Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar

SKOGSBRUK

Skogsvård, sådd och plantering

Då kalavverkning av större områden inte förekommit i denna trakt, har sådd och plantering endast i undantagsfall behövt företas, och min kännedom om dessa arbeten är därför ringa eller ingen.

Beträffande skogsdikning, företogs visserligen sådan i ganska stor omfattning under åren 1920-1930, då man erhöll upp till 40-50 % av arbetskostnaden i statsbidrag, men detta arbete skiljer sig föga från vanliga dikningsarbeten på andra platser.

Röjningsarbete förekommer här och var i trakten och består mest i bortgallring av undertryckt småskog och borthuggning av efter drivning kvarstående skräpskog. Röjning av markbetäckning - ris, bråte, skattoppar - förekommer däremot inte annat än i liten skala till husbehovsved.

Vid förutnämnda arbete med dikning och bäckrensning utgick ersättning per sträckmeter och varierade efter olika markförhållanden. Om skogsägaren hade tillfälle att själv utföra arbetet, förtjänade han genom statsbidraget ca 2-3 kronor per dag (1925). Men då arbetet skulle vara färdigt för avsyning viss tid efter stakningen, måste det i regel sättas bort.

Dikning och röjning i skogsvårdande syfte torde i äldre tid inte alls ha förekommit i denna trakt. Däremot svedning för råg- och kornsådd. Därom vittnar en del fall (skogbeväxta svedjor).

Utstämplingsarbete

Detta arbete företas helst på barmark i den mån så hinns med. Skogsvårdsstyrelsen ställer en skogvaktare till förfogande några dagar åt den skogsägare som ansöker härom.

Ett stämplingslag består i regel av fyra karlar.

Själva stämplingen går till så här: skogvaktaren pekar ut de träd som han tycker passar att ta, påhuggaren sticker på klaven och ropar, hugger av lite bark - gör en blecka - både i brösthöjd och vid roten och slår på stämpeln; prickaren svarar och gör ett streck på brickan vid rätt tumtal och träslag.

Efter stämplingens avslutande beräknar skogvaktaren kubikmassan i stämplingsposten efter tabell och med bedömning av skogens längd. Resultatet blir visserligen blott ungefärligt men stämmer i regel ganska bra.

Skogskoja

Äldre tiders skogskoja timrades av otäljda stockar, ofta även obarkade. Innertak saknades. Yttertaket var vanligen ett nävertak med åsar, på vilka runda slanor eller kluvet virke lades, ovanpå detta lades näver och som tyngd på denna något grövre virke. Det var lågt i tak och dörren var låg. Golv saknades. Efter ena långväggen fanns en brits av kluvet virke, mitt på andra långväggen var spiseln - på ena sidan om denna fanns en mindre brits och på den andra vedvrån.

Dörren satt på den ena gaveln och ett litet fönster på den andra. På i väggen inslagna träpinnar placerades hyllor för diverse husgeråd och eventuellt en liten bordskiva under "fönstret". Annars fick britsen tjänstgöra både som liggplats, vilstol och matbord, sedan man lyft av den slana som löpte längs framkanten och under natten tjänstgjorde som stöd åt fötterna.

Maten förvarades i lådor och kontar utanför väggen. Sådant som måste skyddas mot kyla - mjölkbuteljer, mjölkflaskor - förvarades under britsen. Där hade man även några gamla skor att ta på fötterna vid ärende ut under natten. Potatispåsen lades under huvudet. Kaffepannan stod ständigt på spishällen.

Den huvudsakliga kosten var kolbulle, kaffe, nävgröt, fläsk, smör, bröd, tjockmjölk och potatis.

De flesta kojorna av denna typ byggdes för ca 8 man men måste ibland rymma 12 och flera. De användes allmänt till långt in på 1900-talet. Sedan har skogsarbetarens bostadsförhållanden stadigt förbättrats.

De vid skogskojorna uppförda stallarna var förr ganska primitiva med väggar av uppresta runda käppar och tak av samma material. Alltsammans kläddes utanpå med ett tjockt lager granris, varefter snö skottades över. Dessa risstallar var dock ganska varma, fast inte precis droppfria. Men även timrat stall förekom, ofta ihopbyggt med kojan vid gavelväggen men även fristående. Höet fick mestadels förvaras ute i det fria med några grankvistar över. Förhållandena har under årens lopp förbättrats mycket, inte minst genom djurskyddsföreningens åtgärder.

Vedhuggning

För upphuggning till soltorkning användes alla förekommande trädslag allt efter tillgång och transportförhållanden. Eljest användes helst ståndtorr furu. Rå björkved användes till utdrygning av den torra veden. Men det kunde ibland ha sina sidor att med fingrarna maka upp en brinnande råbjörkkubb på härden på grund av det utpressade kokheta vattnet

Att kapa

De äldre bågsågsbladen var betydligt bredare än de nuvarande (5-7 cm) och av såväl rak som krokig typ. De sattes förr ofta fast i träbågar (helst gran eller en).

