck med. Dylik mat blev av något varierande slag beroende på bortovarons längd.

Matsäck för dagen kunde bestå av en halv rågkaka, smör och messmör (eller saltost) i en träask, några kokta potatisar eller nävgröt i en påse jämte lite kallt kött, torkat eller kokt, eller ett par stekta fläskskivor samt en butelj mjölk.

Vid längre bortovaro då mat måste tillagas, hade man med mjöl, fläsk, rå potatis, långmjölk i ett träkärl samt salt och socker och malet kaffe i en liten plåtburk. Denna burk hade en hopstrypning upptill och var påträdd en tättslutande holk, som tjänstgjorde både som lock och kaffemått, när man skulle lägga på kokaren (möjligen har dessa plåtflaskor ursprungligen varit brännvinskärl).

Vallhjonen brukade ha bröd, smör och messmör i en liten träask jämte mjölk i ett litet träkärl och därtill ett torkat köttstycke.

Matsäcken förvarades på olika sätt: i ett knyte, i en liten pärtkorg med handtag, i en lädersäck med lock att bäras på ryggen eller i en liten näverkont. I spånaskteknik tillverkat skrin med handtagförsett kupigt lock förvarades matsäcken under färder med häst.

Tillfällig gäst brukade trakteras med en kluven rågbrödsfjärding med smör och en ostskiva eller annat pålägg direkt i handen. Vid ystning brukade barn bjudas på ett i handen hopkramat stycke nylöpt ost.

Bordsseder

Bordsbönen lästes oftast tyst med knäppta händer och sänkt huvud. Barnen inlärdes att läsa bordsbön högt. Bordsbön förekom dock inte i alla hem.

Det förekom i äldre tid att man åt på en lös bänk sittande på andra mindre stolar intill. Men på större gårdar användes alltid matbordet.

Någon rangordning vid bordet brukades inte, men i regel intog husfolket de platser de börjat använda; de trivdes bäst så vid bordet. Husfadern satt i de flesta fall så att han såg dörren. Eventuella födorådsfolk och rotehjon brukade ha ett särskilt mindre bord för sig själva, ifall de ej ansågs kunna "sköta sig" tillfredsställande under måltiden.

Det har förekommit att karlarna behållit huvudbonaden på vid måltiden. Denna bruksed ansågs dock inte höra till "god ton" på de större gårdarna. Numera förekommer den endast i skogskojor och vid måltid i det fria. Kvinnorna brukade lossa på knuten till huvudduken och skjuta denna bakåt.

Om barnen inte nådde upp till bordet, fick de äta vid en lös bänk och satt på låga pallar kring denna.

I äldre tid hade var hushållsmedlem sin särskilt märkta sked (träsked), som efter användning (och avslickning) stacks fast i ett på väggen uppspikat trä. Skålar, koppar och tråg diskades. I något nyare tid diskades också skedarna och förvarades mellan måltiderna i en kotskål i skåpet.

Mat som åts med sked brukade serveras i en eller två stora gemensamma skålar eller tråg som ställdes på bordet och varur de ätande tog sina skedblad och strök av undersidan mot skålkanten för att inte spilla på vägen till munnen. Vid ätning av gröt och mjölk togs ett skedblad ur grötskålen, vilket doppades i den eventuellt befintliga "smörbrunnen" och omedelbart efterföljdes av ett skedblad ur mjölkskålen. Detta gemensamhetsätande försvann efter hand, och redan på 1880-talet användes tallrikar och även bordsknivar men fortfarande träskedar på de större gårdarna. I småstugorna levde dock den gamla brukseden kvar ännu i min barndom, dvs i början av 1900-talet.

Gafflar användes inte i vardagslag att äta med, endast att hämta upp kött ur skålen eller grytan med.

Det kokta köttet sattes fram i en träskål på bordet, och man fick ta sig bitar själv och lägga på brödet (respektive matskålen eller tallriken). Likaledes med den kokta potatisen. Kallt kött och korv brukade skäras upp i skivor på en skärbräda, som lades på bordet (smörgåsmat). Mindre träkoppar användes att dricka ur (och ibland även att äta ur); senare förekom ett slags låga bleckkoppar med grepe som drickskoppar.

Som dåligt bordskick ansågs att söka ut de bästa matbitarna, att förse sig till förfång för de andra, att rota i maten, att äta glupskt, att sörpla och att vara onödigt dryg på sovel.

Att rapa betraktades som en naturlig kroppslig livsyttring, som ingen fäste något större avseende vid i vardagslag (men som ansågs en smula opassande i finare sällskap). Att däremot släppa väder under måltid var en styggelse. Man pratade under måltiden men inte högljutt.

Efter dagens huvudmåltid (middagsmålet) tog man en halvtimmes rast då man satt och pratade (och rökte). Endast vid slåttern (då man började arbetet tidigt på morgonen) förekom det att man sov middag. Det blev då efter dagvarden ett par timmars sömn tills höet skulle vändas. Litet med sömn blev det i allmänhet under slåttern.

Vallhjonet vilade tills kreaturen med skällkon i spetsen lunkade iväg till betet efter middagsvilan på ståaråsen.

Ingen särskild hälsning förekom om man händelsevis råkade komma in i en gård under pågående måltid, och det ansågs inte heller på något sätt opassande (även om den besökande själv kanske kände det en smula obehagligt). Var det någon långväga, bjöds han oftast på förtäring av något slag.

(Svar på frågelista M 82, ULMA)

Köp boken