Ur: DALBY I GAMLA TIDER

Karl L:son Bergkvists uppteckningar

ÅKERNS BEREDNING

Höst- och vårplöjning

Åkerjorden har sen gammalt höstplöjts så långt man hunnit före tjälens inträdande.

Höstplöjningen påbörjades sedan man bärgat in skörden och tagit upp potatisen och blev därför i viss grad beroende av väderleksförhållandena.

Oktober månad har varit och är fortfarande höstplöjningstid för denna ort. Arbetstiden rättades efter dagsljuset, man plöjde så länge man såg. Oktober har korta dagar och man ville hinna mesta möjliga. Den jord som inte hanns med på hösten, vårplöjdes i samband med vårbruket.

Vid plöjning av stubbåkrar användes i regel en häst, och körning och styrning av plogen sköttes av en man. Vid plöjning av vall begagnades två hästar, och ofta fick då en man köra och en plöja (en van plöjare kunde dock sköta även parhästar). Vid plöjning av vall kunde ibland hända att tiltan föll tillbaka i fåran, då måste en man gå efter och rätta till med hjälp av hacka och händerna samt trampa fast tiltan med foten.

Fårans bredd reglerades genom att draganordningen flyttades i "ploggrimman" i sidled. Även på träplogarna kunde i någon mån "betningen" regleras genom att man fäste draglänken i respektive högra eller vänstra järnet i åsens framända.

Reglering av plogens djupgående skedde genom flyttning av "draget" i vertikal led (på nyare plogar genom höjning och sänkning av grimman).

Tegläggning

Detta innebar att fälla två tiltor mot varandra, varvid en tegrygg uppstår; första gången en åker plöjs används mest denna tegläggning.

Om åkern plöjts tidigare och en svacka finns efter slutfåra, fälls de första tiltorna ihop i denna. Om en tegrygg från föregående plöjning finns i mitten av åkern, påbörjas plöjning i åkerns (tegens) kanter, varvid tiltan fälls utåt. I mitten av tegen, där man slutar, bildas då en större öppen fåra, som vid nästföljande plöjning läggs ihop osv.

Där utrymmet vid åkerns ända är för litet för vändning av häst och redskap, avbryts plöjningen ett stycke in på åkern, varefter den oplöjda delen plöjs efteråt. Att köra med plogen utan att plöja upp någon tilta kan inträffa vid slutet av plöjningen, om man fått kvar en smal remsa på ena sidan att plöja åt ena hållet.

Balkplöjning (s k drill) har endast undantagsvis förekommit vid potatissättning och rovodling; tiltorna fälldes två och två mot varandra på hela åkertegen. På rovåkrar tycks detta plöjningssätt ha varit mera vanligt förr. Gödseln påfördes förut och vid hopplöjningen blev den samlad inne i "bänken".

Trädesbruk och gödsling

Trädesbruk förekom endast på de större gårdarna liksom fortfarande är förhållandet; på de mindre gårdarna hade man ingen jord att "undvara" för detta.

Om den åker som skulle läggas i träda var höstplöjd, harvades den på våren vid vårbrukets avslutning och sedan upprepade gånger under sommarens lopp, så snart det spirande ogräset gjort åkern grön. Den plöjdes även en eller två gånger och harvades på "andra sidan". Kvickrot, tistelrötter och annat som sammanförts av harven hopräfsades med handräfsa och fördes bort från åkern (för fyllning av gropar i slåttermark). Eventuellt förekommande stenar som hindrade plogen i trädesåkern bröts upp, eftersom då ingen skörd hindrade arbetet och man hade tillfälle till det. Annars hade den mesta stenen tagits bort vid själva uppodlingen av åkern.

Större stenar i åkern, som var för tunga att lyfta upp, grävde man under och sänkte under plogdjupet. Uppbrutna stenar och stycken från sprängda stenar kördes, bars, rullades eller forslades på vandring (allt efter omständigheterna) och lades upp i högar vid åkerns kant. Ibland kunde odlingen efteråt fortsätta i annan riktning mellan stenrösen, och oregelbundna åkerflikar åt flera håll kunde härigenom bildas, besvärliga att bruka.

Dikning

I samband med trädning av en åker företogs upprensning av kring åkern förekommande diken, eventuellt läggning av täckdike, men den egentliga dikningen gjordes i regel vid åkerns uppodling. Dikningsarbete är ett tungt, otrevligt och smörjigt arbete.

Trästakar slogs ned - på mossjord stötte man ned vanliga träkäppar och spände ett snöre för att få riktning för grävningen.

Förekommande buskar höggs bort med yxa, stubbar och ytstenar bröts upp med hävstänger och spett. Grästorv och ytmossa togs bort med flåhacka (på stenfri mossjord användes denna även på djupare lager). Annars grävde man med stengräv eller korp eller bröt före med spettet. Medelstora stenar kastades upp med händerna, mindre fick följa spaden vid skottningen.

I äldre tid användes järnskodd träspade, rundad framtill vid jordskottning, senare av järn (eller stål), mera spetsig.

Dikesjorden spreds ut på åkern närmast diket genom att kastas ut med spade. Lösare torv hackades sönder med torvhacka. Seg torv lades ihop i en hög intill åkern och fick ligga och ruttna, varefter den spreds ut. Längs dikeskanten lämnade man vid plöjning en orörd remsa för att inte riskera att hästen trampade ner sig, genom att dikeskanten gav vika. Gräsväxten på dikeskanter (och åkerremsor) mejades av vid slutet av den egentliga slåttern. Äldre diken blev gräsbeväxta ända ned till botten.

Vid dikning på mossjord tog man om möjligt diket så djupt, att man träffade underliggande sand- eller gruslager. Om slänten på mossdiken gjordes med för ringa lutning, ville de med tiden gärna glida ihop och måste justeras.

Täckdikning tillämpades, där öppna diken var till alltför stort men för bearbetningen av jorden, särskilt vid utdikning av fuktiga svackor inne i åkertegar. De hade dock lätt för att slamma igen och täppas till och bli obrukbara. Täckdikning utfördes på något varierande sätt och var oftast av trä. Dikesbottnen rensades först omsorgsfullt men fylldes inte med något material. Ett vanligt sätt var att slå ned pinnar i kors på några alnars avstånd och lägga en rund slana på vardera sidan och en likadan ovanpå. Däröver ett mosslager (eller ris) för att hindra jord att tränga in. Fanns god tillgång på sten, kunde man lägga stenar på sidorna och en bred klova ovanpå eller två mindre klovar eller runda slanor på tvärkäppar.

Lerrör kom till användning först ett gott stycke in på 1900-talet.

För att utröna lutningen hade man för avvägning, där blotta ögat var otillräckligt, en bräda med rak kant och ett "gammaldags vattenpass" och siktade längs markytan (respektive dikesbotten).

Broar

Broar över åkerdiken gjordes av trä; tre grova stockar lades tvärs över diket som underlag, på vilka klovar lades, eller också runda klampar, som stansades ur undersidan för stockarna. Sällan spikades alla klovarna utan en stör lades tvärs över på vardera ändan av bron, stansades ned något i klovarna och spikades på ett par, tre ställen för att hålla samman bron och för att klovarna (eller klamparna) skulle ligga stadigt vid körning. Dylika träbroar ruttnar ganska fort och man måste ofta se efter och reparera dem.

Broar förr över större vägar (för byväg, landsväg) murades med sten på sidorna, på vilka träbalkar lades och där ovanpå täljda eller sågade plankor. Trummor med gjutna cementrör som vattenledare är en senare tiders "uppfinning".

Gödsling

De olika gödselslagen från ladugården blandades i samma gödselstack. Av stallgödseln (hästgödsel) förbrukades i äldre tid en del som nödfoder (i sörpa) åt korna, då det vanliga fodret blev otillräckligt.

Annars brukade man köra ut denna på våren för nedharvning, där man ämnade så grönfoder - den har en starkt pådrivande verkan under utspridningsåret men ringa efterverkan. I bottnen på gödselstacken (till ladugården) lade man ofta torkad kärrjord för att suga upp pressvattnet (urinen), som hölls kvar dåligt i gödseln, då strömedlet mest utgjordes av hackat granris. På många gårdar fanns en av sten murad urinbrunn under ladugården, dit urinen fick rinna ned genom det otäta trägolvet. Dessa brunnar (eller källare) fylldes med torkad kärrjord och skottades ur varje vår och blev ganska bra gödsel, rik på kali, men beredd på ett tämligen opraktiskt sätt ur nutida synpunkt. Numera används torvströ i gödselrännan, gödselbrunnarna är igenstenade och trägolven ersatta med cementgolv.

Den omnämnda gödselkällaren under ladugården användes flerstädes både för den flytande och den fasta spillningen. Genom en lucka i ladugårdsgolvet sköts gödseln ner. Ladugården var då så högt uppmurad att man kunde backa in med kärran. Då gödselstack anlades ute på marken, lades denna ett stycke från ladugården, och gödseln fraktades från utgödslingsdörren på en kälke och lades upp i stacken, vilken formades omsorgsfullt med nästan lodräta kanter. På större gårdar hade man för getterna (och fåren) oftast ett särskilt hus i närheten av ladugården. Sommarladugården hade sin egen gödselstack.

Kalk och konstgödning började så smått användas, i första hand kali och tomasfosfat på mossjord. På sandjord kom också chilesalpeter till användning. Jordbrukarna hade dock i början så liten kännedom om var, när och i vilken mängd konstgödselslagen skulle begagnas, att de många gånger blev mer till skada än till gagn.

Vid nyodlingar brändes trädrötter, murkna trästammar, stubbar och annan träbråte, som brutits upp (och även torv), varefter askan spreds ut och gav god växtnäring.

Gödselkörning

I gammal tid användes vid gödselskottning järnskodda träskovlar, sedan gödseln hackats loss med harka eller gräv. Till mera avlägset liggande åkrar och till utbruk kördes gödseln ut på vintern och lades i stackar med flera lass i varje, packades väl men täcktes sällan (där täckning förekom, användes granris).