Klyvning

Klyvstabbe - jämte stabbyxa - förekom i äldre tid allmänt inne i stugan. Den hade sin plats framför spiseln och begagnades, då man högg småved för braständningen. Den användes även att sitta på. Där brukade gammelgubben sitta och karva rulltobak i lillehammerspipan (liten norsk rökpipa av böjd modell med kupigt mässingslock, begagnades förr allmänt).

Uppläggning av kluven ved i kast

Vid upplag utomhus läggs kasten på slanor mellan störar och stöttas. Ibland täcks kasten med näver eller papp. Förvaringsrum för ved kallas vedbod, vedskjul eller vedskål. Inne i stugan läggs veden i en vedskrubb.

Timmerhuggning

I äldre tid var avverkning av saluvirke uteslutande förlagd till hösten och vintern och är fortfarande så beträffande sågtimmer. De sista 15-20 åren har massaved (sulfit och sulfat) avverkats även under sommaren möjligen med undantag för juli och första delen av augusti månad.

Fällning

Fällning med yxa förekom ännu under 1900-talets första år. Man högg först på den sida, varåt trädet skulle falla, därefter på motsatta sidan.

Fällning med såg

De första stocksågarna var inte tunnslipade i ryggen, varför de gick tungt och fordrade stor skränkning. De var enkeltandade med rak tandning, senare med grupptandning.

Stocksågar begagnades allmänt, tills svansarna omkring år 1915 kom mera allmänt i bruk, men används numera endast på mycket grov skog. De första sågsvansarna var av rak typ med små tänder och åt sig därför långsamt in i trädet. De amerikanska Toledo- och Disstonsvansarna med bukig tandsida och stötställda tänder var omtyckta, eftersom de gick lätt och skar fort.

Sedan trädet tagit mark skall det kvistas. Till detta arbete brukas en något tjockare och bredare yxa. Om trädet är behäftat med röta, måste det undersökas, huggas upp.

Då timret från denna trakt skall flottas, har det alltid måst barkas.

Ännu vid 1900-talets början skedde barkning med yxa. Därtill användes en extra tunnslipad yxa. De första barkspadarna var handsmidda och relativt tunga och tjocka. Under årens lopp har det kommit fram en mängd olika modeller med flera så kallade förbättringar och med mer eller mindre hållbarhet. Somliga är nästan obrukbara för sitt ändamål.

Sedan en del träd fällts, kvistats och barkats på översidan kommer apteraren med sina verktyg och apterar de fällda träden, gör ett litet hack med yxan för kapning samt slår en, två eller tre stämplar bredvid, olika för olika sortiment: 1 på sulfat, 2 på sulfit, 3 på timmer osv, för att köraren skall kunna skilja dem åt nere på vältan. Därefter kapas trädet med bågsåg eller svans (kapning med yxa har knappats förekommit på 1900-talet, möjligen i enstaka fall). Stockarna vänds för att renkvistas och färdigbarkas på andra sidan. Randbarkning förekommer här endast ifråga om kolved.

Där timret skulle köras utför branta berg, brukade man i äldre tid öga det. Ett hål togs upp med en smal yxa, senare med borr ca 6 tum från stockens toppända, avsett att träda en länk igenom.

Transport av timmer och ved

Hopdragning av virket utförs i regel av körarens medhjälpare, lässkarl. Uppläggning av sommarhugget virke i res ombesörjs av huggaren.

Lässkarlens verktyg är yxa, timmersax och en tillyxad spak till hjälp vid förflytting av särskilt grova och tunga stockar.

Körkarlens verktyg är yxa och sax (som ovan) och snöskovel. Då virket huggits på barmark, dras det ihop i högar för lunning; vintertid dras det ihop allteftersom drivningen går fram. Ibland blir virke översnöat och måste skottas fram, ett besvärligt arbete.

Lunning påbörjas så snart marken frusit till. Härvid används släpstötting, antingen utan järnbeslag (med eller utan påsatta slitskenor av trä) eller med järnskodda medar. I äldre tid användes ibland endast släpskaklar med längre bakändar och bred hammare med två hål. Genom dessa och "ögat" i stocken träddes en länk, som låstes ihop med ett länklås vid framsläpning av enstaka stockar i oländig terräng.

Ibland släpkörs timret ända fram till platsen för inmätningen. Då används i stället för stötting en vanlig timmerbock med bred (lång) svängbank. Detta förekommer då man har starkt medlut hela vägen. Vid släpkörning i branta berg brukade man i äldre tid lasta endast några stockar på stöttingen, varefter en lång svans av stockar fogades ihop med korta länkar försedda med en kil i vardera ändan att släpa efter.

