Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar

ARBETSFÖRDELNINGEN
INOM LANTHUSHÅLLET

Hästarna sköttes och utfodrades och stallet hölls rent av männen; husbonden eller någon av sönerna eller drängen, där sådan lejdes. Då ett fölsto fölade togs fölet emot av den som i övrigt skötte hästen, om inte komplikationer tillstötte, då veterinär eller någon person som fuskade i detta yrke eftersändes. Det var vanligt att någon av kvinnorna besökte stallet och utfodrade hästarna vid tillfällen då männen var borta. Det fanns också kvinnor som körde hästar, dock endast undantagsvis.

Korna utfodrades och mjölkades av kvinnor; ladugårdspigan, där sådan lejdes, annars husmodern eller vuxen dotter. Det var också kvinnorna som passade korna vid kalvningen och tog emot den nyfödda kalven, ledde kon till tjuren för betäckning, mockade och höll rent i ladugården, möjligen med någon hjälp av männen (t ex drängen) vid utbrytning av gödseln ur kättarna och med hackning av granbarr till strö.

Såväl manliga som kvinnliga vallhjon har förekommit. Något speciellt djurslag vallades inte av vardera könet. Fåren gick i flock på skogsbete hela sommaren utan att vallas. Ibland kunde dock en gårds får få följa getterna vid sätern och vallades då i samband med de övriga djuren.

Uppförandet av gärdsgårdar var i regel mansgöra. Om kvinnor hjälpte till, var det i så fall med att hugga sveg och klyva för sammanbindning av störarna.

I arbetet med vårbruket deltog kvinnorna inte så mycket, dvs på bondgårdarna; på småbruk och i skogstorp hjälptes mannen och hustrun åt. Kvinnorna tog dock upp sättpotatisen ur källaren och var behjälpliga vid utsättningen. Det hände också, att lagårdspigan hjälpte till med spridning av potatisgödseln eller med nedrakning av denna i fåran före sättningen.

Upptagning av diken (ditjing) var karlgöra.

I regel var det husfadern som sådde åkrarna. Trädgårdsfrö och lin brukade dock sås ut av husmodern, som också satte rotfruktsplantor.

Lövtäkten utfördes mest av kvinnorna; männen brukade dock hjälpa till med fällning av lövträd och med frambärning och upphängning av lövkärvar. Lövrepning var kvinnoarbete. Vid insamling av renlav till foder deltog både män och kvinnor, ibland även större barn.

Torvtäkt förekom inte i gammal tid, då endast hackat granris och i viss mån torkad svartmylla användes som strömedel. Sommartid samlades en del skogsmossa av kvinnorna till strö i sommarladugården.

Torvtäkt i senare tid ombesörjdes i regel av männen, men det händer ju att kvinnor eller större pojkar hjälper till vid iläggning av hässjorna och ibland även vid frambärning (på bår) till torvströskjulet.

Vid slåttern hanterade männen lieorven och kvinnorna räfsade och spred ut hösträngarna efter lien. Med vändningen av höet hjälpte även slåtterkarlarna till. Isättning av räfspinnar sköttes av gubbar, som inte längre orkade hantera lien. Vid lieslipningen turades slåtterkarlarna om att dra och slipa. Om någon fick liarna särskilt vassa fick denna slipa för jämnan. I stenig slått förbrukade man många liar per morgon, sårade dem i sten. Karlarna grovräfsade höet, kämmade och hässjade och kvinnorna räfsade efter.

Vid inbärning av höet skötte kvinnorna om renräfsning vid hässjorna och efter bördorna och räfsningen längs vägen som man färdades. De hjälpte också till med mottagning av höet i ladan eller på skullen. Större barn fick hjälpa till att trampa ihop höet.

Vid skörden skar männen säden med lie och kvinnorna tog upp och band i kärvar. Större barn fick lägga kärvarna i högar med tio kärvar i var och toppen mot norr samt placera ut krakstörar på dessa.

Vid krakning som utfördes av männen, brukade pojkar eller gubbar hjälpa till att stöta hål för krakstörarna. Efter krakningen räfsade kvinnorna ihop de kvarblivna sädesstråna på åkern.

Vid inkörning eller inbärning av säden brukade kvinnorna hjälpa till med intravning i ladan (loggolvet) och räfsning av spillsäd.

I gammal tid, då kornet skördades med skära, utfördes en stor del av detta arbete av kvinnorna. På småställena togs kornet med skära även sedan man började använda lie för andra sädesslag, troligen därför att man ville undvika avskärning av ax.

Det var också kvinnorna som ryckte linet. Hampa har nog inte odlats.