Gödselsläde var en långsläde med sammanhängande men avlyftbara sidor och gavlar. Dessutom förekom en mindre gödselkälke med träskodda medar och kupig botten utan karmar, avsedd att dras men kunde även köras vid kortare transporter.

Senare har begagnats getdoning med tätt flak och avtagbara karmar.

Sommarkördon: tvåhjulig tippkärra med bred kupig botten och svängd framgavel (utan sidostycken och bakbräda); senare en tvåhjulig tippkärra med plan botten, fastsittande framgavel och sidostycken och löstagbar bakbräda. Numera användes vid längre transport av gödsel en vanlig fyrhjulig körvagn med tät botten och isärtagbara karmar.

På vallar och gräsmark med relativt tätt bestånd spreds gödsel på våren, innan snön hade smält bort för att smältvattnet skulle laka ur växtnäringen och tränga ned till gräsrötterna. Sedan marken blivit bar (men innan gödseln hunnit torka), knackade man sönder eventuellt befintliga större gödselkokor med ett gräv - i regel spred man dock endast fint söndergrävd gödsel på gräsvall. Därefter "krattades" gödseln med en vanlig handräfsa för att den skulle bli finfördelad och ej hindra slåtterarbetet och följa med höet vid hopräfsningen. Det har också förekommit, att man kört en gran för att jämna ut och sönderdela på gräsmark utspridd gödsel.

Den på åkern vid vårbruket utspridda gödseln harvades ner, oftast med snedharvning. Potatisåkrar harvades först innan gödseln kördes på. Gödselmängden beräknades till ett "vagnellass" per fjärding utsädespotatis; lassen tippades av i rader på lämpliga avstånd i åkerns längdriktning och högarna breddes ut åt bägge håll, så att gödseln blev jämnt fördelad och "nådde ihop". Vid sättningen rakades den ned i fåran före hästen av en person med handräfsa, oftast före sättaren (men ibland efter), allt efter gårdsägarens önskan. Där man skulle anlägga vall, vilket i regel var fjolårets potatisåker, brukade sommarladugårdsgödseln påföras redan på hösten och harvas ner eller plöjas grunt.

Trädan harvades då och då under sommarens lopp när den började grönska för att ogräset skulle ofredas och plöjdes över ett par gånger, för att hela jordlagret skulle bli genomarbetat till brukningsdjup. Trädorna försummades nog ibland, så att åkerspergel och kvickrot stod kvarterhög innan bearbetningen företogs. Trädesåkern påfördes gödsel och besåddes med höstsäd (råg) i början av augusti.

Ett annat slags "trädesbruk", som fortfarande tillämpas här och var, då man inte vill offra jord för helträda, är att beså en kvickrotsfylld åker med grönfoder som skördas strax efter slåttern och fraktas direkt från åkern för att hässjas på annan plats, varpå åkern harvas upprepade gånger under höstens lopp och sen plöjs.

Om proceduren upprepas två år i rad blir åkern ganska ogräsfri utan att helträdas.

Vår- och höstsådd

På sanka myrodlingar harvade man och sådde medan tjälen satt kvar i marken, så snart den gått ur ytan så pass att inte harvpinnarna nådde den.

I regel harvades två gånger före sådden och två efter; på uppkörd vall erfordrades flera harvningar före sådden. Vid större brådska hände ibland, att man sådde direkt på tiltorna, men detta hämnade sig genom ojämn uppkomst och mognad hos säden, eftersom kornen kom på mycket varierande djup.

Harvning

Vid harvning första gången på upplöjd vall användes harv med raka pinnar, för att inte torv skulle ryckas upp.

Om åkern var fylld av rotogräs, lyftes harven då och då - så måste även göras då torvor fastnade i harvtinnarna. Den uppharvade kvickroten räfsades ihop och lades på åkerrenen för vidare befordran till någon grop. Det förekom också, att kvickrot sköljdes upp i vatten och användes som foder åt kreaturen.

Vid harvning på vallbrott, måste torv hackas sönder. Detta arbete utfördes med ett gräv eller en mindre hacka, och även kvinnor och halvvuxna barn brukade delta.

Sådd

Ett gammalt såningsmärke, som fortfarande bibehålls, är den gulbröstade sädesärlans ankomst. När den sista snön började försvinna från bergshöjdernas östsida, ansågs tiden vara inne för sådd.

Utsädessäckarna kördes, om det var långt till åkern som skulle sås, annars bars en säck på ryggen efter behov och ställdes vid åkerrenen. Sådden utfördes oftast av husbonden i gården. Sällan förekom att kvinnor sådde.

Säden bars vid sådden i en stor, avlång träask med ram av tunnkluven furu, hopsömmad i sköten med rottågor av dvärgbjörk. Till botten användes mest kalvskinn, men botten av tunt trä förekom också. I vardera ändan var en liten enbåge anbringad; i den ena av dessa var en rem fastsatt, som med en krok hakades fast i den andra bågen. Med denna rem över axeln bars "löpen" under såningsarbetet.

På större såskäppor var en båge fästad även mitt på främre långsidan för att man med vänstra handen skulle hjälpa till att hålla löpen uppe och stödja den under sådden. Bärremmen satt på somliga löpar i ringar i stället för enbågar i vardera ändan, men den var alltid försedd med en krok att haka fast.

Säden kastades ut med högra handen medelst en jämn, vågrät armrörelse från höger till vänster under det man marscherade med långsamma, taktfasta steg. Enstaka personer hade tränat sig att så med bägge händer växelvis, vilket givetvis gick fortare. Då man sådde gräsfrö, brukade man blanda detta med fin sand för att få en jämnare spridning, men det såddes också enbart. Gräsfrösådd utfördes tidigt på morgonen eller sent på kvällen, då det var lugnast.

Den remsa som besåddes, då man gick ett slag över åkern, kallades ett såkast. Vid sådd av tydligt "synliga" sädesslag (havre, råg, korn och dylikt) sådde man utan märke. Vid sådd av gräsfrö och mera otydliga sädesslag fick en person göra en rits med en käpp eller gå med korta steg och trampa en rand för vart "såkast".

Radsåningsmaskin började komma i bruk omkring 1910-1915 men blev inte allmän förrän omkring 1920, på mindre gårdar ännu senare. De första såningsmaskinerna brukade lånas ut av ägaren mot en avgift av två öre per kilo utsäde.

Vid nedmyllning av utsädet använde somliga en krokpinnharv vid första harvningen och en rakpinnharv andra gången. Somliga använde rakpinnharv bägge gångerna, första gången snett, andra rakt. Sedan fjäderharv kom i bruk, användes denna för nedmyllning av sädeskornen, varvid man ställde in den för grund myllning. Sista harvningen företogs med en rakpinnharv. När gräsfrö skulle insås, brukade en del så detta före den sista lätta harvningen, andra sådde det efter (dvs före vältningen).

Allra sist vältades åkern med en trävält. Om jorden var fuktig (t ex vid regn), sparades vältningen tills ytan torkat upp, annars klibbade jorden vid välten.

Höstsådd

Höstsådden gick till på samma sätt som vårsådden. Det var endast råg som såddes på hösten. I regel var det trädan som besåddes sedan gödsel påförts och harvats ner. Rågsådden företogs i början av augusti. Det förekom också, att man använde en grönfoderåker för rågsådd. Vickern skördades, åkern plöjdes och harvades, påfördes gödsel och besåddes med höstråg.

Numera sås inte mycket höstråg. Korn förekommer också sparsamt. Däremot är vårvete mera vanligt och något vårråg sås också.

Havren är dock det dominerande sädesslaget; den mals till fodermjöl för gårdarnas eget behov och används också till hästhavre samt lämnar även material till en och annan skrädmjölsgröt.

Sådd av ärter enbart på större åkrar har väl knappast förekommit. I blandning med havre (1/3 ärter och 2/3 havre) har den odlats som grönfoder. Sådden och nedmyllningen gick till på samma sätt som förut nämnts. I små trädgårdsland såddes ärter för hushållets behov, liksom man fortfarande gör.

När ärtplantorna blir 1-2 dm höga, sätts kvistar och käppar som stöd.

Rovåker

I äldre tid såddes rovor oftast på drill, som bildades genom att två plogfåror plöjdes mot varann och sedan utjämnades på toppen med en kratta. Vid sådden ritades en rand med en käpp längs mitten och fröet ströddes i denna antingen ur en flaska eller med nypan. Randen myllades igen med fingrarna allteftersom man sådde. Numera sås rovfrö på jämn åkeryta; ränderna ritas upp med en anordning för "ställbart" radavstånd. På större åkrar kan man också följa passande ränder efter fjäderharven. Fröet sås med en roterande trissa, som även myllar igen efter sig.

Kålåker

Kålfrö brukade sås i lådor inomhus (då man ej hade drivbänk) och planterades ut, då jorden blivit varmare. Vid plantsättning gjorde man ett hål i jorden med en träspade (eller med handen), sänkte ned plantan till lämpligt djup med vänstra handen, förde jorden tillbaka omkring plantan under det man höll fast denna, varefter man tryckte till jorden med knogarna.

Trädgårdslanden påfördes naturlig gödsel på våren och vändes med grep. Därefter skottades jorden upp i kanterna och sängen jämnades till med en kratta eller räfsa, kanterna packades med en spade, och ett par bräder placerades tvärs över eller också trampades spår upp att gå på vid sådden. Fåror för fröna ristades upp med en spetsad käpp eller med fingerspetsarna och fröna släpptes i med nypan. Arbetet utfördes oftast av kvinnorna.

De viktigaste trädgårdsväxterna i äldre tid var kålrötter och morötter, som gav material till maträtten rotmos. Kålrotsfrö brukade också bredsås tätt på ett litet område, varefter plantorna flyttades till sin nya värdplats, då de blivit lagom stora.

Trädgårdssängarna skulle vara lösa och luckra. Ogräset rensades bort för hand genom plockning. Gallringen bestod i utplockning för hand av överflödiga plantor.

Vid rovgallring ryckte man en handfull plantor på vissa avstånd i raden och sparade grupper som sedan gallrades isär mera försiktigt. Efteråt hackades mellan raderna med ett gräv eller en potatishacka. Detta upprepades någon gång längre fram för att luckra jorden.

