Källa: Torbjörn Olsson, Övre Klarälvsbruken

Övre Klarälvsbruken


Inledning

Järnhanteringen i norra Klarälvdalen är mycket gammal. Namn som Blästerbäcken tyder på att man använde sig av myrmalm och i små blästerugnar förädlade denna till järn som sedan bearbetades så att det blev smidbart. Detta sätt att få sitt behov av järn fungerade så länge befolkningen var relativt fåtalig. På 1500-talet fanns det ett pärlband av gårdar utefter älven ända upp till Sysslebäck. På sina ställen fortsatte man husbehovsdriften långt fram i tiden. Denna tidiga järnhantering skulle ha fallit i glömska om inte Lars Bäckvall med sin outtröttliga energi uppmärksammat den i den samling skrifter som nu kallas Elfdalsarkivet och finns på Nordiska museet. Detta arkiv är kopierat till mikrofilm och kan studeras på biblioteket i Sysslebäck. Jag rekommenderar alla som är intresserade av forna tider i övre Klarälvdalen att ta del av dessa.

Det är nu inte detta husbehovssmide denna lilla artikel skall handla om utan om de bruk som ersatte de småskaliga husbehovsblästrarna. Vid presskonferensen för min bok om Letafors bruk lovade jag i ett svagt ögonblick att skriva något om de övriga bruken som funnits i Dalby socken. Sådant säger man inte ostraffat till den gode Torleif Styffe.

Att jag kallar denna skrift "Övre Klarälvsbruken" beror på att det är under detta namn som man hittar dem i Bergmästaren i västra distriktets arkiv. Den mest betydande källan till denna artikel har dock varit Bäckvalls arkiv. Man upphör aldrig att förvånas hur mycket denna man utforskade och sedan noggrant nedtecknade.

Alingsås, våren 2001

Torbjörn Olsson


Hammaren vid Likån

Det är Fernow som har äran av att ha bevarat minnet av en mycket tidig hammare i Likån. Han nämner den bara med några rader. Den drevs med myrjärn och nedlades enligt Fryxell först 1670. Det finns inga uppgifter som helt säkert anger vem som anlade hammaren. Genom att studera tullkvarnslängden 1577-1605 kan man göra ett mycket kvalificerat antagande om vem som var byggherre.

Jöns Markusson i Likenäs står här som kvarnägare. Sistnämnda år står dock hans kvarn öde. Denne Jöns hade en son Markus som skulle bli en mycket framstående man. Vid tinget 1604 får Markus tillsammans med andra väl betrodda män i uppdrag att ta hand om häradskistan och den värna och vakta, som det heter. Markus deltog som kunskapare, dvs spion, i inledningsskedet av 1611-1613 års krig mot Danmark. Som belöning för sina bedrifter blev han tillsammans med Nils i Åsteby befriad från all skatt för två gårdar. Denne Markus Jönsson blev den ojämförligt rikaste mannen i socknen. Han ägde egendomar i både Likenäs och på västra sidan älven i Transtrand (senare Uppgården). Från 1621 står han skriven i tiondelängden för Möre. Under Möre hörde alla på västra sidan (Möre, Uppgården, Baggerud och Brönäs).

Av anteckningar i domboken den 20/9 1641 framgår att Markus själv delade upp egendomarna mellan sina barn. Likenäs tillföll hans dotter Anna. Som kuriosa kan nämnas att på faderns sida är, enligt en okontrollerad uppgift, Markus Jönsson en av undertecknads förfäder.

Det fanns vid denna tid ingen förutom Markus som hade tillräckligt med kapital för att anlägga hammare och anställa hammarsmeder. Någon hammare nämns dock inte i samtida handlingar och den torde inte ha varit i bruk någon längre tid. Detta bekräftas av en anteckning som gjordes 1670 vid en häradssyn som gjordes för att klarlägga gränsen mellan Likenäs och Transtrand. En av utgångspunkterna för gränsen var en hammarsmedsväg som gick mellan Möre - Uppgårdens färjeläge och hammaren.

På samma ställe skall även en såg ha blivit uppförd. En sonson till ovan nämnde Markus sålde 1698 bräder till Ekshärad kyrka. Platsen där hammaren skall ha legat hittades sannolikt när Tranåskvarnen uppfördes på 1870-talet. Metall och järnfynd på platsen avslöjar en tidigare järnhantering.

 

Femtåfors bruk

Det är inte många idag som vet att det har funnits ett bruk vid Rya. Platsen ligger egentligen inte inom Dalby socken men är så förknippat med Likenäs att den förtjänar att omtalas i denna artikel. År 1761 fick några Limakarlar tillstånd av Kungl. Majt att uppföra en kniphammare och spikhammare vid Femtrya eller Stensta bruk som det också kallades. Bruket anlades vid ett gammalt fäbodställe där Femtån rinner ut ur Femten, och herrgården - eller brukskontoret som kan tyckas vara en mer passande benämning - byggdes vid Ryavallarna. Bruket såldes dock ganska snart till brukspatroner som hade sin hemvist i Äppelbo, och landskamreren Berggren var den förste. Det var som mest priviligierat för 300 skp smide.

Man väntar sig inte att finna ett bruk så långt bort i obygden, två mil från närmaste bebyggelse. Platsen var emellertid strategiskt vald. Driften baserades på den lokala tillgången på myrmalm. Behovet i dalabygderna var så stort att varje ort skyddade brytningen inom sitt område för eget behov. I ansökan om privilegier anges att brytning var förbjuden norrut och i Särna. Behovet av myrjärn var alltså större än tillgången. Man började därför redan 1795 att köpa in tackjärn från Värmlands bergslag men även skrotjärn i form av spruckna kakelugnar i tackjärn, trasiga grytor och liknande, som kom att återanvändas.

Av stångjärnet tillverkades främst hushållsartiklar. Bruket låg strategiskt placerat på den gamla vintervägen som användes av dalkarlarna när de reste på handelståg till Norge där produkterna med fördel såldes. Man utnyttjade då det närliggande sjösystemet.

Bruket var i drift i femtiotre år och lades ner 1803. Ägare var då landshövdingen i Kronobergs län, Nordin. Det smide som bruket var privilegierat för såldes och överflyttades till Kristinefors bruk. För anläggandet av detta bruk hade Anders Engholm och Bengt Ulrik Schröder inköpt 4 000 tunnland skog. Betalningen var fyra rullar tobak, tre kannor brännvin, en tunna sill och en tunna salt. Så lågt värderades på den tiden skogsmarken.

Kontakterna mellan Femtåfors och Klarälvdalen var livliga. Bönderna kring Likenäs hade här möjlighet att tjäna extra på körslor och försäljning av träkol. I de officiella dokumenten förekommer de dock i mindre smickrande sammanhang. Bäckvall redovisar en rad tvister mellan bruket och bönderna. De senare hade tydligen en förkärlek för att ta ut betalning i förskott för leveranser av kol. Det var även vanligt att de tog ut järn på kredit. Villigheten att uppfylla sina förpliktelser var inte alltid den bästa.

 

Den stora bergsverksundersökningen 1836

1836 är ett minnesvärt år i den nordvärmländska historien. Det var detta år som den stora upprustningen av Letafors bruk avslutades och Värmlands nordligaste järnbruk stod på sin höjdpunkt. På lång sikt kom emellertid den stora bergsverksundersökning som pågick den 11-19 maj att få mycket större betydelse för bygden. Det som utspelades dessa få dagar har kommit att påverka liv och leverne ända till våra dagar och kommer att göra det i oöverskådlig tid framåt. I det som gjorde sken av att handla om järnhantering utspelades en kamp om timmerhandel och rätten till skogen mellan tre parter.

Inblandade var de skogsägande bönderna som såg sin självständighet hotad av de övriga två aktörerna. Stora handelshus likt Dickson & Co hade avverkningsrätt på stora delar av den nordvärmländska skogen. Vid sidan av dessa fanns det mindre och större sågverk som köpte upp rättigheter att avverka timmer. Dessa kände sig hotade av snabbt växande skogsbolag som Uddeholmsbolaget. Tidigare uppköpare hade nöjt sig med att köpa timmer. Detta var inte fallet med de nya aktörerna Dessa nöjde sig inte med att köpa timmer utan de köpte också skogsmarken. Detta krävde ett mycket stort kapital och krav på att investeringarna skulle förränta sig snabbt. Stora avverkningar gjorde att köpeskillingen för det mesta kunde tas direkt ur skogen.

Denna utveckling startade på ungefär samma tid i hela Sverige. Stora skogsbolag började köpa upp böndernas skogar. På så vis fick de i det närmaste en sådan monopolställning att de kunde bestämma priser både på arbetskraft och skogsprodukter.


Huvudaktörerna
Vi skall nu se lite närmare på huvudaktörerna i detta drama. Det var bara de skogsägande bönderna som öppet visade att de talade i eget intresse. I Ekshärad hade Uddeholmsbolaget kommit att bli den största skogsägaren och hade en dominerade ställning som timmerförsäljare och köpare av arbetskraft. Detta var allmänt bekant och att införa något sådant längre norrut skulle ha mött på starkt motstånd. Det var därför nödvändigt att använda sig av en bulvan. Som villig sådan ställde sig hovjägmästaren och riddaren Herman Falk.

Falk var välkänd i Nordvärmland och hade tidigare gjort sig bemärkt i olika sammanhang. Han var emellertid inte ensam utan var företrädare för en trojka. Som uppbackning hade han Uddeholmsbolagets disponent vid bruk Föskefors bruk i Ekshärad, Melcior Bellander, och disponenten för Uddeholms egendomar i Värmland, Jonas Waern. Dessa tre uppträdde som privatpersoner och hade gemensamt ansökt om att få anlägga bruk på fyra platser nämligen Tåsan, Likan, Femtan och Värån.

Som motpart hade de dels de skogsägande bönderna men också den mycket inflytelserika riksdagsmannen och delägaren i Mölnbacka, David Frölich. Frölich kom här att representera de mindre timmerhandlarna, vilka var beroende av en fri timmerhandel med lika villkor för alla parter.

Den egentliga kampen kom därför att i huvudsak stå mellan timmerhandlarintressen långt från dem som var närmast berörda, nämligen invånarna i Dalby socken.


David Frölich
Greve David Fredrik Frölich föddes den 14 augusti 1788 på Degeberg, Rackeby utanför Lidköping. Efter kansliexamen vid Uppsala universitet 1808 inledde han en kort ämbetsmannakarriär som avslutades med att han var adjungerad ledamot av Göta hovrätt 1813-1815. Han var riksdagsman 1815-1845 och 1856-1858.

Frölich hade 1815 flyttat till Katrineberg i nedre Ullerud. Där ägnade han sig åt att sköta sina egendomar som han ägde eller var delägare i. Bland dessa kan nämnas Korpegård i Västergötland, Katrineberg, Dejefors, Mölnbacka och Västsjö. Han kom då att äga stora skogsarealer och bedrev en omfattande timmerhandel i Värmland. Hans svåraste konkurrenter var Dickson & Co och Uddeholmsbolaget. Det var emellertid för sina insatser i riksdagen som han är mest känd.

