Arbetsamt på sätern

Av Torleif Styffe

Den 5 april fyllde Sofia Lång i Långav i Dalby 93 år. Hon hör till den generation säterkullor, som gick vall med boskapen och än i dag kan "lulla" de melodislingor som hon lockade korna med i sin ungdom.

Rösten är väl inte lika stark som förr, då hon kunde stå vid sätern på Sör-Persbyhalla och lulla så att tonerna ekade flera kilometer bort och kom tillbaka, men melodin följer de slingor den ska.

Sofias lull har spelats in på band flera gånger, och det är ett lockrop hon lärde sig i barndomen hemma i Sälen. Det var där hon lärde sig till säterkulla och de toner man lockade korna med där lät lite annorlunda än de gjorde i Dalby.

Det var på Lindvallen i Sälenfjällen hon började, men när hon besökte de forna betesmarkerna på senare år var ingenting sig likt. En stor skidanläggning har växt upp och överallt växer det upp stadsliknande stugbyar.

- På Sälsätern, som vi kallade den då, hörde jag en gång ett järvskri och det var något alldeles fruktansvärt, berättar Sofia. Det är ett skri som biter tag i hela människan. Jag stod och diskade kärlen när järven kom och korna insåg faran och blev alldeles dödstysta. Den kom ända intill gärdsgården innan den drog sig nedåt.

På den tiden då rovdjuren var en fara för boskapen, behövdes någon som gick med korna hela dagarna, men så småningom fick de gå själva.

- När vi lockade på dem på kvällarna kom de hem. Korna kände igen rösten på den som skötte om dem.

Men kullorna lullade inte bara på korna. Det var också ett sätt för dem att få kontakt med varandra mellan sätrarna, när det kändes ensamt. Ensamheten på sätern kunde vara svår att vänja sig vid. På sätern Nytäkten, där Sofia var senare, brukade kullorna ligga över hos varandra för att få sällskap.

I Sör-Persbyhalla var Sofia och maken Adolf själva i över 20 somrar, innan de lade ner säterbruket 1953. Någon bilväg fanns inte då utan det blev att bära allt man behövde under sommarvistelsen.

Bildtext:
Sofia Lång i Långav har erfarenhet av säterlivet i både Dalarna och Värmland.

Slitsamt

Sofia minns så väl hur långa arbetsdagarna kunde vara.

- Jag gick upp tidigt en morgon och skötte alla sysslor på sätern, sedan gick jag den sju och en halv kilometer långa vägen hem till Långav, där jag köpte mjöl och bakade. Så fick jag gå samma väg tillbaka och ta hand om djuren före kvällen.

- Annars hade vi en spis utomhus på sätervallen, så där stod jag och bakade ibland.

- Det var arbetsamt på sätern, säger Sofia och tänker tillbaka. De säger, att det är en sådan poesi över säterlivet, men det var mest arbete, kolossalt arbete. Jag mätte komjölken en sommar, och det var hundra liter jag mjölkade varje dag. Förutom detta var det getterna också, som skulle mjölkas, och varje dag skulle man ysta.

Vi sitter och ser ut över den milda senvintern på Långavheden, där Sofia bor, men hon låter sig inte imponeras av den ovanliga väderleken. Hon har varit med så länge att hon vet, att det är inget nytt under solen. Det har varit konstiga vintrar förr.

- Gomma, min svärmor, berättade om när hon var piga i Branäs 1872. Då såg hon en man, som grävde ett potatisland mitt i februari. Men under nödåren på 1860-talet var det så kallt, att de körde med häst och släde över älven tre veckor före midsommar. Korna var så försvagade att de inte orkade resa sig upp i båsen - det enda de hade att äta var uppblött ljung.

- Och på Nytäkten snöade det natten mellan den 18 och 19 september 1917, när vi skulle hem från sätern till Mickelsmäss. Vi stod ute på kvällen och såg på molnen och tyckte att de såg ut som kalla klimpar. På morgonen höll vi inte på att få upp dörren, för det hade kommit en halvmeter snö. Då, när vi gick där och drog hö till korna, var det nog den enda gången jag tyckte det varit så tröstlöst, att jag satt mig att gråta.

Läslustan

Ända sedan hon var liten har Sofia haft läslust, och snart hade hon läst ut alla böckerna i de mest skiftande ämnen på biblioteket i Sälen. Läraren ville, att hon skulle söka in på seminariet. och så hade det nog också blivit om hon inte hade träffat timmermärkaren och fiolspelmannen Adolf Lång från Långav. Från den stunden var hon förlorad för seminariet. 1925 flyttade hon till Värmland.

Ett år bodde det unga paret Lång i det lilla soldattorpet vid kyrkan, men så småningom hamnade de uppe på heden, en höjdplatå öster om kyrkan och där Sofia är kvar än. Där levde hon många år tillsammans med mannen som fick henne att ändra sina framtidsplaner, men han är nu borta sedan några år.

När Sofia bosatte sig i Långav, var byn ett riktigt litet centrum. Där fanns bl a apotek, sjukstuga, affär, skola och kyrkan. I dag är allt detta borta. Ja, kyrkan finns där förstås, men det är inte den rätta, menar Sofia.

Den gamla kyrkan, som de rev 1928 var så vacker, att de kunde ha reparerat den i stället för att bygga en ny. Jag ville nästan gråta, när de sa, att den skulle rivas. Och så mycket gammalt de slängde, när de rev gamla kyrkan. Allt som var skrivet grävdes ner norr om prästgården och t o m en träskulptur från 1400-talet höll på att gå förlorad.

Minnen

Sofia kommer också ihåg, att det var en gubbe från södra delen av socknen som hade spått att den gamla kyrkan skulle störta ihop vid sista gudstjänsten. Trots detta hade han dristat sig dit och Sofia och Adolf råkade hamna bakom honom. Att gubben var spänd och verkligen trodde på sin spådom kan Sofia intyga. När kantorn klämde i extra kraftigt på några toner, spratt gubben ur bänken och hamnade rakt i vedlåren vid kaminen.

Då var det inte lätt att hålla sig allvarlig i bänken bakom.

Förra året var Sofia med i TV. Då blev stugan plötsligt full av folk, lampor och kameror - man skulle filma hur lanthandlaren körde ut varor till henne en gång i veckan. Det är en service hon är glad åt, liksom hon uppskattar att brevbäraren kommer ända fram till lådan vid hennes dörr varje dag.

Medan vi sitter och samtalar kommer en annan daglig och välkommen gäst. Det är hemsamariten, som hjälper till med städning, blomvattning och en del annat. Sofia, som annars är ovanligt pigg och kry, har lite svårt att röra sig som hon vill, sedan hon fått ena benet amputerat nedanför knäet.

- Det var kallbrand i foten, och det är så underligt, för det var samma fot jag förfrös då jag var elva år gammal. Sedan har besvären kommit tillbaka precis vart tionde år och det var det året jag fyllde 91 som det blev amputation.

- Den första salvan jag fick mot förfrysningen var förresten en blandning av ister och svingalla med två supar i.

Trots att hon får tillbringa en stor del av sin tid i rullstol, har Sofia inte låtit sig nedslås. Hon njuter av tillvarons ljusa sidor, och hon har en stor livsglädje att förmedla.

- Jag är glad varenda morgon jag vaknar och är vid mina sinnens fulla bruk med en ny dag framför mig.