Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar 

Gården

Mindre och medelstora boningshus hade ett större rum och längs ena gaveln ett mindre med en dörr mellan de båda rummen. Ingången var på ena långsidan via en liten igenfodrad förstuga eller en öppen förstukvist med bänkar eller bräder på sidorna att sitta på. Under yttertaket var ett lågt vindsutrymme, dit en stege eller trappa ledde utanför ena stuggaveln.

På större gårdar hade manbyggnaden flera rum: ett större vardagsrum som varande det största rummet och ett stort "finrum" samt två eller flera "kammare": skafferikammer, sängkammer.

Vinden var sällan inredd men hade golv och var uppdelad i två rum förutom utrymmet kring trappan (en rak trätrappa, som ledde upp inomhus, antingen från skafferikammaren eller en särskild trappkammare). Vinden användes som förvaringsplats för diverse saker: kläder, tunnbröd, trävirke för torkning m m. Ett rum brukade användas som sängkammare sommartid.

På den förut nämnda typen av större envåningsbyggnader fanns dörr utifrån med farstu eller farstukvist till såväl dagligstugan som finrummet. Båda hushalvorna hade skorstensstock med eldstad; i äldre byggnader användes öppen spis.

Kringbyggda gårdar har inte förekommit. Boningshuset stod fritt, i de flesta fall även ladugården. Stall och logbyggnad var flerstädes under samma tak. Bodar och härbren stod också oftast fritt liksom brygghus (eller tvättstuga) där sådant förekom; smedja, torkstuga och sommarladugård stod mera avlägset från de övriga husen liksom eventuella hölador ute på ägorna. Vedlidret brukade på små stugor vara placerat bakom stugans ena långvägg, men oftast stod även detta fritt.

Uthus på gården

Vedbod.

Härbre, visthusbod, ofta i två våningar. Matboden hade bingar för mjöl och säd längs väggarna; på större gårdar fanns en särskild kornbod.

Förvaringshus för diverse kärl, bl a gårdens laggkärl, de som för tillfället ej var i bruk.

På somliga större gårdar fanns en längre loftbyggnad i två våningar, inrymmande flera förrådsrum och visthusbodar. En eller två trappor ledde i svalen upp till övervåningen. Härbre på stolpar förekom också i äldre tid. De alnshöga stolparna av en grov furustam var täljda i konisk form med en rund skiva på övre delen (för att hindra råttor att klättra upp) och vilade på stenar. En trappa ledde upp till dörren på gaveln. Somliga av dessa härbren hade två rum med var sin dörr och trappa och även övervåning. De undre rummen var avsedda för mjöl, köttvaror och säd; övervåningen var klädbod. Den äldsta typen av trappa till härbre tycks ha bestått av en halva kluven av en alnsgrov furustock med breda djupa laft inhuggna som trappsteg på den runda sidan, som vändes uppåt. I stället för trappa har också på en del härbren en sten, lagd på marken, använts att stiga på, varvid en ganska stor öppning fanns mellan denna och plattformen.

Även de gamla trösklogarna hade dörren placerad ett stycke från marken. Under dörröppningen var en smal plattform av en liggande planka, till vilken en kort stege eller trappa ledde från marken. Alla dörrar var låga, så att man fick kröka rygg för att komma in. Även stugdörrarna var i lägsta laget. Takhöjden i boningsrummen var betydligt lägre än som tillämpats på senare tid.

Fönstren på härbren var mycket små, satt högt upp och hade 3-4 hullingförsedda järnstänger insatta i gluggen som skydd mot tjuvar. Stugfönstren var också låga med små rutor. Vindsfönstren var på en del manbyggnader halvcirkelformade med kilformiga rutor i bågar, placerade som ekrarna i ett hjul.

Väggarna hade avtäljda stockar och var oftast på mindre stugor oklädda på utsidan; på större gårdar var manbyggnaden ofta brädfodrad mot slutet av 1800-talet. I äldre tid var väggarna oklädda även på insidan, senare panelade eller pappklädda och tapetserade. I små stugor kunde direkt på väggen klistrade gamla tidningar få tjänstgöra både som papp och tapeter.

Där invändig trappa förekom på härbre och övervåningen var kornbod, var trappan placerad i ena hörnet och gjord i två delar i vinkel med en plattform emellan, dels för att spara utrymme, dels för att göra trappan stadigare för påfrestning vid bärning av tunga säckar.

Vagnlider (ofta sammanbyggt med stallet).

Ladugård; stall; gethus; svinhus (för grisar, mest sommartid).

Loge, bestod av tröskloge (för tröskning) och logolv, ett på vardera sidan för förvaring av respektive otröskad säd och halm. Där endast ett "loggolv" fanns, hade man ett särskilt utrymme för halmen vid sidan om trösklogen.

Skjul för granris och hackning av sådant till strö; utrymmet framför ladugårdsdörren fick ofta tjänstgöra härtill, och där förvarades även renlav i frusna klumpar.