Vid riksdagarna förde han främst bruksnäringens talan. Om man skall teckna hans politiska hemvist i nutida termer ligger det närmast att beteckna honom som liberal. Hans åsikter sammanföll närmast med den rika borgarklass som i England förde fram den utpräglade individualismens tankar. Han var en av initiativtagarna till att finansiera en privatskola (Hillska skolan i Stockholm) med friare undervisningsformer än de i Sverige vanliga. I denna skola kom många som senare kom att ha en stor politisk roll att gå. Många betydelsefulla män deltog även i dess styrelse. Bland dessa kan nämnas Fabian Wrede. Även Kronprins Oscar visade stort intresse för skolan.

Efter Napoleonkrigen var tiderna svåra och kapitalförsörjningen ett stort problem. För att råda bot på detta utarbetade Frölich ett förslag till stadgar till en provinsbank med avdelningskontor i länet och solidariskt ansvar av ägarna. 1833 accepterade intresserade i Värmland hans förslag. Det blev Värmlands Enskilda Bank. Frölich var alltså grundaren till det som nu är Wermlandsbanken. Wermlandsbankens stadgar kom senare att bli mönster för de flesta provinsbanker.

Bland de liberala förslag som Frölich väckte var flera motioner om att riksdagsförhandlingarna skulle vara offentliga. Detta fick han igenom 1828 och Karl XIV Johan måste motvilligt underteckna beslutet. Frölich ivrade överhuvud taget för det fria ordet. Han var en livlig skribent i Aftonbladet och agiterade för att stämpelskatten på tidningar och tidskrifter skulle avskaffas.

När vi möter honom hade han kapsejsat politiskt. Han hade propagerat för att de avspärrningar som orsakats av kolerans härjningar skulle avskaffas. Han understöddes av Aftonbladet men kritiken var hård från andra håll. Argumenten var "vad gör det att det dör några tusen borgare och bönder om frihetens idé får göra sig gällande". Han anklagades för att i denna fråga gå regeringens ärenden. I själva verket var, som han senare erkände, hans motiv att underlätta sin egen trävaruexport. När det senare under 1835 gick rykten om att han erbjudits en post som statsråd var han politisk död. Han kom av sina liberala meningsfränder att betraktas som opålitlig. Han fick kritik för sin självrådighet i bankutskottet och när årets ärenden var avslutade tvingades han att avgå som ordförande.

Det var således en politiskt trängd Frölich som i tog del i bergsverksundersökningen. Han deltog som vi skall se inte själv utan genom ombud. Hade denne färgstarke politiker personligen varit med hade kanske utgången blivit en annan. Frölich kom även senare att ta aktiv del i den svenska rikspolitiken men det är en annan fråga.

Efter att ha delat upp sina tillgångar mellan sina barn levde han sina sista år i Livorno, Italien där han avled 2 april 1862.


Jonas Waern
Jonas Waern föddes den 16 juli 1799 på Billingsfors i Dalsland. Efter kansliexamen vid Uppsala universitet 1819 påbörjade han en militär karriär som avslutades 1831 när han med kaptens grad tog avsked ur krigsmakten. Sedan studenttiden hade han varit medlem i Manhemsförbundet och vistades 1824-25 tillsammans med Carl Jonas Love Almqvist och Gustaf Herzelius i Köla där de skulle leva som lantmän för att uppleva de gamla dygderna, som de kallade det. Bland hans tidiga industriella insatser var att han anlade Gullspångs Bruk 1827. 1831 valdes han till disponent för Uddeholms egendomar i Värmland.

Under Waerns ledning förbättrades kommunikationerna och redan 1833 byggdes en skenbana förbi Klarälvens vattenfall vid Munkfors. 1830 hade bruksägarna blivit valberättigade till borgarståndet och vid riksdagen 1834-35 valdes han till värmlandsbrukens representant för bruksägarna. Han verkade även för att skråtvånget skulle avskaffas och att ministrarna skulle ha ministeransvar.

Till skillnad från Frölich var Waerns politiska inflytande 1836 i stigande. Om Waerns senare bedrifter kan nämnas att han 1844-48 var konsultativt statsråd. 1857-66 var han landshövding i Skaraborgs län. Hans bana kröntes med att han adlades 1857. Den 13 januari 1868 avled han på sin gård Valaholm i Hova, Västergötland.


Herman Adolph Falk
Den av de sökande som varit den mest pådrivande var Falk. Han föddes den 15 december på Risäter i Norra Råda. Föräldrar var överjägmästaren Per Adolph Falk och hans maka Agneta Maria Geijer.

Han sändes som ung till Stockholm för att studera och få sådan inblick i affärslivet att han kunde ta över ämbete och gård efter fadern. Han vantrivdes emellertid med sina studier och gick utan familjens vetskap in i armén där han blev sergeant vid Närke-Värmlands regemente den 7 mars 1808.

Sveriges läge var i början av 1809 desperat. Det svenska riket stod på randen av ett totalt sammanbrott. Ryssland hade erövrat Finland och hade trupper i Norrbotten och på Åland. Danmark-Norge hade förklarat krig. En månad efter han blivit sergeant utsågs han till fänrik och deltog i det norska fälttåget 1808-09. Där var han med i striderna vid Lier och Magnor bro. Han var däremot inte med i striderna i Finland.

Inom armén insåg man att något måste göras och det skyndsamt. Det var bara en tidsfråga vilken del av armén som skulle handla först. Mannen som startade det hela fanns i Värmland. Den 7 mars 1809 gav befälhavaren för Eda skans och den västra armén, C Adlersparre, marschorder mot Stockholm. Revolutionen mot Gustav IV Adolf hade börjat. Falk svek inte utan ställde välvilligt upp när han anförtroddes befälet över Älvdals kompani. Belöningen blev en löjtnantsgrad den 29 juni samma år.

Han hade tidigt träffat dottern till disponent Carl Geijer i Uddeholm. Den 29 oktober 1811 stod bröllopet och året därefter tog han avsked från armén. Han blev jägmästare och 1815 tillförordnad att året därefter överta faderns tjänst som ordinarie överjägmästare i Värmlands län. Denna tjänst behöll han till strax före sin död. Då hade han sedan 1817 varit bosatt på faderns gods Risäter. När fadern dog år 1823 fick han hovjägmästares titel.

Mest berömd var dock Falk för sina bedrifter som jägare. Otaliga var de historier som skildrade hans jakter på björn, varg och lo. Han lär ha skjutit omkring etthundra björnar. Den berömde jägaren Lloyd har enligt uppgift gått i lära hos Falk.

Falk värnade även om jaktvården och fick 1825 igenom ett tioårigt förbud mot älgjakt. När denna fridperiod var slut lyckades han få igenom ett förbud mot jakt under vintermånaderna. Han blev för sina insatser inom jaktvården, som den förste, 1857 belönad med Svenska jägarförbundets belöningsmedalj i silver.

I detta sammanhang är det emellertid Falks förbindelser med Uddeholmsbolaget som är det viktigaste. Genom sitt giftermål kom han att bli delägare och hade stora intressen i dess utvidgning norrut.

Som kuriosa kan nämnas att han i sitt andra gifte 1844 ingick äktenskap med den 37 år yngre Ester Elvira Elfvendal, dotter till prosten i Ekshärad, Per Elfvendal, och Ester Robsam. Falk avled på Risäter den 21 november 1865.


Undersökningen
Den 11 februari 1836 beslutade Bergskollegiet att på plats utföra en undersökning av förhållandena med anledning av en ansökan av hovjägmästaren och riddaren Herman Falk samt brukspatronerna Jonas Waern och Melcior Belander om att anlägga bruksanläggningar med 24 hammare och 12 000 skp nytt stångjärnssmide vid fyra nordvärmländska älvar. Mellan den 27 mars och 6 maj utlystes mötet från predikstolarna i hela norra Värmland.

Undersökningen leddes av Franz von Scheele (sedermera Bergsskolans i Filipstad grundare) och var ursprungligen utlyst till den 9 maj. Under färden upp till Likenäs hade Scheele emellertid fått sådana besvär av sina hemorrojder att han blivit sängliggande i Uddeholm. Detta medförde att den första dagen för förhandlingarna fördröjdes till den 11 maj.

Det protokoll som skrevs består till stor del av avskrift av skriftliga och bevittnade inlagor. Jag skall i det följande kort redogöra för dessa. Efter sedvanliga inledningsfraser lästes ansökningen upp.

De sökande gjorde i inledningen av ansökan klart att en av anledningarna till den hastigt inlagda ansökan var de planer som fanns på att bygga slussar förbi fallen vid Dejefors och Forshaga. Man ville vara först. Vi får inte glömma att Trollhätte kanal hade blivit färdig redan år 1800 och hela Göta kanal 1832. Stora förväntningar fanns på att göra att göra Klarälven segelbar ända upp till Vingäng.

Bakgrunden till dessa förväntningar var att det redan 1826 hade beviljats statsbidrag för byggande av slussar vid Deje och Forshaga. Ett bolag skulle bildas för att genomföra arbetet. Uddeholm hade 1825 förklarat sig villigt att anslå mellan 10 000 och 20 000 rdr banco och förklarade 1835 att man var villig att höja summan ytterligare.

De sökande beskriver Klarälvdalen som en landsdel bebodd av "torftiga innevånare utan annat näringsfång än af skogarnas skövling genom en sjelft skyndsamt förstörande timmerhandel och ett öfverdrivet svedjande samt på detta sednare grundad föga lönande boskapsskötsel".

Hela området beskrevs som en enda vidsträckt vildmark som i söder gränsade till de områden som Uddeholmsbolaget genom sin betydliga järnbruksrörelse bringat till ett välstånd liknande det i övriga bergslagsbygder. Endast genom att uppföra nya bruksanläggningar kunde nordvärmlänningarna bringas ur sitt elände. Med Klarälven som transportled och en nästan oändlig tillgång på träkol skulle den nedgång som förväntades i timmerhandeln mötas.

Falk hade i början av året rest runt och köpt upp mark och fallrättigheter runt de tilltänkta byggarbetsplatserna vid Tåsan, Likan, Femtan och Värån. Tjeder på Letafors hade inga planer på att helt släppa det monopol på järnprodukter som Letafors bruk hade på försäljningen av järnprodukter inom socknen. Det är föga troligt att han även värnade om försäljningen av järnprodukter till Norge. Han kom därför in med en inlaga (§2 i protokollet) där han protesterade mot vissa delar av ansökan.

Tjeder påpekade att han hos Kungl. Majt. hade sökt om tillstånd att anlägga åtta stångjärnshärdar och hamrar vid Tåsan, Näckån och Likan. De två härdar som han ansökt om att få anlägga vid Tåsan ansåg han sig ha förstahandsrätt till såsom ägare av Sysslebäckssätern och ägare av 1/8 hemman Gunneby. I Likån ansåg han att det måste ske ett utskifte av de andelar i fallen som tillkom M Nordgens konkursbo och sterbhuset efter avlidne Carl Eriksson i Möre. Han ansåg att han via fullmakt hade rätten att bevaka dessa. Vid Värån hade han dessutom privilegier på en saluvarusåg, men om de tilltänkta härdarna inte inkräktade på driften hade han inget att anmärka.