Potatis

I äldre tid användes (åtminstone på skogstorpen) en finnplog vid nedmyllning av potatisen; jorden rakades tillbaka i fåran med en räfsa. För att dämpa ogräset och luckra jorden harvade man potatisåkern ett par gånger, innan groddarna började sticka upp.

Någon bearbetning av jorden på sädesåkern efter grödans uppkomst (såsom ogräsharvning) torde inte ha förekommit, och då tyngre lerjord inte finns i denna trakt, är risken för att jorden vid häftigt regn skall slå ihop sig inte så stor.

(Svar på frågelista 27, ULMA)

HÖSTSKÖRD

Stråsädesskörd

Havre

Den i denna trakt vanligaste stråsäden är havre som har odlats sen mycket långt tillbaka. Förhärskande är vithavre; endast i ringa utsträckning odlas svarthavre och då företrädesvis på mossjord, där någon tidig sort används, helst även stråstyv.

Beträffande sorter hade man i äldre tid inga strängt skilda sådana; då man genom köp eller byteshandel skaffat utsäde, sådde man sedan av den egna skörden år efter år, såframt den blev mogen och groningsduglig. Ibland nyanskaffades något mindre parti, och utsädet blev därför efterhand hopblandat av en mängd olika sorter.

Under senaste årtiondena, sedan utsädesfirmorna började släppa ut sortrent utsäde, har i södra delarna av socknen Segerhavre mest använts jämte Gullregnshavre, som också brukats längre norrut jämte Odalhavre. Under sista årtiondet har i norra delen Bambuhavre odlats mest, som varande relativt tidig och jämförelsevis rikbärande. Flera tidiga sorter har prövats under årens lopp, såsom Favorit, Primus m fl men frångåtts, då de lämnat alltför dålig avkastning. Å andra sidan är de tyngre havresorterna alltför sena för denna trakt och mognar endast under gynnsamma år, varför de odlas endast i ringa utsträckning; man går hellre en "gyllene medelväg".

Skörd av havre

För havrens del brukar skördetiden inträffa i slutet av augusti. Havren, liksom övrig stråsäd har förr mejats med lie på såväl större som mindre gårdar, något som fortfarande är fallet på de mindre gårdarna. Först på senaste tiden har på de större gårdarna slåttermaskin med skördeapparat börjat användas, men bindandet måste likväl ske för hand.

Vid skörden används medelstora eller stora liar, 4½-5½ kvarts, dvs ungefär samma liestorlek som användes vid vallslåtter, där denna sker för hand. För vässning av liarna under skörden har man ofta två olika brynen, ett grövre av sandsten för grovbryning och ett finare av kalksten för efterbryningen. Även smärgelbrynen används; med dessa brynas torrt. I äldre tid har hemmagjorda brynstickor använts, vilka tillverkats av finsiktad sand och smältgrankåda på en (räfflad) sticka av starkt trä (björk).

I regel användes s k vimporv samt styrkvist för att sädessträngen skall lägga sig fint och ej bli hoptrasslad. De flesta skördekarlar lägger strängen intill den omejade säden, men en och annan lägger den på fria fältet. Fördelen med den sistnämnda metoden är den, att skördekarlen då inte är beroende av binderskans arbetstakt utan kan meja av ett område och sen hjälpa till att samla upp och binda eller börja samla ihop kärvarna. Varje skördekarl har i regel en binderska efter sig, men en som är riktigt flink, kan sysselsätta två binderskor, där inte liggsäd försvårar arbetet. Dylik säd försvårar även uppsamlandet av säden, då strängen gärna vänder sig, då man mejar. Där vallfrö såtts in i havreåkern, måste det späda vallgräset i görligaste mån skakas ur säden vid uppsamlandet, vilket försenar arbetet. Säden blir annars svårtorkad.

Vid uppsamlandet av säden börjar man i rotändan av sädessträngen, lyfter litet i taget med bägge händer och för det framåt mot högen (med toppen före) tills man får en lagom mängd till en kärve, varvid man ser till att ingen större mängd strån blir kvar på åkern. Nu läggs den lilla högen på marken och en handfull strån skiljs från högen för att användas som band kring kärven.

Vid hopbindandet tillämpas olika metoder:

1) Den mest brukade metoden vid fullång säd är att ta bandet runt om kärven mitt på, vrida runt ett varv och stoppa rotändan under bandet för att låsa "knuten".

2) Ett annat sätt är att klyva bandet i två delar i rotändan, göra en knyck på mitten av bandet, så att stråna bryts något och samtidigt vrida runt ett halvt varv, varefter rotändarna tas runt kärven och tvinnas om varandra några varv. Härvid uppkommer (skenbart) två "knutar", en på vardera sidan av kärven.

3) Där säden är mycket kort, måste man "förlänga" bandet, vilket går till så att man med användande av den under punkt 2 härovan beskrivna metoden bryter bandet närmare toppen (intill vipporna), så att man får tillräckligt långa ändar för att kunna vrida ihop.

Vid urskakning av vallgräs ur säden griper man en grabbnäve strån vid toppen med höger hand, lyfter upp och skakar ur gräset, eventuellt slår rotändan ett slag mot benet, håller fast det renskakade med vänster hand mot knäet eller låret, tager en ny portion osv tills man får ihop till en kärve. Det fordras rätt lång träning för att detta arbete skall gå raskt. Vid skärning av sådan säd sparas högre stubb än vid annan säd.

Som dagsprestation för skördekarl och binderska har man brukat beräkna omkring 100 krakar à 10 kärvar per dag.

Då säden mejats och bundits, läggs kärvarna i högar med 10 kärvar i varje och med alla toppändar mot norr. Högarna läggs i rader i åkerns längdriktning.

Krakstörar med skarpspetsade toppändar bärs eller körs ut på åkern och placeras en på var kärvhög. På dessa skall säden krakas. På varje högs västra sida stöts ett hål i marken med järnspettet - ofta går en person före och stöter sådana hål, och en stör trycks ner med händerna, jorden trampas till med sko- eller stövelklacken, varefter krakningen kan ske.

På mindre gårdar (skogstorp o dyl) har förr begagnats krakstör med en iborrad pinne något nedom mitten. Denna typ finns fortfarande i bruk här och var (bl a hos undertecknad). Vid krakning på sådana störar träder man först på en kärve snett genom bandet tills den vilar mot pinnen, drar några strån ur kärven, varmed man binder runt om toppen på den påsatta kärven och kring stören. Därefter påträds de övriga kärvarna. Genom den sista träds störspetsen snett genom bandet åt andra hållet, så att denna kärve kommer att luta framåt; de övriga lutar något bakåt. Vid denna krakningsmetod kommer ingen del av sädeskärvarna att beröra marken.

På större gårdar, där såväl utforsling av krakstör som inforsling av den torra säden sker medelst körning, används av praktiska skäl inga pinnar i störarna (de skulle i alla fall bli avslagna). Då man krakar på störar utan pinne, träds först två kärvar på vertikalt med stören strax innanför bandet och skjuts ned tills rotändarna vilar på marken, varefter topparna binds ihop runt stören med några sädesstrån. Därefter fortsätter krakningen på förut beskrivna sätt.

Alla toppändar på kärvarna vänder efter krakningen mot sydväst, dvs mot middagssolen.

Allt eftersom krakningen pågår, räfsar binderskorna ihop spillsäden i tunna strängar mellan störraderna, där den får ligga på tork eller också fraktas den från åkern och hängs upp i hässja (detta vid dåligt torkväder). Den tas sedan med vid tröskningen, såvida inte vallfrö är insått i åkern, då det hopräfsade användes till foder.

Råg

Detta sädesslag har odlats sen långt tillbaka och odlas i viss utsträckning fortfarande. I gamla tiden såddes råg i askan i svedjefallen. Denna måste i regel skördas med skära, då de myckna stubbarna hindrade användning av lie. Svedjefallen användes i flera år efter rågodlandets upphörande till slåtter och tjänstgjorde sedan som skogsbete, tills de blev igenvuxna med skog.

Av råg odlas såväl höstråg som vårråg, dock, som förut nämnts, endast i ringa omfattning. Höstrågen skördas i början av augusti, vårrågen först i slutet av augusti eller i början av september.

Skördemetoden är för övrigt lika för råg som för havre; den mejas, binds och krakas på samma sätt.

Korn

Detta sädesslag har förr odlats mera än nu. Det användes också då man beredde malt för hembrygden och skräddes liksom havren till fint mjöl för grötkokning. Av kornmjöl har (liksom av havremjöl tillsammans med potatis) bakats tunnbröd.

På grund av dess besvärliga skördande (lien biter dåligt på kornhalm, vill gärna rycka upp strået med roten) och dess svårhanterlighet vid tröskningen (genom dess otrevliga borstagn) har man nästan helt gått ifrån kornodling.

Skörden inträffar ungefär vid samma tid som beträffande havren, och skördemetoden är densamma. Nästan uteslutande tvåradskorn har odlats förr, endast på senare tid har även sexradskorn förekommit.

Vete

Detta sädesslag har först på senare tid kommit till mera allmän odling i denna trakt. Höstvete odlas dock knappast här. Vårvete odlas numera i större utsträckning än råg, men endast tidiga sorter (som t ex Diamant, Fylgia m fl) går i full mognad.

Vårvetet skördas i början av september och metoden är lik den först beskrivna för havre. Då säden är torr körs den in och läggs i travar i utrymmet bredvid trösklogen. På mindre gårdar där häst saknas, brukar man bära in sädeskrakarna på axeln, en i taget, eller forsla dem på dragkärra om marken är jämn.

Om det regnat en längre tid och vattnet har trängt in i sädeskärvarna, så att de är mycket våta inuti mittför bandet, brukar man före inbärgningen lyfta upp kärvarna och korsa dem på stören och låta säden stå korsad en dag då det blåser bra.

De tomma krakstörarna förvaras antingen i en liten utbyggnad vid logväggen eller där logen står högt upptimrad från marken, under loggolvet.