Med nuvarande typ av skaklar - med glidbar ögla, så att bockmedarnas framändar åker upp på hammaren, och försedda med skarpa bromsjärn - kan stora släplass köras i branter utan att hästen åker på hasorna. Innan björnbindsle kom i bruk, användes järnkilar, sprintar, som slogs genom länköglorna och drevs in i stockarna. Detta förbjöds i början av 1900-talet. Senare blev även huggning i virket förbjudet.

Hankkörning

Sättet att släpa stockar endast med hjälp av skaklar och vidjebindslen (senare länkbindsle) kallades tôging. Detta transportsätt för timmer torde vara det äldsta förekommande.

Antalet stockar som kördes åt gången var helt beroende av grovleken och varierade från en till tre i bredd närmast skaklarna. Efterkoppling av stockar i flera längder förekom endast vid medlut. Man ögade stockarna i toppändan vid fällningen. Hålet blev alltid något större i ytan än i mitten för att man skulle få loss spånorna.

Då stockar skulle kopplas efter varann, ögades vid behov även andra ändan av stocken. För att stockarna inte skulle hugga fast i marken eller rota och bromsa, sneddades stockändarna på undersidan.

Timmer som var avsett för flottning (saluvirke) helbarkades med yxa. Annat virke och vedstockar barkades endast på undersidan för att glida lättare. Vid hankkörning på jämn mark eller i motlut gick man bredvid och körde; i starkare medlut satt körkarlen på stockarna bakom skaklarna.

I stället för vidjor användes senare länkkoppel och ännu senare kortare länkar med en kil i vardera ändan. Dessa användes mycket, då man släpkörde på stötting för att i branta backar koppla efter flera längder stockar. Kilarna måste slås in kraftigt; man riskerade annars att en efterföljande stock slog loss en kil, gjorde sig fri och kom löpande på egen hand utför backen.

Hur transport av virke långa vägar gick till i gammal tid, har jag inte lyckats få reda på. Det äldsta sättet som de gamla minns, är användning av långdrög och stötting. Någon som minns hankkörning med vidjebindslen finns numera inte i livet, varför det är omöjligt att få beskrivning och benämningar på dessa bindslen.

De vidjeringar som ursprungligen använts vid hopkoppling av flera stocklängder hade sannolikt samma konstruktion som vanliga vidjeband, vilka även på senare tid begagnats som länskoppel (till flottningslänsor) samt som halsband för kor, fast de förstnämnda gjordes av betydligt grövre och starkare vidjor.

Körning på timmerkälkar

Sedan virket släpats fram till lastningsplatsen, vilken i görligaste mån förläggs till jämn mark, lastas det på kälkdoning, timmerkälkar (bock + get). Geten eller bakkälken är i främre ändan försedd med en grimma, som med en kätting som förlängning hakas fast vid en krok i bockbankens baksida.

Bottenvarvet läggs helst av grövre och tyngre stockar och därvid ses till, att det väl fyller mellan länkfästena och att tyngden blir jämnt fördelad. På framkälken korsas länkarna över bottenvarvet, varefter lasset görs färdigt. Ibland används en länk av exakt samma längd som banken och som är försedd med en ring i vardera ändan. Denna länk läggs tvärs över bottenvarvet mittpå och stakar träds genom ringarna för att stödja stockarna. Sedan lasset är färdigt, huggs stakarna bort.

Bakkälken, geten, saknar svängbank och är dessutom något längre än bocken samt försedd med stjälpmedar. På denna kälke tas inte länken över lasset förrän detta är färdigt att björnas ihop.

På 1800-talet användes som framkälke en stötting samt baktill en lång kälke, ett transportmedel som gick tungt och stelt i svängarna.

Om en timmerkörare lastar kälklasset ensam har han god hjälp av en kubb med upphuggna fördjupningar. Denna läggs på lut mot bottenvarvet och stocken läggs upp på den med ena ändan, under det köraren lyfter andra ändan med saxen. I övrigt får han lyfta upp stocken med ena ändan på lasset, dra den tvärs över tills jämnvikt inträder och svänga den långsamt tills den kommer på sin plats - detta då han lastar ensam utan lässkarl.

Vägar

På lunnväg ställs mindre anspråk än på basväg - den görs smalare, stubbar huggs bort nödtorftigt eller rundas av, varefter kavlar läggs emot för att lasset skall glida över. Vid sidolutning läggs styrslanor av hela träd eller stockar (förekommer även i basväg) för att hindra lasset att stjälpa. Att vid körning i motlut lägga av virket och göra en vända till för att få lass försenar arbetet, som då blir mindre effektivt. Basvägen förläggs till i möjligaste mån jämn mark, myrar, dalgångar o d.

Vedkörning

Körning av långved och kolved går till i huvudsak på samma sätt som timmerkörning. Vid körning av meterved i stark utförslöpa används släpa, två hopfästade grova slanor som med framändan vilar på kälken och släpar med bakre ändarna. På dessa travas veden upp och björnas fast med kätting. På jämn mark körs veden på vanlig kälkdoning försedd med bjälkflake. Vid körning av kastved begagnas ofta en spjälbur som placeras på kälkdoningens flak.