I övrigt hade han inget att anmärka på. De stora skogarna skulle kunna leverera tillräckligt med kol för alla de sökta anläggningarna. I motsats till de sökande tyckte Tjeder att det inte var någon brådska med att fatta beslut. Det kunde vänta tills undersökningen av hans ansökning var slutförd den 22 augusti nästkommande år.

Som jag tidigare anfört var inte greve David Frölich personligen närvarande. Han hade nog med sina politiska problem. Istället hade han sänt en J Portström som sin ersättare. Denne läste upp en inlaga från Frölich som är mycket intressant och äger aktualitet även i dag.

Frölich börjar med att påpeka att han inte är någon direkt granne till eller bosatt egendomshavare och därmed egentligen inte har så mycket med saken att göra. Tjugo års timmerhandel samt ägande av sågverksprivilegier gör att han ändå känner starkt för Klarälvdalen. Att det skulle vara en välsignelse om bruksanläggningar kunde ersätta den så småningom tynande timmerhandeln är han övertygad om. Det kan emellertid inte vara riktigt att ett bolag som är så intimt förknippat med Uddeholmsbolaget skall få ensamrätt på utbyggnaden. Uddeholmsbolaget skulle i så fall få ensamrätt i ett bruksrike som sträcker sig femton mil utefter dalen, från Munkfors till Höljes.

Vem skall försvara den enskilde och hur upprätthålls konkurrensen när de flesta har sålt sin egendom eller genom skuldsättning blivit beroende av bolaget för sin försörjning? Stor risk fanns för att inte ens prästerskapet eller kronobetjäningen skulle våga höja upp sin röst för de underkuvade. Etablering av några nya verksamheter som konkurrerar om arbetskraften skulle inte kunna ske problemfritt utan skulle ske helt på bolagets villkor.

Det anstår egentligen de statliga myndigheterna att motverka sådana monopol. Som bevis för att ovanstående risker förelåg visade Frölich på det beteende som Dickson & Co uppvisat i norra Värmland och Dalarna.

Exempel på hur bolaget i praktiken kan bete sig hämtar Frölich från Värån. Frölich hade förvärvat äganderätt och temporär avverkningsrätt på flera tusen tunnland utefter ån. Det var således mycket viktigt för honom att flottningsleden hölls öppen. Detta var föreskrivit enligt 20 kap Byggnadsbalken och 1766 års stadga. Ett bruk behöver vatten för driften under alla årstider. Det vatten som stod till buds var dock begränsat. Flottningen av de tusentals tolfter som det var fråga om krävde ett exklusivt utnyttjande av vattentillgången vår och höst. "Den som tviflar på hvilka otaliga medel en ägare till dammbyggnader, i synnerhet om de äro flera, ha att hindra eller afbryta en timmerflottning som endast kan ske under full släppning av vattentillgången, den åter bruksägaren har att spara, och den som tror att dessa stridiga intressen genom regulationer kunna förekommas på Wärån, han behöfver endast efterfråga huru med flottningen och timmerhandeln Uddeholmsbolaget för andra än bruksägare sjelve tillgå på de större vattendragen."

Värån hade förbindelse med flera sjöar, t ex Hån, Värsjön och Kvillsjöarnas vattensystem. Ett vattensystem som sträckte sig ända mot Dalarna. Detta stora och sedan länge använda vattensystem var genom speciellt för flottningen byggda dammar förbundet med Värån. Frölich behövde timret för sitt sågverk i Mölnbacka och hade ingen lust att sälja. Vis av tidigare erfarenhet visade han ett totalt misstroende mot Uddeholmsbolagets vilja att följa ingångna avtal och han såg heller ingen möjlighet för bruk och timmerhandel att samverka.

Känns debatten igen? Frölich argument är framsprungna ur liberalismens tanke på individens frihet och den fria konkurrensens betydelse för utvecklingen. Frölich hade på ett mycket påtagligt sätt arbetat för detta i riksdagen och skulle, enligt min mening, ha agerat mycket kraftfullare om han inte vid denna tidpunkt varit trängd av egna politiska bekymmer.

Timmerhandeln som gick över Likan och Femtan var också betydande. I skogarna kring Likan hade skogsägarna i hemmanen Likenäs, södra Långav, Södra och Norra Persby, Ransby samt Lillbergsgården givit kommersrådet och riddaren Johan Helin och förste lantmätaren Örn, eller dess rättsinnehavare, ensamrätt att köpa det som avverkades mot att de rensade upp och förbättrade flottningslederna. Betalning skulle ske med det pris som var gällande i de distrikt som låg mitt emot Likans utlopp i Klarälven. Avdrag på detta pris skedde för flottningskostnaderna. Bönderna som ägde marken runt Femtan hade gjort på ett liknande sätt och givit Dejefors ensamrätt att köpa timret. De hade dock tidsbegränsat kontraktet till att gälla i femtio år. Timmerpriset skulle varje år bestämmas i särskilda s k stationer. Frölich har här rätt i sin kritik. Timmerhandeln hade börjat monopoliseras och skogsbönderna kunde inte själva sätta sina priser. De var på väg att bli helt beroende av timmeruppköpare utifrån.

Lyrbom, brukspatron i Vägsjöfors, var angelägen att hålla sig väl med det som han såg växande Uddeholmsbolaget och meddelade därför genom sin inspektor Frykberg att han avstod från den koltäkt som han var privilegierad för på de hemmansdelar som gränsade till Klarälvdalen. Han ansåg det också att det var bra att den näringsfattiga orten berikades med de nya anläggningarna. Falk förtydligade senare att det gällde skogar som låg i hemmansdelar tillhörande Södra Dalby, Höljes, Båtstad, Sysslebäck, Slättne, Tutstad, Stommen, Hole, Gunneby och Nedergården, dvs alla hemman utom norra och södra Branäs och Brönäs.

Falk hade tidigare under året åkt runt och köpt upp marken och fallrättigheterna vid de tilltänkta anläggningarna. Detta hade skett under stor hast och att han i flera fall inte talat om avsikten med köpen framgår av den klagoskrift som bönderna som ägt marken vid Likan lämnade in till tingsrätten den fjärde februari 1836. Samma skrivelse blev sedan uppläst inför undersökningsrätten.

Falk hade kommit till Likenäs och inför de församlade bönderna begärt att få köpa strömfall och fyra tunnland nedanför bron i Likan. Han hade inte sagt vad han skulle använda det till. Därefter hade han åkt och hämtat Jöns Person i Södra Persby. Han skrev därefter själv ihop ett köpebrev och lovade att de skulle få en kopia. Den hade de ännu icke sett. Därefter, jag citerar, "upplade han diskontsedlar neml af Waern på Uddeholm 600 Rdr och af Karlstad Bancosedlar trettiotvå riksdaler". Han frågade därefter Jöns Persson om det var rätt betalning varvid denne svarade att det fattades sexton shilling. Dessa betalades med Stockholms Banco.

I vilket tillstånd bönderna befunnit sig i när de skrev på kontraktet kan man gissa. Efteråt klagade de nämligen på att Falk inte talat om vad rättigheterna skulle användas till. De hade dessutom inte ens diskuterat köpeskillingens storlek. Nu ångrade de sig och ville att tingsrätten skulle inhibera köpet.

Det var nog så här det kunde gå till många gånger när herrar utifrån kom och gjorde köp av skog och mark. När kontrakten väl var underskrivna hade bönderna avsagt sig alla rättigheterna till den mark som deras förfäder ägt i generationer.

Det var emellertid inte alla bönder som föll för lockropen. De som var kritiska till bygget inlämnade en inlaga där de förklarade rätten inte kunde ta i beräkning att deras skogar skulle leverera något kol. De accepterade inte att den fria förfogningsrätten över deras egen skog på något vis förminskades. Såsom hemmansägare var de även i behov av arbetskraft. De var bekymrade för att de inte skulle få tillräckligt med arbetare så att de kunde bedriva sitt åkerbruk. De förväntade att den stora inflyttningen som troligtvis skulle ske medförde fler fattiga som socknen och i förlängningen de jordägande bönderna skulle försörja genom fattigvården. Eftersom det bildade bolaget inte självt kunde bidra med varken arbetskraft eller några större skogstillgångar som tryggade kolförsörjningen begärde de avslag på de sökandes begäran.

Rätten beslöt nu att på plats undersöka de tilltänkta byggnadsplatserna. Man började med Likenäs. Den ena tilltänkta byggnadsplatsen för två smedjor med två härdar och hamrar i varje låg på norra stranden av Likan, 140 alnar nedanför landsvägen. Dammens längd skulle då bli 18 alnar, smedjesumpen 125 alnar lång och fallet 7 ¼ aln. Den andra platsen låg nedanför fallet och där krävdes det endast en damm på 3 alns höjd och 20 aln lång sump vid samma fallhöjd.

Besiktningsmännen fann bägge byggnadsplatserna lämpliga. Om fångdammar byggdes vid Liksjöarna var de övertygade om att vattentillgången var tillräcklig för drift året runt även om man tog i beräkning det vatten som spilldes vid flottningen. De sökande ägde hela fallrättigheten och en tvåhundra aln bred landsträcka på bägge sidor om älven. De hade även försäkrat sig om att de hade rättighet att flytta befintliga mjöl och sågkvarnar. Rätten fann att några hinder för att bygga anläggningen inte fanns än de protester som inlämnats mot försäljningen på grund av oklara ägandeförhållanden. Att lösa den frågan ankom inte på denna rätt.

Vid Tåsan var de tilltänkta byggnadsplatserna belägna på bägge sidor älven nedanför och ovanför landsvägsbron. Alla ställena var lämpliga och rätten hade ingen uppfattning om vilken som var lämpligast. Den ende som bedrev timmerhandeln på älven var Dickson och han hade inte inlämnat någon protest.

Även vid Femtan fanns två föreslagna platser. Den ena låg vid fallen 200 alnar nedom landsvägsbron. Den andra vid början av undlandet (nedanför fallen) 558 alnar nedanför bron. Vid fallen fanns redan olika anläggningar. Timmerhandel och flottning bedrevs av Dejefors sågverksägare. Dessa hade vid fallen byggt upp ansenliga flottningsrännor. Lokalbefolkningen hade även den byggt anläggningar för sina behov.

Från landsvägsbron och nedåt räknade man på norra sidan:

Månäs och Mörbacka husbehovssåg
Mörbacka och Benteby husbehovs-mjölkvarn
Backa husbehovs-fotmjölkvarn
Månäs hemmansägares husbehovs-vadmalsstamp
Gällstads hemmans husbehovs-fotmjölkvarn
Amneruds och Kattstjärtens husbehovs-fotmjölkvarn
Björkenäs husbehovs-fotmjölkvarn
Björkenäs husbehovs-fotmjölkvarn
Alla mjölkvarnarna hade ett par stenar i vardera huset

På södra sidan älven:

Ambjörby hemmans fotmjölkvarn
Munkebols hemmans fotmjölkvarn
Månäs hemmans fotmjölkvarn
Alla kvarnarna med vardera ett par stenar

Det fanns som synes redan en mängd anläggningar vid Femtan men vattnet bedömdes ändå räcka till för att driva tre hamrar och härdar på varje byggplats vilket var mer än tillräckligt. De sökande hade dessutom förvärvat fallrättigheterna och en remsa på tre hundra alnars bredd på bägge sidor om älven. Trots de protester som inlämnats mot byggandet ansåg rätten att platsen var mycket lämplig för en bruksanläggning.

