Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar  

 
FISKE

Fiskevatten och fiskarter

De fiskevatten som finns här i Dalby är smärre insjöar och tjärnar jämte Klarälven med dess tillflöden av åar och bäckar. Fisktillgången är numera inte särskilt riklig. Fisket har bedrivits så gott som uteslutande sommartid (vinterfiske endast sporadiskt) och bestått i nätfiske, agnfiske samt fiske med spö.

De matnyttiga fiskslag som av ålder förekommit är (i sjöar och vissa tjärnar): abborre, mört och gädda; i större åar: laxöring och forell - i lugnare vatten även gädda och abborre; i bäckar: bäckforell; i Klarälven: harr jämte gädda och laxöring samt söderut från Vingäng även strävling. Lax förekommer sporadiskt, och lake finns såväl i Klarälven som i en del större åar och dessutom i en del sjöar i trakten.

På senare tid har man försöksvis inplanterat röding, id m fl fiskslag i en del fiskevatten. Beträffande förekomsten av sik har jag inte råkat höra den omnämnas annat än från Tisjön (Lima socken), men den lär förekomma även i Klarälven, dock inte i någon större mängd. Speciella fiskeredskap för denna art tycks inte användas i trakten. Huruvida den förekommit rikligare i äldre tid, känner jag inte till.

Ål finns i Klarälven och även i dess större tillflöden men ej i någon riklig mängd. Några särskilda redskap tycks inte ha använts för denna fisksort; de ålar som fångats, har fastnat på de vanliga fiskedonen.

I äldre tid företogs knappast några åtgärder för fiskets förbättring, men ändock fanns betydligt mera och större fisk i vattnen än vad nu är fallet.

Några direkta angreppsmetoder

Fiske med blotta händerna torde inte ha förekommit annat än undantagsvis omedelbart nedanför flottningsdammar, då dessa stängts helt och fisken inte hunnit följa med vattnet.

Dövning av fisk genom slag på isen har undantagsvis förekommit vid klar is, innan denna hunnit bli tjock, och avsett lake. Oftast användes en vanlig yxhammare.

Gäddsnaran var av glödgad, mjuk mässingstråd och sattes fast på en grov käpp. Gäddsnarning var endast möjlig under varma, soliga dagar.

Skjutvapen (kulgevär; på grunt vatten även hagelgevär) användes för gäddor varma, soliga dagar. Man riktade skottet under gäddans kropp, i annat fall for gäddan sin kos oskadd.

Sprängning i vattnet med dynamit (numera förbjudet) för att fånga fisk har förekommit i hålor och lugnvatten, varvid fisken blivit bedövad och flutit upp med buken i vädret och kunnat plockas upp med händerna eller håv.

Krok i ändan på en käpp eller på en tvinnad metalltafs, vilken förts under fisken och ryckts uppåt, har ibland praktiserats.

Det enklaste ljustret var ett skaftförsett trästycke, vari man slagit in smala järnsprintar som man stansat upp hullingar i och spetsat. Även helsmidda ljuster med skaftholk har funnits. På båtens framstam i jämnhöjd med båtkanten (eller något högre) fästes ett järngaller, där man eldade med fet ved från furustubbar, som gav ett klart sken. Gallret kunde också läggas på två stänger ut från båten.

Ljustring företogs på tämligen grunt vatten, där bottnen tydligt kunde skönjas. Ljustret stöttes kraftigt och blixtsnabbt mot fisken, så att denna trycktes mot bottnen, för att hullingarna skulle tränga in i fisken. Spetsarna måste ofta filas då de trubbades av mot stenar. Ljustring tillämpades endast i mörker (under höstkvällar) och avsåg ingen särskild fisksort utan all i vattnet förekommande fisk. Då det är förbjudet sedan lång tid tillbaka, förekommer detta fiske inte numera. Det användes förr ganska allmänt i Klarälven. För att båten skulle stå helt stilla under ljustringen, ankrades den med en sten. Ljustring från stranden har förekommit endast i bäckar.

Fiske med harpun och spjut tycks vara okänt i trakten.

Krokfiske

Kroken var i äldre tid av mässing, tillplattad, i övrigt ungefär av samma modell som de nyare, runda av stål fast grövre. I övre ändan var den starkt flatslagen, där tafsen lindades fast och beckades. Nyare krokar har ögla för fastknytning av tafsen. Större krok, angelkrok för gädda, tillverkades dubbel eller åstadkoms genom hoplindning av två enkla.