Blandsäd

Något blandsäd har odlats, t ex havre tillsammans med korn av ungefär liktidiga sorter.

Ärter och vicker odlas endast som foderväxt i blandning med havre (i vissa fall vårråg) och skördas vid full blomning (oftast i slutet av juli). Den torkas i hässjor i likhet med hö. Vicker med svagare inblandning av havre sås ibland på åkrar inpyrda med kvickrot, emedan vicker har en viss förmåga att kväva ogräset och skärs så tidigt att åkern kan bearbetas under eftersommaren.

Skörd av potatis och rotfrukter

Potatis

Innan potatisskörden sätts igång, avlägsnas blasten från potatisåkern, såvida den inte helt frusit bort eller på annat sätt förintats. Avskärningen av blasten sker antingen med skära, varvid blasten läggs i små högar, eller också med lie, då den räfsas ihop efteråt med vanliga handräfsor. Högarna fraktas bort från åkern. Frisk, grön blast brukar hässjas och användas till foder (i hackelse o dyl), men oftast stjälps den av i någon stenbacke eller grop. I äldre tid beredde man s k äppelrislag av torkad potatisblast och hett vatten, vilken hälldes över hackelsen åt kreaturen på vintern.

Potatisskörden inträffar vid normala år i mitten av september. Enligt gammal regel skall man ha all skörd under tak och potatisen i källaren före Mikaeli.

På alla större gårdar används häst och plog vid potatisupptagningen. Man börjar i slutfåran i mitten av åkern eller vid sidorna, allteftersom nedplöjningen av potatisen på våren skett; man plöjer nu åt motsatt håll. Först plöjs en smal fåra närmast potatisraden, och med nästa fåra plöjs potatisraden upp. Såväl de "tomma" fårorna som potatisfårorna hackas igenom med potatishackan. Nästa varv körs åter en s k tomfåra på var sida och nästa en med potatis i, undan för undan.

Varje person som hackar har en plockare efter sig som plockar potatisen i hinkar, vilka han tömmer i säckar.

Vid plockningen tillämpas olika metoder. På en del gårdar plockas såväl den större potatisen som den mindre i samma kärl; på de flesta gårdar sorterar man potatisen vid plockningen, varvid den som plockar måste ha två kärl med sig. Mindre rötskadad potatis får följa med småpotatisen, även sådan som skadats av hackan eller plogen; mycket rötskadade knölar kastas ut på åkern.

En hackare tillsammans med en plockare kallas ett hârkâlag. Antalet sådana "lag" varierar alltefter åkerns storlek, tillgång på arbetskraft, brådska med upptagningen och många olika omständigheter. Ibland brukar plöjaren hacka ett stycke, då han plöjt fåran ut. Som plockare får ofta större barn fungera, om det visar sig, att de fullgör sorteringen tillfredsställande (man vill ju ogärna ha med rötskadad potatis i källaren).

Då säckarna fyllts, knyts de igen och körs till källaren. De flesta stenkällare har en trumma i taket, varigenom potatisen töms. I annat fall bär man säckarna in genom dörren och tömmer dem i bingen. Småpotatisen förvaras i en särskild binge. En del småpotatis brukar man frakta direkt till ladugårdslidret för att de skall vara lättare tillgängliga vid utfodring, och där de kan förvaras, tills kölden blir starkare, då eventuellt överblivna partier fraktas till källaren.

När man är färdig med skörden, harvas åkern och med handräfsor ihopsamlas ogräs och potatisrötter som ryckts lös av harven. Man brukar göra en räfsning före harvningen och en efter. Samtidigt plockas eventuellt blottade, kvarblivna potatisknölar. Vid den allmänna höstplöjningen brukar en pojke (eller flicka), då turen kommer till potatisåkern, få gå efter plöjaren i fåran och plocka upp de knölar, som plogen blottar.

Att gräva upp potatisen utan att först vända med plog tillämpas fortfarande på småställen och skogstorp, där häst saknas. Det går betydligt långsammare, är mera arbetskrävande och känner särskilt hårt på ryggen. Den använda hackan är densamma som förut nämnts, en vanlig 4-kloig potatishacka med ca 110 cm långt skaft. För att slippa bära hinkarna så långt, gräver man bara ett stycke i taget av en potatisfåra, varefter man går tillbaka och tar en ny bit. Man hugger med hackan mellan potatisstånden (de avskurna stjälkarna visar, var de finns), rycker loss roten och sprätter fram knölarna ur jorden med hackans tinnar. Eventuellt rotogräs, t ex kvickrot och tistelrötter, krafsas också loss och kastas ovanpå åkern, sedan jorden har skakats ur med händerna. (Är man noggrann, kan en potatisåker göras fullkomligt fri från kvickrot vid grävning för hand, dvs om man tar dag på sig.)

Under de allra senaste åren har på större gårdar fabrikstillverkade s k potatisupptagare börjat användas, varvid arbetet med hackning bortfaller och endast plockning behöver utföras. En olägenhet med dessa är dock, att de lämnar kvar mycket potatis i jorden.

Av potatis förekommer en mängd sorter.

Rovor

Denna foderrotfrukt odlas inte i någon större omfattning, men på en och annan gård har man en liten rovåker med några rader som man gallrar om hösten. Rovskörden inträffar i slutet av september eller början av oktober. Man drar upp rovorna med blasten och lägger dem i högar, varefter de blastas av med en vass kniv (t ex en förskärare eller en tunn bordskniv). Blasten tas tillvara och används till foder.

Då rovorna utvecklar en besk, frän lukt brukar de förvaras i en särskild källare. Där inte sådan finns, förvaras de i en särskild binge i den ordinarie källaren. Endast i undantagsfall stukas de på åkern. Om rovbingen täcks med tunn, impregnerad papp, blir rovlukten knappast märkbar i källaren.

Foderbetor odlas endast undantagsvis i stället för rovor; skördas på samma sätt.

Kålrötter

Denna rotfrukt odlas endast i form av matkålrot i vanliga trädgårdsland. De skördas ungefär vid samma tid som rovorna och blastas av på samma sätt. Den fastsittande jorden skrapas av med kniven och rottågorna skärs bort.

Rötterna förvaras i potatiskällaren liksom övriga till folkföda avsedda rotfrukter, såsom morötter, rödbetor och eventuellt kålhuvuden. Något vitkål odlas nämligen här och var, men då sommaren är ganska kort, uppnår huvudena inte någon större storlek. Dessutom förstörs plantorna lätt av mask.

(Svar på frågelista ?, ULMA)

SLÅTTER

I äldre tid då - i synnerhet på de större gårdarna - många olika slag av gräs slogs och inbärgades, började man i regel med vallslåttern hemma vid gården, därefter hackslåttern hemma samt på eventuellt förekommande utbruk (egendomar som ägdes på andra platser). Därefter slogs myrhö och sist kom turen till sätervallarna. Då slåttern i regel påbörjades först omkring mitten av juli, kunde det dröja långt fram i augusti, innan sätervallarna blev slagna. Slåttertiden har nog alltid i viss mån varierat allt efter väderleken och gräsets utveckling. Men i stort sett började man i äldre tid slåttern något senare än man gör nu, eftersom man värderade fodermängden högre än fodrets halt av smältbar äggvita. Huvudsaken var, att det blev bukfyll i kornas magar. Mjölkmängden var genom den ringa tillgången på klöverhö och kraftfoder betydligt lägre än nu.

I äldre tid slogs rätt mycket myrhö, eftersom den odlade jorden då sköttes mycket sämre än nu. Vallarna fick ligga längre och gav sämre foder - klövervallar i egentlig mening fanns knappast. Kreatursantalet på gårdarna hölls dock större i förhållande till fodermängden än nu. Ett vinterfoder för en ko fick väl då beräknas till ca 2 000 kg mot nu omkring 3 000-4 000 kg.

Man samlade även renlav för utdrygning av fodret. Denna plockades vid regnig väderlek, hopbars och lades upp i avlånga formar av "hoptimrade" kubbar med botten och sidor. Vid hemkörning på vinterföret vältrades hela "karet" över på släden, varefter kubbarna slogs loss från mossklumpen. Sen den forslats hem, sågades den i lämpliga bitar, som efter hand togs in i ladugården att tina upp före utfodringen.

"Sörpa" av hö- och halmhackelse med tillsats av agnar eller löv beredd kreatursföda som övergöts med varmt vatten "serverades" i laggad träbytta. Även hästspillning har förr använts i sörpan åt kreaturen. Torkad potatisblast har ända till på senare tid brukat läggas i det varma vattnet som hälldes över hackelsen, ett "extrakt" som mycket begärligt förtärdes av kreaturen.

Halmen hackades på en stabbe med en stor tung kniv med träskaft och egg längs hela långsidan, och samma kniv användes att hacka granris till strö under djuren. Till fåren och getterna repade man löv att dryga ut småhöet med. Kärvlövet hackades av björk och asp, även al, och bands till kärvar, som hängdes upp på uthusens timmerväggar under takutsprånget för att soltorka. Kärven räknades i tjog och togs i varierande mängd allt efter tid och arbetskraft. Åt getterna höggs på vintern även ungtallar, som de fick gnaga barken av och äta barret av efter behag.

Vid lövtäkt på längre avstånd från gården brukade lövkärven ibland hässjas för att i torrt tillstånd bäras (eventuellt köras) hem. Till dessa hässjor användes stör-par av långa, kraftiga störar och vidjesveg, på vilka stängerna lades, allteftersom hässjningen fortlöpte. Man började vid ungefär manshöjd och hässjade uppåt (för att eventuellt utegående kreatur inte skulle äta upp lövet). Vid behov användes stege. Kärvarna lades på stängerna, och varven lades tätt ihop.

De sista 20-30 åren har myrhö endast i få undantagsfall bärgats och övrigt "nödfoder" använts endast under extremt dåliga skördeår, eftersom det med nuvarande priser på arbetskraft inte lönar sig, utan då får kreatursantalet decimeras i stället. Man får "rätta mun efter massäcken". Fårskötseln är så gott som helt nedlagd. Getter hålls fortfarande i viss utsträckning, men fäbodlivet är i det närmaste utdött. 