Virkets inmätning

Sedan virket blivit framforslat till inmätningsplatsen vid vattendraget eller dylikt och utlagt i vältor, sker dess inmätning av representanter för det bolag som köper virket (numera genom inmätningsföreningen). Ett mätarlag består av fyra personer: klavare, skrivare, längdgivare och kedjepojke, som även sköter mätarlagets nummeryxa.

Timmervälta läggs på underlag av samma slags virke som i vältan med tvärstock under ändarna på underlagen. Sågtimret klavas en fot från toppändan och skall vara apterat med 4 tums övermål på längden (ursprungligen 1 fot vid ögningen). Sågtimmer betalas per styck enligt prisnota. Massaveden klavas på mitten och betalas per kubikmeter. Avkortningar av en eller flera fot märks ut med ringyxan och nedsättning av en eller flera ¼ tum genom ett märke med ringyxan för var ¼ tum. Efter mätningen avsynas märkningen.

I forna tider, då virkespriserna var mycket låga, hände det ibland att man för att få ut mesta möjliga försökte fuska en del. Ruttna stockar preparerades med krita och dylikt i ändarna och ihåliga "proppades" igen. Även tvemärkning torde någon gång ha förekommit. Somliga mätare var heller inte så nogräknade, om de fick tillräckligt många supar. Det kunde då ibland hända, att den breda näverbottnade kängan åkte in mellan stocken och klaven. Ibland kom klaven aldrig fram ur mätarens ryggsäck utan det ropades efter ögonmått.

Vältningsarbete

Innan virket kan flottas måste det förflyttas från vältplatsen ned i vattnet.

Utför höga branter byggs timmerrännor med botten av raka slanor (massaved) och sidostockar av timmer, vilka hålls fast med i marken nedslagna pålar. Fram till dessa rännor rullas eller körs virket och släpps ner. Då vältplatsen ligger lägre, rullas timret direkt i vattnet, sedan det på något av ovannämnda sätt fraktats till vattenbrynet. Vid vältning används en relativt tjock och tung hake, som sätts på ett 1,5-2 meter kraftigt skaft av gran.

Flottning

Verktyg vid flottning

Sjöflottningen börjar med länsläggning på isen. När sjön blivit isfri forslas en viss mängd virke i taget, inringad med läns, fram till dammen med hjälp av spelflotte och draggeka, en stor bärkraftig eka att ro ut draggen med.

Draggen är ett tungt, tregrenat järnankare, fästat vid en lång lina, vars andra ände löper kring spelet. Draggen ros ut med ekan framåt så långt linan räcker och hivas "överbord". Därefter "spelas" linan in på nytt, varvid timmerbommen, som är fästad vid spelflotten, följer med. När flotten kommit så nära draggen, att denna släpper taget i bottnen, spelas den upp och ros ut på nytt osv. Om draggen inte får fäste i bottnen, säger man att den "rakar".

Dessutom används vanliga roddbåtar vid landrensning och transport av manskap.

När man forslat fram allt virke börjar slussningen. I regel görs en så kallad förflottning för att rensa ån från välttimmer, som samlats upp på länsor. Sedan man öppnat dammens vattenluckor och ån blivit "fullhög" lossas länsorna nere i ån, vilka är placerade i lugnvatten mellan forsarna, och slussningen påbörjas.

På båda sidor om slussöppningen är utlagda alnsbreda flottar av täljda furustockar hopfogade av flera längder, den översta fästad vid land och den nedersta vid kanten av slussöppningen. Dessa tjänstgör dels som ledare för timret, dels som gångbroar för flottarna, som med sina hakar måste manövrera virket, så det inte kommer tvärs över slussen.

Under flottningen utplaceras vakter utefter ån i därtill uppförda små vaktstugor eller flottstugor. Vakterna ser till att timret inte fastnar och bildar bråt. Högar, småbråtar som bildas vid stränderna, plockas av delvis, resten får ligga kvar till styrning till slutrensningen.

När slussningen för dagen är slut och man har stängt dammen, dras länsorna igen ner i ån för att fånga upp efterblivna stockar, så att de inte fastnar på stenar och bildar bråtar, då ån faller (eller rättare vattnet).

Sedan allt virket från sjön passerat slussen börjar slutrensningen. Där ån långa sträckor flyter lugnt används flottar, i regel för två man. Flotte för transport av manskapets matsäckar är försedd med styråra i en klyka. Ett vidjebindsle hindrar den att hoppa ur klykan.

En flotte sammanfogas med två halvor av en kluven kubb, i vilka hål huggits, genom vilka träkilar slås in i stockarna. Spikning förekommer numera mest.

Vid motvind kommer man ingen vart med flottningen, man måste "bida tiden". Vid svag motvind brukar en läns läggas bakom timmermassan och dess ändar dras längs vardera stranden.