De äldsta matkrokarna var väl troligen av ben, men huruvida någon dylik finns bevarad i trakten känner jag inte till.

Metspöet var vanligen ett avkvistat och barkat björkspö med fin topp. Även granspö med pålindad björktopp användes. Det färgades med en fläsksvål doppad i sot. Metrevar var oftast av tvinnad lintråd eller tagel. Grövre revar för gäddfiske (angeldon) var av flätat tagel.

Tafs användes alltid och var oftast finare än reven. Den var av bomulls- eller lintråd, och tafs av tvinnat hästtagel har använts. Sentafs förekommer också. För att lätt kunna byta tafs knyts en lång ögla på såväl tafs som rev. Revens ögla sticks genom tafsens, varefter tafsens andra ände (med kroken) förs genom öppningen och dras till.

Sänke av tunnhamrat bly, ett par tre stycken lindade kring tafsen, användes alltid vid metning.

Som flöte hade man ett trästycke eller en korkskiva, och det användes vid metning av abborre och mört i lugnvatten. Endast enkel krok begagnades vid mete med mask eller småfisk som agn.

Man fäster reven vid spöet på följande sätt. Kroken hakas fast i spöets bakända, reven sträcks fram till toppen som klyvs längst ut med kniveggen. Reven läggs sedan i skåran, lindas ett par varv kring spötoppen bakom skåran, tages ånyo genom skåran samt lindas sedan baköver spöet ett stycke - detta  som en säkerhetsåtgärd, ifall spötoppen skulle brista vid napp av en större fisk.

Vid vanligt mete i strömt vatten får betet driva med strömmen, och man manövrerar spöet så att betet alltid hålls under vatten. Titt och ofta måste masken synas och justeras. Vid öringmete har för övrigt var fiskare sina egna metoder och använder sig av egenhändigt "utexperimenterade" manövrer, som jag inte är kunnig om.

Vid öringsmete begagnas medelstor krok, vid abborrmete en något mindre och vid mörtmete liten krok. Dessutom används mycket små krokar vid metning av viss agnfisk. Krok av snedvriden modell används inte mycket (är besvärlig att maska).

Att sätta mask på kroken är en mycket omsorgsfull procedur vid öringmete, då hela kroken måste vara väl dold, i synnerhet krokspets och hulling, något som spelar mindre roll vid abborrmete. Och så ska man spotta på masken ljudligt och eftertryckligt - det lär hjälpa upp fiskelyckan.

Som naturligt agn används också en liten fisksort (elritsa), som förekommer allmänt. Krokspetsen sticks in genom munnen och ut bakom gälarna på undersidan, svängs därpå och sticks in vid analöppningen. Kroken dras i vattnet som ett vanligt drag. Detta bete används åt laxöring (och gädda).

Vid abborrmete brukar, om masken tar slut, fiskögon användas.

I mindre strömt vatten och i lugnt vatten förekommer ibland att man nattetid eller vid mulet väder drar masken i vattenytan åt laxöring och gädda. I senare fallet sätter man på ett helt knippe med mask på kroken.

Förvaringskärl för mask hade kullrig form av näver med plana gavlar av trä, ett plant skjutlock på översidan och en stropp av läder i bakre gaveln för upphängning på en rockknapp eller dylikt.

"Väska" med axelrem för förvaring av fisken var tillverkad av näver med sidostycken av trä. I stället för denna användes ofta en liten säckpåse med ett snöre att hänga över axeln. I avsaknad av förvaringskärl träddes den fångade fisken upp på en björkklyka.

Man använde trästycken att linda upp metrevar och tafsar på, och dessa var urholkade för förvaring av metkrokar och sänken samt försedda med ett litet skjutlock över öppningen.

Vid något längre förflyttning mellan fiskeställena lindas reven upp i en gles spiral kring spöet genom att man vrider detta runt, varefter kroken hakas fast i spöet.

Vintermete har tillämpats endast i liten omfattning på sjöar och tjärnar. Härvid används ett kort, krökt spö med ett par pinnar att linda upp reven på. Då naturligt agn är svårt att uppdriva på vintern, begagnas i stället en liten metallfisk eller ett blänke med röd garntofs med krok (eller krokknippe) baktill, vilken vid metning rycks upp och ned i vattnet. Metning sker endast vid ett hål åt gången.