Utrymmet ovanför stallet (för hö): stallränn, ovanför annan bod: hylôft.

Bryggstugga var oftast fristående och försedd med eldstad, användes vid brygd, tvätt m m.

Masstugg (torkstuga för lin, malt och diverse, troligen även använd som bastu i gammal tid).

Smedja.

Sommarladugård.

Avträde.

Källare. De äldre källarna utgjordes av en i marken grävd grop, kringmurad med sten. Över gropen byggdes ett mindre timmerhus, så att golvet i detta blev källarens tak. En trappa eller stege ledde från en lucka i golvet ned i källargropen. En mera primitiv överbyggnad över gropen kallades huv och bestod av ett åt två sidor lutande tak, vilande på marken och täckt med näver och jord.

Välvd källare av sten hade framför själva källarhålan en smalare "gång". Såväl källaren som "gången" hade dörr; valvet täcktes först med näver och mossa, därefter med ett tjockt lager med jord. På ett och annat ställe har även källare under stuggolvet förekommit.

Unnbur: Utrymme under ett "burspråk" (utskjutande överbyggnad på hus t ex på härbre).

Någon viss plan för husens placering tycks inte ha förekommit. De flesta husen står i dalens längdriktning. Dock tycks de äldsta boningshusen ha uppförts i öst-västlig riktning med dörren på sydsidan. Vinkelbyggnad på uthusen har varit sällsynt i äldre tid med timrade hus men förekommer numera ganska allmänt vid stolpning med efterföljande brädfodring. Marklutningen tycks i första hand ha varit den bestämmande faktorn vid husbygge, i senare tid givetvis även utrymmet på tomten.

Takbetäckningen var i gammal tid på såväl boningshus som uthus nästan undantagslöst näver på kluvet su (slanhalvor) och med farri (slanor) som tyngd. Man övergick senare allmänt till spån, och numera har även denna takbetäckning blivit gammalmodig och i stor utsträckning bytts ut mot eternit, plåt och cementtegel.

Några benämningar på detaljer vid timrade hus

Utskjutande knut har varit den vanliga typen; avsågad knut, snedlaftad för att inte glida, torde vara nyare. Grund ränna, som vid timring täljdes ur övre stockens undersida och som ristades med ett tvåkloigt verktyg, kallades drag. Mossan lades på den undre stocken (även knutlaftet fylldes), varefter den draghuggna stocken lades ned och man hackade bort utskjutande mossa med yxan. Väggar i uthus, där värmen inte skulle bibehållas, draghöggs inte.

Gavelstyckena upptill timrades av successivt avkortade stockar, som sneddades av med yxa i ändarna. Om grovt timmer användes lades en takstock mellan var röststock och laftades in, vid klenare timmer mellan varannan, och de fria kubbarna narades fast med två narar. Längst upp kroppås.

Tvärs över takåsarna och översta långväggstocken lades med några alnars mellanrum flattäljda, tunna trästycken, utskjutande utöver väggen så pass mycket som man önskade takutsprånget och spikades fast vid åsarna. Mellan dessas nedre ändar infogades några andra flattäljda trästycken. På dessa lades längst ut en kantstående, täljd, tjock bräda (farrihall) med en mängd små urhuggningar i nedre kanten för vattenavrinningen. För att hålla fast farrihall borrades hål på några ställen genom detta, och en grankäpp med kvarsittande rotklump träddes genom vart och ett av hålen och spikades fast i översta väggstocken. Kluvna gran- och furuspjälor lades därefter ut i ett ganska tätt lager på takåsarna och täcktes med björknäver i tre lager. Vid påläggningen av nedersta varvet lyftes farrihall något, så att nävern kunde läggas under detta ända ut till kanten. Därpå lades kluvna halvor till tyngd på nävern. För att denna inte skulle blåsa bort under påläggningen, brukade man lägga på nävern i rader nedifrån och upp på ett par alnars bredd med början vid ena ändan av takhalvan och så lades farri på, allteftersom arbetet fortskred. Några gransveg spikades till sist fast i takåsändarna, böjdes ett stycke in över taket och fästes med spik i klovorna för att hindra blåsten att fatta tag i takutsprånget vid gavlarna.

När ett nävertak senare lades om med spån, vilket var vanligt, spikades på två sidor täljda underlag med ca 2,5 alnars avstånd fast vid åsarna (sedan allt det andra rivits bort). På dessa underlag, som i takutsprånget täljdes fyrkantiga, spikades nytt su på, bestående av brädbakar eller runda käppar, och på detta fästes spånen med takspik.

Nock (på spåntak) täcktes med två hopspikade bräder, som bildade en upp- och nedvänd ränna, vilken fästes med spik genom spånen ned i "subräderna". På boningshus täcktes även gaveländan av taket med en bräda.

Äldre hus hade i allmänhet stora takutsprång. De gamla timmerhusen hade inga branta tak.

(Svar på frågelista M 80, M 140 ULMA)

Köp boken