Att pressa en svängande timmermassa ur en eda kan göras genom att man med hakarna håller ihop flera flottar till en kedja och skjuter den främsta ut i strömfåran.

Ibland dras virket upp i flera lager ovanpå varandra till ett slags stor flotte, som sedan med en lång stång stakas ur edan.

Vid rûmping i strivattn uppdelas manskapet i två hälfter, den ena att bära såväl sina egna som de övrigas matsäckar, medan den andra hälften flottar. Sedan byter lagen undan för undan. Förutom de ordinarie hakarna dras längs vardera stranden en stor hake på långt skaft som hanteras av 4-6 man samt en mindre för 2-3 man. Dessa används för att lossa stockar långt ute i strömfåran.

Flottning i huvudflottled går till i huvudsak på samma sätt som i tväråar, men där används båtar i stor utsträckning för att man ska komma åt högar som lagt mot holmar och grund i älven. Man är här inte beroende av dammvatten som i ån, utan flottningsarbetet blir mera "jämnflytande".

Länsor används endast som styrlänsor och framför inskjutande smala vikar, inte för avstängning av älven.

Bostadsförhållanden och dylikt

De äldre flottningsbarackerna var låga, timrade och med nävertak. Taket var försett med ett stort hål för utlopp åt röken från härden, som var en uppmurad stenhög mitt på "golvet". Längs vardera långväggen fanns en brits. På ena gaveln fanns dörren och på den motsatta ett litet fönster. I en dylik barack var liggplats för ca 20 man.

Där barack saknades låg man ute vid en nying eller - då det gällde blott några få man - i ett provisoriskt gapskjul med en brasa utanför öppningen.

Flottningsarbetarnas klädedräkt skiljer sig från andra arbetares endast beträffande fotbeklädnaden. Förr användes knähöga läderstövlar, dels veckade, dels utan veckning. Omkring 1920 började 70-90 cm höga gummistövlar komma i bruk, och denna typ har sedan blivit vanlig.

All mat måste förr bäras miltals på ryggen från den ena till den andra platsen, och man "slet ut mer mat än den man åt upp". Numera finns cykel- och bilvägar lite varstans längs vattendragen. Flottningsarbetaren betalades förr oftast per dag, och förtjänsten var ungefär lika vid respektive tidpunkt som för vanligt grovarbete i allmänhet, möjligen något högre. Numera sätts flottningsarbetet bort på ackord, och förtjänsten kan ibland bli betydligt över normal dagpenning, allt beroende på väderleks- och vindförhållanden, vattentillgång samt den noggrannhet, varmed planläggning av arbetet sker. Förtjänsten har de senaste åren varierat mellan 15 och 25 kronor per dag i genomsnitt.

Syrning

Rotbarkning (syring) av träd för att de ska torka förekommer endast i liten omfattning beträffande lövträd, för utrotning av t.ex. asp och björk, i undantagsfall tall, som skall användas till stolpar. Trädet syras endast en gång, men barkning görs omsorgsfullt, så att ingen savbark blir kvar.

Vilan

Här ska berättas något om att rasta i skogen vid en korsvedsbrasa. En sådan är ingen märklig företeelse. Man lägger några kubbar av råbjörk eller dylikt (huggna något längre än den övriga veden) till underlag, späntar tjärvedsstickor, täljer spånor och gör eld. Därefter läggs den kluvna, alnslånga, torra veden upp varvvis till godtycklig höjd alltefter temperaturen i "köket" och tillgången på ved.

Man gör underlaget något längre, så att man där kan placera kaffepannan sen kaffet kokat upp, samt lägga fruset bröd att tina upp. Annars hugger man en käpp, som man sticker ner i snön och hänger kaffepannan på över elden. Sen man lagt några fläskskivor i stekpannan och försett den med en skaftförlängning, placeras den ovanpå brasan.

En dylik brasa värmer duktigt, om man har tillgång till torr ved. En överbliven vedslana får tjänstgöra som sittbräda.

Nying

Nyingen byggs upp av två stockar av torrfur, bägge av samma längd. Längden kan varieras allt efter antal personer, som skall ligga vid nyingen, ca 10-15 fot. Två pålar slås ner bredvid varann i marken och lutas något inåt, så att övre ändarna kommer nära varann. På ett avstånd något kortare än stockens längd slås två andra pålar ner på samma sätt. På dessa skall den undre stocken vila, sedan den jämnats av något med yxan mitt för pålarna för att ligga stadigt. Undre stockens översida samt övre stockens undersida jämnas av ett stycke från vardera ändan. Här läggs ett par flata träbitar, så att en öppning mellan stockarna bildas för tändning och drag.