Dragfiske används åt gädda, laxöring och även större abborre. Vid fiske med drag åt gädda används en något grövre rev och kraftigare spö med grövre topp (ett vanligt metspö är något för mjukt vid gäddfiske). Gäddrag har i regel tafs av kraftig mässingstråd. Vid dragfiske av gädda från båt sitter en person i aktern på båten med reven lindad kring handen eller fästad på en vinda medan en annan ror. Dragfiske är bäst vid mulet väder.

Innan de fabrikstillverkade flugorna kom i bruk, gjorde fiskarna själva sina flugor av fågelfjädrar och garn, som sattes fast på små metkrokar med trådlindning och beck. Till tafs begagnas (åtminstone numera) sena.

En flugkrok med en påsatt liten metallsked kallas flugdrag. I stället för konstgjord fluga har ibland prövats naturliga flugor och bromsar, spetsade på en liten krok.

Utter bestod i äldre tid av en kantställd bräda med uttagning i kanten för infällning av en blytyngd, som gjordes fast vid fisklinan på sådant sätt, att den skevade i vattnet uppströms och fördes utåt av strömmen dragande reven med sig så långt denna räckte. Längs reven är med någon meters mellanrum flugtafsar (med flugor) fästade. Linan (reven) lindas av och på en vinda med handtag att hålla i handen. Vindan har en korkskiva i ena kanten att fästa flugorna i.

Utterfiske bedrivs i Klarälven, särskilt under högsommaren. Man vandrar längs älvstranden medströms. När det nappar "spelas" reven in och när fisken kommer intill stranden, för man en liten håv under fisken för att inte riskera att denna faller av. Nyare uttermodeller har runda pontoner av plåt.

Utterfiske är bäst under kvällstimmarna i likhet med metning med fluga. Vid regnig väderlek är mete med mask (eller drag) mera lämpligt. För övrigt är fiskevädret svårt att förstå sig på för icke yrkesfiskare.

Ståndkrok används för gädda i lugnt eller långsamt rinnande vatten under sommartid och vid de perioder gäddan "tar". Detta inträffar inte på samma tid i alla fiskevatten.

Äldre fiskare brukade ta månfaserna till hjälp och lade till eller drog ifrån dagar för att få den ungefärligt rätta tiden för de olika fiskevattnen de brukade besöka.

En ståndkrok anordnas på följande sätt: en käpp eller ett kort spö med grov topp sticks fast i lutande ställning i strandkanten eller i sjö- (tjärn-)bottnen t ex utanför en vassrugg, respektive vid land eller längre ut. En rev, 5-6 alnar lång, i äldre tid oftast av flätat tagel, vilken förvaras upplindad på en liten klyka, knyts fast vid spötoppen. Reven lindas av från klykan och lindas kring ena handen till en härva, som träds upp på ena klykgrenen, varefter reven trycks fast i skårorna som finns i klykans båda grenspetsar. Kroken, en dubbel krok (ofta läggs två stora metkrokar ihop med spetsarna utåt, lindas och beckas) med grov mässingtafs, agnas innan tafsen görs fast vid reven. Som agn används helst laxöring (forell) men även abborre och mört får tjänstgöra. Tafsöglan sticks in genom munnen på fisken och ut invid stjärtfenan och dras tills kroken ligger i munnen på fisken med en spets i vardera "mungipan". Tafsen böjs uppåt ett stycke bakom fisken, och dess naturliga ställning i vattnet prövas sedan reven knutits fast i tafsöglan.

Likaledes injusteras djupet (agnet bör stå mitt emellan bottnen och vattenytan) genom höjning eller sänkning av spöet. En liten träkubb eller sten under spöet och en sten ovanpå som tyngd håller spöet i rätt läge efter injusteringen och förhindrar att det rycks loss vid gäddans kast. Detta gäller spö i strandkant. Vid placering ute i vattnet sticks spöet (eller stången) ner stadigt i bottnen. När abborre används som agn, brukar den fjällas för att bli begärligare för gäddan.

Numera begagnas även sax.

Ståndkroksfiske under isen är inte vanligt men har dock prövats. Man sticker då ner både spöspetsen, reven, klykan och hela utrustningen i vaken. Roten av spöet trycks ner mot isen och en sten eller annan tyngd läggs på, varefter vaken täcks över med färskt granris för att hindra hårdare tillfrysning.