Slåtterarbete
och bärgning

Insamling av gräs utan användning av lie

I samband med repning av löv togs förr mycket gräs med händerna och med skäran för att torkas och användas till vinterfoder. Det brukade torkas hemma på gårdsplanen. Ibland blandades det upp med efterskörd av hö och hässjades i särskilda hässjor, varvid man använde hässjestolpar med kort avstånd mellan pinnarna.

Ibland brukade kvinnorna vika upp kjolen och plocka lövet i. För hembärningen användes ryggkorgar. Lövet ryktas under torkning liksom annat hö. Det får inte bli alltför torrt så det smulas sönder.

Slåtter i backar, på dikesrenar osv

Vid sådan slåtter, som i allmänhet är gropig och stenig, används smala, slitna liar, som man inte behöver vara så rädd om, ifall man hugger i sten, vilket brukar vara fallet. Hackslåttern sparas tills den bättre slåttern avverkats och brukar även göras under regnvädersdagar.

Slåtter på skogsängar och myrar

Skogsängar i egentlig mening har nog inte funnits i trakten, men däremot ängar invid Klarälven och vid vissa bäckar samt gamla svedjor, myrslåtter och sätervallar. Slåttern hemma vid gården togs först, därefter ängarna och myrslåttern samt sist sätervallarna; det kunde dröja till långt fram i augusti, innan turen kom till dem.

Slåtterarbetet började vid 4-5-tiden på morgonen och fortsatte tills daggen gått ur gräset, dvs vid 9-10-tiden, oftast med ett kort avbrott för matrast vid 7-8-tiden. Den ordinarie frukosten åts vid 10-tiden. Man brukade vila ett par timmar mitt på dagen, även sova, om man så kunde. Även på kvällen brukade man slå ett par timmar, ifall det såg ut att bli torrväder andra dagen och man hade tillfälle därtill före kvällsvarden.

Hur slåtterarbetet gick till

Vid slåtter på jämn mark gick slåtterkarlarna i sned linje efter varann. Att någon bestämd gick i spetsen förekom inte. Då man gått ett slag med lien över ängen börjades på nytt i andra ändan. Ibland måste man bryna lien och blev sinkad och ordningen mellan karlarna blev omkastad.

Kvinnorna spred ut hösträngarna med räfsan. Numera brukar även slåtterkarlarna hjälpa till med räfsningen sedan de slutat slå för morgonen. Där gräset är tunt eller marken sumpig eller där skugga råder, räfsas gräset samman och bärs i fång till lämplig solig och torr plats, där det sprids ut och ordnas i "bredor". En duktig räfserska kan räfsa efter 4-5 slåtterkarlar.

Då det utbredda höet vissnat på övre sidan, vänds det med räfsan. Man går i smala slag fram och tillbaka och tar korta tag med räfsan snett bakifrån samtidigt som man gör en liten knyck, varvid höet vänds kring och blir liggande i smala strängar liknande plogfåror. Man vänder alltid så, att de uppvända hösträngarna kommer att ligga vinkelrätt mot solstrålningen.

Om vädret är stadigt, får det uppvända höet ligga till fram på aftonen, då det kan sättas upp i hässja. Vid ostadigt väder måste höet ibland hässjas fuktigt. I så fall måste, då det gäller småhö, detta åter kastas ur hässjan och ryktas så snart torkväder inträffar, annars gulnar det över stängerna. Ser vädret ut att bli stadigt, kan ibland det slagna höet få ligga på marken tills andra dagen, då man ryktar det.

Ibland räfsar man samman höet i små högar vilka på nytt breds ut andra dagen för att torkas och bärgas in. Om fuktiga hötappar finns i det halvtorra eller torra höet måste man reda ut dessa så att de torkar.

Vid "hoptaing" av torrt hö kan man på hård och jämn mark skjuta räfsan framför sig med pinnarna uppåt. Efteråt räfsar man det kvarvarande höet.

Såväl vid hässjning som vid bärning måste höet redas till. Man sätter fram högra foten och pressar höet i små portioner mot denna med räfsan samtidigt som det väl reds ut, så att stråna ligger liksom parallellt med varann. När "kämma" är färdig, gör man med vänstra handen en upplyftning mitt i densamma, så att den åker ihop, varefter man medelst räfskammen (som ligger kvar i samma ställning) och vänstra handen lyfter upp "kämma" på axeln (vänstra) för att bära den till hässjan, respektive bärredskapet.

Vid hopräfsning av hö till hässjning brukar man börja längst bort på det område, som skall tas upp, och räfsa höet i strängar, vilka "kämmas" av slåtterkarlarna och bärs till hässjan. Därefter räfsar kvinnorna rent undan för undan in mot hässjan.

Stackning av hö har mig veterligt inte förekommit på orten, om inte i enstaka undantagsfall, ej heller vålmning. Detta torkningssätt hör mera slättbygden till.

Lador

På mera avlägsna ängsslåttrar, vissa myrslåttrar samt sätervallar uppfördes i äldre tid lador. Oftast var de timrade och stabila. Takbetäckningen var i regel näver, men ibland av mera provisoriskt hoplaftade kubbar med stora mellanrum mellan varven. Ett slags hölada var även på mindre myrslåttrar använda skjul som oftast uppfördes av resvirke av kvistade smågranar eller småtallar med snedtak täckt med näver. Till utseende påminde det om de vanligt förekommande torvströskjulen. Ovannämnda lador och skjul uppfördes (ifråga om myrslåtter) på fast mark invid myren.

I regel brukade ladans dörr eller rättare dörröppning vara tämligen liten och sitta ett bra stycke över marken - vad det nu skulle vara bra för - varför man inte kunde bära bördan direkt in i ladan; man bar oftast fram ett antal bördor, som sedan kastades in med gaffel och mottogs av en person inne i ladan antingen med händerna eller med grep. Ibland brukade en tredje person ordna till det, trampa det och eventuellt salta i det då och då.

Om hässjning av hö

Den ojämförligt största delen av höet torkas under slåttern på hässja, eftersom man då är "kvitt" höet för några dagar. De vanligaste hässjetyperna är trådhässja och stånghässja. Trådhässjan, som används mest vid hässjning av vallhö och som görs av varierande längd, består av ett antal störar nedstötta i marken i rak linje samt mellan dessa uppspänd järntråd, 4-5 varv över varann. Stånghässjor begagnas såväl vid hässjning av vallhö som annat hö.

Hässjor av bägge typerna används vid hässjning av grönfoder. Även potatisblast har förr tillvaratagits och torkats på hässja.

På mera tillfälliga myrslåttrar, där lada respektive höskjul saknades, sattes vinterhässja upp (vid behov flera). Myrhässjorna kördes hem på vinterföret.
 

Slåtter på vallar och ängar i hembyn

Beträffande torkning, så är hässjning den mest förekommande metoden. Höhässjning har förekommit på orten så långt tillbaka som de äldsta nu levande kan minnas. I äldre tid användes endast stånghässjor, numera i stor utsträckning även trådhässjor. Vid sidan om hässjningen har dock - vid stadigt väder - även såtning av hö förekommit, dock knappast ifråga om grövre vallhö.

Såtorna spriddes ut andra dagen och ryktades, varefter höet bars eller kördes in (höet får inte brinna i såtan; då blir det förstört). Hässjning anses mindre arbetskrävande än såtning, därför att man då är kvitt höet för flera dagar och så är det bättre skyddat mot eventuellt hastigt påkommande regn. Före hösträfsans tid togs allt höet samman med handräfsa. Höet bars i kämmor direkt till hässjan. Avståndet mellan hässjorna blev i synnerhet på vall inte större än att detta kunde ske utan större olägenhet och tidsspillan. Vid uppsättning på stånghässja kämmas i regel även vallhöet. På trådhässjor hängs höet ofta upp med högaffel utan kämning. Vid maskinslåtter av tunna, glesa vallar kan ibland vid stadigt torkväder höet få ligga ett par dagar på marken varefter det räfsas ihop och forslas in.

Höets inbärgning och hemforsling

Lador har flerstädes funnits även vid gårdarna, när övriga foderhus inte byggts så stora. Utrymmen för foder var på loft, i "golv" på ena eller båda sidor om tröskloge och på "ränne" ovanför stall. Skullen ovanför ladugård användes kanske inte så ofta till förvaring av hö, då det lätt tar skada där, såvida inte isoleringen och fyllningen av innertaket är av tillräcklig tjocklek.

Bärning av hö på "hävlar" o d förekommer fortfarande på mindre gårdar. På större gårdar, där höet finns, körs det in på vanlig körvagn om framkomlig väg finns eller marken är tillräckligt jämn för vagnkörning. Storleken på lassen blir helt beroende av vägen och terrängens beskaffenhet.

Vid hemkörning av hö på vinterföret från avlägsna lador, ängs- och myrslåttrar, sätervallen osv begagnas en vanlig kälkdoning (timmerkälkar) med pålagt flak. Vid körning av småhö används ofta en på släden fastgjord spjälhäck av samma storlek som flaket, utom framtill där plats lämnas för körkarlen att sitta. Denna ryss trampas full med hö, varefter råge läggs på (mer eller mindre alltefter väglagets beskaffenhet; blir lasset för högt, stjälper det lätt) och binds över med rep.

(Svar till frågelista 25, ULMA)

TRÖSKNING

Beträffande tröskning har jag tyvärr måst inskränka mig till att enbart lämna en kortfattad redogörelse för den tröskningsmetod, som jag bäst känner till, nämligen balkslagning med efterföljande handkastning. Sädesslaget är havre.

Tidpunkten för tröskning är oftast början av oktober, ibland i slutet av september, beroende på bärgningsförhållanden, fuktighetsgrad och om säden tål att lagras någon längre tid. Vid balkslagning av säden vill man helst göra detta arbete fortast möjligt efter inbärgningen, innan den börjar fuktas i lagringen, eftersom torr säd lättast släpper kornen.

På logväggen är med ett par tums mellanrum påspikade 4-5 stycken alnslånga, vertikala, trästycken av björk med urhuggna hack.