Spånor huggs upp med yxan efter stockarnas hela längd på de sidor som vänder mot varann utom vid ändarna, för att det lättare skall fatta eld, varefter den övre stocken läggs upp på sin plats och "säkras" med en grankäpp (eller två). Denna spikas fast vid stocken och något närstående träd, eller i annat fall stöttas mot marken. Tjärvedsstickor läggs in längs hela öppningen och tänds, och efterhand börjar nyingen brinna.

Den sköter sig själv och kan brinna en hel natt, om stockarna är grova. Höjden från marken till "eldgapet" brukar vara ca en aln.

En annan typ är den med två undre stockar upplagda på stenar tätt intill varann, samt en övre i likhet med den förut beskrivna. På bägge sidor om nyingen läggs granrisbäddar ut på marken att ligga på. Fötterna vänds mot elden.

Gapskjul

uppförs ibland som regnskydd över liggplatserna vid nying, antingen blott på ena sidan av nyingen eller också ett på vardera sidan med öppningarna mot varann och nyingen mitt emellan. Två stolpar av manshöjd slås ner i marken, och en tvärslå spikas över (står träd på passande avstånd från varann kan tvärslån spikas på dem). Tvärslån kan annars läggas i ett par stadiga klykor.

På den läggs ett lager käppar eller kluvna slanor, som med andra ändan vilar mot marken eller en på marken lagd stock. Längden anpassas så att en vuxen man kan ligga rak. Finns näver så täcks med sådan, annars med omsorgsfullt pålagt granris, fastän detta blir inte droppfritt. (På senare tiders "gapskjul" finns måhända papp eller plåt.) Till vindskydd på sidorna får några granruskor tjänstgöra. Framtill mot elden är skjulet helt öppet. Framför mindre gapskjul (för ett par, tre man) används en vanlig brasa på några uppmurade stenar. Till nattved användes grova vedkubbar, som var längre.

Namnet kommer väl därav, att det är helt öppet framtill (mot elden) liksom ett gap.

De lämnade uppgifterna grundar sig med något undantag på mina egna iakttagelser, erfarenheter och hågkomster, varför de till största delen ligger inom 1900-talets ram.

(Svar på frågelista M 59 och M 114, ULMA)

KOLNING

Kolveden

Sotiga stockar från svedjefall tillvaratogs och användes i äldre tid för kolning. Fallbränning har dock inte utförts i syfte att få kolved utan var avsedd för rågsådd och blev sedan slåttermark, betesmark och så småningom åter skogsmark.

Kolved höggs av såväl barrträd som björk. Veden höggs på sommaren, kvistades och randbarkades, 2-3 ränder allt efter grovleken, samt lades upp i res. Resen korsades upp på stubbar, stenar eller höga tuvor. När avlöningen för huggningen utgick på res, skulle dessa ha en viss bestämd höjd i korset, vanligen 2 alnar.

Veden sorterades i regel inte, men det hände att man ibland kolade en mila av enbart björkved för att få prima smideskol. Större lövträd kunde också få torka på rot genom att man rundbarkade dem med yxa ett stycke från roten.

Veden höggs 5 alnar lång. Den kördes fram till kolbottnen på hösten, då milan brukade resas. Härvid användes en oskodd släpstötting, på vilken kolveden snarades fast med länkar och fick släpa med bakre ändarna. Det var sällan som veden kördes några längre sträckor. Om kolbottnen var iordningställd och manskapet tillräckligt, inrestes veden vid körningen, annars lades den i högar intill kolbottnen.

Kolbottnen

Sandjord eller moränjord, ren från växtrötter och tågor ansågs bäst lämpad till kolbotten.

Verktyg vid upptagning av kolbottnen var järnspett, korp, stengräv, hacka, yxa och spade. Vatten måste finnas i närheten av kolbottnen för släckning av de utrivna kolen.

Resmilan

Efter vilka grunder man i äldre tid beräknade kolbottnens (eller milbottnens) storlek för den vedmängd i antal res som skulle in har jag inte lyckats få reda på. Milornas storlek kunde också variera betydligt.

I mitten ställdes en grövre stock, gubben, ovanpå marken och stagades med tre stöttor. Vid dess övre ända slogs två längre kilar in i sned vinkel (eller ett par träbitar spikades på). Dessa förenades med ett tredje trästycke så att en trekant bildades, mot vilken de första klamparna skulle stödjas och samtidigt bildade tändpipans öppning. En längre stång sattes upp därjämte i mitten bredvid stocken för att tjäna som siktpunkt vid det fortsatta inresandet.

Närmast stocken restes klenare ved som var lättkolad och längre ut grövre klampar. Ytterst avjämnades på nytt med klenare virke för att ytan skulle bli tätare.

Helst hade man plan botten under milan, men om detta inte kunde ordnas utan för mycket arbete, lade man milan på svagt sluttande plan. Genom lämplig reglering av draghålan sögs elden ner till den lägre delen. Tändpipan placerades då på mittstockens övre sida.