Ett annat slags agnfiske tillämpas på hösten åt öring och lake. Härvid begagnas vanlig metkrok på en kort rev, som knyts fast vid ett kort spö som läggs ned i vattnet ut från stranden och stenas fast. Så får det ligga till följande dag. Agnet utgörs av metmask eller spragg.

Långrev används i Klarälven för fångst av i synnerhet öring och lake. Den läggs ut på hösten och består av en lång, kraftig rev av linne eller bomull (troligen av tagel i äldre tid) med på regelbundna avstånd (ca 3 alnar) påknutna tafsar med vanliga metkrokar. Krokantalet varierar mellan 100-200 stycken.

Reven förvaras hopringlad i en låda med skåror i kanten att haka fast krokarna i. Dessa agnas med mask och reven läggs ut på tämligen grunt vatten. Vid utläggningen knyts den fast kring en lämplig sten, som släpps ned i vattnet, och under utläggningen tyngs den ner med stenar här och var för att följa bottnen. Vid fästpunkten angörs ett snöre med en flytsticka för att man skall hitta reven. Den kan också läggas ut från land, t ex från en utskjutande udde, en holme osv. I sjöar används flytande långrev med näver- eller korkflöten och med sänken på tafsarna, så att dessa hänger rakt ner. Den ankras vid en stake, som sticks ner i bottnen.

I stället för långrevslåda används också en ca 2 fot lång tunn bräda med ett tomrum i mitten (för revens torkning och för lättare hantering) och med urtagning i ändarna att linda upp långreven på. På en tillhörande pinne med en längsgående smal skåra fästs krokarna i rad. Efter upplindningen knyts ett snöre kring tafsknippet.

Fasta fiskebyggnader

Ledarmar

I smala vikar och sund har, där vattnet inte varit för djupt, i äldre tid lagts ut ledarmar av ris från bägge stränder; i öppningen i mitten lades en mjärde, en ryssja (eller ett nät, om öppningen blev bred).

Fångstredskap

I bäckar stängdes fåran av här och var med ris (som stenades fast). Från en i mitten kvarlämnad öppning byggdes en ränna av runda gran- (eller tall-)spjälor, något djupare i mitten. I övre delen var den nästan vattentät, i nedre delen något glesare så att vattnet silade ned mellan spjälorna. Rännans nedre ände stängdes med tätt hoplagda käppar. De fiskar som följde med vattnet blev liggande på bottnen i rännans nedre torra del. För att de inte skulle hoppa ur, täcktes denna del av rännan med ett lager av granris. Anordningen kallades feskhus och användes på hösten för nedgående fisk (i regel öring) men förekommer inte numera.

Några anordningar för uppåtgående, hoppande fisk tycks inte ha använts inom Dalby. I Norra Finnskoga upp mot norska gränsen har förekommit så kallade laxkorgar för hoppande laxar.

Mjärdar och ryssjor

I äldre tid användes en mjärdtyp i buteljform, tillverkad av ca 1,5 meter långa videtelningar, som bands samman och fästes över 3-4 runda ringar av gran eller en med tågor. Toppen på vidjorna vändes åt ett håll och snördes ihop med en tåga som lossades vid vittjandet, då fisken stjälptes ur. Baktill sattes en tratt in av smalare telningar som ingång för fisken. Mjärde i samma typ men tillverkad av ur färskt tallträ urdragna fibrer kallades bastmjärde. Träfibrerna tvinnades till trådar som lindades ett varv kring varje ring. Ringarna i denna mjärde var 4-5 i antal.

Mjärde av grovtrådig nätduk på stag av metalltråd, hopfällbar, spändes ut vid användningen med tre videspröt.

Utom de nämnda mjärdarna förekom i äldre tid en mjärde av ca 2 tum breda, tunna tallpärtor i korsflätning som en vanlig pärtkorg. Mjärden var nästan fyrkantig (sedd i tvärsektion) med 2,5-3 fots sida och 2,5-3 alnar lång. Den hade en ingång i vardera ändan och en lucka på övre sidan för uttagning av fångsten.

Många av dessa hemmagjorda mjärdar lär ha varit mycket fiskliga och ställde sig billiga i användning. Personer som tillverkade och sålde bastmjärdar och vidjemjärdar tog 1,25-1,50 kronor per styck.

Nyare mjärde av galvaniserat järntrådsnät i nästan fyrkantig form och försedd med en lucka för vittjandet är den numera mest brukliga.