Rätten begav sig sedan till Värån. Den bästa platsen där låg 200 alnar nedanför landsvägsbron. Älven bildar där tre större fall varav det ena på övre sidan av landsvägen. I dessa fanns det redan anläggningar, nämligen:

På övre sidan av landsvägen en mjölkvarn om två par stenar
nedanför landsvägen ett gammalt obegagnat kvarnfall
ett husbehovssågverk och fotmjölkvarn, båda tillhöriga norra Värnäs.

Timmerhandel bedrevs enbart av Frölich och Falk. Hur rätten såg på den tilltänkta byggplatsen framgår inte av den skrivning i protokollet som skedde med anledning av besiktningen. Resultatet framgår av den slutgiltiga domen.

När rätten åter församlades i Likenäs gjorde den ett uttalande om brukanläggningarnas inverkan på skogsbruket och ortens försörjningsförmåga i allmänhet. Den fann att åkerbruket i norra Klarälvdalen på grund av klimat och jordmån lämnade mycket övrigt att önska. En begränsad boskapsskötsel var det enda näringsfång som stod till buds när tillgången på sågtimmer minskade.

Behovet av nya näringsgrenar var därför stort. Fastän allmogen protesterade och inte förstod sitt eget bästa var rätten övertygad om att de skulle tänka om när företaget spritt arbetsförtjänster och upplysning i bygden.

Under det uppehåll i förhandlingarna som uppstått i och med att rätten besökt de tilltänkta byggarbetsplatserna hade övriga aktörer inte varit overksamma. Alla som kunde tänkas ha något som kunde påverka utgången av undersökningen utsattes för "övertalningsförsök".

Lars Persson i Ljusnäs hade anklagats för att egenhändigt ha skrivit på flera personers namn på den fullmakt som givits f d riksdagsmannen Olof Jönsson att föra Ambjörbyböndernas talan. Detta hade han tidigare erkänt men tog det nu tillbaka.

Tjeder i Letafors inlämnade ett köpebrev på Sysslebäckssätern för att styrka sina krav på att få bygga vid Tåsan.

Sockenstämma hade blivit utlyst i Dalby socken för att välja ombud till den justering som skulle ske av det slutgiltiga protokollet. Det beslutades att ombuden häradsdomaren och riksdagsman Olof Jönsson i Uggenäs, Anders Lagerqvist i Tutstad, Markus Andersson i Mörbacka skulle begära besvärhänvisning.

Av de sökande hade Falk varit mest aktiv under uppehållet. Han hade övertalat ett tiotal bönder från norra Värnäs till Ljusnästorp att författa en skriftlig försäkran, som Falk inlämnade till rätten, där de intygade att de skulle bistå det nybildade bolaget med den kol "som vi kunna finna och hugade att lemna och avyttra". Detta var emellertid inte allt. Han hade övertalat Per Persson i Persby att återta sin del i den protest som tidigare inlämnats mot byggplanerna. Han skrev i sin inlaga att protesten kommit till genom övertalning och att han blivit missledd. I stället stödde han de blivande bruksanläggningarna och lovade att lämna så mycket kol som han kunde.

Rävspel från båda sidor, alltså. Den största råsopen stod emellertid Falk för personligen när han höll sitt, skall man kalla det slutpläderande. I det tvålar han till alla som protesterat mot bygget och Frölich i synnerhet.

Han började med att bestrida att Tjeder hade någon som helst rätt att bevaka i strerbhuset efter Carl Eriksson i Möre. Sonen Carl Carlsson hade tillträtt egendomen redan 1824 och ställt borgen för det som eventuellt saknades i dödsboet. Det fanns således ingen rätt att bevaka. I övrigt menade Falk att Tjeders önskan att hans ansökningar skulle behandlas samtidigt inte kunde vara motiverad eftersom det ju var naturligt att den som sökt först fick sin ansökan behandlad först. Frölich anförande avvisade han som munväder vilket syftade till att vilseleda den okunniga allmogen.

Både Frölich och böndernas protest utgick enligt Falk ifrån timmerhandelsintresset. Nya näringsgrenar skulle hindra att skogarna plundrades. Därigenom skulle man uppnå ett förstärkt och varierat näringsliv. De angrepp som riktades mot de sökande var helt missriktade eftersom bruksanläggningarna inte skulle komma att göra någon som helst intrång på kolköp, flottning eller timmerhandel.

Vi ser här att Falk använder sig av samma argument som Frölich. Han försökte att övertyga rätten, trots det uppenbara sambandet mellan de sökande och Uddeholmsbolaget, att någon sådan koppling ej fanns. I härska ordalag beskyller han Frölich för att vilja införa begränsning av rätten att köpa egendom. I den senare delen av anförandet går Falk igenom ägandeförhållandena vid Likan och Värnäs. Han bestrider att dessa skulle utgöra något hinder för de sökande.

Falks hårda angrepp på Frölich väckte bestörtning i rätten. Lagman Oxehufvud förklarade att om detta varit en domstol så skulle han ha begärt att Frölich svarat på anklagelserna om att han farit med osanning. Nu kunde han endast ta denna anmärkning till protokollet. Portström blev så arg att han sade sig vara hugad att väcka talan mot Falk för otidigt skrivsätt mot Frölich. Även Tjeder protesterade mot Falks yttrande mot honom.

När rätten lugnat ner sig lämnade Jan Persson i Värnäs in en inlaga. I den påtalade han på det bestämdaste att när Falk köpte ett dammfäste i Värån för 500 Rkd banco, gjorde han detta i förespeglingen han skulle bygga sig en såg och kvarn samt bygga sig en länsa för alltsammans. Några bruksanläggningar hade det inte varit tal om. Förutom köpesumman skulle han dessutom årligen erlägga en tunna havre till gården. Ett sådant tillägg var vanligt och lika vanligt var att den så småningom skulle ge en anledning till konflikter.

De sökande fick medhåll av kronofogden Liden. Han sade att det för kronans och de okunniga innevånarnas räkning vore en välgärning om bruksanläggningarna kom till stånd. Både kronan och innevånarna skulle få inkomster som väl skulle kompensera den minskande timmerhandeln. Liden hoppades därför att ansökan skulle bifallas. Med detta avslutades den stora bergsverksundersökningen den 19 maj år 1836.

Böndernas farvågor för att Uddeholm skulle handla lika självsvåldigt som det var vanligt att andra bruksägare gjorde var inte oberättigad. Det var mycket vanligt att bruksägarna genom att totalt bojkotta de självägande bönderna kunde ta över deras skogar till ett billigt pris. Metoden var enkel. Först såg man till att få kontroll över transporterna till bygden och lät endast sina torpare utföra körslor och handla i brukets affär. Det köpekol som man ibland blev tvungen att köpa prissatte man ytterst lågt. Följden blev att bönderna i vissa fall sålde sin skog och blev torpare för att överhuvud överleva. Det var denna realitet som bönderna var medvetna om.

Hur gick det då med ansökningarna? Bergskollegium utfärdade den 2 november 1837 privilegier för bruken vid Värån, Likan och Femtan. Däremot avslogs ansökan vid Tåsan. Rättsförhållandena ansågs där inte vara lösta.

Äganderättsförhållandena var inte helt klara på de andra ställena heller. Den 21 januari 1838 nekar häradsrätten på grund av oklara äganderättsförhållanden för andra gången lagfart på den mark och fallrättigheter som Falk köpt vid Femtån. Någon lagfart beviljades ej heller vid Likan. Orsaken till detta var att något tillstånd till försäljning av den avlidna Amund Nilssons omyndiga barns andel inte fanns. Falk skulle också enligt köpeavtalet till gården leverera en tunna havre varje år. Hur detta skulle kompenseras när han nu sålt marken vidare var heller inte löst. Det var först när Uddeholm sökte lagfart som den beviljades den 18 mars 1843.

Waern hade uppenbarligen handlat utan att kontakta övriga intressenter i bolaget. Det framgår heller inte i något källmaterial att avsikten med köpen var att införliva dem med Uddeholmsbolaget. Det finns emellertid ett brev bevarat där Sofia Geijer redan 1836 säger att hennes man ser emot den kommande bolagsstämman med oro på grund av de privilegier som Waern begärt. I den kretsen runt Waern var alltså planerna kända.

Vid bolagsstämman 1838 yrkade han på att bolaget skulle köpa allt det som han köpt tillsammans med Belander och Falk. Han begärde då endast kostnadstäckning för sina utgifter. Av köpebrevet framgår att Falk och Waern tillsammans får 20 000 rdr riksgäld. Belander fick för sin tredjedel 6 666 rdr Banco.

Uppgifterna ovan skiljer sig lite om man jämför Ingvar Andersson "Uddeholms historia" och Bäckvall. Andersson säger att Waern ägde 2/3 men av det av köpekontrakt som upprättades, och finns i avskrift i Bäckvalls arkiv, sägs klart att Waern och Falk sålde sina 2/3 tillsammans.

Waern hade på grund av de omständigheter som redovisats ställt bolagsstämman inför fullbordat faktum. Alla delägarna var inte positiva men han lyckades med ungefär två tredjedels majoritet få sin vilja igenom.

Förutsättningen för att få privilegierna hade varit att anläggningarna skulle stå färdiga inom nio år. Vid Likan och Femtan började arbetena tämligen omgående och bruken togs i drift 1839 resp 1843.

Den anläggning som man planerade att bygga vid Värån kom aldrig att på börjas. Den viktigaste förutsättningen för att de nordvärmländska bruken skulle byggas infriades aldrig. Waern hade som tidigare nämnts kallt räknat med att det skulle byggas slussar förbi forsarna vid Deje och Forshaga. När nu så inte blev fallet kom förutsättningen för att driva industriell verksamhet i Klarälvdalen inte att förbättras i den utsträckning som man räknat med.

Den debatt om de stora bolagens monopolställning som Frölich hade startat fortsatte emellertid och utvidgades. Den kulminerade i början på 1900-talet. Norrland hade debatterats i riksdagen och den 4 maj 1906 utfärdades lag angående förbud för bolag och förening att förvärva fast egendom (norrländska förbudslagen). Redan samma år togs lades en motion i frågan av G. M. Sandin och G Jansson i Krakerud med instämmande av fem andra värmländska riksdagsmän. Motionärerna framhöll att de självägande skogsägarnas ekonomi blev allt sämre och att de gårdar som utarrenderades av bolagen förföll med påföljd att byarna avfolkades.

Motionen fick till följd att 1913 års jordundersökning startades. Resultatet av denna blev att det norrländska förbudet utvidgades till att för en tid även gälla Värmland.


Arbetarna vid bruken

Debatten om arbetsförhållanden och övriga villkor för arbetarna vid de av Uddeholm ägda bruken var under hela 1800-talet ständigt aktuell. Redan tidigt var man på centralt håll uppmärksam på problemet och försökte genom olika skrifter påverka förhållandena. En av de mest betydande av dessa skrifter är Carl Rinman "Handbok uti den gröfre jern- och stålförädlingen" (Falun 1829). I denna finns beskrivningar över de järnframställningsmetoder som användes i landet men även ett stort kapitel om hushållningsmål. I detta ger Rinman anvisningar över hur han och därigenom myndigheterna ansåg att arbetarna skulle behandlas. Att det inte kunde bli någon bindande förordning var uppenbart. Förutsättningarna var olika över riket. Det var varje bruksägares rätt att fritt komma överens med sina arbetare. Rinmans skrift kom likväl att få stor betydelse för en förbättring av bruksarbetarnas levnadsvillkor.