Balkslagningen

Man fattar en sädeskärve med bägge händer, drar bandet något bakåt och håller fast kärven med fingrarna samt slår toppen snett nedåt mot trästyckena. För varje slag vrider man kärven något, tills den småningom gjort ett varv runt i handen. Antalet slag på var kärve varierar efter sädens torrhet. Man känner med fingrarna efter om kärven blivit tom. Efter varje slag, då toppen är nedåtriktad, skakar man ur de inne i kärven kvarliggande lösa kornen. Sist vänder man kärven helt om och ger rotändan ett par slag, avsedda för eventuellt bakåtvända vippor.

Min far använde metoden att först balkslå, dock ej så omsorgsfullt, och sedan lösa upp kärvarna, lägga ut dem på loggolvet och slagtröska dem.

Slaga

Den slagtyp jag känner till består av ett ca 135 cm långt skaft av gran eller asp samt en ca 75 cm lång bult. Denna hölls fast vid skaftet med en kraftig läderrem, glidbar runt skaftets toppända i en där ursvarvad fördjupning och försedd med en ögla. Genom denna ögla löpte en annan rem, trädd genom ett hål i bultens rotända samt hopknuten. Bulten var av björk, fyrkantig med avfasade kanter och något avsmalnande mot ändarna.

Även vid balkslagning blir havren uppblandad med en massa halm, som rycks loss ur kärvarna eller går av. Sedan man slagit ur en lämplig mängd, räfsar man ihop den längre halmen och skakar den antingen med händerna eller med en tvåarmad träklyka. Därefter för man med räfsan den med halmstubbar blandade havren fram och tillbaka på loggolvet, vänder räfstinnarna uppåt då man skjuter räfsan, och nedåt då man drager den, för att avlägsna så mycket halm som möjligt ur dråsen.

Denna skall sedan risslas. Härvid begagnas ett runt såll, ca 75 cm i diameter med botten flätad av smala, tunna furupärtor med en "maskstorlek" av ca 1,5-2 cm. Bottnen är fastsatt i en ca 15 cm hög, tunn sarg genom en påträdd ring av samma material som sargen, nämligen furu. Vid risslingen får sållet, som hålls med bägge händerna kring dess underkant, göra en upprepad cirkelformig rörelse tills all havren samt en mängd agnar passerat igenom. Om man finner denna metod tröttsam, kan man placera en stång i ett hörn och lägga upp sållet på, samt rycka det fram och åter under det man då och då rör om i dråsen med ena handen - men denna metod sliter på sållbottnen i stället.

På större gårdar används som risselsåll en ganska stor rektangulär trälåda med låga sidor. Denna, som är försedd med en botten av glest metalltrådsnät, kallas hu'sk och hängs upp med rep i en takås eller i en stång mellan logväggarna.

Återstoden i sållet används till hackelse åt kreaturen. Den töms ur sållet i en pärtkorg och bärs till ett foderrum. Efter risslingen skyfflar man dråsen i säckar (förr jutesäckar, numera oftast papperssäckar). Härvid användes i äldre tid en hemmatillverkad träskyffel med raka sidor, ca 85 cm lång inklusive skaftet. Numera används en kupig plåtskyffel med något längre skaft.

Vid iskottningen måste en medhjälpare hålla säcken och emellanåt lyfta på den, allteftersom den fylls.

Säckarna placeras sedan ovanpå varandra vid ena logväggen eller i ett hörn för att ta litet utrymme i anspråk, tills man tröskat och gjort färdigt för kastning. Om kastningen skall utföras omedelbart, dvs då det gäller en liten kvantitet, blott ett par, tre upprensningar, skyfflas dråsen intill väggen på logens inre del och får ligga kvar i hög tills kastningen påbörjas.

Kastningen

Vid bortre kortändan av logen tömmer man ut en passande mängd dråse (ca 2 säckar). Om den inte är färdigrisslad måste den risslas om, då helst inga halmstubbar får finnas i den vid kastningen; dylika följer nämligen med den tyngre havren.

Före kastningen sopas logen omsorgsfullt med en björkkvast. Vid kastningen använder man en liten träskovel, tillverkad av björk med en plåtkant i främre ändan för att skoveln bättre skall följa golvet.

Logdörren stängs; man kastar i regel i riktning mot denna. (Det blir skumt på logen, men det betyder ingenting.) Något drag tillämpas ej, utan agnarna får av egen tyngd falla ned bakom ryggen på den kastande. Man sitter på golvet framför dråshögen och kastar över vänstra axeln, ifall man är högerhänt, och tar därvid litet i skoveln åt gången (ungefär ett par nävar); tar man mycket, sopar kornen med sig agnar i luften och kastningen blir sämre utförd. Man gör en knyck på skoveln, så att innehållet samlar sig längst bak (i skoveln) innan man kastar det snett uppåt, så att det beskriver en vid båge i luften. Kastningsarbetet är mycket tidsödande. Efter kastningen ligger säden i en sammanhängande sträng utan någon bestämd gräns mellan de olika "kvalitéerna". Man får sortera efter behag. Av den allra tyngsta, som ligger längst bort, tar man utsäde (ifall man använder eget utsäde). Av denna tas även skrädhavre för malning till skrädmjöl. Den tyngsta havren går längst vid kastningen. För sammalning till fodermjöl används oftast den något lättare havren. Uppdelning och användning är ju helt godtycklig. Hästhavre för utfodring av hästar tas av första eller andra kvalitén allt efter råd och lägenhet.

Före iskottning i säckar sopar man lätt bakåt på ytan av havresträngen med en kvast för att avlägsna eventuella halmstubbar och agnar. Vid iskottningen i säckar begagnas den förut omnämnda sädesskyffeln. Den allra lättaste havren är i regel uppblandad med agnar, ogräsfrön och diverse skräp, varför den måste sållas och "dryftas". Detta sker med ett såll av ungefär liknande konstruktion som risselsållet men betydligt tätare och även mindre än detta (storlek ca 60 cm, höjd 13 cm). Bottenpärtorna i detta såll är mycket tunna för att kunna trängas ihop till full täthet. Genom detta såll - förekommer också med botten av metalltrådsnät - passerar endast de allra minsta slökornen och små skalade kärnor jämte frö, damm, jord och dylikt. Agnarna samlas ovanpå, och man tar av det mesta med bara händerna.

Resten av agnarna avlägsnas genom att man med upprepade upplyftande knyckar på sållet, som lutar något framåt, kastar upp innehållet i luften, varvid agnarna "blåser" ur sållet i små portioner över främre kanten. Förr brukade även utsädeshavren sållas för att avlägsna eventuella ogräsfrön.

Lätthavren begagnas för gröpning till fodermjöl, blandas (efter rensningen) också ihop med den närmast överliggande kvalitén. Den brukar också utfodras hel åt getter, vilka gärna äter havre.

Agnarna skottas i säckar, om man har tillgång till passande sådana; för detta ändamål erfordras inte hela och fina säckar. Ibland kan en hög få ligga kvar på logen efter sista kastningen, vilket dock är mindre lämpligt, då råttor lätt förorenar agnarna. Agnarna används nämligen till foder åt kreaturen genom att blandas med hackelse och bereds till så kallad sörpa genom övergjutning med varmt vatten.

Den kastade säden förvarades förr i bingar i en särskild bod eller inredda på övervåningen av ett härbre, där även bingar för mjöl fanns, och så är förhållandet mångenstädes än i dag. Vid småbruk förvaras den mestadels i säckar, vilka läggs ut på golvet på stugans vind eller annan lämplig plats. Säckarna vänds om då och då, för att havren skall bevaras torr och inte bli unken. Därför fyller man också säckarna endast till drygt hälften men knyter ändå igen dem längst ut vid öppningen, så att havren bildar ett tunt lager då man lägger omkull säcken.

Till den kastade säden används helst jutesäckar, då dessa släpper igenom luft; används papperssäckar lämnas dessa öppna, för en igenknuten papperssäck blir nästan lufttät och olämplig som förvaringsrum för fuktig havre, än mindre lämplig för "ädlare" sädesslag, som vete, råg och korn. Dylik säd måste ibland bredas ut på golv i ett tunt skikt och ofta röras om, ifall den är fuktig vid tröskningen, i synnerhet omoget vete, som har lätt för att ta värme. Som framgår av uppteckningen, gäller denna kortfattade redogörelse trösknings- och kastningsarbete i mycket liten skala, så som det utförts och ännu utförs på ett och annat småbruk i skogsbygden. Med all sannolikhet har metoderna på de större gårdarna i äldre tid i mångt och mycket varit annorlunda, men därom har jag tyvärr ingen kännedom. De i uppteckningen angivna måtten är tagna efter de redskap, som jag använder och är helt säkert inga vedertagna standardmått.

(Svar på frågelista 2, ULMA)

SLÅTTERKOJOR OCH LADOR

En liten timrad koja uppfördes i enstaka fall vid avsides liggande slåttermarker. Somliga av dessa slåtterkojor hade en liten mur (eldstad) i ena hörnet invid dörren, andra saknade sådan. Man gjorde då för matlagning upp eld i det fria utanför kojan. Väggarna var timrade med vanliga laftknutar, stockarna var ofta avtäljda på insidan, draghuggna och tätade med mossa (för myggen).

Dörr fanns på ena gaveln och en liten fönsterglugg på den motsatta. Inredningen bestod av ett par britsar, en hylla eller två på pinnar som var inborrade i väggen eller på kilar, inslagna i springor i väggen. Som bord fick britsen tjänstgöra.

Ibland hade man i stället för koja ett gapskjul med elden framför öppningen. Oftast fanns ingen som helst bostad. Var slåttern så avlägsen att man måste övernatta, låg man i ladan.

Husdjur brukade inte medföras till slåtterängen; de hade bara blivit till besvär och gjort ohägn.

Låg slåttern invid fiskevatten, tjänstgjorde kojan även som fiskestuga.

Lada vid slåtteräng var av runda stockar i vanlig knuttimring men utan draghuggning. Storleken var beroende på den beräknade hömängden. Ladan uppfördes alltid på fast mark. Var slåttern sank, byggdes ladan i en ås intill ängen.