Alla mjärdtyper placeras direkt på bottnen. Mjärdfiske tillämpas speciellt åt abborre och mört under dessas lektid men även när som helst under sommaren för gädda och abborre. Mjärdar läggs ut i bäckmynningar, vikar, sund osv.

Ryssja hade den dialektala benämningen rysk. Äldre ryssjor hade ringar av gran, nyare av metalltråd. Själva ryssjans längd var ca 5 alnar. Den var försedd med två (ibland tre) armar, den ena ca 8 alnar, den andra något kortare, försedda med stödpinnar i ändarna för upprullningen (mera sällan försedda med flöten). Armarna fästes vid pålar i ändarna.

Den var bunden av relativt grovt, starkt garn; den främre delen var mera finmaskig för att hålla kvar småfisken. Oftast var den försedd med två ingångar efter varann och användes för all förekommande fisk, även gädda. Ryssjan lades ut på ej alltför djupt vatten, helst i vikar.

Håvar

Håvar tycks ha använts litet i äldre tid och endast som undertagshåv, t ex vid utterfiske. Håven var bunden av grovt garn med en trägjord (rund) upptill och med utåtriktat skaft. Sänkhåv av större typ för direkt fiske tycks inte ha begagnats, åtminstone inte i norra delen av Dalby.

Nät och nätbindning

För tillvägagångssättet vid själva bindningen, knutar, specialverktyg m m kan jag inte redogöra, då jag inte haft tillfälle att inhämta upplysningar från någon gammal nätbindare. Endast allmänna benämningar, som används av personer som kan hantera nät, omnämns här.

Med ett varv menas en rad maskor tvärs över nätslingan. Maskstorleken i nätet uttrycks med antal varv per kvart (6 tum) ex. trevarvs-, fyrvarvs-, femvarvs- sexvarvs-, sjuvarvs- upp till tiovarvsnät med respektive 3, 4, 5, 6, 7 osv maskor per kvart. De finmaskiga näten är numera inte tillåtna; mest används 3-5-varvsnät. Längden mättes förr i famnar. De mest använda fisknäten är 15 famnar (ca 25 meter). Djupet (bredden) räknas i fot och är för vanliga fisknät 5 fot, men även 6 fot förekommer (särskilt i sjöar). Då man talar om femfots- eller sexfotsnät, avser man alltid djupet (bredden) på nätet.

Tråd att binda nät av var i äldre tid troligen av lingarn; det var i alla händelser betydligt grövre och klumpigare än det nyare bomullsgarnet. Nät bundet av fin tråd är betydligt fiskligare än nät av grövre tråd.

För lagning (och bindning) av nät används nätnål av trä, något böjlig, platt och spetsig med en tunga i en urtagning i mitten. Den vanliga längden på för lagning avsedda "nålar" är ca 12 cm och bredden ca 2 cm. Vid bindning används något större nålar (som rymmer mera garn).

I äldre tid tvinnades nättelnar av tagel (svanstagel från hästar), varvid de olika knippena tvinnades med hjälp av klykor eller krackar. Därefter snoddes telnen samman.

Äldre nät hade flöten av runt telnen rullade näverstycken. Sänkena var på den undre telnen fastbundna rektangelformade "paket" av näver (något större än en tändsticksask) med en eller flera inlagda stenar. Nyare nät har flöten av kork, ofta inspunna i telnen, och sänken av bly (även dessa inspunna).

De vanliga fisknäten hade i sin helhet samma maskstorlek.

Gamla tiders nätfärg (troligen ett uppkok på vissa lavar och bark) och förfaringssättet vid färgning känner jag inte. Numera används tillagad nätfärg i påsar, vilken löses upp i kokande vatten, varvid betmedel (vitriol) tillsätts. I regel används blåsvart färg till fisknät. Nät som är avsett för sjö eller tjärn med dybotten brukar även färgas mörkbrunt.

Nät och nätfiske

Vanliga fisknät var ca 25 meter långa och 5 fot djupa.

Nät avsett för djupt vatten var 20 famnar långt och 8 fot djupt (användes ej mycket på grund av sin tyngd och svårhanterlighet). Kort nät med ringa djup avsett att läggas ut över en bäck brukade förfärdigas av de bäst bibehållna styckena av gamla uttjänta nät. De hade ingen bestämd längd.