Rinmans omsorg var inte enbart riktad mot arbetarna. Precis som nu var det brist på de verkligt skickliga yrkesarbetarna. All produktion var hantverksmässig. De olika yrkena tog lång tid att lära och den snabba tekniska utvecklingen som trots allt skedde gjorde att det vid nyanläggningar och introduktion av nya arbetsmetoder var lönsamt att ta in utlänningar. Dessa fick sedan lära upp svenskarna. Det är på så sätt vallonerna kom till Sverige. Utbildningen var viktig.

För att trygga återväxten bland smederna föreslog Rinman:

* Smeders och arbetares barn skall undervisas så att de när de är vuxna tar faderns yrke. De yrkesskickligaste smederna fanns vid de bruk och inom de släkter där yrket gått längst i arv. Att yrket gick i arv har vi otaliga exempel på i Värmland.

* Avlöningen skall inte bara räcka till livets nödtorft utan en del skall kunna sparas till ålderdomen. Det skall även finnas utrymme för nöjen.

* Mästarna skall tilldelas en jordlott för kryddträdgård och odling av potatis. Den bör vara 3 500 kvadratalnar vilket motsvarar drygt 1200 m2. Dessutom bör varje hushåll kunna tilldelas så stor äng eller så mycket foder att en eller två kor och några småkreatur som får eller getter kan hållas.


* För att vidmakthålla arbetsförmågan hos arbetarna kan man heller inte kräva större arbetsinsats än att den dagliga arbetsförmågan vidmakthålls. Den arbetare som kunde leva på sin lön sökte inte andra arbetsinkomster. Han fick då tid och möjlighet att vårda de byggnader och arbetsredskap som han ålagts att sköta.


Myndigheternas visioner stämde i de flesta fall inte med verkligheten, i varje fall inte vid de bruk som ägdes av Uddeholm. För att få lönsamhet i det hantverksmässiga smidet och de långa transporterna var låga löner en nödvändighet. Hela arbetsorganisationen och avlöningssystemet gjorde att arbetare och torpare kom i beroendeställning till bolaget. I det förlagssystem som tillämpades gynnades den som hade bisysslor så att han lyckades klara sig på sina små inkomster. Vid förlaget i Likanå kunde arbetare och torpare hämta det som de behövde. Om inkomsterna hade varit goda kunde de ha pengar innestående men det var inte så ofta. Det vanliga var att de fick ta ut varorna i förskott. Det var detta som var grunden för skuldsättningen. Även bönderna kunde hämta varor där och kvitta dem mot levererat timmer eller kol. Mången skogsägare miste på så sätt sin skog när Uddeholm krävde betalning av levererade varor. Som exempel kan visas de uttag som Anders Person i Backa gjorde år 1839.

 Brännvin  kannor     4,25
 Tobak  rullar     1
 Korn  kappar    68
 Råg  kappar    38
 Havre  kappar  128
 Salt  kappar     3
 Sill  lispund     8
 Malt  kappar     2

Dessa varuslag var plus läder och vadmal var helt dominerande i det utbud som tillhandahölls i Uddeholms förlag. Person hade inte haft några större inkomster under året. Den ingående skulden var 196 RB 24 sk. Han hade emellertid tagit ut varor för 343 RB 4 sk. 1840 års ingående skuld hade ökat till 329 RB 36 sk. Detta var inget unikt fall. Bristen på kontanta medel var stor även hos mer besuttna bönder. Person måste ha varit en mycket duktig arbetare. Han gjorde trots detta endast 13 dagsverken a 40 sk åt bolaget under året, vilket framgår av avräkningsboken. Detta var en synnerligen hög dagpenning eftersom den normala år 1854 höjdes från högst 28 sk till 32 sk under de mest arbetskrävande månaderna.

Brukets existens var avhängigt det faktum att forlönerna var otroligt låga. Arbetet kunde vara mycket tungt. För det föga uppmuntrande arbetet att frakta 12,5 skp tackjärn från Edebäck och 7 skp stångjärn från Halgå fick Per Bent i Bentby 9 Rb 18 sk resp 3 RB 24 sk. Det var lättare att frakta andra förnödenheter uppför älven. Undertecknads far berättar att hans farfars morbror, "Hag-Anners-Pelle", arbetade som forkarl och att han alltid hade en liten borr och lite tjära med sig. När de rastade på Spikebolsudden borrade de hål i en brännvinstunna och stoppade in ett grässtrå så att de kunde suga i sig några supar. Hålet tätades med en plugg och svärtades med tjära så att det inte syntes. Knappt någon brännvinstunna var helt full när den anlände till förlaget.

Det var inga små mängder som dessa körkarlar levererade till bruket. I en sammanställning över leveranserna av kol och malm till de olika bruken mellan åren 1841 och 1850 noteras för Likanå och Femtå. Det är i det här fallet fråga om tackjärn men noteras som malm.

Tabell


I Uddeholms ledning var man mycket medveten om de underlydandes villkor. Frågan var ständigt aktuell, och när levnadsvillkoren blev för svåra gjordes avskrivningar på skulderna. Redan på 1830-talet hade kritiken mot det rådande systemet ökat. Den som starkast tog till sig den nya tidens strömningar var Greve Torsten Rudenschöld, förvaltare på Stjärnfors bruk. Han förstod att det inte kunde hålla i längden om arbetarna hela tiden levde på eller under dåtidens existensminimum.

Tiden var dock ännu inte mogen för alltför radikala omvälvningar. År 1833 kritiserade revisorerna honom för att han gjort alltför stora avskrivningar av de underlydandes skulder. I sitt svar till revisorerna visade han stor människokännedom och medkänsla med ortens befolkning. Han fick inget gehör för sina synpunkter hos bolagsledningen utan tvingades att sluta som förvaltare. Innan han helt lämnade bolaget höll han emellertid ett mycket uppmärksammat tal på Uddeholms bolagsstämma år 1833. I talet framhöll han betydelsen av en lojal och välmående arbetarstam. Han menade att hela bolagets utveckling var beroende av att deras levnadsvillkor förbättrades.

Tordenschöld hade planterat ett frö som behövde tid för att gro. Jonas Waern, för övrigt svåger till Tordenschöld, var som liberal klart påverkad av den förres idéer. År 1838 påbörjades under Waerns ledning försök med lindrigare och framförallt mindre krångliga kontrakt. Det som tvingade även de mest konservativa av aktieägarna att inse att något måste göras var utvecklingen på världsmarknaden. Lågkvalitativt svenskt järn kunde inte längre konkurrera med det engelska puddeljärnet. Det var därför nödvändigt att förändra avlöningssystemet på bruken så att det främjade god kvalité före kvantitet.

Det produktionssystem som tillämpades var helt igenom hantverksmässigt. Mästaren förestod en härd och tog emot järn, kol och andra material på räkning. Av detta skulle han leverera en bestämd kvantitet bearbetat järn. Det som blev över, så kallat överjärn och överkol, var han skyldig att sälja till bruksägaren till ett i förväg fastställt pris. Den som var skicklig kunde på så sätt öka sin inkomst. Normalt räknade man med 5 % överjärn och 25 % överkol.

Det var som synes lönsammare att leverera så mycket järn som möjligt utan att försöka höja kvalitén.

Man hade länge varit medveten om att produktionssystemet borde göras om men man tog inte konsekvenserna fullt ut med detsamma. Redan på 1830-talet hade man på Jernkontoret i Stockholm ivrat för att Sveriges järnbruk borde gå ifrån det gamla tysksmidet och övergå till Lancashiremetoden. Metoden går i korthet ut på att tackjärnet läggs på en bädd av glödande träkol (räckhärd), som man blåser blästerluft igenom. Efter cirka en timma har det mesta av föroreningarna oxiderats bort och som resultat får man en degig järnmassa som sedan smälts och hammarsmids.

Vid Uddeholm gjordes de första försöken bruksåret 1842-1843 (bruksåret började den 1/11 och får ej förväxlas med kalenderår). Försöken föll så väl ut att man vid bolagsstämman 1844 beslöt att överge de gamla tyskhärdarna och införa den nya metoden på alla sina bruk. Undantag gjordes för fyra härdar som man ansåg sig inte kunna byta ut.

Detta innebar att Likanå och Femtå redan från 1845 hade infört den nya smidesmetoden med varsin smälthärd och räckhärd. Som teknisk rådgivare hade man från början engagerat en engelsk smed och senare även en engelsk smältare. Om dessa herrar någon gång hade något ärende upp till Älvdalsbruken har jag inte kunnat finna.

Även själva avlöningssystemet för smederna sågs över. Man förstod att det inte främjade kvalitén på levererat järn genom att betala extra för överjärn och överkol. 1839 gjorde E. G. Danielsson en rundresa till bruken för att få de uppgifter som behövdes för att reformera sättet att avlöna smederna. Med utgångspunkt från det han sett på bruken utarbetade Danielsson principerna för de nya kontrakten. Det hela gick ut på att betalning för överjärn helt skulle avskaffas. I stället skulle en smideslön och ersättning skulle betalas ut för överkol. Smideslönen var baserad på ett medeltal av de senaste årens ersättning för överjärn. En stat av spannmål skulle utgå allt efter hushållets storlek. I övrigt skulle spannmålspriset beräknas efter 8 riksdaler riksgäld per tunna råg och 4 riksdaler per tunna havre. Bolaget skulle även vid varje härd avlöna två koldrängar. Detta hade mästaren gjort förut. Därtill kom att bolaget tillhandahöll potatisland, foder och ved, allt enligt Rinmans idéer. Vid bolagsstämman 1840 accepterades de nya kontrakten och kom efterhand att införas.

I 1844 års räkenskaper för Femtå kan man utläsa ur Mästersmeden Isac Bredenbergs konto för stångjärnstillverkningen:

Aflöning för utsmidde
14 skp 14 lsp  stångjern af 2:dra klassen 25. 37
143 skp 9 lsp stångjern af 3:je klassen 203.12.3
20 skp 14 lsp stångjern af 4:e klassen 70.34.2

Kvalitetsmedvetandet var alltså vid denna tidpunkt utsträckt så att man fick betalt för den kvalité som man levererade. Notera att Bredenberg inte smitt ut något stångjärn som kunde bedömas vara av första klassens kvalité.

De ständigt skiftande spannmålspriserna var ett gissel som man inte kunde komma ifrån. 1841 som var ett år med god skörd kostade i Karlstad en tunna råg 12 rdr. Den mängd spannmål som kunde produceras i övre Klarälvdalen räckte även under goda år inte till utan måste köpas utifrån. Detta är av särskilt intresse när man undersöker bruksarbetarnas levnadsvillkor. Låga kontanta löner och svårigheter att själv odla den säd och potatis som var nödvändig för ett drägligt liv påverkade dessa människors levnadsförhållanden mer än man idag kan föreställa sig. Man skall dock vara medveten om att bruksarbetarna som trots allt hade någon inkomst var klart bättre rustade än de backstugusittare och torpare som var helt beroende av vad jorden gav. Deras förmåga att köpa livsmedel i nödtider var mycket begränsad och de led mer av de ständigt återkommande nödåren. Bäckvalls sammanställning visar hur goda skördar och rena nödår växlade mellan 1830 och 1860.