Tröskningen var männens arbete, i synnerhet slagtröskning. Vid toppslagning mot logväggen (eller på denna fästa trästycken) kunde ibland kvinnor deltaga. Slagtröskningen utfördes till stor del av gubbar, som gick i gårdarna och tröskade. Rensningen av den tröskade säden utfördes oftast av husbonden med hjälp av drängen.

Bärplockning för husbehov sköttes i regel av kvinnor och större barn, likaledes rensning av de plockade bären.

Det lilla fiske som bedrivits, husbehovsfiske i småsjöar, tjärnar och åar, har ombesörjts av männen.

Vissa personer har utfört slakt, även kvinnliga. Spädkalvar, killingar och lamm brukade slaktas av gårdens folk.

Något förbud för havande kvinna att deltaga vid slakt existerade inte, men när en kvinna var havande, ville hon ogärna åse blodsutgjutelsen av rädsla för att någon skada kunde uppkomma på fostret. Barnen varken ville eller tilläts vara med vid avlivandet av djuren; efteråt var de med och tittade på.

Kastrering av bockar och gumsar utfördes av vissa äldre gummor. Vid kastrering av föl anlitades i regel veterinär eller någon i orten boende (självlärd) person, som tjänstgjorde som veterinär, dock utan att benämnas så eller göra anspråk på att vara det.

Att baka och grädda bröd var förbehållet kvinnorna och är fortfarande (om man bortser från yrkesbagare). Så även kärning, ystning och beredning av övriga mjölkprodukter.

Hemforsling och sönderhuggning av veden hörde till männens arbete, men inbärning av ved och vatten föll för det mesta på kvinnornas lott.

Kvinnorna sydde själva underkläder till husfolkets behov jämte barnkläder. Vissa mera sömnadskunniga kvinnor sydde damkläder, och byskräddaren tillverkade männens vadmalskläder. Förskinn brukade skomakaren skära till, kanta och förse med erforderliga bindremmar. I mycket gammal tid, då djurhudar och skinn användes till kläder, är det väl troligt att männen tillverkade sina klädesplagg själva.

Byskomakaren tillverkade skorna åt husfolket i gårdarna i tur och ordning, allteftersom han tingades på hösten. Skomakare tillverkade även skor hemma efter måttagning under andra tider på året. Erforderligt läder fick man själv ta med. Mindre skoreparationer, som inte krävde någon omfattande verktygsutrustning, utfördes ofta i hemmet av husfadern eller annan händig person.

Brännvinsbränningen (husbehovsbränning i liten skala) sköttes mest av äldre kvinnor. Brygden föll alltid på kvinnornas lott, varvid husmodern var den ledande.

Män och kvinnor åt samtidigt vid samma bord såvida inte hushållet var så stort att det måste delas upp vid måltiden. Husmodern, som skulle se till att mat fanns på bordet, fick ibland inte tid att äta förrän mot slutet av måltiden och förtärde många gånger maten vid spishällen. I småstugorna åt man förr vid en lång stol eller bänk i stället för vid bordet. Darrhänta och orkeslösa åldringar, som hade svårt att hantera ätverktygen, brukade få sitta vid en särskild stol.

Barnen kunde ibland få vänta tills de större ätit, men detta var inte vanligt annat än när någon främmande deltog i måltiden.

Så snart barnen växt upp så att de kunde göra nytta för sig, fick de utföra diverse småsysslor, hjälpa till med inbärning av ved, passa de mindre barnen, springa ärenden osv. Så snart de läst fram [konfirmerats, reds. anm.], fick de deltaga i allehanda arbeten. Ingen bestämd ålder då en pojke räknades som fullgod karl i förvärvsarbete var fixerad utan bestämdes av kroppsutveckling och kroppskrafter; en 15-åring kunde många gånger orka med tyngre arbete än en 17-åring. De brukade dock kallas vuxna efter konfirmationen.

Det har hänt, att gårdens hela skötsel vilat på kvinnorna under perioder, då männen drog iväg på arbete till avlägsna trakter (Dalarna, Härjedalen eller Hälsingland) och var borta i flera månader, företrädesvis under vintern och våren.

De produkter som framställdes av kvinnorna genom vävning och spinning, stickning m m gick mest till gårdens eget behov. Visserligen fanns ensamstående kvinnor som helt eller delvis livnärde sig på dylikt hantverk. Männen har inte sysslat med dessa kvinnohantverk.

Tiggeriet har inte varit utbrett i denna trakt. Visserligen har enstaka personer gått omkring och tiggt, och fattiga personer gick ibland till bondgårdar i närheten för att få lite hjälp med matvaror (det var då kvinnor som skötte den uppgiften), men regelrätta tiggarfärder tycks inte ha förekommit. Däremot har orten besökts av tiggande familjer (fantföljen)från andra delar av Värmland.

(Svar på frågelista M 146, ULMA)

Köp boken