Ett s k fösnät (8-varvsnät, 20 famnar) var avsett att skrämma fisk på genom stötar och slag i vattnet (fösning) efter utläggningen. Det lades ut i en båge utanför en vik eller ett sund eller utanför ett grund. Ofta hade man två båtar eller flottar som man efter nätets utläggning långsamt förde in mot nätet, under det man plumsade och slog i vattnet. Särskild stake med en avlång träkringla påträdd i ena ändan stöttes framåt i vattnet. I avsaknad av sådan begagnades båtstaken eller åran, varmed man slog i vattnet. På grunt vatten med fast botten brukade tre man vada i rad in mot nätet och pulsa. Vanliga fisknät kunde också användas.

Vid nätfiske läggs vanliga fisknät ut från stranden (från uddar, från spetsen av en holme) eller också ute i vattnet, varvid en påle slås ner i bottnen. Speciella nät för gäddor används inte, utan dessa fångas i vanliga nät. I vatten, där gäddor finns, läggs näten ut mycket löst så att eventuella gäddor lätt trasslar in sig i nätslingorna. I lugnt vatten (och lugnt väder) fästs inte heller nätet vid land utan läggs bara upp med ändan på gräset eller mossan eller hakas fast i sjögräset. Om en gädda kommer in mot nätet invid stranden, glider nätet ner i vattnet, och gäddan trasslar in sig. Givetvis får det inte vara för skör tråd i dylika nät; då går gäddan igenom och lämnar kvar ett försvarligt hål.

På flötena kan fiskaren se om fisk i någon större mängd finns i nätet eller om någon gädda fastnat; flötena ligger då sträckvis under vattenytan. För att vittja nät utan att ta upp det ur vattnet för man båten längs nätet och lyfter en liten bit i taget med en båtshake eller träkrok.

Nätsticka används att samla upp nätet på, så att det inte blir tilltrasslat. Några flytande märken för utlagda nät används inte; den på vattnet flytande nätstickan markerar nätets fria ände, där man börjar upptagningen.

Nätutläggning under isen är inte så vanlig men har förekommit. Den brukar förberedas på hösten genom att två pålar slås ner i bottnen på 15-20 famnars avstånd och förbinds med en järntråd (som får ligga längs bottnen). Efter isläggningen huggs en vak upp vid vardera pålen, nätets ena ände förbinds med tråden och dras med denna under isen till den andra pålen, där andra ändan (eller dess förlängning) fästs. Vid upptagning dras nätet tillbaka och tråden får följa med, så man har iordningställt till nästa gång.

Notar

Man har använt beteckningen not, även dragnot.

Noten skiljer sig från vanligt nät genom större längd (ca 20-25 famnar), kraftigare telnar och garn, en utbuktning något på ena sidan om mitten samt draglina i notens båda ändar. Utbuktningen i mitten har åstadkommits genom utökning av maskantalet, så att nätduken hängde löst mellan telnarna. Där större kolv eller påse önskades, bands en särskild (ofta något finmaskigare) del i på detta ställe. Notens linförsedda ändar kallades armar, den ena som man svängde ut med vid kastet, något längre.

Den nottyp som förr brukat användas i Klarälven på lämpliga ställen med framkomlig strandterräng, passande vattendjup och ej alltför grovstenig botten benämns strömgarn.

Båten och noten fraktades på landsväg med häst uppmed älven till den plats, där fisket skulle påbörjas och där båten kunde sättas i älven, varefter fisket bedrevs medströms på lämpliga ställen. En eller två personer gick längs stranden med ena linan, den andra roddes ut med båten och noten svängdes utåt-nedåt i en stor halvcirkel och fördes åter in mot land under det man plaskade i vattnet med linorna för att skrämma fisken in mot garnet. Därefter halades garnets armar in, så att halvcirkeln blev allt mindre, varvid man såg till att utbuktningen på garnet alltid befann sig längst ut.

Så småningom hade man halat hela garnet upp på land, fångsten plockades ur och garnet var redo för ett nytt kast längre ner. I svag ström kunde "kasten" även företas uppströms.

De finmaskiga strömgarnen är förbjudna, endast grövre, som släpper igenom all småfisken är tillåtna, varför detta slags fiske numera är så gott som nedlagt. Det betalar sig inte att skaffa strömgarn av nyare typ.

De notar som används i sjön är av liknande typ men behöver inte vara så kraftigt byggda.

Alla notar är försedda med flöten av näver eller kork och sänken, ofta av järn eller bly (avrundade för att glida lätt över stenar).