År 1837 var det stor missväxt på havre och potatisskörden slog totalt fel. Den felslagna skörden gjorde att arbetet på landsvägen mellan Höljes och Sysslebäck fick avbrytas. Anslagna medel på 800 rdr räckte inte utan måste höjas till 1000 rdr. Följande år rådde svår foderbrist på grund av sen vår och svår torka.

Åren 1840 och 1841 var skördarna goda men svår penningbrist rådde på grund av de föregående nödåren.

1842 var det dags igen. Den värsta vårfloden sedan 1825 drabbade Klarälvdalen. Större delen av åkermarken var översvämmad. 1843 synes ha varit ett normalår, men 1844 blev större delen av skörden förstörd av det värsta regnet på 300 år.

Efter en ovanligt rik skörd 1845 kom en rad hungerår. 1849 tvingades regeringen att anslå 1 000 rdr som 3 års räntefritt lån till Ny och Södra Finnskoga som räntefritt lån på grund av hungersnöd. Följande år frös potatisen på finnskogen och det blev ett förfärligt nödår med kringvandrande tiggare. 1851 fick Klarälvdalen en mycket dålig höskörd. Havren blev frostskadad och potatisskörden liten. Detta gav upphov till mycket svår svält 1852. Stora insamlingar gjordes till de tretton nödlidande socknarna i norra Värmland. Gåvor kom ända från Köpenhamn. Totalt samlades man in närmare 75 000 rdr. Till detta kom 5 tunnor råg, 23 1/4 tunnor korn och 389 tunnor havre.

Sockenstämman tillsammans med landshövdingen fördelade medlen mellan de fattiga.

I Stockholm såldes visblad till förmån för de nödlidande värmlänningarna och insamlingar, soaréer och konserter hålls över hela landet till förmån för de svältande.

1856 års missväxt satte åter igång debatten om de anställdas löner. Den satta potatisen och havren frös allmänt och på åtskilliga ställen även rågen. En regnig höst och tidig vinter gjorde att vårsäden inte kunde bärgas fastän man gått in i oktober. Den sjätte oktober kom snön. Någon spannmål i de kvantiteter som behövdes fanns inte att köpa i hela Värmland och det faktum att Vänern frös tidigt gjorde att många svalt. Priset på den spannmål som kunde köpas från annat håll rakade i höjden och skuldsättningen ökade igen.

Om man ser på ett medeltal av alla Uddeholmsanställda nådde skuldsättningen sitt maximum år 1839 med i genomsnitt 157 riksdaler 37 skilling. Efter införandet av de nya kontrakten sjönk den snabbt för att 1850 uppgå till 77 riksdaler eller ungefär hälften. Därefter började den på nytt att stiga och gjorde efter nödåret 1856 ett jätteskutt till 127 kronor 30 öre (obs myntreformen). Åren därefter sjönk den något med ökade sedan igen och vid vår undersökningsperiods slut 1861 uppgick den till 182 kronor och 83 öre.

För en del kategorier av arbetare var situationen ändå värre. Hästtorparna som 1845 i genomsnitt varit skyldiga 33 riksdaler 35 skilling ökade fram till 1861 sin skuldbörda nästan tiofaldigt till 305 kronor 06 öre.

Det är självklart att man drog sig för att ta arbete med sådana framtidsutsikter. De norrländska skogsindustrierna hade under 1850-talet börjat komma igång och skrek efter arbetskraft. Nordvärmlänningarna var vana att arbeta i skogen och med sågverksdrift. Det förekom värvningskampanjer och det började bli svårt för bolaget att få rekrytera arbetare för bland annat körslor. Trots den ökning av lönerna som skedde år 1857 steg som synes skuldsättningen.

Brukens nedläggning

Trots de storstilade planer som lades upp, när tanken på att anlägga bruken föddes, var de från början dömda att läggas ner. Med den tidens måttstock var utvecklingen inom järnbruket att jämföra med dagens utveckling inom datatekniken. Den som gjorde stora investeringar måste vara beredd på att ny teknik på kort tid gjorde den tidigare investeringen omodern. De bruk som hade störst chans att överleva var de som hade sådana kapitalstarka ägare att de ständigt kunde investera i ny teknik.

I England hade man redan i början av 1800-talet börjat använda sig av valsning istället för att smida ut järnet till stångjärn. Det gjorde att man nu kunde framställa råjärn i industriell skala med de fördelar som stordriften innebar. Tidigare hade produktionen varit reglerad för varje enskilt bruk och kunde ökas endast om ett annat bruk köptes upp och produktionen flyttades. Detta var en av anledningarna till att bruk kunde läggas på så avlägsna orter. Denna reglering upphörde sedermera i början av 1850-talet. När den produktionen nu släpptes fri var det fritt fram att investera. Många privatägda bruk slogs ut då de inte kunde uppbringa det kapital som erfordrades. Man kan inte säga att Likanå och Femtå saknade kapital men kravet på avkastning ökades.

Det var nödvändigt att koncentrera produktionen. Detta drabbade de mindre bruken först. Vid bolagsstämman 1862 konstaterades att Likanå och Femtå hade gått med förlust de senaste två åren, främst på grund av att försäljningen till Norge inte givit det resultat som man planerat. Man beslöt att lägga mer driften och flytta smidet till Gustavsfors. För att kunna göra detta krävdes investeringar och bruken fick på så sätt en liten respit, men från och med år 1864 försvinner de ur bokföringen.

För Uddeholmsbolagets del var detta inte någon nackdel. De skogar som bolaget nu ägde hade en area av 23 443 tunnland och beräknades kunna ge en varaktig avkastning av 500 tolfter sågtimmer per år. Precis som i Letafors hade nu bruken övergått från järnproduktion till att förse anläggningar långt ifrån orten med råvaror som inte kommer bygden tillgodo.


Kända anställda i Likanå enligt Bäckvall

Data om de smeder och övriga anställda liksom köpebreven som nämns i det följande är hämtat från Bäckvalls arkiv. Tyvärr är det i en del fall inte möjligt att tyda hans handstil och där har jag markerat detta med ???.  Dessa listor gör inte heller några som helst anspråk på att vara fullständig.

 Bruks- 
 förvaltare

 Melcior Belander, f 28/7 1789 i Askersund
 Hustru Christina Carlgren f 30/4 1809 i
 Sunne
 Barn Vilhelm f 18/11 1821 i Ekshärad, Emma
 f 1/7 1823 i Ekshärad, Emanuell f 5/5
 1827 i  Ekshärad 

 Inflyttad från Ekshärad 1838, flyttade till
 Sunne 1840. Belander dog 1840 och hans
 hustru 1844.

 
 Bruksbok- 
 hållare
 
 E O Kilstadius  f 21/2 i Södermanland 
 
 Bruks-  
 förvaltare
 
 J G Örtenholm f 7/9 i Bolstad 
 Hustru Vendla Hildegard Myrman f 9/1 1821
 i Filipstad † 23/5 1859 
 Barn Anna Gustafva Göthilda f 14/2 1845,
 Johan Götrik f 20/3 1846 Gerda Hildegard
 29/8 1848, Ida Vendela f 31/5 1851 
 
 Bruks- 
 förvaltere
 
 P T Pollack f 17/8 1819 i Svennerud i Närke
 Hustru Sigrid Amundsdotter f 10/2 1826 i 
 Likenäs 
 Barn  Carolina f 10/10 1850, Johanna f 21/7
 1852, Anna f 27/8 1854, Sofia f 18/1 1857,
 Mathilda f 2/7 1859, Erik f  ??
 
 
 Hammar- 
 smeds-  
 mästare 
 
 Erik Strömberg f 1804 i Råda 
 Hustru Britta Jonasdotter f 1807 i Gustav
 Adolf 
 Barn Cajsa Maria f 28/11 1827 i Ekshärad, Per
 f 27/9 1830, Johanna f 1/5 1833, Erik f
 15/3 1835, Jonas f 3/10 1837, Britta Stina
 f 2/3 1842.
 
 Flyttade från Ekshärad 1839. Återflyttade
 1841

 Mäster-
 sven

 
 Anders Strömberg f 7/12 1817 i Ekshärad
 Hustru Maria Larsdotter f 29/7 1815 i byn 
 Ekshärad
 Barn Lars Gustaf f 23/10 1842

 Efterträdde Erik Strömberg som mästare 
 Inflyttad 1841 från Ekshärad. Återflyttad
 1843

 
 Koldräng
 
 Jonas Stålhandske f 6/12 18??    
 Inflyttad 1839. Utflyttad 1841 till Ekshärad
 
 Hammar- 
 smeds-  
 mästare
 
 Göran Alderin f 2/3 1814 i Gustav Adolf 
 Sara Stina Eriksdotter f 27/3 1818 i Ekshärad
 Barn Carl Johan f 15/10 1838, Erik Gustaf
 f 13/2 1841
 
 Mäster-
 sven

 
 Johan Asplund f 1/5 1812 i Gustav Adolf
 Hustru  Marit Bengtsdotter f 1815 i Likenäs
 Barn Cajsa Maja f 26/10 1847, Jan Olof
 f  ????

 Inflyttad 1839 bodde kvar efter det att
 bruket lagts ner


 Mäster-
 sven
 
 Lars Larsson f 1818 i Gustav Adolf
 Inflyttad 1841, Utflyttad 1843.
 Blev hammarsmedsmästare
 
 Koldräng
 
 Jonas Strömberg f 11/4 1820
 Inflyttad 1839. Utflyttad 1841
 
 Koldräng
 
 Karl Olsson f 1823 i Gustav Adolf
 Inflyttad 1840. Utflyttad 1841
 
 Koldräng
 
 Edv Jon Markusson f ???? i Ransäter
 Inflyttad 1841. Utflyttad 1843
 
 Koldräng
 
 Anders Lom f 6/3 1822
 Inflyttad 1841. Rymde 1842
 
 Koldräng
 
 Johan Henrik Tallrot f 12/5 1833 i Västby
 Utflyttad till Halgå Ekshärad 1843

 Hammar- 
 smeds-   
 mästare

 
 Anders Lybeck f 1802 i Fellingsbro 
 Britta Tallrot f 1804 i Ekshärad
 Barn Anders Gustaf  f 10/1 1829 i Ransäter,
 Johanna f 7/8 1833 i Ekshärad, Catharina
 f 20/10 1836 i Ekshärad, Lars Fredrik f 14/7
 † 17/10  1842 i Dalby

 Inflyttad 1841 från Ekshärad. Utflyttad till
 Femtå 2/12 1854

 
 Mästare
 
 Jonas Jansson Lundberg f 1813 i Ekshärad †
 20/3 1850 i Dalby
 Hustru Anna Stina Henriksdotter f 1814 i
 Gustav Adolf
 Barn  Johan Henrik f 16/3 1839 i Ransäter,
 Anna Stina f 14/8 1840 i Gustav Adolf, Carl 
 Johan f  24/5 1842, Jonas f 1/2 1844, Maria,
 Catharina f 12/10 1845 † 20/12 1846,Göran
 f 26/9 1847 † 1847, Anna Catharina 12/6
 1849.
 
