Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar 

BÄR OCH FRUKTER I HUSHÅLLET

Vilda bär har endast i liten utsträckning tillvaratagits i äldre tid, något mera av den fattigare befolkningen än av de med matvaror bättre försedda bönderna, hos vilka den rikliga tillgången på mjölk gjorde bären överflödiga. Av de bär som plockades var det i första hand lingon som kom ifråga. Därjämte hjortron samt blåbär och i någon mån som ersättning för de sistnämnda odonbär. Andra bär såsom kråkbär och tranbär tillvaratogs inte men kunde plockas och ätas ute på marken. Smultron samlades inte men plockades av barnen och åts med mjölk (och socker) till. Hallon skördades till saftberedning.

Orsaken till att man inte tog bären bättre tillvara var, att man förr inte förstod deras näringsvärde, tyckte inte att det var något i matväg för arbetsfolk - och vitaminer var ju ett okänt begrepp. En annan orsak var, att de (med undantag av lingon) var svåra att bevara i kärl tills vinterkylan kom, och socker hade man inte så god råd på.

Enbär samlades endast för så kallad enbärsdricka, som inte heller var någon allmänt brukad dryck. Rönnbär var odugliga som födoämne, och häggbär åts bara direkt från träden.

En viss tid efter kraftig avverkning, sedan riset börjar multna (2-3 år), ansågs marken vara tjänlig för bär.

Att skog avbränts för att främja bärtillgången är inte bekant, men givetvis blev det bra bärlann, där skogseld gått fram, såvida inte ljungen tog överhanden.

I äldre tid plockades bären genom att repas av med nyporna. Man höll kärlet med ena handen och repade med den andra. Skickliga plockare kunde även ställa kärlet på marken och repa med båda händerna. I senare tid har använts bärplockningsapparat rätt allmänt för blåbär och lingon, men många plockar hellre fortfarande för hand. Och hjortron plockas givetvis alltid för hand (i likhet med trädgårdsbär, hallon och odonbär m fl).

Inhägnat område har alltid ansetts som ägarens enskilda egendom även ifråga om bärmark, och ärliga människor har undvikit att plocka där, men på utmark har man plockat utan hänsyn till vem som ägt marken. Denna regel torde ha tillämpats även beträffande allmänningar.

Det har inte varit brukligt att några större sällskap dragit iväg på bärplockning, men om så lämpade sig, följdes ett par tre stycken åt; det var ju både tryggare och trevligare för de plockande. Träffade man på ett bra bärställe som var orört, var det bättre att inte vara så många, man kunde då plocka mera omsorgsfullt och med bättre resultat. Det var mest kvinnorna och de större barnen som plockade bär.

Man plockade bär endast för hushållets behov. Försäljning av bär (lingon) började först omkring 1930. Då köptes endast väl rensade bär och betalades med 18-20 öre per kg (ca 10-12 öre per liter). 1947-1948 var priset omkring 1 krona per kg för orensade bär. De år som priset varit högt för lingon, har såväl män som kvinnor och barn plockat och bären blivit tillvaratagna på alla lättare tillgängliga platser. Numera använder man också betydligt mera bär i hushållet än man gjorde förr.

Någon speciell klädedräkt förekom inte vid bärplockning.

Innan de nu allmänt använda spånkontarna från Våmhus i Dalarna, som säljs av kringresande korgmakare, kom i bruk, var näverkonten det vanliga transportkärlet för bär från skogen. Därjämte förekom stora ryggsäckar av kalvskinn med bärremmar. Då våmhuskorg begagnas, kan ibland en tygpåse med bär läggas ovanpå locket och knytas fast, ifall man lyckats påträffa och plocka mera bär än som ryms i korgen och man orkar bära mera.

Vid plockning användes ett mindre kärl, bleckkanna eller bunke att plocka i och innehållet tömdes i konten, som man ställde invid bärstället. Vid hjortronplockning användes också ett dylikt mindre "plockkärl". Som transportkärl användes då oftast en eller två bleckbunkar (tomma karamellburkar) fastsnörda i en ryggmes. Påträffades mera hjortron än som rymdes i de medhavda kärlen, gjorde man ett kärl av näver, eftersom nävern vid hjortronplockningstiden ännu släpper barken.

Bär har aldrig plockats längre bort än att de omedelbart kunnat fraktas hem. Ifråga om hjortron kunde saften ibland ha vridits ur med en medförd linneduk och burits hem i stället för de hela bären, för att tyngden skulle minska.

Bärplockning har förekommit och förekommer alltjämt på söndagar. Som någon egentlig synd anses det inte. Det är väl som med fågeljakt och annan jakt och villebrådsfångst (och fiske) på söndagar. Däremot har det aldrig varit vanligt med slakt (frånsett nödslakt) och spannmålsskörd på sön- eller helgdag. Inbärgning av skörd (vid förestående regn) har dock inte betraktats som sabbatsbrott.