Mekaniska anordningar för manövrering av not används inte, endast handkraft och båt. Notdragning i sjöar är ganska svårt på grund av sjunktimmer och annan bråte efter flottning.

Notfiske i isbelagt vatten torde knappast ha tillämpats i våra småsjöar. I Tisjön, öster om dalagränsen, begagnas speciella nät för sik, vars utseende och användningssätt jag dock inte känner till.

En not (strömgarn) ägdes vanligen av flera gemensamt, varför fångsten delades mellan ägarna efter överenskommelse.

Lockmedel

Vid mete från stranden nattetid har det hänt, att man tänt små eldar på strandstenarna, dels för att locka fisken, dels för att man skulle få värma fingrarna under kyliga nattimmar och förtära en eventuellt medhavd smörgås.

Vid mete av abborre i sjöar brukar man, då man träffar på ett abborrstim, kasta ut småmask eller annat "rask" ur maskkärlet för att få stimmet att stanna kvar under de pauser som uppstår, då man tar av fisken från kroken och sätter på nytt bete. Spottandet på masken var väl mera av vidskeplig natur än ett lockbete.

Vase: Ett stort knippe avbarrat gran- och tallris (eller avlövat björkris) samlades ihop och bands ihop med en lång vidja. Det lades ut i mynningen till en vik eller på annan lämplig plats och ankrades vid botten med en dåligt kvistad stång. Om tillgång till hästgödsel fanns, lades dylik in i vasen. Kring en sådan metade man. Endast i undantagsfall har nätredskap begagnats intill vasar.

Fiskvasar läggs här och var ut i tjärnar och sjöar i fiskfrämjande syfte (som kläckningsplatser för rommen). Riset fraktas ut på isen, varvid några hål huggs upp och tre eller fyra pålar slås ner i bottnen och rishögen läggs mellan dessa och får sjunka ner vid issmältningen med några stenar på som tyngd. Annars fraktas riset ut i båt och kastas i vattnet, varefter en påle sticks ner genom högen som märke och för att hindra vasen att flytta sig.

Till dylika vasar används vilket ris som helst; om timmeravverkning ägt rum i närheten kan toppar användas. Helst vill man dock använda torrt ris, då terpentinet i färskt barr anses skadligt för fisken. Fiskefrämjande åtgärder är dock, som förut nämnts, tämligen sällsynta. Dock har man inplanterat en del fiskyngel i vissa tjärnar och sjöar till förbättring och förnyande av fiskbeståndet.

Som lockmedel i sänkhåvar, som används här och var i Södra Finnskoga, begagnas röda tyglappar i bottnen på håven.

Röda garntafsar på drag och blänken tjänar också som lockmedel.

Båtar och bryggor, sjöbodar och torkställningar

Några speciella båttyper enbart för fiske torde inte ha förekommit, men fanns mer än en båt vid gården användes i regel den mindre och mer lättrodda (eller lättstakade) båten som fiskebåt. I sjöar användes utom båtar även mindre ekor samt i tjärnar och lugnvatten i åar flottar av torrfurustockar. I lugnvatten i Klarälven (i mellersta och södra delen av Dalby) användes en ekliknande farkost (prûmm). I nordligaste delen av socknen används inte i Klarälven ekor eller pråmar, enbart vanliga båtar, eftersom älven där är strid.

Vid fiske från båt (mete) i strömt vatten använder man sig av en sten för att hålla båten stilla under fisket. I stenen är ett hål borrat och i detta en märla indriven, vari en tross eller kätting binds fast och angörs i båtfören. Stenen kastas "överbord" på lämplig fiskeplats - eller rättare släpps försiktigt för att inte skrämma fisken. Vid förflyttning medströms lättar man något på trossen, så att stenen glider efter bottnen (detta tillämpas vid utläggning av långrev); man kan på så sätt bromsa farten.

Båten förtöjs genom att dras upp ett stycke på land med fören, mer eller mindre allt efter befarade variationer i vattenståndet. Förtöjning av flotte sker (där det är dybotten) genom att man sticker ner staken genom en springa i flotten eller utanför flottens kant, och vid stenbotten med en tross, vidja eller dylikt kring en trädrot på land eller en nerslagen påle.