 Mästare
 
 Olof Stålberg f 4/5 1814 i Ullerud
 Hustru Ulrika Stråt f 17/11 1815 i Hellefors †
 6/9 1857
 Barn Carl August f 1/1 1843 i Gustav Adolf,
 Johanna f 22/4 1845 i Ekshärad, Anna Lisa f
 22/11 1847, Sofia f 7/3 1839 i Hellefors,
 Ulrika f 27/5 1850 † 12/3 1851, Olof f 8/4
 1852.
 
 Mästare
 
 Isak Bredenberg f 20/9 1824 i Järna  Flyttad
 till Femtå 1846
 Hustru Maria Nyström f 14/7 1817 i Ullerud
 Barn Per August f 11/1 1845

  Mästare
 
 Johan Karkas f 1819 i Rämen
 Flyttad till Femtå 1846
 
 Mästare
 
 Anders Gevert f 21/3 1818 i Gustav Adolf
 Hustru 1  Britta Olsdotter f 17/5 1820 i
 Gustav Adolf † i barnsäng
 Hustru 2  Marit Olsdotter f 17/11 1829 i
 Dalby
 Barn  Karolina f 1841, Anna f 11/4 1843,
 Maja Kajsa f 14/12 1847, Emma Lisa f 16/12
 1849, 
 Britta f 24/8 1854, Katarina f 2/12 1855,
 Lovisa f 5/6 1858, Anders Magnus f 19/11
 1860, Bengt Johan f 24/7 1864
 
 Smeddräng

 
 Anders Olsson Brunzell f 2/2 1827 i Eda
 Hustru  Maria Katarina  Lybäck f 20/11 1836
 Barn  Emma Katarina f 3/8 1852, Karl Magnus
 f 25/9 1863, Maria Lisa f 22/11 1866,
 Johanna f 18/6 1840

 Anders Olsson bodde i Transtrand norr om
 Brömmesheden till sin död.

Kända smeder i Femtå enligt Bäckvall

 
 Mästare
 
 Isak Bredenberg f 5/4 1804 i Säfsen
 Hustru Katarina Stål f 10/9 1801
 Barn Erik Gustav f 2/12 1830 i Järna, Katarina Ulrika
 f 10/11 1833, Anna Stina f 27/4 1836, Jacob Johan
 f 4/9 1838, Alfred f 14/3 1842.

 Blev hjälpsmed och sedan fattighjon
 
 Mästare
 
 Erik Gustaf Bredenberg f 2/12 1830 i Järna 
 Hustru Johanna Lybäck f 1833 i Ekshärad
 Barn Alfred f 4/10 1855, Katarina f 1858, Johanna 
 Sofia 26/7 1839, Anders Gustaf f 13/10 1862
 
 Flyttade till Furudal 20/1 1864
 
 Mästare
 
 Anders Lybäck f 1802 i Fellingsbro Blev hjälpsmed 
 Hustru Britta Fallrot f 1804 i Ekshärad
 Barn Maria Katarina f 20/10 1836 i Ekshärad, Lars 
 Fredrik f 1842 i Dalby, Britta Kajsa f 20/10 1847 i 
 Ekshärad
 
 Flyttade 1854 till Dalby

 Mästare
 
 Jan Lindberg f 3/11 1804 i Gustav Adolf 
 Hustru Kajsa Olsdotter f 28/9 i Gustav Adolf
 Barn Anders f 9/9 1830 i Ransäter, Jonas f 16/7 i 
 Ransäter, Britta Maria f 1837 i Ekshärad, Kajsa f 20/2 
 1839 i Ekshärad † 5/7 1854, Johanna f 6/3 1841 † 
 16/10 i Ekshärad, Stina Lisa f 4/6 1843 i Ekshärad, 
 Jan f 1845 i Ekshärad, Karolina f 16/4 i Femtå, Carl f 
 26/8 1850 i Femtå, Sofia f 1852 i Femtå
 
 Blev fattighjon
 
 Mästare
 
 Anders Lindberg f 9/9 1830   
 Hustru Katarina Ulrika Bredenberg f 10/11 1833
 Barn Johan Alfred f 31/8 1857, Anders Gustaf 
 f 25/10 1859, Carl Isak f 27/9 1861
 
 Flyttade till Ransäter
 
 Mästare
 
 Jonas Lindberg f 16/7 1833 i Ransäter
 Hustru Maria Lisa Nilsdotter f 1/3 1828 i Övre Ullerud
 Barn Nils Gustaf f 8/12 1858, Carl f 7/2 1855 † 10/6
 1856, Carl f 7/8 1857 † 11/2 1858
 
 Inflyttad från Ekshärad 1854 Blev fattighjon
 
 Mästare
 
 Per Erik Bredenberg f 17/11 1828 i Järna
 Hustru Sofia Lindberg f 10/3 1834 i Bjurbäcken
 Barn Lovisa f 23/2 1855, Anna Katarina f 24/5 
 1857, Johannes Henrik f 21/7 1959, Per Gustaf f 3/1
 1866, Sofia f 20/5 1864
 
 Mästare
 
 Jan Jansson Lundberg f 14/3 1824 i Gustav Adolf.
 Hustru Britt Kajsa Henriksdotter f 12/12 1828 i Råda
 Barn Stina Maja  f 23/8 1849,  Britta Kajsa f 30/10 
 1851, Jan Henrik f 18/4 1854

 Inflyttad från Dalby 1854, flyttade till Värnum 1856, 
 återflyttade till Dalby 1859.
 
 Smeds-
 dräng
 
 Göran Aldrin  f 28/8 1836 i Ekshärad
 Hustru 1 Ingeborg Persdotter f 10/10 1836 i 
 Ekshärad 
 Hustru 2 Anna Stina Bredenberg  f 27/2  1836 i Järna
 Barn Alfred f 17/9 1859
 
 Smeds-
 dräng
 
 Carl Olof Blackberg  f 2/3 1829 i Karlskoga   
 Hustru Ingeborg Jönsdotter f 16/11 1833 i Dalby
 Barn Kajsa Maja f 20/6 1856 i Dalby

 Flyttade till Dalby
 
 Smeds-
 dräng
 
 Alfred Bredenberg f 18/3 1842 i Järna
 
 Smeds-
 dräng
 
 Lars Lundberg 21/1 1838 i Ekshärad
 
 Smeds-
 dräng
 
 Jacob Johan Bredenberg f 9/7 1838  
 Hustru Anna Kajsa Lindberg 20/2 1839
 Barn Johannes f 12/4 1874
 
 Blev torpare
 
 Smeds-
 dräng
 
 Anders Alfred Lerkström f 1832 i Råda
 
 Smeds-
 dräng
 
 Carl Fredrik Sohlberg f 20/5 1828 i Ransäter
 Hustru Katarina Hedström f 24/3 1825 i Hvitsand
 Barn Emma Kristina f 5/4 1857

   
Köpebrev

Köpebrev Likån
Avskrift av Bäckvalls noteringar
Med djupaste etf (?) Herman Falk, Hofjägmästere, J Waern, Bruksidkare, Mj Belander, Bruksidkare, Risäter 26 januari 1836.

Köpebrev Undertecknad göra härmed vetterligt att vi till Herr Hofjägmästaren och Riddaren Herrman A Falk upplåtit och försålt, såsom vi härmedelst för alltid och under full äganderätt upplåte och försälje vår i Dalby socken af öfre Elfdals härad, samt på Likenäs mark framlöpande ström Likån kallad med däruti varande vatten och vattenfall till så stor del som sträckan mellan den nuvarande bron vid landsvägen och nedåt inlandet, så långt strömfallet räcker jämte 200 alnars bred mark på ömse sidor af denna ström till byggnatsplatser för vattenverk m.m. Äfvensom fyra tunnland odlingsbar skogsmark eller jord i läge intill strömfallet och den öfriga marken alltsammans emot en öfverenskommen köpeskilling stor Rds, Rgs Niohundrafemtio/950/ i allt för ett, samt med skyldighet för den sålunda afsöndrade lägenhetens innehafvare att efter åtnjutne fem frihetsår, Till strömhemmanet erlägga en årlig ränta eller afgäld af en tunna hafra som till hemmanets kronosky????? Utgå skola kommande dock härvid det undantag ägarnas att våra nedan Lika bro nu varande husbehofs mjöl och sågkvarn skola lemnas till vårt eget obehindrande begagnande och disposition till husbehof men icke annorledes. Men skulle möjligen dessa vattenverk vara till hinder för vattnets riktiga begagnande äga Herr Hofjägmästare Falk, att på sin bekostnad förflytta dem till för oss lika förmånlig plats och måste i ty fall aflemnas till oss i lika godt stånd, som det hvaridt innan de vid flyttningen befinnes vara, hvarför utan jämväl i afseende på en i detta vattendrag förekommande timmerflottningen, är förbehållet och den samma skall fortfarande lemnas öppen och fri samt icke med någon slags afgäld af vattenfallens ägare betyngas, samt att vatten till flottningens bedrifvande af timmerägare obehindrat få begagnas, Som Herr Hofjägmästaren Falk till oss denna dag betalt den ofvanför mälde köpesumman Rdr. Rgs 950, så var densamma härmed kvittad till följe häraf ofvan beskrifne lägenheter varde oss och våra arfvingar afhände, samt tillägnade Herr Hofjägmästaren Falk, att hvad därtill höra eller framledes tillvinnas kan för sig och sin rätts innehafvare såsom annan dess lagfångne egendom genast tillträda och uti orubbad äga oinskränkt äga och bositta samt till sin ????? efter eget godt tycke benyttja, hvilket allt härmed på det kraftigaste försäkras med våra namns och bomärkens undersättande.
Likenäs den 4 jan 1836.


Håkan Amundson i Likenäs, Jöns Person i Persby, Daniel Jönsson i Likenäs, ?? Olof Olsson i Likenäs, Per P.J.S. Jönsson i Likenäs, Per Persson i Uggenäs, Halfvard Håkansson, förmyndare efter aflidne Amund Persson i Likenäs, Jöns Persson i Uggenäs, Carl Carlsson i Möre.

Att ovanstående personer med fri vilja och utan tvång undertecknat ofvanstående köpebref samt bekommit fulla köpesumman Rdr 950 Rgs intygas af på en gång närvarande vittnen

Erik Nilsson Stenbäcken Råda socken Carl Nordquist

Förestående köpebref med alla de rättigheter och skyldigheter det samma innebär transporteras härmed till en tredjedel på Herr Brukspatronen J Waern och till en tredjedel på Herr Brukspatronen M Belander emot därför af mig erhållen härmed kvitterad full valuta till samma belopp som jag för dessa betalt, hvadan alltså bemälte herrar med mig gemensamt och till lika andelar äro ägare af de lägenheter hvarom köpebrefet handlar.