En sten placerades i vart hörn, på vilket bottenvarvet lades. Väggarna var lodräta (om ock lodbräde ej kom till användning). Även röstet timrades, varvid åsar inlaftades. I den översta långväggstocken instansades tre täljda "bräder", som spikades fast i åsarna för att ge bättre stadga åt takunderredet. På dessas förlängning vilade "suhall". Sedan lades "su", "nävver" och "farri" i vanlig ordning. Halmtak har inte förekommit i denna trakt.

Dörröppning anordnades på ena gaveln ett stycke (3-4 stockvarv) över marken. Denna tillslöts antingen med en med träspik "hopspikad" dörr eller också var en vertikal ribba insatt i vardera kanten av öppningen och runda träkubbar med urtagning i ändarna, nedstuckna mellan dessa stöd.

Golvet i ladan bestod oftast av kluvet virke (runda slanor förekom också), som lades på stockar, antingen inhuggna i bottenvarvet så att ett luftrum bildades under golvet, eller på stenar lagda på marken. Det senare tillvägagångssättet användes endast om ladan stod på jämn mark.

En enklare hölada var av klenare rundvirke, hoptimrat till ett slags knut genom ett urhugget rundat laft varannan gång i respektive långväggstock och gavelstock, så att förskjutning hindrades åt båda hållen. Härvid uppstod stora öppningar mellan stockarna.

Alla rotändar vändes i långväggarna åt samma håll, och klenare virke användes i bakre kortväggen än i den främre, så att man fick en successivt stigande lutning åt ett håll. Några bärbjälkar lades tvärs över (stöttades under, om så var behövligt), käppar och stänger lades som underlag (su) för nävern och lite grövre virke (farri) ovanpå som tyngd.

Dörröppningen ett stycke upp på den högra gavelväggen stängdes med käppar instuckna mellan på väggen spikade klovor eller också i likhet med den vid vanlig lada beskrivna metoden.

Enklare konstruktioner förekom också, mera liknande gapskjul, som stängdes med käppar och ris.

Istället för att inbärgas i lada uppsattes höet också i en eller flera tjocka hässjor, som sedan kördes hem på vinterföret. Det var mest starrhö som hässjades, eftersom det var mera tåligt för regn och snö än vanligt ängshö.

Lador av den vanliga timrade typen hade en öppen svale på dörrsidan.

(Svar på frågelista M 84, ULMA)

HÄGNADER

Enskilda åkrar är sällan inhägnade, om de inte ligger utanför den gemensamma inhägnaden.

Gärdselvirke och uppförande av gärdsgårdar

Virket

I regel blir det endast yxan som kommer till användning vid tillredandet av gärdselvirket, men ibland har en gammal lie, fastsatt i en provisorisk ställning, fått tjänstgöra som barkningsjärn för störarna. Man drar stören tvärs över lieeggen. Det övriga virket barkas mera sällan. Huggning av gärdselvirke vid någon viss bestämd tidpunkt torde inte ha förekommit; det har nog blivit allt efter som tiden "tillåtit eller nödvändigheten krävt".

Till störar används alltid granvirke, helst senvuxen s k stavagran, eftersom frodgranstörar ruttnar fortare. Stören helbarkas ett stycke i nedre ändan (den del som skall stickas ner i marken), och randbarkas i övrigt samt spetsas i nedre ändan.

Om inte gran finns får tall tjänstgöra, dock endast i nödfall, medan däremot lövvirke är olämpligt, då det ruttnar mycket fort. Numera används endast klenare gallringsvirke till gärdsel. I äldre tid, då skogen hade ringa värde, höggs grövre stammar som klövs i flera delar. Arbetet härmed utfördes antingen av en man med två yxor eller med en yxa och en eller flera kilar, som tillyxades av torrgran. Annars utfördes arbetet av två man med var sin yxa.

Uppsättning av gärdsgårdar med genomgående nytt virke förekommer numera inte så ofta. Då man använder gammalt gärdsel, som delvis fallit sönder, lägger man varvvis i nytt virke för att hålla samman det gamla och ge bättre stadga åt gärdsgården. Gärdsgårdens täthet bestäms dels av om den skall utestänga små eller stora djur, dels av virkets hållfasthet.

Till vidjor eller band användes små, senväxta granplantor, ca 1 m långa, vilka klövs (obarkade) med början från toppen.

Uppvärmning av kluvna gransveg har förekommit i de fall, då mera sveg höggs på en gång än som gick åt under dagen. De lades då i vatten över natten, varefter de värmdes över eld före användningen. Färska nyhuggna sveg sattes ofta på utan uppvärmning.

Uppvärmning förekom även av de granvidjor, som förr allmänt användes till länskoppel vid flottning. Dessa vreds av långa, smäckra, okluvna granplantor på samma sätt som man vrider björkvidjor.

"Sveget" påsattes på störparet på följande sätt: Man snodde toppändan ett varv kring närmaste stören, därefter runtom sveget och vred om ett varv på detta, därefter runtom bortre stören och sedan varvades sveget korsvis mellan störarna så långt det räckte. Påsättningen måste varieras något efter längden på sveget; bindningen blev givetvis säkrare ju längre sveg man hade.

Numera används uteslutande järntråd, som viras ett varv kring främre stören, läggs enkelt kring den bakre, varefter ändarna hoptvinnas i det man pressar störarna mot varann.

Vid påsättningen av första (nedersta) sveget får man inte dra samman störarna alltför hårt, eftersom de då korsas upptill och gör det besvärligt att få ner gärdslet mellan dem. Man får inte heller göra bindningen så lös, att stängerna eller det kluvna gärdslet ligger och slänger.

Hur gärdsgården uppförs

Det använda gärdslet är oftast av varierande längd, varför något exakt avstånd mellan störarna inte tillämpas vid vanlig långgärdsgård utan tas efter ögonmått, ca 1,5-2 meter. Skall den nya gärdsgården ersätta en förutvarande, tas i regel allt användbart virke i den gamla tillsammans med det nya, och då brukar störavståndet göras något kortare för att virket bättre ska hålla samman. På stenbunden mark blir avståndet ganska oregelbundet och där måste ibland den ena stören i paret muras fast med sten, om man inte lyckas få ner den. Då gärdsgården påbörjas vid en öppning, ett led eller dylikt, sätts i regel ett par extra sveg på första störparet, utom de sedvanliga tre, för att hålla upp det kortare virket.

Vid användning av genomgående nytt virke, brukar gärdsgården göras något glesare. Den mest brukliga höjden är 1,3-1,4 meter.

För att få gärdsgården något så när rak, kastar man ut en slana av gärdslet som riktlinjal, dvs då ingen gärdsgård funnits förut, annars har man resterna eller spåren efter den gamla att gå efter.

Gärdsgårdens längd mättes i famnar.

Något bestämt antal personer som deltog i arbetet med att uppföra en vanlig gärdsgård torde nog knappast ha förekommit. Var virket på förhand iordningställt, klarade 2-3 man arbetet. Vid bindning med järntråd går arbetet fortare; klyvning av gransveg tar alltid extra tid i anspråk och förekommer inte heller numera.

Arbetsfördelningen då två man utför arbetet är sådan, att den ena gör hål och sätter ned störarna, den andra lägger i virket (gärdslet) och binder.

Stöd sätts i regel inte på nya gärdsgårdar; först sedan de stått en tid och börjar luta, måste de stöttas. Stöttorna sätts på de punkter, där de erfordras, och såpass tätt som det behövs för att hålla gärdsgården uppe. Vanligen används mot toppen något flattäljda störar, som anbringas under översta sveget på bortre stören i störparet.

En annan stöttningsmetod är att "klamma" gärdsgården. Härvid gör man hål i marken och sätter ner en ny stör invid vart eller vartannat störpar på de ställen, där gärdsgården lutar, pressar upp den mot de nedsatta störarna och binder på ett sveg vid överkanten. Gärdsgården får så att säga "hänga" i klamstörarna, varför man tar dessa något kraftigare än vanliga gärdsgårdsstörar.

Eller också sätter man ett helt stör-par mellan vart och ett av de gamla och binder över med ett sveg. Denna metod är fördelaktigare, när virket börjar ruttna och falla ihop, då man kan lyfta upp detta och anbringa flera sveg på de extra stör-paren, i synnerhet då man binder med tråd.

Då man reser en kullfallen gärdsgård, bör man helst vara flera personer. Man sätter först ned en rad störar, sticker sedan några störar här och var under gärdsgården och lyfter upp den försiktigt med dessa, helst så långt stycke som möjligt på en gång för att inte bryta sönder den.

Då gransveg använts, hugger man av dessa med yxa, varvid gärdsgården faller ihop. Då trådsveg använts klipps dessa av med hovtång. Virket sorteras och det användbara får ligga i små, tunna högar längs med gärdsgården, så att man kan välja bland det. Även det nya läggs ut i mindre högar längs med gärdsgården på lämpligt avstånd från varann.

Det ruttna, odugliga gärdslet efter en gammal gärdsgård brukar torkas och användas som bränsle i ladugårdsmuren, under tvättgryta samt kokning ute i det fria av svinmat.

(Svar på frågelista 15, ULMA)

TORVTÄKT

Bränntorvsberedning har aldrig förekommit här, även om lämpliga mossar torde finnas. Dalby är en skogskommun, och vedbränslet har alltid dominerat. På senare år har dock elvärmen, som varande bekvämare och i många fall även billigare, delvis börjat konkurrera ut vedbränslet även i dessa skogsbygder. Då trakten saknar järnväg, har bränntorv inte heller tillverkats för utförsel till annan ort, eftersom de höga transportkostnaderna lagt hinder i vägen för en sådan industri.

Till torvströ används de översta lagren i torvmossar (högmossa, vitmossa, bildade av arter ur sphagnumsläktet). I regel har de skogsägare och jordbrukare som håller kreatur och har användning för torvströ på sin ägandes mark en eller annan ej alltför avlägsen mosse, som passar för torvströtagning. I annat fall kan han mot en mindre ersättning få ta upp torvströ på någon annans mark.