I de äldre milorna restes veden direkt på marken (eller beträffande gammal kolbotten på ett tunt stybblager). Veden kolade då aldrig helt i botten utan en mängd okolade stumpar blev kvar, som efter rivningen brukade kolas i en särskild mila.

Den nyare miltypen, s k skorstensmila som begagnats sen 10-12 år tillbaka, är den enda miltyp som numera förekommer. I denna läggs en botten av klen ved tätt hopfogad (ej lufttätt) på från centrum stjärnformigt lagda stickor, så att bottnen liknar ett (tätt) spindelnät. Även här används tändtrumma invid centrumstocken men dessutom även en dragtrumma.

Draghål ligger hos skorstensmilan under bottnens nivå, så att draget passerar genom rosten. Dessa milor kolar ut veden fullständigt och på kortare tid än de äldre milorna och kräver inte så minutiös passning heller. Dessutom är risken för att de ska brinna upp mindre.

Milan mättes med famnstake eller med famnkäpp. Volymen i m³ (löst mått) i en resmila beräknas numera på följande sätt: omkretsen x omkretsen x medelhöjden i meter: 12,57 är volymen i m³. Omkretsen mäts på milans halva höjd. Medelhöjden beräknas vid en vedlängd av 10 fot (ungefär 3 meter) vara 2,75 meter. I en resmila av 10 fots-ved med en omkrets (på halva höjden) av t ex 30 meter blir volymen alltså: 30 x 30 x 2,75 / 12,57 = ca 197 lm³.

Kolutbytet varierar med vedens grovlek, är i genomsnitt för granved 50-60 %, för tallved 40-50 % och för lövträd 30-40 % av den inresta vedens volym.

För att komma upp på milan använde man förr en grov klova med upphuggna laft på den runda sidan som trappsteg, i senare tid en vanlig hopspikad stege. Någon extra kulle med ved ovanpå milan hade man inte.

Milan täcktes med granris, som togs på närmast möjliga håll genom att man fällde någon risig gran, som kördes fram samtidigt med kolveden. På kullen lades även ett lager med mossa för att stybb eller jord inte skulle rasa in i veden. I senare tid används halm på närbelägna milor.

På gammal kolbotten använde man stybb för stybbning av milan. På en ny kolbotten begagnades jord som befriats från trädrötter och växtrester. Stybben (eller jorden) på toppen kastades först upp och klubbades från mitten och utåt brynet (utom vid tändtrummans öppning), och ett mindre reservlager lades upp i en hög. Sidan stybbades nerifrån.

För att få stybben (respektive jorden) att ligga kvar på sidans övre del, hade man T-liknande trästöttor, vars nedre ända stöddes mot marken. Mellan dessa och stödda på deras ändar lades lösa klovar eller brädstycken, så att det hela bildade en ring runt milan.

På en liten mila, vars sida blev brant, kunde erfordras upp till tre sådana ringar för att få fyllningen att ligga kvar. På stora milor med mindre sluttande sida, räckte det med en eller två.

När milan kolat en tid och brynet slagits in, togs det översta blocket bort. Sidan klubbades nedifrån och uppåt med brynet.

Andra miltyper

Liggmilan tycks inte ha använts så mycket, men troligen har den förekommit.

Om kolning i gropar vet ingen något.

Små milor för framställning av kol till husbehov (smideskol) har förekommit.

Kolningen har varit nedlagd i trakten under lång tid men fick en tillfällig renässans under avspärrningsåren vid senaste världskriget, då en mängd kol gick åt för drift av bilar; personbilar, bussar och lastbilar hade i allmänhet vedaggregat. Det var huvudsakligen trävarubolagen som bedrev denna kolning i moderna milor, men även enskilda skogsägare kolade i mila eller ugn. Sedan bensinen åter blev tillgänglig, upphörde kolningen.

Kolningens förlopp

Man gjorde upp eld ovanpå tändtrumman, och när den brunnit en stund fick glödande kol och brinnande bränder rasa ner i trumman, som fylldes med småved och stickor. När elden tagit fart, stöttes det hela ihop med en lång stång och mera fyllved släpptes ner. När milan börjat kola runt tändpipan, täcktes denna och stybbades över. Draghål togs upp med spade vid foten av milan. Man lämnade i början en smal, ostybbad ring runt milans bryn, vilken efterhand täcktes med kvarlämnande av mindre öppningar.

Tunn, blåaktig rök är ordinär milrök, medan tjock, grå, mycket frän rök tränger fram som ett varningstecken för att milan ämnar slå.

När man går upp på kullen måste man alltid klubba framför sig. På det dova, ihåliga ljudet märker man, om veden under stybben är kolad och anfrätt.

Efter hand som milan kolar, sjunker överpartiet. När kolningen passerat brynet och ner på sidan ett stycke, måste brynet klubbas in. När milan är i det närmaste färdigkolad, stryps draget genom att man delvis stybbar igen rymningarna, och när milan är helt utkolad stängs dessa helt och hållet.