Risäter den 21 januari 1836
Herman Falk


Köpebrev Tåsan
Undertecknad göre härmed vetterligt att vi till Herr Hofjägmästaren och Riddaren H Falk upplåtit och försålt så som vi härmedelst för alltid och under full äganderätt upplåte och försälja vår i Dalby socken och öfre Elfdals Härad samt på Gunneby och Sysslebäcks mark till hälften på hvardera hemmanet framlöpande ström Tosan. Kallad. Med däruti varande vatten och vattenfall till så stor del som sträcker sig 200 alnar ofvanför nuvarande bron öfver tosan till allmänna vägen nedåt till Klara Elf jemte 300 alnar bred mark på ömse sidor af denna ström till byggnadsplatser för vattenverk mm Äfvensom fyra tunnland odlingsbar skogsmark eller jord intill strömfallet och den öfriga marken alltsammans mot en öfverenskommen köpeskilling stor Rdr Banco femhundrafemtio i ett för allt samt en skyldighet för den afsöndrade lägenhetens innehafvare att efter åtnjutane 10 frihetsår till strömhemmanet erlägga en årlig ränta eller afgäld af en tunna hafre som till hemmanets kronoskyldighet utgå skall; hvarför jämväl i afseende på den i detta vattendrag förekommande timmerflottningen  ?????????

Gunneby den 5 januari 1836

Halfvard Eskilsson, J Börjesson, Jonas Lagerquist, Per Jacobsson, Magnus Bengtsson, Jacob Bengtsson, Magnus Bengtsson, Olof Bengtsson i Ransby, Alla hemmansägare i Sysslebäck, Halfvard Larsson, Eskil Bengtsson, Klemet K.O.S. Olsson


 Tabell

Widholm och hans blåsmaskin

Ett stort problem vid järnframställning, men även vid järnbruken, var att nå upp till de temperaturer som krävdes för att bearbeta järnet. Det räckte inte bara att elda med träkol. Man måste på något sätt öka lufttillförseln.

Redan under järnåldern använde man bälgar för detta ändamål. Järnet blev inte flytande men det uppnådde så hög temperatur att det blev användbart. Antingen för vidare bearbetning vid primitiva järnbruk eller också tillverkades slutprodukten på plats. Svårigheterna att erhålla en tillräckligt hög temperatur hade i över ett årtusende varit en begränsning av järnhanteringens utveckling i vårt land.

Under den stora tekniska utveckling som karaktäriserade 1700-talet kan man se det som en självklarhet att det gjordes försök att överbrygga denna begränsning. Att bygga kompressorer på det sätt som vi gör idag var otänkbart med tanke på den teknologi som fanns. De material som man hade tillgängliga var de klassiska för att bygga bälgar - trä och läder.

Anders Widholm var den första som skulle fylla detta tomrum. Det finns inte mycket skrivet om honom och mina efterforskningar i de vanligaste källorna gav inget resultat. Först när jag kontaktade järnkontoret i Stockholm lyckades de med viss möda hitta en uppsats av Carl Sahlin som publicerats i "Blad för bergshanteringens vänner" 1940. Jag kommer i det följande att referera ur denna uppsats eftersom det är det enda, mig veterligen, som skrivits om denne man.

Detta är inte så underligt. Sahlin berättar att han hade haft stora svårigheter att finna fakta för sin uppsats. Widholm publicerade inget själv och när han omtalades i olika skrifter omtalades han endast som Widholm. Det var till och med stora svårigheter att hitta hans förnamn. Födelseort och familjeförhållanden är okända liksom hans dödsår. Vi skall minnas att Widholm var en av det största innovatörerna inom järnhanteringen.

Widholm, som föddes 1761, bodde i början av 1790-talet i Eskilstuna tillsammans med sin mor. Han titulerades schatull-makare och arbetade med detta ända till 1791 då han blev bälgmakare. Widholm var då 31 år gammal. Han hade då gått i särskild utbildning för sitt nya yrke hos det berömda bergsrådet Sven Rinman. Han sökte bälgmakartjänsten i Södermanland och fick denna på rekommendation av Rinman.

De träbälgar som man använde på 1790-talet liknade de som man använt i alla tider för att smida järn. Det var bara storleken som var annorlunda. De s k Spetsbälgarna var 4,5 m långa och 1,2-1,6 m breda. De arbetade alltid i par, där den ena sög in luft medan den andra blåste. Drivningen skedde med vattenkraft.

Den konstruktion som Widholm blev känd för kom till 1795-1796, alltså ganska snart efter att han fått sitt mästarbrev. Den metallurgi som behövdes för att tillverka kompressorer saknades men inte desto mindre gjordes försök att tillverka cylindriska blåsmaskiner av gjutjärn efter engelsk förebild. Det nya i dessa försök var att man använde sig av en vevaxel med två eller tre slängar. Det var detta som Widholm kom att utnyttja i sina blåsmaskiner.

Widholm hade samma år inlämnat en beskrivning åtföljd av en modell av sin uppfinning till jernkontoret. Motivet för detta var troligen att få någon form av belöning av brukssocieteten. Jernkontorets  fullmäktige beslöt också att belöna Widholm med 66 2/3 riksdaler, en summa som senare höjdes till 100 riksdaler.

1797 var den första blåsmaskinen enligt det nya konceptet färdig vid Nykvarns bruk.  Den blev direkt en stor succé under namnet Widholms premiebäljor och beställningar kom ifrån hela Mellansverige.

Avsikten med premien hade varit att låta trycka Widholms beskrivning i avsikt att föra teknologin vidare. Så skedde aldrig. Istället lät man göra fem modeller som ställdes ut på lämpliga orter. En av dessa återfinns idag på Filipstads bergsskola.

Vid jernkontorsriksdagen 1799 beslöts att man skulle anslå ett lärararvode till Widholm på 75 riksdaler för varje elev som han lärde upp. Man var helt enkelt rädd att Widholm skulle dö innan han hunnit lära upp någon annan. Vid den kommande jernkontorsriksdagen 1802 hade han lärt upp 6 elever och skulle enligt avtal få 450 riksdaler. Beloppet höjdes till 550 riksdaler. På den tiden fanns det inga patentlagar. Det gällde för en uppfinnare att hålla sin konstruktion så hemlig som möjlig. Det kan man ju inte påstå att Widholm hade gjort. När Widholm upptäckte vad han egentligen gjort och insåg uppfinningens stora ekonomiska värde var det för sent. Hans ansökan om ensamrätt på tillverkning avslogs med motiveringen att konstruktionen var vida känd och Widholm hade redan fått belöning för den.

Något annat var inte att vänta. Widholm var den främste leverantören men långt ifrån den enda. Widholmare byggdes nu av åtskilliga andra leverantörer. År 1802 kom han på idén att koppla flera bälgar till en gemensam väderlåda. På så sätt fick man ett jämnare lufttryck. Det var en sådan konstruktion som fanns i Letafors. Vanligast var två- eller treblocks konstruktioner med en vevaxel på två eller tre slängar. En sådan konstruktion var en respektabel pjäs. Den kunde för en treslängig vevaxel vara över 3,5 m lång och ha en diameter i lagerloppen på 15 cm. Vikten var över 850 kg.

För att göra det möjligt att tillverka axlar vid de många smågjuterierna som fanns i bergslagen delade Widholm dem i två delar som sammanfogades med en muffkoppling. På så sätt kunde man lätt tillverka fyra-blocksmaskiner.

Vid de konservativa Dannemorabruken dröjde det till år 1805 innan de gamla bälgarna började bytas ut. Först var Österby bruk och år 1807 bytte även Leufsta och Forsmark sina gamla bälgar. De sistnämnda fick emellertid inte Widholm tillfälle att utföra. Han dog omkring år 1806 endast 45 år gammal och det blev hans efterträdare i Sörmland, bälgmakare Jernberg, som ledde arbetet.

Kritiken mot den Widholmska blåsmaskinen gällde främst kostnaden. Den kostade 3-4 gånger så mycket som en traditionell bälg av den gamla sorten. Trots detta kunde E. Th. Swedenstjärna meddela att vid de 50-60 verk som han besökte under en inspektionsresa hade 40 stycken en Widholmsk blåsmaskin.

Det var först i slutet av 1830-talet som en annan konstruktion tog upp kampen. Det var Bagges cylinderblåsmaskin, som visade sig vara en bättre konstruktion. Det dröjde emellertid ända till en bit in på 1860-talet innan de sista Widholmarna byggdes och gjorde tjänst i många år. Hur man löste problemet med blästerluft vid Likanå och Femtå har jag inte hittat någon dokumentation på. I Letafors byggde man vid den stora renoveringen år 1836 ett nytt blåsmaskinhus för en treblockig Widholmsk blåsmaskin med eget vattenhjul och tre vanliga spetsbälgar. Luften gick sedan till en gemensam väderlåda för utjämning av luftflödet. Hur man gjorde före år 1836 har inte gått att utröna. Blåsmaskinen var i drift under brukets återstående livslängd.


Efterord

Jag hoppas att jag med ovanstående artikel bidragit till att ge perspektiv på de svårigheter som fanns vid bruken i Norra Värmland. Trots de långa avstånden och dåliga kommunikationerna installerades tidens modernaste utrustningar. Vi får inte glömma att man saknade både räknedosor och datorer för att göra beräkningar. Den största tillgången för den tidens ingenjörer var erfarenheten. Man använde de material som man  var tillförlitliga och de dimensioner som man visste tålde den belastning som förväntades.

Kommunen eller hembygdsföreningarna har en stor uppgift när det gäller att bevara det lilla som finns kvar av våra bruksmiljöer. I Letafors finns exempelvis fundamenten kvar efter smedjorna men de är så igenväxta av sly att det är omöjligt få en överblick över området. Material finns för ytterligare forskning i ämnet. Särskilt vad gäller Likanå och Femtå, vars bevarade räkenskapsböcker kan ge värdefull kunskap om livet vid ett bruk på 1800-talets mitt.

Källa: Reise durch Skandinavien in den Jahren 1806 und 1807 von Joh. Fr Ludv. Hausmann utgiven 1816.
 

Liten järnbruksordlista

 
 Puddling
 
 Metod att framställa smidbart järn ur 
 tackjärn.Tackjärnet värmdes upp i en oxiderande 
 miljö, där föroreningarna kunde avlägsnas som
 slagg.
 
 Färskning
 
 Metod för att minska kolhalten i tackjärnet så 
 mycket att det kan överföras till stål. Vid 
 oxidationen minskade även smältans halt av kisel, 
 mangan och fosfor. När önskad kolhalt uppnåtts 
 tillsätter man därför deoxiderande ämnen och
 stålet gjuts i kokiller, s k gjutstål.
 
 Vällning
 
 Att förbinda stycken av järn eller stål genom att de
 pressas samman under hög temperatur. Rör och
 gevärspipor tillverkades av en hopböjd plåt.
 
 Räckhärd
 
 En härd med öppen front där färskningen bedrevs.
 Av värmen i härden minskade kolhalten och
 föroreningar oxiderade bort.
 
 Myrmalm
 
 Kemiskt utfälld järnhydroxid som finns på botten av
 främst kalkfattiga sjöar och myrar. När järnhaltigt
 grundvatten rinner ut i dessa fälls järnet ut genom
 inverkan av bakterier.


 


Källa: Torbjörn Olsson, Övre Klarälvsbruken