Bryggor för roddbåtar förekom inte. Man plockade bort de större stenarna, grävde en ränna i strandvallen och lade några barkade stänger tvärs över att dra båten på. För låsning borrade man ett hål i en större sten, drev ned en sprint med fastgjord kätting och anbragte ett lås i denna. Vid sjöar (och i vissa fall även vid Klarälven) brukade man ha ett smalt skjul (oftast timrat) för förvaring av båten.

Ibland fanns också en liten stuga, där flottarbarack eller skogskoja inte fanns uppförd i närheten. En fiskarstuga var oftast mycket liten med en mur i ena hörnet och en brits för ett par eller tre personer.

Några särskilda skjul för förvaring av fiskeredskap har inte förekommit. Näten fraktades varje gång till och från fiskeplatsen men kunde dock tillfälligtvis förvaras i fiskestugan eller båthuset.

Nät torkades upphängda på några snett i marken nerstuckna björkkäppar med en klyka i övre ändan, på vilken övre nättelnen hakades fast.

Efter upphängningen plockades fisken av, maskorna rensades från pinnar, bark och skräp som fastnat, mindre hål lagades osv.

Fångstens sumpning, rensning, förvaring m m

Eftersom inga större fiskevatten finns, som föranleder längre båtfärder, har sumpning av fisk inte förekommit. Fisken har blivit tillvaratagen nästan omedelbart. Möjligen kan agnfisk ha måst förvaras i ett kärl med vatten före användningen om den fångats en tid före fisket.

För hemtransport av den fångade fisken tillverkades på fångstplatsen (vid fiske på för- och högsommaren, då nävern släppte) ett slags avlånga "skålar" av björknäver; näverstycket veks ihop i båda ändar och en träspeta stacks igenom och höll ihop vikningen.

Före hopvikningen värmdes nävern vid elden. I dessa kärl lades den rensade fisken och påströddes salt, och ett näverstycke, skuret efter "skrockans" form, lades ovanpå fisken. Flera sådana kunde ställas ovanpå varandra i näverkonten, den förr vanliga bärdoningen vid såväl fiske som eljest. Då det gällde större fångster (vid nätfiske) användes träkagge, som bars i mes på ryggen.

Delning av erhållen fångst företogs ibland då man hade nät ihop. Några bestämda regler för delning hade man inte. I regel vägdes fångsten.

Vid rensning läggs fisken på ett platt trästycke med buken åt höger; med slidkniven skärs gälarna loss och buken sprättas upp, varefter inkråmet skrapas ur med knivsudden. Rom och mjölke tas i regel inte tillvara utan får följa avrenset. Detta kastas ofta i vattnet till mat åt gäddorna. Vanligtvis sköljs fisken före saltning (men somliga saltar fisken osköljd; den lär bli bättre då). Den sköljs med händerna en efter en. Vid större fångster, då det går för sakta att skölja för hand, brukas en liten gles pärtkorg med handtag, vilken förs upp och ned i vattnet några slag, varvid fisken spolas ren av det in- och utströmmande vattnet, åtminstone nödtorftigt.

Fjällning av fisk (abborre och mört) förekommer endast vid förbrukning och tillagning (stekning; ej vid kokning).

Saltning har varit och är fortfarande den vanligaste konserveringsmetoden för fisk. Fisken läggs i varv och salt strös mellan varje varv. Då det gäller större fiskar (gädda), skärs dessa i bitar (tvärsöver), och något salt strös även inuti bitarna. Huvudet får i regel bli kvar på fisken; det duger i varje fall till mat åt katten.

Då fisk (abborre) under lektiden fångades i större mängd än till det omedelbara dagsbehovet, brukade man förr bereda surfisk. Detta gick till så, att fisken efter rensningen sköljdes väl och saltades ner i en träkagge. Man saltade och packade fisken omsorgsfullt. Den efter något dygn bildade laken utökades med vatten så att den väl täckte fisken; detta var viktigt, för annars blev fisken skämd. En flat tättslutande stenhäll lades över kaggen för att hindra flugor och råttor att komma in. Kaggen fick stå hela sommaren på något svalt ställe. Fisken kokades som vanlig fisk; den fick en något syrlig, stark smak men var inte direkt osmaklig. Även torkning av fisk (gädda) har i någon mån praktiserats. Den klövs då efter rensningen längs ryggen, träddes upp på trådar eller vidjor och hängdes upp i solen för att torka, t ex på en södervägg. Köttet blev dock hårt och träigt och mindre aptitligt.

(Svar på frågelista 37, ULMA)

Köp boken