Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar 

JAKTENS OCH FISKETS BETYDELSE

För dem som först bosatte sig i denna trakt kan man på goda grunder anta, att jakt och fiske måste ha spelat en betydande roll för försörjningen. Även för dem som på senare tid bosatt sig på skogarna har jakten och fisket fått hjälpa till vid matfrågans ordnande. Och försäljning av viltskinn gav ett tillskott till den oftast knappa arbetsförtjänsten. Det fanns ju många som inte hade åkerbruk och kreatur utan levde helt på sitt förvärvsarbete jämte det tillskott de lyckades skaffa ur skogen och vattnet, även om de var i minoritet. Ett potatisland hade nog de flesta, ty potatisen var ett av de viktigaste födoämnena - och kan väl sägas vara än i dag.

Av matvilt var det huvudsakligen älg, hare och skogsfågel (tjäder, orre, järpe och i någon mån ripa) som kom i fråga.

Pälsdjur var räv, mård, utter, björn och grävling (köttet från de två sistnämnda kunde också förtäras); därjämte hermelin (och ekorre) samt lodjur och varg (i gammal tid), troligen också bäver.

Bössan tog man oftast med då man hade något ärende i skogen, även om man inte var på jakt eller visste om man skulle få användning för den eller ej. Vid hökörning från myrslåtter, mosskörning, vedkörning osv följde bössan med på lasset. Då man vandrade till byn eller besökte en granne och vägen gick genom skogen, hängde man bössan på axeln. Ibland kunde besök i fäboden på sommaren kombineras med fisketur. Hade man vedhuggning eller annat arbete i närheten av fiskevatten sattes ståndkrok ut för gädda, annars lades nät ut som vittjades på morgonen. Snaror och giller kunde placeras på lämpliga ställen mellan arbetsplatsen och hemmet (respektive kojan). Tillfällena utnyttjades väl. På söndagarna om hösten gick mången i skogen och sköt järpe, som lockades med pipa. De lades omsorgsfullt ner i jaktväskan på varann med huvudet under ena vingen. Det var gott om både vilt och fisk förr i tiden; dock var det endast ett fåtal som bedrev jakt rent yrkesmässigt.

Älgköttet saltades ner. (I nyare tid mals älgkött och fläsk samman för beredning av köttbullar.) Harar, som sköts eller fångades på vintern, förvarades frusna, upphängda i en bod. Annars saltades harköttet, om överskott uppstod. Fågel som fångades på senhösten (eller vintern) kunde också förvaras frusen under längre tid. Annars saltades eventuellt överskott av fågel. Torkning av fågel och harkött har inte förekommit. Däremot brukade man torka en del älgkött (och även björnkött) varvid det först saltades, togs upp efter en tid ur laken och fick rinna av, varefter stycken hängdes upp på stänger i matboden (sommartid) eller inne i boningshuset (vintertid). Torkställning för torkning av kött utomhus har inte förekommit.

I de fall rökning av viltkött förekom (vilket inte var så vanligt), utfördes den i bastumuren eller ladugårdsmuren, där köttstyckena hängdes upp och man eldade med enris. Torkat kött åts till potatis eller bröd och skars i tunna skivor. Det användes ofta till matsäckssovel.

Fjäder från olika fåglar blandades och användes till fjäderbolster och fjäderkuddar. Vingar användes som borstar för sopning av mjöl vid brödbak, stjärtfjädrar användes som diverse penslar (bland annat för påstrykning av liniment vid reumatism), några stycken hopbundna fick tjäna som brödnagg. Av pennspolar gjordes järppipor (i mycket gammal tid skrivpennor för bläck). Småpojkar brukade tillverka kastpilar för lek av en stjärtfjäder, som stacks in i en liten potatis som tyngd.

Harskinn begagnades (liksom kattskinn) som "värmedyna" vid reumatism och gikt, till delar av småbarnsplagg m m. Harull blandades någon gång med fårull för stickning av småbarnssockor. Hartassar brukade användas som kritpenslar samt för avtorkning av anteckningar på svarta tavlan i skolan, för påstrykning av tjära vid tjärning av löpskidor, som "sopborstar" för bortsopning av trämjöl vid putsning av snidade slöjdsaker m m.

Pälsskinn bereddes inte hemma utan såldes eller skickades bort för beredning, t ex älghudar och björnhudar för att användas till slädfällar, handskar och åkstövlar. Vargskinnspälsar har använts mycket förr vid åkning efter häst, men de har troligen köpts färdigtillverkade.

De fisksorter som fångats har varit gädda, laxöring (bäckforell), lax (i mindre mängd), abborre, mört, harr, stäm (strävling), lake och ål.

Fisken har saltats (någon del har beretts till surfisk). Torkning av fisk har knappast förekommit. Fisken saltades kraftigt, endast surfisken saltades lätt.

Fisktarmar tillvaratogs inte, men rom och mjölke av större fiskar kunde ibland kokas och stekas tillsammans med den övriga fisken. Så var alltid fallet beträffande sill (även färsksill, som köptes på vintern).

Efter landsvägarnas tillkomst var nog den viktigaste fisksorten i bondgårdarnas hushåll den salta sillen (som köptes in i fjärdingar och åttingar av ortens handlande eller av fraktkörande norrmän); den hemmafångade fisken räckte inte till annat än periodvis på sommaren.

Klarskinn i kaffe har använts (och begagnas ännu av somliga). Det flåddes av vattlagd lutfisk (långa, torsk, gråsej), torkades upphängt på ett snöre framför spisen, klipptes i halvtumstora bitar och förvarades i en burk eller träask.

Under svagår och under perioder av arbetslöshet har också på senare tid (1900-talet) skogens vilt blivit hårdare beskattat och man har prövat fiskelyckan flitigare än annars. Men under de senaste årtiondena har såväl jakt (möjligen frånsett älgjakten) som fiske spelat en underordnad roll och bedrivs numera mest som nöje eller tidsfördriv. Med de rigorösa bestämmelser som nu råder beträffande jakt och fiske skulle nog ingen heller kunna livnära sig på dessa "näringsgrenar".

(Svar på frågelista M 25, ULMA)

Köp boken