Någon dränering, dikning, av mossen förekommer inte, såvida den inte ändå är dikad, t ex i skogsvårdande syfte.

Det mest använda redskapet vid torvströupptagning är en spetsig, flat torvhacka av tunt stål med skarp kant. Man hugger ned hela hackan i mossen, gör en knyck nedåt med skaftet, rycker det uppåt tillbaka samtidigt som man drar i skaftet, varvid torvan lossnar, man gör i samma veva en sväng på hackan, så att torvan kastas ett stycke på väg till hässjan.

Man hugger torvorna ca 1 dm tjocka; tjockare torv blir svårtorkad.

Somliga använder istället en vass spade som trampas ned i mossen och skär loss torvorna, som därefter läggs direkt i hässjan med spaden genom att vältas från spadbladet. Vid användning av hacka måste de läggas i hässjan med händerna.

I regel tas två omgångar på djupet, antingen vid samma tillfälle eller senare, då långvarigt torkväder fått vattnet i groparna att sjunka ner. För att så länge som möjligt få utnyttja hässjorna på samma ställe, tas ofta en tredje omgång under de förra, men denna strötorv är mycket spröd och vill inte hänga ihop, varför man oftast måste använda en grep eller en spade för upptagning och avlastning på hässjestängerna. Tre långa, grova störar stöts ner med händerna i mossen i bredd med ca 10-15 cm mellanrum, sedan de först med yxan gjorts spetsiga.

Dylika sätts upp i rad på 3-4 m avstånd till den längd man önskar på hässjan. Därefter spikas tvärs över störarna på lämpligt avstånd från varandra 4-5 tvärslåar att lägga stängerna på. Längst ned spikas en extra tvärslå, som får vila på ett par kubbar, som läggs på mossen för att hindra hässjan från att sjunka ner alltför mycket.

Till stänger används kvistade (men sällan barkade) granslanor av samma dimension som används till höhässjor. Allteftersom ytlagren på mossen bli utnyttjade, flyttas hässjorna, dvs nya störar sätts upp och de gamla stängerna används, i den mån de är brukbara. Man använder mest två stänger i bredd för att torvorna skall ligga kvar. Där särskilt seg torv förekommer, kan även hässja med enkel stång begagnas (liksom vid höhässjning), men detta är undantagsfall. Snesning av torv torde inte ha tillämpats i denna trakt. Torkning på marken (mossen) förekommer inte heller. Detta tillvägagångssätt vore för övrigt ogörligt på odränerade mossar.

Upptagning av torvströ på vintern är helt utesluten då mossarna är starkt tjälade. Efter normala vintrar går tjälen ur mossarna först omkring den 1 juni. Den sitter kvar flera veckor sen den gått ur vanlig fastmark.

Man tar upp två-tre omgångar "torkor" under sommarens lopp, varierande efter väderleksförhållande, antalet uppsatta hässjor och gårdens behov. Eftersom första omgången på grund av tjälen inte kan tas upp förrän långt ut på sommaren, får den sista omgången, som tas upp på hösten och sällan blir torr, sitta kvar över vintern och bärgas in på försommaren.

Vid hässjningen läggs torvorna i enkelt lager på stängerna, tätt så att de berör varann. Torkning med annat material förekommer inte. Vid inbärgningen är ibland det översta lagret fuktigt och får sitta kvar tills vidare men flyttas då längre ned i hässjan samt ersätts med nyupptagen torv.

Vid transporter från hässjan till förvaringshuset används en bår, bestående av två kraftiga käppar på ca 80 cm avstånd från varann och med påspikade käppar eller brädbitar tvärsöver, avsedd att bäras av två personer. Är man ensam, anbringas ett stänge av något slag baktill, som hindrar strötorvorna att glida av, och så drar man båren, varvid bakändarna får släpa efter marken.

Hus för förvaring av torvströ kallas "môshus" eller "myrhus". Förr sattes detta upp i en torr backsluttning bredvid mossen. Väggarna utgjordes av glest och primitivt hoplaftade, tämligen klena stockar eller grövre, obarkade slanor, som lutades bakåt, (den bakre väggen var bara några varv hög). Taket kom därvid att luta åt ett håll och öppningen, som var väl tilltagen, gjordes på den höga gaveln (framsidan). Takbetäckningen var näver på underlag av käppar och med farg som tyngd på nävern. Framför öppningen placerades torvbåren som "dörr" och "låstes" med en käpp mot marken.

Numera uppförs torvströhusen i allmänhet ute på mossen på underlag av stockar och förses med golv av slanor på underlag. Väggarna består av glest spikade bräder, vanligen bakar, på stolpar som drivits ner i mossen. Takbetäckningen är spån i dubbelt lager. Vanliga spåntak har normalt tre lager. Framför öppningen (på gaveln) fästs provisoriskt en härför avsedd "dörr" av glest hopspikade bräder. Framme vid dörröppningen läggs torvorna upp mera omsorgsfullt, annars kastas torven oftast löst inne i huset.

Hemkörning av strötorven försiggår på vintern, då myrarna frusit till. Härvid används en rymlig spjälhäck placerad på en getdoning (vanliga timmerkälkar) med flak och fastgjord med länkar. I denna plockas torven och packas, så att så mycket som möjligt får rum; det blir i alla fall inga särdeles tunga lass av torrt torvströ. Man kör dock sällan med råge på ryssen utan har den endast bräddad.

Hemma på gården förvaras torvströet antingen i ett särskilt skjul eller rum i uthusen eller i en avbalkning av ladugårdssvalen.

Ofta har vid inbärgningen (särskilt vid ogynnsam väderlek) en del fuktiga torvor fått följa med. Dessa är frusna och måste före rivning (om denna sker med handkraft) töas upp, vilket oftast sker i ladugården, där de får ligga ett tag.

Många olika konstruktioner av apparater för torvens sönderdelning har förekommit: en gammal tröskverkstrumma har försetts med vev och placerats i en träställning; en gammal utrangerad hackelsemaskin har apterats till rivare efter en del förändringar; en stor, rund träskiva var på inre sidan mot ena kanten försedd med grupper av järnstift som vid skivans rotering rev sönder torvorna mot en träkant. Sällan fanns någon anordning för torvornas frammatning utan de sköts fram för hand, den ena torven med den andra för att fingrarna skulle skyddas från att bli skadade. Den enklaste men kanske farligaste anordningen var en brädbit med genomslagna, långa spikar, som stack ut flera tum på andra sidan; denna spikades fast på en vägg, och torvorna, som hölls med bägge händer, raspades mot spikarna. Numera är dylika anordningar utbytta mot fabrikstillverkade torvströrivare (på större gårdar motordrivna). Torvströet rivs i allmänhet efter hand som det förbrukas, med undantag för de gårdar där motordrift används.

På småställen (med 1-2 kor) har sönderbrytning med blotta händerna varit vanlig. Eller också hackade man sönder torvorna med en tung kniv; samma kniv som användes vid sönderhackning av granris.

Ibland kan två eller flera mindre jordbrukare köpa en torvströrivare gemensamt. Å andra sidan föredrar numera en och annan jordbrukare på grund av de stegrade arbetskostnaderna att köpa torvströet färdigt i buntar från annan ort i stället för att bekosta upptagning, inbärgning, hemforsling och rivning, trots att han har råvaran gratis och kanske en förstklassig rivare stående.

Till fyllnad i bottnen av gödselstad och även till strömedel i gödselrännan har förr så kallad svartmylla, dvs en mera förmultnad torv, som antagit en svartbrun färg, tagits upp och torkats, i synnerhet där sådan fanns tillgänglig i närheten av gården.

Den togs upp med torvhacka, spade eller grep och lades upp för torkning på bänkar av hoplagda slanor. Dylik svartmylla har även använts till jordförbättring på sandjord men har då inte torkats utan körts direkt på åkern (på samma sätt som man kör sand på myrjord för att göra den porösare och mera lättbrukad).

Till strö, ävensom till tätning mellan stockarna i timrade väggar har också använts (och används fortfarande) skogsmossa, den allmänt förekommande markbetäckningen i skogsmark, som utgörs av hylocomiumarter och kallas "husmôs". Denna tas med händerna eller rakas loss med en vanlig potatishacka och bärs hem i spånkorg på ryggen för att torkas på marken hemma vid gården.

Till strö i bås och kättar har i äldre tid i stor utsträckning även begagnats granris som hackades fint med en tung kniv. Hackningen utfördes på en hög, grov stabbe. Stora hästlass med granris kördes hem och hackades; ett i sanning drygt arbete för pigor och drängar. Metoden förekommer numera knappast någonstädes i trakten.

Granris har knappt någon förmåga att suga upp urin. Dessutom vill gödseln gärna brinna av detta strömedel, då den svårligen kan packas ordentligt. Den enda fördelen var möjligen den, att granriset friskade upp luften (och lukten) i ladugården.

Grästorv

Då man hugger loss grästorv används merendels en skarpslipad spade, varmed man hugger ut en fyrkant eller rektangel av önskad storlek i grässvålen, som sedan lossas med spadbladet och läggs upp i hög. Är svålen särskilt seg och lätt lossnar från jorden, kan man med händerna dra loss större torvor.

Förr har grästorv använts till taktäckning, och ännu finns en och annan smedja eller torkria med torvtak. Till isoleringsmaterial på innertaket på ladugårdar, skogskojor m m förekommer torv fortfarande. Till kantbeklädnad på vägbankar och dikeskanter vid vägar, kring brunnar och för övrigt på smärre markytor, som man önskar betäckta med grässvål utan att invänta naturlig gräsbildning genom groning, begagnas torv, liksom till tätning av provisoriska dammar. Däremot aldrig till hägnader.

Till beklädnad av mindre vägslänter med stark lutning används ofta grästorv, som fästs genom neddrivning av en påle genom var torva.

Över fyllningen (sand, jord) på valvet till sten- och betongkällare begagnas grästorv liksom på uppfyllnad framför logdörrar m m.

(Svar på frågelista M 85, ULMA)

Köp boken