Rikligt med snö på vintern har ansetts som gott märke för bra bärår (beträffande lingon). Å andra sidan har rikligt med rönnbär ansetts förebåda snörik och sträng vinter. Detta märke stämde bra för denna trakt sistlidna vintern [skrivet 1951, red:s anm.].

Äppelträd har funnits vid någon gård här och var (ej allmänt) även förr liksom någon krusbärsbuske och vinbärsbuske, svarta och röda. Däremot är trädgårdshallon och jordgubbar troligen senare tids produkter.

Körsbärsträd torde vara rätt sällsynt i Dalby och plommonodling förekommer nog inte alls.

Som skydd mot fåglar för trädgårdsbär användes fågelskrämma (gamla klädesplagg på en stör), harskramla av trä, senare även uppblåsta papperspåsar, upphängda i snören, glänsande glasbitar, spegelglas o d, i nyare tid stanniolremsor.

Vid skörden skakades äpplena ner och de som inte lossnade, plockades ned för hand med hjälp av stege. Trädgårdsbär plockades av för hand.

Rensning av hallon (som bestod i att man plockade bort maskar ur bären) utfördes omedelbart efter plockningen. Därefter övergöts bären med lite vatten i ett tråg, mosades svagt med en träsked och fick stå och dra ett dygn eller så. Moset kokades sedan upp och saften fick rinna av genom en gles duk. Saften kokades sedan och tillsattes socker. Utspädd med vatten användes den som läskedryck men även som grötväta, då mjölk saknades. Krusbären rensades genom att toppen klipptes av med en sax.

Färska nyplockade vinbär eller blåbär åts med mjölk (och socker) på. Syltade (mosade) kokta bär med mjölk på används (åtminstone numera) rätt allmänt till gröt, bröd (eller potatis) eller som enkel efterrätt vid förtäring av köttmat.

Lingon brukade kokas, spädas ut med lite vatten (utan socker), många gånger uppblandade med en mindre del råstampade bär.

Man rörde om i sylten med en stor slev.

På grund av svårighet att bevara andra bär än lingon osockrade tills frosten inträdde på hösten, kokades i regel endast lingon till surt mos. Sur saft bereddes dock av hjortron, vinbär och även blåbär samt sötad saft av hallon, blåbär m fl, även i blandning med vinbär.

Sötad sylt av lingon, hjortron och blåbär tillreddes i mindre mängd och förvarades i kruka eller i flaskor. Saften förvarades i flaskor (i källaren). Som flaskharts tjänstgjorde grankåda, som smältes och var ett utmärkt flaskharts.

I bondgårdarna, där man hade god tillgång på mjölk, användes bär inte mycket, men på småställena fick bär (främst lingon) dryga ut mjölken. Bären späddes med lite mjölk och åts till gröten. I nödfall späddes de ut med vatten. Bärsaft av olika slag användes (förutom till soppor) också till grötväta och smakade bra.

Tjock soppa eller tunn gröt av kokade färska bär (lingon eller blåbär, eventuellt odonbär) med tillsats av vetemjöl: bärvälling, bärgröt (allt efter tjockleken). Åts med eller utan mjölk och med bröd till.

Tjock (liksom stelnad) soppa, kokad på bärsaft och avredd med potatismjöl kallades krämm och åts med mjölk och socker som efterrätt i finare matlag.

I bitar skurna äpplen, skalade och med borttagna fröhus, kokades i vatten, tillsattes något bärsaft och avreddes med potatismjöl. Kokta, mosade och sockrade äpplen blev äppelmos.

Torkning av bär har endast förekommit i liten utsträckning och gällt endast blåbär. Bären torkades i ett tunt lager i långpanna i stekugnen (eller bakugnen) vid svag värme, rördes om då och då med en träsked eller träspade. De torkade bären användes att koka soppa av.

Torkning av äpplen torde endast i undantagsfall ha förekommit; tunna skivor av skalade äpplen torkades på ugnsplåt vid svag värme.

Torkad frukt (äpplen) användes liksom den senare färdigköpta till soppor, avredda med potatismjöl.

Torkad frukt fanns att köpa i handelsbodarna redan under 1800-talets senare del, särskilt russin, plommon (kluvna och sockrade: sviskon) och äpplen samt blandad frukt, vari ingick även fikon och aprikoser.

Av blåbär har man i mindre skala berett ett slags vin genom att till 1/3 eller 1/4 fylla genomskinliga buteljer med nyplockade, fina och hela blåbär och resten vatten samt låta stå och jäsa i solen, tills alla bären flutit upp till flaskans övre del. Silades och tillsattes ett par supglas brännvin per butelj och lagrades en tid.

(Svar på frågelista M 132, ULMA)

Köp boken