Utrivning

Milan revs inte förrän den fått svalna något.

Redskap för utrivning av kolen var kolkrok - ett runt böjt järn på ett ca 2 alnar långt träskaft - och en gles harka med långa tinnar, dessutom en tätare harka med kortare tinnar och en kolskyffel, de äldre av trä med plåtskodd framkant och de nyare av plåt.

Arbetsstyrkan vid rivningen kunde variera men var vanligen 5 personer: en krokade, två harkade, en släckte och en bar vatten. Detta om vatten fanns alldeles i närheten, annars erfordrades flera för vattenbärning.

Vattnet stänktes över de utrivna kolen med en tvaga av färskt granris doppad i vattnet, eller också skvättes det ut med handen. Vid släckning av kolen var man så sparsam som möjligt med vatten, eftersom för riklig vattenbegjutning gjorde kolen lösare och sämre.

Vid de moderna milor som Uddeholms AB under krisåren drev vid Brattmoviken, lades vattenledning med lång böjlig slang och spridarmunstycke ut för släckning av kolen. Belysningsanordningen var starka elektriska lampor. Kolbottnen var centralt belägen intill allmän landsväg. Veden kördes dit med lastbilar, och kolen transporterades bort i trälådor på lastbilar, så snart några milor blivit färdigkolade. Flera milor kolades samtidigt.

Äldre kolfat var flätade av en- eller grantågor, och såväl botten som de något uppåtböjda sidorna var flätade i ett stycke med en liten granbåge på två motstående sidor som handtag. Nyare fat har sidor av tunna bräder och botten av järntrådsnät; glesare och tätare botten för olika kol. Kolen skakades något för att stybben skulle avlägsnas.

Något om kolarkojor

Några lämningar av gamla kolarkojor finns inte i trakten, men enligt utsago brukade en sådan delvis grävas in i en backsluttning så nära milan (eller milorna) som möjligt. Byggnadssättet var inte standardiserat, konstruktionen var den enklast tänkbara. Eldstaden grävdes in vid ena sidan och murades provisoriskt av sten. En lave för ett par man placerades mittemot eldstaden, och den lilla dörren skulle helst vända mot kolbottnen.

På en jämn mo där ingen backsluttning fanns brukade en liten timmerkoja av vanlig typ (av rundtimmer och med dörrar på gaveln) uppföras. Där kolning utfördes endast på sommaren eller tidigt på hösten innan kylan satte in, kunde ett enkelt gapskjul - med ett lutande tak vilande mot marken, med två väggar av stänger och ris och en eld framför öppningen - få tjänstgöra som tillfällig boning.

Kolaren lagade sin mat själv i medhavda kokkärl, och rätterna var väl desamma som andra skogsarbetare förtärde: potatis, fläsk, nävgröt, kolbullar och kaffe jämte medhavt bröd och smör och eventuellt mjölk - därjämte kolarens nödvändiga attribut: tobak.

Som lyse vid milorna på natten hade kolaren i gammal tid törebloss, som vid arbetet sattes fast i någon sorts ställning. Även talgljuslyktor begagnades. Så snart fotogenlyktan kom i bruk, blev denna den vanliga belysningsanordningen. Den var mera okänslig för blåst och lyste bättre. Under arbetet hängdes den på en gren eller på en spik i en uppsatt stång eller stolpe.

Utkörning av kolen

Kolen kördes vintertid i en kolryss på släde. Vid lastning av kol i kolryss lades småkolen i botten och de större ovanpå. I annat fall hade alla småkol försvunnit i tomrummen mellan de stora under transporten.

Det enda bruk som funnits här i nordligaste Värmland är Letafors i Södra Finnskoga [även Likanå och Femtå bruk var igång en tid på 1800-talet, reds. anm]. De mesta kolen som gick åt där, kolades sannolikt i trakten runt omkring bruket, men troligen har en del kol levererats även från Dalby och Norra Finnskoga. Möjligen har också en del kol körts till bruken i mellersta Värmland. Då emellertid dessa transporter ligger mycket långt tillbaka i tiden, kan jag inte få några närmare upplysningar därom.

Hemkörning av de kol som bönderna skulle ha själva, utfördes med gårdens hästar och manskap, och lastningsmetoden spelade här en underordnad roll. Ifall inte två eller flera hade en mila ihop, företogs nog ingen närmare uppmätning av kolen.

I en del fall hade kolaren milan på ackord. I andra fall kolade han mot dagpenning (eller rättare dygnspenning), och milägaren tillhandahöll erforderligt hjälpmanskap vid inresning och utrivning. Ibland köpte kolaren ved och kolade i egen regi. Smeder (som var kunniga i kolning) brukade ibland göra så för att få smideskol i stället för att köpa kol av andra.

Efter släckning måste kolen vaktas, tills de kallnat fullständigt.

(Svar på frågelista 17, ULMA)

Köp boken